Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers, torpares och deras vederlikars jordbruk å enskilda domäner.

1910-05-06 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:46, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers, torpares och deras vederlikars jordbruk å enskilda domäner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 46•

1

Nr 46.

Ankom till Riksdagens kansli den 9 maj 1910 kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers,

torpares och deras vederlikars jordbruk å enskilda

domäner.

Uti eu inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 148, hafva herrar Carl Lindhagen, A. J. Christiernson, Herman

Lindqvist. Ernst Söderberg, Nils Persson, Sven Linders, F. W. Thorsson,

N. Edv. Lindberg, E. C. Kropp, Hj. Branting, Bernh. Eriksson, Värner

Rydén, A. (7. Lindblad, Johan Åberg, August Nilsson, 0. II. Waldén,

C''. 77. Svensson, Hj. Rissén, Knut Tengdahl, Victor Larsson, G. A. Rundgren,

N. A:son Berg, J. A. Wallin, Charles Lindley, Ernst Blomberg,

J. Th. Johansson, Sven Persson, J. Hasselquist, Emil Kristensson, Johan

Forssell, L. J. Carlsson, Gustaf Strömberg, K. A. Borg, E. A. Leksell,

Rob. Karlsson, Erik Palmstierna och A. Åkerman anfört följande:

»Genom feodalväsendet kom i de flesta Europas stater småtiondeklassen

uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till fullständig

lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse för

att återgifva jordens brukare friheten. Denna rörelse, som gjorde sig

gällande öfverallt, där feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afstötning

först i midten af 1800-talet. Böndernas emancipation bedrefs på

vissa håll med kraft, på andra mera likgiltigt och med ständiga förhinder.

Medlen växlade från fullständig reduktion till en bönderna

Bill- till Riksd. Prat. 1910. 7 Samt. 1 Åfd. 43 Höft. (Nr 46.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

pålagd betungande utlösningsskyldighet. Kesultaten blefvo också mycket

olika, allteftersom målmedvetenhet, ingripande i rätt tid och omtanke

äfven i det lilla gjorde sig gällande eller icke.

Början till uppkomsten af ett sådant feodalväsende har icke heller

varit främmande för vårt land. Men detta ståfjades i tid genom de

kända reduktionerna, riktade första gången mot katolska prästerskapets

och den sista gången mot den svenska högadelns jordvälde. Dessa

statshandlingar verkade, att Sverige under förenämnda rörelses höjdpunkt

i det öfriga Europa stod tämligen oberörd af densamma.

Emellertid lämnades orubbade en stor del af de . adliga

godsen, hvilka sedan här och hvar alltmer utvidgats. Under tidernas

lopp ha dessutom af företagsamma händer bildats nya storgods genom

inköp och sammanslagning af småbondejord. Stora trakter af vårt

lands bästa jordbruksjord upptagas därför nu så godt som uteslutande

af omfattande så kallade herregårdar, hvilka jämte sitt eget jordbruk

behärska en myckenhet småbruk på hemmansdelar och torp.

Vid sidan af dessa godsbildningar har uppstått en vida mäktigare,

af den moderna industrialismen uppburen feodalism, grundad i landets

skogsrikedom och grundlagd först af bruksrörelsen, sedan äfven af

sågverksindustrien och numera jämväl af pappersmasseindustrien och

andra fabrikationer med skog som råvara. Just vid den tidpunkt, då

sträfvandena utomlands att störta feodalväldet afdomnade mångenstädes

dock med mycket ofullkomliga resultat, tog hos oss den nya industriella

feodalbildningen ett synnerligt uppsving, särskilt i följd af trävarukonjunkturernas

uppblomstring på världsmarknaden. Småbondehemman

folio och falla fortfarande i mängd för skogsköpare och staten har,

sorgligt att säga, på allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att samtidigt0

utkasta sina skogar, hemman, torp och nybyggen till ett lättfånget

byte för lystmätet.

Af dessa orsaker har för närvarande i Sverige uppkommit ett

utbildadt och omfattande feodalsystem: dels en jordbruksfeodalism och

dels framför allt en industriell feodalism, under hvilka makter stora

samhällsklasser af landtbönder, arrendatorer, torpare och lösa arbetare

slafva. Därtill kommer ett stort antal torpare, lydande äfven under

smärre gårdar.

