Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för statsbidraget till vinterväqhållninqen.
1910-04-19 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1910:71, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för statsbidraget till vinterväqhållninqen.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 71.
1
Nr 71.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 april 1910 kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för statsbidraget
till vinterväqhållninqen.
(2:a A.)
I en inom Andra kammaren vackt, till jordbruksutskottets behandling
öfverlämnad motion (nr 67) har herr A. Wiklund hemställt, att Eiksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:£ anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t efter verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag dels därom,
att statsbidrag till vinterväghållet må utgå efter samma grund som statsbidraget
till sommarvägunderhållet, dels ock till de ändringar i gällande
väglag, livilka till följd af statsbidragets utgående må anses erforderliga.
Till stöd härför har anförts följande:
»Enligt gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
utgår statsbidrag för underhåll af de allmänna vägarna allenast under den
tid marken är bär, men däremot icke, då den är besvärad af snö och is.
Vid fjolårets riksdag väckte jag en motion (nr 52), däri jag, i syfte
att bidrag till kostnaden för vinterväghållningen jämväl måtte lämnas af
statsmedel, föreslog viss ökning af det under nionde hufvudtiteln äskade
förslagsanslaget till vägunderhållet på landet. Hvilka åsikter man än må
hysa i fråga om statens bidrag till eller rent af dess öfvertagande af vägunderhållet
i dess helhet, lärer väl böra erkännas, att, om staten lämnar
bidrag till vägunderhållet sommartid, konsekvensen fordrar, att liknande
bidrag utgår äfven under vintertiden. Anses det vara ett statsändamål,
att vägarna hållas i fargilt skick under den tid, då marken är bar —
och statsbidrag, som i sådant afseende lämnas, synes otvifvelaktigt gifva
detta vid handen — måste det i lika hög grad vara ett statsändamål, att
vägarna äro trafikabla under den del af året, då marken är besvärad af
snö och is; och följaktligen bör äfven i detta fall statsbidrag med samma
fog komma i fråga.
Bih. till Påksd. Prof. 1910. S Sami. 31 Höft. (Nr 71). 1
2
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 71.
Den kommitté, på k vilkens förslag den nuvarande väglagen är grundad,
har också för sin del framhållit, att vinterväghållet till sin natur är fullkomligt
likställigt med sommarvägunderhållet och att ingen anledning förefinnes
att låta en grund gälla för det ena och en annan för det andra.
Kommittén föreslog emellertid icke något statsbidrag för sommarvägunderhållet
och hade således ingen anledning att föreslå något sådant för vinterväghållet.
Men jag tror mig dock kunna säga, att af kommitténs betänkande
framgår, att därest kommittén funnit sig böra ifrågasätta statsbidrag
för sommarvägunderhållet, så hade den med all säkerhet äfven
ifrågasatt dylikt bidrag för vinterväghållet.
Frågan om statsbidrag för underhåll af de allmänna vägarna äfven
vintertid har varit föremål för behandling i Riksdagen vid flera föregående
tillfällen. Motioner i detta syfte ha förelegat vid 1891, 1899 och
1900 års riksdagar. Men framställningarna hafva afstyrkts af vederbörande
utskott, utan att något egentligt skäl därför anförts, och Riksdagen har
ej funnit anledning bifalla hvad motionärerna föreslagit.
Ett liknande öde rönte äfven min vid föregående års riksdag väckta
motion i ämnet, liksom eu motion med samma innebörd, framlämnad af
herr Rogberg i Första kammaren. Sammansatta stats- och lagutskottet,
som hade motionerna under förberedande behandling, afstyrkte bifall till
desamma; och Riksdagen biträdde utskottets förslag.
Jag har emellertid icke ansett mig böra låta bero vid denna utgång
af saken. Det synes mig nämligen fortfarande, att öfvervägande skäl tala
för ett bifall till hvad motionärerna föreslagit. Om också därigenom någon
verklig utjämning af vägtungan mellan de olika väghållning,sdistrikten icke
skulle åstadkommas, lärer det väl icke kunna förnekas, att i viss mån eu
lindring skulle uppstå beträffande de distrikt, där vägbördan är synnerligen
tryckande. Sant är visserligen, att i några distrikt finnas stora vägkassor,
till följd hvaraf ett ökadt statsbidrag i den form, motionärerna
ifrågasatt, där skulle kunna anses obehöflig!. Men dessa vägkässor ha i
allmänhet uppstått därigenom att de väghållningsskyldige själfva sammanskjutit
däri ingående belopp, hvilket åter sammanhänger med det förhållandet,
att väglagen icke medgifver uttaxering allenast af hvad som
åligger för det årliga vägunderhållet. Men det bevisar alls icke, att icke
vägbördan kan vara tung äfven i sådana distrikt, där det finnes öfverskott
i vägkassan. För öfrig! komma dessa kassor säkerligen att förr
eller senare tagas i anspråk för ny- eller ombyggnad af vägar och broar
och följaktligen snart vara fullt tagna i anspråk. Då det måste anses rättvist,
att statsbidrag till vinterväghållet lärnnas, bör den omständigheten, att
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 71.
