Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande Nr 19

1910-03-03 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:19, Lagutskottets Utlåtande Nr 19

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

i

Nr 19.

Ankom till Riksdagens kansli den 3 mars 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af vadda motioner om skrivelser till Kungl.

Maj it angående dels rätt för annan än präst i svenska

kyrkan att förr älta jordfästning, dels ock lagstiftning

om borgerlig begrafning.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 74 af

herr J. Byström och nr 10 af herr Knut Kjellberg.

Herr Byströms motion är af följande lydelse: lie,

»När frågan om befrielse för dissenters från att betala skatt till statskyrkan

var under debatt, framhölls från vissa håll såsom skäl mot denna

skattebefrielse, att statskyrkoprästerna hade så mycket att göra äfven för

de frikyrkliga eller dissenters, att den ifrågasatta befrielsen ej borde medgifvas.

Detta framgår af bland annat dissenterskattekommitténs utlåtande

af den 29 augusti 1907. Då slutligen lindring i denna skatt beslöts af

Riksdagen, kunde det ske endast för hälften af den ifrågavarande skatten

för. inkomst af kapital och arbete. Hvad angår sådan skatt för fastighet

beviljades ingen skattebefrielse eller skattelindring. Principen om det berättigade

i dissenters befrielse från skatt till statskyrkan har emellertid

blifvit fastslagen, äfven om man vågade taga blott ett ytterst litet steg

på den inslagna vägen.

Men då man talar om den arbetsbörda, som åligger prästerskapet,

och såsom somliga _ göra, nästan klaga däröfver, vore det väl skäl i att se

till, om icke ytterligare något af detta arbete skulle kunna läggas på andra

utan att religion och kyrka därigenom på minsta sätt äfventyrades och

utan att det behöfde kosta staten något. Detta är en sak, som man också

äih. till Rikad. Prof. 1910. 7 Sand. 18 Häft. (Nr 19.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 19,

bör hafva i åtanke, då man åter går att reglera löner och arbete för statskyrkans

präster. Allt det arbete, som kan utföras af andra än af statskyrkans

präster och lika bra, som om prästerna gjorde det, samt dessutom icke

kostar staten något, bör man val gifva dessa andra laglig rätt att utföra.

Redan nu äro prästerna befriade från åtskilligt, som de förr hade att

uträtta.

Det är för det första ett stort antal barn, som de ej behöfva döpa,

emedan deras föräldrar af en eller annan anledning anse, att dopet bör få

anstå till dess att barnet vuxit upp till den ålder, att det själft kan i

detta stycke göra sitt eget val eller bestämma öfver sig själft. Dessutom

torde dop af lekman eller af frikyrklig pastor allt mer och mer kunna

betraktas lika giltigt, som om det vore verkställdt af statskyrklig präst.

En liflig predikoverksamhet öfvas äfven af andra än statskyrkans

präster, och "detta bör vara en stor lindring i det officiella kyrkliga arbetet.

Nattvardsgäster betjänas numera till betydande antal utanför de statskyrkliga

templens murar.

Vigslar förrättas ganska ofta af dels vissa frikyrkliga predikanter och

dels af den borgerliga myndigheten enligt lagen af den 6 nov. 1908.

Ännu ett annat område finnes, där man skulle kunna, utan våda för

god sed och god ordning, låta andra än statskyrkliga präster vara officianter,

och det är vid jordande! af döda. Utan risk af minskad aktning

och vördnad för stundens betydelse och den religiösa helgd, som därmed

kan vara förenad, skulle en pastor för en frikyrklig församling lika väl som

en statskyrklig sådan kunna förrätta jordfästning eller begrafning. Det

borde icke heller anses vara orimligt begärdt, att den predikant, som tjänat

en person i fråga om hans andliga fostran från det han blef döpt och

tills han somnat i döden, också skall oberoende af statskyrkans tjänare fa,

om han vill och vederbörande familj det önskar, göra den aflidne den sista

tjänsten och så att säga viga hans stoft vid jorden.

