Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande Nr 52

1910-05-27 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:52, Lagutskottets Utlåtande Nr 52

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till Riksdagens kansli den 27 maj 1910, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen

samt en med föranledande däraf väckt motion.

Grenom en den 20 mai 1910 dagtecknad proposition, nr 223, hvilken KuncJl- Ma3:ts

af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt

och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,

om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän

förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är

afsedt för otuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;

eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande

för allmänheten till salu utbjuder eller själf eller genom annan till försäljning

kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att

allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig muntligen eller

Bill. till Biksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 48 Höft. (Nr 52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

genom utspridande af skrift söker förleda till användande af föremål,

som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande;

varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter

ty där stadgas.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Herrar v.

Mtntzers och

Ekmans motion.

I sammanhang med berörda proposition liar utskottet till behandling

förehaft en i anledning af densamma inom Första kammaren af

herrar C. H. v. Mentzer och K. J. Ekman afgifven, till lagutskottet

hänvisad motion, nr 91, af följande lydelse:

»Med anledning af Kung!. Majits nådiga proposition, nr 223, med

förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen få vi

härmed vördsamt anföra följande.

Vi instämma till fullo i herr statsrådet och chefens för justitiedepartementet

uttalande, att det onda, hvaremot lagändringen riktar

sig, är ett gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärfva hela nationen,

och att ett kraftigt och snabbt ingripande för att stäfja detta onda är

af nöden.

Våra betänkligheter gälla endast omfattningen af den föreslagna

lagändringen. Vi anse nämligen, att det af Kungl. Maj:t framlagda

förslaget icke är tillräckligt effektivt, i det att detsamma, såvidt vi

kunnat finna, ej riktar sig mot själfva försäljandet eller tillhandahållandet

af ifrågavarande medel från butik eller nederlag, ej heller

mot försäljning eller tillhandahållande enskilda emellan annorledes än

genom kringförande till salu.

I syfte att få lagförslaget i dessa enligt vår mening synnerligen

viktiga hänseenden kompletteradt tillåta vi oss att föreslå nedan upptagna

lydelse af paragrafen. Möjligen skulle, med hänsyn till läkarevetenskapens

kraf, kunna vid slutet af paragrafen tilläggas ytterligare:

»Hvad nu är sagdt gäller ej försäljning eller utlämnande af här afsedda

föremål från apotek efter legitimerad läkares ordination».

Enligt vår mening är dock allt bruk af preventiva medel förkastligt,

hvarför vi — emellertid öfverlåtande åt vederbörande utskott

att taga jämväl frågan om nämnda tillägg under närmare pröfning —

för närvarande inskränka oss till att yrka,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 52. 3

att Riksdagen ville för sin del antaga följande lydelse af 18 kap.

13 § strafflagen:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt

och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,

om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän

förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer.

Där någon säljer eller till annans begagnande utlämnar eller

muntligen eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande

för allmänheten till salu utbjuder eller ock offentligen utställer

eller förevisar föremål, som är afsedt för oriktigt bruk eller

till att förebygga följder af könsumgänge; eller under sådana förhållanden,

att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig

muntligen eller genom utspridande af skrift söker förleda till användande

af föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras

användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom.

sägs, dömd efter ty där stadgas.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande proposition

och de synpunkter, hvilka vid dess utarbetande varit bestämmande,

får utskottet hänvisa till propositionen.

Lika med föredragande departementschefen och med hänsyn till

hvad af honom blifvit anfördt finner utskottet en lagstiftning, som

tydligare och effektivare än gällande lag vänder sig mot de samhällsfarliga

förhållanden, hvarom här är fråga, vara af behofvet påkallad.

Hvad först angår offentligt utställande eller förevisande af ifrågavarande

föremål har lagrådet framhållit, att sådant redan enligt gällande

lag torde vara straffbart i alla de fall, då skada däraf kan föranledas.

Men äfven om så skulle vara händelsen, lärer, då tvekan härom icke

är utesluten, ett förtydligande i nämnda afseende icke kunna anses

annat än lämpligt.