Man behöfver här endast erinra om den stora mängden så kallade

bolagshemman i Norrland och Dalarna samt i Värmland, Dalsland,

Västmanland, Uppland, Södermanland, Närike, Småland, östra delen af

Bohuslän, norra Västergötland o. s. v., om de vidsträckta herrgårdstrakterna

i Södermanland, Östergötland, Smaland, Skåne och mången
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 3

städes i (ifrigt, om myckenheten torp på dessa alla domäner, på skattelösta

rekognitionsskogar och på enskilda gårdar öfverallt i landet, om

de talrika jordbrukslägenheter, som upptagits antingen själfrådigt på

andras ägor utan någon erinran från jordägarens sida eller ock på

grund af dennes muntliga samtycke. En särskild uppmärksamhet

krafvel’ därjämte alla dessa af kronan i gångna tider till bruksrörelsen

anslagna hemman och torp, hvilkas åbor förbehållits en viss själfständig

besittningsrätt men dock småningom egenmäktigt fråntagits

den af bruksägarna utan att kronan vårdat sig om att stå åborna bi.

Om den stora af statsmakten, stödd på de ofrälse stånden, verkställda

reduktionen af adelns jordagods läses nu i den officiella läroboken

i historia, att denna statshandling var i sin begynnelse en oundviklig

och rättvis sak och. i det hela medförde stora fördelar för landet,

då därigenom »egendomen blef jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet

och allmogen återvann sin forna själfständighet».

Vår tids ofrälse klasser ha anledning att falla i egna tankar vid

denna berättelse. Skulle det ej äfven nu behöfvas, att egendomen

blefve jämnare fördelad? Breder sig ej äfven nu öfver landet ett stormansvälde,

den moderna feodalismen och den moderna kapitalismen,

hvarpå det borde göras ett slut? Förefinnes ej äfven nu en allmoge

af kufvade småbrukare och en beroende arbetareklass, som borde återvinna

sin själfständighet? Och i sådan händelse skulle icke äfven för

vår tid allt detta vara en rättvis sak och medföra stora fördelar för

landet?

Detta den nu bestående feodalismens jordvälde är bland annat en af

de förnämligaste orsakerna till emigrationen från vårt land. Ofrihet

och utarmning på de små jordbruken, ingen framtid därstädes för

brukarnas barn, omöjligheten i vidsträckta trakter att få jord för den

jordlösa befolkningen medverka mäktigt till denna folkvandring mot

nya jungfruliga världsdelar, som med öppna armar taga emot främlingarna.

Från början på 1860-talet blef uppmärksamheten mera fästad

vid emigrationen, som då antog en hotande omfattning. Saken förekom

upprepade gånger vid Riksdagen. Man forskade dock föga efter

de innersta orsakerna utan vände sig blott med bitterhet mot själfva

företeelsen. Att finna något enkelt medel, hvarigenom sattes en damm

för emigrationen, var spörsmålet. Då ett sådant medel ej kunde utfinnas,

ledde alla därom väckta förslag ej heller till någon åtgärd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Man fick nöja sig med att ordna kontroll på emigrantvärfningen och

emigranternas behandling under öfverfarten till den nya världen.

Vid 1869 års riksdag väcktes emellertid, vid sidan af andra

motioner i ärendet, afspeglande förenämnda uppfattning, tillika en

motion, i hvilken framträder ett helt annat åskådningssätt, belyst

ytterligare i motionärens utredande vidlyftiga anförande vid sakens

behandling i Andra kammaren. Motionären, dåvarande revisionssekreteraren

Claes Albert Lindhagen, uppfattade utvandringens betydelse såsom

Sveriges andel i ett världshistoriskt verk, den nutida folkvandringen,

som skall definitivt afgöra bodelningen mellan nationaliteterna och

bestämma deras öde »för all framtid ända till mänsklighetens afton».

Han utgick ifrån att emigrationen såsom grundad i människonaturen ej

kunde förhindras och frågade sig då i stället, hvad som borde göras för att

vända den, i den mån som den var oundviklig, till gagn för fäderneslandet.

Vid eftertanke angående emigrationens väsende fann han den ej

kännetecknas endast af förlust af arbetskrafter och bortförda penningar.

Han erinrade äfven, att förlusten ersättes genom »stegrad företagsamhet

och lättade utvägar till försörjning för de kvarblifvande», han talade

om det yngre släktet, som »möter framtiden med större mod och tillförsikt,

då det ser framför sig, huru utvandrarena ständigt lämna

öppna rum i arbetarenas leder för dem, som komma närmast efter och

kunna hysa förhoppning att i värsta fall få utväg till bärgning på

annan ort, om det misslyckas hemma». Från en sådan synpunkt måste

utvandringen framställa sig icke blott såsom eu bortgång från ett

gammalt fädernesland, men äfven såsom grundläggningen af ett nytt.