De ganska ofta förekommande fall, då begrafning skett utan prästerligt

biträde, visa att en ändring i lagen om jordfästning af år 1894 är

behöflig, och att ej få åstunda det. Före år 1894, då denna lag antogs,

hände det ganska ofta, att frikyrkliga predikanter officierade vid jordande!

af döda. Äfven sedan har detta skett. Till eu början har man emellertid

trott, att nya lagen om jordfästning förbjudit andra än präster att

förrätta begrafning. Så torde emellertid ej vara fallet, och i alla händelser

synes det ej finnas någon straffpåföljd för den, som utan att vara

präst begrafver en död. I metodisternas tidning, Svenska Sändebudet, för

den 15 okt. 1903 förekommer följande notis, som belyser detta förhållande:

»Pastorn i Fröderyd, Jönköpings län, hade anmält hos länsstyrelsen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

att liket efter Jonas Peter Jonasson blifvit, enligt den aflidnes i lifstiden

uttalade önskan, begrafvet utan biträde af präst.

Länsstyrelsen lät i anledning häraf länsman Almfeldt väcka åtal och

häradsrätten dömde den aflidnes anhöriga att låta begrafva liket enligt

lagen af den 25 maj 1894. Men hofrätten ansåg, att länsmannen icke haft

rätt att anställa åtal och upphäfde utslaget.

Nu gick pastorn till domkapitlet och detta till Kungl. Maj:t, som infordrade

justitiekanslärns utlåtande.

Denne har nu hemställt, att då ingen straffpåföljd finnes stadgad för

ett sådant begrafningssätt som ifrågavarande, domkapitlets framställning må

lämnas utan afseende.»

Flera gånger hafva strider om begrafningar uppstått mellan präster

och frikyrkliga predikanter, naturligtvis i de flesta fall beroende på trångbröstad

lagstiftning eller otydlig- och olämplig sådan eller också på ofördragsamhet

från vederbörandes sida. På en del ställen ha dessa förhållanden

föranledt något som lätt namnet »begrafning med trumma». Om

hvad detta är,. torde man kunna bilda sig ett omdöme af följande notis,

som stod i tidningen Eskilstuna Kuriren i oktober 1903 med anledning af

förut nämnda utlåtande af j ustitiekanslärn:

»Nu borde väl vördig prästerskapet kunna upphöra med att på grafsedlarna

för lik efter personer, hvilkas begrafning ombesörj es af andra religiösa

samfund särskild! skrifva: »Begrafves med trumma».

Så är fortfarande praxis i Eskilstuna pastorat, och förmodligen är

förhållandet enahanda på en del andra orter.

_ Påskriften å begrafningssedeln: Begrafves med trumma’ betyder anvisning

till dödgräfvare!! att inrätta en trumma från marken till kistan.

När tjänstgörande prästen någon dag senare kommer och verkställer jordfästning

enligt statskyrklig ritual, skall mullen gå genom trumman till

kistan.»

Men det är ej blott då en frikyrklig förrättat begrafningen, som man

använder trumma. Detta lär ske äfven i en del aflägsna annexförsamlingar,

som mera sällan få besök af moderförsamlingens pastor. Där nedsättas

liken i graf ven, som af dödgräfvare igenskottas, sedan en trumma

eller ett större rör, som räcker från grafvens botten upp till dess öfre

kant, ställts på kistan. När prästen sedan kommer till platsen, förrättas

jordfästningen. Det lär ibland hända, att ganska lång tid förflyter mellan

graf sättningen och jordfästningen. Äfven dessa dröjsmål skulle undvikas,

åtminstone i många fall, om annan än statskyrklig prästman eller

den, soin på grund af dissenterlagen af den 31 oktober 1873 har rätt att

förrätta jordfästning, ansåges hafva laglig befogenhet att begrafva en död.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlöpande Nr 19.

I flera andra land äro bestämmelserna om hvem som kan förrätta en

begrafning ej så exklusiva som hos oss.

I Danmark antogs en »Lov om forskellige Forhold vedrerende Begravelser

den 19 April 1907» och på grundvalen af densamma yttrar pastor

M. Jörgensen i Köpenhamn:

»Enligt den senaste lagen ha alla frikyrkliga samfund rätt att begrafva

sina döda på landets kyrkogårdar och i de därtill hörande graf
-

det dessa i minsta mån ha rätt

re
-

gXCOXVCU oillt* —— —J ö

koren utan prästernas medverkan och utan

att hindrande ingripa.»