Beträffande därefter förbudet mot ifrågakomna föremåls utbjudande

till salu genom tillkännagifvande för allmänheten har lagrådet framhållit,

att ur sedlighetens och den offentliga anständighetens synpunkt till stöd

för detsamma kunde anföras starka skäl, hvilka måhända öfvervägde

de skäl, som från andra synpunkter kunde framställas däremot, samt

beträffande det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning

Ulskottels

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

af nämnda föremål, att något däremot icke syntes vara att erinra. De

skäl, som det oaktadt bestämt lagrådet för att afstyrka den föreslagna

lagstiftningen i sist berörda delar — nämligen i förra fallet, att densamma

ej omedelbart finge afseende å tryckt skrift, och i senare fallet

betydelselösheten af ett förbud ensamt mot kringförande till försäljning

— synas utskottet emot det äfven af lagrådet erkända befintliga samhällsbehofvet

i det omförmälda afseendet icke förtjäna beaktande.

Vidkommande därefter förslaget, i hvad det afser sådant förledande

till användande af ifrågavarande föremål eller meddelande af

anvisning om sättet för deras användande, att allmän fara för andras

förförelse häraf kommer, lär i många eller kanske i de flesta tall sträft

därå följa redan enligt gällande lag. Att detta icke alltid blir fallet,

torde dock kunna anses antagligt. Vid sådant förhållande och då det

enligt utskottets mening måste vara en ovillkorligen bjudande plikt för

samhället att reagera mot en dylik fara och de skadliga verkningarna

häraf, synes utskottet den föreslagna lagstiftningen äfven i denna del

vara önskvärd. Att ett sådant reagerande inom föreslagna gränser skulle,

såsom man sökt göra gällande, innebära ett obehörigt ingrepp i yttrandefriheten

i tal och skrift, synes utskottet icke kunna med större log åberopas

emot den nu föreslagna än emot den redan gällande lagstiftningen

på detta område. Enligt hvad som framgår af exempel från främmande

länders lagstiftning i detta ämne har man ej heller där ansett

sig af nämnda hänsyn förhindrad från mer eller mindre ingripande åtgärder

i den riktning, hvarom här är fråga.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det

vara af vikt, att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga

medicinska undervisningen liksom eljest under omständigheter, som

icke äro ägnade att medföra sådan fara, som här förutsatts. Med den

affattning, som i sådant syfte gifvits åt förslaget, synes icke heller

hinder i nämnda hänseende kunna komma att möta.

Med afseende å den anmärkta bristande öfverensstämmelse mellan

tryckfrihetsförordningen och'' allmänna strafflagen, som, innan en ändring

i den förra hinner genomföras, blir en följd af den ifrågavarande lagstiftningen,

finner utskottet, lika med departementschefen, häraf icke

kunna hämtas tillräckliga skäl för underlåtenhet af erkändt erforderliga

åtgärder, hvilka redan nu kunna vidtagas.

Om sålunda utskottet funnit sig böra tillstyrka en lagstiftning i

angifven riktning, har dock utskottet icke kunnat biträda den i omförmälda

motion uttalade mening om lämpligheten att nu stadga ett full
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande iSfr 52. 5

ständigt förbud mot saluhållande af föremål, som liär afses. Ehuru

nämligen mycket talar för ett sådant förbud, möta dock däremot åtskilliga

betänkligheter. Under alla omständigheter synes nödig försiktighet

fordra, att ej på ett område, där lagstiftning erbjuder så stora

svårigheter, gå utöfver det i propositionen innefattade förslaget, som

tillkommit efter sakkunniges hörande. Skulle antagandet af sistnämnda

förslag visa sig ur stånd att verksamt hämma det samhällsonda, man

här vill träffa, kan ju en af vunnen erfarenhet påkallad skärpning af

lagstiftningen framdeles genomföras.

_ Mot den straffskärpning, förslaget innehåller, har utskottet icke

funnit anledning till anmärkning.

På grund af hvad ofvan anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition

måtte af Riksdagen bifallas, samt

2:o) att omförmälda motion icke måtte föranleda

till någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 maj 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

2

Bill. till Eiksd. Erol 1910. 7 Sami 1 Afd. d8 Saft.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Kr 52.

