Utlåtande angående statsbidrag till pensioneringen af den kvinnliga personalen vid enskilda läroanstalter.
1910-05-12 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1910:22, Utlåtande angående statsbidrag till pensioneringen af den kvinnliga personalen vid enskilda läroanstalter.
Dokumentets text
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
1
N:o 22.
Ankom till Biksdagens kansli den 12 maj 1910, kl. 4 e. m.
Utlåtande angående statsbidrag till pensioneringen af den kvinnliga
personalen vid enskilda läroanstalter.
Uti en den 15 april innevarande år till Riksdagen aflåten proposition
(nr 206) har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för ofvannämnda dag, föreslagit
Riksdagen att
dels, med uteslutande af det nu å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda
förslagsanslag å 40,000 kronor med titel bidrag till pensionering af lärarinnor
vid högre flick- och samskolor, å samma hufvudtitel uppföra ett ordinarie
förslagsanslag å 68,000 kronor med titel bidrag till pensionering af
den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter,
dels och godkänna följande:
Bestämmelser för tilldelande af bidrag ur förslagsanslaget: bidrag till
pensionering af den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter,
§ 1. Lärarinnornas pensionsanstalt.
1. För att bereda pensioner åt den kvinnliga lärarpersonalen vid de
läroanstalter, som åtnjuta statsunderstöd från det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda reservationsanslaget till enskilda läroanstalter, upprättas
en pensionsanstalt, benämnd Lärarinnornas pensionsanstalt. Pensionsanstaltens
reglemente fastställes af Kungl. Maj:t.
2. Skyldighet att vara delägare i denna pensionsanstalt åligger vid
sagda läroanstalter anställd
Bill. till Riksd. Prot. 1910. G Sami. 1 Afd. 20 Häft. (Nr 22—23).
1
2
BankoutsJcottets Utlåtande Nr 22.
A) föreståndarinna äfvensom äinneslärarinna med full tjänstgöring,
B) annan lärarinna med sammanlagdt minst 10 veckotimmars undervisning
i klasserna öfver de förberedande i en eller flera af sagda läroanstalter.
Föreståndarinna eller lärarinna, som före det dessa bestämmelser trädt
i kraft fyllt 50 år, äger rättighet men icke skyldighet att ingå i pensionsanstalten.
3. Pensionsafgiften för delägare, tillhörande grupp A, skall beräknas
sålunda, att den motsvarar en pension af 1,200 kronor från 60 års ålder,
dock att lägsta afgiften för år skall vara 180 kronor och högsta 240 kronor.
Pensionsafgiften för delägare tillhörande grupp B skall bestämmas
efter det antal, dock högst 20, veckotimmar hennes undervisning omfattar
i klasserna öfver de förberedande. Afgiften för hvarje veckotimme skall
beräknas sålunda, att den motsvarar en pension af 60 kronor för hvarje
veckotimme att utgå från 60 års ålder, dock att lägsta afgiften för år för
en veckotimme skall vara 9 kronor och högsta 12 kronor.
4. Till pensionsafgiften skola utgå följande bidrag:
a) af staten: en tredjedel af den i mom. 3 för den lärarinnegrupp,
som delägaren tillhör, angifna lägsta pensionsafgiften,
b) af kommun eller enskilda donatorer: en tredjedel af samma lägsta
pensionsafgift, därest delägaren är anställd vid enskild mellanskola eller
vid högre flickskola,
c) af läroanstalten: en tredjedel af samma lägsta pensionsafgift, därest
delägaren är anställd vid högre goss- eller samskola eller vid enskildt
lärarinneseminarium.
För utgörande af i hvarje fall återstående del af den pensionsafgift,
som jämlikt mom. 3 skall inbetalas för delägaren, ansvarar vederbörande
läroanstalt, med rätt för läroanstalten att af delägarens lön afdraga ett
belopp svarande mot denna del af pensionsafgiften.
5. Rätt att vid afgång från sådan anställning, som i mom. 2 sägs,
komma i åtnjutande af pension inträder den 1 juli det kalenderår, då
delägare fyller 55 år.
Skyldighet att afgå från sådan anställning inträder den 1 juli det
kalenderår, då delägare fyller 60 år. öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk må dock kunna medgifva henne att kvarstå i sådan anställning,
därest och så länge hennes kvarstående pröfvas vara till gagn för undervisningen,
dock icke i något fall längre än till den 1 juli det kalenderår,
då hon fyller 63 år.
6. Där ej för särskild! fall, hvarom stadgas i pensionsanstaltens reglemente,
pensionsrätt svarande mot vissa pensionsafgifter gått förlorad, utgår
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
3
pension med det belopp, som vid den tidpunkt då pensionen tillträdes beräknas
motsvara alla de pensionsafgifter, som blifvit för delägaren erlagda,
dock med högst 1,200 kronor om året.
7. Delägare, hvilken, utan att vara berättigad till pension, upphör
att innehafva sådan anställning, som i mom. 2 sägs, vare i fall och under
villkor, hvarom i reglementet för pensionsinrättningen stadgas, berättigad
att däri kvarstå. I sådant fall utgå icke de i mom. 4 a), b) och c) föreskrifna
bidrag till pensionsafgiften.
§ 2. Svenska lärarinnornas pensionsförening1.
För lärarinna, som icke är delägare i eller åtnjuter pension från
Lärarinnornas pensionsanstalt, skall, under villkor att af henne eller för
henne under nästföregående år till Svenska lärarinnornas pensionsförening
inbetalts minst 60 kronor och att hon under samma tid vid statsunderstödd
enskild läroanstalt haft minst 20 timmars tjänstgöring, statsbidrag
utgå till pensionsföreningen med 60 kronor.
§ 3. Öfvergångsbestämmelser.
1. Äger Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolo
för kvinnlig ungdom eller Svenska lärarinnornas pensionsförening vid den
tidpunkt, då dessa bestämmelser träda i kraft, rätt till statsbidrag för
delägare, må sådant statsbidrag fortfarande utgå för delägaren enligt
hittills gällande bestämmelser, dock i fråga om föreståndarinna eller lärarinna,
som afses i § 1 mom. 2, endast under förutsättning att mellan henne
och pensionsanstalten är eller senast före den 1 januari 1912 varder aftaladt,
dels att hon må kvarstå som delägare till 60 års ålder, dels att pension
må af henne tillträdas först sedan hon afgått från sådan anställning, som
enligt nyssnämnda bestämmelse medför skyldighet att vara delägare i Lärarinnornas
pensionsanstalt.
2. För den afgift, som för sådant statsbidrags bibehållande skall
erläggas till pensionsanstalten, skall läroanstalten svara på sätt i sista
punkten af § 1 mom. 4 stadgas.
3. För delägare i Lärarinnornas pensionsanstalt, för hvilken på grund
af stadgandet i mom. 1 statsbidrag utgår till endera af de båda äldre
pensionsanstalterna, utgår icke något statsbidrag till den nya pensionsanstalten.
Däremot utgår till denna pensionsanstalt det i § 1 mom. 4
under b) eller c) stadgade bidrag. Därjämte ansvarar läroanstalten, på sätt
i sista punkten af samma mom. stadgas, för den ytterligare afgift, som
4
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
må erfordras för beredande af en pension, hvilken tillsammans med den
pension, delägaren har att vänta från den af de båda äldre pensionsanstalterna
som för henne åtnjuter statsbidrag, motsvarar den i § 1 mom. 3
afsedda, dock att sådan afgift icke skall utgå med högre belopp än som
må erfordras för att summan af de för delägaren till nyssnämnda äldre pensionsan
stalt och till Lärarinnornas pensionsanstalt utgående af gifter må
uppgå till den i sistnämnda mom. för den lärarinnegrupp, delägaren tillhör,
angifva högsta pensionsafgift.
Till det omförmälda statsrådsprotokollet har departementschefen anfört
hufvudsakligen följande:
skolor fin
-
NUpe°nseions-ISa s För beredande af pensioner åt lärarinnor vid privata
anstalter för nas för närvarande två pensionsanstalter, nämligen Svenska lärarinnornas
lararmnepen- pensionsförening och Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges
högre skolor lör kvinnlig ungdom, den sistnämnda vanligen i korthet kallad
Skolornas pensionsinrättning.
Dessa båda pensionsanstalter hafva en ganska olikartad organisation.
I Skolornas pensionsinrättning kunna endast lärarinnor vid högre skolor
för kvinnlig ungdom blifva delägare, under det att Svenska lärarinnornas
pensionsförening är öppen för alla slags lärarinnor. I Skolornas pensionsinrättning
kan inträde vinnas vid ålder mellan 25 och 54 år; årsafgiften
är förutom statsbidraget 60 kronor, men om delägaren inträder efter fyllda
25 år erlägges för erhållande af normalpension en retroaktiv afgift, som
för de högre inträdesåldrarna är mycket betydlig; normalpensionen var
före år 1908 400 kronor, men höjdes då, med anledning af att höjdt statsbidrag
erhölls, till 532 kronor för dem, som sedermera inträda. Pensionsåldern
är 55 år.