Om utvandraren billigt och rättvist bedömdes, så kunde det inträffa,

att »i stället att, såsom nu, hejdlöst blanda sig med den första främmande

nationalitet han möter, blir han villig, värdig och mäktig att

grundlägga svensk nationalitet och svensk odling på den främmande

jorden».

Gagnet af ett folk på andra sidan oceanen med samma språk

och samma kultur som vi ansåg motionären vara rent moraliskt men

oberäkneligt stort. »Till det andliga arbete, vi som nation fullgöra för

vår egen och hela mänsklighetens utveckling, skulle vi få förstärkning

från ett stort, talrikt folk. Våra ord skulle höras, och hvad vi skrifva

skulle läsas och begrundas, icke blott här hemma i våra aflägsna

ängder, utan af en nationalitet, som nu vore stark nog att göra sig

gällande inför de öfriga nationaliteterna och ställa sig i jämbredd

med dem». Denna utflyttning tänkte sig motionären dock icke såsom

uteslutande en svensk, utan han talade i öfrigt i sin framställning all
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 5

tid om önskvärdheten att samla en »skandinavisk» kultur i den nya

världen, och han utpekade också de trakter i Förenta staterna och

Canada, som lämpade sig och då ännu stodo öppna för en sådan

skandinavisk folkvandring och hvilkas nordligaste fortsättningar skulle

bilda till och med ett gemensamt helt med en skandinavisk besittning

Grönland. ö’

Till sist betonade motionären, att det i hvarje fall vore en plikt

för samhället att i någon mån tillse, »att dess utvandrande barn må

kunna undgå att vid ankomsten till nya världen blifva utsatta för

elände och undergång».

Förslaget gick ut på att genom agenter söka bringa »ordning

och sammanhang» i utvandringen till dessa trakter, dit emigrationen

från de nordiska länderna till en ej obetydlig del redan

ginge och efter all rimlig beräkning fortfarande borde gå. Dessa

agenter skulle icke vara vanliga tjänstemän utan »män, hvilka af

hängifvenhet för ett stort mål ägnade sig åt ifrågavarande kall». De

skulle »helst i förening med sådana från de öfriga nordiska länderna»

dels gå emigranterna till hända efter deras ankomst till bestämmelseorten,

dels lämna fullt sanningsenliga uppgifter till hemlandet om det

verkliga tillståndet därute, »dels slutligen om också endast medelbart

och i blygsam skala leda och befrämja bildandet af en skandinavisk

nationalitet i den nya världen samt blifva densammas väktare och

förkunnare därstädes».

Statsutskottet afstyrkte motionärens förslag efter en mycket

knapphändig motivering och frågan förföll genom båda kamrarnas

beslut. »Saken vann icke på långt när den uppmärksamhet som densamma

förtjänade» skref efteråt professor AV. E. Svedelius i sina studier

i Sveriges statskunskap, där förslaget utförligt behandlades.

Därmed lycktades kan man säga den sista territoriella stormaktsdrömmen,

som drömts i svensk politik, en stormaktsdröm icke under

pickelhufva utan om en iredlig, inbjuden eröfring''. Tillfället är nu

försummadt och återkommer icke mer.

Emellertid återstår oss dock alltid, för att tala med 1869 års

motionär, »det andliga arbete, vi såsom nation fullgöra för vår

egen och hela mänsklighetens utveckling». I detta arbete har efter

eu tids resignation emigrantspörsmålet åter dykt upp på dagordningen.

Man börjar ana, att emigrationen kan ha djupliggande sociala orsaker,

som möjligen kunna undanröjas. Dit hör också tillgodoseendet af

krafvel på jord åt alla efter hvar mans behof. Då det icke längre

står öppet att lägga ny svensk jord i andra världsdelar till den, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

finnes i det gamla landet, blir man än mer hänvisad att tillvarataga

den senare.

Frånsedt det tämligen betydelselösa sträfvandet på sista tiden att

befordra återvandring af förutvarande emigranter genom att åt dem

förmedla jordbruk, hvilkas innehafvare förmodligen då i stället skola

emigrera, kan dock sägas, att det uppseglande hufvudintresset i emigrationsfrågan

för närvarande riktar sig på, att söka skapa nya jordbruk

för det folk, som finns i landet. Detta är också riktigt och viktigt,

ehuru uppgiften mycket försvåras genom de dyra omkostnaderna.

Mark måste nämligen oftast anskaffas till högsta gångbara spekulationspris

och isynnerhet är uppförandet af nya åbyggnader en betungande

utgift.

