Betänkande i anledning af väckt motion om ändring i 4 § af förordningen den 23 oktober 1908, angående bevill - ningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1911:14, Betänkande i anledning af väckt motion om ändring i 4 § af förordningen den 23 oktober 1908, angående bevill - ningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr'' 14..
1
Nr 14.
Ankom till Riksdagens kansli den 21 mars 1911 kl. 3 e. m.
Betänkande i anledning af väckt motion om ändring i 4 § af
förordningen den 23 oktober 1908, angående bevill - ningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren af herr Branting väckt motion, nr 121,
har anförts:
»Med anledning af det orimliga i, att utländska artister, som uppträdde
här i landet vid konserter och dramatiska föreställningar, stundom med
mycket högt gage, härför påfördes endast en afgift af högst 3 kr., skref
Riksdagen den 22 april 1903 till Konungen och begärde att dessa afgifter
måtte utgå i skäligt förhållande till inkomsten. Sedan äfven svenska
musiker begärt stark skattläggning af sina utländska konkurrenter, upptogs
frågan i proposition till 1908 års riksdag.
Finansministern hade därvid ansett sig böra föreslå utsträckning af
denna s. k. artistskatt på utlänningar till ett område, som hvarken Riksdagen
i sin skrifvelse berört, eller petitionärer gjort någon framställning
om, nämligen föredrag. Dessa inskötos i förslaget mellan »musikalisk,
dramatisk eller litterär föreställning» och »cirkus-eller varitéföreställning».
Med hänsyn till kontrollen af dessa nya föreskrifter skulle det hädanefter
icke vara nog med en enkel anmälan till polisen från anordnarens sida
vid dessa föredrag. Polisen skulle, innan de finge hållas, afgöra om tillstånd
skulle lämnas, hvarom resolution skulle lösas; med mindre kunde
icke en sådan farlighet få ske, som att en utländsk man höll ett föredrag,
med eller utan tolk, inför svensk publik. Ändringen innebar alltså en
Bihang till JUksd. prof. 1911. 5 Band. 1 Afd. 14 Höft. (Nr 14) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
afsevärd utvidgning af det administrativa maktområdet gentemot den
gamla fria yttranderätten här i landet och öppnade möjligheter för en
trakasserande förhandsoensur. Men sådana betänkligheter tyckas icke ha
ett ögonblick oroat herr finansministern, lika litet som herr civilministern,
med hvilken den förre rådgjort om poliskontrollens detaljer.
Lika fullt vågade icke ens finansministern själf tillämpa sin ensidiga
beskattningssynpunkt öfver hela det område han dragit in under sin rubrik
»föreställningar». När han tänkte på sådana, som kunna hänföras
till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt, ryggade han tillbaka.
De religiösa intressena och den under statens uppsikt organiserade undervisningsverksamheten
ville han frikalla från skatt. Men därmed har han
själf brutit sönder sin egen princip, i kraft hvaraf han drog in »föredragen»
på ett område, där de intet ha att skaffa, och han har medgifvit
att den andliga förbindelsen människor emellan, som förmedlas genom
föredrag, är ett så viktigt samhällsintresse, att den ej bör försvåras genom
småaktiga skattebestämmelser.
Bevillningsutskottet år 1908 afstyrkte också denna opåkallade utvidgning
af artistskatten utöfver den artistvärld, där fog för dess omläggning
fanns. Utskottet erinrade om, att föredrag merendels äga »rent instruktivt
eller uppbyggligt syfte» och därför fortfarande böra vara fria
från särskild bevillningsafgift. För K. M:ts förslag i denna del reserverade
sig emellertid fyra ledamöter från Första och två från Andra kammaren.
