Betänkande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående införande af lokalt veto med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin. Anyo har frågan om införande af lokalt veto med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin bragts inför Riksdagen.
1911-02-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1911:1, Betänkande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående införande af lokalt veto med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin. Anyo har frågan om införande af lokalt veto med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin bragts inför Riksdagen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till Riksdagens kansli den 13 februari 1911 kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj.t angående införande af lokalt veto med lika och
direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin.
Anyo har frågan om införande af lokalt veto med lika och direkt
rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin bragts inför Riksdagen.
Vid innevarande års Riksdag hafva nämligen inom båda kamrarna i ämnet
väckts två särskilda motioner, hvilka hänvisats till bevillningsutskottet.
I två lika tydande motioner, väckta den ena i Första kammaren (nr 71) Motionerna
af herr Ernst Beckman jämte två andra af kammarens ledamöter och den 7/^oj7*
andra i Andra kammaren (nr 224) af herr Staaff jämte 16 andra af kammarens
ledamöter, har yttrats:
»I en nästlidna år inom Andra kammaren väckt motion, nr 105, anför
es följande:
''Gällande författningar innehålla som bekant stadganden om kommunal
vetorätt beträffande såväl detaljhandel med brännvin som utskänkning
af vin och öl. Med begagnande af denna rätt hafva också en mängd
landskommuner genomfört lokalt veto mot all rusdrycksförsäljning.
Det har emellertid visat sig, att dessa på den graderade kommunala
röstskalan grundade stadganden icke äro tillräckliga för att trygga kommunens
själfbestämningsrätt, om man med kommunens vilja förstår den
uppfattning, som gör sig gällande hos flertalet af dess myndiga medborgare.
Det har varit mycket vanligt, att ett fåtal, som förfogat öfver
många röster, bestämt sakens utgång i strid med ett stort flertal smärre
röstinnehafvare. Upprörande bevis för storfyrkarnes öfvermäktiga inflytande
till rusdryckshandteringens förmån ha i stor mängd framdragits
både i pressen och inom Riksdagen.
Bihang till Riksd. prof. 1,911. 5 Sand. 1 Afd. 1 Höft. (Nr 1.)
1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
Visserligen genomfördes under förlidet år en reform af den kommunala
rösträtten, genom hvilken rikedomens på den dittills gällande fyrkskalan
fotade öfvermakt icke obetydligt inskränktes. Men äfven denna
nya ordning är enligt vår öfvertygelse långt ifrån att trygga de små röstinnehafvarnes
rätt vid den sträfvan för rusdrycksförsäljningens motarbetande,
för hvilken de vid striderna om det kommunala vetots tillämpning
gjort sig till målsmän. Därjämte kvarstår alltjämt det missförhållandet,
att flertalet kvinnor, som ju i stor utsträckning, framförallt som hustrur
och mödrar, lida under följderna af männens dryckenskap, fortfarande äro
beröfvade möjligheten att göra sin stämma hörd vid rösturnan.
Det synes oss obehöfligt att närmare ingå på de ofta upprepade, tungt
vägande skal, som tala för att just i fråga om rusdrycksförsälj ningens
inskränkande eller afskaffande icke längre den graderade röstskalan utan
personlighetsprincipen lägges till grund för den kommunala rösträtten.
Oberoende af en reform i den kommunala rösträtten i allmänhet, bör vid
behandlingen af denna särskilda angelägenhet i vårt land, liksom det skett
flerstädes i utlandet, införas ett kommunalt veto, som grundar sig på allmän
folkomröstning. Och bör härvid en röst tillkomma hvarje till myndig
ålder kommen välfrejdad medlem af kommunen, man eller kvinna.
Det är nu mer än sexton år sedan förslag i sådant syfte första
gången väcktes inom Riksdagen. Frågan har sedermera upprepade gånger
förelegat till behandling utan att dock hittills hafva vunnit sin. lösning.
Emellertid har vid de tre senaste riksdagarna Andra kammaren, i trots af
sammansatta bevillnings- och lagutskottets afstyrkande, bifallit reservationer
i de framlagda motionernas syfte, år 1907 med 113 röster mot 69,
år 1908 utan votering och i fjol med 145 röster mot 58.
