Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af ''justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om lagstiftning rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar, m. m.

1910-02-11 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1910:6, Utlåtande i anledning af ''justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om lagstiftning rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Tillåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till Eiksdagens kansli den 15 februari 1910, kl. 2,30 e. m.

Utlåtande i anledning af ''justitieombudsmannens framställning till

Riksdagen om lagstiftning rörande grunderna för och förfarandet

vid utvisning ur riket af utlänningar, m. m.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, "att Riksdagen ville

i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta

om utredning rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket

af utlänningar äfvensom beträffande de frågor, som härmed sammanhänga,

och därefter för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser uti

ifrågavarande ämnen, hvartill utredningen må gifva anledning.

Till'' s^öd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»I en till mig ingifven skrift har advokaten Eliel Löfgren anfört, bland

annat:

Enligt hvad allmänt är bekant, har på senare tid upprepade gånger

förekommit, att här i riket vistande utlänningar, ehuru fråga icke varit

om utlämnande för begånget brott eller om återsändande till hemlandet

pa grund af bettlande eller lösdrifveri, likväl efter Kungl. Maj:ts beslut

utvisats och förts ur landet. Härvid har vanligen så tillgått, att personerna

i fråga inmanats i häkte eller inkallats till polisen, där de underkastats

förhör, hvaröfver rapport till Kungl. Maj:t insändts. Denna rapport

eller annat yttrande från polismyndighet har hos Kungl. Maj:t tjänat

som enda grundval för utvisningsbeslutet, utan att den, som däraf

drabbats, ägt tillfälle till något som helst yttrande, än mindre till rätts
Bih.

till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. G Haft. (Nr 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

lio-t försvar. Åtgärden har grundats därpå, att en person ansetts »vådlig

för allmän ordning och säkerhet».

Beslutet har, i fråga särskildt om ryska undersåtar, åtminstone icke

i allmänhet inneburit återsändande till hemlandet, utan förande till plats

utom riket i den utvisades eget val. Som äfventyr för återvändande har

beslutet innehållit förnyadt inmanande i häkte och upprepadt förande ur

landet. . .

För ett rätt bedömande af nyss angifna administrativa åtgärder synes

böra undersökas, hvad svensk rättsförfattning i ämnet kan anses stadga.

Härvid lärer först kunna fastslås, att utlänning i allmänhet är oförhindrad

att här i riket uppehålla sig. I ett flertal traktater med främmande makter

är denna rättighet uttryckligen erkänd. Bestämmelserna i vår lagom

förandet af register öfver här vistande utlänningar, om deras mantalsskrifning,

skattskyldighet och rätt till fattigunderstöd hvila äfven de på

den vedertagna rättsuppfattningen, att utlänningar äro befogade att här

vistas. Med rätten att vistas måste vidare följa rätten att genom arbete

sio- försörja å vistelseorten, där särskild inskränkning härutinnan ej är

stadgad. De speciella betingelserna för näringsrätt jämlikt näringsfnhetsförordningen

afse uppenbarligen ett mera själfständigt utöfvande af yrket,

hvaremot Jätten att söka och åtnjuta arbetsförtjänst i annat afseende lämnas

oförkränkt. .

Förhåller det sig emellertid så, att utlänningar må här i riket uppehålla

sig mot fullgörande af skattskyldighet och vissa andra allmänna

förpliktelser, böra de äfven till lif, frihet och välfärd åtnjuta enahanda

skydd som svenska medborgare. Sådant rättsskydd har vårt statsskick

äfven sedan långt tillbaka velat tillförsäkra dem. Redan genom kung!,

brefvet den 18 augusti 1735 stadgades, att utlänning, vare sig resande

eller här bosatt, skulle beträffande rättsskydd till person och egendom

vara likställd med svensk medborgare (»tagandes Kungl. Maj:t i riket kommande

främmande i Dess nådiga beskydd, och skola de åtnjuta samma

fördel och säkerhet som Kungl. Maj:ts egna undersåtar»). Genom vår

»habeas corpus »-akt, 16 § regeringsformen, skedde ingen förändring i detta

förhållande. Konungen, och därmed Kungl. Maj:ts underordnade organ,

förständigades »att ingen fördärfva eller fördärfva låta till lif, åia, personlig

frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är», samt

dessutom särskildt »att ingen från ort till annan förvisa». Detta kardinalstadgande

i vår grundlag gäller alla dem, som komma under de svenska

statsmyndigheternas rätt" och välde, och dess grundtankar genomgå

hela vår rättsförfattning jämväl beträffande, utländsk man: främmande

undersåte är enligt civil- och strafflag här i landet skyddad till Rf, fri
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

3

het, ära och egendom i lika mån som svensk. Han är berättigad att anlita

statens rättshjälp för sina intressen likaväl som han är rättsligen,

civilt och kriminellt, inför svensk domstol ansvarig för sina här företagna

handlingar.

De i lag och författningar gifna bestämmelserna om utlämning för

utomlands begånget brott och återsändande af utländska undersåtar beröra

ej heller deras ofvan antydda rättsställning. Gällande traktater om

utlämnande af gröfre förbrytare gifva allenast ett uttryck åt staternas

ömsesidiga intresse af, att brott varda straffade, och utgöra en nödvändig

komplettering af de enskilda staternas endast territoriella straffrätt. Hvad

vidare angår de administrativa myndigheternas rätt att, jämlikt 1861 års

traktat med Ryssland och kungl. cirkuläret den 28 maj 1886, till deras

respektive hemland återsända lösdrifvare, tiggare och dömda förbrytare,

är här fråga om en hufvudsakligen exekutiv åtgärd, som närmast motsvarar

den vanliga behandlingen af lösdrifvare eller det i fattigvårdsförordningen

förutsatta hemsändandet af fattiga till deras rätta hemort inom

landet. Af alldeles samma natur är Kungl. Maj:ts egen, i nyssnämnda

cirkulär förutsatta åtgärd i fråga om utlänningars förande ur riket. För

tillsyn af de nämnda bestämmelsernas efterlefnad måste åter den särskilda

polisuppsikten öfver misstänkta utlänningar anses vara anordnad. Men

lika litet som enligt fattigvårdsförordningen det förhållande, att en person

kan väntas blifva i behof af allmänt understöd, utgör hinder för hans

bosättande hvar han behagar, lika litet är enligt svensk lag medellöshet

i och för sig ett hinder för utlänning att här i riket taga uppehållsort,

än mindre tillräcklig orsak för att sända honom ut ur riket. Först om

medellösheten är själfförvållad, om utlänning beträdes med lösdrifveri,

kommer hemsändande i fråga. Enligt 1886" års cirkulär, jämfördt med

lösdrifvarlagen, kan våda för allmän säkerhet och ordning ingå som motiv

för en persons behandling som lösdrifvare, men aldrig som det ensamt

bestämmande, Förutom kringstrykande medellösa lättingar må som lösdrifvare

behandlas allenast de, som, utan att äga egna medel till sitt

uppehälle, underlåta att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika

föra ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet. Endast om här vistande utlänning, som befinnes

vådlig för den allmänna säkerheten, desslikes är medellös, lat och sysslolös

eller beträdes med bettlande, må han sålunda expedieras i den ordning

det nämnda cirkuläret medför.