I den sistnämnda kammaren gjordes dock ingen gensaga mot utskottets
ståndpunkt, som utan debatt godkändes. I Första kammaren framhöll
däremot den förste talaren att »vi ha stor anledning befara besök
från utlandet af personer, som komma att hålla helt andra än instruktiva
och uppbyggliga föredrag», och ehuru det sedan, från annan reservant,
framhölls, att bestämmelsen dock icke lämpade sig till »andlig karantänsinrättning»,
kan man nog förutsätta, att äfven detta motiv icke varit utan
sin inverkan på utgången. Första kammaren biföll nämligen utan votering
K. M:ts hemställan, för hvilken bl. a. herr finansministern själf ur skattelikställighetens
synpunkt gick i elden. I den därpå följande gemensamma
voteringen segrade Första kammarens kompakta mening, för hvilken där afgåfvos
130 röster mot endast 9 för utskottets. I Andra kammaren hade
man delat sig ungefär lika, men äfven där nu med någon öfvervikt för
K. M:ts förslag, 112 röster mot 109.
Sedan den nya förordningen 1909 trädt i kraft, ha upprepade erfarenhe
-
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
ter bekräftat, att införandet af »föredrag» som ett objekt för denna artistskatt
varit ett missgrepp, som ledt till trakasserier och måst ställa vår
svenska yttrandefrihet i en ganska egendomlig dager inför utländska iakttagare.
När t. ex. i höstas, i sammanhang med den internationella socialistiska
kongressen i Köpenhamn, åtskilliga synnerligen framstående utländska
politiker besökte äfven Sverige och det därvid sattes i fråga, att
några af dem skulle tala om sitt hemlands förhållanden inför svenska
meningsfränder och svensk allmänhet, var det ingalunda angenämt att för
dem nödgas klargöra, att vår lagstiftning jämställde dem med kringresande
varietéartister, att för deras »föreställning» erfordrades särskildt polistillstånd,
som förutsatte noggranna uppgifter om ålder, bostad och yrke, samt
att allt detta skedde, för att svenska staten ej måtte eventuellt gå miste
om några kronors skatt, därest till äfventyrs något litet honorar skulle
ifrågakomma för föredraget. Det måste verka nästan groteskt, när t. ex.
en af österrikiska riksrådets vicepresidenter utsattes för denna procedur,
och man kan ingalunda förundra sig öfver, att en amerikansk arbetsledare
enträget begärde att få polisresolutionen om att han fick »uppträda» med sig
som minne; den skulle bli af ganska stort kuriositetsintresse i hans hemland
—- om af för Sverige smickrande art, må hvar och en själf föreställa
sig. Och därest förordningen, som man väl bör förutsätta, tillämpas lika
för alla, måste på samma sätt de utländska föredragshållarna vid t. ex.
den i Stockholm hållna internationella fredskongressens offentliga möten
ha inregistrerats före sin »föreställning»; detsamma blir förhållandet med
t. ex. den blifvande kvinnliga världskrougressens eventuella mötestalarinnor
o. s. v.
I själfva verket torde väl alla vara ense därom, att föredrag af nu
omnämnd art, hvilka med de allt lifligare förbindelserna på alla andliga
områden mellan Sverige och utlandet måste allt oftare återkomma, falla
alldeles utanför de områden, där en artistskatt förnuftigtvis bör kunna utkräfvas.
Orimligheten framträder så mycket bjärtare i belysning af det
redan omnämnda faktum, att hela denna polisapparat, som måste fungera
äfven mot enbart instruktiva föredrag af de mest erkändt framstående män,
sättes ur funktion, så snart det gäller religiösa utläggningar, alldeles oafsedt
deras kvalitet. Det är rätt, att så sker. Det är som det skall vara, att
t. ex. frälsningsarméns framstående engelska »general» fritt träder upp i
ett fritt land. Men det bör råda likställighet, så att äfven för dem, hvilka
vilja tala öfver vetenskapliga, sociala eller politiska ämnen, samma regel
gäller som för oss alla, att ordningsmakten icke har någon pröfningsrätt på
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
förhand utan först äger att ingripa, därest i föredraget eller bland åhörarne
något lagstridigt skulle förekomma.
