Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kttngl. Maj:t angående tillägg till lagen den 4 mag 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom m. m.

1910-03-10 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:33, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kttngl. Maj:t angående tillägg till lagen den 4 mag 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till Riksdagens kansli den 29 mars 1910 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Kttngl. Maj:t angående tillägg till lagen den 4 mag 1906

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärfva fast egendom m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 108, hafva herrar Karl Staaff, Fridtjuv Berg, Jakob Pettersson,

Ad. Wiklnnd, I). Persson i Tallberg, E. A. Nilson, Carl Jansson i Edsbäcken,

G. Jansson, J. Bromée, K. G. Karlsson, Th. af Callerholm, Carl

Carlsson Bonde, Johan Ericsson, S. H. Kvarnzelius, Frithiof Söderbergh,

Joll. Ström, L. Gast. Broomé, Ernst Beckman, Axel Schotte’ och Karl

Starbäck anfört följande:

»Vid 1909 års riksdag föreslogs i motionen nr 127 af undertecknad

Karl Staaff m. fl.:

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa fall för

bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, att, då

aftal om förvärf enligt lagens 8 § ägt rum, staten eller den kommun,

där den förvärfvade jorden vore belägen, berättigades på vissa villkor

inlösa densamma;

Bih. till Likså. Prot. 1910. 7 Sami. 31 Käft. {Nr 33).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande Nr 33-

2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan utvidgning af ofvannämnda

lag, att densamma komme att vinna tillämpning för hela Gäfleborgs

län; samt

3:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kung!. Maj:t täcktes så snart ske kunde låta verkställa en fullständig

utredning rörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna af

riket samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af denna

utredning kunde påkallas.

Ifrågavarande motion bifölls af Andra kammaren såsom förut

skett beträffande samtliga däri framställda förslag vid 1907 och 1908 års

riksdagar. I Första kammaren blef motionen däremot afslagen.

Till stöd för afslaget å det under l:o) här ofvan omförmälda yrkandet

anfördes hufvudsakligen, att genom ett bifall till detsamma skulle

uppställas ett ytterligare hinder utöfver de redan befintliga för bolags

jordförvärf i de nordliga länen, hvilket icke kunde anses pakallad t af förhållandena.

För önskemålet att skapa allmänna skogar i större omfattning

funnes för öfrigt andra och lämpligare utvägar. Staten kunde i

ifrågavarande hänseende icke ingripa annat än i särskilda fall, och kommunerna

torde mera sällan äga medel att disponera för ifrågavarande

ändamål.

Mot yrkandena på utvidgning af tillämplighetsområdet för 1906 års

förbudslag anfördes åter, att ifrågavarande lag ännu varit för kort tid i

verksamhet, för att man på grund af vunnen erfarenhet skulle kunna

hämta stöd för en sådan utvidgning. Särskildt vore det opåkallad! att

låta lagen gälla för hela Gäfleborgs län, enär åtminstone i vissa delar däraf

den jordbruksidkande befolkningen alldeles icke vore i behof af ett sådant

skydd för sin existens, som med 1906 års förbudslag afsetts. För öfrigt

innebure ifrågavarande förslag (jämte en del andra med dem likartade)

till sin egentliga syftning ett angrepp på skälfva äganderätten. Man började

med att angripa de större jordkomplexen, ty där räknade man, att försvararne

skulle vara färre. Men därefter, sedan äganderättsprincipen en

gång blifvit rubbad, trodde man sig så mycket lättare kunna kasta sig

mot äganderätten, när frågan rörde sig om bondens hemmanslott, handtverkarens

stuga eller daglönarens sparpenning. Det hela vore ett utflöde

af en ny grundsats för samhällslifvet, den privata äganderättens upphörande.

Gentemot de sålunda åberopade afslagsskälen tillåta vi oss framställa

följande erinringar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

Hvad först angår det föreslagna tillägget till § 8 i förbudslagen, så

skulle därigenom till förmån för det allmänna i viss mån neutraliseras

den nu undantagsvis åt bolag och föreningar medgifna rätten att förvärfva

skogsmarker. Detta undantag från förbudslagen leder i sin nuvarande

omfattning därtill, att bolagen fortfarande kunna i sina händer samla

högst afsevärda skogsarealer, hvilket ju genom förbudslagen skulle förekomraas.