3
i vissa distrikt medel måst samlas i vägkassan, ej hindra samma distrikt
att få del i det blifvande statsbidraget till vinterväghållet.
Vid frågans behandling i kamrarna den 24 april 1909 uttalades från
flera båll sympatier för den till grund för motionerna liggande princip.
Så förklarade t. ex. utskottets ordförande, att han icke ville ställa sig
afvisande mot tanken i min motion, ehuru han icke kunde vara med om
bifall till densamma, förrän nödig kontroll införts i fråga om uppskattningen
af kostnaden för vinterväghållet. I detta afseende hade jag i min
motion förutsatt, att såsom grund för statsbidragets beräknande skulle läggas
den ersättning, som, på sätt väglagen angifver, bestämmes och utbetalas
till de respektive ploglagen. Ehuruväl jag för min del fortfarande anser,
att med användande af denna beräkningsgrund nödig kontroll ej kommer
att saknas, då det ju är Konungens befallningshafvande, som i händelse
af tvist fastställer ersättningsbeloppet och besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i dessa fall kan i vanlig ordning anföras, torde dock
äfven en annan beräkningsgrund i förevarande afseende kunna tillämpas.
Intet hinder synes mig nämligen möta i fråga om uppskattandet af den
årliga kostnaden för vinterväghållet på samma sätt som för närvarande
sker beträffande sommarvägunderhållet. Den grund, efter hvilken statsbidraget
sålunda skulle utgå, skulle i så fall blifva alldeles densamma,
vare sig det gäller sommar- eller vinterväghållningen. Och då ordföranden
i uppskattningsnämnderna numera utses af Konungens befallningshafvande,
eu för hvarje län eller landstingsområde, samt då en ledamot i hvarje
nämnd likaledes utses af Konungens befallningshafvande, lärer väl erforderlig
kontroll vinnas och all fruktan för oskälig uppskattning af kostnaden
för vinterväghållet således blifva öfverflödig.
Slutligen anser jag mig böra framhålla, att denna fråga icke har
betydelse endast för de norrländska länen. Den statistik angående kostnaden
för vägunderhållet, som upprättats af kammarkollegium med ledning af
inkomna uppgifter från vägstyrelserna, ger tydligen vid handen, att vinterväghållningen
i flera af länen i södra och mellersta Sverige betingade en
kostnad, som motsvarade eller endast oväsentligt understeg samma kostnad
i de norrländska länen. Men gifvet är, att, då vägnätet i de nordliga
länen ännu nått eu jämförelsevis ringa utveckling samt väghållningsdistrikten
i många fall där torde vara mindre bärkraftiga, kostnaden för
vinterväghållet, som det oaktadt ställer sig lika som i vissa län i södra
och mellersta delarne af landet, skall verka än mera betungande i de norrländska
länen.»
På grund af hvad sålunda anförts, kunde, fortsätter motionären, an
-
4
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 71.
ledning förefinnes att förnya den framställning i ärendet, som af honom
gjordes vid sistlidet års riksdag. Men då bifall till en dylik framställning
förutsatte vissa ändringar i lagen om väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 och det lämpligen borde anförtros åt Kungl.
Maj:t att närmare utreda denna fråga äfvensom uppgöra de förslag, som
däraf kunde föranledas, ansåge motionären sig endast böra göra den framställning,
hvarom nu är fråga.
1909 års Öfver herr Wiklunds motion i förevarande ämne vid förra årets riks
sammansaita
dag samt en i samma syfte inom Första kammaren väckt motion yttrade
siats- och sammansätta stats- och lagutskottet följande:
lagutskott. , j motionerna framhålles, att det måste anses innebära en inkonse
kvens,
att staten lämnar bidrag till vägunderhållet den tid mark är bar
men icke till vinterväghållet.
