Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af åklagarväsendet m. m.

1910-03-10 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:36, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af åklagarväsendet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

1

År 86.

Ankom till Riksdagens kansli den 31 mars 1910 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af

åklagarväsendet m. m.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad,

motion, nr 36, har herr Eliel Löfgren hemställt,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, dels

att Kungl. Maj:t ville vidtaga de åtgärder, hvartill Kungl. Maj:t med

hänsyn till vederbörande myndigheters förfaringssätt att för vissa orter

förordna åklagare med obegränsad åtals- och häktningsmyndighet kan finna

anledning, samt eventuellt låta utarbeta och för Riksdag-en framlägga

förslag till lagstiftning i ämnet, dels ock taga under öfvervägande, huruvida

och i hvad mån, utan ändring af gällande bestämmelser angående

åklagaremyndigheternas organisation, större trygghet i öfrigt måtte kunna

beredas samhället och den enskilde i fråga om sagda myndigheters åtgärder

för lagföring af gröfre brott samt låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga de lagförslag, hvilka i dylikt hänseende kunna anses påkallade.

I sammanhang med berörda, af herr Löfgren väckta motion har lagutskottet

till behandling förehaft en inom Andra kammaren af herrar

Hjalmar Branting, Carl Lindhagen, Herm. Lindqvist, C. G. Lindley, A.

C. Lindblad, Ernst Blomberg, Ernst Söderberg, Knut A. Tengdald, J.

Hasselquist, B. Hj. Eissén, J. Th. Johansson, Sven Persson, K. A. Borg,

J. Aberg, J. A. Wällin, N. Edv. Lindberg, C. E. Svensson, E. C. Kropp,

Värner Rydén, Sven Linders, Nils Persson, O. H. Waldén, Aug. Nilsson,

A. J. Christiernson, G. A. Strömberg, F. W. Thorsson, Emil Kristensson,

Bill. till Rilcsd. Prot. 1910. 7 Sami. 34 Käft. (Nr 36.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

G. A. Rundgren, N. A:son Berg, J. Forssell, E. A. Rebell, Viktor Larsson,

Bernh. Eriksson, L. J. Carlsson väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 146,

såvidt däri under punkt 4:o i motionen hemställts, att Riksdagen ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte, utan afvaktan på en rättegångsreform, taga i öfvervägande

på hvad sätt strafflagens bestämmelser om häktning må, till värnande

af den personliga friheten, kunna omarbetas, samt därom äfvensom rörande

åklagaremaktens reformering för Riksdagen framlägga erforderliga lagförslag.

Herr Löf- Motiveringen i herr Löfgrens motion är af följande lydelse:

grens motion. för åtskilliga år tillbaka en motion i Andra kammaren af herr

Karl Staaff väcktes om inrättande af obligatoriskt försvar för tilltalade

i brottmål, afstyrktes denna framställning af lagutskottet och afslogs af

Riksdagen på det hufvudsakliga skäl, att nämnda anstalt icke lämpligen

borde träffas, förrän de rådande bristerna i vårt åklagarväsen blifvit afhjälpta.

Det vore nämligen i rättssäkerhetens intresse icke tillrådligt att

införa bättre kvalificerade organ för de tilltalades försvar, än staten ägde

i de myndigheter, hvilka hade att förfäkta samhällets straffanspråk gentemot

för brott misstänkta.

Sedan berörda framställning med syfte att på ett enhetligt sätt

ordna det rättsliga försvaret i brottmål afvisats, har emellertid ifrågavarande

önskemål efter hand nödtorftigen tillgodosetts, dels genom utvecklingen

af de enskilda advokaternas verksamhet i brottmål och dels

genom införande af bestämmelser om rättegångsbiträde åt häktad. Däremot

kvarstå alltjämt bristerna i vårt åklagarväsen: åklagarmaktens sammankoppling

med polismyndigheten, bristerna i de allmänna åklagarnes juridiska

kompetens och i deras utbildning för sitt kall samt de felande

garantierna för häktningsbeslutets rätta tillämpning och åtalets sakkunniga

utförande inför rätta.

Som det torde visa sig ogörligt att råda bot för de antydda missförhållandena

utom i samband med en allmän rättegångsreform, jämväl

på den grund, att den nuvarande organisationen af polis- och åklagaremyndigheten

i väsentlig mån är en kommunalangelägenhet, lärer ett förslag

att slutgiltigt ordna denna fråga i hela dess vidd icke hafva utsikt

till framgång. Därest man sålunda tills vidare lärer få åtnöjas med i

olika afseenden mindre tillfredsställande institutioner å ifrågavarande område,

är det dock ett intresse af största vikt, att förhållandena härutinnan

icke ytterligare försämras. En allvarlig fara i detta hänseende föreligger

emellertid i och med ett, som det synes, vid sidan af gällande lagstiftning

uppkommet, men numera af vederbörande länsstyrelser allmänt till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

lämpadt system att för vissa tätare befolkade delar af länsmansdistrikten

förordna särskild stadigvarande polis- och åklagarmyndighet, s. k. polisuppsyningsmän,

hvilka, om ej alltid så dock vanligen, torde utrustas med

en oinskränkt befogenhet att för brott i allmänhet häkta och åtala personer

inom dem anvisade distrikt.

