Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af viss del af köpeskillingen för ett af E. 0. Sandström från kronopark inom Norrkottens län inköpt virkesparti samt en i ämnet väckt motion.
1910-05-12 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1910:91, Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af viss del af köpeskillingen för ett af E. 0. Sandström från kronopark inom Norrkottens län inköpt virkesparti samt en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
1
Nr 91.
Ankom till Riksdagens kansli den 13 mai 1910, kl. 1 e. in.
O °
Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af köpeskillingen för ett af E.
0. Sandström från kronopark inom Norrkottens län inköpt
virkesparti samt en i ämnet väckt motion.
(l:a A.)
I eu till Riksdagen den 4 april 1910 aflåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 187, har Kungl Maj:t under åberopande
af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för
samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att det belopp, hvartill
statens fordran på grund af ett under år 1907 af E. O. Sandström i
Sandvik från kronopark inom Arjepluogs revir af Norrbottens län inköpt
virkesparti må, med upplupna räntor, komma att uppgå den 1
juli 1910, måtte under villkor, som af Kungl. Maj:t bestämmas, efterskänkas
till så stor del, att fordringen nämnda dag uppgår till allenast
3,000 kronor.
Till förberörda statsrådsprotokoll har departementschefen i ärendet
anfört följande:
»Under våren år 1907 inköpte E. O. Sandström i Sandvik frän
kronan en utstämplingspost om 5,000 träd vid Storgiddnaberget inom
Arjepluogs revir för en köpeskilling af 2 kronor 44 öre för träd eller
tillhopa 12,200 kronor. Träden såldes af kronan sådana de befunnos.
Borgen för köpeskillingens behöriga erläggande tecknades af hemmansägarna
N. O. Hjukström i Lomsele och C. A. Johansson i Elattnicksele
Bih. till Bil cad. Prat. 1910. 8 Sami. 42 Höft. (Nr 91—92). 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
äfvensom A. Sällström i Sorsele. Köpeskillingen skulle betalas den 15
september 1907. Domänstyrelsen beviljade emellertid anstånd med inbetalandet
till den 15 september 1908 mot det, att Sandström ersatte
nämnda borgensförbindelse med en annan sådan af Iljukström och
Johansson jämte hemmansägarna Samuel Linder i Nybv och J. F. Eriksson
i Stensund samt handlanden J. II. Kramer i Sorsele. A sistnämnda
borgensförbindelse förekom icke Sällström såsom borgensman.
Uti en till Kung! Maj:t ställd, den 2 oktober 1908 dagtecknad
skrift har Hjukström, å egna och sina medborgensmäns vägnar, i
underdånighet anhållit, att den del af berörda köpeskilling jämte
ränta, som vid tiden för ansökningen återstått ogulden, eller, enligt
Hjukströms beräkning, 11,658 kronor 48 öre, måtte efterskänkas.
I sill nämnda ansökning har Hjukström anfört hufvudsakligen
följande.
Under hösten 1906 hade på auktion utbjudits en kronoutstämplingspost
om 5,000 granträd vid Storgiddnaberget i Arjepluogs revir.
Vid auktionen hade dock i brist på antagligt anbud någon försäljning
ej kommit till stånd.
Efter det kungörelse om utstämplingspostens försäljning utfärdats,
hade Sandström och Sällström afgifvit anbud å virkespartiet. Då de
emellertid måst anskaffa borgen för köpeskillingens erläggande, hade de
öfvertalat Hjukström och Johansson att teckna sådan borgen. Därvid
hade Sandström och Sällström företett en af jägmästaren Gustaf Tjäder
uppgjord tablå öfver beräknadt timmerutbyte från ifrågavarande virkespost,
upptagande tillhopa 5,835 timmer. Tillika hade meddelats att
jägmästaren uppskattat virkespartiets värde på rot till 12,000 kronor,
motsvarande 2 kronor och 40 öre för hvarje träd. Hjukström och
Johansson hade funnit affären antaglig samt gått in på att teckna borgen
mot det-, att de tillsammans med Sandström och Sällström finge öfvertaga
virket i fråga. Försäljningen hade sedan under våren 1907
konunit till stånd på det sätt, att Sandström ställt sig som köpare
samt Sällström, Johansson och Hjukström såsom borgensmän. Köpeskillingen
hade bestämts till 12,200 kronor eller 2 kronor 44 öre för träd.
Virket hade därefter afverkats under vintern 1908, enär afverkningen
icke hunnit föras till slut på vårvintern 1907. Sällström hade
uppgifvit, att virket säkerligen skulle kunna nedflott.as till Umeå samma
år afverkningen skedde. Detta hade dock visat sig omöjligt, särskildt
därför att vattnet i flottleden i slutet af maj 1908 hastigt sjunkit (1
meter på ett dygn). Flottningen hade således kommit att taga 2 år.
Enligt kontrakt den 16 januari 1908 hade Sandström och hans
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
3
medintressenter sålt virkespartiet ifråga till Mo och Domsjö aktiebolag
efter priser., som, i följd däraf att timmerprisen under våren ock sommaren
1907 sjunkit, med 20 procent understigit dem, som gällt vid
den tidpunkt, då partiet inköpts från kronan.
