Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t om framläggande af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om grunderna och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Bill. till Riksd. Prof. 1910. 7 Samt. 1 Afd. 44 Höft.

1910-05-09 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:47, Skrifvelse till Kungl. Maj:t om framläggande af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om grunderna och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Bill. till Riksd. Prof. 1910. 7 Samt. 1 Afd. 44 Höft.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till Riksdagens kansli den 12 maj 1910 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels rätt till expropriation

af vattenfall dels ock utvidgad koncessionslagstiftning

med afseende å vattenfall och kraftstationer.

Lagutskottet tiar till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna

inom Andra kammaren,

nr 107 af herrar Karl Staaff, Fridtjuv Berg, Jakob Pettersson,

Ad. Wiklund, D. Persson, E. A. Nilson, Carl Jansson, G. Jansson,

J. Bromée, K. G. Karlsson, Th. af Callerholm, Carl Carlson Bonde,

Johan Ericsson, S. II. Kvarnzelius, L. Gust. Broomé, Frithiof Söderbergh,

Joh. Ström, Ernst Beckman, Axel Schotte och Karl Starbäck samt

nr 88 af herr Gust. Sandström.

Herr Staaff m. fl. har i sin motion anfört följande: Herr staafs

»Vid riksdagarna 1908 och 1909 väcktes af undertecknad Staaffm- A

m. fl. motion i syfte att vinna utredning, i hvad mån och under hvilka

villkor staten och eventuellt äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation

af vattenfall.

Motiveringen till 1908 års motion i förevarande ämne var af följande

lydelse:

Riksdagen anhöll sistlidna år i skrifvelse till Kungl. Maj:t om

framläggande af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om

grunderna och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 7 Samt. 1 Afd. 44 Höft. (Nr 47.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Emellertid vill det synas, som om expropriationslagstiftningen

jämväl i annat afseende än det, som i denna skrifvelse berördes, tarfvade

någon ändring.

Sålunda synes själfva rätten att expropriera, såvidt angår staten

och måhända äfven kommunerna, i visst hänseende böra utvidgas.

Expropriationsrättens omfång är i 1 § af kungl. förordningen angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof sålunda bestämd: »Där

Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man,

menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets

försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller

gata i stad, till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning,

farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad eller till dylikt

allmänt behof, vare ägare pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras;

njute dock den, som härigenom skada lider, ersättning därför.»

Denna bestämmelse är efter vår mening för snäft tilltagen. Sedan

genom senare tiders uppfinningar å elektroteknikens område vårt å

vattenfall ganska rika land erhållit möjlighet att i stor skala förse kommuner,

industri och handtverk med elektrisk kraft, spörjer man sig

med stigande bekymmer, huruvida, så som det för närvarande är ställdt

med vattenfallen, landets invånare och produktion verkligen skola kunna

få den nytta af ifrågavarande betydande vattenrikedom, som vederborde.

Förhållandet är ju nämligen, att allenast en mindre del af vattenfallen

— enligt gjorda beräkningar cirka 12 å 14 procent af landets

hela vattenfailskraft — befinner sig i statens ägo, medan återstoden,

d. v. s. den vida öfvervägande delen, är underlagd privat äganderätt.

Den frågan framställer sig då, huruvida det är sannolikt, att denna

väldiga, i privat ägo befintliga kraft också kommer att användas på

det för invånarne och produktionen mest förmånliga sätt och särskilda

huruvida man kan påräkna, att den kommer att tillhandahållas till

skäligt pris.

I detta afseende måste man tyvärr hysa stora farhågor. Om

vattenfallskraften, förmedlad genom de elektriska ledningarna, kunde

sägas vara underkastad fri konkurrens, är det gifvet, att priset skulle

röna hälsosam inverkan däraf. Men det förhåller sig tydligen icke så.

Då kraften icke lämpligen och utan stora kostnader kan öfverföras

annat än till viss utsträckning, blifver förhållandet i stort sedt, att

hvarje vattenfallsägare ensam så att säga ekonomiskt behärskar ett

visst kringliggande område, där icke konkurrensen, utan det faktiska

monopolet kommer att råda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. 3

ÄrHHfcBrir
S

,f f ''T‘ land *•** «tak fart. Får detta for Jå i aievärdTd

»M béLga S%f pris” öti

befolknings trefnad fn J hela vår- protektion o h Sed vS ZI*

heter såsom indnstriidkando folk, behöfver oj sägas J g"

Undei sådana förhållanden se vi inn*en annan ntvno* ön

pnationslagstiftningen nndergår en sådan OdriT a Äfenftl iT”"

dar det för den allmänna hushållningen fin e?’n- Ll ev“ ’

lamphgen npptagas vid den utredning, hvarom vi ärna inhålla.11

Man kan spörja, huruvida ej eu liknande nödvändighet visat sin

de manga länder i Europa, där vattenfall förekomma. Det är då att

marka, att i dessa länder i allmänhet helt andra rättsren-W it
jjf

•»« isil;::;. jas

ää Äa te hr3V tsiso

ÄÄtÄS

rimligt tlU S‘Ön''e “*''***« «* ®r

. I denna framställning hafva vi visserligen i främsta rummet käft

var tanke riktad på staten. Dock torde det S lättbegripliga"kSfämvt

bola komma under öfvervägande, huruvida och under Indika Vilkor

kommuner^ bora erhålla möjlighet till expropriation af vattenfall’ °

I anledning Tf-°V Wf0t äWoPades Jämväl denna motivering.

syfte hemstähde ?°tl0n odl annan motion med liknande

tin Kli ¥ 4 190t8 ,;,rs laS''utskott, att Riksdagen måtte i skrifvelse

mån och ''under aE[}tall:iy att KungL Maj:t täcktes låta utreda, i hvad

Cde erhålla rätt tte VlUk°r/tate? och eventuellt äfven kommuner

ernatia lätt till expropriation åt vattenfall.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Hvad utskottet sålunda hemställt bifölls af Andra kammaren utan

votering, men afslogs af Första kammaren med 70 röster mot 43, hvilka

afgåfvos för bifall.

Vid 1909 års riksdag förnyade lagutskottet sin år 1908 gjorda

framställning. Lagutskottets förslag bifölls jämväl denna gång af Andra

kammaren, men afslogs af Första kammaren utan votering.

Under åberopande af ofvan anförda motivering tillika med de af

lagutskottet för dess nämnda framställningar anförda skäl, tillåta vi oss

hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor

staten och eventuellt äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation

af vattenfall.))

