Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen m. m.

1910-03-08 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:35, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till Riksdagens kansli den 31 mars 1910 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen m. m.

Uti en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 146, hafva herrar Hjalmar Branting, Carl Lindhagen, Herm.

Lindqvist, C. G. Lindley, A. C. Lindblad, Ernst Blomberg, Ernst Söderberg,

Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, B. Hj. Rissén, J. Th. Johansson,

Sven Persson, K. A. Borg, J. Aberg, J. A. Wallin, N. Edv. Lindberg,

C. E. Svensson, E. C. Kropp, Värner Rydén, Sven Linders, Nils Persson,

O. H. Waldén, Aug. Nilsson, A. J. Christiernson, G. A. Strömberg,

F. W. Thorsson, Emil Kristensson, G. A. Rundgren, N. A:son Berg,

J. Forssell, E. A. Leksell, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson och L. J.

Carlsson, hemställt, att Riksdagen ville

l:o. för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

till den lydelse, dessa §§ hade före 1899 års lagändring;

2:o. för sin del besluta att återställa 10 kap. 14 § strafflagen till

det innehåll, denna § hade före 1906 års lagändring;

3:o. för sin del besluta, att straffskalan för majestätsförbrytelse

genom smädligt yttrande i tal eller skrift (strafflagen 9 kap. 5 §) må

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 7 Samt. 33 Höft. (Nr 35.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

likställas med öfriga straffskalor för kvalificerad smädelse, så att straffarbete

bortfaller och bötesstraff må kunna ådömas;

4:o. anhålla, att Ivungl. Maj:t måtte, utan afvaktan på en rättegångsreform,

taga i öfvervägande på hvad sätt strafflagens bestämmelser

om häktning må, till värnande af den personliga friheten, kunna omarbetas,

samt därom äfvensom rörande åklagaremaktens reformering för

Riksdagen framlägga erforderliga lagförslag.

I anledning af det under 4:o här ofvan gjorda yrkande kommer

utskottet att i annat sammanhang afgifva utlåtande.

Till stöd för de ofvan under l:o), 2:o) och 3:o) framställda yrkanden

hafva motionärerna anfört följande:

»Föregående års stora sociala strid, framkallad genom arbetsgifvareorganisationernas

lockoutproklamationer och till sin omfattning ytterligare

utvidgad genom den svenska industriella arbetareklassens samfällda

uppträdande sida vid sida med hundratusentals i svältkriget

utkastade män, kvinnor och barn, var till sin upprinnelse en strid

af rent ekonomisk natur. Genom regeringens overksamhet och de

stridande parternas uthållighet rubbades emellertid alltmer samhällslifvets

normala funktioner, och då de icke direkt af striden berörda

samhällsmedlemmarna togo position till de stridande parterna, öfvergick

det ekonomiska kriget alltmer till en kamp i klassmotsättningarnas

tecken.

Den stora striden har gifvit nya erfarenheter och den har bekräftat

de redan vunna. Den har bekräftat, att den svenska arbetarerörelsen

irti sin sträfvan till ekonomisk frihet och till medinflytande på lagstiftningen

alltjämt siöter på en oförsonlig fiende uti det konsoliderade

kapitalist- och arbetsgifvareintresset eller hvad man kan kalla den nuvarande

samhällsmakten. Den har bekräftat, att uti en kritisk situation

denna samhällsmakt i sin mest intima funktion, rättskipningen, kastar

masken och framträder icke såsom en opartisk, om ock ofullkomlig, rättvisans

handhafvare, utan såsom eu maktens oförsonlige exekutor. För

denna form af rättskipning existerar icke en på psykologisk iakttagelse

eller social insikt grundad rättvisa, icke en ansvarskänsla, som drifver

till studium af brottet såsom en social företeelse, icke ett sökande af

sanningen och ett tillgodogörande af vetenskapens forskningsresultat,

endast ett summariskt oskadliggörande af det angrepp på samhällsmakten,

som den brottsliga handlingen representerar eller anses representera.

Den stora sociala striden har kastat sitt blixtljus in i vår rättskipnings

mörkaste vrår och den har med kraftig hand strukit under,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

att klassrättvisa utöfvas genom det sätt, hvarpå lagarna tillämpas.

Följden har också blifvit, att rättskipningens anseende inom vida kretsar

i landet undergräfts.

Rättsordningen måste uppbäras genom ett häfdande af likbeten

inför lagen, och dålig rättskipning är ett samhällsondt af den allvarligaste

beskaffenhet. Denna farliga väg har lagstiftningen beträdt samt

åklagaremakten och rättskipningen fullföljt genom klasslagar, godtyckliga

häktningar och upprörande hårda domar. Härigenom har förtroendet

för rättskipningen rubbats och motsättningar mellan samhällsklasserna

skärpts.

15 kap. 22 § 2 mom, strafflagen (Åkarpslagen).

Hvad som i särskildt hög grad bidragit till att skärpa denna motsättning

och som hotar att i grunden äfventyra förtroendet till lagstiftningen

och rättskipningen har varit den ändring i 15 kap. 22 och

24 §§ strafflagen af den 10 juli 1899, som under namn af Åkarpslagen

supplerar vara strafflagsbestämmelser om ansvar för tvång genom våld

eller hot äfvensom det sätt, hvarpå denna klasslag tillämpats.

Emot detta lagrum har framhållits, att det bär klasslagstiftningens

särmärke, dels såsom varande ett specialstadgande, som innebär en

skärpning af det generella stadgandet om ansvar för våld eller hot i

afsikt att trygga en samhällsklass’ privilegierade intressen, dels äfven

såsom utgörande ett frångående af de allmänna rättsprinciperna genom

försökets bestraffande såsom fullbordadt brott. Åren 1904 och 1908

har motion väckts i Riksdagen med yrkande om en återgång till dessa

lagrums förutvarande lydelse, men har denna motion afstyrkts af lagutskottet

och åt Riksdagen afslagits, dock efter ingående debatter och

voteringar i Andra kammaren, hvilka ådagalade, att där funnes stora

sympatier för motionernas syfte.

Till försvar för ett bibehållande af de skärpta lagbestämmelserna

anförde 1908 års lagutskott, att erfarenheterna angående lagens tilllämpning

icke gifvit vid handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist,

samt att erfarenheten vidare visade, att det ifrågavarande straffskyddet

icke utan fara kan eller bör af samhället undvaras.

Hvad det senare skälet angår, så vilja vi erinra därom, att bland

de svåraste hot, som öfverhufvud taget torde finnas, är svälthotet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

hvilken användt af arbetsgifvare i den sociala kampen, riktar sig icke

blott mot arbetaren själf, utan äfven mot kvinnor och barn eller med

ett ord mot samhällets lefvande kapital. Detta hot är dock till och med

strafflöst, men oafsedt den uppfattning, man må hafva om denna sak,

står härvid dock fast, och detta är det viktigaste, att lagens tillskyndan,

hvarken 1908 eller vid tidigare tillfällen, ådagalagt behofvet af att

genom en undantagslagstiftning frångå allmängiltiga rättsregler.

Beträffande särskildt det frångående af allmänna rättsprinciper, som

innebäres uti försökets straffande såsom fullbordadt brott, vilja vi

inskränka oss till att åberopa de vägande inlägg, som därom gifvits

äfven från den juridiska sakkunskapen, däribland ock högsta domstolen,

som afstyrkte lagändringen.

Hvad slutligen angår påståendet, att lagen ej skulle drabbat

obehörigt eller orättvist, så utvecklas detta närmare af 1904 års lagutskott

på följande sätt, som det varit oss angeläget att här ordagrannt

återgifva.

