Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande Nr 16

1910-03-01 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:16, Lagutskottets Utlåtande Nr 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till Riksdagens kansli den 2 mars 1910 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrifvelser till

Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder

m. in.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan

intagna, inom Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner

nämligen nr 49 af herrar M. Ström och C. Riström, med hvilka herrar

F. A. Bäckström och Linus Lundström instämt, nr 84 af herr P. M.

Olsson i Blädinge och nr 91 af herr J. Bengtsson i Bjärnalt.

Herr Ström in. fl. har i sin motion anfört följande: Herr

»Den förmånsrätt, som enligt 17 kapitlet handelsbalken vid exekutiv fl''

försäljning af fastighet iakttages beträffande statens bevillning och aflöning

till prästerskapet, synes, böra utsträckas att gälla äfven andra å

fastighet belöpande skatter, afgifter och utskylder, nämligen landstingsmedel,

bidrag till skjutsentreprenader, vägskatt, sådana utskylder, som

af stadsfullmäktige, kommunal- och kyrkofullmäktige äfvensom å allmän

rådstuga, kommunal- och kyrkostämma beslutas, samt vidare afgifter

utgående inom härad eller tingslag för dess gemensamma behof.

Lagbestämmelserna i detta afseende hålla kommunen inom så trånga

gränser, att en lagförändring eller ett tillägg i lagen visat sig vara af

stort behof. Det blir här. fråga om en affärsförbindelse, som är oberoende

af parternas fria vilja, i ty att kommunen är skyldig att enligt

laga bestämmelser verkställa debitering och indrifning af de gjorda

skattepåläggen. De fastställda formerna lämna intet rum för kommunen

Bih. till Ritcsd. Prof. 1910. 7 Sami. 15 Raft. (Nr 16.) 1

Ströms

motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Herr Olssons

motion.

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

att liksom den enskilde genom egen företagsamhet skydda sig för förlust.

På grund häraf har kommunen på senare tider fått göra betydande

afskrifningar af utskylder, hvaraf i sin tur följt, att skattebördan

fallit på en annan än den skyldige. Ilå det ej kan vara obilligt, att

kommunen skyddas för förluster i omförmälda afseende, tillåta vi oss

vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kung!.

Maj:t anhålla, det Kung! Maj:t täcktes låta utreda, huruvida förmånsrätt

framför inteckningar må utsträckas att'' gälla på fastighet belöpande

landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader, vägskatt, sådana utskylder,

som af stadsfullmäktige, kommunal- och kyrkofullmäktige äfvensom

å allmän rådstuga, kommunal- och kyrkostämma beslutas, samt vidare

afgifter utgående inom härad eller tingslag för dess gemensamma

behof.))

Herr Olssons i Blädinge motion är af följande lydelse:

))En viktig samhällelig rättighet, som svenska folket innehar, är att

sig själf beskatta, såväl" i Riksdag som landsting, som å kyrko- och

kommunalstämma.

Hvad beskattningen uti sistnämnda hänseende beträffar, har den utnyttjats

i stor utsträckning, enär stora summor årligen uttaxeras för

gemensamma kommunala behof.

Emellertid synes det mig vara en brist uti lagstiftningen på detta

område, att, då en skattskyldig tillätventyrs kommit på obestånd, och

särskild t då skatten är debiterad för fastighet, denna kommunalskatt icke

utgår med förmånsrätt.

Uti § 57 i kung!, förordningen om kommunalstyrelse på landet heter

det, att »jordägare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator

upplåtit jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskylder

därför befriad, enär dessa utskylder enligt 1 mom. i denna paragraf

skola af brukaren erläggas».

Häraf följer, att om arrendatorn kommer på obestånd och ingenting

äger, kan kommunen gå förlustig den kommunalskatt, som är arrendatorn

påförd, icke allenast för hans personliga del, utan äfven för den jordegendom

han arrenderar.

Detta är ju mot öfriga skattskyldiga den största orättvisa, och hvad

den kan innebära, därest det är fråga om en större jordegendom, som

måhända utgör eu väsentlig del af en kommun, såsom ofta kan vara

fallet, torde vara lätt att förstå.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 16. 3

Det förefaller mig knappast kunna vara mer än en mening därom,

att den jordegendom, som måhända själf drager stora kostnader för

fattigvård, skolväsende m. m. för därvarande underhafvande, äfven bör

svara för de kommunalutskylder, som påförts egendomen, i de fall där

arrendatorn det ej förmår, och i hopp om Riksdagens bifall härtill vågar

jag föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser

att kommun tillförsäkras förmånsrätt i gäldenärs bo för i vederbörlig

ordning uttaxerade kommunalutskylder, äfvensom att, där dessa utskylder

äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet, desamma må, i den

mån de icke af arrendator eller ägare guldits, af fastigheten utgå med

förmånsrätt.))