Herr Sandströms

motion.

Herr Sandströms motion är af följande lydelse:

»I samma mån som vattenkraftsindustrien under de senaste åren

visat eu allt snabbare utveckling, har frågan om koncessionsyillkoren

för vattenfallens utbyggande för kraftstationer och lör kraftledningarnas

framdragande blifvit allt viktigare och tilldragit sig allt större intresse.

Som bekant finnes redan nu ett ganska utbildadt koncessionsförfarande

i fråga om tillgodogörande af våra vattenfall, beroende på den

mångfald af allmänna och enskilda intressen, som härvid kollidera med

hvarandra och som behöfva regleras. Så jordras för det första alltid

domstolens koncession eller medgifvande till vattenbyggnadens utförande.

Denna koncession innefattar en mängd villkor och föreskrifter om sättet

för byggnadernas utförande, tillåten dämningshöjd, dammarnas skötsel

m. m., och dessa villkor afse icke blott att trygga enskilde rättsägares

intressen — nämligen deras, som ofvan eller nedan i vattendraget äga

jord, fiske, vattenverk eller annan egendom — utan äfven att tillgodose

vissa allmänna intressen såsom allmän farled, allmän flottled och

vandringsfiskens framsläppande. Finnes i vattendraget kongsådra, hvilket

är fallet med våra flesta strömmar och alfvar af någon betydenhet, är det

emellertid icke nog med domstolens medgifvande, utan då fordras därförutom

koncession af Kungl. Maj:t, som därvid plägar föreskrifva nog så

stränga villkor för skyddande af ofvannämnda allmänna intressen. Och om,

såsom på senaste tiden blifvit allt vanligare, vattenfallet skall tillgodogöras

i och för uppförande af kraftstation och tillhandahållande af elektrisk

energi för belysning, verksdrift o. d., så kräfves i regel ytterligare en

koncession af Kungl. Maj:t å rätten till kraftledningarnas framdragande.

Denna sista koncessionsskyldighet föreligger emellertid icke i fråga om

kraftledningar af viss mindre spänning, liksom ej heller beträffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. k

O

ledningar under jorden eller — annat än undantagsvis — i fråga om

finnig ar. som till hela sm sträckning utföras på egen mark Koncessionen

beviljas för fyrtio år i sänder och afser i främsta rummet ?öreamande

af de faror, hvilka aro förenade med anläggningar af ifrågavarande

slag men asyftar äfven, enligt hvad uttryckligen framhölls vid

tillkomsten af den lag af den 27 juni 1902, hvari ifrågavarande W

cessionsplikt fastställdes, tillgodoseende af det allmän J intresse

ändring i senast<\aT kar Repade gånger framhållits behofvet af

ndnag Lnu Sallande koncessionsvillkor och tillägg af nya villkor De

den nkmfdagaSatta konfesBionsvillkoren hafva afsett dels att trygga

den ki aftkonsumerande industriens och allmänhetens intressen dels

realiserande af vissa statsekonomiska och socialpolitiska önskemTl

M Rlksdagen i skrifvelse af den 28 maj 1907, att Kungl

laj t matte föranstalta om utredning, på hvilket sätt betryggande o-arantier

för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk energi skulle kunna

fZZ afhi\mnS !Uer e,ljest beredas körnare af sådan energi Då

1 1<3t ±or beståndet af dylika leveranskontrakt icke ansågs kunna

beredas genom inteckning i vattenfallsfastigheten, ifrågasattes f nämnda

, /ve}.®e’ kontraktets bestånd borde säkerställas genom koncession

profning^ aggmngen- I)enna fr%a är ännu beroende på Kungl. Maj:ts

p Vid nästföregående års riksdag gjordes i ett flertal motioner

mTS?”* .°m fnkeI?e m ,K,mSL Maj:t »ed begäran om utredning

_ forsla rörande ytterligare koncessionsvillkor, delvis af synnerligen

IömSh”ftloef el 1 de88S.m0tioner fr^liölls med skärpa, harm

, , vr aftkonsu in eu ternas ratt och intressen ingalunda vore tillräckligt

- yggade därigenom, att garanti erhölles för kontraktsvillkorens tillo-odo
sTten

Lnomert kontraktstidef» härutöfver erfordrades, att

staten genom koncessionen bereddes tillfälle att reglera kraftpriserna

ochendener] k°"*raktstldeils lltgång och dymedels hindra, att allmänheten

eu den ki aftkonsumerande industrien oskäligt uppskörtades Men

poSmo|aTf?e8 eUet h™jelianda ILÄ soS

koncessionen !! m0n0mi8k art’ ^tterst lyftande ett sådant innehåll i

vntw d ’ därigenom i större eller mindre grad möjliggjordes

vattenfallens socialisering och ekonomiska exploatering af staten Sånda

lfiagasattes, att sjulfva förvärf vet af ett vattenfall skulle göras

beleende af koncession, att koncessionsafgift skulle erläggas till sluten

öfvertag'' f”fl %Dehållas rätt att vid koncessionstidens slut utan lösen

oiveitaga kraftanläggningen, att i hvarje fall koncessionsafgift borde

oreskufvas for kungsadrans tillgodogörande, att koncessionen äfven i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

fråga om vattenfallets utbyggande borde begränsas till viss tid, åtminstone

i fråga om kungsådran, att staten under alla förhållanden

borde förbehållas rätt att inlösa vattenfallet och kraftstationen o. s. v.

Lagutskottet tillstyrkte på grund af motionerna begäran om utredning

angående nya och ändrade koneessionsvillkor, hufvudsakligen

till tryggande af kraftkonsumenternas intressen, och dess hemställan

bifölls i denna del af Andra kammaren. I Första kammaren däremot

afslogos motionerna öfver hela linjen. Att döma af hvad som yttrades

vid frågans behandling i nämnda kammare, synes någon realbehandling

af de särskilda sins emellan ganska olika yrkandena knappast hafva

förekommit, utan samtliga i motionerna gjorda framställningar skurits

öfver en kam och betraktats såsom ett led i ett systematiskt arbete på

den privata äganderättens undergräfvande och afskaffande. Och i den

oreflekterade skräcken härför fingo äfven de mest moderata framställningarna,

som afsågo skydd för den kraftkonsumerande industrien, dela

de öfrigas öde.