»Såsom en tredje anmärkning emot förenämnda paragrafs lydelse

har framhållits den obestämdhet, som vidlåder begreppet hot såsom

förutsättning för straffbart försök till sådant brott, som i paragraferna

omhandlas/ I detta afseende har uttalats, att nämnda obestämdhet

skulle kunna medföra, att personer komme att åtalas och dömas för

åtgärder, hvilka i allmänhet anses fullt befogade eller som varit af

beskaffenhet, att ej den ringaste fara för den afsedda effektens inträdande

uppstått. Såvidt utskottet kan finna, bör denna anmärkning ej tillmätas

vidare betydelse. För de lagskipande myndigheterna lärer ytterligare

ledning vid tillämpningen af ifrågavarande straffbestämmelse ej

vara erforderlig än den, som kan hämtas från allmänna principer inom

strafflagstiftningen. Afl dessa torde nämligen följa, att hotet ej kan

blifva föremål för straff i andra fall, än då detsamma varit af så allvarlig

beskaffenhet, att det inneburit fara för det därmed afsedda brottsliga

syftets förverkligande, och än mera framhäfves detta såsom förutsättning

för straffbarhet genom stadgandet, att hotet skall innebära

försök till sådant brott, hvarom här är fråga, Härigenom är. nämligen

uteslutet, att straff för hot ådömes i sådana fall, då hotet ej rimligen

kan antagas hafva varit tillräckligt för framkallande af därmed åsyftad

effekt.»

Hur föga underlag verkligheten erbjuder för en dylik optimistisk

uppfattning, belyses bäst genom att återgifva några exempel på denna

lagbestämmelses tillämpning på senare tider.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 5

Stadsfiskalen Jonathan Ekelund i Örebro häktade fabriksarbeterskan Selma

Johansson och ställde henne under tilltal vid Örebro rådstufvurätt för hot mot

arbetsvillig jämlikt strafflagens 15 kap. 22 § 2 mom.

Hotet uppgafs hafva bestått däruti, att Selma J. följt en arbetsvillig arbeterska

till den fabrik, där båda före storstrejken arbetat samt därvid förebrått henne, att

hon återupptagit arbetet, innan konflikten bilagts. Den tilltalade skulle därvid bland

annat hafva yttrat: att om hon icke upphörde att arbeta, skulle S. J. träta på henne,

så länge hon (S. J.) vistades i Örebro, samt skämma ut henne öfverallt i staden.

Målsägaren anmälde J:s förfarande för arbetsledningen på fabriken, men nedlade icke

arbetet. Åklagaren ansåg, att J. genom detta yttrande och andra förebråelser, framställda

likväl i betydligt mildare form, gjort sig skyldig till straffbart hot.

Den tilltalade medgaf, att hon haft ofvan omförmälda yttrande, men framhöll,

att detsamma föranledts af den upphetsade sinnesstämning, hvaruti hon befann sig,

samt bestred ansvarsyrkandet.

Uti utslag den 2 september 1909 förklarade rådstufvurätten, att straffbart

hot förelåg, och dömde Selma J. till tre månaders fängelse för brott mot meranämnda

lagrum, samt förordnade, att den tilltalade skulle, i afbidan på att utslaget

vunne laga kraft, fortfarande hållas i häkte.

J. besvärade sig i Svea hofrätt, som försatte henne på fri fot och genom

utslag den 19 oktober 1909 fastställde rådstufvurättens utslag.

Selma J. fullföljde besvär till H. D., som genom utslag den 17 december

1909 frikände henne från allt ansvar.

Samme åklagare häktade mureriarbetaren Algot Gillberg och ställde honom

under tilltal vid Örebro rådstufvurätt för hot mot arbetsvillig jämlikt angifvet

lagrum.

Hotet uppgafs hafva bestått däruti, att G., som deltagit i storstrejken, vid

gående utanför en fabrik, där arbetet delvis var återupptaget af kvinnliga arbetare,

tillropat dessa, som befuimo sig uti en mot gatan liggande del af fabriken: »djäfla

konor, förbannade konor.»

De sålunda enligt uppgift förfördelade kvinnorna hördes såsom målsägare,

hvarvid de emellertid förnekade, vare sig att de sett svaranden vid omstämda tillfället,

än mindre hört något hans tillrop; fönsterna i fabriken hade nämligen varit

stängda och bullret från fabriken hindrade i allmänhet alla ljud utifrån att intränga.

En bokhållare, som befunnit sig vid ett öppet fönster i fabriken, uppgaf emellertid

uti sitt vittnesmål, att han hört tillropen. I öfrigt förekom intet af betydelse

i målet.o

Åklagaren yrkade ansvar å G. för hot mot arbetsvilliga jämlikt ifrågavarande

lagrum.

Den tilltalade medgaf, att han haft ofvannämnda yttrande, men icke adresserat

detsamma till arbeterskorna på fabriken, utan till en kamrat, som gick bredvid

honom. Enär utropet emellertid icke i och för sig kunde anses innebära hot samt

detsamma ej ens uppfattats af dem, mot hvilka det påståtts hafva blifvit riktadt,

bestred G. ansvarsyrkandet.

Uti utslag den 15 oktober 1909 dömde Örebro rådstufvurätt Algot G. till

150 kronors böter jämlikt strafflagens 15 kap. 22 § 2 mom.

G. anförde besvär i Svea hofrätt, som ännu icke meddelat utslag..

Samme åklagare instämde läderarbetaren August Sjöberg till Örebro rådstufvurätt

med yrkande om ansvar enligt förut angifvet lagrum.

Rättsfall 1.

Rättsfall 2.

Rättsfall 3.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Rättsfall 4.

Rättsfall 5.

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 35-

Sjöberg uppgafs hafva tillsammans med annan person tillställt en oorganiserad

arbetsvillig arbetare inom samma fack ett protokollsutdrag, hvarigenom ett under

storstrejken hållet möte förklarade sig anse den arbetsvillige läderarbetaren såsom

strejkbrytare, därest han arbetade under storstrejken. Detta protokollsutdrag hade

af den tilltalade personligen öfverlämnats till målsägaren.

Svaranden medgaf, att han gjort sig skyldig till hvad som lagts honom till

last, men bestred, att detta hans förfarande vore att anse såsom straffbart hot.

Målsägaren hade nämligen till en annan arbetare uppgifvit, att han icke kunde anses

såsom strejkbrytare, därför att han arbetade under strejken, enär han vore oorganiserad.

I anledning häraf och för att taga honom ur denna hans villfarelse hade

på ofvannämnda möte föreslagits, att ett uttryck för mötets uppfattning af frågan

skulle tillställas den oorganiserade arbetaren genom ett protokollsutdrag. Svaranden

och en annan person hade fått i uppdrag att tillställa målsägaren detta utdrag.

Tillika anhöll Sjöberg att få med vittnen styrka riktigheten af dessa uppgifter.

Kådstufvurätten afslog G:s begäran om vittnesförhör och dömde honom genom

utslag den 15 oktober 1909 för straffbart hot jämlikt åberopade lagrum till en

månads fängelse.

Sjöberg anförde besvär i Svea hofrätt, som emellertid genom utslag den 28

december 1909 fastställde rådstufvurättens utslag.

S. fullföljde besvär till Kungl. Maj:t, som ännu icke afgjort besvären.

Stadsfiskalen E. Kumlien i Västerås häktade glasmästeriarbetaren K. Femström

och ställde honom under tilltal för hot mot arbetsvillig jämlikt förut angifvet lagrum.