Som bekant utgöras våra ordinarie allmänna åklagare, oafsedt de

myndigheter, inbegripet Konungens befallningshafvande, hvilka endast

hafva att förordna om åtal, af kronofogdar, länsmän och stadsfiskaler,

hvilka enligt för dem gifna instruktioner äga att föra talan eller, i fråga

om kronofogdar, äfven förordna om åtal beträffande alla de öfverträdelser

af lag och allmänna stadganden, som förekomma inom vederbörandes

distrikt och utgöra föremål för allmän åklagares beifran. Angående dessa

myndigheter tillkommande häktningsbefogenhet hafva bestämmelser meddelats

i kungl. förordningen om strafflagens införande den 16 februari

1864, där det i 19 § 9 mom. sägs, att kronofogde eller länsman å landet

och stadsfiskal i stad hafva makt att på eget ansvar häkta eller låta häkta

person, som hålles misstänkt för brott. Utom nu nämnda ordinarie

åklagare förekomma äfven för vissa län tillsatta, af justitiekanslersämbetet

efter Konungens befallningshafvandes förslag utsedda landsfiskaler, hvilka

äga att föra åklagaretalan i brottmål, dels undantagsvis i fall, där sådan

rätt är genom allmän författning tillerkänd landsfiskal, och dels efter

uppdrag af behörig myndighet för särskildt angifvet fall. Därjämte anses

gällande lagstiftning innebära befogenhet för Konungens befallningshafvande

att för visst fall förordna särskild person att i egenskap af allmän åklagare

vare sig å land eller i stad anhängiggöra och utföra åtal. Sådan särskild

åklagare har äfven i fråga om det mål, hans förordnande afser, tillerkänts

enahanda häktningsrätt, som tillkommer ordinarie åklagare. Hvad slutligen

angår de kompetensfordringar, som böra af ifrågavarande åklagare uppfyllas,

så hafva särskilda villkor i detta afseende stadgats beträffande

kronofogdar och länsmän; och torde åtminstone numera, efter erfarenheterna

af de Köhlerska åtalen för några år tillbaka, minst samma kompetensfordringar

som för dessa åklagare ställas å de personer, hvilka förordnas

att såsom särskilda åklagare handhafva visst bestämdt mål eller utses till

stads- eller landsfiskaler.

Med afseende åter å förutnämnda ''polisuppsyningsman innehåller

visserligen instruktionen för landshöfdingarna, förutom de i 10 § meddelade

stadgandena angående Konungens befallningshafvande såsom högsta

polismyndighet uti länet, i 7 § bestämmelse därom, att för allmän ordning

och polistillsyn inom länet anställda personer äro, på sätt och i den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

ordning författningar och reglementen närmare utstaka, Konungens befallningshafvande

hörsamhet skyldiga, samt i 35 § en hänvisning till hvad

särskild! finnes stadgadt om tillsättande af ordningsmän uti vissa städer

och köpingar samt på landet. Kungl. Cirk. Brefvet den 16 januari 1821

innehåller i detta hänseende, att »Konungens befallningshafvande äro anbefallde

att själfva utfärda constitutorialer för de ordningsmän, hvilka till

oordningars förekommande och sedlighetens bevakande bland allmogen äio

eller kunna blifva antagna, på det desse i och för deras nämnde befattning

mage njuta det hägn och vitsord, som allmänna lagen och särskilde

gällande författningar tillägga dem, som Konungens, dess ämbetsmäns

eller rättens ärender gå.» Att å berörda stadgande!! emellertid icke kan

grundas någon rätt för Konungens befallningshafvande att åt däri omförmälda

polistjänstemän uppdraga en obegränsad eller vidsträcktare rätt

att tala å brott, begångna inom visst område, synes vara uppenbart.

Hvad särskild! angår sagda tjänstemäns behörighet att på eget ansvar

häkta eller låta häkta för brott misstänkta personer, torde böra erinras

om bestämmelserna i Kungl. förordningen om strafflagens införande § 19

mom. 9, att Konungens befallningshafvande i länet äger förordna om

häkte å viss person, samt i mom. 12, att hvad om Konungens befallningshafvande

stadgats jämväl gäller beträffande polisämbetsman, dår sådan för

viss stad eller ort särskildt finnes förordnad. Af dessa bestämmelser,

som endast medgifva Konungens befallningshafvande behörighet att förordna

om häkte å viss person och i fråga om polismyndigheter utrusta

endast »ämbetsman» med liknande befogenhet, synes äfven otvetydigt

framgå, att någon allmän häktningsrätt icke lagligen kan meddelas eller

tillerkännas ifrågavarande polisuppsyningsman.

