Utlåtande, i anledning af väckta motioner om rätt för arrendator af sådan lägenhet, som afses i kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande af odling slög enheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen, att förvärfva äganderätt till lägenheten.
1910-04-08 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1910:48, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om rätt för arrendator af sådan lägenhet, som afses i kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande af odling slög enheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen, att förvärfva äganderätt till lägenheten.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
1
Nr 48.
Ankom till Riksdagens kansli den 8 april 1910 kl. 4,30 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om rätt för arrendator
af sådan lägenhet, som afses i kungörelsen den 18
juni 1909 angående upplåtande af odling slög enheter å
kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste
länen, att förvärfva äganderätt till lägenheten.
(2:a A.)
I två särskilda inom Andra kammaren väckta, till jordbruksutskottets
förberedande behandling öfverlämnade motioner har förslag väckts om
ändring i gällande bestämmelser angående upplåtande af odlingslägenheter
å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen, h vilka
bestämmelser innefattas i kungl. kungörelsen den 18 juni 1909; och har
i sådant afseende hemställts,
af herr J. Réhn i motionen nr 36:
att Riksdagen ville besluta, att innehafvare af sådan arrenderad lägenhet,
som omförmäles uti nämnda kungörelse jämväl må äga rätt att, på
de villkor, som Kungl. Maj:t vid utfärdande af kungörelse därom kan
finna skäligt bestämma, med full äganderätt förvärfva lägenheten; dock
endast för så vidt femton år förflutit sedan innehafvaren eller den, från
hvilken han leder sin rätt, blef såsom arrendator å lägenheten antagen;
och af herr F. O. Mörtsell m. fl. uti motionen nr 47:
att på lämpligt ställe i nu gällande författning om upplåtelse af odlingslägenheter
i de sex nordligaste länen en i hufvudsak så lydande paraBih.
till Biksd. Prot. 1910. 8 Sami. 21 Höft. (Nr 48.) 1
2
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
graf införes: De, som så vilja och kunna, må vid utgången af frihetsåren
genom erläggande af det för arrendering bestämda taxeringsvärdet förvärfva
full äganderätt till lägenheten.
Till stöd för dessa framställningar har anförts följande, nämligen
af herr Behn:
»En samhällsfråga af djupgående social- och nationalekonomisk betydelse
för vårt land är utan tvifvel den s. k. egnahemsfrågan, hvilken ju
också under de senare åren med allt lifligare intresse omfattats såväl af
regering och Riksdag som öfverallt annorstädes ute i landet.
På olika sätt bär staten sökt att stödja och underlätta sträf vanden,
hvars syftemål varit att bereda tillfälle åt så många som möjligt att inom
det egna fäderneslandets gränser komma i besittning af ett eget hem.
Bland de åtgärder, som från statsmakternas sida för sådant ändamål
vidtagits, torde med afseende å de nordligare delarna af riket ingen vara
af större betydelse än det af fjolårets Riksdag, efter framställning af Kungl.
Maj:t, fattade beslutet om upplåtande under vissa villkor af odlingslägenheter
å kronoparker och kronoöfverloppsmarker i Norrland till mindre
bemedlade och obemedlade personer, som önska att i dessa trakter förvärfva
en bit af den svenska jorden för att där kunna åt sig inrätta ett
eget hem.
Ehuru det visserligen kan sägas att genom berörda lagstiftningsåtgärd
ett länge närdt önskemål blifvit i viss mån tillgodosedt, torde likväl kunna
sättas i fråga, huruvida de förhoppningar man på ort och ställe fästat vid
en länge emotsedd lagstiftning i ämnet därmed blifvit ens tillnärmelsevis
uppfyllda. För mig står det klart att så ingalunda är förhållandet, alldenstund
här ifrågavarande småbrukslägenheter äro bestämda att upplåtas
endast på arrende, hvarigenom all möjlighet för en blifvande nybyggare
att förvärfva sig äganderätt till den jord han odlar är helt och hållet
utesluten.