Af 1908 års bevillningsutskott påpekades, att gränsen nog icke alltid
skulle bli lätt att draga mellan fria och beskattningsskyldiga föredrag. Ett
särskildt uppseendeväckande fall bar nyligen bekräftat detta. En här i riket
sedan ett årtionde bosatt, mantals- och skattskrifven finsk man, rektor Uno
Stadius, hvilken f. ö. sökt erhålla svensk medborgarrätt, ehuru hittills utan
framgång, har hållit en mängd föreläsningar särskildt vid af godtemplarorden
å skilda orter i Jämtlands län anordnade folkhögskolekurser. Han
förmenade själf, att denna verksamhet borde likställas med »föreläsning vid
läroanstalt», som ju är fritagen från skatt, men blef af myndigheterna
ålagd att söka tillstånd för hvarje kurs och betala sin artistskatt på förhand,
då kursen beviljats. Detta väckte i orten rätt stort uppseende, helst
som det ifrågasattes, att äfven för en mängd förut hållna föredrag artistskatten
efteråt skulle utkräfvas. Stadius klagade hösten 1910 häröfver
hos K. M:t, anförande bl. a., att han årligen, på grund af själfdeklaration,
betalat skatt äfven af sina inkomster som föreläsare. Konungens befallningshafvande,
som hördes, höll sig till, att Stadius icke var mantalsskrifven
eller taxerad för någon rörelse i Jämtlands län och att Konungens befallningshafvande
icke hade kännedom, huruvida Stadius på annat håll erlade
skatt; hade intet att erinra mot själfva föreläsningsverksamheten, men
ansåg under dessa förhållanden artistskatten tilllämplig. Statskontoret
fann det »icke behörigen utredt», huruvida eller i hvad mån föredrag af
art att kunna betraktas som föreläsning vid läroanstalt ingått i klagandens
föreläsningsverksamhet. K. M:t afslog den dec. 1910 den gjorda framställningen.
Det ser af handlingarna ut, som om klaganden icke till sitt fredande
framdragit allt han måhända kunnat åberopa. Men som hufvudintryck
kvarstår, att här har den nya förordningen visat sig ägnad att verka direkt
hämmande på en föreläsningsverksamhet för nykterhet och folkupplysning,
hvilken af alla myndigheter på orten erhållit godt vitsord. Förhåller det
sig som Stadius i sin skrifvelse uppger, att han erlagt i vanlig ordning
skatt här i riket för äfven dessa sina inkomster, så skulle dessutom förordningen
direkt ge upphof till en oskälig dubbelbeskattning.
Jag kan sålunda icke finna annat än, att erfarenheten till fullo bekräftat
den mening 1908 års bevillningsutskott gentemot K. M:t sökte
häfda i denna sak. De föredrag i upplysande syfte, som kunna af utlänningar
hållas inför svensk publik, anstår det icke vårt lands traditioner
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 5
att misstänksamt och småaktigt mota med polisgodtycke och kraf på »artistskatt».
Föreskriften har redan ledt till absurda konsekvenser och den har
tillkommit blott för att åstadkomma en formell likställighet, utan hänsyn
till andra än skattetekniska synpunkter på dessa områden, där dock ideella
och principiella hänsyn måste fälla utslaget. Den bör alltså med första
upphäfvas, hvadan jag tillåter mig hemställa,
att Eiksdagen måtte vidtaga den ändring i förordningen af 23 oktober
1908, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
att ur § 4 mom. 1, a) ordet »föredrag» måtte utgå, hvarjämte som följd
häraf mom. 10—13 torde böra erhålla den lydelse, som angifves i bevillningsutskottets
förslag i dess betänkande nr 17 år 1908.»
De före 1908 års förordning gällande bestämmelserna i ämnet innehöllos
i artikeln D. i förordningen den 2 december 1892 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, hvilken artikel
hade till rubrik: »Bevillningsafgift af utlänningar för konserter och dra
matiska
eller andra föreställningar», samt, enligt § 5 i förordningen, afsåg
utländsk man eller kvinna, som, med vederbörligt tillstånd, för egen räkning
gaf konsert eller annan musikalisk tillställning, uppförde skådespel,
förevisade konstridning, lindansning, mekaniska eller andra konster, kosmoramor,
panoramor och andra optiska konststycken, vaxkabinetter, samlingar
af djur och naturalier m. m. Afgiften i fråga var relativt ringa
och utgick med fixt belopp.