Denna utgång inom Andra kammaren såväl som det ständigt växande
intresse, hvarmed det på folkomröstning grundade kommunala vetot omfattas
ute i landet, synes i och för sig utvisa, att frågan är mogen. Men
därtill kommer ytterligare, att förra årets erfarenhet om de lyckliga följderna
af rusdrycksförsälj ningens upphäfvande under den stora arbetskonflikten
utan tvifvel i hög grad påverkat uppfattningen i vida kretsar både
utom och inom Riksdagen. Det är därför med godt hopp om frågans
slutliga lösning, som vi ånyo framlägga för Riksdagen samma förslag, som
redan tre gånger i princip godkänts af Andra kammaren.
Af formella skäl måste de slutliga yrkandena rörande detaljhandeln
med brännvin och försäljningen af vin och öl frambäras i skilda motioner.
Här angifvas de hufvudsakliga bestämmelser, som vi anse böra gälla för
den föreslagna folkomröstningen rörande detaljhandeln med brännvin:
T denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller endast
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
förbud eller icke förbud mot ifrågavarande upplåtelse af försälj ningsrättigheter,
äger enhvar välfrejdad myndig man eller kvinna, som är medlem af
kommunen, att deltaga.
Om 2/3 af de i omröstningen deltagande rösta för förbud, träder detta
i kraft på den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter upphöra. För införande
af detaljhandel med brännvin, där sådan handel förut icke funnits,
skall likaledes erfordras 2/3 majoritet.
Frågan kan åter väckas först efter tre år. Besvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det af denna
anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna om
anställande af ny omröstning.’
Med stöd af denna motivering yrkade motionärerna i omförmälda
motion, ’att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till bestämmelser i syfte att afgörandet
inom kommun af väckt fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin
måtte äga rum genom allmän omröstning med lika och direkt rösträtt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af oss angifna grunder’.
I en särskild motion, nr 106, framställdes med åberopande af samma
grunder ett liknande yrkande i fråga om sättet för afgörande inom kommun
af väckt fråga om tillstånd till försäljning af vin och öl.
Förstnämnda motion hänvisades till bevillningsutskottet, som i sitt
betänkande nr 7 afstyrkte densamma. Såsom skäl för afstyrkandet åberopades
hufvudsakligen hvad af bevillningsutskottet under tidigare riksdagar
anförts mot samma förslag, nämligen att antalet försälj ningsrättigheter
redan med tillämpning af gällande bestämmelser vore i nedgång,
att man borde afvakta verkningarna af den nyligen genomförda kommunala
rösträttsreformen, att nykterhetssträfvandet sannolikt ingenting skulle
komma att vinna genom de föreslagna nya bestämmelserna o. s. v. Därjämte
anförde utskottet, att vid Riksdagen inom såväl Första som Andra
kammaren förelågo motioner, afseende en fullständig och uttömmande utredning
af nykterhetsfrågan i hela dess vidd, och ansåg utskottet, att såväl
då föreliggande som andra tidigare framställda förslag rörande ändringar
i rusdryckslagstiftningen borde i ett sammanhang komma under ompröfning
och alltså icke omedelbart afgöras.
Mot utskottets afstyrkande hemställan, som af Första kammaren bifölls,
hade 9 utskottslcdamöter från Andra kammaren anfört reservation,
och yrkade 7 af dessa i en särskildt motiverad hemställan, att motionen
måtte bifallas. I sitt yttrande hade sistnämnda reservanter starkt framhållit,
att frågan om lokalt veto icke borde sammanslås med den ifrågasatta
utredningen af nykterhetsfrågan i hela dess vidd, hvilken utredning
Motionerna
1: 72 och
II: 72.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
otvifvelaktigt torde komma att kräfva lång tid, under det lösningen
af frågan om lokalt veto icke borde fördröjas. Dessa reservanters hemställan
blef af Andra kammaren utan diskussion eller votering bifallen.
Då vi fullständigt ansluta oss till den mening, som i detta Andra
kammarens beslut fått uttryck, tillåta vi oss ånyo hemställa:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till bestämmelser i syfte att afgörandet
inom kommun af väckt fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin
måtte äga rum genom allmän omröstning med lika och direkt rösträtt, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af oss förra året föreslagna och
här ofvan angifna grunder.»