Denna omständighet skall helt säkert föranleda därtill, att mången,
som annars med mod och förtröstan velat insätta sin kraft på att grundlägga
nya småbrukarhem å Norrlands kronodomäner, öfverger all tanke
därpå för att i stället antingen söka sig in till någon stad eller industriplats
för att där trängas med förutvarande, oftast öfvertaliga lönearbetarekår
och allt emellanåt bidraga att öka de arbetslösas antal eller ock, för
så vidt han lyckats spara eller på annat sätt anskaffa erforderliga respenningar,
lämnar Sverige för alltid för att kanske i Amerika eller annor
-
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
3
städes förvärfva sig ett stycke jord, som han kan bebo och upparbeta, och
sedan fritt förfoga öfver; allt under det att i hans eget eget hemland, hans
närmaste fosterbygd, finnas stora vidder tjänliga odlingsmarker, som under
århundraden, ja, man kan lika gärna säga årtusenden, förgäfves väntat
efter odlarens plog.
Utan att vilja förneka, att ingen annan jordbesittningsform än den
fulla äganderätten kan vara värd att försökas i vårt land, är jag dock,
med den kännedom jag tror mig äga om det allmänna tänkesättet i denna
fråga, icke blott i min närmaste hemtrakt, utan jämväl på en del andra
orter i Norrland, lifligt öfvertygad om, att det ojämförligt största antalet
af här afsedda nybyggare — de må för öfrigt tillhöra hvilken samhällsklass
som helst — utan tvekan skulle föredraga att taga i besittning en
odlingslägenhet som de efter någon »försökstid» kunde efter eget val antingen
arrendera eller också till skäligt pris friköpa, framför en sådan
lägenhet, hvartill endast arrenderätten står dem öppen.
Det synes mig också, som borde det ligga i statens välförstådda intresse,
att de rika möjligheter för bildande af egna hem med småbruk,
som erbjuda sig å statens jordområden i Norrland, blifva på bästa möjliga
sätt utnyttjade, hvilket dock, enligt mitt förmenande ej kan blifva fallet
med mindre än att tillfälle beredes för för den nybyggare, som så önskar, att
blifva ägare till den jord han odlar och bebygger. Utsikten att en gång
nå detta, som jag tror, för hvarje nybyggare eftersträfvade mål, skulle
helt visst blifva den kraftigaste eggelse till intensivt arbete och sparsamhet,
utan hvilka dessa småbruk aldrig kunna erhålla den ekonomiska bärkraft,
som är nödvändig för att de skola kunna fjdla det ändamål, som med
deras tillkomst är afsedt.
Yäl kan det synas som om det vore för tidigt att redan nu vidtaga
någon ändring i de bestämmelser, som så nyligen kommit till stånd, att
någon erfarenhet om deras praktiska verkan icke kunnat vinnas, men det
torde dock ej saknas tillräcklig erfarenhet om, att den själfägande bonden
och småbrukaren i regel visar mera intresse och håg för sin jords uppodling
och förbättring än arrendatorn och torparen, som gifvetvis känner
och inser, att de förbättringar, han skulle kunna åstadkomma å den jordlott
han brukar, icke helt och fullt komma honom till godo, utan blifva i
viss mening oupplösligen förenade med något som ej tillhör honom, utan
är en annans egendom.
I detta sammanhang tillåter jag mig erinra om den debatt, som under
fjolårets riksdag uppstod i Andra kammaren, då frågan förelåg till afgö
-
4
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
rande och hvarunder jag hade tillfälle att framhålla de synpunkter, som
för mig utgöra hufvudmotiven, hvarför jag anser att en ändring, sådan
jag med denna motion åsyftar, är nödvändig. Genom det understöd, som
då från olika håll inom kammaren lämnades mig, trodde jag mig märka,
att, om ett bestämdt formuleradt yrkande därom förelegat, så skulle åtminstone
en stor del af kammarens ledamöter gärna kunnat vara med om
att en sådan bestämmelse inrymts, som lämnat här ifrågavarande lägenhetsinnehafvare
frihet att välja mellan de olika upplåtelseformerna.
I denna tanke stärktes jag än mer under en senare samma dag inträffad
debatt om lämpligaste besittningsformen för kolonisering af vissa
delar af Alträsks och Svanå kronoparker, samt Selets f. d. stockfångstskog
i Norrbottens län. Kungl. Maj:t hade föreslagit, att dessa kolonat
skulle efter viss s. k. försökstid upplåtas med full äganderätt, hvaremot
ett antal af kammarens ledamöter uti särskild motion hemställt, att äfven
å dessa kronoområden endast arrendesystemet skulle tillämpas. Vid den
omröstning, som skedde, segrade emellertid Kungl. Maj:ts förslag med 149
röster mot 56, som tillföllo motionärernas förslag.