Att ett totalförbud skulle vara lämpligaste medlet härutinnan,

har Andra kammaren för sin del redan genom beslut åren 1901 och 1908

uttalat, och i samma riktning gick äfven Norrland stommittens hemställan

af år 1901. Det oaktadt ifrågasättes nu icke att göra förbudet totalt,

utan endast att göra det något mera verksamt, än det för närvarande är.

Den ifrågasatta inskränkningen skulle uppenbarligen få betydelse i de fall,

då staten eller kommunen funne det för sig fördelaktigt att begagna sin

lösningsrätt; att på förhand uttala sig om i hvilken utsträckning sådant

skulle komma att ske, är uppenbarligen mycket vanskligt.

Beträffande vidare frågan om omedelbart utvidgande af förbudslagens

tillämpningsområde, så att det skulle omfatta hela Gäfleborgs län, så lärer

det knappast kunna med fog förnekas, att lagens nuvarande begränsning

till att gälla endast vissa socknar af detta län är tämligen godtycklig. Såsom

äfven under diskussionen i Första kammaren framhållits, äro nämligen i

åtskilliga socknar i Gäfleborgs lån, hvilka nu icke beröras af lagen, förhållandena,

fullt likartade med förhållandena i de socknar, som äro underkastade

förbudslagen. Sålunda har det exempelvis påvisats, att i Ljusdals

soeken, som icke lyder under förbudslagen, bolagens jordförvärf från 1895

till 1900 ökats från 12,2 procent till 41,1 procent af hela mantalet, och

i hela Gäfleborgs län har det visats, att förvärfsökningen under perioden

1900—1905 undergått en stegring från 317 till 481 mantal, d. v. s. en

ökning af ungefär 34 procent. Yrkandet att omedelbart indraga hela Gäfleborgs

län i lagens tillämpningsområde torde således vara väl motiveradt.

Hvad slutligen beträffar de principiella, invändningarna mot den föreslagna

utredningen angående bolagens jordförvärf i södra och mellersta

Sverige, så synes lagstiftningen redan genom 1906 års förbudslag hafva

förklarat desamma ej förtjäna afseende, när det gäller att skydda de viktiga

samhällsintressen, som genom bolagens öfverhandtagande jordförvärf

sättas på spel. Är det rätt att för tryggande af den jordbrukande befolkningens

bestånd förbjuda bolag och ekonomiska föreningar att förvärfva

fastigheter i Norrland och Dalarne, så måste det äfven vara rätt att, om

det för samma ändamål visar sig vara nödvändigt, införa samma förbuds
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

lagstiftning i de södra och mellersta delarne af riket. Om det är nödvändigt,

kan man ej med visshet veta utan föregående utredning. Att emellertid

åtminstone i vissa län förhållandena äro fullt mogna för en dylik

lagstiftning synes ganska sannolikt, då man tager kännedom om de i länsstyrelsernas

femårsberättelser meddelade uppgifter angående de i bolags

ägo varande fastigheter. Man finner dåra! exempelvis, att mantalet af aktiebolagens

fastigheter utgjorde:

år 1885

år 1905

Stockholms län..............

.......... 183,881

256,224

Östergötlands län .........

......... 119,954

204,617

Kristianstads » .........

......... 2,885

23,996

Malmöhus » .........

........ 20,628

95,519

Kronobergs » .........

......... 22,488

93,529

Hallands län ..................

......... 0,807

10,279

Skaraborgs län ...............

......... 55,984

106,621

Värmlands » ..............

......... 159,894

197,802

Så mycken erfarenhet torde för öfrigt redan vara vunnen af 1906 års

förbudslagstiftning, att densamma ingalunda mötts af den allmänna ovilja, som

dess motståndare förespådde. Tvärtom synes man alltmer hafva kommit till

insikt om lagens nytta, och äfven de, mot hvilkas intressen den är riktad,

synas med jämnmod finna sig i densamma. Påståendet, att ifrågavarande

lagstiftning skulle utgöra ett angrepp på äganderätten såsom sådan, torde

ej vara hållbart. Det är visserligen sant, att den strider mot principen

att äganderätten till fastighet innebär den absolut oinskränkta rätten att

förfoga däröfver. Men denna princip är redan för länge sedan öfvergifven.