Däremot riktar man sig föga mot de missförhållanden, som härflyta

från det feodala systemet. Att i brist på andra utvägar tvångsvis

skaffa jord i de trakter, där detta system är förhärskande, vill

vederbörande icke inlåta sig på.

Betänkligast af allt är dock, att man ej med allvar vill inlåta

sig ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i

mängd och säkerligen i vida större utsträckning än de nya som skapas,

icke blott stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas

både till jord och byggnader på bolagshemman, torp och liknande

domäner. Denna förödelse ses med jämnmod, och hvarför? Jo, därför

att det enligt den fatalistiska privaträttsliga uppfattningen och.de

enskilda intressen, som ha gagn af densamma, icke går an att ingripa

mot olyckan själf. Det är en privaträtt att hålla stora klasser af

landets innevånare i ett jordbundet beroende af enskilde.

Det måste komma en tid, då jorden och särskilt kronans gamla

egendomar praktiskt taget återbördas till alla. På denna händelsernas

gång kunna dock de lefvande generationerna af beroende småbrukare och

andra landtarbetare ej rimligtvis vänta. Missnöjet gror också i sinnena,

ehuru det är svårt för dessa samhällsklasser att i detta »ensittarnas

land» samla sig och göra sina intressen gällande. Redan nu måste

något effektivt göras för dem. Detta sker endast genom att det icke

blott sättes en damm för feodalismens vidare framfärd utan äfven vidtages

en aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af de små

beroende jordbruken.

Statsmakterna ha som sagdt ännu icke kommit till klarhet om

det verkliga sakläget. Spår till ett uppvaknande i insikt, att man

bör göra någonting för att i främsta rummet åtminstone bevara den

jordbrukskultur som redan finnes, saknas dock icke alldeles.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Den mest påfallande yttringen däraf innefattas i tillsättandet af

norrlandskommittén, utfärdandet år 1906 af lag om förvärfsförbud och

år 1909 af en arrendelag och en vanhäfdslag för norrländska bolagshemman.

Därmed har man tillika nalkats kapitlet om tvångsaflösning.

En sådan aflösning af jordbruket på bolagsjord i Norrland och Dalarne

föreslogs i kommitténs betänkande. Kommitténs majoritet arbetade

länge på ett förslag till lag om aflösning, ytterst genom expropriation

dels af de färdiga jordbruken med tillbehör, dels af komplettering i

jord och tillbehör till jordbruk, som redan blifvit på ett otillfredsställande

sätt utstyckade, och dels äfven af mark för bildande af nya jordbruk.

Slutligen bestämde sig de flesta ledamöterna för att omedelbart förorda

tvångsaflösningen endast för det senaste ändamålet, under det reservanter

fullföljde förslaget i sin helhet. Ett komplement till dessa förslag voro

förslagen till arrende- och vanhäfdslagar, hvilka skulle skydda de färdiga

jordbruken och deras brukare och möjliggöra nyodlingar, till dess aflösning

på lämpligt sätt frivilligt eller genom expropriation ägt rum.

Åflösningens väg beträddes ock i en vid 1908 års riksdag väckt

motion, att jordafsöndringar från hemman, hvilka såsom arf afsöndras

på viss tid och mot vissa skyldigheter till stamhemmanet, måtte tryggas

i den fortsatta besittningen af densamma. Med fog beklagade sig

motionären öfver den snäfhet, hvarmed tillfälliga utskottet affärdade

hans framställning. Och ehuru äfven andra talare förordade densamma

med erinran endast, att den fått alltför trånga gränser, vågade dock

ingen af dem gentemot utskottets omedgörlighet ens göra ett yrkande

inom Andra kammaren.

Författningen af år 1907, hvarigenom bereddes lättare utvägar

att befria ryttare-, soldat- och båtsmanstorp från stamhemmanets inteckningar

är också en yttring af ett sträfvande att bevara det gamla

jordbruket.

Äfven förtjänar här åberopas 1907 års riksdagsskrifvelse om

åtgärder särskildt med anlitande af expropriation i ändamål att vid

fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en

sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, ordna förhållandena

med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig

tomtmark. Denna framställning innefattar bland annat begäran om

en omedelbar aflösning ytterst genom expropriation af tomter till förmån

för inneliafvarna af de på tomterna uppförda bostadslägenheterna.