Det förtjänar äfven erinras om, att sistlidet års Riksdag med öfverväldigande
majoritet beslöt, att upplåtelser af jord för egnahemsändamål
å kronans jordbruksdomäner i södra och mellersta Sverige få ske med
oinskränkt äganderätt. Däraf synes mig framgå, att rättvisa och billighet
kunna fordra, att samma grundprinciper få tillämpas äfven då det gäller
den af naturen mindre gynnsamt lottade landsdel, som kallas Norrland;»
samt af herr Mörtsell:
»Det lagförslag, som under förra årets Riksdag antogs rörande upplåtande
af kronotorp i de sex nordligaste länen af vårt land, måste utan
tvifvel erkännas vara ett steg i rätt riktning. Det finnes mycken odlingsbar
jord å kronans egendomar och det finnes många odlingskraftiga i
Norrland och Dalarne, som länge förgäfves längtat efter att odla egen torfva.
Men det antagna lagförslaget ger icke torparen utsikt att någonsin
bli ägare af den jord, på hvilken han skall nedlägga sitt arbete. Och
detta torde ganska enstämmigt bland dem, som närmast äro intresserade i
frågan, anses vara lagens svaga punkt. Säkert är åtminstone, att en stor
del af de duktigaste männen, som äga stora förutsättningar att bli duktiga
jordbrukare, draga sig för att söka få ett kronotorp, emedan de icke kunna
förvärfva den fulla äganderätten.
t
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
5
Med hänsyn till de goda villkor, på hvilka jorden npplåtes, har ju
ofta framhållits, att frågan om äganderätten egentligen blott är en känslofråga.
För vår del kunna vi icke medgifva, att så är, men äfven om det
blott vore en känslofråga, så synes den oss likväl i detta sammanhang
vara sa betydelsefull, att den med största omsorg borde af statsmakterna
upptagas till ompröfning.
Om det i bestämmelserna om jordupplåtelse vore stadgadt, att vissa
torp upplätes med äganderätt och vissa torp utan äganderätt samt att de
senare åtföljdes af proportionsvis dubbelt sä stora förmåner som de förra,
så äro vi på grund af ingående kännedom om allmogens tänkesätt åtminstone
i öfre Norrland och Dalarne fullt vissa därom, att kronotorpen
med äganderätt skulle visa sig vara mycket mer eftersökta än kronotorpen
utan äganderätt. Skulle härtill genmälas, att det berodde på folkets oförstånd
och att man därför borde söka bibringa dem en annan uppfattning,
så ville vi svara: ett sådant upplysnings- och öfvertygelsearbete torde, i
den mån det lyckades vinna sitt syfte, vara ganska riskabelt. Redan fölen
tjänsteman ligger värdet af ordinarie i öppen dager. Och jordbrukaren,
särskilt småbrukaren, blir icke »ordinarie», förrän han sitter vid egen
härd i ordets fulla bemärkelse. Med hvilka olika känslor gå de icke till
sitt arbete, bonden och arrendator^ Saknaden af utsikt att förvärfva
äganderätt till jorden kommer att verka förlamande på arbetet: den rätta
arbetslusten drifver inte till nya kraftiga tåg, den rätta arbetsglädjen följer
icke såsom bärkraft i det mödosamma arbetet. Därför torde också mången
kronotorpare komma att betrakta sitt torp blott som en lätt tillgänglig
vistelseort för familjen, att utföra blott de allra nödvändigaste arbeten å
torpet för att söka sin egentliga utkomst vid sidan af jordbruket. Härigenom
blifva inte utsikterna för torparen att kunna betala arrendesumman
stora. Staten kommer helt säkert att få vidkännas betydande skatteafskrifningar.
Och skulle än torpet tagas från den försumliga och lämnas åt
en annan, äro icke förhoppningarna stora om förbättradt jordbruk och
ordentligare skatteinbetalning, ty kronotorpareklassen komme med nu varande
bestämmelser att i öfvervägande grad utgöras af mindre duktiga
och mindre företagsamma personer.
