Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 köp. 1 § strafflagen.

1910-03-08 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:28, Utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 köp. 1 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 mars 1910 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7

köp. 1 § strafflagen.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 86, har herr Karl Starbäck anfört följande:

»Måhända kan det synas olämpligt att äfven denna riksdag framlämna

en motion angående de s. k. hädelseparagraferna, när frågan så

nyligen som 1909 af Riksdagen behandlats. Sedan dess har emellertid

inträffat, att högsta domstolen fastställt underrättens utslag, hvarigenom

professor Knut Wiksell dömts till två månaders fängelse för yttranden

i ett föredrag, som tack vare detta åtal blifvit så bekant, att det här ej

behöfver relateras; och vidare har inträffat, att, sedan Wiksell uttjänt

sitt straff, han, såsom icke kunnande anses vara »för medborgerlig dygd

väl känd» af tvenne rådsturätter ogillats såsom juryman; och slutligen

är det möjligt, att han, på grund af fängelsestraffet, för den tid han

suttit häktad går förlustig sin lön såsom professor. Dessa förhållanden

ha bestämt mig för att motionsvis föreslå en ändring i strafflagens

7 kap. 1 paragraf.

År 1889 ställdes V. E. Lennstrand under tilltal därför, att han

vid_ offentligen hållna föredrag genom att häda Gud och lasta Hans

heliga ord åstadkommit allmän förargelse. Sedan underrätt därom rannsakat,

tillkom det Göta hofrätt att i första hand pröfva åtalen. Då hofrätten

meddelade utslag den 20 januari 1890, anförde assessor Sundstedt

Bih. Ull Riksd. Prat. 1910. 7 Samt. 26 Käft. (Nr 28.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

bland annat följande: För att den enligt ifrågakomna lagrum tilltalade

skall kunna till ansvar fällas, fordras enligt lagrummets ordalydelse, att

lian___2) lastat eller gäckat Guds heliga ord eller sakramenten.

___. Här uppstår vidare den viktiga frågan: hvad menar lagen med

uttrycket »Guds heliga ord»? Att härmed icke kan förstås de af kyrkan

antagna trosläror, de så kallade dogmerna, finner man uppenbart af

lagens historik. I det af nya lagberedningen utarbetade lagförslaget

upptogs väl den bestämmelsen, att äfven gäckeri af kyrkans troslära

skulle vara belagdt med straff. Men då lagförslaget undergick grundlagsenlig

granskning'' i högsta domstolen, yttrade en dess ledamot, att

hvarje steg lagstiftningen rörande detta ämne toge i tillbakagående riktning

— och ett sådant steg vore den föreslagna bestämmelsen — pekade

tillbaka på de mörkaste punkterna i världshistorien, då de frommaste

män, de varmaste anhängare af kärlekens religion gjorde sig skyldiga

till eller gillade de grymmaste förföljelser mot olika tänkande! Af detta

och andra anförda skäl afstyrkte han därför lagförslaget i denna del.

På lagutskottets hemställan blef också denna bestämmelse af riksdagen

utesluten, och den återfinnes ej i den utfärdade lagen. Angreppet mot

en trosdogm kan därför ej enligt lag beläggas med straff, så vida ej

angreppet därjämte innefattar lastande eller gäckande af Guds heliga ord.

Då återstår emellertid att besvara det spörsmålet: är hvarje utsago,

hvarje berättelse i bibeln »Guds heliga ord» i den mening, lagen här

förutsätter?

Då jag noga fasthåller lagstiftarens klart uttalade syfte att genom

ifrågavarande lagbud skydda den religiösa känslan mot hädande, lastande

eller gäckande angrepp‘och att sålunda förebygga förargelse, måste jag
besvara

sistnämnda fråga nekande.

Ty i bibeln, särdeles i gamla testamentets skrifter, förekomma eu

mängd berättelser och uttalanden, som icke kunna anses stå i närmare

samband med troslifvet, utan äro af den beskaffenhet, att obehöriga angrepp

mot desamma lämna den religiösa känslan oberörd. _ j

Jag finner därför, på dessa grunder, uttrycket ''''Guds heliga ord’

i 7 kap. 1 § strafflagen afse endast sadana uttalanden i bibeln, som för

det kristna troslifvet äro af väsentlig vikt.»

Bland andra yttranden, för hvilka Lennstrand tilltalats, var äfven

detta: »Gamla testamentets Gud är en syndare.»