Eedan i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 april 1889 hade emellertid
Eiksdagen anhållit om utarbetande af förslag till sådana ändrade
bestämmelser, att afgiften kom me att utgå med ett i förhållande till den
inkomst, föreställningen gåfve, skäligt belopp.
I anledning däraf lät Kungl. Maj:t inom finansdepartementet genom
tillkallade sakkunniga utarbeta »förslag till förändrade bestämmelser angående
bevillningsafgifter af utlänningar för konserter eller dramatiska
och andra föreställningar m. m.» Enligt detta förslag, som är dagteck
nadt den 11 januari 1890, skulle bl. a. 7 § 1 mom. i då gällande förordning
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
den 5 oktober 1889 erhålla denna lydelse: »Vill utlänning med vederbörligt
tillstånd vare sig ensam eller med biträde af annan eller andra
Utskottet.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
utlänningar mot inträdesafgift för egen räkning gifva offentlig föreställning,
såsom konsert eller annan musikalisk tillställning, skådespel, konstridning,
konståkning, kapplöpniDg, lindansning, akrobatiska konster, förevisande af
kosmorama, panorama eller andra optiska konststycken, vaxkabinett, samlingar
af djur och naturalier m. m., anställande åt maskerad, bal eller dylika
nöjen samt andra med dessa jämförliga tillställningar, bvilka genom allmän
tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller hållande af allmänt
föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt,
eller vill svensk person med biträde af en eller flera utlänningar,
med eller utan inträdesafgift, gifva sådan föreställning, skall med det i
mom. 12 af denna § stadgade undantag bevillningsafgift för hvarje dag,
föreställniug äger rum, utgöras på sätt bär nedan närmare bestämmes».
Angående bevillniugsafgifteus utsträckande till äfven »föredrag» yttrade
de sakkunniga i motiven: »I fråga om allmänt föredrag, som af utlänning
liålles, hafva vi byst någon tvekan, huruvida däraf härflytande
inkomst borde drabbas af ifrågavarande afgift. Då emellertid erfarenheten
visat, att föredrag, synnerligast när de haft till föremål politiska eller
sociala spörsmål, varit talrikt besökta och för föreläsaren ganska inbringande,
hafva vi trott allmänt föredrag böra inordnas under sådana föreställningar,
för hvilka afgift skall utgöras, dock med undantag af föredrag,
som äro att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt».
Af förekommen anledning ansågs emellertid nu berörda förslag ej
böra oförändradt framläggas för Riksdagen, utan uppdrogs åt två sakkunniga
personer att utarbeta nytt förslag i ämnet. Dessa kommitterade
afgåfvo den 27 januari 1893 betänkande, innefattande bl. a. förslag till
ändrad lydelse af 5 § i ofvan omförmälda, dåmera gällande förordningen
i förevarande ämne den 2 december 1892, hvilken paragrafs mom. 1 a)
enligt förslaget upptog i hithörande grupp såsom afgift underkastade:
konsert-, opera-, operett- eller annan musikalisk eller dramatisk föreställning,
cirkus- eller varietéföreställning, bal, balett, maskerad eller pantomim,
föreställning af akrobater, lindansare, taskspelare eller luftseglare
eller i hypnotism, spiritism, tankeläsning eller buktaleri, så ock annan
med någon af dessa jämförlig föreställning. Här hade således »föredrag»
uteslutits, hvilken afvikelse från 1890 års förslag kommitterade helt kort
motiverade därmed, att de, vid det förhållande att Riksdagen ej ifrågasatt
någon utsträckning af de särskilda slag af föreställningar, som dittills
varit underkastade särskild bevillningsafgift, ansett »allmänna föredrag»
fortfarande böra vara fritagna från afgift.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
7
Ej heller detta förslag befanns tillfredställande, utan beslöts vid föredragningen
af detsamma i statsrådet den 12 juli 1897 att ej för det
dåvarande vidtaga någon ytterligare åtgärd i saken. Frågan fick därefter
hvila till 1903, då Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ånyo framställde
åtskilliga erinringar och önskemål med afseende å den särskilda bevillningsafgiften
för utlänningar, hvilka här i landet gåfve eller uppträdde vid »konserter
samt dramatiska och andra föreställningar». Sedan sålunda frågan
åter blifvit aktuell, gjordes, beträffande särskild! beskattningen af utländska
musiker, upprepade framställningar från de svenska musikernas sida, och
torde dessas kraftiga opinionsyttringar hafva i väsentlig mån medverkat till
frågans lösning.