Herr Bengtsson i Bjärnalt har i sin motion anfört följande:

»Af ålder tiar i vårt land den principen varit erkänd, att kronan bör

i fast egendom åtnjuta förmånsrätt för af densamma utgående skatter.

I 1734 års lag hade denna princip fått sitt uttryck i 17 kap. 6 paragrafen

handelsbalken, som hade följande lydelse: ''För afrad, tionde och

all annan afgäld af fast egendom hafve ock den företräde till samma

jord, som den ränta äger där den ej längre stått inne än i 17 kap.

jordabalken stadgadt är. —-----Stå både kronans och

jordägarens räntor inne; hafve kronan företräde.’

Länge dröjde det däremot, innan principen, att jämväl kommuner

borde för till dem utgående utskylder åtnjuta förmånsrätt, trängde igenom.

Under den tid, då endast prestationer in natura för fattigvårdsändamål

voro de enda kommunala bidrag, som förekommo, torde icke heller något

behof af dylik förmånsrätt hafva förefunnits. Allt efter som de ändamål

kommunerna hade att tillgodose blefvo flere och betydelsefullare, visade sig

behofvet af förmånsrätt, och framstäldes kraf på stadgande därom. Redan

lagkommittén ansåg sig böra beakta detta kraf och upptog i sitt första

förslag ett stadgande, som i fråga om förmånsrätt för utskylder af fast

egendom likstälde kommuner med kronan. I förslagets 22 kap. 6 paragraf

hette det nämligen: ''För utskyld eller afgäld, som af fast egendom,

gå bör och för sist förflutna eller löpande året innestår, hafve kronan

eller annan afgäldstagare förmånsrätt i egendomen.’

Äfven lagberedningen godkände denna princip och antog den 11

oktober 1850 enhälligt följande redaktion af samma paragraf: ''För sist

förflutna och löpande årets afgäld, ränta eller utskyld af fast egendom

Herr Bengtssons

motion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

kåfve kronan eller annan, till hvilken den afgäld, ränta eller utskyld gå

bör, förmånsrätt i egendomen.’

Som bekant, blefvo emellertid dessa förslag aldrig upphöjda till lag,

utan kommunerna fingo ännu eu lång tid framåt vara i saknad af all

förmånsrätt för utskylder.

Däremot blef kronan genom kungl. förordningen den 8 oktober

1861 tillerkänd ''företräde’ enligt 17 kap. 12 paragrafen handelsbalken

till lös egendom ''för gäldenärs utskylder sista och löpande året, de där

ej för fast egendom utgå.’

Vid 1865—66 års riksdag väcktes emellertid en motion med hemställan

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att kommun skulle för

kommunalutskylder åtnjuta förmånsrätt. Liknande motioner väcktes i

Riksdagens Andra kammare åren 1868, 1869, 1871, 1878, 1879, 1881,

1882, 1885, 1886 och 1887. Sistnämnda år beslöt Riksdagen en skrifvelse

till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte framlägga

förslag i frågan. År 1889 framlade ock Kungl. Maj:t ett förslag till

ändring af 17 kap. 12 paragrafen handelsbalken, hvilket stadgade förmånsrätt

i gäldenärens egendom, såväl fast som lös, för kommunal- och

stadsutskylder m. fl. kommunala afgifter, dock endast för sista och

löpande året. Detta förslag blef af Riksdagen antaget, och den lydelse,

17 kap. 12 paragrafen därigenom erhöll, kvarstår ännu oförändrad.

Kommuner äga således för närvarande för kommunala utskylder eu generell

förmånsrätt i gäldenärens lösa och fasta egendom.