Reservationer:

af herrar Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson

i See, Indika hemställt,

l:o) att Riksdagen, med efsing å föreliggande

kung1], proposition, måtte i anledning af densamma i skrifvelse

till Kung!. Magt anhålla, att Kungl. Magt täcktes

efter verkställd utredning taga under öfvervägande,

hvilka åtgärder lämpligen må kunna vidtagas i syfte

att på ett verksamt sätt motarbeta den fara för vårt

folks sedliga lif, som är förenad med den på sista

tiden framträdande propagandan för användning i

otuktig^ syfte af s. k. preventiva medel, samt för

Riksdagen framlägga de förslag, hvartill detta öfvervägande

kan föranleda.

2:o) att om förmå Ida motion icke måtte föranleda

till någon Riksdagens åtgärd.

Till stöd för denna hemställan hafva herrar Pettersson från Södertälje

och Jansson i Edsbäcken anfört följande:

»Under senaste tid har från visst håll inom hnfvudstaden driiVits

en ifrig propaganda i syfte att inom vidsträckta kretsar mana till

användande af s. k. preventiva medel. Vid sidan af utläggningar i

befolkningsfrågan har man dessutom på ett sätt, som i hög grad

vittnar om brist på takt och ansvarskänsla, invigt stora skaror af unga

män och kvinnor i konsten att förekomma de naturliga följderna af

ett otuktigt lefnadssätt. Det är uppenbart, att denna propaganda innebär

eu allvarsam fara för ungdomens sedlighet och därigenom för

vårt folks framtid, hvilken fara är ägnad att ådraga sig statsmyndigheternas

synnerliga uppmärksamhet.

Det lagförslag Kungl. Magt förelagt Riksdagen i syfte att afvärja

denna folkfara synes emellertid i flere afseenden vara mindre tillfredsställande.

Hvad sålunda till en början beträffar förslaget att med straff

belägga yttranden i tal eller skrift, hvilka åsyfta att förleda till bruk af

preventiva medel eller innefatta anvisning om sättet för deras användande,

måste man enligt vår mening beakta de tungt vägande principiella

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

betänkligheter, som af lagrådet framställts mot att öfver hufvud belägga

med straff sådana framställningar rörande preventivmedlen, Indika icke

i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Helt visst kunna allvarliga

och etiskt berättigade framställningar i detta ämne förekomma,

hvilka möjligen i strid mot framställarnes syfte kunna medföra en viss

fara i det afseende, som i lagförslaget omförmäles, men hvilka dock icke

böra drabbas af straff. För att inse detta behöfver man endast erinra

sig, att användandet af preventiva medel under vissa omständigheter

måste af hygieniska (medicinska'') skäl anses berättigadt, samt att frågan

om den nationalekononomiska innebörden af nativitetens afsiktliga begränsande

ännu icke vunnit någon slutgiltig lösning. Men äfven om

de medicinska och nationalekonomiska meningar, som i detta afseende

i allvarligt syfte framföras, skulle af det störa flertalet betraktas som

villomeningar, är det enligt vår öfvertygelse oriktigt att använda strafflagen

såsom ett medel till deras undertryckande.

En annan tungt vägande invändning mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande

förslag är, att det otvifvelaktigt skulle visa sig vara i hög

grad overksamt för vinnande af det därmed afsedda'' syftet. I sådant

afseende har redan lagrådet erinrat, att den föreslagna straffbestämmelsen

icke skulle kunna erhålla tillämpning å tryckt skrift, förrän tryckfrihetsförordningen

blifvit i erforderliga afseende!! ändrad, hvilken som

bekant kan ske först år 1912. Därest Kungl. Maj:ts nu föreliggande

förslag anta ges, skulle således under åtminstone 1 sh års tid yttranden

af här antydt innehåll fritt få spridas genom tryckt skrift, men bestraffas,

ifall de hade formen af muntligt föredrag. Att vederbörande

i sådant fall skulle koncentrera, sin verksamhet på spridning af tryckta

broschyrer och priskuranter, synes ganska antagligt, och att därigenom

kan vållas minst lika stor skada som genom muntliga föredrag, lär väl

med hänsyn till den allmänna läskunnigheten få anses uppenbart.