I proposition till 1908 års Riksdag lämnades förslag om, såvidt nu
är i fråga, en efter bruttoinkomsten beräknad afgift att, enligt närmare bestämmelser,
utgå vid »konsert-, opera- eller annan musikalisk, dramatisk
eller litterär föreställning, föredrag, cirkus- eller varietéföreställning, så ock
vid annan med någon af de nu nämnda jämförlig föreställning äfvensom
vid bal, maskerad eller annan dylik tillställning». Detta förslag var väsentligen
byggdt på 1893 års kommittéförslag, dock att beträffande »föredrag»
man funnit sig böra återgå till 1890 års förslag och sålunda utsträcka
bevillningsplikten till att omfatta äfven sådana, med undantag för
föredrag, som vore att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt.
På sätt motionären erinrat, afstyrkte 1908 års bevillningsutskott denna
utvidgning af skatteplikten, hvarefter emellertid, sedan Andra kammaren
biträdt utskottets mening, men Första kammaren bifallit propositionen i
denna del oförändrad, frågan i gemensam votering och då med majoritet i
båda kamrarna afgjordes i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.
I föreliggande motion påyrkas, med anslutning till 1908 års utskottsmajoritets
ståndpunkt i frågan, bevillningsfrihet för alla af utlänning hållna
föredrag.
Som af det föregående framgår, hvilar emellertid ifrågavarande lagstiftning
i sin nuvarande form på synnerligen grundliga förarbeten, därunder
särskild! spörsmålet om föredragens inbegripande under skatteplikten
i fråga varit belyst från motsatta synpunkter, hvadan vederbörande
helt visst först efter noggrant öfvervägande af skäl och motskäl stannat
vid att upptaga dem bland öfriga afgift underkastade föreställningar. Det
synes då bär vara särskild anledning att icke, i strid med hvad alltid
8 Bevillningsutslcottets betänkande Nr 14.
ansetts vara med god lagstiftningspraxis öfverensstämmande, redan två år
efter författningens ikraftträdande, och innan man kan tillräckligt öfverskåda,
huru den verkat i tillämpningen, börja jämka på dess bestämmelser,
särskildt då, som här är fallet, fråga är om att bryta en eljest
i stort sedt konsekvent genomförd princip.
Ilärförutom synes motionärens förslag jämväl från rent saklig synpunkt
ägnadt att väcka betänkligheter. Ändamålet med anordnandet af
hela denna särskilda beskattning var, som bekant, att, såvidt möjligt, utjämna
det före 1908 års förordning rådande orättvisa förhållandet, att ett
stort antal utlänningar, hvilkas vistelse här i riket icke varit af den art,
att de fallit under den allmänna skattskyldigheten till stat och kommun,
så godt som helt varit befriade fråu hvarje skatt för den stundom högst
afsevärda inkomst de här förskaffat sig. Den särskilda afgift, de numera
hafva att erlägga, torde för öfrigt i förhållande till inkomsten i allmänhet
ej vara större, än hvad inhemsk utöfvare af samma näringsfång får vidkännas
i skatt för motsvarande inkomst. Därjämte är att märka, hvad
motionären synes hafva i viss mån förbisett, att enligt uttrycklig föreskrift
i gällande beskattningsförordningar utlänning är befriad från vanlig
skatt till staten och följaktligen äfven till kommunen för inkomst, därför
sådan särskild afgift utgjorts, hvadan någon fara för dubbelbeskattning
icke är för handen.