Behandlingen af en för lösdrifveri omhändertagen utlänning är beträffande

såväl häktningen som den vidare fortskaffningen i fullständig

öfverensstämmelse med svensk lag och folkrättsligt gällande principer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Utlänningen beröfvas den svenska statens rättsskydd, men göres ej därigenom

rättslös, enär han, såvidt möjligt, föres till hemlandet och blir i

■åtnjutande af dess skydd. I sådant syfte underrättas äfven hemlandets

myndigheter om åtgärden.

Det synes uppenbart, att det först här ofvan omförmälda utvisningsförfarandet,

som hvarken är ett utlämnande för utomlands begånget brott

eller en behandling för lösdrifveri, är till hela sin beskaffenhet vida skildt

från de två nyssnämnda åtgärderna.

Anledningen till berörda utvisning är personens »vådlighet för allmän

ordning och säkerhet» och ensamt den. Följden blir ett förande ur riket

utan hänsyn till, huruvida laga försvar erhålles å rätt hemort. Det gäller

förty en verklig rättsförlust, eller rättare en serie af sådana — förlust

a,f hem, utkomst eller i hvarje fall af rättsskydd under svensk lag — och

därtill fara för nya svårigheter i ett land, som ej är den utvisades hemland

och som försända ej heller är villigt att mottaga eu misstänkliggjord

främmande.

Utvisning i egentlig mening är alltså en statsåtgärd, förenad med

synnerligen vidtgående rättsföljder för den utvisade, men alldeles blottad

på garantier för dess rättmätiga begagnande. Hvarken grundlag eller allmän

lag har härom något att förmäla, än mindre gälla bestämda normer

för utvisningsåtgärdens vidtagande. Hvad kan då gifva regeringen befogenhet

att utan direkt stöd af lag utvisa här vistande utlänningar, enbart

af det skäl, att de af den styrande myndigheten ansetts farliga för

den allmänna ordningen och säkerheten?

Svaret på denna fråga har man tvifvelsutan velat finna i den inom

folkrätten fastslagna grundsatsen, att hvarje stats öfverhöghet inom sitt

eget territorium omfattar befogenheten att efter godtfinnande bestämma

öfver villkoren för främmande undersåtars rätt att uppehålla sig inom

statsområdet. Rent folkrättsligt sedt, har staten sålunda obegränsad utvisningsrätt

gent emot den enskilda utlänningen, allenast med de inskränkningar,

hvilka enligt traktater eller folkrättslig praxis (comitas gentium)

må gälla i förhållande till den stat, hvars undersåte denne är.

Emellertid förefaller det vara ett stort misstag att ur denna folkrättsliga

regel draga den slutsatsen, att den enskilda utlänningen skulle

sakna hvarje rättighet gent emot den främmande stat, inom hvars område

han vistas. Hans direkta rättsförhållande till den främmande staten bestämmes

däremot af dess lagar och författningar och framför allt genom

dess grundlagar. Staten må äga aldrig så oinskränkt utvisningsrätt, men

i en konstitutionell stat är regeringen icke staten, och dess befogenhet

äfven i fråga om rätten att utvisa inom statsområdet vistande främlingar

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

stiäcker sig icke längre, än som star i öfverensstämmelse med de inom

staten fastslagna rättsregler.

O o

I de flesta andra länder med konstitutionellt styrelsesätt har utvisningsinstitutet

i lag reglerats, åtminstone så till vida, att de administrativa

myndigheternas diskretionära utvisningsrätt grundar sig på ett o-enom

lag gifvet, allmänt uppdrag. Beträffande politiska utvisningar, därvid

ett rent försvarssyfte gent emot t. ex. spioner, internationella anarkister

etc. tydligt manifesteras, synes väl statsrättslig praxis i allmänhet

gifva regeringarna en vidsträcktare befogenhet än som eljest enligt uttryckliga

lagbestämmelser tillkommer dessa. Men som regel kan "sägas,

att, så snart utvisningen framstår såsom en för den enskilde menlig rättsföljd,

hvilket särskildt blir fallet beträffande fast bosatta personer, utvisnings

fö r far a n do t år rättsligen bestämdt genom mer eller mindre detaljerade

föreskrifter.

Den mest vidsträckta myndighet vid beslut om utvisning öfverlämnar

Schweiz’ författning till Bundesrath, som kan utvisa hvarje främling (Bundesverfassung