Detta torde till fyllest framgå af eu erinran om expropriationslagstiftningen

och lagstiftningen om vård af enskildes skogar. För öfrigt är det så långt

ifrån att den lagstiftning, hvarom här är fråga, afser att tillintetgöra den

individuella äganderätten såsom sådan, att den tvärtom afser att skydda

denna form af äganderätt från att utträngas af den kollektiva äganderätt,

som representeras af bolagens jordförvärf.

Då vi alltså ej funnit oss öfvertygade af de mot ifrågavarande förslag

framställda invändningar, tillåta vi oss hemställa:

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa fall

för bolag och förening att förvärfva fast, egendom den 4 maj 1906, att,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

dä aftal om förvärf enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun,

där den förvärfvade jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa

densamma;

2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan utvidgning af ofvannämnda

lag, att densamma kommer att vinna tillämpning för hela Gäfleborgs

län; samt

3:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att,

Kungl. Maj:t täcktes så snart ske kan låta verkställa eu fullständig utredning

rörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna af riket

samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af denna utredning

kunna påkallas».

1 det utlåtande, som af 1909 års lagutskott afgafs i anledning af eu

då väckt motion, däri framställts samma yrkande som under l:o) i förevarande

motion, anförde utskottet följande:

»Beträffande till eu början det, i herr Staaffs m. fl. motion gjorda

yrkande om sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa fall för bolag

och förening att förvärfva fast egendom, att, då aftal om förvärf

enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där den förvärfvade

jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa densamma, har

utskottet icke ansett sig kunna förorda detta yrkande. Afsikten med hela

den för den så kallade Norrlandsfrågans lösning tillkomna eller planerade

lagstiftning har hufvudsakligen varit att vidmakthålla och stärka den själfägande

jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne och

befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar. För sådant ändamål

har ock den omförmälda förbudslagen från möjlighet af bolagsförvärf

uteslutit all inägojord med vissa obetydliga undantag samt den del af ett

hemmans afrösningsjord, som bör betraktas såsom stödskog eller odlingsområde.

Härigenom och särskilt genom lagens rymliga tillmätande af

stödskogen har man velat vinna det nämnda målet. Genom att på det nu

föreslagna sättet härutöfver lägga hinder i vägen för bolags jordförvärf i

nyssnämnda landsdelar synes det utskottet, att man skulle skjuta öfver

detta mål och i allt fall gå längre än förhållandena påkalla. Om det

också är sannt, att skapandet af allmänna skogar i större omfattning borde

förordas, lära andra och lämpligare utvägar härför icke saknas. Härtill

kommer, att staten naturligen måste i sitt förvärf af skogsmark följa vissa

planer och därför ej kan i det förevarande hänseendet ingripa annat än i

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

6

särskilda fall. Kommunerna torde mera sällan äga medel att disponera

för ifrågavarande ändamål. Ingrepp endast i syfte att förhindra bolag

att i inträffande fall förvärfva jord torde väl från statens sida komma att

höra till sällsyntheterna.»

Hvad 1909 års lagutskott sålunda anförde har utskottet icke funnit

anledning frångå.

Hvad därefter angår frågan om sådan utvidgning af förutberörda lag,

att densamma komme att omedelbart äga tillämpning å hela Gäfleborgs

län, fann Norrlandskommittén förhållandena i detta län i allmänhet ej

vara sådana, att någon egentlig fara för bondeståndets framtid där kunde

anses föreligga. Under sådana förhållanden ansåg kommittén, att förbudet

inom dessa län allenast skulle träffa de områden, som i förevarande afseende

företedde den typiskt norrländska karaktären, nämligen Ofvanåkers,

Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra Ivapellag —

eller samma områden inom Gäfleborgs län, för hvilka lagarna den 25 juni

1909 om arrende af viss jord samt om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland

och Dalarne blefvo gällande. Beträffande särskildt landskapet Gästrikland

lär, så vid t utskottet kan förstå, den jordbrukande befolkningen

där ej vara i behof af mera särskildt stöd i det nu ifrågasatta afseende!,

än samma befolkning i de delar af Kopparbergs län, för hvilka den af

motionärerna åsyftade lagen ej gäller, eller i Uppland eller många andra

landskap. Vid sådant förhållande synes utskottet motionärernas yrkande

i förevarande del icke kunna tillstyrkas.