Den praxis, som utvecklat sig i förevarande hänseende, saknar

emellertid icke blott hvarje stöd af lag, den innebär därjämte, hvilket af

hvar och en med förhållandena förtrogen lärer kunna vitsordas, en allvarlig

fara för rättssäkerheten. Det bör härvid icke förbises, att enligt

svensk rätt häktad person före målets handläggning vid domstol är betagen

nära nog all möjlighet att få sina intressen nödtorftigt tillvaratagna med

afseende å häktningen och särskildt saknar ovillkorlig rätt att omedelbart

draga frågan om häktningens behörighet under mera kompetent myndighets

pröfning. Den häktade har icke ens rätt att erhålla bestämdt besked om

orsaken till häktningsåtgärden; de remisskrifvelser, som åtfölja häktade

vid deras införpassning till allmänt häkte, innehålla i regel inga närmare

upplysningar angående brottet, på sin höjd en allmän uppgift om detsainmas

rubricering. I följd häraf saknas vanligen material för sådant

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

5

förhör med till länscellfängelse afsända häktade personer, som Konungens

befallningshafvande jämlikt 30 § i landshöfdinginstruktionen skall anställa,

där behofvet så påkallar. Äfvenledes saknas bestämda föreskrifter om den

tid, inom hvilken häktad person skall inställas inför domstol. Att under

sådana omständigheter stora fordringar nödvändigtvis måste ställas å juridiska

insikter och godt omdöme vid häktningsinstitutets tillämpning är

uppenbart, och i själfva verket torde, som förut framhållits, olika meningar

icke råda därom, att redan de lägre ordinarie åklagarna i allmänhet sakna

härför erforderlig kompetens. I än högre grad måste naturligtvis så vara

händelsen beträffande de efter förslag af kommunala myndigheter eller

enskilda personer förordnade polisuppsyningsmännen, för hvilkas sakkunskap,

erfarenhet och lämplighet inga garantier förefinnas och hvilkas aflöningsvillkor

omöjliggöra att större anspråk i nämnda afseenden kunna uppställas.

Dessa missförhållanden äro ägnade att medföra så mycket större

fara, som polisuppsyningsmännens verksamhet i regel är förlagd till

köpingar, municipalsamhällen och andra tätare bebyggda orter, där brott

jämförelsevis mera allmänt förekomma, och där, särskild! i fråga om större

industricentra, under oroliga tider är af nöden, att åklagaremyndigheten

står oberoende af alla obehöriga påverkningar och utöfvar sin myndighet

på ett omdömesgillt och taktfull! sätt.

Vidkommande därefter frågan, huru bot lämpligast måtte kunna

rådas å afsedda missförhållande, kunde möjligen, därest flera åklagare

inom samma länsmansdistrikt för vissa fall erfordras, ifrågasättas en utsträckning

af ofvan omnämnda skyldighet för Konungens befallningshafvande

att anställa förhör med häktade personer samt i samband därmed

ett åläggande för underordnade häktnings myndigheter att tillhandahålla

härför erforderligt material. Häremot lärer dock kunna invändas, dels

att likformigheten kräfde, att sådant förhör anställdes med alla till

länscellfängelset ankomna häktade, hvilket i sin ordning möjligen kunde

föranleda behof af ökade arbetskrafter inom länsstyrelserna, dels ock att

icke alla häktade införpassas till berörda fängelser. En annan utväg vore,

att särskilda föreskrifter meddelades angående kompetejisfordringar för dem,

som beklädas med allmän åtals- eller häktningsrätt. Mot ett dylikt sätt

att ordna frågan torde dock kunna göras gällande, att nöjaktiga kompetensanspråk,

åtminstone hvad polisuppsyningsmännen angår, med hänsyn till

deras aflöningsförhållanden knappast skulle kunna upprätthållas. En tredje

utväg vore möjligen att medgifva polisuppsyningsmännen åtalsrätt beträffande

mindre brott och förseelser, men att, då fråga förekom om gröfre

brott särskildt med afseende å ifrågasatt häktning, hänvisa dem att under
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Herr Brantings

m. fl.

motion.

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

ställa saken pröfning af den ordinarie åklagaren inom distriktet, hvilken

ensam skulle äga att fatta beslut i ärendet. En sådan anordning skulle

äfven bäst stå i samklang med de i nu gällande instruktion för länsmännen

gifna föreskrifter om förhållandet mellan länsmännen och underordnade

polistjänstemän.

Slutligen må det tillåtas mig framhålla, att nu berörda frågor så

mycket hellre påkalla omedelbar uppmärksamhet, som enligt uppgift inom

civildepartementet pågår utredning angående frågan om polisväsendets

organisation å landsbygden samt det för hvarje fall måste anses vara af

synnerlig vikt, att Konungens befallningshafvandes befogenhet att förordna

åklagare och häktningsmyndighet måtte varda genom uttryckliga bestämmelser

reglerad.»

Till stöd för förenämnda af herr Branting m. ji. gjorda hemställan

har anförts följande:

»Sida vid sida med ett oförsonligt tillämpande af strafflagen framträder

jämväl åklagaremaktens och ordningsmaktens uppträdande vid

häktningen och åtalets utförande. Bristande social kunskap, förenad

med en lätt förklarlig obekantskap med rättsordningens allmänna principer,

torde för närvarande känneteckna eu stor del af våra åklagare.

Hufvudsynpunkten vid åtalets utförande blir under sådana förhållanden

mindre sanningens utletande än brottslingens befordrande till ett så

hårdt straff som möjligt. Det förekommer vid våra underrätter, att

åklagaren yrkar »allt hvad lag förmår», och vid de flesta af våra domstolar

är detta just den vanliga innebörden uti hans yrkanden. Härigenom

kommer den tilltalade uti eu långt svårare ställning, än om

mera objektiva synpunkter anlades från åklagarens sida, och man kan

äfven säga, att ett sådant ensidigt framförande af försvårande omständigheter

måste i många fall suggererande inverka på domarens uppfattning.

Under de åtal, som utfördes under den stora arbetskonflikten eller

som därmed ägde sammanhang, hafva dessa missförhållanden framträdt

med synnerlig skärpa. Rundtorn i landet förde representanter för ordningsmakten

ett regemente, som föga respekterade den personliga friheten,

och tog parti ensidigt emot arbetarne. Ringaste misstanke om,

att en strejkande arbetare hade sökt förmå någon arbetsvillig att nedlägga

arbetet, ådrog honom förhör på länsmanskontoren eller polisstationerna

och han fick skatta sig lycklig, om förhöret icke utsträcktes

under flera dagar. Man fick öfverallt det bestämda intrycket, att veder
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

7

börande själfva ansågo situationen rättfärdiga ett mycket långt gånget

godtycke. Och sålunda kom det sig, att ordningsmakten härunder dokumenterade

sig med häktningar och åtal sådana som exempelvis ofvan

framhållits.