Det lider efter min mening intet tvifvel, att åtskilliga af de i

förra årets motioner ifrågasatta nya koncessionsvillkoren äro ägnade att

väcka starka betänklig]! et er. Så är särskild! fallet med krafvet, att

antingen eu årlig koncessionsafgift skall utgå till staten eller hela kraftanläggningen

vid koncessionstidens slut tillfalla staten utan lösen. Detta

skulle onekligen icke blott innebära en kränkning af äganderätten, utan

äfven från statsekonomi synpunkt säkerligen medföra öfvervägande

skadliga verkningar, såsom ägnadt att i hög grad- fördröja och försvåra

tillgodogörandet af den nationalegendom, som vi äga i våra vattenfall.

I det hela kan man i diskussionen om koncessionsfrågan inom och utom

riksdagen spåra en benägenhet att å ena sidan öfverskatta det ekonomiska

värdet af vattenfallet i dess naturliga skick samt å andra sidan

förbise betydelsen för det allmänna af vattenfallens snara tillgodogörande.

Att så sker, kan nämligen ofta för det allmänna vara åt större vikt,

äfven ekonomiskt, än huruvida vattenfallet är i statens eller enskilds ägo.

Dessa invändningar träffa emellertid i ingen mån yrkandet på

koneessionsvillkor till skydd för den kraftkonsumerande industrien och

allmänheten. Ju mera vattenkraften och den däraf alstrade elektriska

energien börjar ersätta ångkraften, desto angelägnare måste det vara

att tillse, att den nya kraftkällan kommer hela landet och dess industri

till godo. För ett lands ekonomi och konkurrensförmåga med utlandet

är det af afgörande vikt att äga billig krafttillgång. Och då vi äro nog

lyckliga att i våra vattenfall äga en kraftkälla, som för en mycket lång

framtid är mer än tillräcklig att tillgodose alla våra industriella behof,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

är det en samhällsangelägenhet af högsta vikt, att denna kraftkälla ställes

till industriens och allmänhetens förfogande till så billigt pris, som de

naturliga förutsättningarna medgifva, och att, om faror för dess onödiga

fördyrande yppa sig, man resolut vidtager nödiga åtgärder för dessas

undanröjande.

Finnes då någon verklig fara för vattenkraftens onödiga och oskäliga

fördyrande? För besvarande af denna fråga torde det vara tillräckligt

att erinra, att tillhandahållandet af elektrisk energi, alstrad

genom vattenkraft, enligt sakens natur är och bör vara ett monopol för

kraftstationens innehafvare. Det är ett monopol därför, att en kraftledning

icke utan orimliga kostnader kan dragas längre än en viss begränsad

sträcka. Hvarje kraftstation kan därför behärska endast ett

visst område omkring stationen, och kan i regel icke med fördel draga

konkurrerande ledningar inom området för andra aflägsna kraftstationer.

Och det bör vara ett monopol, därför, att det skulle innebära ett stort

nationalekonomiskt slöseri, om de kraftstationer, som undantagsvis äro

så belägna, att de kunna konkurrera, skulle draga korsande ledningar

inom hvarandras områden. Materielens och anläggningens dyrhet skulle

gorå ett dylikt förfarande opraktiskt och oekonomiskt. Och detta äro

ägarne af vattenfallen och kraftstationerna säkerligen nog kloka att inse.

Den sannolika utvecklingsgången blir därför, att dessa, i stället för att

till egen skada genom konkurrens nedbringa kraftpriserna och fördyra

anläggningarna, komma att uppdela landet och den konsumerande industrien

sig emellan, så att hvarje kraftstation behärskar sitt monopoliserade

område. Nästa steg är kraftbolagens sammanslutning i truster,

och det är många omständigheter, som göra vattenkraftindustrien mer

än de flesta industrier speciellt lämpad för trustbildning.

Huru uppenbar denna vattenkraftindustriens monopolställning än

synes vara, så hafva försök icke saknats att förneka densamma. Så

har man invändt, att staten, som äger många af våra största vattenfall,

skall genom sin konkurrens kunna hindra trustbildning och oskäliga

kraftpriser. Men huru skall detta gå till? Staten äger för närvarande,

om man frånser dess omtvistade anspråk på en del vattenfall i Norrland,

blott 14 å 15 procent af landets vattenkraft. Fn god del däraf kommer

säkerligen _ att behöfva tagas i anspråk för statens egna behof, främst

elektrifieeringen af stats]ärnvägarna. Återstoden kommer icke att blifva

tillräcklig att drifva effektiv konkurrens med de enskilda kraftnäten,

äfven i de fall, där dylik konkurrens med hänsyn till kraftstationens

läge vore möjlig. Och det är förut påpekadt, att en sådan konkurrens

under alla förhållanden är oekonomisk och opraktisk. Statens kraft
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

stationer komme nog att få sina rayoner för kraftdistributionen, liksom

de enskilda måste ha sina.

Vidare bär man invändt, att konkurrensen med ångkraften bör

vara tillräcklig att hålla prisen på elektrisk energi nere på skälig nivå,

i synnerhet som ångmaskinerna blifvit och blifva allt mer bränslebesparande,

allt efter som tekniken förbättras på detta område. Detta har

ju sin riktighet, men äro icke vattenkraftindustriens hjälpmedel föremål

för samma° tekniska förbättringsarbete? Och finnes det någon rimlig

anledning att antaga, att teknikens framsteg på detta område skall gå

långsammare än på ångmaskinens? Det för fragan afgörande är, att

stenkolen förefinnas i begränsad mängd, och att man, om man ser en

lång framtid till mötes — och detta måste man göra, då det gäller

förebyggande lagstiftningsåtgärder — ovillkorligen måste räkna med en

successiv stegring af stenkolspxfiserna. Den omständigheten, .att priset

på ånghästkraften ännu i långa tider kommer att beteckna gränsen för

det pris, som kan betingas för den elektriska hästkraften, innebär sålunda

på intet sätt någon garanti för att ej de elektriska kraftpriserna med

monopolets hjälp kunna uppdrifvas långt öfver hvad som med hänsyn

till de naturliga förutsättningarna är skäligt.

Slutligen har man framhållit — och som det vill synas, icke utan

f0g — att det hittills icke visat sig, att ägarne af kraftstationerna

sökt oskäligt uppskörta sina konsumenter. Tvärtom, säges det, ha en

mängd af nu existerande kraftleveransaffärer svårigheter att få debet

och kredit att gå ihop och kunna under inga förhållanden sägas hafva

någon oskälig vinst af sin rörelse. Detta må nu hafva sin riktighet,

men orsakerna härtill äro af tillfällig och öfvergaende art. Den elektriska

kraftindustrien är ännu i sin begynnelse, har ännu ej på långt när

öfvervunnit alla tekniska svårigheter och har i de flesta fall ännu ej

erhållit afnämare till hela den kraft, för hvilken kraftstationen är afsedd.