Art. i 0). En liknande befogenhet tillkommer den italienska

regeringen på grund af handling, hvarigenom den allmänna säkerheten

äfventyras (lag den 23 december 1888, art, 90 och 91). I Frankrike

jeiai föi visningen ännu som hufvudstraff gent emot både in- och utlänningar,

under det att i Tyskland de centrala polismyndigheterna äga

rätt att ur riket förvisa utlänningar, Indika enligt domstols utslao- äro

ställda under polisuppsikt (Str. G. B. § 39), eller" Indika äro dömda för

yrkesmässigt bedrifvande af hasardspel (§ 284), eller Indika blifvit dömda

till frihetsstraff och därefter enligt domstols utslag äro öfverlämnade till

polismyndighets inseende (§ 361). Enligt belgisk lag af den 12 februari

1897 och föregående lagar af åren 1835, 1880 och 1891 kunna främlingar,

Indika. äga stadigt hemvist på en ort och blifvit införda i det rörande

utlänningar förda registret, icke utvisas, så vidt de äro gifta med en belgiska

och antingen hafva barn med henne eller varit bosatta i Belgien

mer än fem år eller också blifvit födda i Belgien och bott där till efter

fyllda 21 år. Andra i Belgien bosatta främlingar kunna jämlikt lagen

utvisas, men endast genom kungligt dekret efter ett procedere inför regeringen,

därvid de befunnits farliga för den allmänna säkerheten eller visas

vara dömda för brott. Främlingar, hvilka sakna fast bostad, kunna

däremot af polismyndigheterna utvisas, särskildt på grund af bettlande

eller lösdrifveri. Lagbestämda regler af liknande innebörd gälla äfven i

andi a statei, såsom i Holland, där 6-årigt hemvist utesluter utvisningsrätt

(lag den 13 augusti 1847), och i Danmark, hvarest främlingar ej alls

kunna utvisas, om de varit fem år bosatta i landet. Har utlänning vistats

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

i Danmark minst två år, kan han ej utvisas utan att vara dömd för groft

brott (lag den 15 maj 1875).

Ingenstädes har dock regeringens beroende af laga föreskrifter för

utvisningsåtgärdens vidtagande fått ett bestämdare uttryck än i England,

det land, där den personliga friheten garanteras genom bestämmelser, till

Indika innehållet af 16 § i vår regeringsform närmast ansluter sig. Då i

andra, här ofvan berörda länder de administrativa myndigheterna tillerkänts

en vidstäckt befogenhet att utvisa främlingar, har Englands författning,

i saknad af uttryckliga undantag för utlänning från tillgodonjutande

af de allmänna ''fri- och rättigheterna, ansetts förbjuda främlingars

utvisande i administrativ ordning. Sålunda har den engelska regeringen

blott undantagsvis och för kortare tid genom särskild lag gifvits

makt att utvisa utlänningar (exempel: Prevention of Crime Act af den

12 juli 1882). Och då på senare tid genom lag den 11 augusti 1905 ett

utvisningsförfarande införts äfven i England, har detta genom noggranna

bestämmelser reglerats samt lagts i händerna på domstol, ej öfverlämnats

till administrativa myndigheters godtycke.

Den nya engelska lagens innehåll är i sammanfattning följande.

Utlänning, som vistats i landet minst ett år, kan genom domstols

utslag utvisas endast om han utstått frihetsstraff för brott mot allmän

lag eller funnits skyldig till yrkesmässigt drifvande af otukt. Utlänning,

som under kortare tid än ett år uppehållit sig inom brittiska riket, kan

utvisas: 1) om han fallit den allmänna fattigvården till last, 2) om han

beträdes med lösdrifveri, 3) om han vistas i rum, som är öfverfylldt med

människor på ett hälsofarligt sätt, 4) om han enligt traktat med det land

han tillhör kunde för brott utlämnas, kan han i stället utvisas. De särskildt

uppräknade fallen, hvilka sålunda delvis motsvara vart i 1886 års

cirkulär stadgade »återsändande» af utländska lösdrifvare, skola äfven de

bedömas af domstol, hvars utvisningsbeslut verkställes genom inrikesministeriets

försorg. Har utlänningen ej vistats i landet längre tid än sex

månader, är det fartygsrederi, som fört honom dit, skyldigt att bekosta

hans återförande.

Med anslutning till de grundsatser, som i främmande rätt fastslagits,

och med hänvisning till hvad på sitt ställe här ofvan anmärkts om den

svenska lagens ståndpunkt i fråga om utlänningars insläppande och rättsställning

i riket, synes det mig icke vara förmätet att påstå, att den utvisning

af först här ofvan beskrifna art, som hvarken är ett utlämnande

för brott eller en behandling af lösdrifvare enligt 1886 års cirkulär, är

en regeringsåtgärd, som må hafva vunnit hemul genom Riksdagens tysta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

7

eller uttryckliga godkännande, men soin icke ligger inom den ursprungliga

ramen af vår rättsförfattning.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst. Den statsrättsliga

praxis, som sålunda uppkommit, kan i allt fall ej berättiga Kung!.

Maj :ts underordnade myndigheter, särskilt polismyndigheterna, att medelst

häktning eller andra åtgärder förfara annorledes gent emot utlänning,

än efter hvad allmän lag medför.’»

Löfgren redogör härefter i sin omförmälda skrifvelse för en år 1907

mot ryske undersåten, sadelmakaren Wolf Mellin vidtagen utvisningsåtgärd,

; och anföres härom i justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

följande:

»Mellin hade efter undergången, med tillhygge föröfvad misshandel,

häraf blodvite följt, anmält misshandeln för åtal å polisstation i Stockholm,

men själf blifvit utvisad. Hans angifvelse hade icke i hufvudsak

motsagts vare sig af den polisman, som verkställt anhållandet af en af

deltagarne i misshandeln, eller af i ärendet hörda, i saken ej inblandade

personer, ej heller af vid anmälda uppträdet eljest tillstädesvarande, men

icke hörda personer, Indika lätt kunnat af polisen tillkallas. Den person,

mot hvilken angifvelse!! företrädesvis riktades, befanns vid anhållandet

innehafva en boxhandske samt en revolver med sju skarpa patroner. Icke

desto mindre hade fullständig utredning uteblifvit, likaså åtal vid behörig

domstol. I stället hade Mellin, som uppträdt som målsägande, jämte de

för brottet angifna och en del upplysningsvis hörda personer på polismyndighetens

föranstaltande utvisats ur riket och förts öfver till Danmark.

Frånsedt att såmedelst ett här i riket begånget brott icke blifvit lagligen

beifradt vore härvid att märka, att Mellin i nära 20 år haft fast bostad

. här i riket, att han varit här mantalsskrifven och vederbörligen

fullgjort honom åliggande skattskyldighet, samt att han enligt ansedda

mäns sammanstämmande vitsord städse gjort sig känd för ordentlighet,

plikttrohet och ett aktningsvärdt uppträdande.