Men äfven om deri föreslagna lagen framdeles kompletterades med

motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen, skulle den ändock blifva

i väsentlig mån ineffektiv. Det är nämligen känd!, att såsom medel i

syfte att förekomma lifsfrukt i följd af samlag kunna användas icke

endast vissa för ändamålet särskildt afsedda »föremål», utan äfven åtgöranden,

hvilka icke förutsätta sådana, och det har uppgifvits, att

dylika åtgöranden, om de iakttagas med vederbörlig omsorg, kunna

vara fullt lika verksamma som de antydda föremålen. Om nu all propaganda

för spridande af kännedom om och manande till användning af de preventiva

»föremålen» förbjuden och belägges med straff, så innebär detta

gifvetvis icke något hinder för dem, som så önska, att fortfarande inom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

lika vidsträckta kretsar agitera för bruket af sådan preventiv behandling-

gom icke förutsätter dylika föremål. Och det är ej omöjligt, att

under sådana förhållanden tekniken för sistnämnda arter af preventiva

åtgärder kommer att utvecklas och fullkomnas. Det . förefaller icke

lockande att med en dylik eventualitet lör ögonen gå till den lagstiftning,

hvartill Kungl. Maj:t nu inbjudit Riksdagen.

Hvad som nu anförts om den föreslagna lagens ineffektivitet gent

emot muntligt eller skriftligt förledande till användande af preventiva

medel eller anvisning om sättet för deras användande gäller i tillämpliga

delar äfven den del af förslaget, som stadgar straff för utbjudande

af dylika föremål till salu eller deras kringföring till försäljning.

Vidkommande slutligen deri del af förslaget, som afeer införande

af straff för offentligt utställande eller förevisande af föremål, hvarom

här är fråga, så är, såsom lagrådet påvisat, ett sådant utställande eller

förevisande redan nu belagdt med straff, då skada däraf kan följa.

Att äfven de ofvan omförmälda åtgärderna — försök att förleda

till preventiva föremåls användande eller anvisning'' därom under förhållanden,

som medföra allmän fara för andras förförelse, samt sådana

föremåls salubjlidande — redan nu hemfalla under strafflagen, därest

dessa åtgärder »såra tukt och sedlighet», häfdas ej blott af lagrådet,

utan äfven af chefen för justitiedepartementet i hans anförande till

statsrådsprotokollet den 29 april 1910.

Då'' således den föreslagna Ingen å ena sidan är ägnad att medföra

en viss fara för den yttrandefrihet i allmänna frågor, som^det

lie’ger i samhällets välförstådda intresse att skydda och upprätthålla,

samt å andra sidan måste komma att visa sig väsentligen overksam

till afvärjande af den fara för ungdomens förförelse till otukt, som den

omförmälda propagandan medför, och då samhället icke heller nu är

alldeles utan vapen mot densamma, synes det oss ej vara välbetänkt

att nu antaga lagen. Långt ifrån att gagna skulle densamma kunna

lända till skada genom att äfventyra rättsordningens helgd, då det

mycket snart skulle visa sig, att lagstiftningens luckor lämnade dem,

som drifva denna osmakliga agitation, alltför bekväma tillfällen att

fortsätta sin verksamhet.

Härvid framställe!’ sig emellertid den fragan: kan icke något lian

statsmyndigheternas sida åtgöras i syfte att motarbeta denna tala för

ungdomens sedliga förvildning? Till svar härå må till en början eiinias,

att lagstiftningens betydelse såsom ett medel att inplanta tukt och sedlighet

i människorna icke bör ölverskattas. Naturliga anlag samt allvarlig

fostran i hem och skolor äro härvid mycket starkare bestäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

mando faktorer. Saknas dessa, kunna statsåtgärder till sedlighetens

värnande visa sig fullständigt kraftlösa. Härmed är dock ingalunda

förnekadt, att statsmyndigheterna såväl genom lagstiftning som genom

andra åtgärder kunna i viss mån aflägsna de faror, som hota folket

genom sedligt förfall, tuktlöshet och utsväfningar. 1 främsta rummet

ledes härvid tanken till folkupplysningen i alla dess olika former såsom

ett medel att sprida kunskap såväl om sedlighetens grundläggande betydelse

för individens och folkets hälsa och lycka, som ock om folkökningens

nödvändighet såsom villkor för vårt folks framtid. Därjämte tillåta vi

oss framhålla, att alla åtgärder i syfte att bereda de sämst ställda medborgarna

bättre utkomstmöjligheter och utsikter att tidigt bilda egna

familjer och egna hem äro i hög grad ägnade att motarbeta lockelserna

till tygellöshet och promiskuitet på det sexuella området. Allt som kan

befordra och stärka hemlifvet blir också till ett värn för sedligheten.