Angående hithörande förhållanden skifver en tysk frikyrkoman,

daktör J. G. Lehmann i Kassel följande:

»Begraf ningen af våra döda är här i Tyskland alltjämt en omstridd fråga,

enär vi ha att skilja mellan

a) kyrkogårdar, som tillhöra kommunerna, och

b) kyrkogårdar, som tillhöra statskyrkan.

På de förstnämnda är det oss tillåtet, på de senare förbjuda» det oss

ofta, och detta har gifvit anledning till en mångfald processer, i hvilka vi

mestadels blifvit frikända, men också mången gång fällda till ansvar».

De frikyrkliga i England hafva enligt »Burial Laws Amendement Act,

1880» och »Burial Act, 1900» tillåtelse för sina predikanter att förrätta

begrafning.

Nu torde det ej vara lämpligt, att alla frikyrkoförsamlingars föreståndare

beklädas med legal rätt att förrätta jordfästning eller begrafning.

Det kan ju bero på deras större eller mindre utbildning för sitt kall och

på om de ägna sig helt åt en predikares verksamhet. Därför har jag tänkt

mig, att särskildt forum skulle afgöra, hvilka som eventuellt kunde få

denna rätt. Ett sådant forum vore för hvart och ett frikyrkosamfund dess

predikantseminarium eller teologiska läroverk. Ett annat sådant vore för

hvarje samfund dess öfverstyrelse eller högsta ledning. Och jag menar,

att här ifrågasatt rättighet skulle gifvas åt vederbörlig person, antingen

han har utträdt ur statskyrkan eller icke. Sedan rekommendation vore

utfärdad, skulle saken pröfvas af någon officiell myndighet, som hade att

sanktionera eller också att vägra den ifrågasatta rättigheten. Denna myndighet

kunde vara Kungl. Maj:t eller vederbörande Konungens befallningshafvande.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

lagändring, att äfven annan person än präst i statskyrkan och den, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

enligt Kungl. Majt:s nådiga förordning angående främmande trosbekännare

den 31 oktober 1873 är jämställd med statskyrkopräst, må kunna berättigas

att förrätta begrafning.»

Herr Kjellberg har i sin motion anfört följande: Herr Kjeii
»Alltmera

har det lagstiftningsarbete, som rör sig på statens och kyr-4*’’^ molw”''

kaus gemensamma eller fordom gemensamma område, gått i riktning att

frigöra svenska kyrkans medlemmar från kyrkligt tvång. Så har skett

genom lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908, så genom

sistlidne Riksdags skrifvelse angående utträde ur statskyrkan, så genom

samma Riksdags skrifvelse angående edgångs utbytande mot högtidlig försäkran.

Hvarje lagstiftningsåtgärd, som gör kyrkliga former valfria, är ett

glädjande tecken på tillmötesgående mot nyare tiders allt större kraf på

samvetsfrihet och på ärlighet äfven i religiösa frågor.

Emellertid är (kyrklig) jordfästning alltjämt obligatorisk för den, som

vid sitt frånfälle tillhör svenska kyrkan (lag om jordfästning den 25 maj

1894 § 2), om också begrafning utan föregående jordfästning icke lärer

leda till någon straffpåföljd för den eller dem, som föranstaltat densamma,

hvilket torde framgå af följande.

Sedan J. P. J. i F. församling af Jönköpings län aflidit, hade liket

efter honom blifvit i enlighet med hans i lifstiden uttalade önskan begrafvet

utan biträde af präst. På framställning af pastor väcktes åtal

mot den eller dem, hvilka varit ansvariga för att laga jordfästning icke

ägt rum. Genom utslag af 5 maj 1902 ålade häradsrätten den aflidnes måg

J. E. E. P. att inom en månad efter utslagets dag låta på sätt lagen af

25 maj 1894 föreskrifver begrafva den aflidne vid äfventyr att eljest länsmannen

på P:s bekostnad ägde föranstalta om begrafningen. Hofrätten

däremot förklarade genom utslag af 31 december 1902 vederbörande länsman

icke hafva varit lagligen berättigad att mot P. anhängiggöra talan

af förevarande beskaffenhet och förty undanröjt häradsrättens utslag. —

Pastor hänsköt ånyo målet till Konungens befallningshafvande, som dockansåg

ärendet icke vara af beskaffenhet att till något Konungens befallningshafvandes

vidare yttrande eller någon dess åtgärd föranleda. — Domkapitlet

i Växjö, där pastor sedermera förfrågat sig, huru med ifrågavarande

ärende nu borde förfaras, hemställde hos Kungl. Maj:t om föreskrift.