Vid det första förvärfvandet af kundkretsen är det naturligt, att

abonnenterna erbjudas möjligast goda och billiga villkor. . Men hvem

garanterar att så blir förhållandet, när den första kontraktstiden om 20,

30 å 40 år utgått, och kraftens afnämare kunna ställas i valet mellan

att betala afsevärdt höjda priser eller ock med betydande olägenhet och

kostnad öfvergå till ångkraft? Det är icke för de närmaste åren faran

för oskäliga kraftpriser hotar, utan för framtiden, och det är med

hänsyn till denna, som man har att träffa sina mått och steg. Det är

ej de nuvarande priserna, som skola regleras, utan de, som man har

att befara af den framtida utvecklingen. Huruvida den omständigheten,

att faran sålunda tilläfventyrs ej är omedelbart öfverhängande, bör för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

anleda därtill, att man kan se tiden an och tillsvidare uppskjuta statens

ingripande, det är en fråga för sig, till hvilken jag sedermera skall

återkomma.

Det låter sig alltså icke förnekas, att vattenkraftsindustrien och

den därpa grundade elektriska kraftleveransen redan är, men ännu mer

i framtiden kommer att blifva monopoliserad. Den prisreglerande faktor,

som konkurrensen innebär, kommer således att vara väsentligen utesluten.

Den kraftkonsumerande allmänhetens och industriens intressen fordra

då ovillkorligen, att prisregleringen åstadkommes på annat sätt, d. v. s.

genom statens, ingripande. Det är ett rätt egendomligt förhållande, att

man under diskussionen om denna fråga vanligen får höra dem, som

motsätta sig ett dylikt statens reglerande ingripande, tala å industriens

vägnar och i det hela uppträda så, som om här förelåge en stridsoch

intressefråga mellan staten å ena sidan och hela industrien å andra

sidan. Man förbiser gärna, att den kraftproducerande och den kraftkonsumerande

industrien i denna fråga ha skarpt skilda intressen. Den

ena har intresse att af sina kraftanläggningar draga så stor inkomst,

som omständigheterna medgifva, den andra att erhålla sin kraft till

möjligast billiga pris. Det är gifvetvis det senare intresset, som mest

sammanfaller med samhällsintresset och är mest förtjänt af tillgodoseende.

Att äfven den kraftproducerande industrien måste hafva sin

skäliga, inkomst, är en gifven sak, men man får ej förbise, att denna

industris samhällsnytta just består i och betingas af dess förmåga att

tillhandahålla den öfriga industrien billig kraft. En kraftindustri, som

oskäligt fördyrar kraftpriserna, är i högsta grad samhällsskadlig och

ruinerande för landet. Kraftindustrien bör och måste vara den öfriga

industriens tjänarinna, men icke dess härskarinna.

Om det alltså är klart, att staten måste ingripa och på något sätt

reglera kraftprisen, så blir frågan, huru detta lämpligen bör ske. Flere

sätt äro tänkbara och äfven tillämpade i utlandet. Ett är att i koncessionen

fixeras en viss maximiinkomst för kraftstationen, med bestämmelse,

. att Överskjutande inkomsten skall tillfalla abonnenterna. Men

den gifna påföljden häraf blir, att kraftstationens ägare, sedan maximiinkom.

sten blifvit uppnådd, saknar intresse att ytterligare utveckla och

uppdrifva affären. Denna olägenhet undanröjes i viss mån, om man,

såsom också förekommer, låter öfverskottet fördelas mellan kraftleverantören

och abonnenterna. Men därvid kvarstå andra svårigheter, särskilt

i fråga om grunderna för vinstens rättvisa fördelning mellan abonnenterna.

Bill. till Biksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 44 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Den lämpligaste och vanligast anlitade utvägen torde vara, att

staten förbehålles rätt att hindra kraftleverantören att godtyckligt drifva

priserna i höjden antingen genom fastställande åt maximaltariffer eller

genom fixerande af priset för hvarje särskildt fall, när framställning

härom göres. Som bekant har man hos oss i ett analogt fall redan

anlitat detta medel, nämligen vid de enskilda järnvägarna. Dessa äro

enligt sakens natur i väsentlig grad monopolaffärer, och för att hindra

den trafikerande allmänhetens obehöriga uppskörtande genom monopolet

ingår alltid i järn vägskoncessionen förbehåll om rätt för staten att fastställa

maximitariffer för frakttaxorna.

Nu har man, särskildt inom teknikerkretsar, med mycken styrka

framhållit, att det är förenadt med hart när oöfverkomliga svårigheter

att åstadkomma maximaltariffer på detta område. Grunderna och formerna

för debiteringen af den elektriska strömmen äro, säges det, af så mångfaldigt

varierande slag, att de icke låta sig hänföras till och jämföras

med eu maximaltariff. Utan tvifvel ligger det mycken sanning häri.

Men huru stora dessa svårigheter än må vara, så äro de säkerligen

icke oöfverkomliga — desto mindre, som frågan synes vara löst i utlandet,

där dylika maximaltariffer på åtskilliga ställen förekomma. Och

huru mångskiftande de olika debiteringsgrunderna vid ett och samma

verk än kunna vara, så måste dock under dem alla ligga en gemensam

kalkyl, en objektiv beräkningsgrund. Och med ledning af denna måste

prisernas skälighet kunna kontrolleras. Kan detta ej ske genom för

vissa grupper af leveranssätt fastställda maximitariffer, så får saken

ordnas så, att priserna kontrolleras och godkännas af staten i hvarje

särskildt fall. Hela saken är så viktig, att den ej får falla på betänkligheter

af dylik art. Gifvetvis komma äfven andra svårigheter att möta

frågans lösning, särskildt därutinnan, att en viss begränsning af leveransområdena

äfvensom skyldighet i viss omfattning att fortfarande tillhandahålla

kraft åt förut anslutna abonnenter kan blifva nödig att föreskrifva,

men äfven dessa svårigheter måste kunna öfvervinnas hos oss

lika väl som det lyckats i utlandet.