Sedan assessor Sundstedt klargjort, att detta yttrande i det^ sammanhang

det förekommit ej kunde anses innebära ett lastande af Guds

heliga ord’, fortsätter han:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 28. 3

Men här invända många: Lennstrand är dock i denna punkt

brottslig åtminstone med hänsyn till den form, i hvilken han offentligen

uttalat sin sats. Hvad vill detta säga?

Har domaren---funnit, att uttrycket icke träffar de bibel
ställen,

som af lagen äro genom straffskydd värnade mot obehöriga

angrepp, då föreligger ju----intet lastande af Guds heliga

ord, och under sådan förutsättning är vid målets pröfning formen icke

af någon egentlig vikt,-----Först sedan det af uttryckets

innehåll befunnits, att Gud och hans heliga ord (dessa båda begrepp fattade

i strafflagens mening) åsyftats, först då blir den form, i hvilken angriparen

klädt sin tanke, för domaren af hufvudsaklig och afgörande vikt.))

Äfven i den diskussion i Jönköpings juridiska förening, som föranleddes

af detta uppseendeväckande mål, häfdade assessor Sundstedt

sin här relaterade uppfattning med afseende på begreppet »Guds heliga

ord», och skall jag här nedan återkomma till detta hans inlägg. Tills

vidare vill jag endast understryka hans klart uttryckta, och som det

synes mig ovederläggliga mening, att då det gäller ett åtal enligt 7

kap. strafflagen 1 paragrafen domaren först har att afgöra hvad som

här menas med »Guds heliga ord», och om, sedan detta klargjorts det

åtalade yttrandet befinnes åsyfta »Guds heliga ord», först då gäller det

att granska yttrandets form.

Som förut nämnts har nyligen K. Wiksell blifvit dömd för det

han i hånfull form yttrat sig angående läran om Jesu öfvernaturliga

aflelse. I sitt försvar inför de olika instanserna sökte Wiksell hufvudsakligast

ådagalägga, att denna del af vår statskyrkas troslära icke

kunde anses vara en beståndsdel af det, som lagen betecknar med »Guds

heliga ord», och det synes mig som om hvarje fördomsfri läsare af

hans försvar måste säga sig, att han lyckats.

Till att börja med erkänner W. i sin svarsskrift inför rådhusrätten,

att lagen från början med »Guds heliga ord» afsett hela gamla

och nya testamentets kanoniska skrifter. Detta beroende på den gamla

föreställningen att bibelordet i sin helhet är inspirerad skrift. Om

denna förutsättning faller — och här är det vetenskapen, som har det

afgörande ordet, icke lagen — så måste hvarje tillämpning af ifrågavarande

lagrum bortfalla. Nu är förhållandet, att den gamla tron på

verbalinspirationen är alldeles öfvergifven äfven af ortodoxa teologer,

och hvad stora partier af såväl gamla som nya testamentet beträffar är

deras rent mänskliga karaktär så i ögonen fallande och numera så allmänt

erkänd, att det rent af skulle betraktas såsom tanklöshet eller

dålig smak att för dem vilja göra gällande ett gudomligt ursprung.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Såsom exempel på sådana delar af gamla testamentet nämner W.

bland andra berättelsen om kvinnans skapande af mannens refben, om

Noaks ark, om Jonas i bvalliskens buk, och från nya testamentet historien

om bespisandet af de femtusen och fyratusen männen, och om vattnets

förvandlande till vin.

Om således alla äro ense om, att icke allt som återfinnes i bibeln

är produkten af gudomlig inspiration, och således icke är att anse som

»Guds heliga ord», så gäller det tydligen att pröfva vid hvarje särskildt

fall det åtalade yttrandets beskaffenhet från denna synpunkt. Som vi

se har den åtalade professor W. kommit till samma resultat, som tjugo

år förut den dömande assessor Sundstedt,

Då väl mången alltjämt anser läran om Jesu obefläckade aflelse

som en af de centralaste delarna i svenska statskyrkans troslära eller

öfverhufvud i den kristna religionen, skall jag tillåta mig att kär

sammanställa den af Wiksell presterade bevisföringen, att denna lära

icke kan anses ha sin grund i »Guds heliga ord», dock endast för så

vidt han stöder denna på teologiska författare.