— Med anledning häraf infordrade Kungl. Maj:t utlåtande från

justitiekanslersämbetet, som sedermera anförde att, då, Såsom Konungens

befallningshafvande i Jönköpings län yttrat, straffpåföljd icke meddelats

för det fall, att begrafning förrättas på sätt i förevarande fall skett, samt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

gällande lagstiftning ej heller anvisat annan utväg för upprätthållande af

de angående jordfästning gifna bestämmelser, föranläts ämbetet hemställa,

det Kungl. Maj:t måtte lämna domkapitlets framställning utan afseende. —

I justitiedepartementets skrifvelse af den 3 oktober 1903 till justitiekanslersämbetet

meddelades, att Kungl. Maj:t lämnat domkapitlets framställning

utan afseende.

Med ordet jordfästning betecknas en kyrklig handling, hvarvid tillvägagåendet

följer kyrkohandbokens föreskrifter. Ifrågavarande ritual bör

väl — liksom kyrkliga bruk öfver hufvud taget — förutsätta en något så

när motsvarande grunduppfattning hos dem, på hvilken eller inför hvilka

den tillämpas. 1 sådana fall, där den döde, medan han lefde, och hans

närmaste anhöriga finna det föreskrifna jordfästningsformuläret i all dess

korthet innehålla sådant, som strider mot deras uppfattning, så måste väl

erkännas, att den högtidliga akt, hvarigenom en bortgången öfverlämnas

åt den sista hvilan, i betänklig grad förvanskas därigenom, att ord och

förmer, hvilkas innebörd icke omfattas af dem det vederbör, komma till

användning.

För hvar och en, som medgifver de religiösa föreställningarnas djupt

ingripande betydelse, trots deras i oändlighet växlande former, måste det

vara klart, att ett slentrianmässigt användande af kyrkliga ritualer utan

motsvarande anda och utan motsvarande uppfattning hos dem, bland hvilka

de förekomma, skall verka stötande för de i djupaste mening religiösa

och förslöande på känslan för sanning och ärlighet. Visserligen kunna

ju häfd vunna former, äfven där de förlorat sin ursprungliga innebörd,

för många vara tilltalande på grund af vana och minnen, men hvar och

en, som önskar ärlighet äfven i religiösa ting, måste ogilla tvånget till

jordfästning.

Det sätt, hvarpå statskyrkans prästerskap stundom uppträder vid förrättningar

af nu omtalade art, framgår bland annat af justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till innevarande Riksdag, hvari omnämnas tvenne

fall under sistförflutna året, där han ansett sig böra af eget initiativ ingripa

(se berättelsen sid. 88 och 89). Under förra året relaterades i pressen

en händelse (liksom de båda nyssnämnda fallen från Bohuslän), då eu

kyrkoherde vid en äldre, oförvitlig mans jordfästning tillämpade kyrkohandbokens

föreskrift om »lämpliga» psalmverser genom att föredraga följande,

som jag ansett här böra citeras:

Tänk ock därhos, hvad grym och gräslig plåga dem ondom är beredd

i afgrunds låga; där tröst ej finns och ej förlossnings hopp; de brinna

där, men brinna aldrig opp.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

Rys, hisna, skalf, bäf, darra, kropp och leder! Res dig, mitt hår!

Min tanke stiger neder till afgrunds djup och ser hvad kval där är, som

fräter allt, men ingenting förtär.» (Psalm 465: 10, 11).

Den aflidne lärer i många år hafva tillhört nationalgoodtemplarorden,

men nykterhetsrörelsen hör som bekant icke till de af statskyrkoprästerna

i Bohuslän omhuldade nutidsföreteelserna. Förmodligen var det icke kyrkoherdens

mening, att å kyrkans vägnar »straffa en afliden eller tillfoga

honom någon skymf», utan kanske ville han blott ge tillfälle åt »kyrkan

såsom bärare af kristlig tro och lifsåskådning» att »uttrycka sin sorg»

(citaten hämtade ur kyrkolagskommitténs utlåtande den 5 april 1902, sid.