Det synes mig själfklart, att staten vid denna reglering af kraftpriserna

måste förfara ytterst grannlaga, ja till och med liberalt, så

att kraftindustrien icke beröfvas en fullt skälig inkomst af sin rörelse.

Ett motsatt förfarande skulle icke blott vara obilligt och oberättigadt,

utan äfven ytterst skadligt för det allmännas intresse, såsom ägnadt

att verka hämmande på vattenkraftens tillgodogörande och industriens

utveckling. Man torde emellertid sakna anledning att befara, att staten

skall missuppfatta och missbruka denna sin uppgift. Så har ej heller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

skett i fråga om kontrollen öfver järnvägarnas trafiktaxor eller andra

statens kontrolluppgifter.

Ett annat syfte som med ett utvidgadt koncessionsförfarande kan

och bör vinnas, är underlättandet af statens förvärf af kraftkällor och

kraftstationer. På senare åren har den meningen börjat allt mera tränga

igenom, att det är riktigt och fördelaktigt, att de största och viktigaste

af våra naturtillgångar — grufvor, skogar och kraftkällor — äro i allmän

ägo och därigenom undandragna den privata spekulationen. Det torde

ej heller kunna förnekas, att produktion och leverans af elektrisk kraft

synnerligen väl lämpa sig för statsdrift. Men ett dylikt förvärf får

icke — såsom från vissa håll ifrågasatts — ske genom öppen eller

maskerad konfiskering utan mot full ersättning. En särskild form för

ett sådant statens öfvertagande af kraftkällor, som anses behöfliga för det

allmänna, skulle kunna erhållas genom en utvidgning af expropriationsrätten,

men denna torde endast kunna få en tämligen begränsad användning.

Lämpligare synes vara att anlita samma utväg, som redan tillämpats

i fråga om de enskilda järnvägarna. Beträffande dessa förbehåller sig

staten som bekant i koncessionen rätt att lösa till sig banan för visst

pris. Detta är, om inlösen sker inom tio år från banans anläggning,

hela anläggningskostnaden med tillägg af fem procent ränta å anläggningskostnaden,

men med afdrag af uppkommen nettobehållning. Sker inlösen

senare, betalas en summa, motsvarande två gånger nettobehållningen af

trafiken under de sista tio åren före inlösandet. En liknande bestämmelse

skulle efter min mening utan olägenhet kunna införas i koncessionsvillkoren

för kraftanläggningar. Dock torde därvid böra iakttagas, att

inlösningsvillkoren i dessa fäll måste göras något liberalare än i fråga

om järnvägarna. En järnväg anlägges som bekant sällan i syfte att

erhålla direkt vinst af det däri nedlagda kapitalet. Det är de lokala

trafikbehofven, som framkalla järnvägen, och de aktier, som tecknas för

dess bringande till stånd, lämna i regel under många år ingen utdelning.

En statsinlösen, som ger hela anläggningskostnaden med fem procent

ränta, måste därför anses mycket tillfredsställande. Ett vattenfalls

utbyggande och eu kraftstations anläggning sker däremot alltid i direkt

vinstsyfte, och därför böra inlösningsvillkoren rättas därefter, om man

vill undvika, att statens lösningsrätt skall verka hämmande på vattenfallens

tillgodogörande. Bestämmas emellertid lösnings villkoren ej alltför

knappa, skall med all säkerhet lösningsrätten icke komma att verka

som ett hinder för kraftindustriens utveckling.

Beträffande frågan, huruvida koncessionen bör fästas vid själfva

kraftkällan och kraftstationen, eller om det är tillräckligt, att den fästes

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

vid kraftledningarna, så vill det synas, som om det senare skulle vara

tillfyllest, därest man med koncessionen icke vill vinna annat mål än

kraftprisernas reglering. Men vill man därjämte bereda staten rätt till

inlösen af anläggningen, så måste koncessionsvillkoren fästas jämväl vid

vattenfallets utbyggande och kraftstationens uppförande. Ett dylikt

tillvägagående lärer ej heller kunna möta några betänkligheter ur den

synpunkten, att det skulle vara mera betungande för vattenfallsägaren,

än om koncessionen fästes blott vid kraftledningarna. Utgår man därifrån,

att koncessionsvillkoren i båda fallen måste göras fullt effektiva,

så torde det vara tydligt, att kraftindustriens intresse blott är beroende

på koncessionsvillkorens innehåll, men icke därpå, huruvida de formellt

häfta vid den ena eller andra delen af anläggningen.

Då behofvet af kraftprisernas reglering och af en statens inlösningsrätfc

torde vara detsamma, vare sig kraftstationen är baserad på ett

vattenfall eller på annan kraftkälla, torde den nu ifrågasatta koncessionen

böra tillämpas på alla slags kraftstationer, oberoende af kraftkällans

beskaffenhet.

Nu har man, såsom här ofvan påpekats, velat göra gällande, att

åtminstone ännu inga sådana missförhållanden i fråga om kraftpriserna

yppat sig, att statens ingripande kan anses vara af behofvet påkalladt.

Man bör därför, har det sagts, låta anstå med koncessionslagstiftningar,

till dess de missförhållanden, man därmed vill träffa, faktiskt gjort sig

gällande. Det är redan förut framhållet, hurusom dessa på kraftindustriens

monopolställning grundade missförhållanden enligt sakens natur

icke visa sig genast vid kraftanläggningens tillkomst och uppgörandet

af de första abonnentkontrakten. Då råder ju ännu en viss konkurrens.

En person, som tänker anlägga en fabrik, drifven med elektrisk kraft,

kan på förhand förhandla med olika kraftleverantörer om kraftpriset och

låta det fördelaktigaste anbudet medverka vid bestämmandet af fabrikens

förläggning i närheten af den ena eller den andra kraftstationen. Men

är fabriken väl en gång förlagd därstädes och det gäller att antingen

vid kontraktstidens utgång få kontraktet förnyadt på skäliga villkor

eller att under kontraktstidens fortgång få behöflig ökning i kraftleveransen,

då först är fabriksägaren helt och hållet i kraftleverantörens

våld. Det är naturligt, att dylika situationer ännu icke hunnit i någon

afsevärd mån inträda — därtill är den elektriska kraftindustrien ännu

för ny — men hvad framtiden kommer att bära i sitt sköte, är lätt

att förutse.

Det är särskildt två skäl, som synnerligen starkt tala för att icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. 13

ett ögonblick dröja med denna lagstiftning^ om man öfver hufvud anser

den nyttig och nödig.