O o
Vidare har i två äfvenledes likalydande motioner, väckta den ena i
Första kammaren (nr 72) af herrar Ernst Beckman och Eklund samt den
andra i Andra kammaren (nr 72) af herr von Schéele jämte fem andra af
kammarens ledamöter, anförts följande:
»Bland de reformförslag i fråga om rusdryckslagstiftningen, hvilka under
de senare åren tillvunnit sig en större uppmärksamhet, har knappast
något i så hög grad som förslaget om införande af s. k. lokalt veto tillvunnit
sig anslutning bland folket och väckt förhoppningar hos nykterhetsvännerna.
Inom allt vidare kretsar har man kommit till erkännande af
det berättigade i en anordning, som åt en kommuns medlemmar inrymmer
rätt att själfva afgöra, huruvida de inom kommunen vilja tillåta detaljförsäljning
af rusdrycker och underkasta sig de olägenheter af olika slag,
hvilka städse följa med dylik försäljning. Äfven de nykterhetsvänner,
hvilka anse det allmänna rusdrycksförbudet såsom det mål, på hvars ernående
nykterhetssträfvandet så direkt som möjligt bör inriktas, kunna ej
undgå att erkänna, att ett successivt afskaffande af rusdrycksförsäljningsrättigheterna
inom kommun efter kommun, i den mån folkmeningen mognar
för en sådan reform, erbjuder den både naturligaste och säkraste
vägen till ett bättre tillstånd i afseende å rusdrycksförbrukningan. Inom
Riksdagens Andra kammare har förslaget om införande af ett effektivt
kommunalt veto i fråga om detalj försälj ning af rusdrycker därför upprepade
gånger vunnit bifall, senast vid nästlidet års riksdag. Motioner i
ärendet hade då framburits från olika håll, däribland också af medlemmar
från Riksdagens nykterhetsgrupp, inom hvilken en enhällig mening
gjort sig gällande till förmån för den ifrågavarande reformen.
Samma mening har inom gruppen jämväl innevarande år vunnit enhällig
anslutning. Såsom representanter för denna grupp förnya vi därför
den förra året i samma fråga väckta motionen. Några nya skäl utöfver
5
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
de redan då anförda, och sådana som kunna hämtas från ännu ett års
erfarenheter i fråga om dryckenskapens fördärfliga verkningar bland vårt
folk, hafva vi icke att anföra. De invändningar, som af bevillningsutskottet
förra året gjordes mot förslaget om införande af lokalt veto,
blefvo då vid frågans behandling i Riksdagen vederlagda liksom de blifvit
det åtskilliga gånger tidigare. Särskildt vilja vi emellertid påpeka, att
den vid förra riksdagen ifrågasatta fullständiga och uttömmande utredningen
af nykterhetsfrågan i hela dess vidd, hvilken utredning af 1910
års bevillningsutskott åberopades som skäl mot ett bifall till motionen, icke
kommit till stånd, och att därmed, som det vill synas, ett af hufvudmotiven
för bevillningsutskottets afstyrkande utlåtande förra året bortfallit^
Åsyftade,
på föranstaltande af Riksdagens nykterhetsgrupp år 1910
väckta motion (nr 114 i Andra kammaren), hvilken vi alltså härmed frambära
på nytt, hade följande motivering:
''Kommunal vetorätt i fråga om såväl detaljhandel med brännvin som
utskänkning af vin och Öl finnes, som bekant, redan i vår lagstiftning.
En mängd landskommuner ha med utöfvande af denna rätt lyckats att
befria sig från all rusdrycksförsäljning.
Men gällande bestämmelser, grundade på den kommunala röstskalan,
ha visat sig allt annat än tillfyllestgörande.
Med ständigt växande styrka framträder därför krafvet på ett effektivt
kommunalt veto, grundadt på allmän folkomröstning med lika rösträtt för
alla myndiga män och kvinnor, som äro medlemmar af kommunen.
Alltsedan 1893 ha förslag i sådant syfte upprepade gånger underkastats
Riksdagens pröfning, men blifvit afslagna. Emellertid ha vid de
tre senaste riksdagarna Andra kammaren förklarat sin anslutning till de
då framburna motionerna, år 1907 efter votering med 113 röster mot 69,
år 1908 utan votering samt förra året med 145 röster mot 58. Frågan
föll på Första kammarens motstånd.