I sitt arbete »Zum religionsgeschichtlicheu Verständniss des neuen

Testamente» yttrar teologie professorn i Berlin, Gunkel, följande (sid. 64):

»Den evangeliska traditionen om Jesus, som härstammar ur den äldsta

församlingens muntligt fortplantade berättelser, innehåller i allmänhet

godt historiskt stoff, men därjämte också naturligtvis mångahanda sagolika

framställningar, utsmyckningar, inträngda gammaltestamentliga drag

o. s. v. Men nu förekommer jämte detta historiska, delvis sagolika

material ett andra lager af berättelser, som enligt sin art äro af annan

härkomst. Detta har sin plats isynnerhet före och efter den egentliga

historiska traditionen, före Jesu uppträdande och efter hans död; det

är sådana berättelser, som egentligen utgöra guda- eller hjältesagor,

och som man efteråt har öfverfört på Jesus.»

»Det mest karakteristiska och tydliga exempel på dessa, ursprungligen

mytiska historier äro barndomsberättelserna; hufvudmotivet i båda

barndomsberättelserna är, att Jesus är född utan någon mans tillhjälp,

under hemlighetsfull inverkan af den gudomliga anden och af en jungfru.

Detta motiv är, såsom teologien sedan länge har visat, enligt sin art

mytologiskt; det är i grunden detsamma, som de kringliggande folken

berätta om sina heroer.» Sedan Gunkel på de mellanliggande sidorna

genomgått parallellställen ur andra äldre religioner, yttrar han till slut

(sid. 70): »Sålunda lämna oss dessa paralleller det slutgiltiga beviset för,

att Jesu barndomshistoria är en saga, hvarom vi visserligen sedan långt

förut voro öfvertvgade.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 28. 5

I den bekanta samlingen »Religionshistoriska folkböcker», som

utgifves af en mängd framstående teologiska professorer i Tyskland,

och som jämväl finnes öfversatt på svenska på föranstaltande af Föreningen

för religionsstudier i Göteborg, yttrar W. Brusset, teologie

professor i Göttingen i sin bok med titeln »Jesus», sid. 7 följande:

»Vi kunna med stöd af källskrifterna öfverblicka blott en liten del af

Jesu lif, nämligen den korta perioden af hans offentliga verksamhet.

Hans lefnads början är höljd i mörker. Hvad Matteus och Lukas därom

berätta i de första kapitlen af sina evangelier tillhör sagan och legenden

. . . Dessutom — och detta är hufvudsaken — befinner sig i båda

framställningarnas medelpunkt berättelsen om Jesu underbara aflelse,

hvars innehåll förvisar den till legendens område.»

I samma samling har också teologie professor Wernle i Basel

gifvit en framställning af »Källorna till Jesu lits historia», där han på

sidan 58 sammanfattar sin undersökning på följande sätt: »Det viktigaste

är framför allt, att Matteus och Lukas befunnits vara härledda, sammansatta

verk, att de ej längre genom sig sjkifva utan blott på grund af

sina källor kunna hafva någon betydelse för frågan: Hvem var Jesus?

Däremot ökas värdet af Markus oerhördt. Följderna häraf äro tydliga.

Med förhistorierna till Matteus och Lukas kommer forskningen i Jesu

lif rakt ej att befatta sig; problemet om den underbara afleden intresserar

oss ej längre. Vår äldsta tradition om Jesus börjar med att

Jesus kommer från Nazaret till Jordan för att låta döpa sig af Johannes.»

I sin inlaga till Svea hofrätt anför W. följande citat ur professor

Harnachs äfven på svenska utgifna arbete »Kristendomens väsen» (sid. 18).

»I våra evangelier berättas, som bekant är, icke någon Jesu utvecklingshistoria;

de berätta endast om hans offentliga verksamhet.

Tvenne evangelier innehålla visserligen en förhistoria (födelsehistoria);

men denna kunna vi lämna åsido, ty äfven om hon innehölle trovärdigare

saker än som nu är fallet, vore hon dock i sjkifva verket för vårt

ändamål så godt som betydelselös. Evangelisterna sjkifva visa nämligen

aldrig tillbaka till henne och låta aldrig Jesus själf blicka tillbaka till

och göra någon häntydning på dessa händelser. Tvärtom, de berätta

att Jesu moder och syskon blefvo fullkomligt öfverraskade af hans

uppträdande och icke förmådde finna sig tillrätta däri. Äfven Paulus

tiger. Vi kunna därför vara vissa därom, att den äldsta traditionen

icke har känt till födelsehistorierna.