Vidkommande slutligen det under 3) i motionen framställda yrkandet

på utredning rörande bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna af

riket samt förslag till åtgärder i anledning däraf, vill utskottet ytterligare

framhålla, att såväl den norrländska förbudlagstiftning, hvarom ofvan

talats, som äfven i öfrigt den särskilda så kallade Norrlandslagstiftningen

föranledts af den fara, som bolagens omfattande jordförvärf ansetts innebära

för jordbruket och den själfägande jordbrukarbefolkningens existens i

Norrland. Såsom särskilda medverkande orsaker till det norrländska jordbrukets

svaghet och behofvet af åtgärder för dess uppehållande togos

äfven i beräkning klimatet och jordens beskaffenhet m. fl. omständigheter,

som där bidragit att skapa särskilda förhållanden. I mellersta och

södra delarna af vårt land är jordbrukets ställning en helt annan. Om

någon fara i nu ifrågavarande hänseende för denna näringsgrens bestånd

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

kali där icke med fog talas. Sådana särskilda åtgärder för vidmakthållande

af jordbrukets ställning, som nu för hela vårt land åt motionärerna ifrågasättas,

synas därför utskottet ej vara af omständigheterna betingade.

Ltskottet kan därför ej heller i denna del tillstyrka motionärernas förslag.

Med stöd af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:

l:o) att det i förenämnda motion under 1 :o) gjorda

yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

2:o) att det under 2:o) i motionen framställda yrkande

icke måtte till Riksdagens åtgärd föranleda samt

3:o) att det i motionen under 8:o) gjorda yrkande

icke heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGG ER.

Reservationer

Beträffande utskottek hemställan under Bo:

af herr Widén; samt

af herrar Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken

och Ersson, Indika hemställt,

att Riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville

snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framdel?11''

förslag till sådant tillägg till lagen angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

läst egendom den 4 maj 1906, att, då aftal om förvärf

enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

mun, där den förvärfvade jorden är belägen, berättigades

på vissa villkor inlösa densamma.

Till stöd för denna hemställan har herr Lindhagen särskild! anfört.:

»Ide sträf vanden, som på senare tider ägt rum, att söka på lagstiftningens

väg förhindra anhopning af jord i ett fåtal enskilda ägares händer samt

undanröja eller mildra de missförhållanden, som redan uppkommit genom eu

sådan utveckling, har man sökt att komma någon vart i sitt sträfvande

o-enom ett framhållande ur olika synpunkter af de vådor för samhällena

och dess medlemmar, som i detta fall liksom i alla tider oföränderlicren

uppstått genom uppkomsten af ett dylikt jordmonopol eller med

andra ord af ett feodalvälde. Dessa bevekelsegrunder ha dock i stort sedt

obönhörligt studsat tillbaka mot Första kammarens motstånd, understöd!

af den administrativa makten och det härskande juridiska åskadningssättet.

I en sådan situation har man fått nöja sig med att med tålamod

söka efter åratals uthållighet tvinga fram något litet medgifvande här och

hvar i de olika punkterna. På sista tiden har emellertid detta motstånd

öfvergifvit sin passivitet och försökt genom sin ledning i Riksdagen ga

anfallsvis tillväga på det sättet, att öfver allt i landet sökts göra trolig!,

att förenämnda striifvanden att hindra vidare utbredning af bolagens jamte

vederlikars jordvälde och undanröja dess redan uppkomna olyckor skulle

besiälas af ett argt uppsåt att, såsom termen lyder, »vilja taga jorden

från bönderna». Detta till skillnad från de stora jorddomänernas representanter

och talsmän, hvilka förmodligen genom att oaflåtligt motsätta

sig dessa sträfvanden skulle nitälska för jordens bevarande åt bönderna.

Inför en sådan politik har man rättighet att låta tålamodet brista

och säm ut sanningen eller att motståndet helt enkelt uppbäres af en på

direkt ”eller indirekt intressentskap byggd nitälskan för upprätthållande åt

bolagens jord välde, en nitälskan som äfven ej ogärna ser, att det utbreder

sio- allt vidare på bekostnad af de stora befolkningslagrens personliga frihet

och ekonomiska oberoende. Utskottets nuvarande ståndpunkt och beskatdessa

ämnen äro skarpt belysande för en riktig uppfattning om hvilka det ar

fenheten af dess motivering liksom kamrarnas tidigare stridiga ståndpunkter i

som i detta land tagit och fortfarande vilja »taga jorden från bönderna».

