Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10

1911-03-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1911:10, Bevillningsutskottets betänkande Nr 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 mars 1911 kl. 5 e. m.

Betänkande, i anledning af Kungl. Majds proposition angående

ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående försäljning

af brännvin den 9 juni 1905.

Under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för den 10 nästlidne februari bar Kungl. Maj:t i en till

Riksdagen samma dag aflåten proposition, nr 88, hvilken hänvisats till

bevillningsutskottet, föreslagit Riksdagen att besluta, att 6 § i förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 skall från och med

dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

1. Rättighet — — — utöfvande.

2. Detaljhandel — — — stället.

3. Rättighet — — — förmäles.

4. Apotekare må ej annorledes än som delägare eller styrelseledamot

i bolag, som nyss är nämndt, tilldelas rättighet till detaljhandel

med brännvin. Sådant må dock å apotek säljas dels för medicinskt

ändamål på behörig läkares recept, dels ock, därest det innehåller minst

92 volymprocent alkohol, efter skriftlig rekvisition till föreståndare för

själfständigt apotek; börande recept och rekvisition kvarlämnas och

förvaras å det apotek, från hvilket försäljningen sker.

I afseende å försäljning af sådana läkemedel, som innehålla brännvin,

gäller hvad medicinalförfattningarna föreskrifva.

Bihang till Riksd. prat. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 10 Höft. (Nr 10)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t yttrade, enligt ofvan

omförmälda statsrådsprotokoll, chefen för finansdepartementet följande:

»Med underdånig skrifvelse den 17 oktober 1910 har medicinalstyrelsen

öfverlämnat en af Göteborgs apotekareförening gjord framställning

angående ändring i gällande bestämmelser om apoteksinnehafvares

rätt till försäljning af brännvin äfvensom ett af apotekaresocietetens

direktion däröfver afgifvet utlåtande.

I nämnda framställning har Göteborgs apotekareförening betonat

de afsevärda olägenheter, som vore förknippade med anskaffandet af

alkohol till apoteken därigenom att denna vara, föreningen veterligen,

ej tillverkades inom landet och ej heller funnes att tillgå å brännvinsförsäljningsställen,

hvartill komme, att droghandlare icke enligt gällande

förordning ägde rätt att försälja nämnda artikel. Föreningen har med

anledning däraf hemställt, att medicinalstyrelsen måtte vidtaga erforderliga

åtgärder för att få nämnda förordning ändrad i så måtto, att

apoteksinnehafvare, som tillika vore droghandlare, tilldelades rättighet

att till apoteksföreståndare försälja alkohol.

Apotekarsocietetens direktion har i sitt omförmälda utlåtande

instämt i denna framställning, men ansett att berörda rättighet borde

utsträckas till alla apoteksinnehafvare och omfatta äfven för apoteksbehof

afsedd ren sprit — svenska farmakopé^ Spiritus concentratus.

Direktionen har vidare anfört, att enligt gällande lagstiftning finge

från apotek icke utlämnas alkohol eller sprit utan efter läkares recept

och till medicinskt ändamål. Denna bestämmelse hade hitintills inom

apotékarkåren tolkats så, att detta förbud gällde allenast utlämnandet

till allmänheten, men ej afsåge utlämnandet från en apoteksinrättning

till en annan, och hade de smärre apoteken sålunda kunnat från de

större i mån af behof erhålla det kvantum sprit och alkohol, som de

för rörelsens bedrifvande behöft inköpa.

I följd af vissa under senare tiden inträffade händelser hade

emellertid nu såväl de större apoteken som droghandlarna funnit sig

böra frånträda omnämnda tolkning, och hade härigenom stora svårigheter

inträdt för de mindre apoteken. Utskänkningsställena förde

nämligen icke ren alkohol och icke heller i allmänhet sprit, som motsvarade

farmakopéns fordringar på renhet och styrka. Innehafvama af

de små apoteken kunde därför icke förskaffa sig sitt behof af apotekssprit

på annat sätt än att på en gång inköpa 250 liter, en kvantitet

vida öfverstigande ett, ja kanske flera års behof, och medförande en

utgift, som för dem måste vara synnerligen betungande; och då alkohol

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

numera endast kunde förskaffas från utlandet, hade ytterligare svårighet

uppstått för de smärre apoteken att förskaffa sig denna för dem i vissa

fall nödvändiga vara.