Gentemot den af motionären förfäktade uppfattningen, att i fråga
om den särskilda bevillningsskyldigheten åtskillnad skulle vara att göra
mellan »föredrag» och andra föreställningar, hvarom förordningen talar,
må, oafsedt det faktum, att svensk föredragshållare själfklart anses vara
skattskyldig för sin inkomst af äfven sådan verksamhet, framhållas, att
också föredrag ofta nog äro förenade med fullt så privatekonomiska syften och,
hållna af kända framstående personer, kunna blifva lika inbringande som
hvilka som helst af öfriga hithörande prestationer. Effektiviteten hos
ifrågavarande skattelagstiftning beror också väsentligen på, att principen,
såsom i det hela skett i gällande förordning, genomföres i möjligaste mån
konsekvent. Det är visserligen sant, att föredrag ofta anordnas i hufvudsakligen
eller uteslutande instruktivt och uppbyggligt syfte, men samma syfte
kan förvisso också vara förenadt med musikaliska och andra föreställningar.
Å andra sidan äro åter många föredrag såväl till syfte som utförande
närmast att betrakta som rena nöjestillställningar. En grupp af afgiftspliktiga
föreställningar utgöres af »litterära föreställningar», mellan hvilka
och föredrag gränsen ej sällan torde vara synnerligen svår att draga. Att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 0
beskatta de förra och låta de senare gå fria från afgift måste i många
fall leda till uppenbar orättvisa, Föredragens afskiljande till frihet från
särskild bevillningsafgift synes sålunda möta äfven rent praktiska svårigheter.
Hvad vidare angår det af motionären särskildt understrukna skälet
för en förändring, att hänsynen till utlandet skulle kräfva ett tillmötesgående
i förevarande afseende, må erinras, att vid förordningens tillkomst
man själffallet undersökt och öfvertygat sig om, att ingen af dess bestämmelser
komme i strid med någon af våra med främmande makter afslutade
traktater eller konventioner. För öfrigt ligger det i sakens natur,
att man i olika länder efter i ett hvart rådande säregna förhållanden kommer
att lösa samma spörsmål på olika sätt, och att särskildt ett litet land
ej i allt kan följa de stora staternas mönster. Öfverraskningar liknande
den, som enligt motionärens mening skulle i förevarande afgift på
ett stötande sätt möta en främmande föredragshållare här, drabba också
helt visst i många former svenskar i utlandet.
Slutligen må anmärkas, att, oafsedt det i förordningen uttryckligen
medgifna undantaget för föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning
och föreläsning vid läroanstalt, man alltid, där bevillningsfrihet anses särskildt
påkallad, har möjligheten öppen att hos Kungl. Maj:t för visst fall
söka sådan befrielse (4 § 10 mom. c.).
På grund af hvad ofvan anförts får utskottet alltså hemställa,
att herr Brantings förevarande motion, II: 121,
om ändring i 4 § af förordningen den 23 oktober
1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm don 20 mars 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
IC. G. KARLSSON.
Bihang till Tiiksd. prof. 7.97 7. r> Sand. 1 A fri. 14 Haft.
2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
Reservation
af herrar K. G. Karlsson, Lamm, Bromée i Brista, Branting, Olofsson,
Janson i Bråten och Kolt), hvilka anfört:
För bedömande af föreliggande fråga torde det vara af vikt att beakta,
huru den utländska skattelagstiftningen, särskildt i de länder, som
ligga oss närmare och med hvilka vi stå i lifligare kulturell förbindelse,
ordnat denna sak.
Härvid är till en början att märka, att man i utlandet, i olikhet med
hos oss, i allmänhet gjort ifrågavarande beskattning till en rent kommunal
angelägenhet samt att i de flesta fall någon åtskillnad ej gjorts mellan
utlänning och landets egna invånare.
I Norge äger vederbörande kommunalstyrelse att genom beslut, som
skall af Konungen stadfästas, göra rätten att gifva konserter och dramatiska
föreställningar beroende af viss afgift till kommunen. Eljest är rätten
därtill fri. För de flesta af Norges städer och åtskilliga landskommuner
finnas numera fastställda bestämmelser, till innehållet mycket växlande.