Hotet uppgafs hafva bestått däruti, att F. uti ett besök i målsägande^ hem

en af de första storstrejksdagarna utfarit i hotelser mot honom för att förmå honom

att nedlägga arbetet.

Svaranden medgaf, att han vid det omstämda tillfället gjort ett besök hos

käranden i hans bostad, samt därvid förebrått honom, att han icke hållit sitt förut

afgifna löfte att deltaga i arbetsnedläggelsen. Svaranden hade emellertid icke användt

några hotelser och bestred i anledning häraf ansvarsyrkandet. Till bestyrkande af

att målsägaren själf förklarat sig aftonen före det påstådda hotet vilja deltaga i

arbetsnedläggelsen hördes vittnen, som vitsordade riktigheten häraf.

Med stöd endast af målsägandens och hans hustrus uppgifter dömde Västerås

rådstufvurätt genom utslag den 6 september 1909 den häktade till 100 kronors böter.

F. anförde besvär i Svea hofrätt, som ännu icke meddelat utslag.

Samme åklagare häktade arbetare O. A. Hasselström-Törnblom, E. G. Johansson

och E. A. Hallin samt ställde dem under tilltal vid Västerås rådstufvurätt för hot mot

arbetsvilliga enligt förut angifvet lagrum. _ _ .

Det straffbara förfarandet skulle bestått däruti, att de häktade deltagit uti

en folksamling, som så småningom genom tillopp af strejkande arbetare bildat sig

utanför en fabrik, där arbetet varit nedlagdt några dagar under storstrejken, men

därefter delvis återupptagits, innan striden afblåsts. Inga oroligheter förekommo. De

häktade hade emellertid befumiit sig uti främsta ledet af folkmassan och hade, då

de arbetsvilliga utkommit från fabriken, närmat sig dem, dock utan vare sig hotfulla

åtbörder eller tilltal.

De häktade medgåfvo, att de vid i målet ifrågavarande tillfälle befunnit sig

utanför fabriken. De hade sett människor strömma dit och följt efter för att^se

efter hvad anledningen var härtill. Vid framkomsten till fabriken hade de förstått,

att folkmassans uppträdande utgjorde en opinionsyttring mot de arbetsvilliga på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 7

fabriken och hade därför deltagit uti densamma. När de arbetsvilliga utkommit

hade de gått några . steg mot dem för att bättre kunna iakttaga, hvilka de voro.

De hade emellertid icke tilltalat dem eller på något sätt förgripit sig emot dem.

De bestredo, att de. gjort sig skyldiga till något som helst straffbart förfärande

genom att deltaga uti en folksamling, som demonstrerade en enligt deras uppfattning

fullt berättigad opinion.

Yästerås rådstufvurätt dömde dem emellertid genom utslag den 20 september

1909 till hvardera en månads fängelse för hot mot arbetsvilliga jämlikt det af

aklagaren åberopade lagrummet.

De tilltalade anförde besvär i Svea hofrätt, som ännu icke meddelat utslag.

Kronolänsman C. A. Arnheim häktade nattvakten Svante Larsson och ställde

honom under tilltal vid Svartlösa häradsrätt för våld och hot mot de arbetsvilliga.

Larsson hade en morgon under storstrejken tillika med en del andra arbetare

befunnit sig utanför en fabrik vid Liljeholmen, där arbetet var nedlagdt. En del

fabnksarbeterskor hade samlat sig utanför samma fabrik, men på något afstånd från

svaranden, för att rådgöra om, huruvida de skulle återupptaga arbetet eller icke.

En yngre fabriksarbeterska hade från motsatt håll kommit gående emot fabriksporten,

synbarligen utan att hafva iakttagit de öfriga arbeterskorna. Larsson, som

kände denna fabriksarbeterska sedan hennes barndom, ropade henne vid namn och

tog några steg emot henne. Iion gick då fram till honom, hvarvid han lade armen

omkring;hennes lif eller på hennes skuldra och visade henne på de öfriga arbeterskorna.

Åklagaren ansåg, att L. öfvat våld mot målsäganden genom att hafva med

vald hindrat henne att gå in i fabriken.

Målsäganden själf bestred, att hon varit utsatt för något som helst våld eller

påtryckning, detta^ trots upprepade försök från åklagarens sida att förmå henne att

erkänna, att L., då han lagt armen kring hennes lif eller på hennes skuldra, tryckt

sa hårdt, att hennes rörelse framåt kunde betraktas såsom i någon mån ofrivillig.

, Larsson bestred ansvarsyrkandet med särskildt betonande af att han, som vore

o6 år gammal, kändt målsägande!! redan från den tid, hon låg i vaggan, och aldrig

skulle kunna, göra henne något midt. Till styrkande af att lian icke hotat henne

™er öfvat något som helst otillbörligt inflytande på henne anhöll han om vittnesåtta

åt honom åberopade vittnena intygade, att både svaranden och

målsäganden skrattat och skämtat under uppträdet, samt att intet, vare sig våld

eller hot ifrågakomma.

Genom utslag den 14 december 1909 frikände häradsrätten L. från allt ansvar,

men afslog hans begäran om ersättning för rättegångskostnaderna.

Larsson hade i afbidan på rannsakningen hållits häktad c:a 14 dagar.

e. länsman O. Nilsson å Lidingön häktade spårvakten C. O. Hjulberg och

ställde honom under tilltal för brott jämlikt strafflagens 15 kap. 22 § 2 mom.

Det straffbara förfarandet skulle hafva bestått däruti, att Hjulberg vid besök

a en fru Johanssons kafélokal å Lidingö skulle om en arbetsvillig spårvagnsförare

hafva yttrat: »Hellgren är i staden och skall lära sig föra spårvagnar, men det är

icke rådligt, och . jag skall nog ge honom, så att han slutar.» Hellgren var icke

närvarande vid tillfället,, men på anmodan af fru Johansson hade annan person

underrättat honom om Hjulbergs yttrande.

Hörd som vittne inför rätten, bär Johansson återtagit sin af Hjulberg bestridda

uppgift om hotet och förklarat, att Hjulberg ej i hennes närvaro fällt några hotelser

mot Hellgren.

Rättsfall 6.

Rättsfall 7.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Rättsfall 8.

Rättsfall 9.

Rättsfall 10.

8

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Målet, som är anhängig! rid Södra Roslags häradsrätt, är ännu ej af häradsrätten

G Fagerström häktade arbetaren P. Saroczynski och ställde honom

under tilltal vid Halmstads och Tönnersjö häradsrätt för hot mot arbetsvillig.

Det straffbara förfarandet skulle ha bestått däruti, att S. skulle hafva skritvit

ett bref, hvari målsäganden hotades med att blifva utsatt för våldsamheter,

därest han icke nedlade arbetet. Hotelsebrefvet skulle därefter hafva mstuckits i

ett nyckelhål till en dörr i målsägandens bostad. , . ,

Enligt polisförhörsprotokollet skulle S. hafva vid förhör med honom medgifvit,

att han skrifvit och aflåtit ifrågavarande bref , A ,

Svaranden bestred inför häradsrätten hvad som lagts honom till last och styrkte

med vittnen, att han dels icke vid polisförhöret alls medgifvit, att han tagit någon

som helst del i författandet eller aflåtande! af ofvannämnda hotelsebref, dels blifvit

i åklagarens närvaro misshandlad med käppslag af biträdande länsmannen C. Springer,

uppenbarligen i afsikt att därigenom tvingas till bekännelse. Enligt domarens uppfattning,

uttryckt i rättens protokoll, skulle denna misshandel hafva afsett att »lugna»

Uti utslag den 1 september 1909 frikände häradsrätten S. från ansvar for

hot mot arbetsvillig, men dömde honom till 100 kronors böter för den smädelse mot

åklagaren, som ansågs ligga däruti, att S. inför rätten påstått, att misshandeln med

de tre käppslagen, som skett i åklagarens närvaro, afsett att tvinga honom till

bökäimGiSG»

Samme åklagare häktade arbetaren G. Värn och tre andra arbetare och

ställde dem under tilltal vid Halmstads och Tönnersjö häradsrätt med yikande om

ansvar för hot mot arbetsvilliga.