På grund häraf hemställde direktionen om vidtagande af åtgärder

till vinnande af den ändring i brännvinsförsäljningsförordningen, att

apoteksföreståndare finge utan hinder af förordningens bestämmelser

till annan apoteksföreståndare försälja alkohol och för apoteksbehof

afsedd ren sprit.

Direktionen har vidare anfört, att det för en del industriidkare

och vetenskapsmän vore nödvändigt att vid utöfvandet af deras näring

eller vetenskap begagna sig af ren alkohol eller sprit, hållande farmakopcns

prof. Då dessa varor icke kunnat erhållas annorledes än på

apoteken, hade den praxis utbildats, att vederbörande förskaffat sig

behörigt läkarrecept på sitt behof af bemälta varor och, med företeende

af detta, fyllt behofvet från närmaste apotek. Som emellertid af vissa

af medicinalstyrelsen på senare tiden vidtagna åtgärder syntes framgå,

att denna praxis ej vidare kunde tillämpas, och då det syntes vara

högst nödvändigt, att ofvannämnda personer kunde erhålla den sprit

respektive alkohol, de behöfde för sin näring eller för utöfningen af

sin vetenskap, ansåge sig direktionen böra till styrelsens bepröfvande

hänskjuta frågan, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att i brännvinsförsäljningsförordningen

få inryckt en bestämmelse angående försäljning

af alkohol och sprit från apoteken af ungefär enahanda innehåll,

som i § 9 i giftstadgan af den 7 december 1906 föreskrifves

rörande apoteksföreståndares försäljning af giftigt ämne af första klassen.

För egen del anför medicinalstyrelsen:

Det syntes styrelsen orimligt att antaga, att lagstiftarna vid lagens

affattning afsett, att den skulle komma att utgöra ett hinder för utöfning

af yrke eller vetenskap. Styrelsen funne sig därför böra i underdånighet

hemställa om vederbörande författnings ändring på sådant

sätt, att de uppkomna olägenheterna så vidt möjligt afhjälptes. Hvad

anginge styrelsens verksamhetsområde vore det af största vikt, att

handeln med rent brännvin af de slag, som funnes upptagna i svenska

farmakopén, blefve tillåten apoteken emellan, så att de små apoteken,

hvilkas ekonomi i allmänhet vore skäligen dålig, icke belastades med

större kostnader än nödvändigt vore. Medgifvandet till dylik handel

kunde dock utan olägenhet inskränkas därhän, att endast föreståndare

för själfständiga apotek erhölle rätt att i mindre partier än 250 liter

inköpa alkohol och sprit från annan apoteksföreståndare. Äfven den af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

apotekarsocietetens direktion påyrkade ändringen af ifrågavarande förordning,

hvarigenom det skulle blifva möjligt för näringsidkare och

vetenskapsmän att inköpa sprit och alkohol från apoteksinrättning,

syntes styrelsen önskvärd. De villkor, som föreslagits för sådan försäljning,

vore äfven betryggande. Dock ville styrelsen för sin del hemställa,

att bestämmelser motsvarande dem, som omförmäldes i giftstadgans

§§ 9 och 11 angående försäljning af gifter af första klass,

skulle vid sådan försäljning tillämpas.

På grund häraf hemställde medicinalstyrelsen, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring i förordningen angående försäljning

af brännvin den 6 juni 1905, att § 6 mom. 4 erhölle följande förändrade

lydelse:

Apotekare må ej annorledes än som delägare eller styrelseledamot

i bolag, som nyss är nämndt, tilldelas rättighet till detaljhandel

med brännvin.