Ett godt inflytande i samma riktning kan äfven förväntas af sådana

reformer som moderskapsforsäkring och en väsentligt förbättrad barnavård.

Riksdagen har i de två sistnämnda afseendena redan aflåtit

skrivelser till Kungl. Maj:t, hvilka ännu äro beroende på pröfning.

Till sist må ej förnekas, att möjligen äfven strafflagen kan tarfva

ändring, vare sig genom skärpning af det nu stadgade straffet för tukt

och sedlighet sårande handling eller genom omformulering af samma

bestämmelse eller i bägge nämnda afseenden. Med hänsyn till den

sena tidpunkten för det kungliga lagförslagets framläggande för Riksdagen

bär det ej varit oss möjligt att på grundvalen af studier i främmande

staters lagstiftning samt allsidigt beaktande af alla de olika hänsyn,

som härvid måste komma i betraktande, nu angifva, vare sig,

huruvida en dylik straff!agsändring verkligen är absolut nödvändig,

eller, om så är fallet, huru den bör formuleras. Så mycket må emellertid

sägas, att, om eu ändring af strafflagens stadgande om tukt och

sedlighet sårande handling skall ske, denna ändring måste ske på sådant

sätt, att den å ena sidan lämnar den medicinska vetenskapens och den

allvarliga samhällsforskningens yttrandefrihet oförkränkt samt å andra

sidan icke är behäftad med sådana luckor, att syftet med lagstiftningen

väsentligen förfelas.

Det torde således få anses gifvet, att denna viktiga fråga kräfver

ytterligare utredning, som uppenbarligen endast kan åstadkommas genom

Kungl. Maj ds försorg»;

af herr Lindhagen, som anfört:

»Den nu ifrågasatta lagstiftningen kommer, såvidt inom lagutskottet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

hunnit utrönas, att i jämförelse med andra länders stadgande!! beteckna

eu i förslagets syfte långt gående lagstiftning på ifrågavarande område.

Det enda land som har eu liknande lagstiftning är Norge. Den norska

lagens andlige fader var prästmannen Lars Oftetal, hvilken år 1891

med instämmande af tre andra personel- väckte motion i ämnet inom

stortinget. En lag utfärdades samma år i anledning af detta förslag

och denna lags bestämmelser ha därefter utan någon närmare motivering

väsentligen upptagits i den nya norska strafflagen.

Den första frågan gäller förslagets ledande grundsatser. Dessa

äro höljda i ganska stort dunkel.

Såvidt jag förstår kan donna sak ej lidelsefritt bedömas annat än

mot bakgrunden af den sexuella frågan i sin helhet. Det gäller, hur

en obetvinglig naturdrift hos människan skall i ändamålets och den

samhälleliga gemenskapens intresse någorlunda tyglas af förnuftet, så att

den ej går utöfver alla gränser och i stället för att bringa lif verkar

förödelse.

För detta syfte har med utgång från den naturliga familjen,

närmare utformad efter religionstiftares eller lagstiftares verkliga eller

förmenta föreskrifter, utbildat sig en samhällsuppfattning, hvars normer

fortfarande kunna sägas vara officiellt gällande. Dessa normer torde

vara följande: Könsdriften må göra sig gällande endast inom det officiellt

erkända äktenskapet, där den åter till gengäld har sin fulla frihet. De

naturliga följderna häraf få icke förekommas genom några som helst

konstlade åtgöranden. Full afhållsamhet är däremot medgifven. .Rashygieniska

hänsyn är eu privatsak. Utom äktenskapet måste full

afhållsamhet äga rum. Allt görande och låtande mot dessa förordningar

är icke tillåtet och således omoraliskt.

Emellertid har som bekant det lefvande lifvet ej funnit sig till

rätta i dessa författningar. Det går i tysthet sin egen väg, där det

kan och så faller sig. Sociala förhållanden och individuella öden skapa

sina egna lagar vid sidan af de offentliga moralbuden.

De förmögnare klassernas erfarenheter om de möjligheter lifvets

goda erbjuder alstrar en naturlig obenägenhet att frångå invanda behof.

Däraf följer äfven en benägenhet att inskränka barnantalet och för detta

ändamål använda sig dessa klasser i stor utsträckning af konstlade

medel, då den medgifna afhållsamheten endast undantagsvis kan upprätthållas.