Det straffbara förfarandet skulle hafva bestått däruti, att de fyra haktade

på ett strejkmöte utsetts att hos en viss skräddaremästare hemställa, att han ville

taga sin son, hvilken icke deltog i strejken och var en minderårig fabriksarbetare,

från arbetet. De skulle därvid ha hotat skräddaremästaren med blockad, därest

han icke ställde sig denna framställning till efterrättelse.

De häktade medgåfvo, att de haft ofvannämnda uppdrag och utfört detsamma.

Däremot bestredo de, att de hotat skräddaremästaren med blockad. Däremot

hade skräddaremästaren vid tillfället frågat dem, huruvida han skulle blifva

blockerad, därest han icke åtlydde framställningen. Därpå hade de häktade svarat,

att därom kunde de icke yttra sig.

Uti utslag den 30 november 1909 dömde häradsrätten en hvar af de haktade

till en månads fängelse jämlikt 15 kap. 22 § Str.-L.

Utslaget är nu under hofrättens pröfning.

Länsmannen J. Kjellman häktade arbetaren Karl Tnllkott ocli ställde honom

under tilltal vid Nora häradsrätt för hot mot arbetsvillig.

Hans förfarande skulle bestått däruti, att han vid ett tillfälle, da han tillika

med ett trettiotal arbetare varit lägrade på en gräsmatta i Hellefors, dels vägrat

bjuda en annan arbetare, som ordat något om att återgå till arbetet, på snus, dels

äfven vid samma tillfälle yttrat, att om samme arbetare återgick till arbetet, kunde

det hända, att både han och trehjulingen (en dressin) hamnade i diket.

T. medgaf, att han vägrat bjuda på snus, men bestred, att han natt sistnämnda

yttrande. Åklagaren inkallade ett tjugutal vittnen, hvilka alla, med undantag

af ett, intygade, att T. icke haft nämnda yttrande, hvaremot sistnämnda vittne

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 9

påstod, att T. verkligen haft yttrandet i fråga, hvilket dock, liksom alla de ord och

yttranden, som vid tillfället byttes mellan arbetarne, fällts under skratt och skämt.

Målsäganden, som inkallats, bestred, att han blifvit hotad.

Uti utslag den 30 november 1909 fälldes T. jämlikt Str.-L. 15 kap. 22 8

jämför dt med 7 kap. 4 § (sabbatsbrott) för hot mot arbetsvillig till 50 kronors

böter, hvar jämte han ålades ersätta statsverket alla de vittneslöner, som förskjutits.

Häradsrättens utslag är för närvarande beroende på hofrättens pröfning.

T. f. kronolänsmannen i Färnebo häktade arbetaren Karl Solberg och ställde Rättsfall ii

honom under tilltal vid Färnebo häradsrätt för hot mot arbetsvilliga.

Hans förfarande skulle ha bestått däruti, att han dels inslagit några fönsterlutor

uti en barack, som var afsedd att upplåtas åt arbetsvilliga, dels sönderbrutit

och utkastat några af barackens lösa inventarier. Tid det tillfälle, då fönsterrutorna

sönderslogos, fanns ingen inne i baracken.

S. medgaf, att han sönderslagit ifrågavarande fönsterrutor, men bestred, hvad

i öfrigt lagts honom till last.

Ett femtiotal vittnen hördes i målet.

Uti utslag den 12 januari 1910 dömde häradsrätten S., därför att han sönderslagit

ifrågavarande fönsterrutor till tre månaders straffarbete för hot mot arbetsvilliga

jämlikt strafflagen 15 kap. 22 § 2 mom.

Under liknande förhållanden, som uti rättsfallet nr 3 här ofvan anförts, dömde Rättsfall ia

Söderköpings rådstufvurätt en arbetare till en månads fängelse, därför att han under

storstrejken på uppdrag af ett strejkmöte delgifvit en arbetsvillig ett protokollsutdrag,

. däri angafs, att han skulle komma att betraktas såsom strejkbrytare, därest

han icke nedlade arbetet.

Liknande åtal utföras för närvarande vid Södra Möre häradsrätt och Polkare

häradsrätt.

Af här ofvan anförda rättsfall, Indika som sagdt blott utgöra

exempel, synes, oss till full evidens ådagalagdt, att hos ett stort antal

domstolar förefinnes en för den medborgerliga tryggheten farlig benägenhet

att gå vida utöfver, hvad enligt lagens mening rimligtvis bör

betraktas såsom straffbart hot. Till eu del kan detta måhända ursäktas

därmed, att domaren saknar tillräcklig ledning i lagen för bedömandet

af, huruvida hotet skall betraktas såsom straffbart eller icke, och genom

försökets likställande med fullbordadt brott är han många gånger i fråga

om bevisningen beröfvad det mest bindande indiciet, nämligen att den

afsedda effekten inträdt. Det är också uppenbart, att en strafflatitud

från 5 kronors böter till 2 års straffarbete lämnar synnerligt utrymme

för en godtycklig tillämpning, och därigenom kommer ytterligare den

medborgerliga tryggheten i fara, i synnerhet om domaren enligt sina

personliga förutsättningar har svårt att sätta sig in uti den tilltalades

förhållanden, hans känslor och tankegång.

Af ofvannämnda rättsfall framgår jämväl, att åklagaremakten ännu

Bill. till Likså. Prof. 1910. 7 Samt. 33 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 0 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

mindre är vuxen sin uppgift att i förevarande fall oväldigt och förnuftigt

tillämpa gällande lag, i hvad på den ankommer. Det är förvisso

upprörande, att personer till och med beröfvas friheten under

längre eller kortare tid, tack vare en så sväfvande och tendentiös lagstiftning.

Det förefaller visserligen, som om inom högsta domstolen,

hvilken afstyrkt 1899 års ändringsförslag, skulle kunna motses en mera

skolad uppfattning i fråga om det straffrättsliga begreppet hot, och att

det sålunda kan blifva för den oskyldige möjligt att i sista instans få

sitt förfarande underkastadt en mera insiktsfull pröfning. Dock är att

märka, att han kanske under rannsakningstiden hållits häktad och utstått

ett lidande, som måste kännas så mycket svårare, som han i en mängd

fall måste anse sig fullkomligt oskyldig.

I betraktande af att en mängd åtal och utslag, som under nästförflutna

år utförts och ådömts jämlikt 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen,

kunna karakteriseras såsom Övergrepp från åklagaremaktens och

rättskipningens sida samt ledt till svåra lidanden för den, som drabbats

af detta klasslagstiftningens blindt huggande svärd, torde man kunna

påstå, att den personliga friheten haft och fortfarande har mera att

frukta af dessa strafflagsbestämmelsers tillvaro än af de Övergrepp,

hvartill enstaka strejkande arbetare gjort sig skyldiga och som skulle

drabbats af fullt tillräckliga straff enligt det generella stadgandet om

hot. För rättssäkerheten och för rättskipningens auktoritet är det af

nöden, att denna undantagslagstiftning, hvilkens karaktär af uppenbar

klasslag icke längre kan förnuftigtvis bestridas, blifver ur strafflagen

utmönstrad. Den dömande myndighetens äfvensom ordningsmaktens

och åklagaremaktens synnerliga oförståelse för de sociala problemen,

särskildt ådagalagd under föregående års stora sociala strid, nödvändiggör

jämväl en återgång till tidigare generella straffbestämmelser.

