Utlåtande, i anledning af väclet motion om vidtagande af åtgärder i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domäner till småbruk.
1910-04-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1910:47, Utlåtande, i anledning af väclet motion om vidtagande af åtgärder i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domäner till småbruk.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 47.
1
Nr 47.
Ankom till Riksdagens kansli den 8 april 1910 kl. 4,3 0 e. m.
Utlåtande, i anledning af väclet motion om vidtagande af
åtgärder i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af
jord från statens domäner till småbruk. (2:a A.)
1 en inom Första kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling öfverlämnad motion (nr 18) har herr J. Nilsson hemställt
om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att det täcktes
Kungl. Maj:t för Riksdagen framlägga förslag om, att jord till småbruk
måtte från statens domäner kunna försäljas till obemedlade, men i öfrigt
till småbrukare väl kvalificerade personer, på sådana villkor, att hela
köpeskillingen under viss tid finge innestå mot möjligast billiga ränta.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
»Oaktadt allt som åtgjorts och åtgöres för att underlätta för
mindre bemedlade att förskaffa sig jordbrukslägenheter, och oaktadt
senaste Riksdag på förslag af Kungl. Maj:t fattade särdeles viktiga beslut
i nämnda afseende, kan dock frågan om underlättandet af nya
småbruks bildande icke anses tillfullo löst. Frågan är för vårt land
och folk af så oerhörd betydelse, att det icke bör förvåna, att den
alltjämt framkallar nya uppslag och att dessa uppslag framföras till
Riksdagens och regeringens pröfning.
Genom statens egnahemslånerörelse samt genom de vid förra riksdagen
fattade besluten om upplåtelse af småbruksjord från statens domäner,
torde, äfven om ännu åtskilligt återstår att önska ifråga om
formerna för småbrukslåns erhållande samt om dessa lånesummors storlek
m. in. på ett i stort sedt tillfredsställande sätt tillfälle hafva blifvit
beredt för de med ett mindre kapital försedda arbetare, som önska
blifva småbrukare, att förskaffa sig jord till småbruk. Hvad som tilläfventyrs
ännu i detta afseende kan återstå att önska, torde i sinom
tid blifva utredt från i detta afseende sakkunnigt håll.
Bill. till RiTcsd. Prof. 1910. 8 Sami. 20 Höft. (Nr 47.)
1
2
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 47.
Men fråga kan vara, om icke tillfälle till anskaffande af småbruksjord
borde beredas äfven sådana arbetare, som äro alldeles utan tillgångar
utöfver nödigt bohag och dylikt eller i alla händelser icke förfoga
öfver besparingar i den utsträckning, att de kunna förslå till
erläggande af någon del af köpeskillingen för jord och uppförandet af
nödiga byggnader, där sådana icke finnas.
Uppenbart är, att denna fråga icke är lättlöst och att den största
försiktighet måste iakttagas ifråga om att förhjälpa alldeles medellösa
eller i det närmaste medellösa personer att blifva småbrukare. Skälen
härför torde ligga i så öppen dag, att de icke behöfva närmare utvecklas.
Men å andra sidan måste medgifvas, att det förhållandet, att en
arbetare icke kunnat förskaffa sig några nämnvärda besparingar långt
ifrån alltid beror på bristande flit eller bristande ekonomisk omtanke.
Äfven en mycket duglig och sparsam arbetare kan genom familjeförhållanden
o. d. hafva varit förhindrad att lägga af någon del af sin arbetsförtjänst;
likaså kan det mycket väl hända, att en arbetare som
under sin ungdom varit mindre omtänksam, kan vid mognare år blifva
särdeles skötsam och ordentlig, och utan tvifvel skulle utaf många dylika
medellösa eller nästan medellösa arbetare kunna blifva utmärkta
småbrukare, hvilket ju skulle vara till uppenbar välsignelse ej blott för
dem själfva utan ock för det allmänna.