Emellertid både vid afverkningen visat sig att endast 3,899 träd
varit af beskaffenhet att kunna neddrifvas, de öfriga 1,101 träden, utgörande
hufvudsakligen de största dimensionerna, hade på grund af röta
måst kvarlämnas i skogen såsom vrak. Af de ofvannämnda 3,899 träden
hade 794 dessutom måst för röta kapas till olika längder från roten.
Af det utdrifna virket hade allenast erhållits 5,394 grantimmer, af
hvilka bolaget sedan ytterligare vrakat 141, hvadan bolagets tumsedel
å virkespartiet upptagit 5.253 grantimmer förutom 15 furutimmer.
Af dessa timmer hade icke mindre än 1,532 stycken varit af mindre
dimensioner än den minsta i tablån angifna.
För det sålunda intummade virket hade bolaget betalat sammanlagdt
5,232 kronor 08 öre. Kostnaden för själfva utdrifningen åter
hade utgjort 4,081 kronor 16 öre, däraf 3,227 kronor 67 öre utdrifningskostnad
och 853 kronor 49 öre flottningskostnad på oregleradt
vattendrag till hållbommen vid Yindeln. Utdrifningen och förenämnda
flottning hade verkställts af Sandström och hans medintressenter, med
tillhjälp af legda arbetare.
Resultatet af virkesaffären med bolaget hade således blifvit en behållning
af 1,151 kronor 52 öre. Därmed skulle likvideras en köpeskilling
af 12,200 kronor, hvartill komrne ränta å detta belopp med 610 kronor
från den 15 september 1907, då köpeskillingen skolat betalas, till den
15 september 1908, till hvilken dag domänstyrelsen på ansökan medgifvit
anstånd med betalningen mot en för köpeskillingen anskaffad ny
borgen af Hjukström och Johansson jämte hemmansägarne Linder och
Eriksson samt handlanden Kramer. En ren förlust af 11,658 kronor
48 öre hade således för Sandström och hans medintressenter uppstått
på affären.
Denna förlust hade uppkommit i främsta rummet genom den
osedvanligt stora myckenhet vrakvirke, som förefunnits, särskildt bland
de gröfre dimensionerna. Därnäst hade till förlustens uppkomst bidragit
virkesprisernas sjunkande med 20 procent samt vidare omöjligheten
att flotta ned hela virkesmängden under år 1908, hvilken omständighet
enligt ofvannämnda kontrakt med Mo och Domsjö aktiebolag berättigat
bolaget att afdraga 25 procent å den kontrakterade betalningen. Enligt
verkställd beräkning hade dessa förluster uppgått till 3,243 kronor
48 öre i följd af ogynnsam flottning samt 2,594 kronor 86 öre i följd
4
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
af prisfall å virke. Slutligen hade äfven till förlusten i sin mån bidragit,
att 1,532 timmer varit af mindre dimensioner än dem, jägmästarens
tablå utvisat.
Den 13 september 1908 hade Hjukström till vederbörande kronolänsman
såsom afbetalning för köpeskillingen med ränta 12;810 kronor
inbetalt 1,150 kronor, utgörande i rundt tal det belopp, som motsvarat
behållningen på affären med bolaget.
Sandström kunde anses numera sakna alla tillgångar och om
borgensmännen nödgades till fullo gälda köpeskillingen, komme de och
deras familjer att blifva alldeles ruinerade och nödgas lämna sina hemman.
Hjukström själf hade hustru och 6 barn, det äldsta 10 år gammalt
samt far och styfmoder, båda 75 år gamla, att försörja.
Bönderna i lappmarken vore nödsakade att på något sätt vid
sidan af landtbruket skaffa sig kontanta inkomster. Detta hade först
skett genom skogskörsel-, men, sedan numera ersättningen för sådana
nedpressats så mycket, att knappast någon behållning därå uppstode,
hade bönderna i allt större utsträckning börjat söka skaffa sig inkomster
genom att från kronan inköpa samt därefter utdrifva och försälja småpartier
virke.
Ehuru kronan i allmänhet fritoge sig från allt ansvar för vrak
och undermåliga dimensioner, syntes dock under ofvannämnda förhållanden
småbönderna i lappmarken kunna påräkna något hänsynstagande,
då beskaffenheten af den sålda varan ej motsvarat hvad i
sådant hänseende för köparna uppgifvits, i synnerhet när missförhållandet
antagit så enastående omfattning som i förevarande fall.
Äfven i öfriga afseenden såsom beträffande flottningsförhållandena
och virkesprisen vore gifvetvis särskildt stora vanskligheter förenade
med en utdrifning af virke från så aflägsna och på kommunikationer
blottade trakter som dem, hvarifrån ifrågavarande virkesparti tagits.
Alla de störa riskerna vid ett sådant företag borde icke läggas ensamt
på de för sin tillvaro kämpande småbönderna.