Andra utbrytningar ur den offentliga sexuella samfundsordningen

uppkallas af missförhållanden i det samhälleliga äktenskapet. Sena

äktenskap och minskad äktenskapsfrekvens, för att taga det viktigaste

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande ktv 52.

ii

exemplet, ställa alltmer en stor del äfven af de vuxna utanför nämnda

institutions privilegier och följderna däraf äro lika kända som förklarliga.

Från sakkunniga håll börja vidare framföras de försummade rashygieniska

synpunkterna vid sidan af angelägenheten att förekomma

spridande af venerisk smitta, och då afhållsamhet visat sig icke kunna

upprätthållas, träda äfven här möjligheten och befogenhet af förebyggande

åtgärder fram i diskussionen.

Inom de fattigare klasserna begynner man också mångenstädes

göra sig den frågan icke blott om det är rätt att skaffa till världen ett

stort antal sjukliga och undernärda barn utan ock om ej äfven dessa

klasser efter de. förmögnares föredöme böra vid barnalstringen taga

någon hänsyn till familjens ekonomi. I all synnerhet måste dylika

uppfattningar med makt framträda bland en vaknande fattig befolkning,

som lefver under osunda bostadsförhållanden i städer eller industricentra

och måste kontant köpa allt för familjens behof.

Bakom allt detta och åtskilligt annat af enahanda innebörd upptornar

sig slutligen den stora befolkningsfrågan, spörsmålet om möjligheterna

för släktets fortgående ökning på grundvalen af de existensmöjligheter,

som stå till buds. Detta är nog en sådan allvarlig fråga,

som i längden ej låter sig öfverlämnas bara åt slumpen och skickelserna.

Nödvändigheten förr eller senare af en begränsning af barnalstringen

ur denna synpunkt har länge sysselsatt tänkare och" vetenskapsmän.

Om dessa tankar kunna meningarne vara delade och man står

ännu tämligen handlös inför de gåtfyllda problemen. Men tankarnes

bärare hafva rätt i hvarje fall till det största beaktande af sin fordran

på ett öfvervägande af ämnena och eventuell rättelse i de officiella

moralbegreppen.

Häremot möter nu starkt motstånd för det första från de besittande

klasserna, liv lika såsom väktare af allt bestående hålla på den

officiella moralen oförändrad sådan den är och strängt skilja mellan

denna och den enskilda moral, som inom vidsträckta kretsar bland dessa

klasser särskild! på mansidan framtvungits af förhållandena. Vid sidan

al detta hyckleri möter ett ärligt motstånd från alla dem, som oberoende.

af samhällsställning icke på sin ogen väg mött eller eljest haft

anledning att beakta de missförhållanden, som gifvit upphof till de

nya. tank änne. Intoleranta som människorna äro framför allt i lifvets

viktigaste, frågor ropar man då på dessa båda så skilda håll: men detta

stämmer ju icke med mina begrepp, hvar är strafflagen!

Nu måste det i alla fall för den sexuella frågan såsom en samhällsfråga

finnas vissa fasta utgångspunkter, utstakade af naturlagarne.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Ur 52.

För min del tror jag att de äro följande: Ett tygellöst skattande åt

drifterna med fantasilifvet sysslande företrädesvis ikring dessa saker

bryter för nationerna såväl som för individerna deras dådkraft. Det

är förnuftigt och manligt att hålla dessa saker nere till att vara endast

något af en detalj i lifvet. Vidare bör erfarenheten ha lärt, att för den

första ungdomen är afhållsamhet en naturfordran; tillfredsställd njutningslystnad

på detta område sätter oftast märke för lifvet i detta späda

material. Slutligen bjuder en naturlig känsla, att dessa individernas

intima angelägenheter tillhöra privatlifvet och ej utan nödtvång utställas

till allmänt beskådande.

År detta riktigt skulle det sålunda vara ett samhällsintresse att

den svåra kamp, individerna ha att utkämpa med sig själfva, icke ytterligare

försvåras af utomstående därpå inriktade inflytelser. Detta är

säkerligen grunden till det nuvarande stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen

om straff för den, som utsprider skrift, målning, teckning eller

bild, som sårar tukt och sedlighet, eller genom annan gärning sårar

tukt och sedlighet, så att allmän fara för andras förförelse däraf kommer.