79 och 80 vid frågan om jordfästning i stillhet).

Otvifvelaktigt skulle vid ett stort antal begrafningar ett både värdigare

och för de sörjande mera tilltalande uttryck för deras afsked till en

hädangången kunnat gifvas utan de af kyrkohandboken föreskrift^ formerna

med tillhörande »lämpliga» anföranden å tjänstens vägnar.!

hinder det åtskilliga, vid olika tillfällen utfärdade resolutioner medgifva

främmande trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel, finnas icke

några som helst föreskrifter angående begrafning af döda, som icke tillhört

svenska kyrkan, mer än kungl. förordningen den 31 oktober 1873, hvarigenom

främmande trosbekännare efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde

äga att på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

I Danmark genomfördes för några år sedan en lagstiftning i samma

syfte, som denna motion afser. Ur »Lov om forskellige Forhold vedrerende

Begravelser den 19 April 1907» må här anföras följande:

»§ 2. Folkekirkens Medlemmer kunne begraves paa Folkekirkens

Kirkegaarde o g fra dens Begravelseskapeller liden Medvirkning af Folkekirkens

Präster (borgerlig Begravelse), naar den afdöd e ved en i Testamentsform

affattet Erklsering, der kan skrives paa ustemplet Papir, har

truffet Bestemmelse heroin.

For åt Erkheringen om åt ville begraves borgerlig kan tages til

Felge, udkraeves, åt den paagaeldende, da han afgav Erklseringen, var

fyldt 15 Aar o g ved sin Förnufts fulde Brug. Naar saadan Erklsering

afgives af Personer i Alderen mellem 15 og 18 Aar, maa desuden Foraeldres

eller Vsergers Samtykke foreligge. For Personers vedkommende,

som ikke ere fyldte 15 Aar, er det tilstraekkeligt, åt Foraddre eller Vierger

begacre borgerlig Begravelse, naar de bestille Begravelsen.

§ 3. Ved borgerlige Begravelser tillädes paa Beggering af den, som beställer

Begravelsen, Tale og Sang, Medbringelse af Faner og anden Hejtidelighed,

dog åt intet maa foretages, som strider imod den Semmelighéd

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

og Orden, der bor iagttages paa Kirkegaarde, og imod det Hensyn, der

skyldes Folkekirken. Ved disse Begravelser foretages ikke Jordpaakastelse.

Ingen Fåle maa holdes eller Sang afsynges imod de nsermestes Onsker.

Ansvaret for, åt alt foregaar sommeligt og med Orden, paahviler den,

der har bestilt Begravelsen hos Kirkegaardsbestyrelse.

§ 4. Aftale om borgerlig Begravelse trarffes i Kebenhavn og andersteds,

hvor der Andes et eget Begravelsesvaesen, med dettes Bestyrelse og

ellers med vedkommende Sognepraest, hvilke have åt paase, åt de Bevisligheder,

der maa forelaegges, forinden Begravelse kan ivaerksaettes, foreligge,

og åt saadan Begravelse ikke maa Ande sted samtidig med en anden

Begravelse paa samme Kirkegaard, samt åt den ikke ansasttes til en

Tid og under Omstaendigheder, hvorved den kan virke forstyrrende paa

Gudstjenestes Afholdelse eller kirkelige Handlingers Foretagelse i Sognekirken.

§ 5. Ved Begravelser paa Folkekirkens Kirgegaarde af Personer, der

staa udenfor Folkekirken, Ande de ovenfor under §§ 3—4 om borgerlige

Begravelser indholdte Bestemmelser tilsvarende Anvendelse. — — —»

Den citerade danska lagen omfattar föreskrifter både i fråga om (kyrklig)

jordfästning och i fråga om borgerlig begrafning, hvarjämte främmande

trossamfunds begrafningsformer inbegripas. Den svenska lagen om

jordfästning af den 25 maj 1894 rör endast (kyrklig) jordfästning af

svenska kyrkans medlemmar.

Tiden synes nu vara inne för en sådan lagstiftning, som för medlem

af svenska kyrkan möjliggör s. k. borgerlig begrafning (utan föregående

jordfästning), då behörigt intyg utvisar, att den aAidne i lifstiden själf

förordnat eller uttalat bestämd önskan därom, eller, då fråga är om minderåriga,

den aAidnes föräldrar sådant önska.

