Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets Utlåtande Nr 12

1910-02-22 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1910:12, Bankoutskottets Utlåtande Nr 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ank. till Riksdagens kansli den 4 mars 1910 kl. 3 e. m.

Utlutande, i anledning af väckt motion angående utredning i fråga

om placering af penningförvaltande institutioners kapital

in. m.

I en inom Första Kammaren väckt, till bankoutskottet för förberedande

behandling remitterad motion nr 24, har herr Alb. Bergström hemställt,

att Riksdagen behagade anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om

penningförvaltande institutioner för improduktiva och deras rörelse främmande

ändamål i så stor utsträckning användt penningar, att detta i

afsevärd grad skadat produktionen och statens ekonomiska intressen, samt,

om så befinnes vara händelsen, vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik

utredning kan föranleda.

Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört följande:

»I mån som vi aflägsna oss från det primitiva urtillståndet, då människan

blott tog hvad naturen utan hennes hjälp och omtänksamhet

frambragte och detta fyllde hennes behof, i samma mån blir produktionen

oundgänglig och hufvudvillkoret för såväl den enskildes som statens existens

och styrka. Skapande och befordrande af produktion är numera ett

lifsvillkor. Det är rent af själfmord — fastän motsatsen så energiskt predikas

af moderna sambällsförbättrare och praktiseras inom vissa affärsriktningar

— att nu söka tillämpa den ursprungliga metoden att blott

taga, den tillhör ej längre utvecklingen.

På grund häraf är det statsmakternas plikt att som en af sina

hufvuduppgifter, kanske t. o. m. den allra viktigaste i sammanhanget,

tillse, att produktion ej blott med största möjliga lätthet får skapas, utan

äfven att den i sin samhällsnyttiga utveckling stödes med all den makt,

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 6 Sami. 1 Afd. 11 Höft. (Nr 12.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets Utlåtande Nr 12.

som står staten till buds. Ja, att hela nationen enigt samverkar samt anskaffar

och använder alla medel härför, sedan konkurrensstriden förskjutits

från en strid mellan individer af samma folk till mera en strid nationerna

emellan, är lika nödvändigt som t. ex. för individen att anskaffa och använda

kläder mot köld. Ingen köper en vara till högt pris, om han kan få den

lika god billigare, detta förbjuder existensvillkoren för massan af enskilda,

och med den förbilligade samfärdseln följer, att det folk, som producerar

billigast, också får arbetet, d. v. s. inkomsterna, med andra ord: har möjlighet

att finnas till.

Det är många faktorer, som inverka på produktionsprisen, men jag

vill här blott vidröra en, och en särskild sida af denna, som enligt min

uppfattning ej ännu tillvunnit sig den uppmärksamhet — åtminstone i

vissa riktningar —, som den torde förtjäna, och det är penningen. Den

nyss genomlefda krisen ger anledning därtill.

Penningtillgången, som i så hög grad inverkar på produktionsprisen,

följdes såväl före som under krisen med största uppmärksamhet af

vederbörande, förslag dryftades och åtgärder vidtogos, som inom lämpliga

gränser ansågos kunna möta befarade svårigheter. Men ej nog härmed.

Man sökte också göra sig reda för de orsaker, som framkallat penningknappheten

här för att för framtiden kunna minska eller undvika olägenheterna.

Vid den undersökning, som regeringen för sådant ändamål lät

verkställa, visade sig, att vi hade betydliga sväfvande skulder på utlandet

och att bl. a. landets kommuner bidrogo till dessa med ett belopp af omkring

30,000,000 kronor. Här var ett område, där statsmakterna kunde

ingripa, och regeringen släppte, sin plikt likmätigt, ej tillfället ur händerna.

Frågan är dock, om ej saken kunnat ses ur än vidsträcktare synpunkt,

än som skedde. Penningbristen kan nämligen ha en annan orsak,

lika beaktansvärd som skuldsättningen, och det är det befintliga kapitalets

fastlåsande i improduktiva företag. Att så skett på de penningförvaltande

institutionernas eget initiativ, därpå har man under senare tider talrika

bevis i hufvudstaden, där det ena värdefulla huset efter det andra rifvits

och ersatts med lyxpalats, som efter allt att döma äfven tjäna andra ändamål

än att bereda nödiga lokaler för penningrörelsen och på många håll

också synes ha uppmuntrat till betänklig efterföljd. Vi sakna, och det

är ej minst anmärkningsvärd!, en bankstatistik, hvilken kunde ge upplysning

om huru mycket penningar, som under blott de sista årtiondena fastlåsts

i bankbyggnader och därigenom dragits ifrån den kapitalskapande

produktionen, men man vill vid en flyktig öfverblick komma till den

åsikten, att beloppet väl motsvarar kommunernas sväfvande utländska skulder.