Sammansatta bevillnings- och lagutskottet hänvisade vid fjolårets
riksdag i sitt afstyrkande utlåtande på den demokratisering af den kommunala
rösträtten, som införts genom den då slutgiltigt antagna lagstiftning,
och förmenade, att man bör afvakta resultaten af densamma, innan
man ifrågasätter de åtgärder, som af motionärerna föreslagits. Men redan
innan rösträttsreformen definitivt genomfördes, påpekades, att den kommunala
rösträtten allt framgent skulle utöfvas enligt en graderad skala,
som endast i mycket inskränkt mån låter personligheten komma till sin
rätt. Och anhängarne af det på folkomröstning grundade kommunala
vetot ha ständigt med styrka framhållit, att, ''Indika åsikter man än må
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
hysa om fastställandet af personlighetsprincipen såsom grund för den kommunala
rösträtten i allmänhet, måste man obetingadt erkänna dess berättigande,
när det gäller afgörande af frågor om rusdrycksförsäljningens inskränkande
eller afskaffande’.
Så mycket mindre bör, synes det oss, någon tvekan råda om lämpligheten
af att redan nu ånyo draga frågan under Riksdagens ompröfning,
som det torde kunna förutsättas, att det gångna årets erfarenheter skapat
en stark opinionsströmning till nykterhetssakens förmån. Den åskådningsundervisning
rörande de obestridligt lyckliga följderna af rusdryckernas
bannlysning, som under den stora arbetskonflikten bereddes hela vårt land,
har säkerligen i hög grad påverkat dem, som tidigare ställt sig afvaktande
eller kanske afvisande i fråga om utsträckning af hittills gällande befogenhet
för kommun att fullständigt frigöra sig från all försäljning af rusgifvande
drycker.
Riksdagens nykterhetsgrupp, som numera räknar medlemmar äfven
inom Första kammaren, har också ansett, att frågan bör föreläggas innevarande
års riksdag.
Yi tillåta oss därför att ännu en gång frambära samma förslag, som
redan tre gånger vunnit Andra kammarens bifall.
Det synes oss icke af behofvet påkalladt att här återgifva i dess helhet
den utförliga motivering och redogörelse för förhållandena i vissa främmande
länder, som förebringats i föregående motioner, ej heller den historik,
som förekommit dels i dessa motioner, dels i flera utskottsbetänkanden.
Yi inskränka oss här till en sammanfattning af de viktigaste
principiella skäl, som blifvit anförda till stöd för de af oss framställda
yrkanden.
Ett par erinringar torde dock här böra förutskickas:
Med ''rusdryck’ afses här naturligtvis likaväl öl och andra starkare
maltdrycker som brännvin och därmed jämförliga drycker. Särskildt för
landsbygden är nämligen ölet lika mycket som brännvinet en källa till
dryckenskap och oordningar. Rusdryck som rusdryck lagstiftningen
bör opartiskt rikta sina restriktiva bestämmelser mot dem båda.
Af formella skäl måste yrkanden rörande ändringar i gällande förordning
angående försäljning af brännvin och i förordningen angående försäljning
af vin och Öl frambäras i skilda motioner. Men den allmänna
motiveringen kan i allt väsentligt göras gemensam för de ändringar, vi
föreslå i "lagstiftningen rörande båda de till sina verkningar så nära besläktade
slagen af rusdrycker.
För vinnande af målet ''effektivt kommunalt veto’ fordras närmast,
att icke mot kommunalrepresentationens uttalande genom högre myndig
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1. 7
hets ingripande försäljning af starta drycker tillätes i större utsträckning,
än kommunen anser önskvärdt. Åtskilliga förändringar i syfte att ur nu
bestående lag aflägsna vissa af de bestämmelser, som i detta afseende åt
Konungens befallningshafvande tillerkänna förmynderskap öfver kommunerna,
äro härför behöfliga.
Det kräfves emellertid långt mera ingripande åtgärder för att kommunens
själfbestämningsrätt skall kunna ställa ett effektivt veto mot rusdrycksförsäljningen,
framförallt om man med kommunens vilja förstår
den uppfattning, som gör sig gällande hos flertalet af dess myndige medborgare.