_ Det enda, som kunnat anföras som skäl för att utvisa Mellin, hade

varit den i polisrapporten rörande honom förekommande, men i öfrio-t

obestyrkta uppgiften, att han skulle hafva drifvit olaga handel »under

cirka 18 år». Riktigheten af denna uppgift vore emellertid omstridd och

grundade sig därpå, att Mellins erkännande af det faktum, att han som

biförtjänst mäklat vid försäljning af antika möbler, i rapporten återgifvits

som ett erkännande af olaga handel. Huru härmed i verkligheten förhölle

sig, torde dock för nu ifrågavarande sak äga mindre väsentlig betydelse

— hade Mellin, som hufvudsakligen utfört sadelmakeriarbete för annan

yrkesidkares räkning, därjämte bedrifvit olaga handel, vore det lika an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

märkningsvärdt, att detta icke vid upptäckten ledt till laga åtal, samt att

olaga handel fått bedrifvas i 18 år utan polisens ingripande.

Vid samma tillfälle hade häktats och utvisats Wolf Mellins son Manne

Mellin, ehuru denne, till synes författningsstridigt, som värnpliktig utgjort

svensk krigstjänst och ännu stode inskrifven i arméns rullor. Dessutom

hade samtidigt häktats och utvisats upplysningsvis hörda personer^ hvilka

här haft stadigt hemvist och icke beträdts med tiggeri eller lösdrifveri.

Med hänvisning till hvad sålunda anförts bär advokaten Löfgren hemställt

om lämpligheten af att hos Riksdagen väcka förslag om införandet

af lag, hvarigenom utvisningsförfarandet regleras, därvid jämväl borde

tagas i öfvervägande, dels huruvida bestämmelser om villkor för utlänningars

inflyttning i riket böra införas, och dels hvilka garantier i rättsligt

försvar, opartisk myndighets hörande etc. lämpligen böra stadgas till den

enskildes skydd emot väfd och godtycke: såväl i fråga om utvisning som

beträffande främmande undersåtars utlämnande eller återsändande. Hvad

särskild! anginge det speciella utvisningsförfarandet, syntes härvid böra

tagas i betraktande de synpunkter, hvilka gjort sig gällande i utländsk

lagstiftning på området äfvensom i de förslag till likformiga internationella

bestämmelser, hvilka af 1’Institut de droit International efter långa

och ingående förhandlingar år 1892 utarbetats. (Annuaire XI, sid. 273

ff. och XII, sid. 184 tf.)

Nödvändigheten af skyndsamma lagstiftningsåtgärder i antydda riktning

syntes uppenbarligen framgå såväl af den omständigheten, att ofvan

särskild! omförmälta till vägagående vid utvisning icke vore något enstaka

fall, utan på senare tid ofta förekommit, som af det förhållande, att den

statsrättsliga praxis, som därvid tagit sig uttryck, icke utvecklat sig i

öfverensstämmelse med billighetens och rättvisans fordringar. Ln jämförelse

med andra, med vårt land i konstitutionell frihet eljest likställda,

länder gåfve också vid handen, att grundsatser, hvilka där vore gällande,

här i landet alldeles frånsetts vid utvisningsförfarandets tillämpning. Hänsyn

till vistelsens långvarighet eller till den utvisades familjeförhållanden

och dylikt hade ej tagits; äfven obetydliga förseelser eller handlingar,

som ej alls varit straffbara, hade föranledt utvisande; då misstanke för

brott förelegat, hade utvisning förekommit utan att ansvar först utkräfts

— allt utan iakttagande af några som helst processuella former och i

strid mot hvad i allmänhet ansåges tillhöra iakttagandet af hvarje enskilds

befogade anspråk på värdig behandling från en kulturstats sida.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Justitieombudsmannen fortsätter härefter:

»Syftet med den sålunda gjorda framställningen synes mig synnerligen

beaktansvärdt. Såsom i densamma erinrats, måste hvarje sjanständig

stat. anses berättigad att utvisa utlänningar, som dit inkommit. Rättvisa

och billighet fordra emellertid, att denna befogenhet utöfvas med tillbörligt

iakttagande af det berättigade intresset hos den, som göres till föremål

för utvisningsåtgärd, och under former, som lämna den, mot hvilken sådan

åtgärd ifrågasattes, möjlighet till försvar och bevakande af sin rätt.

Hos oss saknas så godt som fullständigt lagbestämmelser, som normera

de grunder, efter hvilka uti förevarande afseende skall förfaras, och

som angifva de former, hvilka därvid böra iakttagas.

Denna brist kan tydligen medföra olägenhet för utlänningar, som

vilja uppehålla sig i riket. Den är därjämte af beskaffenhet att kunna

bereda svårigheter för vederbörande myndigheter, och den kan jämväl lätt

föranleda därtill, att en vidtagen utvisningsåtgärd får skenet af godtycke.

Det synes mig därför vara af vikt, att en lagstiftning kommer till

stånd på det angifna området, så att de åtgärder, som vidtagas mot utlänningar,

ske efter så vidt möjligt objektiva, i lag fastställda grunder

och under lagbestämda former.

Att. en dylik lagstiftning också är i hög grad ägnad att trygga staten

i dess förhållande till främmande makter, torde icke vara erforderligt att

här närmare utveckla.

Otvifvelaktigt möta stora svårigheter att i en lag exakt angifva de

förutsättningar, under hvilka en utvisning må äga rum. I flera fall kunna

visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande utlänningar,

som trots förbud beredt sig tillträde till svenskt område, som gjort sig

skyldiga till lösdrifveri eller till förbrytelser — här i landet eller utomlands

af visst angifvet slag. Men klart är enligt min mening, att

staten icke kan afstå från sin rätt att utvisa utlänningar, som genom

åtgärder, hvilka icke kunna rubriceras under någon viss strafflagsbestämmelse,

äfventyra statens säkerhet inåt eller utåt. Att bestämdt angifva

alla dylika, åtgärder låter sig säkerligen icke gorå, utan måste i vissa° fall

en diskretionär pröfningsrätt lämnas vederbörande myndighet.

Äfven i afseende å nvssberörda fall bör emellertid den ifrågasätta

lagstiftningen anses vara åt värde. Den lärer nämligen, i enlighet med

hvad ofvan antyda, förutom stadganden om de fakta, som kunna föranleda

utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om proceduren vid

utvisningsförfarandet, särskilt angående den förundersökning, hvilken

måste föregå utvisning, äfvensom bestämmelser, som i öfrigt äro ägnade

att lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt behandlande af ut
Bih.

UU Rikad. ProL 1910. 7 Samt 6 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

länningen med tillfälle för honom att kunna försvara sig mot obefogade

beskyllningar.

