Utlåtande, i anledning af motion om ändrad lydelse af 16 § lagen för Sveriges riksbank.
1910-02-22 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1910:11, Utlåtande, i anledning af motion om ändrad lydelse af 16 § lagen för Sveriges riksbank.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets Utlåtande Nr 11.
• >
O
-
Nr 11.
Ankom till Riksdagens kansli den 4 mars 1910 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af motion om ändrad lydelse af 16 § lagen
för Sveriges riksbank.
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 79, hvilken hänvisats
till behandling af bankoutskottet, hafva herrar A. Lundgren och J. Forssell
hemställt, att Riksdagen ville besluta, att § 16 i Lag för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 gifves följande lydelse:
§ 16.
Af en hvar, som sådant önskar och ej själ!'' drifver bankrörelse, skall
riksbanken såväl vid hufvudkontoret som vid afdelningskontoren
a) på deposition mottaga penningar att jämte ränta återbetalas vid
anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande bevis
öfver sålunda insatta penningar ställas till viss man;
b) likaledes mottaga och å giroräkning föra penningar med förbindelse
att vid anfordran tillhandahålla räkningshafvaren hvad å räkningen
innestår jämte ränta.
I sammanhang med etc.
Till stöd för denna sin hemställan hafva motionärerna anfört följande:
»En väl ordnad bankrörelse består af inlåning och utlåning. Beträffande
riksbanken anse vi, att bägge dessa grenar af bankrörelse äro högst ofullständigt
ordnade. Vanlig inlåning mot ränta förekommer icke, och utlåningen
afser hufvudsakligen blott korta lån. Endast afbetalningslånen
äro härifrån ett undantag; men dessa äro begränsade af den för detta
ändamål bestämda fonden (12,500,000 kronor), hvilken icke får öfverskridas.
4
Bankoutskottets Utlåtande Nr 11.
När denna fond utgöres af så korta papper som sedlar, så strider
detta mot den teori riksbanken uttalade såsom svar på en förra året gjord
hemställan om längre lån mot säkerhet af inteckning i fast egendom.
Riksbanken svarade, att den icke kunde tillmötesgå denna hemställan, enär
en allmän bankregel bjuder, att hvarje bank skall söka rätta sin utlåning
efter sin inlånings beskaffenhet, så att, då inlåningen är på kort tid, de
utlånta medlen icke till någon större del bindas för längre tid’.
I öfverensstämmelse härmed borde väl afbetalningslånefondens tolf
och en half miljoner kronor användas till utlåning på kort tid och afbetalningslånen
tillgodoses genom inlåning på lång tid mot ränta. Riksbanken
motsvarade då allmänhetens behof vida bättre än nu är förhållandet,
och bankens inkomster ökades i afsevärd mån. Denna omständighet
borde väl isynnerhet nu förtjäna att beaktas, då man söker med ljus och
lykta efter nya statsinkomster.
Under öfverläggningen i denna fråga i Andra kammaren förra året
yttrade en talare, att ''riksbanken är en bankernas bank’. Ja, det är alldeles
riktigt; men en riksbank borde väl rätteligen vara en hela folkets bank,
en bank som i möjligaste mån sökte motsvara allmänhetens behof angående
såväl in- som utlåning. Vidare anförde samme talare, att riksbanken
icke, beträffande inlåningen, skulle kunna konkurrera med privatbankerna,
då den icke kan ''fruktbargöra sina medel till samma höga ränta som de
enskilda bankerna kunna’.
Denna ''höga ränta’ kan visserligen för de enskilda bankerna vara
eftersträfvansvärd, men för den stora allmänheten är den det säkerligen icke,
då den höga räntan hämmar företagsamheten på alla områden. Om riksbanken
öppnade inlåning mot ränta, skulle detta helt visst verka välgörande
på räntesatserna, så att dessa hölle sig inom rimliga gränser. Industri,
landtbruk, handel och den allmänna rörelsen skulle därigenom
gagnas i hög grad».
Öfver förevarande motion hafva fullmäktige i riksbanken på anmodan
af utskottet den 10 innevarande februari afgifvit yttrande, som har följande
lydelse:
»Motionärerna hafva återupptagit den tanke, som lag till grund för
ett af dem vid förra årets riksdag väckt förslag om utsträckt rätt för
riksbanken att drifva inlåningsrörelse.
Bankoutskottets utlåtande öfver detta förslag innehåller en ganska
utförlig redogörelse för de olägenheter, som en sådan rörelse skulle medföra,
och fullmäktige hafva icke funnit motionärerna hafva anfört sådana
skäl, som kunnat håfva de betänkligheter, fullmäktige tidigare uttalat mot
anordningen. Äfven kan mot hvad i motionen anförts till stöd för att
Bankoutskottets Utlåtande Nr 11.
5
riksbanken borde drifva inlåning mot ränta erinras, att en sådan inlåning
icke kunde blifva af någon större omfattning och att i alla händelser utlåningsräntan
icke skulle däraf röna någon inverkan. Att afbetalningslånefonden
icke, såsom motionärerna synas antaga, får inräknas bland de
tillgångar, h vilka skola utgöra supplementär täckning för de utelöpande
sedlarna, kunna fullmäktige icke underlåta att i detta sammanhang anmärka.
Fullmäktige vidhålla alltså sin förra året uttalade åsikt, att någon
ändring i hvad rörande riksbankens inlåning för närvarande gäller icke är
önskvärd».
Då utskottet så sent som i fjol ägnat det i föreliggande motion å
nyo framställda förslaget om anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken
en ingående granskning1) samt med stöd af denna funnit sig böra afstyrka
förslaget, och då, såsom äfven af fullmäktige framhållits, motionärerna
icke synas hafva förebragt några sådana skäl, som kunna anses
bringa frågan i ett ändradt läge, får utskottet, under hänvisning till hvad
i förevarande ämne förut af utskottet anförts, härigenom hemställa,
att herrar Lundgrens och Forssells ifrågavarande
motion icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 22 februari 1910.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
Herr Christiernson har begärt få antecknadt, att han icke närvarit
vid den slutliga behandlingen af förevarande motion.
!) Bankoutskottets utlåtande nr 8 vid 1909 års riksdag.
Bill. till Rilcsd. Prot. 1910. 6 Sami. 1 Afd. 10 Haft. 2
Utskottet*
yttrande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.