Från apoteksinrättning må dock försäljas:

dels brännvin och sprit för medicinskt ändamål på behörig läkares

recept, hvilket bör kvarlämnas och förvaras å apoteket;

dels läkemedel, som innehåller brännvin eller sprit, med iakttagande

likväl af hvad medicinalförfattningarna föreskrifva i afseende på försäljning

af sådana läkemedel;

dels ock alkohol samt sprit af minst 86 viktsprocent alkoholhalt;

skolande vid försäljning af alkohol eller sprit, då det ej sker för medicinskt

ändamål, iakttagas samma bestämmelser, som i nådiga giftstadgan

den 7 december 1906 §§ 9 och 11 äro gifna för försäljning eller utlämnande

från apotek af giftigt ämne af första klassen.

Kontrollstyrelsen, som den 8 november 1910 i detta ärende afgifvit

infordradt underdånigt utlåtande, har därvid i sak tillstyrkt bifall

till medicinalstyrelsens hemställan i hvad densamma afser rätt för föreståndare

för själfständiga apotek att i mindre partier än 250 liter försälja

alkohol och sprit till annan apoteksföreståndare.

Beträffande det af apotekaresocietetens direktion väckta och af medicinalstyrelsen

tillstyrkta förslaget om inrymmande af rätt för apoteksföreståndare

till försäljning af brännvin för tekniskt och vetenskapligt

ändamål har kontrollstyrelsen anfört följande.

Enligt § 36 i förordningen angående villkoren för försäljning af

brännvin m. in. den 29 maj 1885, där bestämmelsen i fråga hade samma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10. 5

lydelse, som den på grund af sundhetskollegii underdåniga förslag erhållit

i 1866 års förordning i ämnet (§ 27), vore det tillåtet att å apotek

sälja brännvin eller sprit för tekniskt behof, då detsamma styrktes medelst

intyg af magistratsledamot, kronobetjänt, kommunalstämmas eller kommunalnämnds

ordförande eller vice ordförande, samt för vetenskapligt ändamål

uppå skriftlig rekvisition af känd vetenskapsidkare, och skulle intyg

och rekvisition å apoteken kvarhållas och där förvaras.

När sedermera i Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen den 7

mars 1890 angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering

af brännvin förslag afgifvits om införande i lagstiftningen af en i vissa

afseenden utsträckt rätt till denaturering af brännvin, hade äfven frågan

om rätten för apotekare att för tekniska eller vetenskapliga ändamål

sälja brännvin eller sprit upptagits. Stadgandet om denna rätt hade då

förklarats, enär skatterestitution erhållits för denatureradt brännvin, böra

såsom obeböfligt utgå. Så hade äfven blifvit Riksdagens beslut, och

hade genom kungörelse den 28 november 1890 angående ändring i,

bland annat, § 36 af 1885 års ofvan åberopade förordning föreskrifvits:

å apotek må brännvin säljas endast för medicinskt ändamål på behörig

läkares recept, hvilket bör å apoteket kvarlämnas och förvaras; och

gälle hvad medicinalförfattningarna föreskrifva i afseende å försäljning

af sådana läkemedel, som innehålla brännvin. Denna bestämmelse vore

fortfarande gällande.

I likhet med medicinalstyrelsen ansåge kontrollstyrelsen det vara

orimligt, om lagstiftningen skulle hindra näringsidkare och vetenskapsmän

att utöfva sin näring eller vetenskap, men kontrollstyrelsen ansåge

deras behof, hvad beträffade åtkomsten till sprit, vara tillräckligt tillgodosedt

genom gällande förordning angående denaturering af brännvin

och hade styrelsen styrkts i denna sin åsikt af den omständigheten, att

styrelsen under de 20 år, som förflutit, sedan förordningen utfärdades,

ej afhört några klagomål öfver gällande bestämmelser.