Hjukström har vidare ingifvit bland annat ett af länsmannen i
Sorsele distrikt A. Lindberg den 11 oktober 1908 utfärdadt intyg af
innehåll, att ofvanbemälde Johanssons och Kramers ekonomiska ställning
vore sådan, att, därest de jämte Hjukström blefve ålagda att fullgöra
betalningsskyldigheten för ifrågakomna virkesparti, samtliga deras
tillgångar måste tillgripas, att Sandström vore helt och hållet i saknad
af tillgångar, samt att Eriksson och Linder torde hafva afhändt sig all
sin egendom.
Öfver Hjukströms ifrågavarande ansökning har domänstyrelsen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
b
den 30 november 1908 afgifvit infordradt utlåtande samt därvid öfverlämnat
underdåniga yttranden af dels vederbörande skogstjänstemän
dels ock Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.
Jägmästaren bär anfört följande.
Försäljningsposten i fråga utgjordes af — hufvudsakligen öfverårig
— gran. Vid trädens stämpling hade iakttagits, att en afsevärd
procent af desamma synts vara af underhaltig kvalitet, men hade
trädens utseende icke gifvit anledning misstänka, att antalet skadade träd
varit så stort, som sedermera vid afverkningen visat sig vara fallet.
Enligt rapport från den skogsbevakare, som kontrollerat afverkningen
af ifrågavarande träd, hade till flottleden nedförts sammanlagdt 5,394
stockar. Däraf hade 3,105 stockar varit s. 1c. fulla rotstockar och
794 s. 1c. »kapstoclcar» d. v. s. från rotändan till följd af skador mer
eller mindre långt kapade rotstockar. Att ett så stort antal träd, som
skillnaden mellan det utstämplade antalet, 5,000, och det till timmer
apterade antalet, 3.899 —således 1,101 träd — verkligen varit alldeles
odugligt till timmer, kunde emellertid icke anses vara bevisadt allenast
genom den omständigheten att stockar af endast 3,899 träd blifvit neddrifna.
Uppgiften att en ovanligt stor del af försäljningsposten utgjorts
af vrakvirke vore emellertid riktig. Men då det varit köparna bekant,
att träden såldes sådana de befunnos, utan rätt för köparna att erhålla
ersättning för vralcvirlce, samt köparna därtill haft synnerligen
god tid på sig att taga noggrann kännedom om virkets beskaffenhet,
men icke för ty bjudit 4 öre per träd öfver det för dem bekanta förslagspriset,
syntes det knappast vara lämpligt att efterskänka 11,658
kronor 48 öre af köpesumman. Köpare och borgensmän syntes vara
i lika grad pliktiga att stå den risk de frivilligt iklädt sig.
Öfver]ägmästaren har anfört.
De af Hjulcström lämnade uppgifterna rörande kostnaden för virkespartiets
afverlcning och flottning kunde visserligen icke kontrolleras,
men syntes arbetena i fråga icke hafva bedrifvits vare sig energiskt
eller planmässigt. Arbetet med afverkningen hade ej påbörjats förrän
i februari 1908, således midt i vintern, då alltid snöförhållandena vore
svårast; ett anmärkningsvärdt stort antal huggare men däremot förhållandevis
få hästar hade därvid användts; slutligen tycktes flottningen
i den 3 mil långa flottleden Lakan hafva kraft väl lång tid, enligt uppgift
minst 14 dagar. Huruvida alla de träd, som i skogen kvarlämnats
såsom vrak eller odugliga, verkligen i sin helhet varit af sådan beskaffenhet
vore äfvenledes obestyrkt. En ej oväsentlig del af timret skulle
härjämte utan svårighet hafva kunnat afverkas under senare delen af
6
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
mars och under april månad 1907, då virkesprisen varit afsevärdt högre
än under 1908.
Hjukström hade såsom skäl för det dåliga ekonomiska resultatet
åberopat:
l:o) Den osedvanligt stora myckenhet vrakvirke, som förekommit
i den försålda utstämplingsposten. I anledning häraf kunde framhållas,
att vid virkesförsäljningarna stämplingslängden utgjorde den officiella
uppgiften å hvad som försåldes, icke den af jägmästaren upprättade
s. k. timmertablån. Stämplingslängden öfver ifrågavarande virkesförsäljning
visade, att af de 5,000 stämplade träden ej mindre än 2,967
stycken upptagits såsom skadade, hvarjemte i anmärkningskolumnen
ytterligare påpekats trädens öfveråriga och skadade beskaffenhet. Då
virket stämplats under sommaren 1906 och sålts under vårvintern
1907, syntes köparna hafva haft god tid att undersöka träden, hvilka
enligt försäljningskungörelsen såldes sådana de å rot eller kullfallna
befunnes och utan rätt för köparna till ersättning för vrakträd.
2:o) Yirkesprisernas sjunkande med 20 procent. Härtill kunde
anmärkas att, som förut påpekats, en afsevärd del af virkespartiet
kunnat afverkas under samma vinter, då köpet afslutats.