Utaf berörda rättsfall framgår oförtydbart, att åklagarne ofta icke

inse, hvilket starkt ingrepp uti individens frihet häktningen innebär.

En häktad är ju på många sätt personligen beröfvad medlen och möjligheterna

att försvara sig mot anklagelser, och äfven detta kan lätt i

viss mån ofördelaktigt påverka domaren. Dessutom kan den häktade

under en längre tid vara urståndsatt att tillvarataga sina privata intressen

och i många fall har häktningen just sina svåraste verkningar mot dem,

som äro beroende af hans försörjningsförmåga. En person, som blifvit

häktad, men under rättegången frikänts, är därmed visserligen fri från

straffansvar, men det kan uppstå långt svårare följder för honom därigenom,

att den allmänna meningen knappast inser, att den, som en

gång häktats och sedan lössläppts, verkligen kan vara fullkomligt

oskyldig till det brottsliga förfarande, för hvilket han beröfvats friheten.

Uppenbart är ju äfven, att lagen den 12 mars 1886 angående ersättning

af allmänna medel åt oskyldigt häktade och dömda mera är ett uttryck

för en princip, att någon ersättning till oskyldigt häktade och dömda

bör kunna utgå, än betryggar, att verklig ersättning kommer de oskyldiga

till godo.

Det måste sålunda för rättsordningen vara en fråga af den allra

största betydelse, att en inskränkning sker i fråga om myndigheternas

rätt att häkta för brott misstänkta personer. Rättssäkerheten kan icke

vara tillfredsställd med, att personer beröfvas friheten utan verkliga

och vägande skäl, och att så icke för närvarande sker, detta synes oss

ofvan anförda rättsfall tillräckligt tydligt ådagalägga. En kvinna häktas,

därför att hon sagt, att hon kommer att träta på en arbetsvillig, om

hon arbetar, en annan person häktas, därför att han användt några

kraftiga skällsord, som emellertid icke uppfattats af dem, mot hvilka

de påståtts hafva varit riktade, eu tredje, femtiosexårig, aldrig förut

straffad arbetare, hålles häktad, därför att han under omständigheter,

som ingen annan än åklagaren funnit besvärande, tagit en fabriksarbeterska

om lifvet, en fjärde beröfvas friheten i lång tid, därför att

han på skämt framkastat, att den arbetsvillige skulle hamna i diket,

därest han återgick till arbetet o. s. v.

Ingen bot mot olaga häktningar och »anhållanden» torde, efter

hvad erfarenheten nu visat, stå att vinna med mindre, än att ett lag
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

stadgadt och fullt effektivt skydd åstadkommes för en af samhällsmedlemmarnas

mest fundamentala rättigheter, nämligen rätten att icke utan

synnerligen vägande skäl blifva beröfvade sin frihet. För detta ändamål

bör således tagas under öfvervägande, förutom en reform af åklagaremakten,

särskildt hur ändring i lagbestämmelserna om häktning

lämpligen bör ske.

På grund af hvad sålunda anförts, och under erinran om, att vårt

förslag kan sägas utgöra ett komplement till justitieombudsmannens

framställningar till innevarande års Riksdag därom, att, till värnande af

den personliga friheten, icke minst mot åklagaremaktens oförstånd och

godtycke, måtte stiftas särskilda lagar dels om husrannsakan, dels om

förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar, få vi hemställa, »

De i sistberörda motion åberopade rättsfall finnas intagna i ututskottets

utlåtande nr 35.

I de ifrågavarande motionerna framställas vissa önskemål i fråga

om dels särskildt det nuvarande systemet med extra ordinarie polismän

med åtals- och häktningsrätt, dels ock åklagarväsendet och häktningsinstitutet

öfverhufvud i vårt land.

Med den från gammal tid härstammande organisationen af åtalsoch

polisväsendet här i landet och med de därmed förenade åligganden

i exekutivt och andra afseenden har det i mån af en stigande utveckling

och förändrade faktiska förhållanden visat sig nödvändigt att vidtaga

däraf betingad förändring med afseende å hithörande verksamhetsområden.

Särskildt hafva åtgärder visat sig erforderliga med afseende å polisväsendet

å landsbygden. Det lokala intresset och statsimresset hafva häivid sam

verkat för tillgodoseende i möjligaste mån af de växande krafven i detta

afseende. Redan år 1875 anvisades af Riksdagen på hemställan af enskild

motionär 20,000 kronor att i mån af behof användas dels till aflöning

och underhåll af särskild polisstyrka, som till ordningens och säkerhetens

uppehållande kunde i följd af särskilda förhållanden behöfva anställas å

en och annan ort på landsbygden, dels ock till belöningar åt krono- och

polistjänstemän och betjänte samt andra, Indika inlagt utmärktare förtjänst

om gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande eller

gripande. Sedermera hafva anslagen för ifrågavarande ändamål alltmer

höjts. Från och med år 1909 utgår anslaget »till aflöning och underhåll

af särskild polisstyrka på landet» med 350,000 kronor, däraf för förstärkt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

ordningspolis i allmänhet på landsbygden beräknats 150,000 kronor. De

af Riksdagen godkända gränderna för åtnjutande af bidrag från detta

anslag finnas angifna i det vid propositionen nr 71 till 1908 års Riksdag

fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden samt i de cirkulär

till samtliga Ivonungens befallningshafvande i länen, som årligen i ämnet

af Kungl. Maj:t utfärdas, och hvartill utskottet får hänvisa. I fråga

särskildt om sättet för utbetalande af aflöningen till dessa polismän föreskrifves

numeia af Kungl. Maj:t i samband med den arliga fördelningen

af omförmälda anslag, att aflöningen skall, vare sig den utgår af statsanslag

eller andra medel, till polismännen utbetalas genom statens ämbetseller

tjänstemän eller genom kommunal myndighet.