Det ena skälet ligger däri, att om man dröjer med koncessionslagstiftningen,

till dess de befarade missförhållandena redan i någon

större skala visat sig, man icke kan undgå att göra lagstiftningen

retroaktiv för att kunna komma industrien till någon effektiv hjälp.

Detta åter betyder ett brutalt ingripande i uppkomna rättigheter och

ingångna aftal, som i och för sig är föga önskvärd!, om ock stundom

oundvikligt. Måste ett ingripande i och för reglering af kraftpriserna

förr eller senare äga rum, borde väl alla vara ense därom, att detta

bör ske med minsta möjliga kränkning af bestående rättigheter. Men

härför förutsättes, att lagstiftningen kommer till stånd, innan de förhållanden,

som den afser att förebygga, hunnit i någon större omfattning

inträda.

Det andra skälet är detta. Det är som bekant en viktig fråga

för vattenkraftsindustrien att få våra nuvarande ytterst bristfälliga vattenrättslagar

utbytta mot en modern och praktisk lagstiftning. Förslag

härtill äro redan utarbetade af vattenrättskommittén och väntas komma

att framläggas för 1911 års riksdag. Antagandet af dessa förslag med

däri förekommande vidsträckta expropriationsrättigheter för vattenfallsägarne

kommer att i hög grad underlätta vattenfallens tillgodogörande

och öka deras värde. Då det nu vid förra årets riksdag visat sig, att

intresset för en eventuell koncessionslagstiftning i Första kammaren är

mycket ringa, medan å andra sidan af naturliga skäl intresset för de

ifrågasatta reformerna i vattenrättslagstiftningen i samma kammare är

synnerligen stort, så torde enda möjligheten att inom en öfverskådlig

framtid få koncessionslagstiftningen genomförd, om man eljest anser

den önsklig, vara att behandla den i sammanhang med och göra den

till villkor för antagandet af de nya vattenrättslagarna. Det är därför

af största vikt, att koncessionsfrågan omedelbart utredes, så att den

kan föreläggas Riksdagen samtidigt med lagförslaget på vattenrättsområdet.

Ty sker icke detta, torde man, med hänsyn till den vikt,

Andra kammaren visat sig lägga vid behofvet af kraftprisernas kontrollering,

hafva att vänta, att vattenrättsreformen måste uppskjutas i afbidan

på koncessionsfrågans utredning och framläggande. Men ett

dylikt uppskof med den viktiga reformen vore från alla synpunkter att

beklaga, och bör därför om möjligt förekommas genom koncessionsfrågans

utredning före nästa års riksdag.

Det synes mig slutligen som om vattenkraftsindustriens intressenter

borde hafva ett direkt intresse af denna frågas ändamålsenliga lösning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

14 Lagutskottets Utlåtande Nr å7.

Det största hindret för erhållandet af industriidkare som abonnenter å

deri elektriska kraften är utan tvifvel den osäkerhet, som för närvarande

råder i fråga om leveransvillkoren för framtiden. Denna osäkerhet blir

endast delvis undanröjd genom det säkerställande af leveransvillkoren

under kontraktstiden, hvars möjliggörande för närvarande är föremål

för Kungl. Maj.fs pröfning. Förr än åtgärder träffats, som för kraftafnämarne

bereda trygghet för tillgodonjutande på rimliga villkor äfven

utöfver kontraktstiden af den kraft, hvarpå de baserat sina industriella

anläggningar, förr kan. någon tillslutning i stor skala af större industriidkare

såsom kraftbolagens kunder svårligen ske. Dessa industriidkare

skola till dess fortfarande föredraga att bibehålla ångkraften, därest de

icke äro i tillfälle att förvärfva och utbygga ett lämpligt vattenfall för

egen räkning. Det vill därför synas, som om äfven kraftindustriens

målsmän borde hafva sitt speciella intresse af, att den ifrågavarande

utredningen snarast möjligt kommer till stånd.

På grund af hvad jag ofvan anfört, hemställer jag vördsamt, att

Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning,

huruvida och i hvad män staten må kunna genom utvidgad

koncessionslagstiftning med afseende å vattenfall och kraftstationer beredas

ej mindre tillfälle att kontrollera och reglera priserna för leverans

af elektrisk energi från kraftstationer till afnämare än äfven rätt att

mot skälig ersättning inlösa kraftstationen med kraftkälla och ledningar.))

Då gällande förordning angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof medgifver expropriation af jord och lägenhet, torde

däraf framgå, att äfven vattenfall kan enligt förordningen utgöra föremål

för expropriation, så snart sådant allmänt behof föreligger, som är

förutsättning för expropriationsrätten. Att i fråga om dessa allmänna

förutsättningar en precisering och utveckling af gällande lag i olika

afseenden är af nöden, synes med hänsyn till efter förordningens tillkomst

inträdda förändrade förhållanden tydligt och har äfven vid olika tillfällen

af Riksdagen framhållits. Som bekant är också frågan härom

föremål för utredning af den s. k. expropriationskommitten, hvars arbeten

väntas inom kort vara afslutade.

De i den nu förevarande motionen framställda yrkanden gå emellertid

vida utöfver de principer, som hittills ansetts böra ligga till grund för

expropriationslagstiftningen.

Medan nämligen enligt gällande lagstiftning för expropriation erfordras

förhandenvaro af ett behof, som i viss eminent mening är allmänt,

skulle den nu påyrkade expropriationsrätten till vattenfall kunna till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

förmån för staten och kommunen begagnas, när helst det för den allmänna

hushållningen funnes nyttigt. En dylik rätt för det allmänna

kan utskottet icke finna annat än synnerligen hämmande för den enskilda

företagsamheten och det enskilda initiativet, som sålunda skulle, äfven

om blott utsikt till ett behof i framtiden förelåge, och kanske utan hänsyn

till nedlagdt kapital och omsorg om en gagnelig verksamhet, vara

hotadt af möjligheten, att stat eller kommun önskade begagna sin rätt

att komma i besittning af vattenfallet och den därtill möjligen hörande

anläggningen.

Hvad särskildt angår kommunerna anses det, som bekant, förenligt

med gällande kommunallagstiftning, att desamma inköpa vattenfall, så

så snart viss del af ett sådant erfordras för kommunens räkning, men

i vinst- eller spekulationssyfte använda en dryg återstod af den därifrån

hämtade kraften. Vid sådant förhållande skulle den nu af motionärerna

påyrkade expropriationsrätten för kommunerna kunna gifva anledning

till missbruk från deras sida, hvilka, samtidigt som de skulle kunna skada

den enskilde, stode i tydlig strid med principerna för en sund kommunalpolitik.