Denna straffbestämmelse är så allmänt affattad, att den bör vara

tillfyllest för do åsyftade fallen.

Justitieministern har emellertid framhållit, att äfven framställningar,

som äro fria från otuktig^ syfte, dock kunna verka förförande. Offentligt

förledande till preventivmedels användande eller offentligt lämnade

anvisningar om sättet för sådana medels användande kunna i och för

sig ha en sådan verkan. Förbudet mot dylikt förledande och dylika anvisningar

är därför, säger justitieministern, förslagets viktigaste bestämmelse.

Häremot kan åberopas lagutskottets eget medgifvande, att kanske

i de flesta fall gällande lag dock räcker till. De fall, som sedan återstå,

är väl sådana, där dock framställningens sociala eller vetenskapliga

uppgift gifver framställningen dess egenart. Att förbjuda dylika utläggningar

blott därför att de ej utesluta möjlighet till förförande verkningar

är exempelvis detsamma som att förbjuda rättegångar i brottmål

därför att dessa, såsom ofta sker, locka till begående af liknande

brott. Ett förbuds hufvudsakliga verkan blir här, att lagen, på sätt

lagrådet närmare utvecklat, framträder såsom en bestraffare af misshagliga

åsikter i allvarliga och brännande samhällsproblem.

Justitieministern med gifver i sitt sista anförande till statsrådsprotokollet

— ehuru ganska ovilligt såsom framgår af ordalagen — att vid

de medicinska läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas

och äfven i andra fall är, fortsätter lian, »måhända» ett ovillkorligt förbud

ej alltid på sin plats. Utskottet gör ett liknande medgifvande.

Men hvad menas här med »behandla»? Få åsikter också uttalas om

lämpligheten af preventiva medel under vissa förhållanden och desamma

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

för ändamålet rekommenderas? Säkerligen kan här alltid uppkonstrueras

möjligheten af en samtidig förförelse och mången håller före

att en nyligen af två kvinnliga läkare under den allvarligaste ansvarskänsla

nedskrifven »handledning i sexuell undervisning och uppfostran»

otvifvelaktigt skulle kunna falla under lagen beträffande uttalanden, som

där på ett par sidor förekommer beträffande de preventiva medlen. Att

här hänvisa till åklagaremaktens och domstolarnes diskretion låter sig

icke heller göra på grund af att dessa äro i vårt land organiserade

mera såsom byråkratiska än folkliga institutioner.

Bakom förslaget och sympatierna för detsamma ligger emellertid

ytterst dold en annan sak, som måste först klargöras, nämligen frågan

huruvida de preventiva medlen äro förkastliga under alla förhållanden

och om det öfverhufvud taget får tillåtas mer än en mening därom.

I Lars Oftedals motion år 1891 i norska stortinget yrkades straff

äfven för ^den, »som använder medel, hvarmed åsyftas att förhindra

lifsfrukt af samlag mellan man och kvinna». Denna del af förslaget

föll dock på den af majoriteten i vederbörande utskott framlagda motiveringen,

att ett är, att strafflagen ej kan drabba hvarje omoralisk handling,

ett annat är att samhället ej bör tåla, att hvad det sedliga medvetandet

dömer som omoraliskt offentligen anbefalles.

Den i Riksdagen väckta motionen ställer sig också klart på den

ståndpunkten att allt bruk af preventiva medel är förkastligt, en

omoralisk handling, men stannar vid att vilja straffa allt tillhandahållande

af dylika medel. Inom utskottet uttalades emellertid af flera

medlemmar att enligt deras mening äfven bruket af preventiva medel

borde, möjligen med undantag för de fall, då de ordineras af läkare,

beläggas med straff, ehuru ingen till sist kunde förmå sig att väcka

motion därom.

Utskottet uttalar sig försiktigare. Åtskilligt talar för motionens

ifrågasatta förbud säger utskottet, men åtskilliga betänkligheter kunna

dock göras gällande emot detsamma. Hvilka dessa betänkligheter äro,

omtalar icke utskottet. Men man misstager sig nog icke så synnerligen

mycket om bakom dessa döljer sig bland annat ett förbarmande

öfver den ofvannämnda dubbelmoralens talrika anhängare, hvilka jämte

sin officiella och säkerligen uppriktiga sedliga harm mot preventivmedlen

tillika måste ängsligt vaka öfver rätten att få använda och således äfven

kunna åtkomma desamma.

