Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagen angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.

1910-04-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1910:69, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagen angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.

1

Nr 69.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 april 1910 kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående revision af lagen angående väghållning sbesvärets

utgörande på landet.

(2:a A.)

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling

öfverlämnad motion (nr 167) har herr Olof Olsson i Kullenbergstorp hemställt,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, efter skedd utredning, lagen

om väghållningsbesvärets utgörande på landet borde undergå revision,

äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill

detta öfvervägande kunde gifva anledning.

Till stöd härför har anförts följande:

»Vid sistlidne års riksdag förelågo till behandling ett stort antal

motioner om större och mindre ändringar i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, den 23 oktober 1891. Det sammansatta

utskott, som behandlade frågan, hemställde dels om afslag å åtskilliga

motioner och dels om bifall till en skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande

förändringar i lagen om allmänna vägar. Ingendera motionen, ej heller

utskottets hemställan om skrifvelse till Kungl. Maj:t vann Riksdagens bifall.

Det stora antalet motioner, huru olikartade de .än voro, samt diskussioner

i Riksdagen, särskilt i Andra kammaren, visade dock oförtjdbart,

att stora och betänkliga brister vidlåda väglagen. Det enda skäl, som

anfördes för att ingen förändring i väglagen borde ske var, att lagen så

nyligen reviderats. Detta skäl kan dock omöjligen vara afgörande i och

för sig, då man ej afhjälper brister genom att låta dem blifva gamla.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 8 Sami. 30 Höft. (Nr 69—70). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.

Knappast någon lag i ekonomiska ting har framkallat så mycket missnöje,

klander och kritik som den nuvarande väglagen. Lagens brister kunna

ej afhjälpas genom små förändringar i en och annan paragraf, utan en

genomgående revision får nog tillgripas. Att en sådan revision endast kan

utföras af Kungl. Maj:t, är själfklart.

Diskussionen om väglagen i Andra kammaren lämnade, om än besluten

utfölle i negativ riktning, dock en god ledning om de grunder i

lagen, som ej böra förändras. Förslaget om att staten skulle öfvertaga

hela underhållet af allmänna vägar å landet leder ovillkorligen till så

stora kostnader och sådana konsekvenser, att det ej bör bifallas. Skulle

allmänna vägarna på landsbygden öfvertagas af staten, finge man nog äfven

taga åtskilliga hufvudgator i städerna med, eljest blefve ju ej något sammanhang

med statens vägnät. Att städerna ensamt skulle bekosta underhållet

af förbindelserna i städerna mellan statens vägnät å landsbygden,

vore väl knappast fullt rättvist. Skulle däremot staten bekosta dessa förbindelser,

komrne man in på olösliga uppgifter. Förslaget, att väghållningsdistrikten

skulle utvidgas så, att de i regel omfattade ett helt län, skulle,

heter det, verka utjämnande på bidragen till vägunderhållet. Denna utjämning

blefve dock mera skenbar än verklig. Endast de, som bidraga

med penningar, vunno utjämning, däremot de, som skulle utgöra naturaunderhållet,

finge i regel längre afstånd till sina vägar. Skulle naturaunderhållet

å vägarna delas som nu häradsvis, något, som framhölls under

diskussionen, blefve det synnerligen ojämn fördelning häradena emellan,

äfvensom mellan de, som utgöra naturaunderhåll, och de, som bidraga med

penningar. Förvaltningen blefve ock synnerligen tungrodd. En ny vägdelning

toge en tid af en mansålder; redan med nuvarande väghållningsdistrikt

tog vägdelningen i Luggude härad en tid af 17 år. Huru lång

tid skulle det taga i ett helt län? Förslaget om länen som väghållningsdistrikt

är ännu mera opraktiskt än förslaget om statens öfvertagande af

vägarna, hvadan det ej heller bör bifallas.

Af en talare framhölls under diskussionen i Andra kammaren, att

köpingar ctch municipalsamhällen böra, beträffande underhållet af allmänna

vägar, likställas med städerna. Att detta äger fog för sig och bör tillmötesgås,

kan ej bestridas. Dessa samhällen komma ej ekonomiskt att stå ut

med att betala vägskatt och äfven bekosta vägarnas förändring till gator.

Ständiga kollisioner uppstå äfven vid dessa förändringar mellan samhällen

i fråga och väghållningsskyldige; ju förr en annan ordning inträder, desto

bättre. Skall denna förändring i köpingars och municipalsamhallena väg
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.