Uti detta sammanhang få vi äfven fästa uppmärksamheten på, att

rättskipningens partitagande under den stora arbetskonflikten yttrat

sig uti eu tillämpning af 11 kap. 15 § strafflagen på sådana fall, där

man icke med bästa vilja i världen tilltrott sig kunna påkalla tillämpning

af Åkarpslagen. Man kan säga, att vi här fått något, som skulle

kunna kallas lilla Åkarpslagen. Lagens stadgande om »förargelseväckande

beteende» har kommit till vidsträckt användning jämväl då strejkande

arbetare, utan att ens det minsta sken af våld eller hot förelegat,

endast genom ett tillkännagifvande af sin opinion väckt förargelse hos

»arbetsvilliga», hos deras beskyddare hos öfverklassen eller hos myndigheterna.

Det har varit oss angeläget att till belysning häraf äfven

anföra några rättsfall.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

T. f. stadsfiskalen K. P. Pranzén i Sala instämde arbetarne L. It. Johansson, Rättsfall i.

A. V. Eriksson och Anders Broberg till rådstufvurätten i Sala med yrkande om

ansvar för förargelseväckande beteende jämlikt strafflagen 11 kap. 15 § mom. 3.

Det straffbara förfarandet uppgafs hafva bestått däruti, att de tilltalade

skulle hafva spottat å gatan, då en arbetsvillig passerade förbi. Ett vittne, som

emellertid vid ett senare rättegångstillfälle återtog det mesta af sitt första vittnesmål,

bestyrkte angifvelsen, medan svaranden till sitt fredande kunde åberopa fyra

vittnen, som intygade, att åtminstone två af de tilltalade icke spottat.

Rådstufvurätten dömde i allt fall till edgång, hvilket utslag nu är beroende

på kung! hofrättens pröfning.

Stadsfiskalen E. Kumlien i Västerås hade till rådhusrätten instämt arbetarne Rättsfall 2.

K O. Fredriksson, G. A. Lundkvist, K. F. Lundkvist, S. G. Johansson och K. A.

Eriksson med yrkande om ansvar för förargelseväckande beteende jämlikt strafflagen

11 kap. 15 § 3 mom.

Det åtalade förfarandet skulle ha bestått däruti, att de tilltalade tillsammans

med _ några andra strejkande arbetare, då de gingo gatan fram, stannat framför en

öppning i stenläggningen, där några arbetsvilliga voro sysselsatta med gräfning

De skulle därjämte ha fällt några yttranden som »att de voro idioter som arbetade

och icke värda att lefva», hvarefter de omedelbart fortsatte gatan framåt.

De tilltalade medgåfvo, att de stannat utanför i målet ifrågavarande plats,

men de bestredo, att de därvid fällt några som hälst yttranden till de arbetsvilliga.

De hade endast ett ögonblick betraktat deras arbete och därefter aflägsnat sig.

De arbetsvilliga hördes som vittnen i målet, och med stöd af deras uppgifter

dömde rådhusrätten de tilltalade till hvardera 25 kronors böter för förargelseväckande

beteende å allmän gata.

Vice länsmannen Elof Bergvall i Flen instämde kassören F. O. Karlsson Rättsfall 3.

samt 14 andra arbetare till Villåttinge häradsrätt med yrkande om ansvar å dem

för förargelseväckande beteende jämlikt strafflagen 11 kap. 15 § 3 mom.

Det åtalade förfarandet skulle ha bestått däri, att nämnda personer en dag

under storstrejken tillika med några andra arbetare samlat sig utanför en ångsåg,

där arbetet delvis pågick med arbetsvillig! folk. Dessa arbetsvilliga till ett antal

af tre, fyra stycken läto sig icke på något sätt beröras af denna opinionsyttring

från de strejkandes sida, utan lämnade fabriken och tågade demonstrativt genom

Flens större gator till sin bostad, därigenom åsamkande sig själfva en rätt betydlig

omväg. De strejkande följde efter, dock utan att på något sätt ofreda dem.

Samtliga de tilltalade bestredo, att de gjort sig skyldiga till straffbart förfärande

och framliöllo, att de ansågo sig ha lika stor rätt att demonstrera sin

solidaritet under storstrejken som de arbetsvilliga att tillkännagifva sin arbetsvillighet.

Några vittnen hördes, hvilka samtliga tillhörde de bättre situerade i Flen, och

intygade, att de känt sig förargade.

Häradsrätten dömde de tilltalade till hvardera 25 kronors böter för förargelseväckande

beteende, hvarvid emellertid är att märka, att nämnden öfverröstade

rättens ordförande.

Uppenbart är, att den »förargelse», som i dessa fall ifrågakommit,

varit betingad af sociala och icke af etiska skäl, och det är anmärkningsvärdt,

att domstolarna icke aktat nödigt att skilja mellan dessa

tvenne fall, af hvilka straff endast i det senare bör få ifrågakomma.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Rättsfall 1.

10 kap. 14 § strafflagen (de s. k. Staafflagarne).

En annan lagbestämmelse, som jämväl blifvit djupt förbatlig,

såväl i fråga om sin innebörd, som genom det sätt, hvarpå densamma

tillämpats, är strafflagens 10 kap. 14 § i den lydelse detta lagrum

1906 erhöll.

Frånsedt det »förtydligande)) af lagen, som då ägde rum genom

att däri införa en s. k. kautsehukbestämmelse, utmärker sig lagändringen

framför allt genom att den i straffskalan införde straffarbete ända till

fyra år i stället för det förra straffmaximum af två års fängelse.

Alltsedan lagändringen tillkom har det visat sig, att denna strafflagsbestämmelse

användts på ett sätt, som sätter yttrandefriheten i allvarlig

fara och äfven för rena åsiktsbrott åsamkat den skyldig befunne

straffarbete, man kan säga nästan i regeln.

Vi tveka icke att beteckna 1906 års lagändring såsom reaktionär,

och såsom ett utslag af sällsynt missriktad omvårdnad om samhällets

bästa. Straffarbete särskildt för åsiktsbrott är det sämsta vapnet af alla

mot missnöjet, och det synes oss vara ett kultursamhälle ovärdigt att

genom tillfogande af ett kroppsligt lidande förmå människor att byta

åsikter. Den nya lydelsen gifver tillfälle till en så vidlyftig och fri

lagtolkning, att snart sagdt hvarje missnöjesförklaring med vår bristfälliga

samhällsordning kan komma under straffrättsligt bedömande.

Det har i alla tider varit det fria ordet, som påvisat bristerna och påskjmdat

samhällsförbättringarne, och därför måste ett dylikt kringskärande

af yttrandefriheten betecknas såsom ett attentat mot utvecklingen.

Vi vilja äfven här anföra några exempel:

Norrköpings rådstufvurätt dömde genom utslag den 27 september 1906

journalisten Olof Sundström till 1 års straffarbete jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen.