I Svenska lärarinnornas pensionsförening kan inträde vinnas intill 45
års ålder. Den årliga insatsen får växla mellan 15 och 500 kronor, statsbidraget
oräknadt. Pensionsåldern är 55 år och pensionen utgår för närvarande
med stadgadt maximum af 9 procent af det belopp, som pensiohar
innestående i föreningen vid början af det år, hon första
utfår pension, hvilket belopp högst får utgöra 10,000 kronor.
Statens bidras
naren
gången
pensions- På därom af Kungl. Maj:t framställdt förslag medgaf 1896 års
anstalterna. Riksdag, att af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom måtte
kunna anvisas, bland annat, ett årligt bidrag till Pensionsinrättningen för
lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande
högst 10 kronor för hvarje delägare som erlade årsafgift. Detta bidrag höjdes,
äfvenledes på Kungl. Maj:ts förslag, af 1902 års Riksdag till 30 kronor.
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
5
1903 års Riksdag medgaf, i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts för
Riksdagen då framlagda proposition, att till Svenska lärarinnornas pensionsförening
finge utgå samma årliga bidrag af 30 kronor för hvarje lärarinna vid
högre skola för kvinnlig ungdom eller samskola, som icke vore delägare i Pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom,
med villkor att af eller för henne i pensionsföreningen under näst
föregående år insatts minst 60 kronor samt att berörda bidrag tillgodofördes
vederbörande lärarinnor.
• På samma gång beslöt Riksdagen, att dessa bidrag till de båda pensionsanstalterna
skulle utgå ur ett under riksstatens tionde hufvudtitel
uppfördt förslagsanslag å 19,000 kronor till bidrag till pensionering af
lärarinnor vid högre flick- och samskolor.
Vid 1905 års Riksdag väcktes motion om att statens bidrag skulle
höjas från 30 till 60 kronor för hvarje vid högre skola för kvinnlig ungdom
eller högre samskola anställd lärarinna, som vore delägare i någon
af de båda pensionsanstalterna, med villkor att af eller för henne i endera
af desamma under nästföregående år insatts minst 60 kronor. Riksdagen
biföll denna motion och höjde i sammanhang härmed förslagsanslaget
till bidrag till pensioneringen af lärarinnor vid högre flick- och samskolor
från 19,000 kronor till 40,000 kronor.
Från och med år 1906 är alltså en pensionsafgift af 120 kronor om
året att anse som den normala. Däraf betalar staten hälften och lärarinnan
— med eller utan bidrag af skolan — hälften. Om lärarinnan inträder
i tjänstgöring vid 25 års ålder och oafbrutet tjänstgör till den normala
pensionsåldern, 55 år, kan hon alltså bereda sig den mot denna
normalafgift svarande pensionen af 532 kronor.
Hösten 1907 inkom Flick- och samskoleföreningen — en förening af
lärare och lärarinnor vid högre flickskolor och samskolor — genom utsedde
kommitterade med en underdånig petition i pensionsfrågan af i hufvudsak
följande innehåll:
Det vore tydligen af mycket stor betydelse för undervisningen vid
flick- och samskolor, att lärarinnan erhölle en tillräcklig pension, när hon
i skolans tjänst uppnådde en ålder, då hennes krafter icke längre vore
tillräckliga för skolarbetet. Staten hade också behjärtat vikten häraf och
bidroge därför till lärarinnepensioneringen.
Likväl vore det mycket illa sörjdt för densamma. Då lärarinnorna
icke varit skyldiga att bidraga till sin pensionering och därtill varit klent
aflönade, vore det först på senare tid, sedan staten ökat sina bidrag till
pensionsafgifterna, som lärarinnorna mera allmänt börjat gå in i någon af de
Flick- och
samskoleföreningens
underdåniga
petition i
pensionsfrågan.
6
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
båda pensionsanstalterna. Detta gjorde, att många nu närmade sig pensionsåldern
eller till och med öfverskridit denna utan att ha försäkrat sig om
ens den pension af 400 kronor vid 55 års ålder, hvartill staten dock
länge bidragit med någon del af årsafgiften, och af dem, som vore delägare
i någon af pensionsanstalterna, hade många blifvit det vid så hög
ålder, att äfven med det sedan år 1906 ökade statsbidraget afgifterna endast
räckte till pensioner, som stannade långt under det belopp af ungefär
530 kronor vid fyllda 55 år, som svarade mot dessa afgifter vid en inträdesålder
af 25 år.
Men äfven om alla lärarinnor med full tjänstgöring haft utsikt att
vid uppnådd pensionsålder få sistnämnda pension, hade pensionsfrågan
likväl varit i ett för skolan icke tillfredsställande läge. Ty denna pension
af 530 kronor vore uppenbarligen alldeles otillräcklig. Om lärarinnan icke
hade annat än en sådan pension att lita till för sitt uppehälle efter erhållet
afsked, vore det därför, äfven om lärarinnan ej lämpligen borde fortsätta
att tjänstgöra, svårt för skolan att afskeda henne. Staten vunne därför
icke det, som den afsåge att vinna genom sitt bidrag till lärarinnepensioneringen,
nämligen att lärarinnorna afginge, då de på grund af sin ålder
icke längre borde användas i skolans tjänst. Detta kunde ej vinnas, med
mindre pensionen gjordes tilllräcklig och pensioneringen obligatorisk.
Dittills hade man ansett, att lärarinnans pensionsålder borde vara 55
år. Det läge tydligen stor vikt därpå, att pensionsåldern sattes hvarken
för hög eller för låg. Sattes den för hög, blefve pensioneringen till ringa
nytta för skolan. Sattes den för låg, blefve pensioneringen så dyrbar, att
det blefve svårt eller omöjligt att anskaffa medel till att göra pensionen
tillräcklig. „ Kostnaden stege nämligen mycket hastigt, när pensionsåldern
sänktes. Årsafgiften för pension från 55 år vore ungefär 50 procent
högre än för lika stor pension från 60 år.
Kommitterade ansåge, att pensionsåldern borde sättas till 60 år. Möjliga
olägenheter af denna höjning kunde man afvärja genom vissa bestämmelser,
enligt hvilka lärarinna, som fyllt 55 år och icke hade krafter till
full tjänstgöring, kunde få reducerad tjänstgöring utan inskränkning i sin
pensionsrätt. Därjämte borde lärarinna ha rätt att afgå vid 55 år med
lägre pension och vara skyldig att afgå vid 60 år.
Pensionsafgiften borde höjas till 180 kronor för äinneslärarinna med
full tjänstgöring. Af denna afgift skulle staten betala hälften, skolan
fjärdedelen och lärarinnan fjärdedelen. Statens bidrag skulle alltså för
dessa lärarinnor höjas från 60 kronor till 90 kronor.
Pensionsafgifterna skulle erläggas till en för denna obligatoriska lärarinnepensionering
upprättad pensionsanstalt, hvars reglemente skulle stad
-
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
7
fästas af Kung!. Maj:t. Pensionsbeloppet skulle ej på förhand fixeras,
utan en hvar skulle vid uppnådd pensionsålder erhålla den pension, som
enligt för pensionsanstalten gällande grunder beräknades svara mot de af
och för henne erlagda afgifterna.
För pensioneringen af manliga lärare föreslogos i petitionen i hufvudsak
samma bestämmelser som för lärarinnepensioneringen, utom att pensionsåldern
skulle vara 65 år.»
öfver denna petition afgaf öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
infordradt yttrande den 20 december 1907, hvithet återfinnes å sid. 8—10
af propositionen.
»Enär 1909 års Riksdag, i nära anslutning till Kungl. Maj:ts förslag,
för beviljande af statsunderstöd åt enskilda läroanstalter fastställt
andra villkor, särskildt annan lönereglering, ä,n de som af öfverstyrelsen
antagits vid uppgörande af dess nu refererade förslag i pensionsfrågan,
anbefalldes öfverstyrelsen genom nådigt bref af den 25 juni 1909 att
afgifva nytt yttrande i frågan. Detta yttrande afgafs den 14 oktober
1909 och innehöll, jämte motivering, förslag till bestämmelser angående
pensionering af de vid statsunderstödda enskilda läroanstalter anställda
lärarinnor. I nytt underdånigt yttrande af den 31 januari 1910 inkom
öfverstyrelsen med förslag till stadgar för den pensionsinrättning, som
tänktes skola öfvertaga den hufvudsakliga delen af lärarinnepensioneringen.»
Departementschefen referar härefter öfverstyrelsens förslag (sid. 10 —17).
Öfver förslaget hafva yttranden afgifvits dels af de båda nämnda pensionanstalternas
styrelser och bolagsstämmor, dels af riksförsäkringsanstalten
och statskontoret, hvilka samtliga lämnat förslaget i hufvudsak utan anmäkning.
Härefter fortsätter departementschefen (sid. 17): Departements
»Af
den redogörelse jag lämnat för öfverstyrelsens förslag framgår, att ehef®DS ylt~
detta omfattade dels vid statsunderstödd enskild läroanstalt anställd de lärarinne
A.
föreståndarinna och ämneslärarinna med full tjänstgöring, grupper som
u o o'' böra medtagas»
B. öfningslärarinna med rätt till ålderstillägg,
C. timlärarinna med minst 12 veckotimmars tjänstgöring i klasserna
öfver de förberedande,
dels ock D. biträdande ämneslärarinna med full tjänstgöring vid den
med högre lärarinneseminariet förenade normalskolan för flickor.