Med samma fog kunna motsvarande åtgärder ifrågasättas för att rädda

småbruk ur jordbundet beroende.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande Nr 46-

Vid 1909 års riksdag frambars emellertid af tjugunio ledamöter

inom Andra kammaren en motion om tvångsaflösning af ifrågavarande

jordbruk. Förslaget afstyrktes af lagutskottet och föll i bägge kamrarna,

i den Andra dock efter votering med 111 röster mot 88.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ej, att staten

skall efter expropriation själf öfvertaga dessa jordbruk och deras skötsel,

och icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk

eller ske i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och

i den mån brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att

öfvertaga jorden. På åtskilliga ställen ha brukarna det jämförelsevis

bra, och så länge det fortfar och brukare ej påfordra en aflösning,

finnes ej anledning till ingripande.

Det ömsesidiga frivilliga aftalet kommer också fortfarande att

blifva utgångspunkt för aflösningen. Det nya är, att statsmakten inträder

såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och

maktlöse jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen

kommer till stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta

allt, som bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste

villkor, så att den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den

familj, som suttit på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma.

Men för att ej äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det

ett yttersta maktmedel. Detta yttersta medel är expropriation. En

dylik expropriationslagstiftning skall säkerligen här liksom eljest i stor

utsträckning göra sig själf öfverflödig, i det den förmår framtvinga

enskilda uppgörelser, som eljest ej skulle kommit till stånd.

Det måste som sagdt särskildt betonas, att den nu ifrågasatta

aflösningen ej kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum efter nu

stadgade och tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konst™

eradt marknadsvärde får ej tjäna till ledning och någon vinst i

regeln ej ens beräknas, åtminstone ej när det gäller utbrytning ur

stora jordbesittningar och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen

varit donationsjord från kronan.

Vidare måste, enligt hvad erfarenheten lärt oss, aflösningen förbindas

med villkor, som upprätthålla ändamålet samt omöjliggöra, att

jorden återfaller i främmande händer.

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnes ställning,

intill dess aflösningen hunnit äga rum. Detta kan nämligen

taga lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning

kanske tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

gärder måste också ingå en sträng uppsikt öfver, att jordägaren ej får

tillfälle att förekomma aflösningen genom att dessförinnan bortdrifva

brukarne och inlägga jorden med fastighetens öfriga ägor.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande

saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen

och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens

rätt;

2:o) grunddragen för organisationen af denna statsverksamhet;

3:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta

maktmedel (expropriation), som skall förläna allvar åt förhandlingarne

om frivillig uppgörelse samt taga vid, där aftal ej kan komma, till

stånd;

4:o) upprätthållande af ändamålet med jordens aflösning äfvensom

hufvudvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde (sättet

för amortering af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

Med åberopande af det nu anförda hemställes alltså:

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder

i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande och

brukarnes frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för

framtiden betryggande villkor, åstadkomma aflösning ytterst genom

expropriation (tvångsaflösning) af landtbönders, bolagsarrendatorers,

torpares och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner.»

På sätt motionärerna erinrat, hade Norrland skommitténs majoritet

i sitt betänkande föreslagit vissa åtgärder för att från trävaruindustriens

egendomar åt allmogen bereda lägenheter, lämpliga för odling. Kommittén

tänkte sig, att detta skulle kunna ske genom tillsättande i hvarje län

af en kommission, bestående af lämpliga, af Konungen utsedda personer,

hvilka skulle hafva till uppgift att på frivillighetens väg söka

förmå ägarne till afstående af den för berörda ändamål behöfliga jorden.

För att emellertid äga tillgång till kraftigare medel för nående af nämnda

syfte än underhandlingens föreslog kommittén tillämpning under vissa

förutsättningar af expropriationsinstitutet. Det af kommittén för sådant

ändamål uppgjorda lagförslaget ingick såsom ett led i de öfriga förslag,

kommittén afgaf, och hvilka numera, som bekant, resulterat i flere särskilda

lagar. Tre reservanter inom kommittén funno kommitténs förBih.

till Fdksd. Prof. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

slag i denna del gå längre än omständigheterna påkallade och ansågo

sig därför icke kunna biträda kommitténs förslag.

Motionärerna synas nu efter mönster af nämnda förslag åsyfta,

att en expropriationsrätt af den art, som den nyss nämnda, måtte för

hela landet införas, men gälla icke särskild! trävaruindustriens jord eller

ouppodlad jord eller jord af viss beskaffenhet, utan generellt all jord,

som af ägaren upplåtits till brukare. Motionärerna framhålla sålunda,

under hänvisning bland annat till de i äldre tid här i landet verkställda

reduktionerna, att de rikta sig mot hvad i motionen benämnes jordbruksfeodalismen

och den industriella feodalismen, hvarunder enligt deras förmenande

stora samhällsklasser af landtbönder, arrendatorer, torpare och

lösa arbetare »slafva». Äfven torpare under smärre gårdar och särskild!