En särskild ordning har utbildat sig med afseende på polismyndigheten

inom rikets köpingar. I samband med meddelande af köpingsrättighet

åt någon ort har Kungl. Maj:t åtminstone efter år 1864 alltid föreskrifvit,

att det skulle åligga den nya köpingen att bekosta skälig aflöninfjät

en polisuppsyningsman, hvilken, antagen af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

»har att under åtnjutande af det skydd, som tillkommer länsman

eller stadsfiskal, handhafva köpingens säkerhets- och ordningspolis, åtala

där timade brott och förseelser af den art, att allmän åklagare äger dem

beifra, samt för öfrigt i alla ärenden, hvilka angå köpingens befolkning,

fullgöra de bestyr, som på landet åligga fjärdingsman», dels ock att, om

och när anställandet af en eller flera polisbetjänte till uppsyningsmannens

biträde funnes erforderligt, bekosta jämväl sådant biträde.

Af en af kommittén för reglering af statens ämbetsverks och myndigheters

löneförhållanden m. in. i dess den 27 februari 1906 afgifiia

betänkande rörande löneförhållanden m. m. vid landsstaten gjord redogörelse

inhämtas, att såsom benämningar å ofvan berörda polismän

växlande förekomme polischef, polisinspektör, extra länsman, vice länsman,

polisuppsyningsman, extra polisman, äfvensom att, år 1905 i skilda län

med länsmans befogenhet verkade 15 särskildt förordnade polismän, med åtalsoch

häktningsrätt 20, med endast åtalsrätt 10, med häktningsrätt 43 samt

med annan ringare befogenhet 397. Kommittén anför i hithörande delar

följande: »Det lärer emellertid fortfarande blifva oundgängligt att å vissa

orter på landsbygden, där för längre eller kortare tid en större folkmängd

finnes hopad, ej sällan till en betydande del bestående af mera rörliga

element, hafva anställda särskilda polisfunktionärer, för öfvcrvakande af

ordning och säkerhet samt särskildt för tillsyn å efterlefnaden af de

stadganden i afseende å hälsovård, byggnads- och brandväsende m. m.,

hvilka för tätare bebyggda platser befinnas nödiga. För den ordinarie

Bill. till Bilcsd. Prot. 1910. 7 Samt. 34 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

kronobetj aningen, hvars krafter och omtanke måste ägnas åt distriktet i

dess helhet, skulle det dessutom vara till hinder i nämnda hänseende,

om den i alltför stor omfattning bundes vid den nödiga, mera ständiga

bevakningen å platser af nyss angifvet slag. Då således ett mera stadigvarande

behof af dylika särskilda polisfunktionärer förefinnes, kunde det till

äfventyrs ifrågasättas, huruvida ej åtminstone vissa af dem borde inordnas

i landsstaten såsom ordinarie kronobetj aning för polisväsendet. Kommittén

har emellertid ansett sig icke böra framställa förslag i sådant hänseende.

Det torde nämligen med fog kunna uppställas den fordran, att den särskilda

polisbevakning, som å vissa orter må finnas påkallad, väsentligen i ortsbefolkningens

intresse, varder af vederbörande kommun eller enskilda bekostad,

ehuru med bidrag från statens sida, där sådant finnes erforderligt och

i den mån så ske kan. Behofvet af denna särskilda bevakning kan ock vara

ganska växlande å olika tider, hvadan det torde vara lämpligast att icke åt

densamma gifva alltför fasta former. Det synes kommittén alltså icke påkalladt,

att någon ändring vidtages i själfva det nuvarande systemet för

polisbevakning å landsbygden, utan bör, enligt kommitténs uppfattning,

denna såsom nu, vid sidan af den ordinarie kronobetjäningen och fjärdingsmännen,

besörjas af särskildt förordnade polismän, samt kostnaden för denna

extra polisbevakning i första hand bäras af kommuner eller enskilda å

vederbörande orter, men fortfarande som hittills understöd lämnas af staten

för ändamålet i skälig omfattning.» — »Om det alltså måste befinnas

ändamålsenligt att fortfarande som hittills anställa särskild polisbevakning

på vissa platser å landsbygden, till hvilken bevakning statsbidrag må kunna

utgå, anser emellertid kommittén föreskrifter böra gifvas i ändamål att

åvägabringa större likformighet och bestämdhet i afseende å denna polisbevakning,

än nu är fallet. Därvid synes det kommittén i främsta rummet

önskvärdt, att de särskilda polismännens befogenhet varder närmare och

mera enhetligt bestämd, icke så att alla tilläggas enahanda befogenhet då

behofvet härutinnan kan vara väsentligt olika alltefter olika orter och förhållanden,

men så att i dylikt afseende vissa principer genomgående göras

gällande. Vidare böra i sammanhang härmed också benämningarna å dessa

polismän närmare anslutas till den dem tillagda olika tjänstebefogenheten,

så att polismän med enahanda befogenhet i allmänhet erhålla samma benämning.