Vi veta ingenting om Jesu historia under de första trettio åren

af hans lif.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Hvad våra svenska teologer beträffar, framhåller W. såsom betecknande,

att teologie doktor Samuel Fries i sitt stora arbete »Jesu lif»

helt och hållet utelämnat berättelsen om Jesu öfvernaturliga aflelse,

hvilket väl varit absolut otänkbart, om han icke varit öfvertygad om

dess bristande autenticitet. Vidare konstaterar han, att i en af teologie

professor E. Stave utgifven lärobok, »Kort framställning af Jesu lif

och verksamhet», allt tal om Jesu öfvernaturliga födelse aflägsnats,

och att han i stället uttryckligen säges ha haft en jordisk såväl far

som mor. Denna lärobok har antagits till bruk vid elementarläroverkens

femte klass.

Det synes mig som om genom dessa af professor Wiksell anförda

yttranden af olika teologer med full tydlighet framgår, att kompetenta

''domare på detta område bestämdt sagt ifrån, att läran om Jesu öfvernaturliga

aflelse icke har sin grund i »Guds heliga ord».

Hvad som menas med »Guds heliga ord» i strafflagen synes mig

för en samvetsgrann domare öfverhufvud taget omöjligt att afgöra,

så vida han ej vill hålla på verbalinspirationen. Men bör och kan eu

domare göra detta, då, som professor V iksell mycket riktigt anmärkt,

äfven våra ortodoxa teologer öfvergifvit tron på densamma? Att så

verkligen är förhållandet därpå torde följande citat vara ett tillräckligt

bevis. I en skrift »Den heliga skrifts auktoritet» yttrar biskop Billing

på sid. 5: »Det gamla, mekaniska och ohistoriska inspirationsbegreppet,

hvilket ingen teolog nu lär vilja fasthålla och hvilket det är en förmån

att hafva blifvit frigjord ifrån, är icke en församlingens trosbekännelse

utan ett försök att med förståndet fatta och redogöra för innebörden i

bekännelsen: Skriften är Guds ord.»

I den förut omnämnda diskussion, som i Jönköpings juridiska

förening hölls efter det Lennstrandska målet, anför assessor Sundstedt

några meningar ur ett föredrag vid den fjärde allmänna svensk-lutherska

prästkonferensen. Föredraget var att döma af de gjorda citaten riktadt

mot teorien om verbalinspirationen och föredragaren framhåller, att »de

heliga författarna hafva talat efter sin tids åskådningssätt både i historiskt,

naturhistoriskt och moraliskt afseende». Föredraget synes hafva

mottagits med allmänt bifall, säger herr S. och fortsätter:

»Påståendet, att bibeln i sin helhet är Guds ord, är i och för sig en

dogm och enligt — — — nu gällande lag är dogmen icke genom straffskydd

värnad mot sårande angrepp. Som därjämte kyrkans egna representanter

synas erkänna, att i bibeln finnas tel och att följaktligen densamma

icke kan i sin helhet vara Guds ord, så vore det en uppenbar

orimlighet och orättfärdighet att vilja tvinga domare till ett dylikt an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 28. 7

tagande». Det torde vara vanskligt att förneka riktigheten af ett dylikt

påstående.

\''i få sålunda öfvergifva verbalinspirationen såsom bestämmande

och söka annat svar på frågan: Hvad menas i strafflagen med »Guds

heliga ord»?

I biskop Billings ofvannämnda broschyr framställer han på sid. 6

följande fråga: »I hvilken mening tro vi på den Heliga skrift såsom

Guds ord?», och svaret ges så: »Därför att Jesus Kristus kommit i världen,

där talat, lefvat, lidit, dött och uppstått — därför kunna vi ej tvifla

på, att en Guds uppenbarelse gifvits åt människorna. — — — I den

heliga historien är Jesus Kristus den allt sammanhållande och behärskande

medelpunkten. För denna heliga historia är den Heliga Skriften den

af oss gifna urkunden.»

Såsom framgått af de från olika framstående teologer hämtade,

härofvan anförda, yttranden är åtminstone med afseende på Jesu födelse

flera teologiska vetenskapsmän på det klara med, att läran om densamma

är en mytisk hednisk inblandning.

Emellertid har forskningen på senare år alltmer börjat sysselsätta

sig med, huruvida Jesus verkligen historiskt existerat. En svensk

vetenskapsman, som sysslat med dessa frågar, har lämnat mig en

sammanställning af en del religionshistoriska arbeten af framstående

vetenskapsmän, som förneka Jesu historiska existens, och han nämner

äfven en tysk teolog och präst, (A. Kolthoff: »Was ^vissen wir von

Jesus», 1904. En annan teolog, professor Köhler i Halle yttrar: »Vi

äga inte ett enda autentiskt ord af Jesus»), som hyllar samma åsikt.