Därjämte skulle äfven lärarinna med minst 20 veckotimmars undervisning.
hufvudsakligen i de förberedande klasserna vid statsunderstödd
8
BankoutsTcottets Utlåtande Nr 22.
enskild läroanstalt kunna förvärfva sig pensionsrätt, dock på väsentligen
andra villkor än förut nämnda lärarinnor.
Hvad beträlfar grupp A har jag ingen erinran att göra mot öfverstyrelsens
förslag.
Äfven är jag ense med öfverstyrelsen därom, att pensionsrätten ej
bör inskränkas till denna grupp, utan bör utsträckas till lärarinnor med
mindre tjänstgöringsskyldighet (grupperna B och C). Detta finner jag nödvändigt
med hänsyn till den stora betydelse sådana lärarinnor hafva för
dessa läroanstalter, hvilka ju ej kunna ordna sitt arbete utan att använda
sådana lärarinnor i jämförelsevis stor utsträckning. Därtill kommer, att lärarinna,
som haft full tjänstgöring, säkerligen ej sällan kommer att se sig
nödsakad att, på grund af nedsatta krafter eller af annan orsak, tidvis inskränka
sin tjänstgöring och blifva timlärarinna. Skyldigheten att äfven som
sådan erlägga afgift till pensionsinrättningen och rättigheten att uppbära
bidrag, visserligen reduceradt, till sin pensionsafgift blir då af stor betydelse
för henne.
Ä andra sidan anser jag liksom öfverstyrelsen, att pensionsrätt icke kan
medgifvas alla dessa lärarinnor, hur ringa deras tjänstgöring än är. öfverstyrelsen
har med afseende på timlärarinna fordrat 12 veckotimmars tjänstgöring
och med afseende på öfningslärarinnorna föreslagit, att för pensionsrätt
skulle fordras sådan tjänstgöring, som berättigar till ålderstillägg,
hvilket innebär, att redan 4 veckotimmars undervisning i gymnastik eller
6 veckotimmars undervisning i annat öfningsämne skulle medföra pensionsrätt.
Men är en lärarinnas tjänstgöring inskränkt till 4 å 6 veckotimmar,
faller uppenbarligen hennes egentliga lifsgärning utanför skolan.
Hennes pensionering torde dä ej vara af den betydelse för skolan, att staten
bör bidraga till densamma. Hvilket minimum af tjänstgöring som bör sättas,
är emellertid svårt att säga. De nu gällande bestämmelserna för statsbidrag
till lärarinnepensioneringen fastställa intet minimum. Jag föreslår,
att såväl för timlärarinnor som för öfningslärarinnor skall, för erhållande
af pensionsrätt, fordras minst 10 veckotimmars undervisning i klasserna
öfver de förberedande.
Som ett skäl att välja just denna gräns må anföras det förhållandet,
att enligt de bestämmelser angående bidrag från stat och kommun till
lärarinnas pensionering, som jag tänker föreslå, kommer en lärarinna,
hvars tjänstgöring är den lägsta till pension berättigande, att erhålla sammanlagdt
af stat och kommun samma bidrag, som bon enligt nu gällande
bestämmelser kan få åt staten, under det alla öfriga pensionsberättigade
lärarinnor få större pensionsbidrag.
Emellertid har Svenska lärarinnornas pensionsförening framställt en
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
9
erinran mot öfverstyrelsens förslag i fråga om timlärarinnorna, som jag
anser förtjänt af beaktande. Föreningen framhåller önskvärdheten af att
timlärarinna skall, äfven om hennes tjänstgöring är fördelad på flera statsunderstödda
enskilda läroanstalter, få tillgodoräkna sig sammanlagda antalet
veckotimmar, dock ej flera än 20 inalles. Äfven statskontoret har
uttalat sig härom. Billighetsskäl talade, enligt statskontorets åsikt, för
ett medgifvande i den åt pensionsföreningen angifna riktning, och från
statsverkets synpunkt syntes egentligen ingenting* vara att däremot erinra.
Dock kunde möjligen af andra bidragsgifvare med skäl invändas, att de
på sådant sätt för en lärarinna, hvars undervisning hos dem omfattade
kanske endast en eller annan veckotimme, finge med hänsyn till hennes
tjänstgöring på annat håll vidkännas bidrag, som annars ej skulle utgått.
Jag finner denna af pensionsföreningen framställda anmärkning riktig
och tillstyrker därför en ändring af öfverstyrelsens förslag i denna riktning.
Den merutgift, som därigenom förorsakas vissa läroanstalter, blir
obetydlig i betraktande af att pensionsbidraget skall utgå proportionellt
mot lärarinnans timantal.
Mot pensionsbestämmelsernas utsträckande att gälla äfven för grupp D,
omfattande vissa lärarinnor vid statens normalskola för flickor, har statskontoret
uttalat sina betänkligheter. Dessa lärarinnor, såsom anställda vid
en statens skola, stode, såsom statskontoret påpekar, egentligen utanför
denna fråga om pensionsreglering för vissa enskilda läroverks lärarinnor.
Vore befattningen såsom biträdande ämneslärarinna vid normalskolan att
anse som öfvergångsplats till ordinarie befattning i statens tjänst, så
vore skyldigheten att ingå såsom delägare i den nya pensionsinrättningen
endast en olägenhet för ifrågavarande lärarinna och innebure erläggande
af afgifter för tid, som hon i alla händelser finge enligt civila pensionslagen
räkna såsom tjänstår för pension, då hon blifvit ordinarie i statens
tjänst. Och jämväl för staten medförde berörda skyldighet under nämnda
förutsättning en onödig utgift för pensionsbidrag. " Om ifrågavarande befattningar,
hvilka uppförts i normalskolans stat först med" år 1910 och
vore aflönade endast med arfvoden, vore af beskaffenhet att, på samma
gång de toge sin innehafvares hufvudsakliga arbetskraft i anspråk, de tillika
kunde antagas i allmänhet innehafvas till uppnådd pensionsålder, syntes
dessa befattningar böra i likhet med ordinarie befattningar å skolans stat
varda förenade med pensionsrätt enligt civila pensionslagens bestämmelser.
Af propositionen nr 148 till 1909 års Riksdag syntes emellertid framgå,
att orsaken hvarför dessa befattningar icke beredts fastare ställning än som
skett vore att söka i önskvärdheten, att deras innehafvare efter någon tids
tjänstgöring vid statens mönsterskola öfverginge till de enskilda läroverken.
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 6 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 2
10
Bankoutskotlets Utlåtande Nr 22.
Ang. den
obligatoriska
pensioneringen.
Detsamma torde dock gälla åtskilliga andra extra lärarinnebefattningar
vid normalskolan, men för dem hade icke ifrågasatts skyldighet att ingå
i den nya pensionsinrättningen. Vid bedömande af denna fråga torde
jämväl böra uppmärksammas, huruvida det kunde anses tillbörligt eller
lämpligt att statens tjänare ålades ingå i en enskild pensionskassa utan att
staten på samma gång garanterade dem pension till beräknadt belopp. På
grund af hvad sålunda anförts syntes det statskontoret, som om med frågan
om pensioneringen af dessa biträdande ämneslärarinnor vid normalskolan
borde anstå, till dess man efter någon tids erfarenhet kunde bedöma, huruvida
dessa befattningar kunde anses intaga en särskild undantagsställning
i jämförelse med andra extra lärarinnebefattningar i statens tjänst.
Med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört finner jag mig
för närvarande icke böra framlägga förslag om ifrågavarande lärarinnors
pensionering.
Hvad slutligen beträffar de lärarinnor i de förberedande klasserna,
hvilka enligt öfverstyrelsens förslag skulle erhålla pensionsrätt, anhåller
jag att få yttra mig om dem längre fram.
På grund af hvad jag här anfört anser jag, att pensionsrätt bör tillkomma
vid statsunderstödd enskild läroanstalt anställd:
A. föreståndarinna äfvensom ämneslärarinna med den tjänstgöring, som
enligt gällande bestämmelser om aflöning af lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter är att anse som full tjänstgöring,
B. annan lärarinna med minst 10 veckotimmars undervisning i klasserna
öfver de förberedande.
I likhet med öfverstyrelsen och på af densamma anförda skäl anser
jag, att lärarinnor tillhörande de nu angifna grupperna böra vara skyldiga
att bidraga till sin egen pensionering. Denna min åsikt är äfven
i nära öfverensstämmelse med min företrädares uttalande år 1909 vid
föredragning af frågan om ändrade grunder för beviljande af statsunderstöd
åt enskilda skolor. Och redan åren 1902 och 1903 har af dåvarande
departementschefer betecknats som ett eftersträfvansvärdt mål, att samtliga
vid högre flick- och samskolor fast anställda lärarinnor blefve delägare i
Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom.
Erinras må äfven därom, att den förut omförmälda underdåniga petitionen
år 1907 af Flick- och samskoleföreningen föreslog obligatorisk pensionering.