Vid en lagstiftning af angifvet slag torde böra behandlas icke blott

förutsättningarna för utvisning och förfarandet därvid utan äfven frågan

om rätten för utlänningar att erhålla tillträde till eller vistas å svenskt

område. Möjligen bör i samband härmed tagas under öfvervägande frågan

om utlämning af utlänningar äfvensom en revision af gällande bestämmelser

angående behandlingen af utlänningar, som gjort sig skyldiga

till lösdrifveri m. m.»

Liksom en stats medborgare äro förpliktade att ställa sig statens lagar

till efterrättelse, så äga de ock anspråk att komma i åtnjutande af de

förmåner, den inom staten bestående rätten i allmänhet erbjuder. Med

afseende åter å främmande undersåtar är enligt själfva den statliga ordningens

natur dessas ställning i fråga om såväl skyldigheter som rättigheter

gent emot det land, de icke tillhöra, en annan. Bestämmanderätten

i afseende å utlänningars rättsställning i för dem främmande stater tillkommer

de suveräna staterna själfva inom gränsen af till äfventyrs bestående

internationella rättsregler. Staternas åtgöranden i detta hänseende

hafva under olika tider växlat efter olika åskådningssätt och olika omständigheter.

Hvad den moderna tiden angår hafva under densamma i

det hela ganska starkt häfdats nationella kraf och nationella intressen i

det förevarande afseendet.

Sålunda må i detta sammanhang erinras, hurusom många stater funnit

det angeläget att genom mer eller mindre ingående bestämmelser skydda

sig mot skadlig invandring eller inflyttning af främmande undersåtar. Närmast

i sådant syfte hafva tillkommit bland annat i Norge »Lov om Anmeldelse

af Reisende og Fremmede» den 4 maj 1901, i Danmark »Lov

om Tilsynet med Fremmede og Reisende m. in.» den 15 maj 1875, i

England »Aliens Act» af år 1905 samt i Nordamerikas Förenta stater

»Act to regulate the immigration of aliens into the United States» af den

20 februari 1906. I samma ändamål har äfven, hvad vårt eget land angår,

Riksdagen i skrifvelse den 10 mars 1907 hos Kung!. Maj:t anhållit, det

täcktes Kungt. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig invandring såvidt möjligt

måtte hindras samt i öfrigt utlänningars inflyttning och bosättning inom

landet på lämpligt sätt ordnas. Sedan öfverståthållarämbetet och Kungl.

Maj:ts samtliga befallningshafvande afgifvit utlåtanden i anledning af berörda

skrifvelse, har kommerskollegium på befallning den 25 september

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

11

1907 uppgjort ett förslag i ämnet, afseende bland annat hufvudsakligen

från de omförmälda norska och danska lagarna hämtade, i detalj gående

bestämmelser angående tillsynen och öfvervakningen af i landet befintliga

utlänningar.

Vidare hafva i några stater åtgärder i lagstiftningsväg vidtagits mot

utländska anarkister. 1 ledet af åtgöranden från staternas sida till skydd

för sina intressen i omförmälda afseende äro äfven att inräkna bestående

internationella överenskommelser mellan enskilda stater, åsyftande hufvudsakligen

åstadkommande af reciprocitet dem emellan med afseende å förlust

för utlänningar af rätten att under vissa omständigheter vistas inom

den främmande staten respektive skyldighet för den egna staten att emottaga

dessa. I detta hänseende är för Sveriges del särskildt att anteckna

konventionen den 24 februari 1861 mellan Sverige och Ryssland angående

ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare.

Hvad särskildt angår det i justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

berörda ämnet, grunder för och förfarandet vid utvisning af

främlingar, finnes, sedan numera äfven i England genom »Aliens act» i

samband med meddelande af föreskrifter rörande invandring rätt att utvisa

i landet sig uppehållande utlänningar, efter det ett visst bestämdt

domstolsförfarande försiggått, tillerkänts »Secretary of State», ingen stat,

som lämnar utlänningar oinskränkt asylrätt. 1 Danmark har genom den

omförmälda »Lov om Tilsynet med Fremmede og Reisende m. m.» träffats

vissa föreskrifter rörande villkoren för utvisning i allmänhet. Utlänning,

som icke varit bosatt i landet i två år, kan på befallning af justitieministern

utvisas, »naar hans Forhold dertill måtte give Anledning». I

den förutnämnda norska lagen förekomma bestämmelser om utvisning

såsom påföljd, i händelse vissa lagens föreskrifter åsidosättas. I sådant

fall är utvisningsrätt tillerkänd polismyndigheten. I öfrigt är i Norge utvisning

af i landet vistande utlänningar en angelägenhet för regeringen,

som har att meddela närmare bestämmelser angående den nyssnämnda

lagens tillämpning. Enligt belgisk lagstiftning kan den utlänning, som

stadigvarande uppehåller sig i landet, utvisas, om han genom sitt uppträdande

sätter det allmänna lugnet i fara (»compromet la tranquillité

publique»). Utlänning, som icke sex månader varit införd i befolkningsregistret,

anses såsom icke bofast i Belgien och kan utvisas äfven utan

angifna förutsättning. Hvad Tyskland angår kan kontrollen öfver utlänningar

enligt riksförfattningen vara en angelägenhet för riket. Någon för

tyska riket gällande lagstiftning i förevarande hänseende finnes emellertid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

icke, om man bortser från de i den skrifvelse, som ligger till grund för

justitieombudsmannens ifrågavarande framställning, omförmälda enstaka

bestämmelser, enligt hvilka vissa lokala myndigheter äga utvisningsrätt. I

andra fall är det de särskilda staternas regeringar, som hafva befogenhet

att utvisa utlänningar från sina länders respektive områden. Utöfningen

af denna befogenhet är icke genom lag reglerad eller inskränkt. Visserligen

hafva i Preussen och en del andra stater i senaste tid meddelats

bestämmelser, hvarigenom utlänningar, som försetts med särskilda legitimationshandlingar,

i vissa fall äro skyddade för utvisning, men dessa

bestämmelser hafva hufvudsakligen tillkommit för att reglera åtskilliga

förhållanden med afseende särskild! å i Tyskland vistande utländska

landtarbetare. I Frankrike kan enligt lag den 3 december 1842 inrikesministern

utvisa hvarje utlänning. I gränsprovinserna tillkommer beträffande

utlänningar, som icke hafva fast hemvist i landet, samma

befogenhet den lokala myndigheten. Enligt lagen den 8 augusti 1893

kunna utlänningar utvisas ur Frankrike, om de vid afgifvande af den

för utöfning af vissa yrken föreskrift^ anmälan lämna falska uppgifter.