Det är här icke platsen att närmare ingå på en redogörelse härför;

för mitt ändamål är det nog att konstatera, att den religionshistoriska

forskningen sysselsätter sig med detta problem, något som i och för

sig klart bevisar, att Jesu lefnadshistoria är inhöljd i dunkel; det blir

under sådana omständigheter omöjligt att i vetenskaplig mening konstatera

hvad Jesus verkligen sagt eller hvad han gjort och det torde

då också vara svårt för en domare att äfven med stöd af biskop Billings

nyss citerade skrift afgöra hvad som i strafflagen skall menas med

»Guds heliga ord».

Vid debatten förra året i Andra kammaren stannade också hufvudtalaren

mot det då väckta förslaget om de s. k. hädelseparagrafernas

borttagande, professor Thyrén, inför denna svårighet. Han yttrade

härom: »Jag anser vidare, att uttrycket »Guds heliga ord, som förekommer i

7: i strafflagen, likaledes ger anledning till betänkligheter. Det är oss

alla väl veterlig!, att alla religioner och således äfven den kristna reli
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

gionen utvecklas, så att hvad som eu tid stått i medelpunkten kommer

under utvecklingens lopp att flyttas till periferien. Därför kan man

icke heller säga, att alla verser som stå i bibeln, böra erhålla ifrågavarande

skydd, utan skyddet bör gälla trosbekännelsen sådan den lefver

och verkar inom samhället, hvarmed jag innefattar allt sådant, som har

verklig central betydelse för religiöst troende människor.»

Andra kammarens beslut blef ju också en skrifvelse till Kungl.

Maj:t, som skulle gå ut på att bestämmelserna om religionsbrott skulle

borttagas och ersättas med straffbestämmelser för offentligt hånande af

trosbekännelse, hvars utöfning är här i riket tillåten.

Då af en talare, herr Kjellberg, uppmärksamheten fästes på, »att

ordet trosbekännelse, såsom innefattande det centrala i de olika religionerna,

knappast torde vara ett adeqvat uttryck för hvad man vill ha

fram», preciserade herr Thyrén i ett senare anförande sin mening härom

på följande sätt: »Hvad ordet trosbekännelse beträffar, tror jag icke,

att man behöfver hysa den ringaste farhåga för att definitionen däraf

skulle hämtas ur eu paragraf i kyrkolagen, utan med all säkerhet

kommer ordet trosbekännelse att tolkas så, som det redan tolkas i de

strafflagar, där denna bestämmelse finnes, nämligen så, att det afser

det centrala i religionen. Hvad sedan beträffar skillnaden mellan det

som är centralt och hvad som är periferiskt, skulle jag anse mig skyldig

att yttra mig däröfver, om detta vore ett kyrkomöte i stället för eu

riksdag, men jag antar, att herrarna icke vänta något försök till en

dylik utredning. Det måste naturligtvis bli domarens sak att efter

bästa förstånd afgöra, om det centrala i religionen är angripet eller

icke.»

Då i vårt land fri religionsutöfning väl ej är tillåten för andra

än dem, hvilkas trosbekännelse stöder sig på bibeln eller med andra

ord på »Guds heliga ord», såsom de tolka detta, blir det väl sålunda,

hur en lagparagraf i enlighet med Andra kammarens beslut i fjor än

skulle formuleras, dock till sist domarens plikt att afgöra hvad som

menas med detta. Att denna hans skyldighet, i händelse en sådan lagändring

komme till stånd, ej skulle underlättas därigenom, att de skiftande

religionernas bekännare ha lika skiftande uppfattning om såväl

hvad som är »Guds heliga ord» som om det centrala i religionen, är

alldeles påtagligt. Och hur skulle han ställa sig, efter eu sådan Jagändring

till det Wiksellska målet? Det är alldeles visst, att många

alltjämt anse läran om Jesu öfvernaturliga aflelse som en af de mest

centrala i alla kristna bekännelser, och det är ingalunda uteslutet, att

domaren delar denna mening; men å andra sidan har den vetenskapliga

forskningen visat, att denna lära är grundad på ett falsarium.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Skall då, trots detta vetenskapens domslut, domaren likväl

räkna denna lära till »Guds heliga ord» eller till de centrala delarna;

det synes väl dock vara alltför orimligt. Och äfven om man skulle

vilja häfda det påståendet, att den vetenskapliga forskningen kan ha

misstagit sig, så är det väl omöjligen öfverensstämmande med vår tids

åskådning och måste därför för ett vaket rättsmedvetande vara i högsta

grad upprörande, om eu person dömes, det må vara till böter eller

fängelse för ett hånfullt yttrande om hvad en domare anser som centralt

i en trosbekännelse, men hvilket enligt vetenskapens nuvarande

ståndpunkt är byggdt på ett förfalskadt ställe i bibeln.