Från skilda håll ha också kraf blifvit framställda, att förhållandena
skulle ordnas så, att tillfälle bereddes äfven i det närmaste alldeles
obemedlade arbetare, som kunde anses inneha nödiga kvalifikationer i
ifrigt, att förskaffa sig småbruk.
Nationalföreningens mot emigration insamling till en småbrukarefond
afser ju ernående af detta ändamål; uppslaget har omfattats med
mycket intresse och åtskilligt kan ju vinnas på den vägen; men några
resultat i så stor skala, att de kunna få större social betydelse, torde
på den vägen knappast vara att vänta.
Inom Andra kammaren ha vid upprepade tillfällen förslag väckts,
att vinna det antydda syftemålet genom införandet af en ny form för
upplåtelse af statsjord till småbruk, »den tryggade besittningsrätten»,
hvarigenom vid upplåtelse af jord från statens domäner någon köpeskilling
icke af den blifvande småbrukaren skulle behöfva erläggas.
Såsom skäl för införande af denna nya upplåtelseform, som man,
att döma af i Andra kammaren 1908 väckt motion om inställande af all
försäljning af statens jord till småbruk, afsåg skulle bli den enda upplåtelseformen,
men som, enligt motionerna i samma kammare under
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 47.
3
förliden riksdag ifrågasattes blott som ett alternativ, ba anförts hufvudsakligen
följande: besittningsrättsformen skulle underlätta anskaffandet
af småbruk för obemedlade eller mindre bemedlade''; genom att dylika
småbruk ej skulle kunna bli föremål för spekulation, skulle man ha garantier,
att de för all framtid skulle bevaras som småbruk; för den händelse
att staten skulle i framtiden behöfva återförvärfva den sålunda
utlämnade jorden, skulle sådant lätt kunna äga rum. De två senare
skälen förtjäna föga afseende ty uppenbart är, att för öfverskådlig
framtid spekulationer i att sammanslå småbruk till större jordbruk af
ekonomiska skäl äro otänkbara och hvad statens återförvärfvande af
jorden beträffar, så finnes ju expropriationsrätt för allmänna ändamål.
Däremot kan det förstnämnda skälet icke frånkännas berättigande, ty
det är gifvet, att nybildningen af småbruk skulle underlättas, om ingen
köpeskilling behöfde erläggas.
Men det är ej uteslutet, att detta underlättande skulle i lika hög
grad kunna ske utan införande af besittningsrättsformen, mot hvilkens
användning i vidsträcktare mån tungt vägande invändningar kunna
framställas.
Först torde då böra anmärkas, att bakom ifvern för besittningsrättens
införande torde ligga ej blott de nyss anförda motiven utan
också i ganska vidsträckt mån principiell förkärlek för statens öfvertagande
af jordäganderätten. Att lösa frågan på besittningsrättens
grund skulle därför vara att skapa precidensfall till förmån för dylika
teorier. Af större betydelse äro emellertid de praktiska och sociala
betänkligheter, som möta. Det är obestridligt, att kärleken för den egna
torfvan är djupt rotad hos vårt folk och att jordbruk med full äganderätt
i regel skötas bäst. Ån viktigare är emellertid den synpunkten,
att samhället behöfver garantier för att de, som bruka jorden, ej i
onödan och vid första motgång lämna densamma för att sköta lättare
förvärf, och sådana garantier lämnar endast den fulla äganderätten.
Slutligen skulle skapandet af en ny jordbrukareklass med besittningsrätt
ytterligare splittra bondeståndet och försvaga dess politiska och
sociala ställning, hvilket ingalunda vore en fördel.
Dessutom skulle besittningsrättens form för upplåtelser af obebyggd
kronojord föga hjälpa en medellös arbetare i hans sträfvan att skaffa
ett småbruk, ty byggnaderna kosta i de flesta fall mer än jorden och
att, som i en motion i Andra kammaren under förra årets riksdag föreslogs,
staten skulle uppföra byggnaderna och upplåta både byggnader
och jord med ärftlig besittningsrätt, skulle uppenbarligen bli för staten
oerhördt kostsamt och till sina konsekvenser betänkligt.