3:o) Omöjligheten att föra ned virket under ett års flottning;
äfven rörande detta skäl kunde hänvisning göras till stämplingslängden,
hvarest uttryckligen funnes angifvet, att flottningstiden från ifrågavarande
trakt borde beräknas till två år.
Köparna hade icke på något sätt vilseledts genom vederbörande
tjänstemäns uppgifter, utan hade affären i fråga för köparna varit eu
spekulation, hvilken på grund af deras bristande insikt samt till följd
af ogynnsamma omständigheter gifvit dåligt ekonomiskt resultat.
Då i början af år 1907 kungörelse utfärdats om virkespartiets
försäljning, hade skriftliga anbud därå afgifvits, förutom af Sandström
med 2 kronor 44 öre för träd, äfvenledes af A. Åström, Sorsele, med 1
krona 67 öre för träd, G. Rönnholm, Sorsele, med 1 krona 61 öre för
träd samt G. E. Bäcklund, Sorsele, med 2 kronor 27 öre för träd,
hvithet visade, att bland ortens befolkning virket ansetts vara af förhållandevis
värdefullt slag.
Ehuru köparna af virket ifråga sålunda torde helt och hållet
själfva vara ansvariga för den misslyckade affären, ansåge öfverjägmästaren
likväl med hänsyn dels därtill, att förlusten tydligen komme att
särdeles tungt drabba dem af köparna och borgensmännen, som ännu ägde
tillgångar, dels ock därtill, att det försålda virket otvifvelaktigt icke
haft ett värde, svarande mot det pris, köparna utfäst sig att betala för
Jordbruksutskottets Utlåtande Ur 91.
7
virket, att Hjukström och hans medintressenter i affären borde kunna
beviljas sådant afdrag å köpeskillingen, att denna finge utgå efter ett
pris af allenats 1 krona 61 öre för träd, motsvarande det vid virkets
utbjudande till försäljning i februari 1907 afgifna lägsta anbudet, i
hvithet fall hela köpeskillingen skulle uppgå till 8,050 kronor. För
underlättande af beloppets erläggande syntes böra medgifvas, att detsamma
finge inbetalas under loppet af 3 å 4 år, allt under villkor att
före viss dag vederbörande köpare ställde af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
godkänd säkerhet för behörigt inlevererande å bestämda terminer
af såväl kapital som ränta, hvilken senare under förhandenvarande
ömmande omständigheter syntes kunna sättas till endast 5 procent om året.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande har anfört följande.
Påtagligt syntes vara, att det belopp, gäldenärerna utfäst sig att
betala för de ifrågakomna träden, betydligt öfverstigit trädens verkliga
värde och att den affär, hvarpå gäldenärerna inlåtit sig. under alla
förhållanden skulle hafva för dem medfört förlust, äfven om de i den
underdåniga ansökningen åberopade ogynnsamma omständigheter, under
hvilka de haft att tillgodogöra sig virket, icke förelegat. Gäldenärerna
hade sålunda fått göra samma bittra erfarenhet som mången annan
före dem beträffande vanskligheten att, på sätt gäldenärerna gjort,
utan närmare undersökning utgå från den förutsättningen, att vederbörande
revirförvaltares förslagspris motsvarade skogens verkliga värde.
Bland mera insiktsfulla affärsmän skulle också ett sådant tillvägagångssätt
anses i hög grad lättsinnigt. Då det emellertid här gällde personer,
hvilka kanske för första gången inlåtit sig på eu dylik affär, och
med hänsyn till de ömmande omständigheter, hvilka i öfrigt tycktes
föreligga, syntes betalning för virkespartiet ifråga icke böra utkräfvas
till större belopp än som skäligen kunde anses motsvara trädens verkliga
värde å rot vid den tid, inköpet skedde.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge sig icke i detta afseende
kunna göra något uttalande, då det ekonomiska resultatet af
affären med hänsyn till vederbörandes försumlighet beträffande utdrifningen.
och det ofördelaktiga kontrakt, som vid virkets försäljning
uppgjorts, härutinnan icke lämnade någon egentlig ledning, men det
ville dock synas, som skulle det af öfverjägmästaren i distriktet föreslagna
priset af 1 krona 61 öre per träd vara väl högt.
I öfrigt ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra biträda
öfverjägmästarens underdåniga yttrande.
Domänstyrelsen har anfört.
Ett vid vederbörande jägmästares yttrande fogadt utdrag af Arje
-
8
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
pluogs revirs stämplingslängd visade, att virkespartiet ifråga utgjorts af
5,000 träd, af Indika 2,966 granträd i stämplingslängden betecknats såsom
skadade. Om flottningen hade antecknats, att den skulle omfatta
två år. Träden hade sålts sådana de å rot befunnits och utan rätt
för köparen till ersättning för vrakträd. Försäljningspriset hade uppgått
till 2 kronor 44 öre för träd eller tillsammans 12,200 kronor för
hela virkespartiet, hvilket belopp skolat inbetalas den 15 september
1907. Detta pris hade med 4 öre för träd öfverstigit det af jägmästaren
för virket beräknade förslagspriset. Yirket hade afverkats först under
vintern 1907—1908, då prisen nedgått med omkring 20 procent, och
försålts till Mo och Domsjö aktiebolag enligt kontrakt den 16 januari
1908, hvari upptagits, bland annat, utom bestämmelse om vanligt flottningsafdrag,
föreskrift om rabatt af 40 procent för granvirke och 30
procent för tallvirke i fråga om timmer, som ej framflottades på ett
år utan blefve lcvarliggande i Yindeln. Hela partiet hade emellertid
blifvit lcvarliggande därstädes.