Samma skådespel kommer att upprepas vid behandlingen af två andra vid

denna riksdag väckta motioner. o .

Beträffande härefter den förevarande punkten ma till en början erinras,

att åren 1907, 1908 och 1909 Andra kammaren, — år 1908 på

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

utskottets tillstyrkan — bifallit enahanda framställning. Förslaget bygger

på den principen, att det öfverhufvud taget icke är nyttigt, att bolagens

jord välde ytterligare ökas. Det är icke nyttigt ur social synpunkt därför

att det lägger en död hand öfver folkets utsikter att få tomtmark för

bostäder och jord till odling samt andel i skogarnas nettoalkastning. Det

innebär ock ur skogsvårdens synpunkt stora äfventyrligheter för framtiden

genom det uttagande af skogskapitalet, som förr eller senare blir en följd

genom de störa skogsköpen till stigande köpeskillingar. Den senaste skogskommmittén

framhöll också detta. »Staten», heter det i betänkandet,

»hvilken är afsedd att fortlefva i årtusenden och har till en af sina viktigaste

uppgifter att tillse, att den lefvande generationen så utför det kulturarbete,

som är den förelagdt, att kommande släktens lifsvillkor ej därigenom

försvåras, är enligt alla länders erfarenhet den yppersta skogsägaren.

» Detsamma kan i väsentlig del sägas om kommunalskogar under

statskontroll.

År detta en riktig princip bör man söka vinna erkännande åt densamma,

h varhelst ett tillfälle yppas. Ett sådant tillfälle tillvarata ges i

inotionen. Först sedan så skett kan man beräkna, att krafter skola sätta

sig i rörelse för att utnyttja detsamma. Det är vackert så, om detta kommer

att ske i manga fall, äfven om det ej kan äga rum i alla eller ens

i de flesta. . Eu särskild betydelse har förslaget härutinnan, att det innefattar

ett litet bidrag till lösningen af frågan om bildandet af sockenallmanmngar.

Det är säkerligen både för skogens vård och afkastningens

behöriga användning det enda riktiga, att utskogarna, där de ej tillhöra

staten, brukas samfäldt af kommunens medlemmar i stället för att utstyckas

på skilda händer.

Hufvudsumman är emellertid som sagdt, att utskottet ej har någonting

emot utan såsom det synes snarare gärna ser, att bolagen få »taga

jorden ifrån bönderna».

Beträffande utskottets hemställan under 2:o:

af herrar Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken,

Berggren och Olsson i See, hvilka ansett, att den norrländska lagen

om förbud i vissa fall att förvärfva fast egendom bör utsträckas att omfatta

hela Gäfleborgs län och därför yrkat, att Eiksdagen måtte för sin del

antaga följande

Bil. till Biksd. Prof. 1910. 7 Sami. 31 Höjt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

Lag

om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förhud i vissa fall för

bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i vissa

fall för bolag och; förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906

skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva

fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller VästerDals

fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller

inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens

län.

Å fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord

med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas ej vara

att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan sägs;

skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskilja^ genom jordafsöndring.

Till stödslog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i

förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper

efter en areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Oflerdals, Kalls,

Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och

Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1.200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, färendö och

Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

11

1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands och Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt

storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och

andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens

beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen

kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Till stöd för denna hemställan har herr Lindhagen särskild! anfört:

»Till en början får jag äfven här åberopa det allmänna uttalande,

som af mig afgifvits under punkt l:o.

Beträffande härefter den förevarande punkten må erinras att åren

1907, 1908 och 1909 utskottet tillstyrkt och Andra kammaren beslutit

ett dylikt förslag samt att utskottet vid de två senaste tillfällena härom

anfört följande:

»Lagen gäller för närvarande endast Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila,

Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag af berörda län. Såsom

redan 1907 års lagutskott framhöll, torde emellertid någon giltig anledning

att stanna vid dessa socknar af ifrågavarande län icke föreligga.