Från Italien kunna utlänningar, som för ett brott dömts till frihetsstraff,

efter utståndet straff blifva utvisade genom beslut af lokal myndighet.

Andra utlänningar kunna i den allmänna säkerhetens intresse ur landet

utvisas af inrikesministern. I Schweiz kan hvarje kanton från sitt område

utvisa utlänningar, som icke hafva fast hemvist inom kantonen. Rätten

att utvisa utlänningar från schweiziska edsförbundets område tillkommer

enligt artikel 70 i schweiziska författningen förbundsrådet. I Österrike,

och Portugal m. fl. stater lära lagstadgade bestämmelser om utvisningsaknas.

Men äfven i dessa länder gäller såsom erkänd regel, att regeringarna

hafva rätt att ur landet utvisa utlänningar.

0 O

Hvad vårt eget land angår torde först kunna fastslås, att våra grundlagar

icke gifva några regler, som hafva särskild! afseende å ifrågavarande

förhållanden. Gent emot de uttalanden, som i detta hänseende förekomma

1 den framställning, hvartill justitieombudsmannen hänför sig, och till

belysning af den uppfattning härutinnan, som var rådande omkring tidpunkten

för tillkomsten af vår regeringsform, vill utskottet erinra om de

i kungl. förordningen den 19 februari 1811 förekommande stadganden,

— om hvilkas noggranna iakttagande sedermera genom särskilda föreskrifter

erinrades — att hvar och en främmande makts undersåte, som åstundade att

vistas inom riket, antingen för enskilda angelägenheter eller för sitt nöje,

borde därtill begära tillstånd i Stockholm af öfverståthållaren och eljest af

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

13

landshöfd ingen i länet. Sistnämnda personer skulle äga, rättighet att tills

vidare lämna dylikt tillstånd åt sådana utlänningar, hvilka icke ådragit

sig någon uppmärksamhet antingen genom anförda klagomål öfver deras

förhållande eller genom misstanke om deras afsikter. Berättelse om ineddeladt

tillstånd skulle genast aflämnas till statsministern för utrikes ärendena.

Hvar och en utländsk makts undersåte, som icke hörsammade förordningens

befallningar, skulle straffas med ett års fängelse och därefter

förvisas ur riket. Förteckningar skulle hvarje år upprättas angående i riket

sig uppehållande utlänningar och aflämnas till statsministern för utrikes

ärendena. Sagda bestämmelser gällde, tills de genom nådiga förordningen

den 28 november 1844 upphäfdes. Den utlänning fortfarande åliggande

allmänna skyldigheten att vara försedd med pass borttogs, med undantag

endast för vissa handelsresande, genom nådiga förordningen den 21

september 1860. Uti sistnämnda förordning stadgades dock, att i

öfverensstämmelse med hvad i nådiga stadgan den 29 maj 1846

angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer funnes

förutsatt, okänd person, som undandroge sig att uppgifva namn eller

hemort eller hvad eljest till nödig upplysning hörde eller mot hvilken

skälig anledning förekom me, att han gjort osann uppgift, skulle, om rätta

förhållandet ej genast kunde utredas, fortfarande vara underkastad den

påföljd, att af krön obetjäningen eller annan vederbörande polismyndighet

inställas hos Konungens befallningshafvande, som hade att med honom

efter berörda lagrum förfara. Sistnämnda 1846 års stadga upphörde att

gälla, då lagen den 12 juni 1885 angående lösdrifvares behandling trädde

i kraft. 1 landshöfdinginstruktionen den 10 november 1855 och nådiga

instruktionen för kronolänsmännen den 10 november 1855 förekomma

stadganden angående skyldighet för vederbörande att i vissa, fall hålla

tillsyn öfver okända personer, in- eller utlänningar. Beträffande förfaringssättet,

i händelse annan utlänning än norrman här i landet blir föremål

för fattigvård, stadgas bland annat i 32 § af kungl. förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871. Med afseende å utländska lösdrifvares förpassande

ur riket äro bestämmelser meddelade i det i justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning omförmälda cirkuläret den 28 maj 1886.

Hvad sålunda stadgats gäller, där ej genom ingånget aftal med främmande

stat annorlunda bestämts. Angående utvisning ur riket af för brott häktade

eller för brott dömda utlänningar samt utlänningar, som anses farliga

för allmän säkerhet, beslutar Kungl. Maj:t efter framställning af vederbörande

lokala myndighet. Beträffande särskildt personer, som »i följd

af tilldragelserna i ryska riket därifrån begifva sig hit till landet», har

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:t genom cirkulär den 27 april 1906 — som sedermera för

hvarje år, senast den 23 december 1909 för innevarande år, förnyats —

ålagt rikets polismyndigheter att förständiga de främlingar, som af nämnda

anledning inkommit till riket eller därefter anlända, att ofördröjligen hos

vederbörande polismyndighet anmäla namn, yrke och hemort, äfvensom

uppgifva ej mindre bostad och förvärf smöjligheter här i landet, än ock,

där ombyte af bostad sker, den nya bostaden. I cirkuläret har polismyndigheten

vidare anbefallts att på lämpligt sätt fästa dessa främlingars

uppmärksamhet därpå, att de icke äga någon ovillkorlig rätt att uppehålla

sig här i landet och särskildt äro underkastade risken att varda utvisade

från riket, icke blott om de begå något, som strider mot lag eller allmän

ordning, eller underlåta att fullgöra nämnda anmälningsskyldighet eller

om sig lämna falska uppgifter, utan äfven om de på ett eller annat sätt

blanda sig i här i riket förekommande politiska meningsstrider eller sociala

tvister; och skall det åligga polismyndigheten att, när främling, hvarom

här är fråga, icke ställer sig till efterrättelse hvad sålunda förordnats,

därom genast hos Kungl. Maj:t göra anmälan.

Af hvad utskottet ofvan anfört framgår, att i de flesta stater frågan

om utvisning af inom staten vistande utländska undersåtar är en angelägenhet,

som anses böra handhafvas af ländernas regeringar för att af

dem med iakttagande af olika förefallande omständigheter begagnas i enlighet

med den allmänna ordningens och den allmänna säkerhetens kraf.