Med den fyrkskala, som till ingången af detta år var rådande,
inträffade det mycket ofta, att ett fåtal bestämde sakens utgång i strid
med det långt öfvervägande flertalet. Såväl inom som utom Riksdagen
har år efter år framdragits talrika exempel på ''storfyrkarnes'' segrar till
förmån för rusdrycksförbudet. Och om än, såsom redan blifvit erinradt,
genom den nya kommunala röstskalans införande en icke oväsentlig inskränkning
från och med innevarande år inträdt i de stora röstägandes
öfvermakt, äro vi dock öfvertygade, att denna inskränkning icke är tillfyllestgörande
för att i förevarande fall trygga de små rösträttsinnehafvarnes
berättigade inflytande. Därjämte kvarstår oförändradt det missförhållandet,
att flertalet kvinnor alltfort sakna möjlighet att vid en omröstning
i dessa frågor deltaga i afgörandet. Och detta är, med hänsyn till
frågans sedliga ocli för familjelif vet betydelsefulla innebörd, alldeles särskildt
att beklaga.
Frågor, som beröra rusdrycksförsäljningens inskränkande eller afskaffande,
äro nämligen icke blott ordnings-, hushållnings- och skattefrågor.
De äro äfven, såsom redan antvdts, sedlighetsfrågor, som djupt ingripa i
de enskildas och familjens lif och just därför påkalla en röstgrund, genom
hvilken personlighetsprincipen kommer mera till sin rätt. Försäljningen
af rusgifvande drycker får således icke af lagstiftaren behandlas som ett
medel att taga ut skattebidrag ur de breda lagren, ej heller från synpunkten
af enskilda tillverkares och försäljares vinst, utan ''fastmer som
ett ondt, som bör begränsas och mot hvilket samhället bör taga i anspråk
sina medlemmars moraliska kraft. Och denna kraft väckes och sättes i
verksamhet i samma mån som arbetet icke längre synes hopplöst, utan utsikt
öppnas att kunna göra något till att slutligen bekämpa det onda.’
Ofvan angifna uppfattning har vid upprepade tillfällen med styrka
häfdats äfven inom Riksdagen i dess Andra kammare. Där har också
framhållits, att om man åtminstone i denna sak afstode från det kommunala
förmögenhetsväldet och i stället införde en på allmän rösträtt grundad
kommunal vetorätt, så skulle nykterhetsintresset få göra sig gällande
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
mera omedelbart utan att behöfva bemäktiga sig ledningen vid vissa kommunala
val, ’där man borde mera taga hänsyn till en persons allmänna
lämplighet än till hans ståndpunkt i en speciell, om än så viktig fråga.’
Slutligen må ännu en gång påpekas, att både inom och utom
Riksdagen åsikterna i hithörande frågor säkerligen på senare tid undergått
en högst väsentlig förändring. Tanken på den allmänna rösträttens
tillämpning på ett särskild^ noga begränsadt område af det kommunala
lifvet lär numera knappast förefalla lika främmande för våra förhållanden,
som fallet var för blott några år sedan. Vidare har ju samtidigt med
krafven på såväl politisk som kommunal rösträttsreform det berättigade i
kvinnans inflytande på det offentliga lifvet vunnit allt större erkännande.
En af vetenskapen bestyrkt öfvertygelse om de starka dryckernas fullständiga
umbärlighet och deras riksfördärfliga inflytande samt om striden
mot deras herravälde som ett samhällets nödvärn har spridt sig till allt
vidare kretsar. Man har också inom alla samhällsklasser vaknat till insikt
om den oafvisliga nödvändigheten att bryta rusdryckssedens tyranni
— framförallt då det gäller en liten nation som vår, hvilken behöfver
spänna alla sina krafter för att häfda sin plats bland kulturens bärare och
för att vinna ökad styrka inåt och utåt. Slutligen bestrider knappast
någon, att det här ligger fara i dröjsmålet: med hvarje år, som går,
skjuter rusdryckshandteringen och dess intressen allt djupare ekonomiska
rötter, på samma gång som ''alkoholismen — rusdryckernas fördärfiiga
följder på olika områden — hotar att i stor utsträckning undergräfva
äfven kommande släktens fysiska, ekonomiska och sedliga utveckling.