Sundström både från trycket utgifvit en skrift »Till kamp mot militarismen»,

af i hufvudsak följande innehåll:

»Mot bakgrund af den ryska revolutionen manar författaren att äfven i vårt

land förbereda frigörelsearbetet genom att bekämpa och bringa på fall militarismen,

som öfver allt är våldets och förtryckets fastaste stöd. Därmed gagna vi vårt

land och hela mänskligheten. Militarismen är mänsklighetens värsta plågoris, är

icke ett värn för freden, som det påstås, utan själf en källa till krig; den bästa

fredsgarantien är arbetarnas internationella solidaritet. Folken vilja ej krigen, blott

kapitalismen drar fördel af dem. Krigen mellan nationerna aflösas alltmer af striden

mellan proletariatet och penningmakten. Vårt folk, redan nu suckande under de

tyngsta bördor, skall påläggas ännu större, och därtill förfäas de alltför ofta i

vapenrocken. Och då det vill vända sin kritik mot allt det militära eländet, söker

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

man tysta dess röst med de skändligaste munkorgslagar. Och detta »försvar» år

afsedt äfven mot »den inre fienden». För att ge den maktägande ett vapen mot

arbetarna själfva hjälpa dessa till att upprätthålla en utsugande och förslafvande

militarism.

Må nu därför kampen mot militarismen blifva det stora flertalets sak, och

må vi fora densamma lika hänsynslöst som den maktägande förut bekämpat oss.

Låt oss sprida upplysning om militarismens förbannelse och fredens välsignelse. Må

alla verkliga fredsvänners lösen bli: Ej ett öre åt militarismen. Och ingen bör låta

locka sig att frivilligt taga anställning vid hären eller flottan. Under nuvarande

förhållanden måste, anser författaren, en sådan betraktas som förrädare mot arbetsklassens

intressen». Och må vi också sprida upplysning hos männen i vapenrocken

om deras plikter mot deras bröder — och mot sig själfva. Må vi framhålla för

honom, att, om hans öfverordnade befalla honom att skjuta på strejkande arbetare

och han lyder, så är det lian själf, som bär ansvaret för följderna. Ty ingen

människa kan på andra vältra öfver ansvaret för sina egna handlingar.»

Det är att märka att tvenne bisittare i rådstufvurätten ville döma S. till 2

års straffarbete för här anförda skrift.

Hofrätten sänkte straffet till 6 månaders straffarbete.

Endast åklagaren i malet öfverklagade hofrättens utslag, som emellertid af

högsta domstolen fastställdes.

Stockholms rådstufvurätt dömde genom utslag den 30 september 1908 distributören

Birger Swahn till 1 års straffarbete jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen.

Swahn hade som bekant från trycket utgifvit ett flygblad »Tänk först —

Handla sedan», innefattande en svensk öfversättning af Tolstojs maningsord till de

ryska soldaterna att själfva känna ansvaret för de handlingar, som de befalldes

att utföra.

Vi anse det icke påkalladt att här ingå på en närmare redogörelse för den

brottsligt befunna skriftens innehåll, då den i annat sammanhang finnes intagen i

Riksdagens protokoll (A. K. 25 januari 1909).

S. anförde besvär i Svea hofrätt som sänkte straffet till 8 månaders straffarbete.

S. fullföljde till högsta domstolen som genom utslag den 17 februari 1909

sänkte straffet till 5 månaders straffarbete.

Det är att märka, att S. under såväl rannsakningstiden som besvärstiden hölls

häktad och sålunda var i öfver 10 månader beröfvad friheten.

Utslaget medförde en mängd åtal i skilda delar af landet, där spridarna af

flygskriften i allmänhet dömdes till långvarigt straffarbete.

Stockholms rådhusrätt dömde genom utslag den 15 september 1909 journalisten

Hjalmar Gustafsson till 2 månaders straffarbete för uppmaning till strejk

bland järnvägsmännen jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen.

Det brottsliga förfarandet skulle ha bestått däruti, att G. på ett strejkmöte

uppläste en resolution, hvaruti järnvägsmännen uppmanades att ansluta sig till sina

genom lockouten till storstrejk tvingade kamrater. G. fullgjorde därvid endast ett

honom lämnadt uppdrag och visste lika litet som någon annan, att åklagaremakten

härur skulle kunna framkonstruera ett brottsligt förfarande och vinna rättsskipningens

stadfästelse därå.

Utslaget, som öfverklagades såväl af allmänna åklagaren som af G., fastställdes

af Svea hofrätt, och är för närvarande beroende på högsta domstolens

pröfning.

Rättsfall 2.

Rättsfall 3.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Rättsfall 4.

14 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Af Gamla Norbergs och Vagnsbro häradsrätt dömdes i utslag den 21 september

1909 grufarbetaren Karl Otto Wallenstein till två års straffarbete för uppmaning

till brottslig handling jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen. Tvenne vittnen i

målet intygade, ehuru i sväfvande ordalag, att Wallenstein under diskussion vid ett

möte i Norberg yttrat, att, om nöden under storstrejken blefve för stor, ägde man

rätt att taga mat, hvar sådan fanns att tillgå, dels ock att man framdeles borde

minnas de arbetare, som under storstrejken togo plats i polisens tjänst. Ett flertal

vittnen intygade emellertid, att Wallenstein icke haft de fällda yttrandena utan uttalat

sig sålunda, att man icke finge förvåna sig öfver, om arbetarna, därest nöden

blefve för stor, tillgrepe mat, där sådan fanns att få.

Svea hofrätt sänkte uti utslag den 1 december 1909 straffet till 8 månaders

sträffärbötG

Hofrättens utslag är för närvarande beroende på högsta domstolens pröfning.

Det är naturligtvis i högsta grad upprörande att så hårda domar

kunna komma ifråga. I fallet Gustafsson »upptäcktes)) brottet.formligen

af åklagaremakten, och i fallet Wallenstein synes domaren icke hafva

varit underkunnig om skillnaden mellan, å ena sidan eu direkt uppmaning

till brott, förenad med en bestämd önskan om den brottsliga

handlingens utförande, och å andra sidan ett lösligt ordande om ett

brott, mera tillkommet för att belysa situationen än att in concreto

utföras.

Långt flera exempel skulle kunna anföras, men de här anförda

torde vara tillräckliga för att påvisa, hurusom genom den nya lagen

en högst betänklig disproportion råder emellan graden af brottslighet

och graden af straff. Ju mera straffskalan vidgas, ju större rum för

godtycklighet, och den bristande förståelsen hos den dömande myndigheten

för de sociala frågorna gör jämväl ifråga om åsiktsförbrytelserna

nödvändigt, att en återgång sker till en mildare lydelse.

Eu lagändring, motsvarande den nu föreslagna, kräfves naturligtvis

också i tryckfrihetsförordningen. Men då denna är af grundlags

natur och ändringen där tager längre tid synes det lämpligt, att nu

till en början hemställa om en pröfning af hvad strafflagen innehåller

i ämnet.

Strafflagen 9 kap. 5 § (Majestätsbrott genom smädliga yttranden).

Uti den vidräkning med lagstiftning och rättsskipning, hvartill

erfarenheten under den stora arbetskonflikten uppfordrar, får man ej

heller förbigå de åtal, som med konungens tillstånd utförts för smädelse

mot honom.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 15

Enligt strafflagen straffas smädliga yttranden i tal eller skrift i

allmänhet med böter, högst 200 kronor. Smädar man skyldeman i rätt

uppstigande led, maka, styf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,

husbonde eller annan, under hvars lydnad man står, anses

det såsom försvårande omständighet. Sker det'' å tid, ort eller ställe,

att gärningen väcker synnerligt uppseende, eller eljes är af svår beskaffenhet,

är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Talar

eller skrifver man smädligt mot ämbetsman i eller för hans ämbete, är

straffet böter från 25 till 1,000 kronor eller fängelse i högst ett år.