Ehuru icke alldeles nödvändigt för att motivera det yrkande jag

i denna motion framställer, kan jag ej underlåta att erinra om, att,'' då

lagförslaget vid majriksdagen 1887 slutbehandlades, ifrågavarande paragraf

i den kungliga propositionen hade följande lydelse: »Hvar som

genom att häda Gud, eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten

eller svenska kyrkans eller främmande, till offentlig relionsöfning berättigad

församlings troslära eller gudstjänst åstadkommer förargelse,

straffas med böter eller fängelse i högst 1 år.»

Lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bland annat: »Hvad då först

angår de delar af föreliggande förslag, som angå religionsbrotten, så

finner man vid en jämförelse med nu gällande bestämmelser i detta

ämne, att förslaget innefattar ändringar såväl i afseende å brottens

karaktär som ock i afseende å straffen. I förstnämnda afseende har

utskottet funnit an märknings värdt, att genom det föreslagna stadgandet

i 1 § af 7 kap. gäckeri med svenska kyrkans eller främmande, till

offentlig religionsöfning berättigad församlings troslära blifvit belagdt

med straff. Genom ett sådant stadgande skulle religionsbrottens antal

ökas med en art af brott, som hittills icke varit af vår lagstiftning

känd. Utskottet finner för sin del eu sådan åtgärd icke vara tillrådlig.»

Härefter åberopar utskottet för sin åsikt ett yttrande af justitierådet

Abergsson, som finnes infördt i den af mig m. fl. förra riksdagen väckta

motion, nr 160, till hvilken jag tillåter mig hänvisa. Lagutskottet yttrar

vidare: »Härtill kan läggas, att, i den mån ett särskildt straffskydd för

svenska kyrkans lära kan anses behöfligt, ett sådant innefattas uti stadgandet

om straff för gäckeri med Guds heliga ord och sakramenten.

Vid sådant förhållande anser utskottet det stadgande i 1 §, som

med straff belägger gäckeri med svenska kyrkans eller främmande församlings

troslära, böra ur förslaget utgå.»

Lagutskottets hemställan antogs af Riksdagen; och den antagna

lagen utfärdades af Kungi. Maj:t. Som man finner innehåller den

ändring, för hvilken 1909 års Andra kammare uttalade sig, precis detBih.

till Likså. Prof. 1910. 7 Sami. 26 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

samma, som lagutskott och Riksdag för 23 år sedan, i anslutning till

justitierådet Åbergssons yttrande, ansågo innebära en tillbakagång.

En sammanfattning af hvad jag här ofvan anfört torde gifva vid

handen,

att enligt den ifrågavarande paragrafens nuvarande lydelse det är

nödvändigt, att den tilltalade, för att kunna dömas, lastat eller gäckat

Guds heliga ord;

att det sålunda åligger domaren, att för hvarje särskildt fall afgöra

om det åtalade yttrandet åsyftat Guds heliga ord, eller, med andra ord,

afgöra hvad som enligt strafflagen menas härmed;

att af lagens historik framgår, att Guds heliga ord ej är att likställa

med svenska kyrkans troslära;

att det, dels till följd häraf, dels på den grund, att verbalinspirationen

är en teori, som numera af kyrkan öfvergifvits, och att det

sålunda vore orimligt och orättfärdigt att af en domare fordra densammas

tillämpning vid straffs ådömande, blir för domaren synnerligen

vanskligt ja omöjligt att afgöra, hvad som skall förstås med Guds

heliga ord;

att detta desto mera är fallet, som enligt den vetenskapliga forskningens

nuvarande ståndpunkt de källor, på hvilka de mest centrala

lärorna i de olika kristna bekännelserna stödja sig, äro synnerligen

tvifvel aktiga;

och att, äfven om eu ändring af ifrågavarande paragraf i riktning

af Andra kammarens beslut vid 1909 års Riksdag skulle blifva lag,

alldeles bortsedt från att en sådan ändring enligt 1887 års lagutskott

skulle beteckna en tillbakagång, de här angifna svårigheterna skulle

kvarstå oförändrade.