På vissa platser, där det kräfves en mera omfattande särskild

polisuppsikt, torde alltså fortfarande böra anställas polismän med åtals- och

häktningsrätt.» Kommittén utvecklar härefter närmare, huru kommittén

tänkt sig anordnandet af denna polisuppsikt.

Vid anmälan i statsrådet den 21 februari 1908 af frågan om ny

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

11

lönereglering för landsstaten framhöll chefen för civildepartementet beträffande

kommitténs framställning i nu omförmälda delar bland annat,

att det icke kunde vara med god ordning öfverensstämmande, att, på

sätt kommittén utrönt, sådana växlande benämningar å landtpolismän

förekomme, som kommittén omförmält. Efter att vidare hafva berört de

i allmän lag och särskilda instruktioner meddelade stadganden angående

åtals- och häktningsrätten, framhöll departementschefen, att stadgande

saknades angående hvem som skulle lämna förordnande af sådan polisman

med häktningsrätt, som omförmäles i 19 § 12 mom. af promulgationslagen

till strafflagen. I öfverensstämmelse med hvad som plägat ske, då

Kungl. Maj:t beviljade köpingsrättigheter för någon ort, syntes dock

Kungl. Maj:ts föreskrift böra inhämtas för det fall, att eljest på landet

behof uppstode att åt viss polisman inrymma åtals- och häktningsrätt.

»Det lärer nämligen», fortsatte departementschefen, »såsom ofvan antydts,

icke vara med god ordning öfverensstämmande, att i vissa fall Kungl.

Maj:t, i andra åter Kungl. Maj:ts befallningshafvande utfärdar erforderligt

bemyndigande i berörda hänseende. Såväl ur allmänhetens som domstolarnas

synpunkt lärer enhetlighet härutinnan vara af nöden.»

Icke heller utskottet kan för sin del finna den nuvarande ordningen

i omförmälda afseenden tillfredsställande, utan är densamma i behof af

en reglering till större enhetlighet och klarare uttalad kompetens för

vederbörande. I afbidan på en reform af hithörande förhållanden lär

det likväl i rättssäkerhetens intresse icke kunna undgås, att det nu rådande

systemet uppehälles. Med realiserandet af ofvan antydda önskemål, åt

hvilka såväl löneregleringskommittén som chefen för civildepartementet

gifvit uttryck, har emellertid måst tills vidare anstå i afbidan på de utredningar

beträffande fögderiförvaltningens omorganisation, som på grund

af Riksdagens i detta ämne fattade beslut anställts. På lösningen af

sistnämnda fråga, hvilken, som bekant, senast öfverlämnats till utredning

af en af Kungl. Maj:t därför tillsatt kommitté, beror äfven frågan om polisväsendets

organisation på landsbygden, hvilken fråga lär i samband med

sagda ämne komma att i sin helhet upptagas till förnyad undersökning.

Då sålunda den nu berörda delen af motionärernas förslag redan är föremål

för Kungl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet, synes anledning för närvarande

icke finnas att, såsom påyrkas, göra anhållan om utredning och

förslag i detta ämne.

Vidkommande därefter herr Löfgrens yrkande om öfvervägande, i

hvad mån, utan ändring af gällande bestämmelser om åklagarmaktens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

organisation, större trygghet i öfrigt måtte kunna beredas samhället och

den enskilda i fråga om sagda myndigheters åtgärder för lagföring af

gröfre brott samt herr Brantings in. fl:s yrkande om dels hela åklagarväsendets

reformering, dels omarbetning till värnande af den personliga

friheten af gällande bestämmelser om häktning, får utskottet erinra, att,

såsom redan af motionärerna uppmärksammats, dessa frågor intimt sammanhänga

med frågan om en processrättsreform. De kunna därför ej

fullt tillfredsställande regleras utan samband med eu dylik. Emellertid

lär i sammanhang med den förutnämnda frågan om ny organisation af

fögderiförvaltningen äfven Irågan om sådana partiella förbättringar i omförmälda

afseenden komma att till behandling upptagas, som befinnas

därmed stå i sammanhang. Hvad särskildt angår häktningsinstitutet och

dess användande, lära väl de i promulgationslagen till strafflagen meddelade

bestämmelserna angående de allmänna förutsättningarna för häktning

såsom följd af vissa brott ej kunna anses annat än i allmänhet tillfredsställande.

De hvila, såvidt utskottet kan bedöma, på samma hufvudprinciper,

som i detta afseende i allmänhet kommit till uttryck äfven i

främmande länders lagstiftning. En omarbetning af dessa stadganden lär

i allt fäll lämpligen böra sättas i samband med en mer allmän revision

af vår straff- och processlagstiftning. Beträffande frågan om de myndigheter,

som skola handhafva häktningsinstitutet och garantierna för att

detsamma af dem riktigt handhafves, lär frågan härom blifva föremål för

uppmärksamhet äfven i samband med den af innevarande års Riksdag i

skrifvelse till Kungl. Maj:t begärda lagstiftningen om husrannsakan.

Riksdagen har nämligen i sagda skrifvelse uttryckligen framhållit, att

det icke lär kunna undgås, att i samband med lagstiftningen härom äfven

bestämmelserna om häktning i viss omfattning göras till föremål för

granskning eller bearbetning.