I den man nykterhetsintresset genom den af oss föreslagna folkomröstningen
kan mera än vid en omröstning enligt den kommunala röstskalan
göra sig gällande, måste detta anses som ett framsteg i utvecklingen.
Man har ju i en mängd af våra landskommuner lyckats att redan
under nuvarande förhållanden genomföra s. k. lokalt veto mot försäljning
af såväl brännvin som Öl. Det har icke sports, att detta ledt till olägenheter,
som göra beslutets upphäfvande önskligt, utan tvärtom säges åtgärden
i de allra flesta fall haft uteslutande goda verkningar. Visserligen
måste man erkänna, att i stadskommuner, från hvilka vi med ett par obetydliga
undantag sakna erfarenhet, försök att kringgå förbudet lättare
skola uppstå. Men mycket beror på det allvar, hvarmed lagen tillämpas.
Äfven om särskildt under öfvergångstiden öfverträdelse!’ skulle förekomma,
så ger dock erfarenheten vid handen, att minskade tillfällen att komma
åt spritdrycker ''blott restriktionen gifves tid att verka, minskar superiet.
Och knappast lär väl särskildt i större stadssamhällen inträffa, att förbud
9
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
införes, om icke en så stark opinion fordrar det, att redan häri ligger en
viss trygghet för lagens efterlefnad.
Emellertid har man för att ytterligare försäkra sig om att icke tillfälligheter
skola spela in vid frågans afgörande eller beslut fattas, som
kanske snart no g en ny omröstning skulle kullkasta, ansett, att en viss
kvalificerad majoritet bör föreskrifvas. Och om denna majoritet bestämmes
till 2/3, vill det synas oss, som om ett sådant stadgande skulle kunna i
hög grad bidraga att aflägsna de betänkligheter, som stundom yppats
äfven bland principiella anhängare till den kommunala folkomröstningen.
Ej heller får det förglömmas, att den kvalificerade majoriteten innebär
ökad trygghet mot införande (eventuellt återinförande) af rusdrycksförsäljning.
Att äfven med sådan personlig omröstning ingen absolut visshet finnes
för ernående i alla fall af beslut i sådan riktning, som nykterhetsvännerna
önska, är en erinran, som man med visst fog framställt. Men
det är ju just afsikten med det kommunala vetot, att det skall ge ett
säkert uttryck åt folkmeningen. De, som väl få anses på detta område
mest sakkunniga, de, som under lång tid ägnat sitt arbete åt lösningen
af alkoholfrågan, äro dock för sin del öfvertygade, att frigörelse på denna
punkt från fyrkskalan och införande af allmän omröstning skulle lända
nykterhetssaken till stor båtnad.
När i stads- eller landtkommun fråga uppstått, att rättighet till detaljhandel
med brännvin må meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande,
därest inom en viss tid skriftlig ansökan inkommer, undertecknad
af välfrejdade, till myndig ålder komna män och kvinnor, som äro
medlemmar af kommunen och svenska medborgare, till ett antal, motsvarande
minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna folkmängd, att förordna
om anställande i kommunen af omröstning rörande den sålunda
väckta frågan.
I denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller endast
förbud eller icke förbud mot ifrågavarande upplåtelse af försäljningsrättigheter,
äger en hvar välfrejdad myndig man eller kvinna, som är medlem
af kommunen, att deltaga.
Om 2/3 af de i omröstningen deltagande rösta för förbud, träder
detta i kraft på den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter upphöra. För
införande af detaljhandel med brännvin, där sådan handel förut icke funnits,
skall likaledes erfordras 2/3 majoritet.
Frågan kan åter väckas först efter tre år. Besvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det af denna
Bihang till Rilcsd. prof. 1911. 5 Sand. 1 Afd. 1 Höft.
2
Utskottet.
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna om
anställande af ny omröstning.