Och dock är det de kraftigaste armarna och de spänstigaste sinnena,
som staten genom upplåtande af kronojord borde söka hindra från att
dragas med i emigrationens strömfåra. Men för att detta skall kunna ske,
bör ett tillägg till gällande lag göras, hvarigenom det blir möjligt för
6
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
Utskottets
yttrande.
kronotorparen att förvärfva äganderätt till torpet. En sådan äganderätt
torde helst böra få förvärf vas efter de 15 frihetsårens utgång.»
De grunder för upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker och
öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen, som blifvit genom kungl.
kungörelsen den 18 juni 1909 fastställda, innebära, såsom statsutskottet i
sitt utlåtande öfver Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till föregående års
Riksdag också framhöll, hufvudsakligen en vidare utveckling af skogstorparinstitutionen
i den genom kungl. kungörelsen angående upplåtande af odlingslägenheter
å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län den 27 maj
1904 inslagna riktningen. Nämnda institution tillkom genom en kung!,
skrifvelse till domänstyrelsen af den 29 maj 1891, hvarigenom förordnades,
att å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter
finge, där det för kronoparkens vård och bevakning funnes vara
gagn Jigt, af domänstyrelsen på viss tid, ej öfverstigande tjugu år, upplåtas
till odling och bebyggande åt personer, som ägde god fräjd och vore
fullt arbetsföra samt i öfrig! funnes vara fullt lämpliga. Därvid stadgades
såsom villkor, bland andra, att torparen under första upplåtelsetiden
skulle inom det område af kronoparken, som blefve honom anvisadt,
utöfva tillsyn och bevakning samt på tillsägelse af vederbörande skogstjänsteman
och mot skälig ersättning utgöra å kronoparken erforderliga
arbeten. Efter frihetsårens slut skulle torpet genom domänstyrelsens försorg,
i förhållande till detsammås storlek och beskaffenhet, åsättas viss
årlig afgäld, att utgöras medelst dagsverken å kronoparken.
Häri vidtogos genom ofvannämnda kungörelse den 27 maj 1904 några
ändringar. Så skulle afgälden utgöras i penningar, dock med rätt för torparen
att, om han så önskade, i afräkning på afgälden utgöra dagsverken
å kronoparken. Icke heller fanns i sistnämnda kungörelse något stadgande
infördt om skyldighet för torparen att utöfva tillsyn och verkställa arbete
inom kronoparken, utan fick frågan härom ordnas genom fritt aftal. Genom
dessa förändringar förlorade systemet med skogstorp således sin ursprungliga
karaktär, nämligen den med torpinnehafvet förbundna arbetsskyldigheten
i förhållande till kronan, och bereddes torparen dels större
frihet att ordna för sig på sätt, han funne fördelaktigast, och dels en friare
och mera tilltalande ställning inför den allmänna uppfattningen.
I den sålunda inslagna riktningen är genom berörda kungl. kungörelsen
den 18 juni 1909 ännu ett steg taget för att befrämja egnahemsrörelsen.
Upplåtelserna hafva från början ägt rum endast å kronoparker
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
7
i Norrbottens län och omfattade sedan äfven kronoparker i Västerbottens
län, men hafva nu utsträckts till dels kronoparker, dels ock öfverloppsmarker
i de sex nordligaste länen. Torpen upplåtas icke blott å platser,
där de äro för kronoparkernas vård och bevakning gagneliga, utan äfven
i närheten af odlad bygd och kommunikationsled. Tiden för upplåtelsen
är bestämd till femtio år med innehafvaren förbehållen optionsrätt till förnyadt
arrende vid arrendetidens slut. Lägenhetsinnehafvaren skall bebygga
och uppodla lägenheten och erhåller till byggnader och hägnader nödigt
virke af kronan samt 750 kronor i odlingshjälp. De första femton åren
är lägenhetsinnehafvaren fri från afgäld för lägenheten, men sedan skall
han erlägga en årlig afgäld af 3.6 för hundrade, dels å det kapitalvärde
lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd, dels ock å odlingshjälpen.