De föreskrifter rörande jordfästning och begrafning, som för närvarande

gälla med hänsyn till sanitära, rättsmedicinska och statistiska kraf,

kunna göras lika effektiva i de fall, där begrafning icke föregås af jordfästning.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täckes

Kungl. Maj:t inför Riksdagen framlägga förslag till lag angående s. k.

borgerlig begrafning. >

Lagen om jordfästning den 25 maj 1894 afser enligt sin ordalydelse

dödsfall inom svenska kyrkan och föreskrifver såsom ovillkorlig form för

begrafning af dess medlemmar jordfästning, förrättad af präst inom kyrkan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

Huru i detta afseende skall förfaras, då den aflidne ej tillhört svenska

kyrkan, därom finnas ej direkta föreskrifter. Dock får det anses vara

med jordfästningens karaktär af religiös handling'' samt med grunderna

för gällande dissenterförordning, kung!, förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, öfverensstämmande,

att medlem af till offentlig religionsöfning här i landet berättigadt

trossamfund jordfästes af präst inom vederbörande samfund. Underförstådt

synes detta också vara i en samma dag som sistnämnda författning utfärdad

förordning, att främmande trosbekännare äga att efter anmälan hos vederbörande

kyrkoherde på allmän grafplats erhålla lägerstad för sina döda.

Herr Byström åsyftar nu att utsträcka befogenheten att jordfästa

äfven till andra personer än svenska kyrkans eller till offentlig religionsutöfning

här i landet berättigad församlings prästerskap.

Med afseende härå vill utskottet till en början erinra, att härvid

naturligen ej hvarje mer eller mindre löslig sammanslutning kring en

afvikande kristligt religiös ståndpunkt kan komma i betraktande, lika litet

som den ifrågasatta rätten — hvilket motionären ej heller förutsatt —

bör kunna tillerkännas hvarje föreståndare eller predikant inom sammanslutningen.

Att i dessa afseenden uppdraga gränsen någonstädes utanför

den af dissenterförordningen fastslagna skulle väl alltid vålla svårighet.

Önska de med den nuvarande ordningen missnöjde öfvergå till annat trossamfund,

eller vilja de bilda eget sådant samfund, som här i landet kan

få utöfva sin religion, står det dem alltid fritt att utträda ur kyrkan;

och bör det väl ofta vara anhängarna af en särskild religiös åskådning

angeläget att gifva sitt samfund den fasthet i organisationen, att de kunna

blifva. delaktiga af dissenterförordningens förmåner. Angående den åter,

som finner med sin fördel mera förenligt att kvarstå i kyrkan, lärer väl

gälla, att han bör finna sig i dess fastställda ordning och'' bruk, äfven om

en eller annan enskildhet ej tillfredsställer honom.

Emellertid är i nu omförmälda hänseende att beakta, att Riksdagen

i skrifvelse den 9 mars 1909 hos Kungl. Maj:t anhållit, att Kung!.

Maj:t ville taga i öfvervägande, under hvilka villkor det må kunna tillåtas

medlem af svenska kyrkan att, äfven utan uppgifven afsikt att öfvergå

till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, äfvensom huru gällande lagstiftning

lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare

och de som anmält sig till utträde ur kyrkan ej på grund däraf

uteslutas från rätt att deltaga i afgörandet af frågor, som icke pröfvas

vara af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar handläggas.

Genom den lagstiftning, som kan blifva en följd af denna utredning, lär

deras ställning i allmänhet, Indika, ehuru hittills kvarstående inom kyrkan,

Bill. till Rilcsd. Prof.. 1910. 7 Sami. 18 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

^0 Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

inom densamma bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar,

blifva reglerad.

Hvad därefter angår det i herr Kjellbergs ifrågavarande motion berörda

ämnet om utredning och förslag till lag om införande af s. k. borgerlig

begrafning, vill utskottet äfven hänvisa till omförmälda riksdagsskrivelse.