4
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 47.
Utskottets
yttrande.
En utväg att lösa frågan med ernående af både besittningsrättens
och äganderättens fördelar ligger emellertid nära till hands och har
denna utväg blifvit anlitad vid egnahemsbildningen i Preussen. Staten
skulle ju kunna sälja jord till blifvande småbrukare och låta hela köpeskillingen
stå inne en viss tid, t. ex. fem år samt därefter upptaga en
lindrig amortering, som på ansökan kunde möjligen ytterligare uppskjutas
och vid försäljning af enbart oodlad jord borde denna de första
åren äfven lämnas räntefri. Det är sannt att staten under tiden innan
amortering skett, skulle löpa en viss risk, men då staten hade jorden
i säkerhet och köparen säkerligen ganska snart skulle börja förbättra
densamma blefve risken minimal och i alla händelser ej större än vid
upplåtelse med besittningsrätt. I afseende på kostnaderna för uppförande
af byggnader, blefve det ju äfven nu svårigheter för den alldeles
obemedlade, men ej på långt när så stora, som om han skulle
bygga utan att själf äga grunden, tv utsikterna att erhålla lånehjälp
blefve onekligen större. Det är ganska troligt, att om bestämmelser i
här antydd riktning genomfördes, skulle en hel mängd spekulanter
anmäla sig för köp af statsjord till småbruk, och torde de å kronodomänerna
befintliga torpen, som därtill äro lämpligt belägna, först böra
komma i fråga och därefter lämpliga delar af större egendomar, som
sålunda kunde nedbringas till en storlek, som kunde möjliggöra deras
utarrenderande eller försäljning på för staten fördelaktiga villkor. Att
ett noggrant urval bland de anmälda spekulanterna borde göras i afseende
på deras duglighet och lämplighet faller af sig själft. Arealen
af statens ägande jord skulle säkerligen komma att jämförelsvis hastigt
minskas, hvilket ur vissa synpunkter kanske icke skulle vara till fördel;
men de i sinom tid inflytande amorteringarne böra användas till
inköp af skogsegendomar och egendomar med till skogsodling lämpliga
kalmarker, från hvilka egendomar sedan borde i sin ordning försäljas till
småbruk lämplig jord, så att, på samma gång som nybildningen af småbruk
icke behöfde upphöra, statens omsorg af skogsodlingen kunde utsträckas.»
I öfverensstämmelse med vid sistlidne års riksdag fattadt beslut i
ämnet har den 31 december 1909 utfärdats en kungl. kungörelse angående
förändrade grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade
och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter från
vissa kronoegendomar, nämligen: för statsverkets räkning utarrenderade
jordbruksegendomar, inköpta skogsegendomar och öfriga kronan tillhöriga
skogsegendomar i andra län än de sex nordligaste. Samma dag
har Kungl. Maj:t i nådigt bref till domänstyrelsen meddelat föreskrifter
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 47.
5
att lända till efterrättelse i fråga om dylika lägenheters upplåtande.
Enligt moment 14 i nämnda kungörelse skall, därest köpare af jordbrukslägenhet
finnes böra medgifvas rätt att erlägga köpeskillingen
genom afbetalningar, hvilket tillkommer vederbörande länsstyrelse att
bestämma, en tiondedel erläggas kontant vid köpehandlingens upprättande
eller ock vid tillträdet, om borgen för dess betalning ställes. Återstoden
af köpesumman skall uppdelas i två lika delar, en stående del
och en amorteringsdel, å hvilken senare köparen skall, intill dess densamma
blifvit till fullo gulden, erlägga en annuitet af sex för hundra,
hvarvid såsom ränta räknas 3,6 för hundra å det oguldna kapitalbeloppet
af amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med
fjärde året efter utgången af det kalenderår, under hvilket tillträdet ägt
rum, dock må i fråga om lägenhet, som vid upplåtelsen är till större
delen ouppodlad, amorteringsskyldighetens inträdande framflyttas intill
femtonde året efter året för tillträdet. Intill dess kapitalafbetalningen
börjar, skall endast 3,6 % ränta å det hela erläggas och därefter skall
jämte annuiteten å amorteringsdelen ränta erläggas å stående delen,
intill dess jämväl denna del blifvit till fullo inbetald. Lägenhetsinnehafvaren
får när som helst inbetala köpeskillingen i dess helhet och göra
hvilka afbetalningar han önskar å stående delen, hvilken i hvarje fall
skall vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras.