Kung! Maj:ts befallningshafvande hade ansett, att såsom betalning
för virkespartiet ifråga åtminstone ej borde utkräfvas större belopp
än som skäligen kunde anses motsvara trädens verkliga värde å rot
den tid köpet skedde. Detta värde kunde emellertid nu ej beräknas,
i följd hvaraf, för den händelse förevarande ansökning skulle föranleda
nådigt bifall, styrelsen ansåge sig böra angifva följande belopp, hvilka
enligt styrelsens åsikt icke borde ingå i den summa, som kunde komma
att efterskänkas, nämligen:
af Hjukström uppgifven behållning å virket 1,151 kronor 52 öre;
det belopp, som enligt kontrakt tillkomme Mo och Domsjö
aktiebolag såsom godtgörelse för att virket ej framti ottats på ett år,
beräknadt till 3,243 kronor 48 öre:
virkets minskade värde i följd af prisfall efter det träden inköpts
från kronan, beräknadt till 2,594 kronor 86 öre; samt
hvad köparen förbundit sig till kronan betala utöfver det af
jägmästaren för virkespartiet beräknade förslagspriset, 4 öre per träd,
eller tillsammans 200 kronor.
I öfrigt ville styrelsen anmärka, att affären å Hjukströms och hans
medintressenters sida skötts till den grad utan beräkning, att bland
det afverkade och till flottled nedförda timret ingått något hundratal
smärre stockar, hvilka intummats af Mo och Domsjö aktiebolag, men
betalts med så lågt pris, att kostnaderna för detta timmers utverkning,
drifning och flottning öfverstigit sagda pris. Omkring 150 kronor
Jordbruksutskottets Utlåtande Kr 91.
9
syntes på detta sätt hafva gått förlorade. För denna förlust borde
kronan gifvetvis ej göras ansvarig.
I den summa, som kunde ifrågakomma att efterskänkas, syntes
sålunda följande belopp icke kunna ingå:
af sökanden uppgifven behållning ....................................
kronor
1,151: 52
förlust genom fördröjd flottning.......................................
3,243: 4 3
,, i följd af prisfall å virke ....................................
2;594: 86
,, ,, ,, högre anbud än förslagspriset ........
,, ,, ,, att kostnader nedlagts å timmer af
??
200: —
„ å timmer af allt för ringa dimensioner ........
??
150: —
Summa
kronor
7,339: 86.
Kronan ägde å här ifrågavarande virkesaffär en fordran af 12,200
kronor jämte ränta därå efter 5 procent för år, räknadt från den 15
september 1907. Om från det sammanlagda beloppet af denna kronans
fordran droges ofvan angifna summa, kronor 7,339: 8 6, återstode det
belopp, som kunde ifrågakomma att efterskänkas, hvars exakta summa
sålunda blefve beroende af, intill hvilken dag ränta komme att räknas
å kronans ifrågavarande fordran, hvarå sökanden sagt sig hafva den
13 september 1908 såsom afbetalning lämnat 1,150 kronor.
Därest Kungl. Maj:t kunde komma att medgifva eller af Riksdagen
utverka efterskänkande af någon del af kronans ofvannämnda
fordran — enligt styrelsens mening borde efterskänkandet i sådant
fall afse ett rundt belopp, förslagsvis 5,000 kronor — torde därvid
böra fästas det villkor, att Hjukström och hans medintressenter styrkte,
att hela det ifrågavarande virkespartiet afverkats och ingått i den
redogörelse, som bifogats Hjukströms förevarande underdåniga ansökning.
Det vore nämligen ej i ärendet ådagalagdt, att icke någon del af de
från kronan inköpta träden kvarstode i skogen eller inginge i någon
annan timmerförsäljning än den, för hvilken Hjukström lämnat redogörelse.
Härefter har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 23 december
1908 dels på ansökan medgifvit ytterligare anstånd med inbetalningen
af ogulclna återstoden af köpeskillingen, intill dess den underdåniga
ansökningen om efterskänkande af ifrågavarande del af denna köpeskilling
blifvit slutligen pröfvad, under villkor likväl, att å kronans
fordran erlades ränta efter fem procent för år till dess full betalning
komme att ske samt att ny säkerhet, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
godkändes, ställdes för att fordringsbeloppet jämte uppslå.
till Riksd. Prof. 1910. 8 Sami 42 Iläft, 2
10
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
lupen ränta till Kung!. Maj:ts befallningshafvande inlevererades senast
en månad efter det Kungl. Maj:t fattat slutligt beslut i förevarande
ärende, dels ock anbefallt domänstyrelsen att ej mindre införskaffa tillförlitlig
utredning, huruvida hela det ifrågavarande virkespartiet afverkats
och ingått i den redogörelse, som bifogats den underdåniga
ansökningen, än äfven infordra närmare upplysningar om sökandens
och hans medborgensmäns ekonomiska förhållanden.