3

hållningsskyldighet komma att genomföras, är dock absolut nödvändigt, att

statens bidrag till väghållningsdistrikten ökas så, att ökningen utgör en

kompensation för distriktets minskning af inkomsten vid förändringen.

Frågan om statens bidrag till väghållningsdistrikten är obestridligen

kärnpunkten i alla förslag om allmänna vägars underhåll. Detta bidrag

bör ställas så, att staten lättar relativt mest, där bördan är tyngst, dock

bör tillses, att väghållningsdistriktet alltid har intresse af, att kostnaderna

för vägarna ej blifva oskäligt stora. Dessa bägge mål kunna samfälldt vinnas,

endast om statens bidrag utgår efter en glidande skala. Gifvetvis bör

statens bidrag utgå för såväl underhåll af väg, då marken är bar, som

vinterväghållning, kostnad för broar m. m., d. v. s. allt vägunderhåll, då

kostnaden drabbar distriktet lika väl för det ena ändamålet som det andra.

Det synes mig som statens bidrag lämpligen borde utgå för den del af

distriktets vägunderhåll, som pr vägfyrk belöper sig till 1—20 öre med

20 %, för 21—40 öre med 40 %, för 41—60 öre med 60 % och för

öfver 60 öre med 80 %. Måhända en blifvande utredning visade, att

man finge något jämka dessa siffror, hvilket i sa fall bör ske. Savidt

jag kunnat finna, skulle statens bidrag efter detta förslag uppgå till i

medeltal mellan SO—85 % af kostnaden för vägunderhållet. Något särskild!

anslag för lättande af synnerligen hårdt betungade distrikts bördor

behöfdes ej, det hela verkade på alla punkter så, att utjämningen blefve

bättre än genom något annat förslag och statens bidrag hölles inom rimliga

gränser. (Se bilagan.)

Beträffande särskilda beskattningsföremåls deltagande i kostnaden för

vägunderhållet är ju meningen, att den bör utgå efter den nytta de anses

hafva af allmänna vägarna. Om å till naturaunderhåll förpliktade jordbruksfastigheter

åsattes som nu en fyrk eller vägtal för 100 kronors

taxeringsvärde, hvilket motsvarar, enligt nuvarande beräkning, 6 kronors

inkomst, synes i regel en vägfyrk för BO kronors annan beskattningsbar

inkomst vara lämplig. Å annan fastighet bör skillnad äga rum mellan

fabriker och andra därmed jämförliga inrättningar och bostadshus. För

de förra bör en vägfyrk i regel åsättas för 100 kronors taxeringsvärde,

för de senare bör en vägfyrk åsättas 800 kronors eller möjligen, som först

var gällande, 400 kronors taxeringsvärde. Skulle någon lättnad anses

skälig för vissa slag af fabriker, kan sådan lättnad äfven ske, dock torde ej

närmare behöfva bevisas, att fabriker i regel hafva mera behof af allmänna

vägar än jordbruk med lika taxeringsvärde. Att näringar nu finnas,

som ej hafva någon nytta af de allmänna vägarna, kan ej bestridas. En

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.

sådan näring år rederirörelsen, vare sig den drifves som vanligt rederi

eller bolag. Denna näring bör helt befrias från vägskatt, helst den utgör

relativt mera skatter och afgifter än andra näringar. Vägskatten drifver

ock all rederirörelse från landsbygden till städerna, hvilket är för

landsbygden i många hänseenden skadligt. Måhända äfven någon annan

näring finnes, som äfven bör helt befrias för eller hindras vid utgörande

af vägskatt.

Skulle lindring i vägskatten för smärre inkomsttagare beredas, fordrar

väl konsekvensen, att äfven smärre fastigheter medgifvas lindring. Sådana

fastigheter uppstå nästan dagligen genom ägostyckning, i verkligheten äro

de ofta endast tomter, oaktadt de åsättas mantal. Helt säkert kommer

detta slags ägostyckning att i framtiden bereda stora svårigheter i skattehänseende.

För den händelse att lindring medgifves i vägskatten, bör den

ske synnerligen varligt, så att man ej skjuter öfver målet.

Vid väglagens revision bör äfven tillses, att sådana bestämmelser

intagas i lagen, att väghållningsdistrikt ej formellt behöfver debitera högre

vägskatt, än som erfordras för utgifternas bestridande.