Dock är för smädelse mot vissa tjänstemän straffet satt allenast till

böter. eller fängelse i högst sex månader. Talar eller skrifver man

smädligen mot någon annan person af konungahuset, än konungen,

drottningen, änkedrottningen eller tronföljare, är straffet fängelse i högst

ett år eller böter från 50 till 1,000 kronor. Talar eller skrifver man

smädeligen mot riksstyrelse, riksdagen eller dess afdelningar och utskott

umgälles brottet med fängelse eller med böter från och med 50

till 1,000 kronor. Talar eller skrifver man däremot smädligen mot

konung, drottning, änkedrottning eller tronföljare, springer straffet upp

ända till straffarbete i högst 4 år eller fängelse.

Det skulle kunna vara åtskilligt att säga rörande lämpligheten och

nyttan i och för sig att hos oss införa åtal för majestätsförbrytelse i anledning

af mer eller mindre obetänkta yttranden om konungens person i

samband med behandlingen af ett politiskt ämne eller bedömandet af en

politisk situation. Icke vinner man därmed sitt syfte att främja aktningen

för konungens person och icke heller minskas bitterheten i

sinnena, allra minst under upprörda tider.

Men hvad man redan nu bör säga ifrån är, att det höga straffmaximum,

som här stadgats och som torde gifvit anledning till så höga

straff, som här nedan omförmäles, är barbariskt, eu påtaglig kvarlefva

från tider, da konungamakten mindre ansågs såsom en mänsklig institution,

än såsom en inrättning »med Guds nåde».

Så långt böra vi hafva anspråk på att redan hafva kommit, att

konungen icke längre får betraktas annat än som rikets högste ämbetsman

och en motsvarighet till presidentskapet uti ett republikanskt samhällsskick,

som genom samhällets fortgående demokratisering äfven hos

oss en gång måste komma.

Vi få här erinra om de två statuerade exempel, som redan yppats.

Ansvarige utgifvaren af tidningen »Viljan» i Östersund, Carl Åström, dömdes

för en i numret för 7 augusti 1909 införd artikel med rubrik »Storstrejken: Folket

måste åter bli herre i eget land», sedan juryn i Sundsvall förklarat uppsatsen

Sätts fall i.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Rättsfall 2.

Utskottets

yttrande.

16 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

brottslig, af rådhusrätten till 18 månaders straffarbete. Svea hofrätt har sedan

nedsatt straffet till 8 månaders straffarbete.

Artikeln framhåller att storstrejken är det svenska folkets eniga resning mot

sina förtryckare. Tidsförhållandena sägas påminna om Engelbrekts och Gustaf

Yasas dagar och de, som nu hurra för dessas minnen, äro samma förtryckare som

en Jösse Eriksson på sin tid. Äfven då höllos de maktägande under armen af

konungamakt och regering. »Baggböleriet» har på sista tiden intagit en fast ställning

vid kungamaktens sida. Ingen skall fälla en saknadens tår när den Lindmanska

regeringen går. Sedan fortsätter denna tankegång i några satser om på

hvilken sida konungens sympatier torde ligga och med erinran om Adlersparre och

Engelbrekt, men författaren betviflar storligen, att folket ännu är moget för handling.

Snickaren Einar Ljungberg höll under storstrejkstiden ett par föredrag i

Östergötland, i hvilka han vände sig mot konungens valspråk, livilket han fann

icke svara mot den hållning regeringen intog i storstrejken. Att blott upprepa

detta valspråk, — så ungefär var hans tankegång — tjänade då till ingenting, _ det

blefve ljud utan mening. Det verkliga partitagandet var icke för folket, och icke

dess intressen utan öfverklassens kunde påräkna att gynnas. Han dömdes af Svea

hofrätt till 8 månaders straffarbete.

Vi ha icke ansett oss böra här fullständigt ordagrant återgifva

de uttryck, hvilka af juryn i Sundsvall och hofrätten i Stockholm dömts

som smädliga, men de falla, äfven om de må anses mindre tillbörliga,

på intet sätt genom någon brutal råhet utom ramen för den tankegång,

som här återgifvits. På dennas art kan alltså en hvar själf döma om

förhållandet i dessa fall mellan brott och straff.

Det minsta man kan begära inför skådespelet af en sådan rättsskipning

är, att straffarbetet kommer bort ur strafflatituden, såsom vi

påyrkat ifråga om 10 kap. 14 § strafflagen, och vidare att möjlighet af

bötesstraff inrymmes i densamma. Likställes konung (och följaktligen

äfven drottning, änkedrottning eller tronföljare), i straffskydd för smädelse

med hvad nu är stadgadt ifråga om sådant brott mot riksstyrelse

och Riksdag, synes oss detta vara någorlunda resonligt, trots att äfven

här bötesstraff synts oss böra sättas i främsta rummet.»

I det utlåtande, som af 1908 års lagutskott afgafs i anledning af

en då väckt motion om sådan ändring af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen,

som i förevarande motion påyrkas, anförde utskottet följande:

»Det har tämligen allmänt erkänts, att den af de ifrågavarande

motionärerna åsyftade ändring i 22 och 24 §§ af 15 kap. strafflagen,

hvilken genom lag den 10 juli 1899 genomfördes, icke uppfyller de

anspråk, som frän formellt juridisk synpunkt ansetts kunna ställas på

densamma. I trots af de hysta farhågorna i detta och andra afseenden,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

hvilka redan vid lagens stiftande med skärpa framhöllos, ansågs dock

behofvet af ett sådant straffrättsligt skydd, hvarom här är fråga, vara

af den tvingande natur, att de anförda betänkligheterna måste fara.

Den erfarenhet, som numera vunnits af lagens praktiska tillämpning,

torde emellertid icke med fog kunna påstås hafva i allmänhet besannat

de hysta farhågorna. Denna erfarenhet synes nämligen icke visa, att

det här mött större svårigheter än i andra fall vid lagtillämpningen

kunna förefinnas att af omständigheterna vid en handlings begående

med erforderlig säkerhet sluta till förefintligheten af eu sådan rättsstridig

afsikt, som i lagrummet förutsattes. Under lagen har, såvidt

utskottet kunnat finna, icke heller hänförts andra åtgöranden än sådana,

som inneburit verklig fara för det viktiga samhällsintresse, uppehållandet

af rätten för den som vill verkställa arbete att utföra sådaut, som man

genom den antagna straffbestämmelsen velat skydda. Men om sålunda

erfarenheten angående lagens tillämpning enligt utskottets mening icke

gifvit vid handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist och fördenskull^

bör bringas ur giltighet, torde erfarenheten beträffande behofvet

af sådant straffskydd som det här förevarande ännu mindre gifva anledning

till lagens upphäfvande. I detta afseende synes utskottet vittnesbörden

allt fortfarande vara af den beskaffenhet, att det skydd, lagen

lämnar, icke utan fara kan eller bör af samhället undvaras.))

På grund af hvad sålunda anfördes hemställde lagutskottet, att

motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad 1908 års lagutskott sålunda anfört har utskottet ej funnit

anledning frångå.

Utskottet öfvergår därefter till det under 2:o) i motionen framställda

yrkande.

Den ändring af straffbestämmelserna i 10 kap. 14 § strafflagen,

som genom lag den 16 juni 1906 genomfördes, afsåg dels att skärpa

straffet för svårare fall af där omförmälda brott, dels att med straff

belägga äfven den mera förstuckna uppmaning till brott, som ligger i

att genom offentligt prisande af brottslig handling söka förleda till brott.