åbor under bruken borde enligt motionärerna få tillgodonjuta den ifrågasatta

expropriationsrätten för att sålunda återvinna en af dem en gång

ägd, men under tidernas lopp förlorad sj beständighet.

Utskottet finner det ur olika synpunkter önskvärd!, att mindre

jordbruk bildas, och att åtgärder därför vidtagas. I fråga däremot

om de medel, som därvid böra anlitas, får utskottet taga bestämdt

afstånd från motionärernas förslag.

Expropriationsrätten är uppenbarligen en rätt för undantagsfall,

som enligt sin natur måste handhafvas med stor begränsning. Af den

uppfattning om äganderätten och dess helgd, som ligger till grund för

den nuvarande samfundsordningen, är en sådan begränsning en enkel

konsekvens. Med vår gällande rättsordning kan det sålunda ej anses

öfverensstämmande att, om vissa kategorier jordinnehafvare från egen

eller samhällets synpunkt kunna anses mindre väl situerade än vissa

andra kategorier, gifva expropriationsrätten såsom ett medel i händerna

åt de förra för att komma i besittning af de senares egendom. Någon

som helst anledning att, sedan en dylik grundsats om den mer behöfvandes

generella tvångsrätt till den mindre behöfvandes egendom införlifvats

med rättsordningen och i enlighet med motionärernas yrkande

vunnit tillämpning, begränsa den endast till de fall, där den förment

behöfvande är arrendator eller torpare eller där jordegendom är behofvets

föremål, finnes i hvarje fall uppenbarligen icke. För en icke socialistisk

uppfattning synes skadan af den osäkerhet, som af ett dylikt

tillstånd skulle blifva en följd, och det hämmande band, som därmed

skulle läggas å företagsamhetslusten, så uppenbar, att den ej kräfver

ytterligare ordande.

Det är ett kändt sakförhållande, huru jämsides med minskningen

mångenstädes af landsbygdens befolkning och det större tilloppet till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 11

städerna, som är kännetecknande för vår tid, styckningen fortgår af de

större jordpossessionerna till mindre brukningsområden, livilka ofta förvärfvas

af mindre bemedlade under betingelser, som äro för sådant

ändamål lämpade. De åtgärder af olika slag, som från det allmännas

sida vidtagas för underlättande för mindre bemedlade att bereda sig

egen jord, äro alltför väl kända för att behöfva i detta sammanhang

uppräknas. Med ett fortgående å den härvid inslagna riktningen lär

ännu mycket mera kunna göras och äfven stå att vinna.

Hvad angår frågan om statsåtgärder med direkt syfte att just åt

de kategori af jordinnehafvare, som här af motionärerna närmast

åsyftas, bereda en bättre och själfständigare ställning, saknas ej heller

lämpligare utvägar an de af motionärerna förordade.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Reservationer:

af lierr Widén beträffande vissa delar af utskottets motivering;

af herrar Lindhagen, Jansson i Edsbäcken, Pettersson från Södertälje

och Olsson i See hvilka hemställt,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte taga. i öfvervägande,

huruvida och i hvilken utsträckning lagstiftningsåtgärder

kunde vidtagas i ändamål att, för

jordbrukets upprätthållande och brukarnes frigörelse

från beroende, i erforderliga fall åstadkomma aflösning

ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af landtbönders,

bolagsarrendatorers, torpares och deras vederlikars

jordbruk på enskilda domäner, äfvensom för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande

kan föranleda.

Till stöd för denna framställning har herr Lindhagen för sin del

anfört:

»Förevarande ämne innefattar en utomordentligt stor och allvarlig

fråga, som det vore önskligt att samtiden beaktade mera än som sker.

Utskottet synes också uppfattat saken så och en förtjänst i utlåtandet

är, att det åtminstone uppriktigt och oförbehållsamt utan spegelfäkteri

fört till strids de stora motsättningarna i samhället.

Mot utskottets återgifvande af motionens syfte måste till en början

göras erinringar. Det är icke norrlandskommittens förslag, som utgjort

något mönster för motionen. Historiens lärdomar och framför allt sakens

egen natur stå som de stora förebilderna.

Icke heller afser motionen såsom det framställes »all jord, som af

ägaren upplåtits till brukande». Den syftar endast på den särskilda

kategorin odaljordbruk, som i följd af den ekonomiska utvecklingen

kommit under feodalismens välde och närmare betecknats såsom landtbonde^,

bolagsarrendatorers, torpares och deras vederlikars jordbruk.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Det betonas också i motionen, att aflösningen bör endast äga rum

i erforderliga fall efter pröfning och blott då en önskan därom hos

brukaren förefinnes.