En del af de ofvan omförmälda motionerna åsyftade emellertid, att

kommunalutskylder för fast egendom skulle åtnjuta förmånsrätt i samma

egendom. Dessa motioners författare voro af den åsikten, att då man

i fråga om förmånsrätt gjorde en bestämd skillnad mellan ''kronoutskylder

för fast egendom’ å ena sidan, och ''kronoutskylder, som icke utgå

för fast egendom’ å den andra, borde i samma afseende göras skillnad

äfven emellan ''kommunalutskylder för fast egendom’ och ''kommunalutskylder,

de där icke utgå för fast egendom’, och att således, utom en

generell förmånsrätt i lös och fast egendom, borde stadgas förmånsrätt

i fast egendom, näst efter kronoutskylder, för af samma egendom utgående

kommunala utskylder. Men äfven dessa personer torde ha ansett

det klokast att tills vidare låta sig nöja med den reform, som de efter

så många års strider lyckats få till stånd, och att afvakta, huru densamma

komme att verka.

Under den tid, som därefter förflutit, har det emellertid visat sig,

att behof förefinnes af en speciell förmånsrätt i fast egendom för kommunala

utskylder af egendomen. Sedan jorden å många platser i vårt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 16. 5

land blifvit föremål för en häftig spekulation, har detta behof allt tydligare

framträdt. För tillgodoseende af detta behof väcktes ock år 1908

i Andra kammaren af herr P. Svensson i Bondön en motion (nr 88),

däri han hemställde, ’att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,

huruvida den förmånsrätt, som genom lagen den 22 maj 1891 tillförsäkras

aflöning till prästerskapet för fastighet å landet ''och för sådan

stadsfastighet,, hvaraf eljest skolat utgå tionde, jämväl kan utsträckas att

gälla på fastighet belöpande landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader,

vägskatt och sådana utskylder, som af stadsfullmäktige, kommunal-

och kyrkostämma beslutas, samt för Riksdagen framlägga det förslag,

som af utredningen föranledes.’

Uti den 2 mars 1908 afgifvet utlåtande hemställde emellertid lagutskottet,

. att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Skälen till denna utskottets hemställan voro af trenne olika slag: formella,

principiella och praktiska.

De formella skälen voro:

’Då förevarande motion ytterst afser att i lagen få infördt ett nytt

undantagsstadgande och det sålunda är af vikt att någon tvekan eller otydlighet

i afseende å föremålet för ett dylikt stadgande icke må föreligga, vill utskottet

till en början erinra, att motionären icke gifvit sin hemställan

den omfattning, att den tilltänkta med verklig sakrätt förenade förmånsrätten

skulle tillkomma sådana å fastighet belöpande utskylder och afgifter,

som å allmän rådstuga eller af kommunal och kyrkofullmäktige beslutas,

eller inom härad eller tingslag för dess gemensamma behof utgående

utgifter till byggande och underhåll af tingshus och häradsfängelse.’

Denna formella brist skall i förevarande motion afhjälpas.

Hvad åter. de principiella skälen angår yttrade utskottet följande:

I anslutning till hvad som vid föregående tillfällen yttrats i afseende.

å ny lagstiftning angående vissa förmånsrätter anser utskottet det

förtjäna framhållas, hurusom införandet af nya s. k. legala eller tysta

förmånsrätter i allmänhet icke kan anses öfverensstämmande med de

regler, som böra gälla för en god kreditlagstiftning.’

. Samma invändning gjordes redan vid 1865—66 års riksdag, då

motion om förmånsrätt för kommunalutskylder förelåg. Och att denna

invändning gjordes, då man debatterade själfva ''principen om medgifvande

af dylik förmånsrätt, var ju helt naturligt. Men då denna princip en

gång blifvit fastslagen, torde invändningen ha förlorat sin udd. Man

torde knappast kunna påstå med fog, att det nu är fråga om eu ny

s. k. legal förmånsrätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

Utskottet yttrade vidare: ''Hvarje i lag stadgad tyst förmånsrätt

innebär ovillkorligen en inskränkning i de fordringsägares anspråk på

betalning, bvilka af hvarjehande orsaker nödgas inlåta sig i affärsförbindelser

utan att kunna affordra sina gäldenärer säkerhet för uppfyllande

af deras åligganden.’

Men till dessa fordringsägare, som icke kunna affordra sina gäldenärer

någon säkerhet, höra just kommunerna. Och dessa äro utan tvifvel

utsatta för det skarpaste nödtvånget att lämna kredit, ty, såsom

grefve Julius Mörner yttrade vid 1868 års riksdag i denna fråga, ''beror

det alldeles icke på kommunens godtfinnande att från sig utskjuta personer,

därför att de anses bli insolvente, äro vinglare, vanfrejdade eller

så vidare.’