Väglagens bestämmelser om hvilka vägar, som skola ingå som allmänna,

äro nog i hufvudsak riktiga, endast uttrycket »och annan därmed

jämförlig väg» kunde utbytas mot någon mera klar bestämmelse. Det

bästa vore nog, att tillvaron af så stor allmän trafik å en väg, att den

betydligt öfverstege enskild trafik å samma väg, skulle berättiga till att

vägen intoges som allmän. Med enskild trafik å väg afses då de fastigheters,

som äro belägna vid vägen, trafik å densamma. Kunde nuvarande

uttrycket utbytas mot något mera klart, vore det synnerligen önskvärd!,

emedan det åstadkommit stora ojämnheter i tolkningen om hvilka vägar,

som skola ingå som allmänna.

Jag tror mig härmed hafva angifvit de hufvudsakliga ändringar i

väglagen, som behöfvas; dock är ej därmed uteslutet, att en blifvande utredning

kan visa behof af ändring i smärre detaljer i andra delar af

samma lag.»

Enligt en vid motionen fogad bilaga skulle fördelning af kostnaden

för underhåll af allmänna vägar å landet enligt motionärens förslag ställa

sig sålunda;|

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.

5

Hela kostnaden

för vägunderhållet,

öre pr vägfyrk

Statens

bidrag,

öre pr vägfyrk

Väghållningsdistriktets

bidrag,

öre pr vägfyrk

10

2

8

20

4

16

30

8

22

40

12

28

50

18

32

60

24

36

70

32

38

80

40

40

00

48

42

100

56

44

no

64

46

120

72

48

130

80

50

140

88

52

150

96

54

O. S. V.

Såsom motionären anmärker, har gällande väglag varit föremål för

mycket missnöje; och klander; och detta torde väl, då det härvidlag gäller

ett besvär, hvilket så ingriper i vår allmoges ekonomi som väghållningsbesväret,

ligga i sakens natur. Delvis torde missnöjet vara befogadt och

utskottet vill därför icke förneka, att en revision af väglagen kunde vara

önsklig. För närvarande torde det dock vara synnerligen svårt om ens

möjligt att angifva, i hvilken riktning en sådan revision lämpligen skulle

gå. Visserligen har efter 1905 års revision af väglagen förslag om ändringar

i samma lag vid åtskilliga tillfällen varit föremål för Eiksdagens behandling,

men då därvid synnerligen skiljaktiga meningar gjort sig gällande,

kan utskottet icke dela den uppfattning, som motionären synes hysa, att ledning

vid eu förnyad lagrevision skulle kunna hämtas ur Riksdagens förhandlingar

i dithörande frågor. Ej heller torde hvad eljest i ämnet förekommit

lämna nödig ledning i berörda afseende. Sådan torde enligt utskottets

förmenande ej stå att vinna annat än genom en tids ytterligare erfarenhet

på ifrågavarande område utöfver den redan vunna. Då utskottet sålunda

ej ser sig i stånd att ens i största allmänhet angifva grunddragen af en

lämpligare ordning än den nuvarande för upprätthållandet af den för samhället

och den enskilde lika nödvändiga allmänna samfärdseln, anser utskottet

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets Utlåtande Ur 69.

sig ej kunna biträda föreliggande, en allmän revision af väglagen åsyftande

förslag.

Vid sådant förhållande finner utskottet sig sakna anledning att närmare

ingå på motionärens särskilda önskemål, i all synnerhet som utskottet

beträffande frågan om statens bidrag till väghållningsdistrikten, hvilken

fråga motionären synes tillmäta synnerligen stor betydelse i förevarande afseende,

i annat utlåtande af denna dag (nr 67) framställt förslag om ändring af

därutinnan nu gällande föreskrifter, gående ut på en höjning af bidraget

från 8/so till */ af den uppskattade kostnaden för underhållet af allmän

väg, bro och färja. Utskottet vill endast i detta sammanhang framhålla,

att genom en sådan höjning af statsbidraget en afsevärd lindring af vägtungan

uppenbarligen skulle beredas de väghållningsskyldige och att hvad

utskottet för nämnda ändamåls vinnande sålunda föreslagit förefaller utskottet

enklare än hvad motionären i samma syfte förordat, en fördel som särskild!

inom ifrågavarande lagstiftningsområde ej bör underskattas.