I anledning häraf har domänstyrelsen med underdånig skrifvelse
den 17 augusti 1909 öfverlämnat dels af t. f. jägmästaren i Arjepluogs
revir Nils Almlöf fördt protokoll jämte bilagor vid i Hjukströms närvaro
den 28 juni 1909 företagen undersökning och besiktning å afverkningsplatsen,
dels uppgift från länsmannen i Sorsele distrikt A. Lindberg
rörande Hjukströms och hans medborgensmäns ekonomiska förhållanden.
Af Almlöfs utredning framgår, dels att å afverkningsplatsen äro
kvarstående oafverkade 24 stämplade gagnvirkesdugliga träd, samt att
13 dugliga timmer uthuggits men ej tillvaratagits, dels ock att 137
stycken timmerdugliga träd afverkats med i medeltal 6 tums högre
stubbar än vid ordnad afverkning är nödigt och brukligt. Nettovärdet
å sålunda i skogen kvarlämnadt dugligt virke beräknas till 21 kronor
56 öre. I öfrigt syntes hela virkespartiet hafva afverkats och ingått i
förenämnda den underdåniga ansökningen bilagda redogörelse.
Af den af länsmannen Linder åstadkomna utredning rörande
Hjukströms och öfriga ofvan omförmälda borgensmäns ekonomiska förhållanden
inhämtas följande.
Hjukström äger t''32 mantal nr 1 Lomsele, taxeringsvärderadt till
2,100 kronor, samt lösegendom till ett beräknadt värde af 1,000
kronor. Johansson äger " 3s mantal nr 1 Blattnicksele värdt 2,100
kronor och Vw mantal nr 1 Österås värdt 1,600 kronor, samt lösegendom
till värde af omkring 1,000 kronor. Linder har försålt sin
fasta egendom till sina söner och har nu kvar endast V®4 mantal n:r 1
Nyby, värdt 300 kronor. Lösegendomen lärer han hafva försålt samtidigt
med den fasta egendomen. Eriksson har likaledes försålt sitt
hemman till sina söner, hvilka därå erhållit lagfart. Han torde äga
lösegendom till värde af omkring 150 kronor. Kramer äger tomten
nr 18 å Sorsele kyrkplats värd 8,800 kronor. Hen lärer dock vara
intecknad för minst hälften af sistnämnda belopp. Förutom liandelslager
och fordringar torde han äga lösegendom till ett värde af omkring
2,000 kronor. Fordringar enligt reverser torde motsvara ett
värde af omkring 10,000 kronor. I fråga om hans skulder till förlagsman
för tagna varor har uppgift ej kunnat lämnas.
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
11
Enligt från Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län
inkommet meddelande hafva såväl Hjukström som Johansson, Linder,
Kramer och Eriksson genom af Kungi. Maj:ts befallningshafvande i
Västerbottens län den 8 mars 1909 meddeladt utslag ålagts att till
kronan utgifva oguldna återstoden af meranämnda köpeskilling jämte
ränta. På grund af särskildt nådigt bref den 2 april 1909 skola öfriga
indrifningsåtgärder anstå i afbidan på den genom förutnämnda nådiga
brefvet den 23 december 1908 anbefallda utredningen.
Till följd af nådig remiss har statskontoret den 18 januari 1910
afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet samt därvid anfört följande.
Handlingarna syntes gifva vid handen, att det pris, som bjudits
för ifrågavarande virkesparti, i och för sig varit för högt, att dessutom
en afsevärd del af de sålda träden varit öfveråriga och skadade,
att ogynnsamma konjunkturer och köparnas ovana vid handhafvande
af dylika affärer gjort resultatet ännu mera förlustbringande, att med
visshet torde kunna förutses, att, därest statens fordringsanspråk skulle
i hela sin vidd mot de betalningsskyldige göras gällande, detta skulle
komma att för dem medföra ruin, samt att i allt fall såsom sannolikt
måste antagas, att statens fordran icke skulle kunna till fullo uttagas.
Oaktadt statskontoret icke förbisåge de betänkligheter, som mötte
för ett eftergifvande å statens sida af fordringar, grundade på privaträttsliga
aftal, ansåge sig statskontoret dock på grund af ofvan angifna
omständigheter och med afseende å de förluster, vederbörande redan
fått vidkännas på grund af den misslyckade spekulationen, böra för
sin del hemställa, huruvida icke skäl kunde anses föreligga att hos
Riksdagen göra framställning om efterskänkande af återstoden utaf
kronans fordran på grund af ifrågavarande virkesförsäljning.