Att enligt äldre lag straff inträdde äfven i sist afsedda fall, följde väl i

allmänhet äfven af paragrafens förutvarande lydelse, ehuru det icke med

tillräcklig tydlighet framgick af densamma. I sammanhang med berörda

lagändring verkställdes en ändring af 10 kap. 13 § strafflagen,

hvarigenom straffet för där afsedda brott väsentligen nedsattes.

Beträffande omförmälda nya straffmaximum, fyra års straffarbete,

framhölls vid den nämnda lagändringens genomförande, att i de nyaste

strafflagarna i utlandet, den norska, nederländska och italienska, högre

Bill. till Likså. Prof. 1910. 7 Sami. 33 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

straff funnes stadgade för brott af ifrågavarande beskaffenhet. Hvad

sjkifva den nya brottsrubriceringen angår innehåller ofta den främmande

lagstiftningen härutinnan bestämmelser, som ingalunda äro mindre omfattande

eller för domaren lättare att rätt tillämpa än de nu ifrågavarande

för vårt land meddelade.

Det synes utskottet, som om erfarenheten af den ifrågavarande

lagstiftningen under den korta tid densamma varit gällande — hvad

tryckfrihetsförordningen angår har densamma trädt i kraft först den 26

maj 1909 — icke varit af beskaffenhet att föranleda ändring i samma

lagstiftning. 1 hvarje fall kan utskottet icke af motionärernas argumentering

finna sig öfvertygadt, att deras yrkanden äga fog för sig. Gentemot

hvad i motionen anföres därom, att i förevarande fall endast vore

fråga om åsiktsförbrytelser, som borde föranleda ett mildt straffrättsligt

bedömande, vill utskottet erinra om hvad som därförutan torde ligga i

öppen dag, nämligen att det, som här belägges med straff, uppenbarligen

ej är den eller den hysta eller uttalade åsikten, utan den fara för samhället

och det trots mot samhällsordningen, som ligger i ett offentligt

framkommet Öppet eller förtäckt försök att förleda till handlingar, som

af samhällets lagar förklarats för detsamma farliga.

Hvad angår det under 3:o) i motionen gjorda yrkande får utskottet

anföra följande:

Det gemensamma för den grupp af statsförbrytelser, som behandlas

i 9 kapitlet af gällande strafflag, är att de rikta sig mot statens högsta

organ — Konungen, annan medlem af konungahuset, riksstyrelse eller

riksdag. Enligt den ursprungliga lydelsen af omförmälda kapitels 5 §

kunde för smädelse emot Konung, drottning, änkedrottning eller tronföljare

ej ådömas mindre tids straffarbete än sex månader och ej kortare

tids fängelse än sex månader. Genom lag den 20 juni 1890 blef

emellertid straffminimum för dylika brott nedsatt, så att minsta af lagen

öfverhufvud tillåtna frihetsstraff inrymdes i straffsatsen. En jämförelse

med främmande modärnare strafflagar än vår, gifver vid handen, att

straffbestämmelserna för brott af ifrågavarande beskaffenhet i andra

länder ofta äro högre än hos oss. Sålunda medgifver den nya norska

strafflagen af den 22 maj 1902 i sin 101 § ådömande ända till fem år

af lagens strängaste frihetsstraff för den, som föröfvar ärekränkning mot

Konungen eller regenten. Enligt 89 § i danska strafflagen af den 10

februari 1866 kan förgripelse mot Konungen med hotelse eller annan missfirmlig

gärning uppgå till straffarbete i åtta år. Enligt tyska strafflagen

den 15 maj 1871 straffas ärekränkning mot kejsaren eller något af de

tyska staternas öfverhufvud med frihetsstraff från två månader till fem år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

I intet af nu nämnda land kunna dylika brott försonas med böter. Någon

anledning att just i vårt land särskild! mildra straffen för brott mot statens

högsta organ synes utskottet icke föreligga. Det torde äfven hos oss vara

en allmänt erkänd mening, att statens intresse ovillkorligen kräfver, att

Konungens och öfriga här afsedda personers namn höra hållas utanför

missfirmelse och smädelse. Att straff ej här gärna ifrågakommer, utan

att omständigheterna vid brottets begående därtill verkligen föranleda,

torde följa däraf, att åtal i dessa fall ej får ske, utan att Konungen

därtill gifver lof. Äfven denna omständighet lär hafva tagits i betraktande,

då man bestämt minimistraflet för ifrågavarande brott. I hvarje

händelse lära strafflagens bestämmelser i detta fall böra ses i samband

med öfriga i förevarande kapitel omförmälda förbrytelser mot ifrågavarande

personer och med straffbestämmelserna för de publika brotten

i öfrig! En granskning af dessa lär ådagalägga, att borttagande, på sätt

motionärerna yrkat, af straffarbete för förevarande brott ej skulle öfverensstämma

med de principer för utmätande af straff, som eljest antagits.

Det har tydligen icke varit möjligt för lagutskottet att ingå på

någon sådan grundligare granskning af de i den ifrågavarande motionen

anmärkta rättsfall, som skulle hafva varit nödig för att om dem uttala

ett bestämdt omdöme. Beträffande vissa af dem — de såsom grund

för sänkning af straffet för majestätsförbrytelser åberopade —- hafva

motionärerna själfva anmärkt, att de icke ansett sig böra »fullständigt

ordagrant» återgifva de uttryck, på grund af hvilka straff följt. Hvad

särskilt angår det i nyssnämnda afseende åberopade såsom »rättsfall 2»

antecknade fallet, vill utskottet erinra, att det därunder omförmälda, af

G Öl a hofrätt ådömda straffet, 8 månaders straffarbete, genom utslag den

4 februari 1910 af högsta domstolen nedsatts till 8 månaders fängelse.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

Do) att ifrågavarande under Ilo) gjorda yrkande

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att förutnämnda under 2:o) gjorda yrkande

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o) att ofvan under 3:o) gjorda yrkande icke

heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under l;o):

af herr Widén; samt

af herrar Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken och

Lindqvist, hvilka hemställt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 22

och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla samma

lydelse, som de hade före deras genom lagen den 10

juli 1899 antagna nya lydelse.

Beträffande utskottets hemställan under 2:o):

af herr Lindhagen, hvilken på de i motionen anförda skäl hemställt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den

i 14 § af 10 kap. strafflagen genom lagen den 16 juni

1906 införda bestämmelse, att i vissa fall straffarbete

intill fyra år må ingå i straffskalan, skall ur lagen utgå.

Beträffande utskottets hemställan under 3:o):

af herr Lindhagen, hvilken på de i motionen anförda skäl hemställt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den

i 5 § af 9 kap. strafflagen för majestätsförbrytelse

genom smädligt yttrande i tal eller skrift fastställda

straffskala af »straffarbete i högst fyra år eller fängelse»

skall utbytas mot den för enahanda förbrytelse mot

riksstyrelse och Rikets Ständer stadgade straffskala af

»fängelse eller böter från och med femtio till och med

ettusen riksdaler».

Herr Lindhagen har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen inom utskottet af det i punkt l:o) i betänkandet afsedda

ärende, herr Jansson i Edsbäcken, att han icke deltagit i behandlingen

inom utskottet af det i punkt 2:o) af utskottets hemställan afsedda ärende,

samt herr Widén, att lian icke deltagit i behandlingen af det i punkt

3 ro) i betänkandet afsedda ärende.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.