Enligt norrlandskommitténs utredningar ägde inom öfriga, af motionärerna

afsedda delar af detta län år 1900 sågverksaktiebolag, sågverksägare och

bruksägare 89 procent af arealen af den enskilde tillhöriga jorden. Inom

t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens, till hufvudsaklig del aktiebolags,

jordförvärf under tiden 1885 — 1900 ökats från 12,2 till 41,1 procent

af hela mantalet. Norrlandskommitténs äldre förbudsförslag omfattade

också hela länet, och reservanter inom kommittén vidhöllo denna

ståndpunkt jämväl i det slutliga betänkandet. Kommittén stannade emellertid

vid att föreslå lagens tillämpning endast å de socknar inom länet, som

enligt kommitténs åsikt företedde den typiskt norrländska karaktären. I

sitt utlåtande öfver kommittéförslaget framhöll Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gäfleborgs län, såsom det synes med rätta, att detsamma i

denna del vore fotadt på alltför godtyckligt valda grunder. Kung!. Maj;ts

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

befallningshafvande förmälte sig ej heller kunna instämma i kommitténs

åsikt, att endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens jordförvärf

skulle behöfva motarbetas. Att detta skedde, vore enligt Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes mening önskvärdt äfven inom länet i öfrigt. Vid nu

anförda förhållanden och då i vissa af de af förbudslagen oberörda delar

af länet bolagsförvärfven lära fortgå i ofta afsevärd omfattning, synes

utskottet en sådan utsträckning af förvärfsförbudet till hela Gäfleborgs

län böra ske, som nu påyrkats.»

Det kan tilläggas, att enligt norrlandskommitténs utredningar ägde

inom länet sågverksbolag och deras vederlikar i medeltal 24,2 procent i

mantal af den enskilde tillhöriga jorden, utgörande 42,9 procent af arealen

å samma jord, under det att motsvarande siffror inom de öfriga af för

budslagen omfattade länen samtliga äro lägre, delvis högst väsentligt.

Kommitténs statistik för länet, hvilken i öfrigt företer enahanda variationer

som för öfriga län, utvisar i detta ämne följande siffror:

Sågverksaktiebolags, sågverksägares och bruksägares jordförvärf inom

Gäfleborgs län, i procent af:

Mantalet Arealen

Socknar inbegripna under förbudslagen

år 1885

år 1900

år 1900

Woxna .........................................................

.... 98,1

100

100

Ramsjö ...........................................................

.... 76,5

91,4

90,8

Los med Hamra kapell...................................

40,6

67,5

85,7

Hassela ..........................................................

.... 27,2

59,4

67

Eärila..............................................................

.... 6,1

16,2

27,5

Ofvanåker........................................................

7,5

8,1

13,6

Socknar undantagna från förbudslagen

Ni an fors...........................................................

—

93,9

99,1

Bjuråker ......................................................

.... 56,8

66,6

69.7

Ock el bo med Åmots kapell.............................

.... 61,5

64

65,3

Högbo..............................................................

.... 48,3

51,6

44,o

Valbo ............................................................

30,3

47,5

55,4

inne ...............................................................

.... 42,2

42,4

44,2

Hamrånge........................................................

.... 39,4

41,4

49,1

Ljusdal ..........................................................

12,2

41,1

66,9

Hedesunda .....................................................

36,8

40,2

45.8

Öster-Fernebo..................................................

35,9

39,8

40,6

Torsåker ........................................................

44,2

37,8

45.4

Årsunda ''.......................................................

.... 36,7

37,i

33,s

Ofvansjö...........................................................

.... 34,8

32

34,6

Söderala...........................................................

..... 26

28

45,4

Skog ..............................................................

.... 27

27,3

37,6

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 33, 13

Socknar undantagna frän förbudslagen

Norrbo ....................................................

Bergsjö ....................................................

Enånger..................................................

Unders vik.................................................

Hanebo ....................................................

Njutånger.................................................

Gnarp.......................................................

Arbrå......................................................

Harmånger ..............................................

Ålita .......................................................

Delsbo......................................................

Högsta.......................................................

Bollnäs .....................................................

Ilsbo.........................................................

Järbo ........................................................

Jerfsö.......................................................

Forsa .......................................................

Idenor........................................................

Hög...........................................................

Helsingtuna...............................................

Norrala .....................................................

Segersta ......................................

Mo ...........................................................

Regnsjö........................

Trönö.......................................................

Jättendal .....................................