Detta förslag hade enhälligt godkänts å föreningens allmänna
möte samma år.
Ej heller har i de infordrade yttrandena någon anmärkning framställts
BanJcoutskottets Utlåtande Nr 22.
11
mot öfverstyrelsens förslag, att pensioneringen skulle vara obligatorisk för
dessa lärarinnor.
Dock framgår det af protokollet från bolagsstämman med Pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom,
att en minoritet röstat för att de nuvarande lärarinnorna i klasserna
öfver de förberedande icke skulle vara skyldiga att underkasta sig de
nya bestämmelserna, därest de fyllt 45 år innan bestämmelserna trädde
i kraft.
En dylik öfvergångsbestämmelse torde vara lämplig. Dock finner jag
mig icke kunna tillstyrka, att åldersgränsen sättes så lågt som till 45 år,
utan vill för min del föreslå 50 år. Lärarinna, som vid inträdet i den
nya pensionsinrättningen är mellan 45 och 50 år, får nämligen enligt de
bestämmelser, som jag tänker föreslå, vid uppnådda 60 år en pension af
430 till 250 kronor. Äfven den lägre af dessa pensioner synes mig vara
ett afsevärdt bidrag till hennes underhåll på ålderdomen.
Öfverstyrelsen föreslår, att den obligatoriska pensioneringen af lärarinnor n^np''engf0nn3.
i klasserna öfver de förberedande skall öfvertagas af en för ändamålet inrättningen,
bildad pensionsinrättning.
Jag instämmer i detta förslag och anser, att densamma lämpligen kan
benämnas Lärarinnornas pensionsanstalt. Öfverstyrelsen har låtit sakkunniga
utarbeta förslag till reglemente för denna pensionsinrättning. Då detta
reglemente enligt min mening bör fastställas af Kungl. Maj:t, innan pensionsanstalten
träder i verksamhet, anhåller jag att, därest det förslag jagkommer
att framställa i nu föreliggande fråga vinner afseende, framdeles
få underställa reglementet Kungl. Maj:ts pröfning och därvid framställa
de förslag till ändringar, som befinnas önskvärda.
Enligt öfverstyrelsens förslag skall rätt att vid afgång från anställning,^^p8™0118''
som är förbunden med pensionsrätt, uppbära pension inträda det år,
rärarinnan fyller 55 år. Skyldighet att afgå från sådan tjänst inträder
enligt öfverstyrelsens förslag det år, lärarinnan fyller 60 år.
I hufvudsak biträder jag dessa förslag, men finner dock, att vederbörande
myndighet — här öfverstyrelsen — bör ha rätt att medgifva
lärarinna att kvarstå i dylik anställning ytterligare några år, därest hennes
kvarstannande prof vas vara af gagn för undervisningen.
I fråga om pensionsafgifternas och pensionsbeloppens beräkning
sluter jag mig i allt väsentligt till öfverstyrelsens förslag. och pensions
För
att förstå förslaget är det af vikt att fästa sin uppmärksamhet beloPPen
-
12
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
därpå, att pensionsbeloppet icke pa förhand fixeras. Detta sker först, när
lärarinnan afgår från sin tjänst vid uppnådd pensionsålder. Pensionens
belopp fastställes då så, att det beräknas motsvara de pensionsafgifter,
som för delägaren erlagts. Pensionerna kunna alltså komma att variera
äfven för lärarinnor af samma slag.
I detta afseende liknar sålunda den nya pensionsanstalten Svenska
lärarinnornas pensionsförening eller andra rånte- och kapitalförsäkringsanstalter.
Men under det de årliga insättningarna i dessa äro beroende
på delägarnas fria bestämmande, så skola afgifterna till den pensionsanstalt,
hvarom nu är fråga, vara reglerade efter lärarinnans tjänstgöring.
De regler, enligt Indika sålunda pensionsafgiften skall bestämmas, äro
så valda, att den pension, som genom densamma beredes, vid en pensionsålder
af 60 år utgår för föreståndarinna, lärarinna med full tjänstgöring
och lärarinna med minst 20 veckotimmars tjänstgöring med 1,200 kronor
för år och för lärarinna med ett mindre antal timmars tjänstgöring med
ett i förhållande till den mindre tjänstgöringen afkortadt belopp, allt under
förutsättning att lärarinnan inträdt i tjänstgöring senast vid 30 års ålder
och oafbrutet bibehåller tjänstgöring af samma omfattning: till 60 års
ålder.
Den pensionsafgift, som för sådant ändamål behöfver erläggas, utgör,
därest lärarinna inträdt i tjänstgöring vid ungefär 25 års ålder, 180 kronor
för år för föreståndarinna, lärarinna med full tjänstgöring och lärarinna
med minst 20 timmars tjänstgöring samt 9 kronor för veckotimme för
lärarinna med mindre än 20 veckotimmar. För lärarinna, som inträdt i
tjänstgöring vid ålder mellan 25 och 30 år, kommer afgiften att ökas till
i förra fallet högst 240 kronor och i senare fallet 12 kronor för veckotimme.
Öfver sistnämnda belopp, 240 kronor och 12 kronor, anser jag af
skäl, som jag längre fram kommer att anföra, pensionsafgiften icke böra gå.
Inträder lärarinna vid en senare tidpunkt än 30 års ålder, kommer
alltså pensionen icke att uppgå till normalbeloppet: om inträdesåldern
är t. ex. 34 år, blir pensionen för lärarinna med full tjänstgöring
960 kronor i stället för 1,200 kronor och för timlärarinna med 10 veckotimmar
480 kronor i stället för 600 kronor.
Förslaget bestämmer äfven minimum för pensionsafgiften: 180 kronor
för föreståndarinna, lärarinna med full tjänstgöring och lärarinna med
minst 20 veckotimmar; 9 kronor för veckotimme för lärarinna med mindre
än 20 veckotimmar.
Om lärarinna med full tjänstgöring eller minst 20 timmars undervisning
inträder före 25 års ålder, skall alltså erläggas för henne samma
afgift, 180 kronor, som om hennes inträdesålder varit 25 år. Om denna
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
13
afgift erlägges oafbrutet för hvarje år, så motsvarar den för henne 1,200
kronors pension från tidigare ålder än 60 år: var hon t. ex. vid inträdet
20 år, är hon berättigad till 1,200 kronors pension redan vid 57 år, därest
hon då afgår från sin anställning. Om sådan lärarinna skulle vilja fortsätta
att tjänstgöra till den normala pensionsåldern 60 år, skulle för
henne erläggas samma afgifter som förut, utan att hon dock erhölle rätt
till högre pension.
Om det nu kan anses normalt, att inträdesåldern icke blir högre
än 25 år och att tjänstgöringen fortgår oafbrutet till pensionsåldern
60 år, så blir alltså normalafgiften 180 kronor och normalpensionen 1,200
kronor för lärarinna med full tjänstgöring. För närvarande är, såsom
förut nämnts, normalafgiften 120 kronor och normal pensionen 532 kronor
från 55 år. Att sålunda en ökning af afgiften med 50 procent höjt pensionen
med 125 procent, beror på pensionsålderns höjning från 55 till 60 år.
För lärarinna, som afgår redan vid 55 års ålder, blir pensionen 800 kronor,
om hon inträdt vid 25 års ålder, klar hon inträdt tidigare blir pensionen
högre; t. ex. mot inträdesåldern 20 år svarar 1,000 kronors pension
från 55 år.
I den redogörelse jag nu lämnat för pensionsafgiftens och pensionsbeloppets
bestämmande har jag endast tagit hänsyn till det fall, att lärarinnan
hela sin tjänstetid behåller anställning af samma omfattning. Men
det ligger i naturen af ifrågavarande tjänster, att lärarinnas tjänstgöring
rätt mycket växlar från det ena året till det andra. Lärarinna,
som ett år har full tjänstgöring, kan ett annat vara att hänföra till timlärarinnornas
grupp, och en timlärarinnas antal tjänstgöringstimmar kan
variera år från år. Af dessa skäl anser jag liksom öfverstyrelsen, att
pensionsafgiften för lärarinna bör hvarje år bestämmas med hänsyn till omfattningen
af hennes tjänstgöring detta år, så att den svarar mot normalpensionen
för denna tjänstgöring. Lärarinnans verkliga pension, när hon
uppnår pensionsåldern och afgår från sin anställning, motsvarar såsom jag
förut nämnt de afgifter, som för henne erlagts under hennes tjänstetid.
Som dessa afgifter bero af den tjänstgöring hon haft, blir äfven hennes
pension däraf beroende.
Den nu angifna regeln för årsafgiftens bestämmande modifieras emellertid
genom stadgandet om visst minimum och maximum för afgiften.
Hvad detta maximum beträffar, så har det tydligen varit nödvändigt
att fixera ett sådant för att ej afgiften måtte blifva för betungande för
lärarinnan. Enligt det förslag till pensionsafgiftens fördelning, som jag
kommer att framlägga, skall nämligen lärarinnan själf erlägga 1/3 af minimiafgiften
och därjämte hvad som fordras utöfver minimiafgiften. Därest
14
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
detta ytterligare tillskott från lärarinnan komme att öfverstiga 60 kronor,
skulle hon komma att betala mer än hälften af hela pensionsafgiften,
hvilket jag finner vara för mycket. Det är därför som jag satt maximum
till 180 + 60 eller 240 kronor.