En uppfattning, som anser just användandet af preventiva medel

obetingadt som eu omoralisk handling, synes dock få svårt att bortförklara,

hvarför ej gärningsmannen utan endast medhjälparne skola

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 48 Häft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

straffas. De framkomna yrkandena om straff för själfva bruket äro

därför utan tvifvel konsekventa och renhåriga, hvithet ej i samma mån

kan sägas om det kungliga förslaget. Straff för bruket blefve med

en sådan uppfattning endast ett komplement till gällande straff för

fosterfördrifning, som är lagligen förbjuden äfven i fostrets mest primära

utvecklingsstadium.

En annan och särdeles viktig erinran i afseende å förslagets brist

på konsekvens är dess ordande allenast om »föremål». Det lämnar ur

räkningen alla andra åtgärder i preventivt syfte, som kanske i än större

utsträckning tillämpas. Enligt lagen skulle dessa oafsedt följderna

fritt få utläras och rekommenderas, blott det ej sker i otuktigt syfte.

Det synes ej kunna här uppdragas någon hållbar gränslinje och allra

minst, ifall de nämnda åtgärderna, såsom påstås från vetenskapligt håll,

ofta ha en skadlig inverkan till skillnad från föremålen.

Säkerligen står man här helt enkelt inför det fenomenet, att den

officiella ordningen redan vant sig så vid oundvikligheten af de antydda

åtgärderna, att de kunna sägas fått officiös sanktion. Till sin moraliska

halt äro de dock hvarken sämre eller bättre än föremålen. En ännu

större begreppsförvirring föreligger i den ganska vanliga uppfattningen

att det för ogifta vuxna männen är försvarligare att ej fråga efter

följderna utan endast »betala». En dylik öfverlagd ansvarslöshet att

sätta värnlösa människor till lifvet är väl vida mer moraliskt förkastlig

än en åtgärd att förekomma det.

Förslaget innehåller ock bestämmelser om straff för offentligt utställande

och utbjudande samt kringförande till försäljning af preventiva

föremål. Detta innefattar enligt justitieministerns egen utsago den

mindre viktiga delen af förslaget. Denna del är ock väsentligen utbruten

ur ett förslag, som reglementeringskommittén ämnat framställa,

och bör således med ännu större skäl lika väl som frågan om förhöjning

i straffet kimna anstå till ett normalt öfvervägande i samband

med den tillämnade strafflagsrevisionen eller behandlingen af det väntade

kommitté förslaget.

Äfven om man sålunda måste göra gällande, att de preventiva

medlen icke äro produkter af naturens egen ordning och nr den synpunkten

böra undvikas, så är dock denna ordning i så många afseenden

åsidosatt genom bristfälliga samhällsförhållanden, att människorna öfver

allt äro hänvisade att genom egna förordningar bringa rättelse. Själf

har jag icke kunnit bilda mig någon afgjord mening om hvad som är

riktigt och nyttigt i alla dessa spörsmål. Att alla allvarliga meningar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 52. 15

äfven på detta område böra få göra sig gällande, synes mig dock vara

en elementär rättighet.

Domarereglorna säga, att domaren icke skall vara på någon part

vred, förty vreden förhindrar honom, att han icke kan besinna hvad

rätt är i saken, och vidare att domaren icke skall vara hastig till att

döma, förr än han väl begrundat saken, ty en hastig dom är sällan

god och rätt. Hvad sålunda sagts om rättskipningen gäller äfven om

lagstiftningen.

Förevarande lagförslag är framkommet i hastigt för att ej säga

hetsigt mod och söker efter laga riksdagstids utgång med åsidosättande

af riksdagsmedlemmarnes konstitutionella rättigheter kasta ut ett lystmäte

för stunden åt uppjagade stämningar. Bygges förslaget dessutom

såsom allmänt antages på politiska beräkningar, är det så mycket mer

värdt att falla.

Af dessa skäl hemställes,

l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition

icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att i följd häraf den i ämnet väckta motionen

icke heller måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.»

samt

af herr Widén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1910:155 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen. a1 i texten