På grund häraf och då de förut omnämnda omständigheter, som

inträffat efter 1909 års riksdag och föranledt denna motion, äfvenledes

torde kunnat medföra en annan uppfattning hos Riksdagen i denna

fråga, får jag härmed hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta,

att 7 kap. 1 paragrafen strafflagen erhåller följande lydelse: ^

Hvar som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka

sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffas med fängelse i

högst ett år eller böter.»

utskottets Då genom lagen den 28 oktober 1887, såsom förutsättning för

yttrande, straffbarhet i de i 1 och 2 §§ af 7 kap. strafflagen afsedda fall stadgades,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande Nr 28-

att allmän förargelse skulle hafva åstadkommits, framhölls såsom stöd

härför, att hvad som i dessa fall från statens synpunkt egentligen vore

straffbart vore den fara för kränkning af andras religiösa känslor eller

den förargelse för andra, som brotten medförde. Om hädelse eller

gäckeri af heliga ting skedde under omständigheter, som uteslöte möjligheten

af dylik fara, borde gärningen, hur tadelvärd och förkastlig

den eljest månde vara, likväl ej drabbas af straff.

Föremål för hädelse, gäckande eller lastande skall enligt ifrågavarande

lagrum vara Gud, Guds heliga ord, sakramenten eller gudstjänsten.

Motionären anser nu, att Guds heliga ord ej längre borde

behållas i nyss omnämnda sammanhang, utan ur lagrummet — 7 kap.

1 § strafflagen — utgå, och anför till stöd därför hufvudsakligen, att

detta begrepp vore alltför obestämdt och svårt att fixera, samt att på

denna grund lagtillämpningen i fall, där den straffbara handlingen

skulle afse lastande eller gäckande af Guds heliga ord, stötte på stora

svårigheter.

Då, på sätt utskottet redan framhållit, här afsedda brott hufvudsakligen

karakteriseras därigenom, att de kränka andras religiösa tro,

blir straffbarheten i väsentlig mån beroende af, hur djupt denna tro,

objektivt bedömdt, såras. Huruvida handlingen skett genom lastande

af Gud eller af öfriga för den kränkte måhända ej mindre hufvudsakliga

religiösa begrepp eller yttringar af religionen, blir vid dessa brott

ett sekundärt moment. Fasthåller man denna i vår lag med rätta uttryckta

uppfattning af hithörande förbrytelser, synes det mindre egentligt,

att man, på sätt motionären påyrkar, skulle tillmäta Guds heliga ord

en för det religiösa lifvet till den grad underordnad betydelse vid sidan

af därmed koordinerade religiösa begrepp eller yttringar af religionen,

att sagda uttryck borde utplånas ur lagtexten, medan de öfriga där omförmälda

kvarstode, därmed så mycket mer framhäfda. Och än anmärkningsvärdare

blir motionärens yrkande, då man tager i betraktande, att för

en icke formalistisk uppfattning de här af lagstiftaren använda begreppen

stå i ett intimt inbördes sammanhang — ett sammanhang hvarvid begreppet

Guds heliga ord intager ett i väsentliga delar grundläggande rum, grundläggande

äfven för begreppen Gud och sakramenten. Gäckeri af Gud

eller sakramenten blir därför, specifikt religiöst sedt eller icke, ett

gäckeri väsentligen, emedan det är ett gäckeri af Guds heliga ord.

Med hvad utskottet nu anfört har utskottet velat hänvisa därpå,

att det icke synes lämpligt, att behålla straffskyddet mot ett offentligt

kränkande af annans religiösa tro om Gud, men upphäfva skyddet för

hvad som gifver denna tro dess egentliga innehåll och dess praktiska

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

värde för den troende. Af det anförda torde vidare vara klart, att det slags

svårigheter vid lagtillämpningen i ifrågavarande afseende, som motionären

framhållit, ingalunda vore undanröjda genom den af honom påyrkade

lagändringen. Ty om enligt gällande lag fältet för domarens pröfning

i förevarande fall såtillvida skulle kunna anses för vidsträckt, att enligt

densamma mer, än som må anses oundgängligen nödvändigt, medtagits

i lagstiftningen för att i det ifrågavarande afseendet bereda erforderligt

religiöst skydd — i vissa främmande länders strafflagar lämnas icke

skydd i afseende å Guds heliga ord utan i stället i afseende å trosbekännelsen

— skulle, såvidt. utskottet kan förstå, minst samma svårighet

uppstå genom en sådan begränsning af detta skydd, som motionären

påyrkar. En dylik svårighet skulle visa sig i fråga om gäckeri af alla

de" — på den heliga skrift grundade — begrepp, som dels närmare

bestämma och förklara Gudsbegreppet i den kristna religionen, t. es.

dogmen om treenigheten och hvad därmed sammanhänger, om uppståndelsen

m. m., dels ock gifva sakramenten deras innehåll och religiösa

värde, utan hvithet desamma blott vore en tom form.