Jag har redan påvisat den betydelse bestämmelsen om minimiafgift har
för de lärarinnor, som inträda före 25 års ålder. Men den kan äfven hafva
annan betydelse. Om en lärarinna under en följd af år haft full tjänstgöring,
men därpå blir timlärarinna med t. ex. 10 veckotimmar, så är det möjligt,
att de afgifter hon redan erlagt äro tillräckliga att bereda henne den normalpension,
som svarar mot hennes till 10 timmar inskränkta tjänstgöring. Då
skulle hon alltså enligt den allmänna regeln för afgiftens bestämmande icke
hafva någon afgift att betala. Men nu måste minimiafgift af 90 kronor erläggas,
hvaraf hon själf betalar 30 kronor. Häraf blir det naturligtvis en följd,
att hon vid uppnådd pensionsålder får en bättre pension, än om ingen
minimiafgift fixerats.
Hvad jag nu anfört torde visa, att det föreslagna systemet för
afgiftens och pensionens bestämmande valts för att åstadkomma en effektiv
pensionering med hänsyn tagen därtill, att, då lärarinnorna icke hafva fast
anställning vid dessa skolor, fasta afgifter och fasta pensioner icke kunna
bestämmas.
Denna lärarinnekårens rörlighet gör det också nödvändigt att i den
nya pensionsanstaltens reglemente, såsom äfven öfverstyrelsen föreslagit,
intaga bestämmelser, enligt hvilka lärarinna i vissa fall må kunna kvarstå
i pensionsanstalten, oaktadt hon icke längre har sådan anställning, som
berättigar till inträde. Det kan också tänkas att lärarinna, som en gång
utträdt ur pensionsanstalten och förlorat pensionsi’ätt svarande mot erlagda
afgifter, återinträder efter så lång tid, att hon icke skäligen bör återfå den
förlorade pensionsrätten och sålunda icke vid afgång från tjänst får pension
svarande mot alla för henne erlagda afgifter.
Den nu föreslagna normalpensionen af 1,200 kronor från 60 år motsvarar
enligt försäkringsteknisk beräkning samma årsafgift (inträdesålder
25 år) som 800 kronor från 55 år. För jämförelses skull vill jag erinra
om att ämneslärarinna vid statens samskola har rätt till 1,500 kronors
pension från 55 år, om hon tjänstgjort 25 år, och att folkskollärarinna enligt
lag har rätt till 900 kronor från 55 år, om hon tjänstgjort 30 år. För
folkskollärarinnorna hafva emellertid åtskilliga städer höjt pensionsbeloppen,
på sätt efterföljande tablå utvisar:
Banlcoutskoitets Utlåtande Nr 22.
15
Stad
P e n 8 i o
i s å 1 d e r
Pensionsbelopp
lefnadsår
tjänstår
Stockholm ............
60
30
1,610
Göteborg...............
60
30
1,470
Malmö ..................
60
30
1,680
Landskrona .........
60
30
1,400
Norrköping .........
55
30
1,540
Hälsingborg.........
55
30
1,540
Uppsala..................
55
30
1,365
Lund ....................
55
30
1,400
Halmstad...............
55
30
1,235
Uddevalla...............
55
30
1,110
Kristianstad.........
55
30
1,000
Enligt öfverstyrelsens förslag skulle staten betala 1/3 af lägsta års-^”?-^®”®™!!®''
afgiften, kommunen (eller i vissa fall läroanstalten) 1/3 af densamma, läro- "''delning,
anstalten 1/6 af densamma samt läroanstalten därjämte svara för återstoden med
rätt för läroanstalten att af lärarinnans lön innehålla motsvarande belopp.
Mot detta förslag är den anmärkning att göra, att då detsamma ålägger
högre flickskola eller enskild mellanskola att bidraga till lärarinnornas pensionering,
så synes detta stå i strid med gällande grunder för statsunderstöds beviljande
till enskilda läroanstalter. I desamma stadgas nämligen, att bidrag
till pensioneringen skall enligt grunder, som framdeles må varda bestämda,
utgå från kommun eller enskilda donatorer för lärarinna vid högre flickskola
eller enskild mellanskola och från läroanstalten själf för lärarinna
vid högre goss- och samskola eller enskildt lärarinneseminarium. Däremot
ålägges icke högre flickskola eller enskild mellanskola någon skyldighet
att bidraga till sina lärarinnors pensionering. För närvarande bidraga
emellertid ganska många skolor frivilligt, vanligen med 30 kronor om året,
till lärarinnas pensionsafgift. Det är därför att antaga, att sådana frivilliga
bidrag äfven framdeles skola lämnas.
På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag, att pensionsafgiften bör
så fördelas, att staten betalar 1/z af lägsta halfårsafgiften, kommunen eller enskilda
donatorer 1/s af densamma, om lärarinnan är anställd vid högre flickskola
eller enskild mellanskola, samt läroanstalten Vs af densamma, om
lärarinnan är anställd vid högre goss- eller samskola eller enskildt lärarinneseminarium,
äfvensom att läroanstalten skall svara för återstoden med rätt
för läroanstalten, att af lärarinnans lön innehålla motsvarande belopp.
16
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
Jag erinrar i detta sammanhang därom att staten nu betalar 60 kronor,
under villkor att lärarinnan, med eller utan bidrag af skolan, äfvenledes betalar
(30 kronor. De nu föreslagna bestämmelserna innebära, att statens
bidrag till lärarinna af grupp A och lärarinna af grupp B med minst 20
veckotimmar blir detsamma som nu, men minskas för lärarinna af grupp
B, som har mindre än 20, och faller helt bort för alla, som hafva mindre
än 10 veckotimmar.
Jämföres förslaget med bestämmelserna i den civila pensionslagen, så
finner man den öfverensstämmelsen, att äfven där skall tjänstinnehafvaren
betala en afgift, som beräknas, dock endast i medeltal, motsvara J/3 af
pensionens värde. Denna afgift utgör dock för pension af den storlek, det
här är fråga om, endast 3 procent, under det lärarinnan enligt förslaget
får betala 5 procent. Härtill kommer, att civila tjänstemän icke betala
någon höjd afgift, om de vid högre ålder tillträda sin tjänst, hvithet däremot
lärarinnan skall göra. — Folkskollärarinna betalar för sin pension
endast 30 kronor. Amneslärarinna vid statens samskola betalar 30 kronor
i första lönegraden och 45 kronor i andra lönegraden.
Ang. lärarinnorna
i de
I det föregående har jag endast yttrat mig om de lärarinnor,
som
förberedande tillhöra grupperna A och B, d. v. s. föreståndarinnor, ämneslärarinnor
klasserna. mec[ full tjänstgöring och andra lärarinnor med minst 10 veckotimmars
undervisning i klasserna öfver de förberedande — allt vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter.
Om rätt till statsbidrag för pensionering inskränkes endast till dessa
grupper, blifva emellertid stora grupper beröfvade en förmån de nu hafva. Af
dessa lärarinnegrupper utgöres den viktigaste af lärarinnor i de förberedande
klasserna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter. Jag anser, att denna
grupp af lärarinnor bör bibehållas vid sin rätt till statsbidrag till sin pensionering,
dock endast under förutsättning, att de hafva minst 20 veckotimmars
undervisning, hufvudsakligen eller uteslutande i nämnda klasser.
Då någon lönereglering icke fastställts för dessa lärarinnor, kan pensioneringen
icke göras obligatorisk för dem. Då jag anser, att den af mig
föreslagna nya pensionsanstalten endast bör ombesörja den obligatoriska
pensioneringen, synes det mig lämpligt, att Svenska lärarinnornas pensionsförening
får öfvertaga nu ifrågavarande lärarinnors pensionering. Jag håller
därför före, att statsbidrag bör som hittills utgå med 60 kronor årligen
till Svenska lärarinnornas pensionsförening för delägare, för hvilken under
nästföregående år insatts minst 60 kronor och som under samma år haft
minst 20 veckotimmars tjänstgöring hufvudsakligen eller uteslutande i de
förberedande klasserna vid statsunderstödd enskild läroanstalt och icke är
delägare i Lärarinnornas pensionsanstalt.
Banlcoutskottets Utlåtande Nr 22.
17
I likhet med öfverstyrelsen finner i as: det lämpligt och billigt, att de sfver_
lärarinnor, som, när de nya bestämmelserna träda i kraft, redan äro delägare meiserna.
i någon af de förut nämnda båda äldre pensionsanstalterna, skola bibehållas
vid de rättigheter, de såsom sådana hafva, och detta oberoende af om
dessa lärarinnor enligt de nya bestämmelserna äro skyldiga eller ej att
ingå i den nya pensionsanstalten.