På grund af denna motivering och hvad vi i öfrigt härofvan anfört,
tillåta vi oss alltså hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till bestämmelser i syfte att afgörandet
inom kommun af väckt fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin
måtte äga rum genom allmän omröstning med lika och direkt rösträtt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med här förut angifna grunder.*
För egen del tillåter sig utskottet, som behandlat ifrågavarande fyra
motioner i ett sammanhang, att till en början hänvisa till den historiska
redogörelse rörande nu föreliggande frågas tidigare behandling af skilda
Riksdagar och vederbörande utskott, som lämnats i bevillningsutskottets
till 1910 års Riksdag afgifna betänkande nr 7. Utöfver denna utredning
i ärendet anser sig utskottet nu endast böra meddela, att enligt den officiella
statistiken antalet begagnade ständiga rättigheter till detaljhandel
med brännvin fortfarit att nedgå, särskildt å landsbygden, där dessa rättigheter
under försäljningsåret 1 oktober 1907—31 december 1908 utgjorde
allenast 78, däraf 29 priviligierade, mot resp. 105 och 65 sådana rättigheter
under försäljningsåret 1906—1907.
Hvad därefter angår själfva sakfrågan har denna, såsom i ärendet omförmälts,
upprepade gånger varit föremål för utskotts behandling och
Riksdagens pröfning. De skäl, som af vederbörande utskott tidigare anförts
mot bifall till förut gjorda framställningar i ämnet, synas fortfarande
äga giltighet och kunna fördenskull af bevillningsutskottet i hufvudsak
åberopas jämväl mot nu föreliggande framställningar. Särskildt vill utskottet
härvid erinra om den viktiga ekonomiska sidan af saken, hvarom
förmälts i 1910 års ofvannämnda utskottsbetänkande.
Till stöd för framställningarna i fråga har icke anförts någon ny
omständighet i annan mån än att det framhållits, att den vid 1910 års
Riksdag ifrågasatta utredningen af nykterhetsfrågan i hela dess vidd,
hvilken utredning af sistnämnda års bevillningsutskott åberopats såsom
skäl mot bifall till då föreliggande motioner i ämnet, icke kommit till
stånd. Enligt hvad utskottet inhämtat har Kungl. Maj:t emellertid under
juli 1910 uppdragit åt särskild person att verkställa viss förberedande utredning
i fråga om alkoholmissbrukets motarbetande, hvilken utredning
ännu icke är slutförd.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1. 11
Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,
att förevarande fyra motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående införande af lokalt veto med lika
och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 9 februari 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Reservationer:
af herr Lamm, som ansett, att bevillningsutskottet, på de af herrar
Staaff m. fl. i den afgifna motionen angifna grunder, bort tillstyrka bifall
till det i samma motion framställda yrkande;
af herr Kvarnzelius, hvilken, med instämmande af herrar K. O. Karlsson,
Röing, Olofsson, Janson i Bråten, Eriksson i Grängesberg och Söderberg i
Hobborn, anfört följande:
»Frågan om det lokala vetot har sedan 1893 varit föremål för Riksdagens
pröfning icke mindre än åtta gånger och därvid hvarje gång afslagits
af Första kammaren. Inom Andra kammaren har ärendet däremot
de sista fyra gångerna bifallits, 1907 med 113 röster mot 69, 1908 utan
votering, 1909 med 145 röster mot 58 och 1910 utan votering. Jämsides
med att opinionen ute i landet vuxit sig allt starkare till förmån för införande
af lokalt veto, så har också uppfattningen inom Andra kammaren
alltmera stadgats om lämpligheten och gagnet utaf detta reformkrafs
genomförande. Då likväl bevillningsutskottets majoritet funnit sig böra
afstyrka de i år väckta motionerna i förevarande ämne, så måste jag häremot
afgifva min reservation.
Utskottet har för sitt afstyrkande utlåtande åberopat de skäl, som af
vederbörande utskott tidigare anförts mot bifall till förut gjorda framställningar
i ämnet. Ett bland dessa skäl har varit åberopandet af den
senaste kommunala rösträttsreformen, hvarigenom de små röstetalens innehafvare
förmenades få ett betydligt ökadt inflytande inom kommunen. De
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
erfarenheter, som vunnits angående verkningarna af denna rösträttsreform,
i hvad det rörer städerna, hafva i stort sedt gifvit vid handen, att majoriteten
fortfarande ligger där den förut låg. Och det är i städerna som
förändrade bestämmelser rörande rusdryckshandeln företrädesvis äro af
behofvet påkallade. Härtill kommer, att flertalet kvinnor, som ju i stor
utsträckning, framför allt hustrur och mödrar, lida under följderna af
männens dryckenskap, fortfarande äro utan möjlighet att kunna göra sin
stämma hörd vid rösturnan. Den utaf utskottet åberopade statistiken
rörande antalet begagnade ständiga rättigheter till detaljhandel med brännvin
visar motsatsen af hvad utskottet velat visa med densamma. Att de
privilegierade rättigheternas antal årligen skall minskas är ju endast en
naturlig sak. Att däremot de åt bolag öfverlåtna och på auktion inropade
rättigheternas antal ökats från 40 försäljningsåret 1906—1907 till 49 försäljningsåret
1907—1908 synes mig tydligt visa hän på behofvet af ändrade
bestämmelser rörande sättet för beviljande af nya rättigheter.