Under upplåtelsetiden skall lägenhetsinnehafvaren från kronans mark erhålla
gagnvirke till husbehof samt efter anvisning erforderligt skogsfång
till vedbrand äfvensom nödigt bete å kronans mark för å lägenheten vinterfödda
häst- och nötkreatur.
Ifrågavarande upplåtelse af odlingslägenheter sker således endast under
arrenderätt.
Den s. k. norrlandskommittén har i sitt betänkande gjort ett uttalande
rörande frågan med hvad slags rätt odlingslägenheter, hvarom här
är fråga, borde öfverlämnas. I sådant afseende föreslog kommittén, att
jorden icke skulle tillfalla innehafvaren med äganderätt, utan allenast med
ett slags stadgad besittningsrätt, hufvudsakligen liknande den, som gällde
beträffande allmänna kronohemman, utan att dock besittningsrätten skulle
kunna förvandlas till äganderätt. En dylik inskränkning ansåge nämligen
kommittén vara särskilt af omständigheterna påkallad i fall, då man kunde
befara, att den enskilde mindre jordbrukaren icke gentemot en kapitalistisk
jordspekulation skulle kunna hålla sig kvar på sin jord eller att han gentemot
en konkurrerande näring komme att försumma sitt jordbruk, hvarförutom,
då det vore fråga om att afhända kronan mark i kolonisationsändamål,
särskilda garantier med hänsyn till framtiden borde desto hellre
uppställas, som kronan redan i kolonisationsändamål tillsläppt alltför mycket
jord utan att jorden sedermera verkligen blifvit föremål för ordentligt
jordbruk eller kommit allmogen till godo.
Till det protokoll, som fogats vid Kungl. Maj:ts proposition till föregående
års Riksdag, uti förevarande ämne, yttrade statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, att han lika med norrlandskommittén funne
önskligt, att staten icke frånsade sig all rätt att öfvervaka nybyggenas
8
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
framtid, hvilket skulle blifva förhållandet, om man uppläte dem med full
äganderätt. Särskildt vore det af vikt, att staten förbehölle sig en viss
pröfningsrätt i fråga om de framtida nybjggarnes personliga egenskaper,
dels för att kunna tillse, att nybyggena bibehölles hos den samhällsklass,
för hvilken de vore ämnade, dels för att nybyggena alltid måtte blifva
besatta med åbor af en viss duglighet. De medel norrlandskommittén i
sådant hänseende föreslagit eller nybyggenas upplåtande med ständig besittningsrätt
fann departementschefen dock mindre tilltalande, enär de svagheter,
som vidlådde åborättsinstitutet, knappast motsvarades af fördelarna
hos detsamma. Sedan den nya lagen om arrenderätt till fast egendom
beredt möjlighet för kronan att på arrende upplåta egendom utan att vara
underkastad någon viss maximitid i afseende på arrendets giltighet, syntes
upplåtelser på långvarigt arrende kunna vara en utväg att vinna hvad
norrlandskommittén hufvudsakligen åsyftat eller att på en gång skänka
nybyggaren ett afsevärdt framtidsintresse och bereda kronan en möjlighet
att hålla handen öfver nybyggesväsendet och sörja för dess utveckling i
önskad riktning. Mot detta system skulle man till äfventyrs vilja invända,
att, med afseende på den norrländska allmogens kända själfkänsla och det
företräde den i allmänhet tillerkände äganderätten framför andra besittningsformer,
några upplåtelser af odlingslägenheter troligen icke skulle komma
till stånd af brist på spekulanter. Genthäremot åberopade departementschefen
den erfarenhet man vunnit vid upplåtelserna af skogstorp, hvilka
visat sig vara ganska begärliga. Det syntes därför otvifvelaktigt, att man
icke behöfde befara, att efterfrågan skulle understiga hvad man med tillbörlig
hänsyn till skogsvårdens intresse funne sig lämpligen böra upplåta
till odling.