För det fall, att de enligt de nya bestämmelserna skola ingå i den
nya pensionsanstalten, måste dock en förändring göras i deras ställning
till den äldre anstalten. I båda de äldre anstalterna utgår nämligen pensionen
från 55 års ålder, oberoende af om lärarinnan står kvar i sin tjänst
eller ej. Det är sålunda möjligt -—• och inträffar faktiskt nu —, att en
lärarinna på en gång åtnjuter pension, till hvilken staten bidragit, och
har sådan anställning, att staten bidrager till hennes aflöning. För att undanröja
sådana orimligheter tarfvas det, att de äldre anstalternas delägare,
därest de erhålla anställning, som medför skyldighet, att ingå i den nya
pensionsanstalten, träffa det aftal med den äldre anstalten, att deras
pension ej skall utgå förrän efter afgång från sådan anställning. Dylikt
aftal kan ej göras annat än genom reglementsförändring. Antagandet af
sådan reglementsförändring inom viss tid, t. ex. före 1 januari 1912, bör
enligt min åsikt sättas som villkor för att statsbidrag efter denna tidpunkt
må utgå till pensionsanstalten. Man skulle möjligen kunna mot mitt förslag
invända, att en majoritet vid den äldre anstaltens bolagsstämma skulle
kunna motsätta sig en dylik reglementsförändring, ehuru den icke på något
■sätt behöfver kränka annan delägares rätt. Faran häraf är emellertid
ingen. För antagande af reglementsändring stadgas i nu gällande reglemente
för Skolornas pensionsinrättning icke någon kvalificerad majoritet;
denna anstalt är för öfrigt ovillkorligen nödsakad att vidtaga
den ifrågavarande ändringen, därest den sättes som villkor för fortsatt
statsbidrag, ty utan statsbidrag måste denna anstalt omedelbarligen gå
i likvidation. För antagande af reglementsändring stadgas i fråga om
Svenska lärarinnornas pensionsförening en majoritet af 2/3 af de röstande.
Utan tvifvel skall en sådan majoritet vinnas för den föreslagna ändringen,
ehuru bortfallandet af statsbidraget icke skulle nödga denna
förening att likvidera. Skulle nödig majoritet ej vinnas, blir följden
däraf dels den att statsbidrag icke vidare efter 1 januari 1912 utgår
till pensionsföreningen, dels att de delägare, hvilka enligt de nya bestämmelserna
skola ingå i den nya pensionsanstalten, få där betala
samma afgifter som andra, hvilka icke äro delägare i pensionsföreningen.
De tvingas med andra ord att betala högre afgifter i den nya pensions
Bih.
till Rilcsd. Prot■ 1010. 6 Samt. 1 Afd. 20 Käft. 3
18
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
anstalten, än de eljest enligt de öfvergångsbestämmelser jag tänker föreslå
skulle betala. Men de få också den däremot svarande högre pensionen.
Det är tydligen af stor vikt att, för det fall att nu nämnda reglementsändring
vidtages, tydligt angifva, hvilka afgifter skola erläggas till den
äldre anstalten och hvilka till den nya anstalten. Statsbidraget och motsvarande
afgift af lärarinnan torde liksom hittills böra utgå till den äldre
pensionsanstalten. Kommunens (eller i visst fall läroanstaltens) bidrag
bör däremot utgå till den nya pensionsanstalten, då det icke rimligtvis
kan ifrågasättas, att den äldre anstalten skall erhålla ökade förmåner. Till
denna bör därutöfver erläggas den afgift, som må vara erforderlig för att
lärarinnans pension i den nya pensionsanstalten tillsammans med hennes
pension i den äldre pensionsanstalten skall motsvara den normalpension, som
enligt de nya bestämmelserna svarar mot lärarinnans tjänstgöring under
året. Dock bör sådan afgift icke utgå, därest summan af öfriga afgifter
uppgår till eller öfverskrider den maximiafgift, som svarar mot tjänstgöringen.
Läroanstalten bör svara för denna afgift liksom för lärarinnans
afgift till den äldre pensionsanstalten med rätt för läroanstalten att innehålla
motsvarande belopp af lärarinnans lön.
För att visa innebörden af dessa bestämmelser vill jag anföra ett
par exempel. Antag att, då de nya bestämmelserna träda i kraft, en
lärarinna af 45 års ålder med full tjänstgöring är delägare i en af de
äldre pensionsanstalterna och där betalar 60 kronor, hvarjämte staten
för henne inbetalar lika mycket. Den äldre pensionsanstalten skall
då fortfarande uppbära 60 kronor af lärarinnan och 60 kronor af
staten. Afgiften till den nya pensionsanstalten skall så beräknas, att
lärarinnans pension från den äldre anstalten tillsammans med hennes
pension från den nya anstalten motsvarar 1,200 kronor från 60 år. Antåg
nu, att lärarinnan enligt hittills gällande reglemente för den äldre anstalten
är berättigad till 532 kronors pension från 55 år mot erläggande af
förutnämnd afgift, 120 kronor. Om reglementet ändras, såsom förut sagts,
blir hon då berättigad till 800 kronor från 60 år mot erläggande af samma
afgift. Alltså skall afgiften till den nya anstalten där bereda henne en
pension af 400 kronor från 60 år. Men denna afgift befinnes vara 220
kronor, hvilket tillsammans med afgiften 120 kronor till den äldre anstalten
öfverskrider den maximiafgift, 240 kronor, som enligt hvad förut nämnts
kan utkräfvas. Detta gör, att afgiften till den nya pensionsanstalten måste
reduceras till 120 kronor, hvaraf kommunen (eller i visst fall läroanstalten)
skall betala 60 kronor och lärarinnan 60 kronor.
Om sålunda denna lärarinna har full tjänstgöring ända till 60 år, så
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
19
får hon 800 kronor i pension från den äldre anstalten, och 218 kronor
i pension från den nya anstalten.
Som ett annat exempel väljer jag det, att en öfningslärarinna af 25
års ålder med 10 timmars tjänstgöring är delägare i en af de äldre pensionsanstalterna,
då de nya bestämmelserna träda i kraft. Hon har då
rätt att kvarstå i den äldre pensionsanstalten, betalar själf 60 kronor och får
60 kronors statsbidrag: detta motsvarar 800 kronors pension från 60 år.
Men mot hennes tjänstgöring af 10 timmar svarar enligt de nya bestämmmelserna
en normalpension af endast 600 kronor från 60 år. Alltså har hon
enligt de af mig föreslagna öfvergångsbestämmelserna icke att för egen
del erlägga någon afgift till den nya pensionsanstalten. Men däremot skall
kommunen (eller i visst fall läroanstalten) betala 1/3 af lägsta afgiften för
pension svarande mot 10 veckotimmar: kommunens bidrag, som erlägges
till den nya pensionsanstalten, blir alltså 30 kronor. Om nu lärarinnan
behåller denna sin tjänstgöring ända till 60 år, får hon från den äldre
pensionsanstalten 800 kronors pension och från den nya pensionsanstalten
200 kronors pension.
Enligt öfverstyrelsens beräkning skulle statens kostnad för lärarinne-Ang- storleken
pensioneringen blifva:
för grupp A
» » B ................................................................................
» lärarinnor i de förberedande klasserna ....................
» för lärarinnor, som icke blifva pensionsberättigade
enligt de nya bestämmelserna........................................
kronor 34,920
» 10,059
» 14,500
» 8,000:
af statens
kostnad.
Summa kronor 67,479:
Härtill komma 240 kronor för biträdande ämneslärarinnor vid statens
normalskola för flickor, hvilka icke äro medtagna i mitt förslag. Summan
afrundades af öfverstyrelsen till 68,000 kronor.
Vid denna beräkning synes öfverstyrelsen hafva förbisett, att det äfven
vid icke statsunderstödda skolor finns några lärarinnor, som nu uppbära statsbidrag
till pensioneringen och därför skulle vara berättigade att behålla
detsamma. På grund häraf är ofvannämnda summa, 67,479 kronor, att
öka med 1,500 kronor till i rundt tal 69,000 kronor.
Vid beräkningen af statens kostnad enligt det förslag, jag framlagt,
är att märka:
1) pensioneringen skall enligt mitt förslag icke vara obligatorisk för
dem, som fyllt 50 år; detta minskar kostnaden för grupp A och B;
2) enligt mitt förslag omfattar grupp B icke öfningslärarinnor med
20
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
mindre än 10 veckotimmar; detta gör kostnaden något lägre, därför att
enligt öfverstyrelsens förslag kunde öfningslärarinna med 4 å 6 veckotimmar
komma med i dess motsvarande grupp;
3) öfverstyrelsen har räknat under förutsättning, att alla lärarinnor
med minst 20 veckotimmar i de förberedande klasserna skulle ingå i
Svenska lärarinnornas pensionsförening och uppbära statsbidrag; då pensioneringen
är frivillig för denna grupp, kommer detta ej att inträffa,
hvilket sänker statens kostnad.
Under det dessa omständigheter samverka till att sänka kostnaden,
höjes den något litet, därigenom att jag i grupp B medtagit timlärarinnor
med 10 eller 11 veckotimmar, hvilka öfverstyrelsen uteslutit.
På grund af det nu anförda, anser jag mig kunna bibehålla den
kostnadssiffra, 68,000 kronor, som öfverstyrelsen angifvit.