Liksom motståndarne till all förmånsrätt för kommunala utskylder

vid föregående tillfällen, då den frågan var före, uttalade farhågor för

att medgifvandet af en dylik förmånsrätt skulle skada den allmänna

krediten’, har 1908 års lagutskott befarat, att fastighetskrediten skulle

skadas, om den då föreslagna förmånsrätten blefve lagstadgad. Men lika

litet som de förr uttalade farhågorna blifvit besannade, torde den senare

spådomen komma att slå in. Om förmånsrätten begränsas att

omfatta endast ’sista och löpande året’, torde ingen risk förefinnas, att

fastighetskrediten däraf skall lida skada.

Gå vi sedan till de praktiska skäl, som 1908 års lagutskott anförde

mot förmånsrätt i fast egendom för åt egendomen utgående kommunala

utskylder, så voro dessa skäl, att något egentligt behof af dylik förmånsrätt

icke skulle föreligga.

''Slutligen vill utskottet erinra att, äfven om vid en exekutiv försäljning

af fastighet för intecknade eller andra fordringar än de af motionären

åsyftade utskylder någon utdelning för dessa senare jämlikt

bestämmelserna i 127 § utsökningslagen icke hos auktionsförrättare åtnjutes,

det dock stått vederbörande kommun eller samhällighet fritt att

dessförinnan eller sedermera söka utmätning i annan gäldenärens egendom.

År åter en dylik kommunens gäldenär i konkurstillstånd, åtnjutes

ju jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken för kommunens ifrågavarande

fordringar förmånsrätt i såväl gäldenärens fasta som lösa egendom;

och de fall torde väl icke vara talrika, då de för fast egendom utgående

kommunala utskylder och afgifter icke på något af ofvan angifna sätt

kunnat helt eller till största delen uttagas, när man iakttagit vanlig

påpasslighet för sin rätts bevarande.’

Härutinnan torde emellertid lagutskottet hafva misstagit sig. Ty

i praktiken ställer sig det nog vanligen så, att denna utväg är utesluten,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 16. 7

enär. icke någon annan egendom än den exekutivt försålda fastigheten

funnits att utmäta. En fastighetsägare söker nog i det längsta undvika

en exekutiv försäljning af hans fastighet. Har detta icke lyckats honom,

är detta vanligen ett bevis därom, att hans öfriga tillgångar äro

anlitade. De fall, då kommunala utskylder för fastighet icke kunna utbekommas

vare sig genom utmätning af den fastighet, för hvilken de

debiterats, eller ur gäldenärens konkursbo, torde numera, tyvärr, icke

vara. sällsynta, isynnerhet icke i större samhällen, där fastigheterna

blifvit föremål för en osund spekulation.

På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga dels förslag till sådan ändring af 17 kap. 6 paragrafen handelsbalken,

att förmånsrätt i fastighet enligt nämnda lagrum må, näst

efter kronoutskylder, åtnjutas för på fastigheten belöpande stads- och

kommun alu tsky lder, af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade

utgifter till kyrka och skola samt vägskatt, härads- och landstingsmedel,

dock endast för sista och löpande året, dels det förslag till ändring af

17 kap. 12 paragrafen handelsbalken, hvartill förstnämnda förslag kan

föranleda.»

I de ifrågavarande motionerna yrkas af herr M. Ström m. fl.

att förmånsrätt framför inteckningar måtte åtnjutas för på fastighet belöpande

kommunalskatt, landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader,

vägskatt och öfriga afgifter, utgående inom härad eller tingslag för dess

gemensamma behof, af herr J. Bengtsson, att förmånsrätt i fastighet

måtte för kommunalskatt med flere af de nyssnämnda afgifterna åtnjutas

näst efter kronoutskylder, samt af herr P. M. Olsson, att där kommunalutskylder

äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet, desamma må,

i den män de icke af arrendator eller ägare gnidits, af fastigheten

utgå med förmånsrätt. Sistnämnda motionär yrkar därjämte förmånsrätt

i gäldenärs hela bo för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder.

I andra stycket af 17 kap. 12 § handelsbalken stadgas: »Sist skola med

förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika

rätt sins emellan kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade afgifter till kyrka och skola samt käradsoch

landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året».