Äfven om det vid ett första betraktande af frågan kan synas ligga
något berättigadt i denna motionärernas åsikt, torde det dock vid en närmare
pröfning visa sig, att inkonsekvensen är mera skenbar än verklig
och att, ehuru vissa väghållningsdistrikt äro ogynnsammare ställda än andra
med afseende å kostnaderna för vinterväghållningen, ett rättvisare tillstånd
än det nuvarande näppeligen skulle komma till stånd genom den påyrkade
ändringen.
Motionärerna hafva framhållit, att genom ett bifall till föreliggande
förslag i viss mån eu utjämning af väghållningsbesväret mellan de olika
distrikten skulle uppnås.
Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Af den hos kungl.
kammarkollegium upprättade statistiska tabell för år 1907 angående allmänna
väghållningsbesväret på landet kan man nämligen icke erhålla den
uppfattning, att kostnaden för vinterväghållet i stort sedt drabbar de ekonomiskt
svagare väghållningsdistrikten hårdare än de öfriga. Ett bifall
till motionärernas förslag skulle sålunda i åtskilliga fall medföra, att distrikt,
kvilkas utgifter för vintervägunderhållet vore betydande, men kvilkas
totala väghållningskostnader icke kunde anses tryckande, erkölle ytterligare
statsbidrag, hvaraf de icke vore i verkligt bohof, under det att
andra distrikt, som hade obetydliga utgifter för vinterväghållningen men
vore synnerligen betungade af öfriga väghållningskostnader, icke genom
det af motionärerna föreslagna bidraget skulle erhålla någon nämnvärd
lindring i sin väghållningstunga.
Genom ett bifall till motionärernas förslag skulle sålunda icke någon
verklig utjämning komma till stånd, hvaremot en sådan obestridligen skulle
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 71.
5
vinnas genom ett eventuellt fortgående på den redan inslagna vägen att
lämna understöd åt de af väghållningsbesväret mest tryckta distrikten.
Det torde vidare böra erinras, att, ehuru vid 1905 års riksdag, förutom
den då framlagda kungl. proposition om ändring i vissa delar af
väglagen, en mångfald förslag väcktes om ändringar och tillägg i den
kungl. propositionen, det därvid, såvidt framgår af vederbörande utskotts
betänkande och kamrarnas protokoll, icke ifrågasatts någon ändring i propositionens
från den ursprungliga lagen hämtade bestämmelse rörande sättet
för statsbidragets beräknande. Denna omständighet torde i någon mån
få anses tyda på, att i anmärkta hänseendet icke föreligger något mera
afsevärdt missförhållande.»
På grund af hvad sålunda anförts, fann utskottet sig icke kunna förorda
motionerna utan hemställde, att desamma icke måtte bifallas, hvilket
också blef båda kamrarnas beslut.
Utöfver hvad sammansatta stats- och lagutskottet anfört i sitt här
ofvan återgifna utlåtande, däri jordbruksutskottet för sin del instämmer,
vill utskottet tillägga, att med hänsyn till sättet för uppskattningen af
vinterväghållet hvilken endast sker för att bestämma ploglagens ersättning,
det icke gärna kan ifrågakomma att lägga denna uppskattning till grund
för beräkningen af ett eventuellt statsbidrag. Att med ledning af kostnaderna
för vinterväghållet finna någon lämplig beräkningsgrund för ett sådant
bidrag torde också möta stora svårigheter, särskildt med afseende å de växlingar
dessa kostnader undergå till följd af olika väderleksförhållanden olika år.
Bästa sättet att vinna den utjämning af vägtungan, som motionären åsyftar,
synes fördenskull vara att såsom hittills lämna statsbidrag till allt sommarväghåll
och särskildt anslag till de mest betungade väghållningsdistrikten.
Under åberopande häraf får utskottet, jämte erinran att utskottet i
annat utlåtande denna dag (nr 67) funnit sig böra, för lindring och utjämning
af vägbördan i allmänhet, tillstyrka en höjning af statsbidraget
till sommarväghållet, hemställa,
att herr Wiklunds ifrågavarande motion icke må
af Biksdagen bifallas.
Stockholm den 19 april 1910.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOE ODELBEBG.
Bih. till HiJcsd. Prof.. 1910. S Sami. 31 Haft. 2
Jordbruks
utskottets
yttrande.
6
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 71.
Reservation
af herrar grefve B. G. Hamilton och G. A. E. Kronlund.
Det skulle här antecknas, att herr D. Persson icke deltagit i ärendets
slutliga behandling inom utskottet.
Stockholm, 1910. O. L. Sranbäcks Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.