För yrkesidkare vore det medgifvet att vid denaturering använda

förutom det allmänna särdeles illaluktande denatureringsmedlet äfven

lindrigare dylika medel, särskildt afpassade för olika yrken. För denaturering

vid allmänna undervisnings- och sjukvårdsanstalter, museer och

laboratorier ägde kontrollstyrelsen meddela särskilda föreskrifter om

denatureringsmedlets myckenhet och beskaffenhet, och plägade styrelsen

för sådan denaturering föreskrifva en half procent eter. Sprit funnes

åtminstone i Stockholm och Göteborg att tillgå på härvarande Göteborgssystembolags

minuthandelsställen till en styrka af respektive 95 och 96

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

volymprocent, och skulle, därest i annan stad något nämnvärdt behof

af stark sprit skulle yppa sig, härvarande brännvinsförsäljningsbolag

säkerligen tillhandagå vederbörande med anskaffande däraf. I sammanhang

härmed erinrade styrelsen därom, att enligt förordningen den 12

september 1910 om ändrad lydelse af 15 § i förordningen den 9 juni

1905 angående försäljning af brännvin brännvinsförsäljningsbolag hade

rättighet att sälja sprit af minst 92 volymprocents styrka till pris, som

understege bolagets i öfrigt bestämda pris för sprit, när försäljningen

skedde för tekniska eller likartade ändamål.

Under dessa förhållanden syntes tillräckliga skäl icke vara anförda

för bifall till den nu ifrågavarande af apotekaresocietetens direktion

föreslagna och af medicinalstyrelsen förordade ändringen af 6 § 4 mom.

i förordningen angående försäljning af brännvin.

Medicinalstyrelsen hade i sitt förslag till ny lydelse af nämnda

paragraf användt uttrycken »brännvin och sprit» samt »alkohol och sprit»,

men i båda fallen skulle enbart ordet brännvin kunna användas, emedan

enligt brännvinsförsäljningsförordningens 1 § 2 mom. med brännvin

afsåges äfven sprit. Likaså borde bestämmelsen om spritens styrka

uttryckas i volymprocent, som i öfrigt användes i förordningen. Mot

86 viktsprocent svarade ungefär 90 volymprocent, men då det i förut

omnämnda förordning af den 12 september 1910 gjorda medgifvandet

afsåge brännvin af minst 92 procent styrka, syntes samma gräns böra

för likformighetens skull föreskrifvas i 6 §.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde kontrollstyrelsen,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen afgifva förslag om ändring

i den af styrelsen förordade riktning i 6 § 4 mom. af nådiga förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.

Då jag i allt väsentligt kan ansluta mig till hvad kontrollstyrelsen

i anledning af de i ärendet gjorda framställningarna anfört, har jag på

grundvalen af kontrollstyrelsens utlåtande låtit utarbeta förslag till ändrad

lydelse af nämnda §.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

Bevillningsutskottet, som icke funnit något att erinra mot Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition, hemställer fördenskull,

att Riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts

förevarande proposition, besluta, att 6 § i förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 skall

från och med dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, erhålla

följande ändrade lydelse:

6 §•

1. Rättighet — — — utöfvande.

2. Detaljhandel — — — stället.

3. Rättighet — — — förmäles.

4. Apotekare må ej annorledes än som delägare

eller styrelseledamot i bolag, som nyss är nämndt,

tilldelas rättighet till detaljhandel med brännvin. Sådant

må dock å apotek säljas dels för medicinskt ändamål

på behörig läkares recept, dels ock, därest det innehåller

minst 92 volymprocent alkohol, efter skriftlig

rekvisition till föreståndare för själfständigt apotek;

börande recept och rekvisition kvarlämnas och förvaras

å det apotek, från hvilket försäljningen sker.

I afseende å försäljning af sådana läkemedel,

som innehålla brännvin, gäller hvad medicinalförfattningarna

föreskrifva.

Stockholm den 17 mars 1911.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Herrar friherre Trolle och Ericsson i Ofvanmyra hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom

utskottet.

Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:49 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 190 a1 i texten