Såsom öfverstyrelsen framhållit öfverstiger alltså statens totalkostnad
för lärarinhepensioneringen enligt de nya bestämmelserna med
endast ungefär 13,000 kronor det nu med 54,740 kronor faktiskt till densamma
utgående statsbidraget. Och denna höjning är beroende uteslutande
därpå, att pensioneringen gjorts obligatorisk. Den enskilda
lärarinnans rätt till statsbidrag har i intet fall höjts, men väl i många
fall minskats eller helt borttagits. Det har också påpekats, att om
alla lärarinnor, som enligt de nu gällande bestämmelserna äro berättigade
att på vissa villkor åtnjuta statsbidrag, begagnade sig af denna rätt och
till någon af de båda pensionsanstalterna betalade en årsafgift af 60 kronor,
skulle statens kostnad för denna pensionering blifva afsevärdt större än
enligt de föreslagna bestämmelserna.
Ang. en inom I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en af herr
maren Täckt V. Val definit inom Andra kammaren väckt motion (nr 310), däruti föremotion.
slagits, att Riksdagen, under förutsättning att Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag i hufvudsak bifalles, ville besluta, att förvaltningen af lärarinnornas
pensionsanstalt uppdrages åt direktionen för folkskollärarnes pensionsinrättning
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas af Konungen; samt
att pensionsanstaltens förvaltningskostnader skola bestridas af pensionsanstaltens
egna fonder.
Till stöd för denna sin framställning har motionären anfört följande:
»I Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 206 vid årets riksdag, angående
statsbidrag till pensionering af den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda
läroanstalter, föreslås bland annat, att Riksdagen ville besluta inrättandet
af en särskild pensionsanstalt, benämnd ''Lärarinnornas pensionsanstalt’.
Af bilagorna till samma kungl. proposition framgår ock, att nämnda pensionsanstalt
tänkts skola handhafvas af eu särskild styrelse, bestående af
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
21
sju ledamöter, af h vilka en ledamot förordnas af Kungl. Maj:t och de
sex öfriga väljas af delägarna i pensionsanstalten.
Det förefaller mig emellertid mindre lämpligt, att, då såsom nu förslag
framlägges om utvidgning af pensionsväsendet med nya klasser af
tjänstebefattningar, en ny, fristående pensionsanstalt med sin särskilda
förvaltande styrelse med nödvändighet skall upprättas. Snarare synes mig
vid sådant förhållande den tanken böra uppstå, huruvida icke den föreslagna
pensionsanstalten kan och bör ställas under någon med liknande
uppgift redan förut befintlig anstalts styrelses förvaltning.
För öfrigt torde kunna sättas i fråga, huruvida icke en centralisering
af åtskilliga redan befintliga pensionskassor skulle vara till gagn.
De skäl, som för en dylik centralisering kunna åberopas, äro, dels
att en billigare förvaltning med säkerhet kan ernås, dels att en lämpligare
placering af pensionskassornas fonder likaledes bör kunna ske.
Då lasurettsläkarnes ''pensionskassa 1903 på Kungl. Maj:ts förslag af
Riksdagen beslöts, ansågs det fördelaktigt, att denna pensionskassas förvaltning
uppdrogs åt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas af Konungen.
Enligt mitt förmenande tillgodoses bestyret med nu ifrågasatta pensionsanstalt
bäst därigenom, att äfven i detta fall anstalten ställes under
nyssnämnda direktions förvaltning, låt vara att någon förstärkning af arbetskrafterna
på grund häraf skulle komma att visa sig behöflig.
Förvaltningskostnaderna synas, såsom af bilagorna till propositionen
framgår, tänkts bestridas af den föreslagna pensionsanstaltens fonder.»
Då Riksdagen år 1909 fastställde grunderna för beviljande af stats- utskottets
understöd åt enskilda läroanstalter, förbereddes lösningen af lärarinnornas yttrande
pensionsfråga därigenom, att bland villkoren intogos vissa bestämmelser angående
kommuns (eller enskilda donatorers), skolas och lärarinnas skyldighet
att bidraga till lärarinnas pensionering.
Det särskilda utskott, hvilket hade att afgifva yttrande öfver de vid
1909 års riksdag famlagda förslag beträffande statsunderstöd åt enskilda
läroanstalter, uttalade i fråga om lärarinnornas pensionsrätt, att lärarinnan,
såsom förhållandena nu vore, icke kunde påräkna en tillräcklig pension,
när hon i skolans tjänst uppnådde en ålder, då hennes krafter icke längre
räckte till för skolarbetet. Hvad betydelse detta hade för skolan och
undervisningen, ansåge utskottet ligga i öppen dag.
Utan att vidare ingå på frågan, uttalade sig utskottet därjämte för
lämpligheten af de i Kungl. Maj:ts då förevarande proposition föreslagna
bestämmelser därom 1) att i kommuns eller enskilda donatorers bidrag
22
Bankoutslcottels Utlåtande Nr 22.
skulle ingå äfven bidrag till lärarinnornas pensionering enligt de grunder,
som framdeles kunde varda stadgade; 2) att motsvarande föreskrift skulle
lämnas i fråga om vissa af de enskilda läroanstalternas förpliktelser gentemot
lärarinnorna; samt 3) att lärarinnorna skulle åläggas att bidraga till sin
egen pensionering. Ifrågavarande bestämmelser blefvo ock af Riksdagen
godkända.
Det förslag, som af Kungl. Maj:t framlagts i nu förevarande proposition,
synes utskottet i det stora hela innebära eu lycklig lösning af frågan
om pensionering af lärarinnorna vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna.
I anslutning till de ofvan anförda af 1909 års Riksdag godkända
bestämmelserna beredes genom detta förslag åt de ifrågavarande
lärarinnorna tillfälle att med pension afgå från sina befattningar vid den
ålder, då undervisningens behöriga tillgodoseende måste i regel göra en
sådan afgång önskvärd. Statens utgifter för detta ändamål synas icke
betungande, då den faktiska ökningen i totalkostnaden enligt departementschefens
beräkningar utgör endast ungefär 13,000 kronor.
Utskottet anser sig sålunda hafva grundad anledning att biträda Kungl.
Maj:ts förslag såväl rörande den nya anstalt, hvilken under namn af »Lärarinnornas
pensionsanstalt» skulle omhänderhafva pensioneringen af hela
den lärarinnepersonal, för hvilken pensionstvång skulle införas, som ock
angående fortsatt statsbidrag till pensionering genom Svenska lärarinnornas
pensionsförening af vissa andra lärarinnor vid de enskilda statsunderstödda
läroanstalterna.
Hvad angår de af Kungl. Maj:t föreslagna öfvergångsbestämmelserna,
får utskottet endast anmärka, att den tid, inom hvilken det i mom. 1 af
§ 3 omförmälda aftalet skall träffas, lärer böra framflyttas till den 1 januari
1913, emedan, hvad angår Svenska lärarinnornas pensionsförening, sådan
stadgeändring, som måste föregå ett eventuellt aftal med denna förening,
icke kan genomföras förr än under år 1912. För ändring af föreningens
stadgar kräfves nämligen beslut å två ordinarie bolagsstämmor, Indika''
hållas en gång hvarje år, och innevarande års stämma har, enligt hvad
utskottet inhämtat, ägt rum redan den 30 sistlidne mars.
Hvad därefter vidkommer förvaltningen af den nya pensionsanstalten,
har Kungl. Maj:t visserligen icke för Riksdagen framlagt något bestämdt
förslag, utan synes det vara afsedt, att bestämmelser härom skola inflyta
i det reglemente för pensionsinrättningen, som i sinom tid skall fastställas
af Kungl. Maj:t. Emellertid har vid statsrådsprotokollet fogats ett förslag
till sådant reglemente, hvilket utarbetats på föranstaltande af öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk. Enligt detta förslag skulle förvaltningen
omhänderhafvas af en styrelse, bestående af sju personer, hvaraf Kungl.
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
23
Maj:t skulle utse en och de öfriga sex väljas af delägarne i pensionsinrättningen.
Utskottet kan dock för sin del icke förorda, att en särskild förvaltning
för denna nya pensionsanstalt anordnas. Utskottet anser
nämligen, att de skenbara fördelar, som genom den ifrågasatta själfstyrelsen
skulle beredas delägarne, icke uppväga olägenheterna. Kung!.
Maj:ts förmåga att utse en dugande person till ordförande i styrelsen
drager ingen i tvifvelsmål, men däremot torde det möta åtskilliga svårigheter
för de öfver hela landet spridda delägarne — lärarinnorna vid
de statsunderstödda enskilda läroanstalterna — att enas om sex fullt kvalificerade
personer, förfarna i pensions- och placeringsfrågor. Utan särskild
godtgörelse torde ej heller de sex sålunda utsedda åtaga sig värfvet, liksom
man icke torde kunna förutsätta, att i landsorten bosatta delägare
skulle infinna sig på den s. k. bolagsstämman i Stockholm utan att få
sina resekostnader ersatta. Själfstyrelsen skulle således, utan att garanti
kunde lämnas att den blefve fullt kompetent, draga onödiga kostnader.