Af anförda skäl har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka den

i herr Staaffs m. fl. motion gjorda framställning.

Utskottet öfvergår därefter till det i herr Sandströms motion berörda

ämnet om utvidgad koncessionslagstiftning med afseende å vattenfall

och kraftstationer.

I 2 § af lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, med däruti genom lagen den 31 augusti

1907 gjorda ändringar, stadgas som följer: »Vill någon utföra elektrisk

anläggning, där största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio

volt, räknadt, om jordledning användes, mellan en ledning och jorden

och i annat fall mellan två ledningar, söke Konungens tillstånd till företaget;

dock vare sådant tillstånd ej erforderligt, där anläggningen till

hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård eller

under jordytan, ej heller där anläggning, som icke berör allmän väg eller

allmän farled, utföres på egen mark samt antingen afståndet från ledning,

som skall framdragas ofvan jordytan, till boningshus eller annan vid

gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård öfverstiger tjugu

meter eller, om dylik ledning skall framgå på mindre afstånd än nu är

sagd t, ägaren sådant medgifvit.--Tillstånd, hvarom i denna paragraf

sägs, må af Konungen meddelas endast för viss tid, ej öfverstigande

fyrtio år. Meddelas det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka villkor anläggningen

må utföras och nyttjas.» Tillstånd, hvarom sålunda stadgats,

erfordras alldeles oberoende däraf, huruvida vederbörande jordägare lämnat

sitt samtycke till anläggningens utförande eller expropriation för ändamålet

påkallas. I 2 § af Kungl. Maj:ts nådiga stadga om elektriska

anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring den 31 december 1902

har föreskrifvits, att, utöfver hvad i nyssberörda lag för vissa fall stadgats

angående skyldighet för den, som vill utföra elektrisk anläggning, att

till anläggningen söka Konungens tillstånd, sådan skyldighet skall åligga

den, som vill framdraga elektrisk ledning'' lör belysning eller arbetsöfverföring

inom område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg.

Tillstånd erfordras här oberoende af om ledningen framdrages öfver

eller under jorden. Särskilda säkerhetsföreskrifter för utförandet och

användandet af elektriska anläggningar halva meddelats förutom i

nämnda stadga i en af kommerskollegium utfärdad kungörelse af den

1 mars 1904.

Af det anförda framgår, att enligt gällande lagstiftning koncession

i regel erfordras för distribution af elektrisk kraft. Antalet af de af Kungl.

Maj:t enligt ofvanberörda lag beviljade koncessioner utgjorde den 1

januari 1910 360. Enligt hvad som framhölls vid tillkomsten af omförmälda

lag, afser densamma icke blott att genom koncessionsvillkor

förekomma den fara, som är förbunden med anläggningar al ifrågavarande

slag, utan äfven att genom uppställande af vissa bestämmelser

vid koncessionernas meddelande och särskild! deras begränsning till viss

tid kunna föreskrifva nya, utaf senare uppkomna samhällsbehof dikterade

villkor för dem.

I skrifvelse den 28 mars 1907 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte låta föranstalta om utredning, på hvilket sätt betryggande garantier

för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk energi skulle kunna genom

lagstiftning eller eljest beredas afnämare af sådan energi samt, i den

mån Riksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erlordrades, för

Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

I denna skrifvelse uttalas den förmodan, att det berörda viktiga

ändamålet ej torde kunna vinnas annorledes än på koncessionsvägen.

Det riktas där äfven uppmärksamheten på, hurusom man äfven i vårt

land varit betänkt på att efter utlandets föredöme i koncessionerna införa

villkor af mera allmän art, hvilka skulle kunna i särskilda afseende

betrygga såväl det allmännas som konsumenternas intresse. I anledning

af denna skrifvelse inför numera Kungl. Maj:t alltid i de koncessioner,

som beviljas enligt berörda lag, innefattande vissa bestämmelser

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

om elektriska anläggningar, följande föreskrift: »Anläggningens innehafvare

skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga

om leverans af elektrisk kraft från anläggning af nu ifrågavarande slag,

som framdeles kunna blifva af Kungl. Maj:t utfärdade.»

I de utlåtanden af sakkunnige, som öfver denna Riksdagens skrifvelse

afgifvits, har enstämmigt betonats, att reglerande af kraftprisen

genom ingripande från det allmännas sida vore en synnerligen ömtålig

fråga, samt att stora tekniska och praktiska svårigheter därvid mötte.

Uti det af statens inspektörer öfver elektriska anläggningar för belysning

eller arbetsöfverföring i ämnet afgifna yttrande af den 14 mars

1910 har för vinnande af det med nämnda skrifvelse afsedda syfte

bland annat framhållits nödvändigheten af en öfverskådlig teknisk-ekonomisk

statistik öfver hela landets kraftöfverföringsindustri samt hemställts,

att inspektörerna måtte erhålla i uppdrag att verkställa en sådan.

Från den kraftkonsumerande industriens eget håll har icke heller,

utskottet veterligen, anspråk på kraftprisernas reglerande af staten,

åtminstone ej något mer allmänt, framkommit. Hvad man från dylikt

håll kräfver är, att sådan säkerhet för den elektriska kraftens tillgodonjutande

erhålles, hvars vinnande närmast åsyftas i ofvanberörda riksdagsskrivelse

den 28 mars 1907.

Gentemot krafvet på maximaltariffer framhålles, förutom de särskilda

af motionären berörda svårigheterna att i olika fall och under

olika naturliga och tekniska förutsättningar finna lämpliga sådana, att

äfven på detta område en sund konkurrens är det bästa sättet att reglera

och hålla nere priserna. Ofta finnes nämligen onyttjad vattenkraft,

tillhörig andra ägare, i närheten af distributörernas anläggningar. Och

lika viktigt som att erhålla vattenkraften från närmaste håll anses

synnerligen otta vara att fa den från ett vattenfall, som genom förefintliga

utbyggnads- och regleringsmöjligheter lämpar sig°för den art

af kraftkonsumtion, hvarom är fråga. Härvid spelar äfven in den af

det tekniska framåtskridandet följande allt större möjligheten att bättre

utnyttja vattenkraften, samt att vid kraftens öfverförande använda högre

spänningar och längre afstånd, direkt proportionella mot spänningen.