Yissa slags konserter eller föreställningar äro ofta alldeles afgiftsfria, likasom
i många fall olika skattesatser gälla för olika slags föreställningar.
Afgiften drabbar i regel såväl inlänning som utlänning, ehuru i somliga
fall inlänning är därifrån befriad.
I Danmark skall af såväl dansk medborgare som utlänning för af
dem gifna föreställningar erläggas eu afgift till kommunens fattigvård,
hvilken afgift i Köpenhamn utgår med 10 % af inkomsten för utlänning
och 5 % för inlänning samt i andra kommuner till belopp, som af vederbörande
ortsmyndigketer bestämmes.
Gällande kommunalskattelag i Preussen gifver de särskilda kommunerna
befogenhet att pålägga dem, som gifva förlustelsetillställningar,
däri inbegripna musikaliska och deklamatoriska föredrag, afgift till kommunen,
oafsedt om de äro inlänningar eller utlänningar.
Likställigheten i förevarande afseende mellan utlänningar och landets
egna invånare är utmärkande äfven för öfriga tyska stater, såsom Bayern
och Sachsen, äfvensom för Österrike-Ungern.
I Frankrike skall för konserter samt dramatiska och andra föreställningar
utgöras en särskild afgift till de fattiga, hvilken afgift är lika
för utlänningar och franska medborgare.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 11
Af nu meddelade kortfattade öfversikt framgår, att föredrag, i den
mening hvarom hår är fråga, icke i någon af berörda stater blifvit belagda
med särskild afgift, dock att, hvad Norge angår, enligt hvad som blifvit
upplyst, åt eu kommun, Fredrikstad, medgifvits att upptaga en mindre afgift
för äfven föreläsningar. Man finner vidare, att i allmänhet i utlandet ej
funnits nödigt eller lämpligt att beträffande hithörande afgifter öfverhufvud
tagna bereda utlänning en sämre ställning än den egna medborgaren.
Den historiska återblick på frågans behandling i vårt land, som utskottet
lämnat, har utskottet åberopat såsom skäl för sin ståndpunkt, i det
utskottet ansett densamma ådagalägga, att lagstiftningen i sin nuvarande
form hvilar på synnerligen grundliga förarbeten, därunder särskildt spörsmålet
om föredragens inbegripande under skatteplikten varit belyst från
motsatta synpunkter. Enligt vår uppfattning gifver frågans historia ett
ganska svagt stöd för bibehållande af skatteplikten för föredrag. Under
frågans behandling vid skilda tillfällen har ju, såsom historiken visar,
äfven den motsatta uppfattningen med styrka gjort sig gällande. Det ligger
då närmast till hands att taga kännedom om de skäl, som under frågans
behandling anförts för de olika ståndpunkterna. Till fullständigande
af utskottets framställning torde det i sådant hänseende icke vara
ur vägen att anföra hvad 1908 års bevillningsutskott beträffande den
af utskottet förordade skattefriheten för föredrag anförde. Utskottet
framhöll, att redan de undantag som Kungl. Maj:t ansett sig böra föreslå,
innebure ett erkännande, att föredrag kunde förekomma, som icke borde
falla under förordningen i fråga. Därtill komme, att säkerligen fall läte
tänka sig, då svårighet kunde uppstå vid afgörandet, huruvida ett föredrag
borde hänföras under rubriken andaktsöfning eller icke. Såväl med hänsyn
till det sålunda anförda, som ock i betraktande af det rent instruktiva
eller uppbyggliga syfte, som föredrag merendels ägde, ansåg utskottet,
att föredrag fortfarande borde vara fria från bevillningsafgift.