Slutligen anser sig utskottet med anledning däraf, att i motionen gifvits

uttryck för den uppfattningen, att de särskilda beskattningsföremålens

deltagande i kostnaden för vägunderhållet skulle utgå efter den nytta, de

ansåges hafva af allmänna vägarna, erinra att detta endast delvis öfverensstämmer

med gällande stadgande i ämnet, § 6 i väglagen. Vid nämnda

lagrums tillkomst togs nämligen hänsyn jämväl till beskattningsobjektens

skatteförmåga, en grundsats, som närmare utvecklats i den riksdagsskrivelse

och den proposition, som föranledde 1905 års revision af väglagen.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1910.

På jordbruksutskottets vägnar:

THEODOR ODELBERGr.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.

7

Reservation

af herrar E. A. Lindblad, A. 11. Fahlén och E. G. E. Åkerlund, hvilka anfört:

»I likhet med hvad utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande

uttalat, anse vi, att det icke bör komma i fråga, att staten öfvertager

kostnaderna för vägunderhållet. Fastmera bör fasthållas vid hittills gällande

grunder för såväl vägunderhållets utgörande å landet som gatuunderhållet

i städerna, eller att dessa skola fortfarande vara att hänföra

till kommunala angelägenheter. De årligen återkommande framställningarne

om höjning af statens bidrag för vägunderhållet synas oss närmast

vara ett led i sträfvandena att, om ock endast småningom, helt öfverflytta

detta besvär på staten och böra därför icke kunna tillstyrkas utan garantier

mot en allt fortgående utveckling i sådan riktning.

Vi hålla ock före, att statens bidrag till vägunderhållet böra i första

rummet afse en måttfull reglering och utjämning af denna börda och därför

så fördelag, att lindring företrädesvis kommer sådana vägdistrikt till

del, där vägbördan är mer än vanligt tryckande, utan att dock däraf får

föranledas, att intresset för utgifternas begränsning till minsta möjliga

motverkas eller upphäfves.

En utväg för tillgodoseende af dessa synpunkter synes oss erbjudas i

det uppslag, som gifvits af hr O. Olsson i Kullenbergstorp. Detta uppslag

är värdt beaktande.

Utan att biträda motionärens uttalanden i öfrigt anse vi, att hans

förslag om statsbidragets fördelning efter en glidande skala bör göras till

föremål för en närmare utredning. Härvid bör fasthållas, att staten blott

lämnar bidrag till sommarvägunderhållet.

Huruvida den af motionären tänkta progressionen är den lämpligaste,

kan sättas i fråga. Måhända kan man tänka sig en skala med något lägre

statsbidrag och mindre hastigt fortgående stegring, hvarvid faran af en

högt uppdrifven kostnadsberäkning motverkas.

Statsbidraget kunde beräknas sålunda, att för hvad som pr vägfyrk

belöper sig till 1—20 öre lämnas statsbidrag med 20 %, för den del

af kostnaden, som faller mellan 21—50 öre med 30 %, för den del af

kostnaden, som faller mellan Öl—80 öre, med % samt för öfverstigande

del af kostnaden med 50 %.

Motionärens förslag utvisade en proportion mellan statsbidrag och

distriktets bidrag enligt följande tabell:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.

Hela kostnaden

Statens

Väghållningsdistriktets

för vägunderhållet,

bidrag,

bidrag,

öre pr vägfyrk

öre pr vägfyrk

öre pr vägfyrk

10

2

8

20

4

16

30

8

22

40

12

28

50

18

32

60

24

36

70

32

38

80

40

40

90

48

42

100

56

44

no

64

46

120

72

48

130

80

50

140

88

52

150

96

54

0. S. V.

Reservanterna tänka sig i

en fördelning af bidragen sålunda:

Uppskattade

kostnaden för sommar-

Statens bidrag,

Väghållningsdistriktets

bidrag,

vägunderhållet,

öre pr vägfyrk

öre pr vägfyrk

öre pr vägfyrk

10

2

8

20

4

16

30

7

23

40

10

30

50

13

37

60

17

43

70

21

49

80

25 .

55

90

30

60

100

35

65

Allt detta lär emellertid

kräfva närmare

utredning, hvilken

kunna ske annat än genom Kungl. Maj:ts försorg.

På grund häraf hafva vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida

och i hvad mån grunderna för fördelningen af statens

bidrag till vägunderhållet lämpligen kan förändras i

syfte att detta bidrag måtte blifva fördeladt på de olika

distrikten i lämpligare förhållande till den uppskattade

kostnaden för sommarvägunderhållet samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill en sådan utredning

kan föranleda.»

Det skulle här antecknas, att herrar 1). Persson och grefve R. G.

Hamilton icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.