För kronoutskylder för fastighet åtnjutes förmånsrätt, enligt 6 §

i omförmälda kapitel — i dess lydelse enligt lag den 14 juni 1907 —

där det heter: »Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

afgäld af fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen,

i brems band den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år

efter förfallodagen». Andra kronoutskylder utgå med förmånsrätt enligt

12 § första sycket i samma kapitel, som lyder: »Därnäst hafve kronan

företräde till lös egendom för gäldenärens ntskylder sista och löpande

året, de där ej för fast egendom utgå». Hvad sålunda i 6 § stadgas

skall enligt lag den 22 maj 1891 äga tillämpning i fråga om afgift, som

på grund af lönereglering bör till prästerskapet utgå för fastighet å

landet eller för sådan stadsfastighet, hvaraf eljest skolat utgå tionde.

Omförmälda i 17 kapitlet 6 § handelsbalken afsedda förmånsrätt,

som gäller i »hvems hand fastigheten vara må», har alltså karaktär af

en å fastigheten hvilande verklig panträtt. Den förmånsrätt åter, hvilken,

enligt hvad ofvan nämnts, åtnjutes för kommunalutskylder m. fl.

i andra stycket af 12 § i nämnda kapitel afsedda afgifter, gäller visserligen

i all egendom och således äfven i fastighet, men har ej panträttslig

verkan gentemot tredje man. Kommer fastigheten i ny ägares

hand, finnes ingen rätt att ur fastigheten uttaga betalning. Beträffande

kommunalutskylder för utarrenderad fastighet å landet skola, såsom af

motionären P. M. Olsson erinrats, desamma ej ens påföras fastighetens

ägare, utan gäller i fråga om dem 57 § tredje stycket af förordningen

om kommunalstyrelse på landet, där det stadgas, att jordägare eller

boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator uj)plåtit jord eller

boställe, är från erläggande af kommunalutskylder därför befriad, enär

dessa utskylder enligt 1 mom. i samma paragraf skola af brukaren erläggas.

Enligt 2 kapitlet 23 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom

åligger det visserligen arrendator!! att ansvara för all jordägaren

enligt lag åliggande skatt och allmän tunga utom bevillning. Detta

stadgande bestämmer dock endast arrendatorns skyldighet i förhållande

till jordägaren, men ej hvem som gentemot den, till hvilken skatten

skall utgöras, är den ansvarige. I detta hänseende lärer gälla, att de

i motionerna afsedda afgifter med undantag af kommunalutskylder för

utarrenderad jordbruksfastighet å landet och därmed likställda afgifter

skola, likasom den allmänna bevillningen, påföras jordägaren. Hvad

särskildt angår vägskatt, har genom Kungl. Maj:ts resolution den 5 juni

1896 fastslagits, att densamma skall påföras ägare af jordbruksfastighet

och icke arrendator.

Af hvad utskottet sålunda anfört torde framgå, att den af motionärerna

nu väckta frågan, i hvad den afser förmånsrätt i fastighet för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

kommunalutskylder, ej låter sig tillfredsställande regleras utan mer omfattande

ändring, än nu ifrågasatts, af vissa till kommunallagstiftningen

hörande stadganden — ändringar, Indika fordra desto noggrannare

öfvervägande som med skattskyldigheten i ifrågavarande afseende den

kommunala rösträtten intimt sammanhänger. Redan af nu omförmälda,

af motionärerna ej tillräckligt beaktade förhållanden ser sig utskottet förhindradt

att tillstyrka motionärernas yrkanden, i hvad de röra sist afsedda

utskylder.

Men äfven frånsedt nämnda betänklighet mot motionärernas förslag,

synas utskottet principiella skäl tala mot en sådan förmånsrättsordning, som

den af motionärerna påyrkade. I anslutning till hvad som vid föregående

tillfällen yttrats i afseende å ny lagstiftning angående vissa förmånsrätter,

anser utskottet det i sådant afseende förtjäna framhållas, hurusom införandet

af nya s. k. legala eller tysta, med panträttslig verkan förenade förmånsrätter

i allmänhet icke kan anses öfverensstämmande med de regler, som

böra gälla för en god kreditlagstiftning. Fastighetskrediten är nämligen en

alltför ömtålig sak för att medgifva inteckningshafvarnes tillbakasättande

i förhållande till tysta panträttsägare i andra än i strängt begränsade

undantagsfall. Det synes utskottet tvifvel underkastadt, huruvida i de

af motionärerna åsyftade fall behofvet af den af dem påyrkade förmånsrätten

är tillräckligt trängande för att motivera ett dylikt tillbakasättande

af den säkerhet, som inteckning i fastighet afser att bereda.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Lindhagen har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. 15 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.