Så är, med undantag endast för England, i stor utsträckning förhållandet

äfven i de länder, där rätten att utvisa utlänningar kringgärdats af mer

eller mindre inskränkande föreskrifter. Det synes utskottet vara af vikt,

att i detta afseende för vårt lands vidkommande icke eftergifves hvad i

de flesta andra länder förhållandena anses bjuda. Att i lagstiftningsväg

binda myndighetens handlingsfrihet på det ifrågavarande området efter

mönster af till exempel England synes utskottet hvad vårt land angår icke

lämpligt. Skulle därför en lagstiftning i det förevarande ämnet för vårt

land ifrågakomma, synes densamma knappast böra gifva den för närvarande

i dessa ärenden beslutande och under konstitutionellt ansvar handlande

regeringsmyndigheten i sak mindre befogenhet än som för närvatande

är tillerkänd densamma. Med hänsyn till vårt förhållande till andra

stater —• med vidsträckt befogenhet i det förevarande afseendet i fråga

om våra egna undersåtar — skulle eu mer eller mindre i detalj utförd

begränsning härutinnan kunna blifva till skada för vårt land och dess intressen.

Hvad särskildt angår de i den skrifvelse, som ligger till grund

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande Nr 6,

för justitieombudsmannens ifrågavarande framställning, åberopade af

»L institut de droit international» förordade bestämmelser i det förevarande

ämnet hafva desamma, utskottet veterligen, icke upptagits i något lands

lagstiftning. I hvarje fall synes den internationella rättsuppfattningen på

detta område hittills icke hafva nått den utveckling, som erfordras för att

densamma må kunna vara vägledande för den enskilda staten.

Hela antalet här i landet stadigvarande utländska undersåtar

beräknades af kommerskollegium år 1907 utgöra minst 25,000. Enligt

officiell statistik samt utskottet tillhandakomna uppgifter öfverlämnades

till myndigheter utom riket samma år omkring 220 för brott häktade

utlänningar, omkring 322 för lösdrifveri häktade och 19 på grund af

åtnjuten fattigvård. 25 utvisades genom Kung!. Maj:ts beslut såsom

farliga för allmän ordning eller säkerhet. Antalet af sistnämnda anledning

utvisade utgjorde 1908 8 och 1909 23 personer. I ett fall har under

de nämnda åren åt vederbörande myndighet uppdragits att utvisa deltagare

i en kongress, som här tillämnats, rörande utländska politiska förhållanden.

Utan att tillägga de sålunda anförda siffrorna någon större betydelse

för bedömande af den förevarande frågan, har dock utskottet icke af

dem eller hvad i öfrigt här i landet förekommit kunnat sluta sig till något

behof af lagstiftningsåtgärder i det af justitieombudsmannen nu påyrkade

hänseendet. Snarare synas utskottet, hvilket äfven af Riksdagen

med dess ofvan omförmälda skrifvelse den 20 mars 1907 åsyftades, åtgärder

vara af behofvet påkallade för utstängande från landet af en del

utländska folkelement, som våra grannländer icke vilja mottaga. Genom

den lagstiftning, som på grundvalen af sagda skrifvelse kan komma till

stånd, eller i samband med densamma lära äfven till ledning för myndigheterna

närmare föreskrifter komma att lämnas rörande förfaringssättet i

händelse den, som faller under lagstiftningen, åsidosätter dess bestämmelser.

Härigenom torde den anmärkta nu rådande bristen å lämpliga förhållningsregler

för de lokala myndigheterna rörande förfaringssättet i vissa

fall med afseende å härvarande utländska undersåtar blifva afhjälpt. Frågan

om undanröjande af ett visst missförhållende i nämnda afseende, nämligen

den långsamma behandlingen för närvarande i vissa fall af lösdrifvare,

som äro eller antagas vara utlänningar, är redan af justitieombudsmannen

genom den i hans ämbetsberättelse till innevarande års Riksdag

intagna den 5 oktober 1909 i ämnet aflåtna skrifvelse till Kungl. Maj:t

dragen under Kungl. Maj:ts pröfning. Möjligen lärer befinnas lämpligt,

att redan i samband med meddelande af de bestämmelser, som af sistnämnda

framställning må föranledas, föreskrifter utfärdas för reglerande

i öfrigt af vissa myndigheters förhållande i förevarande afseende.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

• Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

Herrar Widén, Pettersson från Södertälje, Er sson, Berggren, Lindhagen

och Olsson i See hafva anfört följande:

»I likhet med justitieombudsmannen och på de af honom i hufvudsak

anförda skäl anse vi det vara af vikt, att en utredning äger rum rörande

ifrågavarande ämne, samt att en därpå grundad lagstiftning kommer till

stånd, som efter såvidt möjligt objektiva grunder och under lagbestämda

former ordnar utvisningsförfarandet. Härvid kan och bör naturligen, på

sätt äfven justitieombudsmannen antyder, tagas all nödig hänsyn därtill,

att statens rätt och säkerhet icke eftergifvas eller äfventyras. En dylik

lagstiftning skulle äfven för vederbörande myndigheter väsentligen underlätta

och säkerställa behandlingen af hithörande fall samt leda till ett

konsekventare och mera enhetligt förfarande med afseende å utlänningar,

som vistas här i riket.

På grund häraf hemställa vi,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning

rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur

riket af utlänningar äfvensom beträffande de frågor, som

härmed sammanhänga, och därefter för Riksdagen framlägga

förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande

ämnen, hvartill utredningen må gifva anledning.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Herr Lindhagen har därjämte anfört följande:

»För min del har jag velat till Riksdagens kännedom framföra innehållet

i de till lagutskottet i ärendet från justitieombudsmannen jämväl

ingifna bilagor, som voro fogade vid advokaten Löfgrens framställning till

ombudsmannen.

Sålunda inhämtas af en af stadsfiskal L. Stendahl i Stockholm den,

17 oktober 1907 afgifven polisrapport följande.

Ryske undersåten Wolf Mehn, född 1866 och son till eu ingenjör,

inflyttade till Stockholm år 1899, där han varit inskrifven i Katarina församling.