Med en modern domstolsorganisation och ett därefter afpassadt

åklagarväsen har man i utlandet kunnat vinna en vida verksammare kontroll

af den lägre åklagarmyndighetens åtgöranden än som för närvarande

kan utöfvas i vårt land. Redan enligt vår gällande lagstiftning synes

det emellertid vara den öfverordnade åklagar- eller polismyndighetens

rätt och plikt att gentemot den henne underordnade ingripa för erhållande

af rättelse, så snart uppenbar anledning finnes att antaga oriktigt förfarande

från den senares sida. Att med bibehållande af principerna för vårt

åklagarväsendes nuvarande organisation träffa lämpliga anstalter för en

allmänt genomförd särskild kontroll från öfverordnads sida skulle, såvidt

utskottet kan förstå, stöta på synnerligen stora praktiska svårigheter. En

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

utväg för undanröjande af ett nu radande missförhållande i ifrågavarande

afseende, som utan afvaktan på en omfattande reform af vårt processväsen

bör kunna afhjälpas, synes utskottet vara, att åtgärder vidtagas

för åstadkommande af en häktningsåtgärds underställande under domstols

pröfning hastigare än som för närvarande i allmänhet sker. I skrifvelse

den 13 april 1904 har också Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit, att

Kungl. Maj:t måtte låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu råder

beträffande för brott häktade personers inställande för domstol. Då sålunda

frågan härom redan är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning, lär

vidare åtgärd från Riksdagens sida i sådant afseende nu ej böra ifrågakomma.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

1:°) att herr Löfgrens ifrågavarande motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda

samt

2:o) att förevarande i herr Brantings in. fl.

motion gjorda yrkande icke heller måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Herr Widén, med hvilken herrar Berggren, Pettersson från Södertälje,

Ersson och Jansson i Edsbäcken instämt, har anfört:

»Beträffande den i förevarande motioner väckta frågan rörande åkla
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

garmaktens reformering och särskild! spörsmålet, huru det nuvarande

systemet med extra ordinarie polismän med åtals- och häktningsrätt må

kunna ombildas på ett enhetligare och mera betryggande sätt, är jag

ense med utskottet. b

I fråga åter om mera betryggande anordningar i afseende å åklagarmyndigheternas

åtgärder för lagföring af brott och särskild! för en rätt

tillämpning af häktningsinstitutet, har jag funnit i synnerhet frågan om

kontrollen från öfverordnade myndigheters sida öfver de underordnades

handhafvande af häktningsrätten vara af beskaffenhet att böra göras till

föremål för undersökning i syfte att erhålla mera tydliga och mera betryggande

bestämmelser. Det torde under nuvarande förhållanden vara

tvifvelaktigt, huruvida, under hvilken form eller i hvilken omfattning en

sådan kontroll kan utöfvas, särskilt i det afseendet, huruvida öfverordnad

myndighet kan ingripa till rättelse i en af underordnad polismyndighet

vidtagen häktningsåtgärd. Det synes dock uppenbart, att en

dylik kontroll från den öfverordnade myndighetens sida skulle medföra

en större trygghet för en riktig tillämpning af häktningsbestäinmelserna.

Vid en sådan undersökning lära äfven de allmänna grunderna för häktningsinstitutets

användning komma under bedömande och granskning,

hvilka grunder emellertid torde, sådana de i promulgationslagen till strafflagen

angifvits, kunna anses såsom i allmänhet tillfredsställande.

Då Riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t begärt framläggande af

förslag till lagstiftning om husrannsakan, hvarvid, såsom utskottet framhåller,

äfven bestämmelserna om häktning måste i viss omfattning göras

till föremål för granskning och bearbetning, synes mig häruti ligga ett

ytterligare skäl att i sammanhang därmed upptaga äfven ofvan berörda

spörsmål till undersökning.

På grund af hvad hvad sålunda anförts, hemställer jag,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,

huruvida och i hvad mån i ofvan antydda

afseende större trygghet må kunna beredas vid till—

lämpningen af häktningsinstitutet, samt för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill detta öfvervägande må

föranleda.»

Herr Lindhagen har yttrat:

»Utskottet behandlade och af gjorde motionerna efter saklig indelnings
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

grund nämligen frågan om ändring i lagens bestämmelser om häktning

m. m. för sig och frågan om reformering af åklagaremakten för sig.

Denna enda möjliga ordning borde äfven fått sitt uttryck i utskottets

afgifna betänkande. Där har nu emellertid båda sakerna utan reda hopblandats

icke blott i motiveringen utan äfven i utskottets slutliga hemställan,

hvilket senare förhållande försvårar en förnuftig öfverläggninooch

propositionsordning i kamrarna. Vid betänkandets justering begärdes

af mig rättelse häri, så att betänkandet komme att afspegla utskottets

egen behandling af ärendet, men denna hemställan afslogs af

utskottet.

Beträffande nu först frågan om granskning af lagens bestämmelser

om häktning och hvad därmed äger sammanhang så är, enligt hvad ock

allmänt erkändes inom utskottet, kontrollen på häktningsåtgärder ytterst

bristfällig enligt svensk rätt. Den uppfattningen är till och med öfvervägande

rådande, att öfverordnad administrativ myndighet icke äo-er någon

rätt att ingripa mot underordnads häktningsåtgärd utan att pröfningen

tillkommer endast rätten, när målet väl kommit dit. Denna brist

på kontroll är säkerligen en väsentligt bidragande orsak till det godtycke

och den vårdslöshet, hvarmed länsmän och stadsfiskaler enligt hvad allmänt

erkännes mångenstädes handhafva sin häktningsbefogenhet. Belysande

för tillståndet är säkerligen också statistikens siffror, som för åren 1907

och 1908 visa, att årligen häktats omkring 6,000 personer och att af

dessa i medeltal något öfver 50 procent och ensamt i Stockholms stad,

pa hvilken kommer lejonparten af de häktade, öfver 75 procent frigifvits på

grund af frikännande eller eljest.