Beträffande den, som i trots af den möjlighet, som till följd

däraf bör blifva beredd, kvarstår såsom medlem af kyrkan, bekänner sig

till dess lära och åtnjuter dess förmåner, lär det väl sällan komma i fråga,

att han komme att begagna sig af den rätt, som motionären vill bereda,

att efter döden behandlas såsom saknande hvarje gemenskap med den kyrka,

han i lifstiden tillhört. I många fall lär han väl ej heller alldeles vilja

bortse från det förhållande, att hans begrafning tillika har karaktären af

en de efterlefvandes eller samhällets gärd åt den döde. Med tanke härpå

finner han det kanske riktigt eller billigt, att hänsyn i viss män tages

jämväl till deras uppfattning, eller att åtminstone hans egen under någon

viss form uttalade mening om sättet för hans jordande ej bör blifva ensam

bestämmande därför. Men äfven om det oaktadt den af motionären nu

påyrkade rätten skulle komma till ett visst begagnande, bör väl en förändring

af den art, som här ifrågasattes, hafva till förutsättning tillvaron

af ettBverkligt behof eller en mera allmänt utbredd uppfattning om det

berättigade och lämpliga i det kraf, som bär framburits. Och den omständigheten,

att i ett eller annat enstaka fall en tjänstgörande prästman

skulle hafva handlat mindre välbetänkt, bör tydligen ej fa tagas som bevis

för att kyrkans tjänare i allmänhet missbruka sin ställning i det hänseende,

hvarom nu är fråga. Hvad särskild! angår det af motionären i sådant

afseende anförda exemplet angående förekomsten vid en jordfästning af

en af honom citerad psalmvers, har till utskottet anmälts, att den återgifna

skildringen af hvad därvid förekommit är fullkomligt stridande mot verkliga

förhållandet.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

1) att herr Byströms ifrågavarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, samt

2) att herr Kjellbergs förevarande motion icke heller

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

Stockholm den 3 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande JSTr 19.

11

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

Herrar o Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken,

Berggren, Åkerman och Karlsson i Fjäl hafva ansett, att utskottet bort

tillstyrka herr Byströms ifrågavarande motion.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

Herrar Lindhagen, Pettersson från Södertälje Åkerman och Karlsson

i Fjäl hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka herr Kjellbergs förevarande

motion.

Till stöd för förenämnda under punkterna l:o och 2:o anförde reservationer

anförde herr Pettersson från Södertälje för sin del särskild!:

»Såsom i bägge ifrågavarande motioner framhålles, har utvecklingen

i vårt land under de senaste åren afgjordt gått i riktning mot frigörelse

från kyrkligt tvång. Sålunda hafva doptvånget, nattvardstvånget och vigseltvånget

upphäfts. Dissenters’ skattskyldighet har inskränkts. Och Riksdagen

har hos Kungl. Maj:t begärt förslag angående afskaffande af edstvånget

äfvensom ifrågasatt rätt för medlem af svenska kyrkan att utträda

ur densamma utan skyldighet att därvid uppgifva annat trossamfund, till

hvilket han ämnar öfvergå. Med denna utveckling torde ej öfverensstämma

att fortfarande bibehålla den kyrkliga jordfästningens obligatoriska

karaktär. Utskottets förmenande, att något verkligt behof af ett sådant

upphäfvande icke framträdt, vederlägges redan af förevarande från skilda

ståndpunkter därom gjorda framställningar, afgifna af personer, hvilka

hvar för sig kunna anses representativa för talrika grupper af medborgare.

Hvad omfattningen af begrafningstvångets upphäfvande beträffar, synes

herr Byström i motiveringen till motionen nr 74 ifrågasätta, att endast vissa

personer, som af ett frikyrkosamfunds predikantseminarium förklarats lämpliga

och behöriga, skulle beklädas med rätten att förrätta jordfästning eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Inlåtande Nr 19.

begrafning. Herr Ivjellberg åter synes i sin hemställan endast afse rätt

för den, som sådant önskar, att under vissa villkor med laga verkan förordna,

att hans lik skall jordfästas utan kyrkliga ceremonier. Då emellertid

religionsfrihetens idé i lika mån kan åberopas till stöd för bägge framställningarna,

ehuru motionärerna framställt densamma i olika belysning,

synes det ej vara riktigt att bifalla den ena motionen utan att på samma

gång också bifalla den andra, hndast på sadant sätt kan rättvisa skipas

och verklig religionsfrihet på detta område vinnas.»

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.