I likhet med statskontoret finner jag visserligen afsevärda betänkligheter
möta mot ett efterskänkande från statens sida af fordringar
sådana som den nu ifrågavarande. I föreliggande fall synas mig emellertid
omständigheterna vara synnerligen ömmande. Sandström och hans
medintressenter, hvilka lära inlåtit sig på köpet hufvudsakligen i afsikt
att skaffa sig själfva arbetsförtjänst, synas hafva saknat nödiga förutsättningar
för att rätt kunna bedöma affärer af sådan art, och hafva
påtagligen vid köpets afslutande handlat af oförstånd och oerfarenhet.
Det af dem för virkespartiet bjudna pris har uppenbarligen varit
allt för högt, hvartill möjligen i någon mån bidragit den af vederbörande
jägmästare i ofvan omtalade tablå verkställda beräkning öfver
Departements
chefen.
12
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
Motion.
det väntade timmerutbytet. Ogynnsamma konjunkturer hafva yttermera
bidragit till det förlustbringande resultatet af alfären.
Under sådana förhållanden, synes mig billigt att staten efterskänker
åtminstone någon del af sin på denna virkesförsäljning grundade
fordran.
Denna fordran uppgår för närvarande — oafsedt upplupna räntor
för tiden från den 15 september 1907 — till ett belopp af 11,050
kronor. Genom utredningen i ärendet framgår att af Sandström och
hans medintressenter numera endast tre nämligen Iljukström, Johansson
och Kramer äga några som helst tillgångar. Det är påtagligt att dessa
tre personer icke skulle kunna utan att ekonomiskt gå under fullgöra
mer än eu jämförelsevis obetydlig del af den betalningsskyldighet, som
på grund af deras för Sandström ingångna borgensförbindelse åligger
dem. Mig synes ett belopp af omkring 3,000 kronor vara det mesta,
som skulle kunna af Hjukström och hans medintressenter utkräfvas.
Någon allt för stor svårighet att utgifva sistnämnda belopp torde
knappast vara att befara, åtminstone för den händelse beloppet finge
afbetalas under två eller tre år.
Jag har tänkt mig saken ordnad hufvudsakligen så, att staten
af det belopp, hvartill dess ifrågavarande fordran med upplupna räntor
må komma att uppgå den 1 juli innevarande år, efterskänker så stort
belopp, att fordringen nämnda dag utgör allenast 3,000 kronor. Å sistnämnda
belopp jämte ränta därå efter 5 procent om året från berörda
den 1 juli till dess betalning sker torde böra aflämnas skuldförbindelse
försedd med borgen eller annan säkerhet, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kan godkännas. Beloppet synes mig lämpligen kunna
amorteras under en tid af tre år.
För efterskänkande af ett statens fordringsanspråk erfordras
emellertid bifall från Riksdagens sida.»
I detta sammanhang har utskottet förehaft en inom Andra kammaren
af herr C. Lindhagen i anledning af förevarande proposition väckt motion,
nr 308, däri hemställts att Riksdagen ville medgifva, att hela återstoden
af statens ifrågavarande fordran måtte efterskänkas.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»I den första af hemmansägaren N. O. Hjukström å egna och
öfriga borgesmäns vägnar till Kungl. Maj:t ingifna böneskrift anfördes
jämte de faktiska förhållandena bland annat följande:
»Genom ifrågavarande affär skulle vi med våra familjer blifva alldeles
ruinerade och nödgas gå från våra små hemman. Jag Hjukström har hustru och
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91. 13
6 barn, det äldsta 10 år gammalt samt far och styfmoder, båda 75 år gamla, att
försörja.
Man kan så vidt vi första icke heller säga, att detta är att anse, såsom en
vanlig affär, för hvilken det vore obehörigt att ens ifrågasätta annat än att vi
ensamma skola taga risken.
Staten skänkte en gång lappmarksskogarne till befolkningen däruppe, för att
den skulle hafva en inkomst af skogen för bestridande af sina kontanta utgifter
och särskildt såsom hjälp under svagår. Dessa afsikter gingo dock om intet genom
att några bestämmelser ej meddelades, som betryggade ändamålet mot spekulationen.
Särskildt genom de bekanta femtioåriga upplåtelserna af utstämplingsrättigheterna
beröfvades lappmarksbefolkningen, under långliga tider all inkomst af den skänkta
skogen.
Emellertid maste de kvarvarande bönderna för att kunna hålla ut till dess
upplåtelserna ga till ända — undertecknad Hjukström har 14 år kvar — på annat
sätt skaffa sig kontanta inkomster. Detta skedde först genom skogskörslor, men
sedan nu ersättningen därför nedpressats så mycket att knappast någon behållning
uppstår, sa ha bönderna mer och mer sökt skaffa sig någon inkomst äfven genom
att såsom spekulanter inköpa småpartier virke från kronan, för att sedan af dem
utdrifvas och försäljas.
Ehuru kronan i allmänhet fritar sig från allt ansvar för vrak och undermåliga
dimensioner, så synes dock särskildt under ofvannämnda förhållanden småbönderna
i lappmarkerna kunna påräkna något hänsynstagande, då den sålda varan
ej motsvarat hvad den utgifvits lör, isynnerhet när missproportionen antagit så
enastående omfattning, som i förevarande fall.