Älven de konstitutiva bestämmelserna, i hvilka fall häktning får ske,

behöfva undergå en granskning i syfte att i lagen nogare betonas den

försiktighet och synnerliga hänsyn, hvarmed häktning bör äga ram. Ur

andra länders lagar och lagförslag i ämnet kunna härvid hämtas beaktansvärda

uppslag. 4

Dessa skäl äro talande för ett bifall till det af herr Branting in. fl.

framställda yrkandet om ett öfvervägande, på hvad sätt gällande bestämmelser

om häktning må till värnande af den personliga friheten kunna

omarbetas, och far i detta hänseende särskildt hänvisas till de belysande

exempel, hvilka återfinnas i den del af motionen, som influtit i utskottets

utlåtande nr 35.

Herr Löfgren åter har i förevarande afdelning af sin motion väckt fråo-a,

huruvida och i hvad mån utan ändring af gällande bestämmelser om åklagaremyndigheternas

organisation, större trygghet måtte kunna beredas sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

J6 , Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

hället och den enskilde i fråga om sagda myndigheternas åtgärder för

laa-förins?- af gröfre brott. Så vidt iag af motiveringen till motionen kunnat

förstå, syftas dock därmed hufvudsakligen på åtgärder, som äga samband

med kontrollen på och den faktiska tillämpningen af bestående häktningsinstitut.

Med en sådan tolkning af motionen bör äfven den bifallas på

ofvan ifråga om kontroll å häktning angifna skäl.

Hvad härefter angår åklag ar emaktens reformering påyrkas i herr Bran tings

in. flis motion en allmän reformering och i herr Löfgrens motion allenast

åtgärder mot vederbörande myndigheters förfaringssätt att för vissa orter

förordna åklagare med obegränsad åtals- och häktningsmyndighet.

Såsom utskottet erinrat, arbetar för närvarande en kungl. kommitté

med uppgörande af ett förslag till fögderiförvaltningens omorganisation,

och lärer därvid, säges det, troligtvis äfven komma i öfvervägande frågan

om polisväsendets organisation på landsbygden. Det är ju möjligt ehuru

ingalunda visst, att därvid den af herr Löfgren väckta speciella frågan

vinner behörigt beaktande. Deremot är det uppenbart, att berörda

kommittéarbete kommer att i endast obetydlig mån beröra den af herr

Branting m. fl. påkallade undersökningen om åklagaremaktens kompetens

i allmänhet.

Det erkännes allmänt, att åklägarnes kompetens i genomsnitt lämnar

särdeles mycket öfrigt att önska. Emellertid kan man ju medgifva, att en

genomgående ändring i organisationen för detta missförhållandes undanröjande

ej lämpligen låter sig göra annat än i samband med en reform

af processväsendet. Hvad som redan nu kan åtgöras för ändamålet bör

man dock låta sig vara angeläget att genomföra. Vanligen föreställer

man sig, att här som på öfriga tjänstemannaområden en ökning i kompetensen

endast kan ske genom högre examina och högre löner. Man

glömmer merendels, att det viktigaste är att vinna insteg för en medborglig

anda i stället för en byråkratisk anda. Detta vinnes såsom all erfarenhet

visar föga om ens något genom högre social ställning och högre löner,

ehuru väl det sistnämnda ju kan i många fall ur andra synpunkter vara

behjärtansvärdt. Ett enkelt och billigt men särdeles viktigt bidrag till

en reform af åklagaremakten på det nu beståendes grund är således, att

vid den utbildning till yrket, som nu äger rum, undervisning oaflåtlig^

meddelas om betydelsen af och grunderna för en medborgerlig anda till

skillnad från den byråkratiska andan. Om öfverhufvud taget någon

undervisning i detta grundläggande ämne för närvarande äger rum,

är den säkerligen inskränkt till ett direkt inpräglande uteslutande af den

byråkratiska andan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 36. 17

Pa grund åt hvad sålunda anförts, hemställes:

l:o) beträffande motionärernas yrkanden om granskning

af gällande lagstadganden om häktning och hvad

därmed äger sammanhang, att Riksdagen måtte aflåta

en skrifvelse med den hemställan, som innefattas i

den af herr W idén m. fl. vid detta betänkande fogade

reservation;

2:o beträffande motionärernas yrkanden om åklagaremaktens

reformering, att Riksdagen ville anhålla, att

Kungl. Maj:t i samband med den pågående utredningen

om fögderiförvaltningens omorganisation och

eventuellt andra närliggande ämnen äfven måtte taga

under öfvervägande, hvad som under nuvarande förhållanden

lämpligen kan åtgöras för höjande af åklagaremaktens

kompetens i allmänhet och särskildt genom att vid

åklagarnas utbildning bibringa undervisning om betydelsen

i deras embetsutöfning af en medborgerlig

anda till skillnad från den byråkratiska andan.»

Herrar Ber gend ald. och Olsson i Broberg hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bill. till Rilcsd. Vrot. 1910. 7 Sami. 34 Höft. (Nr 36.)

ö

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.