Konkurrensen med ångkraften tillerkännes i ifrågavarande hänseende

jämväl stor betydelse, då man antager, att kostnaderna för dammanläggningar

och andra vattenbyggnadsarbeten till följd af arbetsprisernas

fortgående höjning skola förblifva i stigande, medan vid ånganläggningar

dels maskinkostnaden, som härvid är relativt mera betydande, anses

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Åfd. 44 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

kunna genom tekniska framsteg nedbringas, dels ock utsikten ökas att

för kraftens frambringande använda annat bränsle än stenkol. Härtill

kommer, att man för att vinna ett ekonomiskt godt resultat af de dyrbara

vattenkraftanläggningarna är hänvisad till att snarast möjligt skaffa

kraftstationen en stor afsättning. Kapitalet, som erfordras för ett vattenfalls

utnyttjande, måste nämligen redan från början nedläggas på en

vattenkraftanläggning, då däremot vid eu ångcentral anläggningen och

det härefter erforderliga kapitalet successivt kan ökas. De ekonomiska

förhållandena göra det därför till en nödvändighet, att man äger möjlighet

att utsträcka den elektriska kraftens afledande till platser, där

större konsumtion ifrågakommer. Om hvarje vattenkraftstation endast

tillmättes ett visst begränsadt område, inom hvilket den kunde vinna

afsättning, skulle detta därför ofta vara liktydigt med att för lång tid

göra kraftstationen till en oräntabel affär.

Den fria konkurrens, som sålunda äger och anses böra äga rum

i fråga om leverans af energi för industriens behof, finner man föga

jämförlig med förhållandena i fråga om de enskilda järnvägarna, för

hvilka koncession meddelas bland annat för att skydda från konkurrens

och därigenom skapa ett monopol, hvilket just är förutsättningen för

deras privat- och nationalekonomiska bärkraft. Att vid fråga om koncession

å vattenkraftens användande anlägga en synpunkt, som skulle

föranleda koncessionsvägran, så snart vattenkraften icke leddes från

närmaste håll, torde väl däremot i allmänhet icke utan stor fara låta

sig göra. Vid fråga om annan kraft än vattenkraft kan väl en sådan

synpunkt knappast komma i betraktande.

Motionären har framhållit, att några sådana missförhållanden i

fråga om kraftpriserna — åtminstone icke i någon afsevärd mån —

ännu icke yppat sig, att statens ingripande för deras reglerande kunde

anses vara af behofvet påkalladt. Detta torde äfven vara den allmänna

meningen. Det har fastmer hvad vattenkraftanläggningarna angår visat

sig förenadt med svårighet att förränta och amortera de dryga kostnaderna.

Vid anförda förhållanden och då, såsom ofvan framhållits, i de

koncessioner å elektriska anläggningar, som lämnas, förbehåll göres

med hänsyn till bestämmelser angående leverans af elektrisk kraft,

hvilka framdeles kunna komma att meddelas, håller utskottet före, att

med åtgärder från statens sida för kraftprisernas reglerande lämpligen

bör anstå i afbidan åtminstone på att meningarna hunnit mera stadga

sig angående lämpligheten och möjligheten af en dylik reglering. I

hvarje fall synes utan fara kunna ytterligare afvaktas den utredning,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. 19

som med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 28 mars

1907 pågår.

Med afseende å motionärens yrkande på lösensrätt efter viss tid

för staten såsom koncessionsvillkor i fråga om de af honom åsyftade

anläggningarna gäller hvad utskottet ofvan anfört emot den påyrkade

expropriationsrätten för staten till vattenfall. En dylik rätt, äfven

ntöfvad med den varsamhet, som motionären för sin del synes förorda,

skulle uppenbarligen i hög grad ytterligare öka den för industrien och

näringslifvet skadliga osäkerhet på vattenlagstiftningens område, som

sedan länge varit allmänt öfverklagad och som alltmera hotar att förkväfva

det enskilda initiativet i vårt land på detta område.

Att kräfva koncession för utbyggandet af vattenfall, där fråga ej

är om kraftens distribution, eller för andra kraftanläggningar än elektriska,

synes från motionärens egen utgångspunkt öfverflödigt. Öfverföring

af annan än elektrisk kraft förekommer som bekant i jämförelsevis

liten utsträckning.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört, får utskottet hemställa,

l:o) att herr Staaffs in. fl. förevarande motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

samt

2: o) att herr Sandströms ifrågavarande motion

icke heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Reservationer.

Beträffande utskottets hemställan under l:o):

Herrar Widén, Pettersson från Södertälje, Lindhagen, Jansson i

Edsbäcken, Er sson, Berggren och Persson i Borrby hafva anfört följande:

»Det är uppenbart, att för staten och äfven för kommunerna ofta

är af synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft för tillgodoseende

af de anläggningar och andra anstalter, som af dem för samfärdsel,

belysning, drifkraft eller andra anordningar för allmänt väl böra anordnas.

Att här föreligger ett sådant allmänt ändamål, som bör kunna

grunda en expropriationsrätt, synes oss likaledes obestridligt.

En rätt till expropriation i dylika händelser af vattenfall torde

dock ej vara medgifven i gällande expropriationslag, och i hvarje fall

är det otydligt, hur det därmed förhåller sig.

Man kan också tänka sig, att, såsom motionärerna ifrågasatt, det

jämväl kan uppstå ett allmänt behof att afbryta eller förekomma ett utnyttjande

af vattenkraft, som användes eller befaras kunna användas

på ett för befolkningen och produktionen oförmånligt sätt. Under nuvarande

förhållanden synes oss dock denna sak lämpligast ordnas genom

en utveckling af koncessionssystemet, hvithet ämne upptagits äfven vid

denna riksdag i eu af herr Sandström väckt motion.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställes,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor

staten och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla

rätt till expropriation af vattenfall.))

Beträffande utskottets hemställan under 2:o):

Herrar Widén, Pettersson från Södertälje, Lindhagen, Jansson i

Edsbäcken, Ersson och Berggren hafva under hänvisning till den af herr

Sandström i hans motion anförda motiveringen yrkat,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

att Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t

anhålla om utredning, huruvida, i hvilken omfattning

och under hvilka villkor koncessionslagstiftning bör,

utöfver hvad för närvarande äger rum, införas med

afseende å vattenfall och kraftstationer, afsedda för

leverans af elektrisk energi.

Herr Olsson i Broberg har begärt få anteeknadt, att han icke

deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1910

7 Sami.

1 Afd. 44 Raft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.