Då härtill kommer, att dessa byggnader, åtminstone i eu del fall,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Utlåtande Nr 12.

ge intryck utaf att i utförandet vara påverkade af ett sjukligt lvxbegär,

som icke kan motiveras af vår knappa penningtillgång med åtföljande

höga räntor, och då de, som påtagit sig ansvaret för penningarnas förvaltning,

nog ej böra gå i spetsen för en dylik riktning, har äfven måhända

här varit ett område, där statsmakterna ej saknat anledning att

ingripa.

Om produktionen och en billig sådan är af den betydelse, som här

ofvan antydts, samt om denna produktion, mer eller mindre direkt, dock

i första hand skapar kapitalet, så är det också eu nödvändighet, att detta

kapital i vidsträcktare män och i första hand ställes till den sunda produktionens

förfogande. Är detta ej händelsen, så är nog ej heller staten

därvid utan ansvar, emedan det sätt, på hvithet penninginstitutionerna nu

arbeta, är en följd af deras rättsliga ställning och i sammanhang därmed

stående organisation.

Undantages riksbanken, hvars särställning dock äfven den, enligt

sakkunniges efter allt att döma kloka råd, delvis bör upphöra, så äro ju

bankerna ej annat än sammanslutningar af på flera händer befintligt ledigt

kapital, som söker och har rätt att söka sin bästa förräntning och

detta sker genom en förtroendeman, hvars egen goda utkomst är beroende

af att han skaffar banken anseende och inkomster. Medlen synes vara å

ena sidan iögonenfallande lokaler och hus, å andra att under goda tider

draga till sig större kundkrets, än som kan betjänas, när tiderna försämras,

och detta gör, att indragningar då måste ske utan hänsyn till de

rubbningar i produktionen, som däraf orsakas. Att ej alla penningförvaltande

institutioner arbeta så, bevisas af den sammanslutning mellan flere

betydande banker, som egde rum i sammanhang med sista krisen och som

just afsåg att söka förhindra obefogade och skadliga rubbningar på produktionens

område.

Då emellertid i kretsar, som stå produktionen närmast, här berörda

frågor väckt uppmärksamhet och omordats, och då sådant vidare kan inträffa,

som ger ytterligare stöd för en dylik uppmärksamhet, så skulle det

kunna hända, att en reaktion väcktes till lif, som i sin framfart blefve

skadlig och som det därför kan finnas skäl för att i tid söka möta.

_ Det i förevarande motion framställda förslaget synes afse att genom

lagstiftning förhindra kapitals fastlåsande i improduktiva företag, och de

penningförvaltande institutioner, på hvilka motionären i främsta rummet

riktat sin uppmärksamhet, äro bankerna, hvilka enligt motionärens åsikt

genom alltför dyrbara byggnader undandragit produktionen betydande

kapital, som rätteligen bort komma den allmänna rörelsen till godo.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets Utlåtande N 12.

Så önskvärd det än vore att i vårt jämförelsevis kapitalfattiga land

kunna förekomma improduktiv användning af kapital, så torde detta enligt

utskottets mening knappast kunna på lagstiftningens väg genomföras. Ett

företag, som vid en mera fuktig granskning kan förefalla skäligen improduktivt,

kanske med tiden visar sig i själfva verket vara i hög grad produktivt,

och tvärtom kan en i början lönande penningplacering sedermera

resultera i betydande förluster. Att genom allmänt gällande bestämmelser

söka reglera dylika förhållanden är uppenbarligen i praktiken alldeles

outförbar!.

Ännu mera invecklad blir frågan, ifall man därjämte, såsom motionären

föreslår, skulle undersöka och konstatera, huruvida eu eventuell

improduktiv kapitalplacering »i afsevärd grad skadat produktionen och

statens ekonomiska intressen». Att här uppdraga en gräns, hvars öfverskridande

skulle eventuellt berättiga till någon åtgärd från det allmännas

sida, synes icke vara möjligt utan att gifva plats åt rent godtycke.

På grund af hvad ofvan anförts, finner sig utskottet sakna anledning

tillstyrka motionärens ifrågavarande förslag och hemställer följaktligen,

att herr Bergströms förevarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 februari 1910.

På bankoutskottets vägnar:

WERNER G. von SCHWERIN.

100045

Stockholm 1910. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.