Utskottet har särskild! velat erinra om den viktiga ekonomiska sidan
af saken. Härtill vill jag erinra, att utredning angående det allmännas
ekonomiska beroende af rusdryckshandteringen pågår och val inom närmaste
tiden torde blifva slutförd. Då förevarande motioner icke afse
direkta lagändringar utan endast skrifvelse till Kungl. Maj:t, så synes det
mig att de utredningar, som förevarande förslag påkalla, med fördel kunna
utföras jämsides med den ekonomiska utredning som nu pågår. Den utaf
utskottet åberopade utredning, som af Kungl. Maj:t uppdragits åt enskild
person, lärer icke med fog kunna åberopas som skäl emot bifall till nu
föreliggande förslag.
Såsom förut nämnts är det med ständigt växande intresse, som det
på folkomröstning grundade kommunala vetot omfattats ute i landet. Den
opinionsyttring, som 1908 kom till synes, då 1,044 af landets 1,342 kommunalstämmor
uttalade sitt instämmande i Andra kammarens beslut om
lokalt veto, är ett ojäfaktigt bevis därpå. Den allmänna tillfredsställelsen
med det 1909 under den stora arbetskonflikten rådande tillfälliga rusdrycksförbudet
samt den öfver förväntan storartade anslutning, som förbudsomröstningen
1909—1910 erhöll, därvid 1,884,298 eller 55,6 procent
svenska män och kvinnor öfver 18 år såsom sin mening uttalade, att tiden
nu vore inne för påbörjande af ett fullständigt ocli permanent rusdrycksförbuds
genomförande i vårt land, äro kraftiga vittnesbörd om nvkterhetsidéns
störa utbredning och styrka. Under sådana förhållanden synes det
som om vanlig enkel klokhet borde bjuda Riksdagen att gå det af motionärerna
framställda krafvet tillmötes och bifalla de förevarande motionerna.
13
Bevillningsutskottets betänkande Nr 1.
På grund af hvad sålunda anförts och då det är min bestämda mening,
att Andra kammaren icke bör i denna sak vika från den ståndpunkt,
den under senaste riksdagar med stort flertal intagit, får jag hemställa,
att Riksdagen, med anledning af förevarande motioner
nr 71 och 72 i Första kammaren och nr 72 och
224 i Andra kammaren, ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af förslag till bestämmelser,
i syfte att afgörandet inom kommun af väckt
fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin måtte
äga rum genom allmän omröstning med lika och direkt
rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i motionerna
angifna grunder»;
af herr Jeansson i Kalmar, som yttrat:
»De enligt min mening viktigaste farhågor, som uttalats emot införandet
af lokalt veto med rösträtt per capita hafva varit, att det skulle
medföra för hastiga omkastningar. Med de garantier emot sådana omkastningar,
som i motionerna stipuleras, och då dessa ytterligare skulle
kunna stärkas genom att icke röstande personer räknas som hafvande
röstat emot, så att 2/3 af ett samhälles män och kvinnor måste hafva
afgifvit sina röster, för att förhud skall kunna genomföras, anser jag förslagets
enligt min mening största olägenheter undanröjda. På grund häraf
har jag inom utskottet yrkat, att utskottet måtte föreslå Riksdagen att
till Kungl. Maj:t aflåta en skrifvelse i det af motionärerna afsedda syfte
med uttalande tillika af den mening beträffande rösternas beräknande,
som jag nyss uttalat.»
Herrar J. Bromée i Billsta och Branting hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling i utskottet.
Bihang till Rilcsd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 1 Iläft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.