För att bereda obemedlade tillfälle att förvärfva egna jordbruk
föreslår motionären sådan ändring i fråga om sättet för köpeskillingens
erläggande, att hela köpeskillingen skall viss tid kunna få innestå.
Enligt utskottets åsikt måste man emellertid fasthålla vid den fordran,
man hittills uppställt, att en person, för att komma i åtnjutande af
särskildt bistånd från det allmännas sida vid bildandet af eget hem,
skall i någon mån kunna själf bidraga till det egna hemmets förvärfvande.
Det vore däremot önskvärdt, om man kunde genom annan lindring i
betalningsvillkoren bidraga till egnahemsrörelsens utveckling. Vid föregående
års riksdag väcktes ett förslag, att amorteringsskyldighetens inträdande
skulle kunna framflyttas äfven för det fall att lägenheten vore till
större delen obebyggd eller i af sevärd mån ouppodlad. Förslaget afstyrktes
af statsutskottet såsom af omständigheterna icke påkalladt, då i regel
egnahemslån torde kunna erhållas för byggnadernas uppförande.
Sistnämnda förslag synes emellertid utskottet tilltalande. Då amorteringen
af egnahemslånet skall begynna fjärde året efter utgången af
det kalenderår, hvarunder lånet utbekommits från statskontoret, vore det
otvifvelaktigt till fördel för köpare af lägenhet, hvarå nyodling, grundförbättring
eller nybyggnad måste äga rum i större omfattning, att få
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 8 Sanil. 20 Höft. (Nr 47.) 2
6
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 47.
amorteringen af köpeskillingen framflyttad till dess lians skuldbörda
genom afbetalning å egnahemslånet blifvit minskad och lägenhetens
afkastningsförmåga hunnit uppdrifvas.
Utskottet anser fördenskull, att fjärde stycket af moment 14 a uti
åberopade kungl. kungörelse borde erhålla sådan lydelse, att icke blott
då fråga är om lägenhet, som är till större delen ouppodlad, utan jämväl
i andra fall, då vederbörande myndighet kan finna omständigheterna
därtill föranleda, amorteringsskyldighetens inträdande må kunna
framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet.
Härigenom skulle eu så betydande förbättring i fråga om villkoren
för köpeskillingens erläggande medgifvas, att den af motionären ifrågasätta
i’äntelindring synes mindre nödvändig.
Utskottet får alltså i anledning af förevarande motion hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af gällande
grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade
och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar, att beträffande
amorteringen af köpeskilling för jordbrukslägenhet
anstånd må kunna medgifvas intill femtonde året efter
året för tillträdet i större omfattning än nu får äga rum.
Stockholm den 8 april 1910.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELRERG.
Reservation
af herrar G. Jansson, grefve R. G. Hamilton, G. A. E. Kronlund och
P. N. Bosson mot utskottets motivering; samt
af herr S. Linders, hvilken ansett, att utskottet bort hemställa,
att herr J. Nilssons förevarande motion icke måtte
föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.
Det skulle här antecknas, att herr A. H. Fahlén icke deltagit i förestående
ärendes behandling inom utskottet, äfvensom att herr D. Persson
icke närvarit vid slutbehandlingen af ärendet.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1910:111 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domäner till a1 i texten