Mantalet Arealen

år 1885

år 1900

år 1900

20,7

25,6

28,7

7,6

24,3

26,8

26

24,1

33,7

—

23,6

20,6

34,6

22,2

46,2

25,7

21,2

47,8

20,4

19

24,7

5,3

18,4

15,1

14,3

17,8

32

8,2

15,6

31,i

3,9

15,3

20

16,6

11

11

9,6

10,7

45,6

—

10,5

7,7

8,1

7,6

8,9

0,6

5,9

17,7

3,4

5,6

8

6,5

4,5

6,5

—

1,8

1,8

0,9

1,4

1,6

0,6

1,2

2,7

—

0,7

0,4

—

—

0,2

Af norrlandskommitténs elfva ledamöter enade sig åtta eller den g. k.

majoriteten om den uppfattningen, att ingripande åtgärder borde äga rum

i norrlandsfrågan, under det tre intogo eu väsentligen motsatt ståndpunkt.

Representanterna för utskottets nuvarande majoritet hafva tidigare aldrig

fäst det ringaste afseende vid hvad denna kommittés majoritet enhälligt förordat.

I detta fall åter då kommittémajoriteten varit splittrad lägges

en hufvudsaklig vikt vid hvad denna majoritets flesta ledamöter, fem till

antalet, förordat i kommitténs slutliga hemställan. Såsom ofvan framhållits

innefattade detta en omkastning i grundsatser från kommittémajoritetens

tidigare enhälliga uttalanden samt motiverades därmed att de under

förbudet inbegripna socknarna skulle »förete den typiska norrländska

karaktären» och att förhållandena inom länet i öfrigt skulle vara så pass

stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets framtid icke kunde

anses föreligga. Denna slutsats byggdes endast på ett teoretiskt antagande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

med ledning af den vid sid. 16 i första bandet af kommittébetänkandet

fogade öfversiktskartan öfver de olika socknarna i Norrland och Dalarne

med hänsyn till jordens geologiska uppkomst. De socknar inom Gäfleborgs

län, som på kartan helt och hållet eller till sin väsentligare del färglagts

med grönt, betecknande »moränlidernas region» medtogos under förbudet,

under det att socknar, hvilka helt och hållet eller till sin väsentligare

del färglagts med gul färg, betecknande »skärgårdsregionen och de marina

lerornas regioner» undantogos från förbudet.

Det är lätt att förstå, att dylika antaganden endast äro konstruktioner.

Kommittén har icke heller gjort gällande en dylik åtskillnad för

det öfriga lagstiftningsområdet, ehuru såsom ofvannämnda karta utvisar

lika stor eller liten anledning förefanns därtill för hela landet uppöfver

intill finska gränsen jämte trakterna kring Storsjön. Kommittén yttrade

också i sina slutanmärkningar öfver den på kartan utmärkta geologiska

undersökningen, att »denna undersöknings resultat icke få öfverskattas, när

det gäller att från nationalekonomisk och social synpunkt betrakta det

ämne, hvars behandling blifvit åt kommittén uppdragen». Detta bestyrkes

också i hög grad ad kommitténs statistik, men af denna togs ingen kännedom

vid det slutliga beslutet att medtaga endast vissa socknar af Gäfleborgs

län. Ofvannämnda siffror tala dock sitt tydliga spåk. De utvisa

ej heller just några »stadgade förhållanden» för åtskilliga af de från lagen

undantagna socknarna.

Af allt detta framgår, att denna i sista stunden af kommitténs

arbeten yppade omkastning för Gäfleborgs län i ledande principer uppenbarligen

varit ett utslag af opportunism från de fem ledamöternas sida.

Det är ju också alltid så, att när man till sist står inför nödvändigheten

att söka aflocka Första kammaren något medgifvande i jordfrågans brännande

spörsmål, föreställer man sig att en forsta förutsättning därför är

att utsmycka förslaget med möjligaste myckenhet principlöshet och bristande

effektivitet. Härtill kommer ju också, att de undantagna delarna af länet,

hvilka enligt sakkunniges vitsord begåfvats med synnerlig god skogsväxt,

ligga in på hjärtat af vissa i vår politik mäktiga bolags intresseområden.

Den* af utskottet åberopade omständigheten, att vissa delar af Dalarne

undantoges från förbudet, har främst berott därpå, att vid de förslag till

förbudslag, som sedan år 1901 ägt rum, lagen ansetts böra omfatta de delar

af Norrland och Dalarne, som undergått afvittring på kronans bekostnad,

hvilken begränsning ock synes motsvara det mest trängande praktiska behofvet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 38.