Beträffande det befogade däruti, att lägenheter upplätes å kronans
mark i de nordligaste landsdelarna endast med arrenderätt, under det att
dylika lägenheter å kronans domäner i södra delarna af riket upplätes
under äganderätt, erinrade departementschefen därom, att förhållandena
vore i förevarande hänseenden högst olika i norra och i södra delarna af
riket, på kronoparkerna och på kronodomänerna. Hvad som särskildt
beträffande odlingslägenheterna i Norrland kräfde beaktande vore, att
dessa bildade ett slags intagor på mark, som man en gång afsatt för
skogsbörd och för bildande af ett i statens hand befintligt reservkapital
af skogsmark. Man Ange därigenom kanske på skogsmarken besvärande
enklaver, som i framtiden möjligen komme att visa sig mera hinderliga
än man vid lägenheternas upplåtande antagit. Staten syntes dessutom ej
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
9
höra uppoffra sin skogsmark utan att full säkerhet vunnes för att det
högre målet, markens uppodlande och bebyggande, verkligen på ett för
framtiden betryggande sätt komme att uppnås. Tills vidare och så länge
förhållandena i Norrland icke ändrades, kräfdes utan tvifvel, att i dessa
delar af riket afl kolonisation skedde med synnerlig varsamhet.
Genom hvad utskottet här ofvan relaterat har utskottet velat framhållande
synpunkter, som torde hafva varit bestämmande för Kungl. Maj:ts
förslag, att ifrågavarande odiingslägenheter icke skulle upplåtas med äganderätt.
I fråga om upplåtelseformen vann förslaget Riksdagens bifall. Eu
ändring uti förslaget gjordes emellertid därutirman, att den af Kungl. Maj:t
föreslagna arrendetiden, 75 år, med hänsyn till de stora förändringar i
afseende å skogens vård och värde och den upplåtna markens eventuella
behöflighet för kronans ändamål, som inom en jämförelsevis föga aflägsen
framtid skulle kunna inträda, nedsattes till 50 år.
Ehuru utskottet delar motionärernas uppfattning därom, att upplåtelse
med äganderätt är särskilt i de nordliga länen att föredraga framför
besittningsrätten, synes det dock utskottet olämpligt att vidtaga någon
ändring uti de förra året fastslagna bestämmelserna för ifrågavarande
upplåtelser af odiingslägenheter, innan man fått minsta erfarenhet, huru
förhållandena med tillämpning af dessa komma att gestalta sig. Ett ytterligare
skäl härtill synes utskottet finnas däruti, att försök med upplåtelse
af odiingslägenheter under äganderätt äro påbörjade å Alträsks och Svanå
krön oparker''; samt f. d. Selets stockfångstskog. De nybyggare, som slå sig
ned där, blifva nämligen under vissa villkor tillerkända rätt att efter
utgången af en försökstid på femton år förvärfva nybyggena med äganderätt.
Det torde vara lämpligt att afvakta, huru dessa försök slå ut, innan
man ger sig in på att i någon större omfattning medgifva innehafvarne
af odiingslägenheter å de norrländska kronoegendomarna rätt att med
äganderätt förvärfva sina lägenheter.
Till sist vill utskottet påpeka de svårigheter, som helt visst skulle
uppstå, om man skulle upplåta lägenheterna i fråga med äganderätt. Enligt
nu gällande bestämmelser äro, såsom ofvan sagts, innehafvarne tillförsäkrade
viss rätt till skogsfångst och bete å kronans mark. Huru härmed
skulle ordnas, därest försäljning af lägenheterna skulle komma till stånd,
hafva motionärerna icke berört. Utan att vilja närmare ingå på hithörande
frågor, befarar dock utskottet, att en för lägenhetsinnehafvarne tillfredsställande
lösning af desamma skulle kunna för staten medföra stora olägenheter
beträffande en ändamålsenlig användning och vård af kronans marker.
Bill. till Riksd. Pro t. 1910. 8 Sami. 21 Haft. 2
10
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 48.
Under åberopande af hvad utskottet hår ofvan anfört får utskottet
hemställa:
l:o) att herr Kehns ifrågavarande motion icke
måtte bifallas; samt
2:o) att herr Mörtsells m. fl. motion icke heller
måtte bifallas.
Stockholm den 8 april 1910.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERG.
Det skulle här antecknas, att herr A. II. Fahlén icke deltagit i förestående
ärendes behandling inom utskottet, äfvensom att herr D. Persson
icke närvarit vid slutbehandlingen af ärendet.
CENTRAI.TBYCKERIET, STOCKHOLM 1910.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.