Han hade här uppehållit sig och sin familj, bestående af hustru

och sju barn, dels med sadelmakeriarbete hemma i bostaden och dels genom

att af olika personer här i staden äfvensom å stadsauktioner uppköpa

gamla möbler och andra antika föremål af olika slag, Indika han sedan

försålt till olika antikvitetshandlare. Enligt sin uppgift medförde han från

Ryssland ett kapital å 10,000 kronor, men innehade vid tiden för polisförhöret

ej mer än 135 kronor i kontanta penningar.

Manne Mehn, född 1888 och son till den föregående, hade vid femton

års ålder konfirmerats i den mosaiska församlingen härstädes samt därefter

haft dels anställning i en vinaffär och dels tillfälligt arbete hos olika

målare. Då han saknat arbete, såsom ock varit förhållandet vido tiden för

polisförhöret, hade han haft sitt uppehälle i föräldrahemmet. Åren 1906

och 1907 vapenöfvades han såsom värnpliktig vid Vaxholms grenadierregemente.

Den 13 oktober 1907 infördes ryska undersåten Israel Leib Schachnowitsch

å detektivstationen af en konstapel under rapport, att han anhållit S.

utanför huset 66 a Äsögatan, emedan S. dels inne i nämnda hus och dels

a gatan utanför misshandlat två andra ryske undersåtar. Vid anhållandet

innehade S. en revolver, sju skarpa patroner och eu boxhandske. Samtidigt

inställde sig Wolf Melin och Manne Melin och angåfvo till laga åtal,

att de strax förut blifvit af S. och två i hans sällskap varande ryska

undersåtar, bröderna Nisson Temmin och Abraham Isak Temmin, öfverfallna

och på uppgifvet sätt misshandlade.

Vid polisförhöret förekom ej något annat, än att angifvarna och de

angifna jämte företrädesvis några andra ryska undersåtar, däribland en

handlande M. S. S. Dikman, hördes om uppträdet, därvid de hade stridiga

uppgifter rörande detsamma. Särskild! från de angifnes håll påstods, att

angifvarna skulle ha utöfvet misshandel. Ett handelsbiträde Sundberg

både på gatan sett Schachnowitscb varit i slagsmål med andra personer

och med en boxhandske måtta ett slag mot en annan man, troligen Wolf

Melin.

jBih. till Rilisd. Prat 1910. 7 Sami. 6 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Genom den hållna undersökningen, heter det därefter i rapporten, hade

sålunda utrönts, att Wolf Melin, Manne Mehn, Schachnowitsch, bröderna Temmin

och Dikman varit i slagsmål med hvarandra, därunder samtliga, med

undantag af Dikman, tillfogats benåder och blödande sår. Någon bevisning

om i hvad mån enhvar af dem deltagit uti omförmälda våldshandlingar

har icke kunnat förebringas, enär de i saken hörda personerna förnekat

hvad som lagts dem till last och tydligen ej kunnat förmås att tala sanning

utan skyllt på hvarandra.

Mot Wolf Melin hade dessutom, fortsätter rapporten, förekommit, att

han här i staden under de senaste aderton åren på sätt ofvan sägs idkat

handel utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

»Här skulle vidare antecknas», heter det till sist i rapporten, »att

åtskilliga i Stockholm bosatta ryska judar, som här i riket drifva olaga

handel, jämväl uppköpa och försälja tjufgods, hvilket genom deras bemedling

vanligen föres utom riket».

Då berörda sex personer »med hänsyn till hvad mot dem förekommit

måste anses vådliga för allmän ordning och säkerhet» och då tre tillika

idkat olaga handel här i riket, hemställde stadsfiskalen till öfverståthållareämbetet

om vidtagande af åtgärder för deras utvisande ur riket.

Öfverståthållareämbetet fann af rapporten framgå, att nämnda ryska

undersåtar »uppehöllo sig här under förhållanden, som utgjorde en våda

för allmän säkerhet och ordning», samt hemställde därför till Konungen

om deras utvisande, hvartill Kungl. Maj:t ock lämnade sitt bifall.

Vid angifvelsen voro fogade dels två intyg från enskilda personer, den

ena vice värden i huset, om sadelmakaren W. Melins strid se ådagalagda

göda uppförande, dels i öfversättning ett intyg af den 5 november 1907

från rabbinen G. Klein i Stockholm, så lydande:

»Härmed intygas, att herr Wolf Melin, född den 2% 1866, varit bosatt

här i Stockholm omkring 20 år och därunder städse åtnjutit ett godt rykte.

Nu har Melin till följd af ett missförhållande i landet blifvit utvisad, hvilket

är så mycket mera att beklaga, som han är oskyldig till sin olycka.

Han anbefalles på det varmaste till alla trosförva-nter, om nöden skulle

tvinga honom att taga goda människors hjälp i anspråk.»

Melins anmälan till åtal af en mot honom föröfvad misshandel föranledde

således icke något åtal utan i stället att han och således faktiskt

äfven hans stora familj efter tjuguårig vistelse i. landet, utan att han därunder

föranledt någon anmärkning eller något betungande af fattigvården

summariskt utvisades. Om något visar behofvet af en utvisningslag, är

.det ett sådant enligt min rättsuppfattning upprörande fall som detta.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

19

Enligt andra såsom bilaga åberopade handlingar hade fjärdingsmannen

i Hjärpen i Jämtland begärt utvisande af norske undersåten arbetaren

Oskar Mauritz Hoffstad, hvilken af Undersåkers häradsrätt den 17 maj

1909 dömts att bota 25 kronor för förargelseväckande uppträdande vid

ett demonstrationståg.

Det upplystes, att Hoffstad var född i Kall socken i Jämtland den

16 juli 1888 och sedan den 4 augusti 1904 varit kyrkoskrifven i Undersåkers

församling samt att familjen Hoffstad vore inflyttad från Nedre

Stjördalen i Norge. Enligt meddelande den 7 september 1909 från kronofogden

hade någon anmärkning mot Hoffstads person icke blifvit framställd,

och hans uppförande under den tid, arbetsnedläggelsen då pågått,

hade icke heller gifvit anledning till klander.

Befallningshafvande i Jämtlands län hemställde den 14 september

1909 »med hänsigt till hvad i ärendet förekommit rörande Hoffstadts uppträdande

vid det omförmälda demonstrationståget» om hans utvisande,

hvilket ock den 24 i samma månad af Kungl. Maj:t bifölls.

Äfven detta fall synes belysande för behofvet af en utvisningslag.»

Herr Jansson i Edsbäcken har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.