15

Utskottet säger slutligen, att, såvidt utskottet kan förstå, behofvet af

en förbudslag ej lärer vara större för de undantagna delarna af Gäfleborgs

län än för Uppland eller många andra landskap. Häri har utskottet rätt

i den meningen, att en förbudslag säkerligen behöfs äfven mångenstädes i

mellersta och södra delarna af riket. Skillnaden är dock den, att för det

område, hvarom nu är fråga, liar redan en utredning genom statsmakternas

försorg skett, så att man nu kan gå till beslut. I fråga åter om de mellersta

och södra delarna af riket har en sådan förberedande utredning ännu

ej ägt ruin. Därom framställes emellertid förslag i tredje punkten af förevarande

motion, hvilket förslag utskottet dock äfven afstyrka

Hufvudsumman är som sagdt emellertid, att utskottet ej har något

emot, utan såsom det synes snarare gärna ser, att bolagen fortfarande

»taga jorden från bönderna.»

Beträffande utskottets hemställan under 3:o:

af herrar Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken,

Berggrm och Olsson i See, hvilka hemställt, att Riksdagen måtte

anhålla, att Kungl. Maj:t ville, så snart ske kan, låta verkställa en fullständig

utredning rörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna

af riket samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som

af denna utredning kunna påkallas.

Till stöd för denna hemställan har borr Lindhagen särskildt anfört:

»Till eu början får jag äfven i denna punkt åberopa det allmänna uttalande,

som af mig afgifvits under punkt 1.

Beträffande härefter den förevarande punkten må erinras, att åren

1907, 1908 och 1909 Andra kammaren — det första och sista året på

utskottets hemställan — beslutit ett dylikt förslag.

Den vid riksdagarna 1898, 1899 och 1900 väckta framställning om

utredning om ingripande mot bolagens jordförvärf, hvilken alla gångerna

antogs af Andra men afslogs af Första kammaren, undantog ej från undersökningen

mellersta och södra delarna af riket. Lagberedningens förslag

år 1847 till ny civillag upptog under jordabalken ett förbud, gällande

för hela riket, att med äganderätt öfverlåta fast egendom till aktiebolag

utan Konungens lof.

Utskottet, vill nu icke vara med om ens en utredning i motionens

syfte. För ändamålet dekreterar utskottet bara på rak arm och utan nå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande Nr 33.

gon hänsyn, att jordbrukets ställning i mellersta och södra delarna i vårt

land vore en helt annan än i Norrland samt att till norrlandslagstiftningen

i ämnet särskiidt medverkat klimatet och jordens beskaffenhet med

flera omständigheter, som i Norrland bidragit att skapa särskilda förhållanden.

För det första gäller frågan dock de sociala vådorna af en fortgående

utvidgning af den industriella feodalismen och de olägenheter,

som däraf redan uppkommit. Här spela klimat och jordens beskaffenhet

ingen väsentlig roll. En bekant romersk historieskrifvare framhåller ju,

att det var de stora godsbildningarna,, latifundierna, som mest bidrog till

romarväldets undergång. Där voro dock klimat och jord ej desamma som i

norra delarna af Sverige. Utskottet har säkerligen äfven hört talas om det

feodalväsende, som på sin tid bredde ut sig öfver hela Europa, samt om

det ingripande häremot, som ägde rum i vårt land under Gustaf Vasa och

Karl den elfte, hvilket ingripande just afsåg förhållandena i mellersta och

södra delarna af landet.

Hvad sedan angår frågan om bolagens faktiska jordförvärf i mellersta

och södra delarna af landet, låtsas utskottet icke om det kända förhållandet,

att vidsträckta trakter af dessa landsdelar ägas af bolag under förhållanden

alldeles likartade med de norrländska. Utskottet blundar också obesvärad!

för de siffror, som i denna och föregående motioner åberopats ur den redan

tillgängliga statistiken, utvisande att bolagens jordförvärf mångenstädes äfven

fortfarande breda ut sig. Och utskottet tager ingen som helst hänsyn till

den af Andra kammaren upprepade gånger framförda opinionen, att en undersökning

bör få ske, en opinion som vid sista årets riksdag tog sig uttryck

till och med i ett beslut af Andra kammaren på ortrepresentanternas framställning

att omedelbart antaga en förbudslag för Värmlands län.

Hufvudsumman är, som sagdt, emellertid, att utskottet ej har något emot

utan såsom det synes snarare gärna ser, att bolagen fortfara att »taga jorden

från bönderna.»

samt af herr Bergendahl.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.