Det låter sig ej förnekas, att, såsom motionären framhållit, erfarenheten
sedan dess i åtskilligt gifvit stöd åt 1908 års bevillningsutskotts
uppfattning. Medgifvas må visserligen, att föredrag understundom kunna
vara af beskaffenhet att i förevarande hänseende böra likställas med föreställningar
o. d., men olägenheten af att flera eller färre dylika gränsfall
skulle undandraga sig beskattning är dock vida mindre än den, som ligger i
tillämpningen såsom regel däråt, att föredrag af utlänningar skola underkastas
särskild afgift. Gent emot den af utskottet uttalade uppfatt
-
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
ningen, att ett bifall till motionen skulle innebära ett brytande af eu eljest
i stort sedt konsekvent genomförd princip, torde med fog kunna erinras
därom, att man redan från början fann sig nödgad att med brytande af
principen skapa undantag, nämligen för andaktsöfning och föreläsning
vid läroanstalt. Bibebålles regeln, torde efter hand undantagen behöfva
ökas.
Här förefinnes, efter vårt förmenande, ej heller något behof af
skydd mot utländsk konkurrens, såsom beträffande exempelvis de utländska
musikerna, hvartill kommer, att den inkomst, som stat och kommun
njuta af afgifterna för föredrag, ingalunda är af den betydelse, att vid
frågans afgörande skattepolitiska hänsyn böra få spela in.
Däremot tala ej mindre beskaffenheten i och för sig hos särskild!
föredrag af kulturell innebörd och dessas värde i bildningens tjänst än äfven
den skyldiga hänsynen till motsvarande förhållanden i utlandet för den af
motionären föreslagna förändringen.
Bifall till motionärens förslag torde böra föranleda jämväl viss ändring
i kungörelsen den 13 november 1908, angående rätt för utlänning och vissa i
utlandet bosatta svenska undersåtar att här i riket gifva offentlig föreställning
m. m., därom emellertid Kungl. Maj:t i sådant fall icke lärer
underlåta att gå i författning.
På grund af hvad sålunda anförts hafva vi yrkat, att utskottet måtte
hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Brantings förevarande
motion, II: 121, ville besluta, att 4 § 1 och 10
mom. i förordningen den 23 oktober 1908, angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,
skola från dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, erhålla
följande ändrade lydelse, nämligen:
1 mom.: Utlänning, som här i riket gifver offentlig
föreställning eller tillställning af hvad slag det vara
må, vare sig mot inträdesafgift eller mot afgift, som
eljest på ett eller annat sätt fordras, uppbäres eller
mottages, skall, där ej sådant fall är för handen, som afses
i 3 mom., härför utgöra särskild bevillningsafgift
med fem procent af bruttoinkomsten.
Denna bevillningsafgift skall utgå:
a) vid konsert, opera- eller annan musikalisk,
dramatisk eller litterär föreställning, cirkus- eller varieté
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
13
föreställning, så ock vid annan med någon af de nu
näinnda jämförlig föreställning äfvensom vid bal, maskerad
eller annan dylik tillställning,
1) då bruttoinkomsten kan antagas komma att
öfverstiga femhundra kronor, efter den verkliga bruttoinkomsten,
dock alltid med minst tio kronor, samt
2) då bruttoinkomsten kan antagas icke komma
att öfverstiga femhundra kronor, efter beräknad bruttoinkomst,
med lägst tio och högst tjugufem kronor;
b) för anställande eller anordnande af karusell- eller
annan konståkning, målskjutning, ringkastning eller
kraftprof samt för förevisande af människor, djur, naturalier
eller andra föremål eller af panorama, biografbilder,
vaxkabinett, optiska eller mekaniska konststycken
eller vid annan med de nu nämnda jämförlig tillställning,
som icke är att hänföra under a), efter beräknad
bruttoinkomst, med lägst fem och högst femtio
kronor för hvarje dag, sådan föreställning eller förevisning
äger rum.
10 mom.: Frihet från erläggande af bevillnings
afgift
enligt denna § åtnjutes:
a) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottställingar;
samt
b) då K. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter,
för visst fall medgifvit befrielse från bevillningsafgift.
Därjämte hafva herrar friherre Trötte, friherre C. J. Beck-Friis, E.
Bohnstedt, Ljungberg och Nilsson i Bonarp begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet, samt herr
Böing, att han icke tagit del i ärendets behandling därstädes.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.