Formerna för det aflösta jordbrukets upplåtande med tryggad rätt

till brukaren stå som en öppen fråga. Motionen har endast framhållit,

att upplåtelsen måste ske under för framtiden betryggande villkor, d. v. s.

så, att den nedlagda omtanken icke efteråt får omintetgöras genom

jordens återförsäljning till feodalherren eller annat dylikt upphäfvande

af aflösningens ändamål.

Mot utskottets skäl för sitt afstyrkande kan egentligen icke framföras

någon argumentering. Motiveringen utmynnar som sagdt i ett

betonande, att utskottets majoritet representerar en intressemotsats gent

emot de medborgare, hvilkas människorätt förslaget afser att värna.

Motionen står, säger utskottet, i strid med den uppfattning om

äganderätten och dess helgd, som ligger till grund för den nuvarande

samfundsordningen. Det är ej med vår gällande rättsordning öfverensstämmande

att gå till väga på sätt i motionen ifrågasatts. Detta är en

klar och förklarlig ståndpunkt från utskottets sida. Alla makthafvare

ha afgjort spörsmålen på detta enkla sätt eller med andra ord genom

maktspråk. För dem finnas särskildt inga gränser för äganderätten.

Äganderätten till jord är en lika oantastlig sak som äganderätten till

en rock. Och äganderätt till människor, hvarom här ytterst blir fråga,

är en lika naturlig sak som den förvärfvade förfoganderätten öfver

döda ting.

Så hänsynslös och okänslig för människors öden är vår gällande

rättsordning dock icke. Det är att göra den alltför stor orätt.

Älven den följer, om än långsamt, med utvecklingen och antager ny

gestalt med nya förhållanden. I motionen har uppräknats några företeelser

på senare tider, som beteckna ett uppvaknande i insikt och ett

vandrande mot det stora oundvikliga, som förebådas i motionen.

Till dessa företeelser kan ytterligare läggas en till Konungen från

Östergötlands läns hushållningssällskap den 22 sistlidne mars afgifven

framställning, i hvilken utvecklas samma tankegång som i motionen.

Man hade vid en undersökning inom länet rörande det obetydliga antalet

ansökningar om egnahemslån från den stora mängden innehafvare

al lägenheter på ofri grund funnit, att förnämsta anledningen därtill

var, att jorden icke var till salu. Det lärer emellertid, säger hushållningssällskapet,

icke vara ekonomiskt riktigt att understödja och

underlätta bildandet af nya egna hem och samtidigt underlåta att söka

hindra redan befintliga sådana att förfalla, kanske försvinna. I andra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

länder har man stiftat lagar, som möjliggöra exproprierandet af jord

för åstadkommande af egna hem och i vårt land finnes ju inlösningsrätt

stadgad ifråga om jords afstående för allmänt behof. Det synes,

fortsätter sällskapet, som nu ifrågavarande förhållande äfven kunde

anses såsom ett allmänt behof af den allra största betydelse och att

en inskränkning i äganderätten till förmån för det allmänna äfven i

detta fall kan anses berättigad. Sällskapet slutar emellertid utan angifvet

skäl med att begränsa sin framställning till att bland annat

påkalla en utredning rörande möjligheten att åstadkomma inlösningsrätt

till jorden för sådana lägenheter på ofri grund, där jordens värde i förhållande

till åbyggnadernas är af mindre betydenhet.

Denna framställning liksom Riksdagens egen i motionen åberopade

skrifvelse år 1907 om aflösning ytterst genom expropriation af tomtmark

äfvensom norrlandskommitténs jämväl af utskottet framhållna hemställan

i ämnet äro ju till sin grund af enahanda beskaffenhet som den

nu behandlade motionen. Man skall vara bra förblindad för att fortfarande

affärda alla dessa rörelser i tiden för den verkliga rättens förverkligande

så hårdnackadt som det nuvarande lagutskottet gör. Den

»företagsamhetslusta», som utskottet tror kunna hållas vid makt endast

genom att ifrågavarande orättvisor få ostörda äga bestånd och ytterligare

gripa ikring sig, är sannerligen en lusta, som bör betagas lusten till

vidare lifsyttringar.