Enligt utskottets åsikt vore det särdeles önskligt, att statens och
statsunderstödda pensionsanstalter i möjligaste mån centraliserades under
en gemensam förvaltning. Fördelarna häraf, minskade kostnader och enhetlig,
sakkunnig förvaltning, ligga i öppen dag och behöfva här ej vidare
utvecklas. Men då denna utväg nu icke står öppen för den här ifrågasatta
nya pensionsinrättningen, anser utskottet, att den i motionen föreslagna
utvägen bör anlitas och sålunda den nya anstalten läggas under direktionen
öfver folkskollärarnas pensionsinrältning. Under dennas förvaltning lyda
redan bland andra folkskollärarnas enke- och pupillkassa, småskollärarnas
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, lasarettsläkarnes pensionskassa, döfstumlärarnas
pensionsanstalt och lärarnas vid elementarläroverken enke- och
pupillkassa. Med hänsyn till detta omfattande verksamhetsfält torde
denna direktion böra i erfarenhet och kompetens räknas till de bästa på
detta område.
Under hvilka former denna förvaltning bör ske och huru revisionen
af den nya pensionsinrättningen skall försiggå — med inrymmande af
skäligt inflytande åt delägarna själfva — torde lämpligast öfverlämnas till
Kung!. Maj:t att bestämma. Dock vill utskottet framhålla, att förvaltningskostnaderna
böra, såsom äfven i öfverstyrelsens förslag ifrågasatts, bestridas
af anstaltens egna medel.
Med åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
Do) att Riksdagen må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kung!. Maj:ts proposition,
24
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
dels, med uteslutande af det nu å riksstatens tionde
hufvudtitel uppförda förslagsanslag å 40,000 kronor med
titel bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre
flick- och samskolor, å samma hufvudtitel uppföra ett ordinarie
förslagsanslag å 68,000 kronor med titel bidrag
till pensionering af den kvinnliga lärarpersonalen vid
enskilda läroanstalter,
dels ock godkänna följande:
Bestämmelser för tilldelande af bidrag ur förslagsanslaget:
bidrag til! pensionering af den kvinnliga lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter.
§ 1. Lärarinnornas pensionsanstalt.
1. För att bereda pensioner åt den kvinnliga lärarpersonalen
vid de läroanstalter, som åtnjuta statsunderstöd
från det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
reservationsanslaget till enskilda läroanstalter upprättas
en pensionsanstalt, benämnd Lärarinnornas pensionsanstalt.
Pensionsanstaltens reglemente fastställes af
Kungl. Maj:t.
2. Skyldighet att vara delägare i denna pensionsanstalt
åligger vid sagda läroanstalter anställd
A) föreståndarinna äfvensom ämneslärarinna med
full tjänstgöring,
B) annan lärarinna med sammanlagdt minst 10 veckotimmars
undervisning i klasserna öfver de förberedande
i en eller flera af sagda läroanstalter.
Föreståndarinna eller lärarinna, som före det dessa
bestämmelser trädt i kraft fyllt 50 år, äger rättighet
men icke skyldighet att ingå i pensionsanstalten.
3. Pensionsafgiften för delägare, tillhörande grupp
A, skall beräknas sålunda, att den motsvarar en pension
af 1,200 kronor från 60 års ålder, dock att lägsta afgiften
för år skall vara 180 kronor ochjiögsta 240 kronor.
Pensionsafgiften för delägare tillhörande grupp B
skall bestämmas efter det antal, dock högst 20, veckotimmar
hennes undervisning omfattar i klasserna öfver
de förberedande. Afgiften för hvarje veckotimme skall
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
25
beräknas sålunda, att den motsvarar eu pension af 60
kronor för hvarje veckotimme att utgå från 60 års ålder,
dock att lägsta afgiften för år för eu veckotimme skall
vara 9 kronor och högsta 12 kronor.
4. Till pensionsafgiften skola utgå följande bidrag:
a) af staten: en tredjedel af den i mom. 3 för den
lärarinnegrupp, som delägaren tillhör, angifna lägsta
pensionsafgiften,
b) af kommun eller enskilda donatorer: en tredjedel
af samma lägsta pensionsafgift, därest delägaren är
anställd vid enskild mellanskola eller vid högre flickskola,
c) af läroanstalten: eu tredjedel af samma lägsta
pensionsafgift, därest delägaren är anställd vid högre
goss- eller samskola eller vid enskildt lärarinneseminarium.
För utgörande af i hvarje fall återstående del af
den pensionsafgift, som jämlikt mom. 3 skall inbetalas
för delägaren, ansvarar vederbörande läroanstalt, med
rätt för läroanstalten att af delägarens lön afdraga ett
belopp svarande mot denna del af pensionsafgiften.
5. Rätt att vid afgång från sådan anställning, som
i mom. 2 sägs, komma i åtnjutande af pension inträder
den 1 juli det kalenderår, då delägare fyller 55 år.
Skyldighet att afgå från sådan anställning inträder
den 1 juli det kalenderår, då delägare fyller 60 år.
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk må dock
kunna medgifva henne att kvarstå i sådan anställning,
därest och så länge hennes kvarstående pröfvas vara till
gagn för undervisningen, dock icke i något fall längre
än till den 1 juli det kalenderår, då hon fyller 63 år.
6. Där ej för särskildt fall, hvarom stadgas i pensionsanstaltens
reglemente, pensionsrätt svarande mot
vissa pensionsafgifter gått förlorad, utgår pension med
det belopp, som vid den tidpunkt då pensionen tillträdes
beräknas motsvara alla de pensionsafgifter, som blifvit
för delägaren erlagda, dock med högst 1,200 kronor
om året.
7. Delägare, hvilken utan att vara berättigad till
pension, upphör att innehafva sådan anställning, som i
mom. 2 sägs, vare i fall och under villkor, hvarom i
Bill. till Rilesd. Prof. 1910. 8 Sami. 1 Afd. 20 Hdft. 4
26
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
reglementet för pensionsinrättningen stadgas, berättigad
att däri kvarstå. I sådant fall utgå icke de i mom. 4
a), b) och c) föreskrifna bidrag till pensionsafgiften.
§ 2. Svenska lärarinnornas pensionsförening.
För lärarinna, som icke är delägare i eller åtnjuter
pension Irån Lärarinnornas pension sanstalt, skall, under
villkor att af henne eller för henne under nästföregående
år till Svenska lärarinnornas pensionsförening inbetalts
minst 60 kronor och att hon under samma tid vid
statsunderstödd enskild läroanstalt haft minst 20 timmars
tjänstgöring, statsbidrag utgå till pensionsföreningen
med 60 kronor.
§ 3. Öfvergångsbestämmelser.
1. Äger pensionsinrättningen för lärarinnor vid
Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom eller Svenska
lärarinnornas pensionsförening vid den tidpunkt, då dessa
bestämmelser träda i kraft, rätt till statsbidrag för delägare,
må sådant statsbidrag fortfarande utgå för delägaren
enligt hittills gällande bestämmelser, dock i fråga
om föreståndarinna eller lärarinna som afses i § 1
mom. 2, endast under förutsättning att mellan henne och
pensionsanstalten är eller senast före den 1 januari 1913
varder aftaladt, dels att hon må kvarstå som delägare
till 60 års ålder, dels att pension må af henne tillträdas
först sedan hon afgått från sådan anställning, som enligt
nyssnämnda bestämmelse medföV skyldighet att vara delägare
i Lärarinnornas pensionsanstalt.
2. För den afgift, som för sådant statsbidrags
bibehållande skall erläggas till pensionsanstalten, skall
läroanstalten svara på sätt i sista punkten af § 1 mom.
4 stadgas.
3. För delägare i Lärarinnornas pensionsanstalt,
för hvilken på grund af stadgandet i mom. 1 statsbidrag
utgår till endera af de båda äldre pensionsanstalterna,
utgår icke något statsbidrag till den nya pensionsanstalten.
Däremot utgår till denna pensionsanstalt det
i § 1 mom. 4 under b) eller c) stadgade bidrag. Där
-
Bankoutskottets Utlåtande Nr 22.
27
jämte ansvarar läroanstalten, på sätt i sista punkten af
samma mom. stadgas, för den ytterligare afgift, som
må erfordras för beredande af en pension, hvilken tillsammans
med den pension, delägaren har att vänta
från den af de båda äldre pensionsanstalterna som för
henne åtnjuter statsbidrag, motsvarar den i § 1 mom. 3
afsedda, dock att sådan afgift icke skall utgå med högre
belopp än som må erfordras för att summan af de för
delägaren till nyssnämnda äldre pensionsanstalt och till
Lärarinnornas pensionsanstalt utgående afgifter må uppgå
till den i sistnämnda mom. för den lärarinnegrupp,
delägaren tillhör, angifna högsta pensionsafgift;
samt
2:o) att Riksdagen, med bifall till herr Vahlquists
motion, må för sin del besluta,
dels att Lärarinnornas pensionsanstalt skall förvaltas
af direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas af Konungen;
dels ock att pensionsanstaltens förvaltningskostnader
skola bestridas af anstaltens egna medel.
Stockholm den 12 maj 1910.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.