Äfven i öfriga afseenden såsom beträffande flottningen och virkesprisen är
det gifvetvis särskildt stora vanskligheter förenat med en utdrifning af virke från
så aflägsna och på kommunikationer blottade trakter som dem, hvarifrån ifrågavarande
virkesparti tagits. Alla de stora riskerna vid ett sådant företag borde
åtminstone ej till öfverdrift, synes det oss, rättvisligen läggas ensamt på de för
sin tillvaro kämpande bönderna.
Den långa följd af hårda år, som hemsökt lappmarkerna under sista tiden
har också medtagit våra tillgångar till det yttersta och åsamkat oss skulder.
Nödvändigheten att skaffa oss inkomster på något sätt har därför härunder framstått,
så mycket mer trängande. Och det är då minst sagt bittert att behöfva
till ^kronan erlägga sa mycket i betalning för en vara för hvilken man oförskylt
ej fått valuta.»
Statskontoret har för sin del hemställt, huruvida icke skäl kunde
anses föreligga att hos Riksdagen göra framställning om efterskänkande
af återstoden utaf kronans fordran på grund af ifrågavarande virkesförsäljning.
Kungl. Majrt föreslår nu emellertid att efterskänka så stor
del, att den återstående fordran skulle uppgå till 3,000 kronor, men
föredragande departementschefen förklarar på samma gång att berörda
belopp syntes honom vara det mesta, som skulle kunna utkräfvas.
I anledning af propositionen har jag från Hjukström och hemmansägaren
C. A. Johansson erhållit ett bref, som de begärt måtte, om så
14
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
Utskottet.
vore lämpligt, bringas till Riksdagens kännedom. De erkänna däld
tacksamt regeringens tillmötesgående, men framhålla de små omständigheter,
som en lappmarksbefolkning måste lefva i. Ett belopp af 1,000
kronor vore en förmögenhet, säga de, för en lappmarksbonde särskild!
under så bistra penningetider som nu rådde i Sorsele utan arbetsförtjänster.
Lånevägen måste därför beträdas. Detta vore svårt, enär
Sorsele socken vore så skuldsatt, att bankerna börjat draga sig för att
utlämna penningelån dit och att få låna åt enskilda vore också så godt
som omöjligt. De säga sig därför vördsamt hemställa om bifall till
statskontorets utlåtande och efterskänkande af hela fordran hälst hvarken
köpare eller borgensmän njutit något af denna summa.
Från handlande J. H. Kramer har sändts mig ett bref med väsentligen
enahanda innehåll. Han uppger däri ock att större delen af hans
fordringar äro osäkra samt hemställer tillika att om ett helt efterskänkande
ej kan beviljas, hvilket vore särdeles önskligt, beloppet måtte
åtminstone sänkas till 1,000 kronor.
Det synes mig mänskligast och kronan mest värdigt att om
i detta fall skall utöfvas verklig rättvisa och behjärtas lappmarksbefolkningens
hårda öden, detta äfven sker så, att man kan vara för
vissad om, att hjälpen ej varit förgäfves.»
I likhet med departementschefen och i ärendet hörda myndigheter
finner utskottet det synnerligen betänkligt att eftergifva en statens
fordran af ifrågavarande slag. Då emellertid i nu förevarande fall
kronan synes hafva mycket ringa utsikter att erhålla lull betalning för
sin fordran samt, om fordringen utan vidare indrefves, endast en del
af de för densamma ansvariga skulle drabbas al en sådan åtgärd,
hvilken sannolikt skulle leda till desses ruin utan att kronan ändock
erhölle, hvad densamma tillkommer, finner utskottet sig, om än med
stor tvekan, böra i detta särskilda fall tillstyrka ett efterskänkande af
kronans fordran i den omfattning Kungl. Maj:t föreslagit. Med afseende
å hvad sålunda anförts och då från kronans sida vid fordringens indrifvande
utan tvifvel kommer att visas all med tillvaratagandet al
kronans rätt förenlig hänsyn för gäldenärernas brydsamma ekonomiska
belägenhet, finner utskottet sig däremot böra afstyrka herr Lindhagens
i ärendet väckta motion.
Utskottet hemställer alltså,
a) att herr Lindhagens ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas; samt
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 91.
15
b) att Riksdagen, med anledning'' af Knngl. Maj:ts
förevarande proposition, må medgifva, att det belopp,
hvartill statens fordran på grund af det i statsrådsprotokollet
omförmälda under år 1907 af E. O. Sandström
i Sandvik från kronopark inom Arjepluogs
revir af Norrbottens län inköpta virkesparti må, med
upplupna räntor, komma att uppgå den 1 juli 1910,
måtte under villkor, som af Kungl. Maj:t bestämmas,
efterskänkas till så stor del, att fordringen nämnda
dag uppgår till allenast 3,000 kronor.
Stockholm den 12 maj 1910.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERG.
Reservation:
af herrar grefve R. G. Hamilton och A. L. Lundström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1910:168 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af viss del af köpeskillingen för ett af E. O. Sandström från kronopa s. 16 i texten