Mot utskottets anvisningar på andra utvägar är det lika ogörligt

att söka argumentera. Det är visserligen erkännansvärdt och ingifver

kanske någon glimt af förhoppning, att utskottet i alla fall ej stannat

bara vid negationer. Men därvid kringgår utskottet, hvad frågan rör

sig om, och hänvisar till sträfvandena att skapa nya jordbruk. Det

behöfves blott, att häremot åberopa motionens utläggning af denna sak

och dess framhållande, att den första angelägenheten borde väl vara

att bevara och frigöra de beroende gårdsbruk, som af gammalt finnas.

Säkerligen är det också i känslan af, att utskottet ej hållit sig till ämnet,

som utskottet omsider på sista raderna af sitt yttrande framkastar, att

i fråga om statsåtgärder med direkt syfte att åt jordinnehafvare, som af

motionärerna närmast åsyftas, bereda en själfständigare ställning, saknas

ej heller lämpligare utvägar än de af motionärerna förordade. Hvilka

dessa lämpligare utvägar äro, aktar sig utskottet dock lör att omtala

och icke heller får man veta, hvarifrån de äro att förvänta.

Det må till sist tillåtas mig att till detta ämne anknyta fyra

korta politiska betraktelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 15

Deri första politiska betraktelsen ar, att den försoning i samhället

som man och. detta med rätta — sa mycket förordar, tydligen anses

kunna komma till stånd utan några uppoffringar till deras förmån som

ha anledning att beklaga sig. Till och med att nödgas taga penningar

i stället för jord är för mycket begärdt. En dylik försoningslära bygo-er

på en mycket stor villfarelse. '' öö

Den andra politiska betraktelsen är, att representanterna inom

utskottet för den grupp i Första kammaren som kallar sig »de moderata»

häi lika litet som eljest ansett sig kallade att framträda med någon särskild

moderation. Tvärtom betonade i utskottet just dessa representanter

till skillnad flan företrädarne för det parti inom Första kammaren som

numera ärligt kallar sig höger, att ett betänkande som detta icke var

dem nog, utan att de önskat en ännu våldsammare förkastelse öfver

motionens syfte. Allting har emellertid sin förklaring. Dessa röster

inom Första kammaren äro de sista bortdöende tonerna af den rena

manchesterskolans anbefallningar af hänsynslös ekonomisk strid, blottad

på all medkänsla. Särskild! har denna brist på moderation bland »de

moderata» framträdt i behandlingen af jordfrågorna. Det har varit

företrädesvis bland skyddstullsvännernas parti inom Första kammaren

som sakens sociala bakgrund visserligen sparsamt, men dock här och

hvar väckt. förståelse. Sannolikt beror detta på, att den, som har ordet

skydd åtminstone i något afseende på sitt program, lättare kommer

under. fund med, att skydd kanske behöfves äfven för annat än de

egna intressena.

Den tredje politiska betraktelsen är den, att det parti inom Andra

kammaren, som kallar sig »landtmännen», tydligen dock icke representera

de landtmän, om hvilka här är fråga. För de mest betryckta jordbrukarna.

synes detta parti ej vilja lägga sig i selen. Till och med

den motivering, hvarmed Första kammaren brutit stafven öfver framställningen

till dessa jordbrukares förmån, är enligt detta partis uppfattning

den rätta. Någon reservant från representanterna inom utskottet

iör »lanatmännen)) förekommer nämligen icke ens mot motiveringen.

• De° Mjärde politiska betraktelsen är egentligen en undran, hur

det i själfva verket förhöll sig med högerpartiernas stora och allenastående

vänlighet mot bondejorden under landstingsmannavalen, hvarmed

de säkerligen också infångade en stor del af sina röstetal. Den stående

lösen .var, att vänsterpartierna skulle besjälas af ett argt uppsåt att »vilja

taga jorden från bönderna». Man kunde då väl förväntat, att från dessa

vedersakare skulle med välvilja upptagits ett förslag att återgifva till

småbondeklassen den jord, som genom bolagsförvärfven eller annorledes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

frångått densamma. Äfven ett dylikt förslag brännmärkes emellertid nu

i utskottets utlåtande såsom grundadt på en »socialistisk uppfattning)).

Denna formel synes således ägna sig för mångsidiga syften. Men en

uppmärksam läsare bör dock åtminstone af detta lagutskottsbetänkande

liksom af de två föregående utlåtandena nr 33 och 34 få tämligen klart

för sig för det första, hvilka det i sjkifva verket är, som ej hafva

någonting emot, att feodalismen får »taga jorden från bönderna», och

för det andra, hvilka det är, som enständigt motsätta sig att till de

verkliga brukarne återställes den jord, som samma feodalvalde redan

»tagit från bönderna».

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.