Men äfven om man i högre grad, än härofvan förutsatts, skulle

kunna teoretiskt eller praktiskt särskilja Guds ord från hvad i öfrigt

afses i förevarande stadganden i strafflagen, förblir dock Guds ord af

afgörande betydelse för den kristna tron; och utskottet kan icke finna,

att det ändamål, straffbestämmelserna i fråga afse att tjäna, skulle vara

tillfredsställande tillgodosedt efter den af motionären föreslagna lagändringen.

Detta ändamål krafvel'' nämligen enligt utskottets uppfattning

konsekvent, att religionsfriheten skyddas och att den religiösa

tron respekteras.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

18

Reservationer:

Herr Widén har anfört följande:

»Till det utlåtande, som 1909 års lagutskott afgaf i anledning af

då väckta motioner om upphäfvande af 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,

fogade undertecknad m. fl. en reservation med följande yrkande:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändringaf

strafflagen, att de i 7 kap. 1 och 2 §§ förekommande bestämmelserna

om reiigionsbrott måtte borttagas och ersättas med straffbestämmelser

för kränkande ingrepp mot annans religiösa frihet.

Och motiverade jag detta yrkande sålunda:

Redan vid antagandet af nu gällande straffbestämmelser för reiigionsbrott.

framhölls, äfven från verkligt religiöst intresseradt håll, att

desamma icke motsvara den ställning, statens straffande myndighet bör

intaga till det religiösa lifvet och den religiösa friheten. Det synes

mig också, vid erfarenhetens vittnesbörd, obestridligt, att det förhållandet,

att ifrågavarande slags gärningar karakteriseras och bestraffas såsom

reiigionsbrott — principiellt oriktigt, som det äfven synes mig vara —

med den däraf följande strafftillämpningen icke kan undgå att genom

reaktionen häremot x ganska stor omfattning- framkalla veitknmgar på

den religiösa uppfattningen och det religiösa lifvet i samhället alldeles

motsatta dem, som varit afsedda; straffbestämmelserna blifva för detta

Rf, i stort sedt, till skada i stället för gagn.

En ändring härutinnan synes mig alltså nödig.

Men da en straffvärd kränkning af andra samhällsmedlemmars

religiösa . frihet kan äga rum äfven på annat sätt, än genom störande

ingrepp i deras gudstjänst, anser jag, att de ifrågavarande bestämmelserna

i strafflagen icke kunna utan vidare borttagas. Utan, i likhet

med hvad som är fallet inom en del främmande lagstiftningar, synas

mig desamma böra ersättas med bestämmelser, som, i anslutning till de

i strafflagens 11 kap. nu förekommande stadgandena om religionsfridsbrott,

bereda en persons religiösa frihet det skydd för mot densamma

riktad kränkning genom hån eller smädelse, som samhället måste anses

pliktigt att lämna.

I sammanhang härmed och såsom en följd häraf synes straffmaximum

böra nedsättas.’

Bill. till Likså. Prof.. 1910. 7 Samt. 26 Raft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Den väg, som i denna reservation anvisats för lösning af förevarande

lagstiftningsfråga, synes mig fortfarande vara den råtta..

Då emellertid den nu väckta motionen, som liar en vida inskränktare

omfattning än fjolårets, enligt min mening icke afhjalper de

olägenheter, som, enligt hvad ofvan sägs, följa af den nu gällande lagstiftningen,

och ett sådant yrkande, som i ofvanstående reservation innehålles,

icke synes mig kunna göras på grund af förevarande motion, har jag,

som icke för min del kunnat godkänna utskottets motivering, på grund

af här angifna skäl instämt i det slut, hvartill utskottet kommit.»

Herrar Lindhagen och Åkerman hafva anfört:

»Vi anse att frågan om religionsbrotten icke lämpligen bör ens

provisoriskt lösas såsom motionären nu ifrågasatt, utan i den ordning i

reservationen till 1909 års lagutskotts utlåtande i ämnet ifrågasattes,

och få därföre med anledning af motionen hemställa:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen

af förslag till sådan ändring i strafflagen att

de i 7 kap. förekommande bestämmelserna om religionsbrott

måtte borttagas och ersättas med straffbestämmelser

för kränkande ingrepp mot annans

religiösa frihet.»

Herr Pettersson från Södertälje har begärt få här antecknadt, att

han icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISA AC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.