Bevillning iutskottets betänkande Nr 24
1911-05-05 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1911:24, Bevillning iutskottets betänkande Nr 24
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillning iutskottets betänkande Nr 24.
i
Nr 24.
Ankom till Riksdagens kansli den 6 maj 1911 kl. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af dels Kungl. Majds proposition med
förslag till förordning angående införsel, tillverkning och
försäljning af sackarin m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion.
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 10 mars 1911 har Kungl. Maj:t i en till Riksdagen
aflåten proposition, nr 172, som hänvisats till bevillningsutskottet,
föreslagit Riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Förordning angående införsel, tillverkning och försäljning
af sackarin m. m.
1 §•
Med sackarin förstås i denna förordning alla konstgjorda ämnen,
hvilka kunna användas som sötmedel och hafva högre sötma än raffineradt
rör- eller betsocker men icke motsvarande näringsvärde.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 24 Höft. (Nr 24.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
o
. —
2 §•
Förutom i fall, som i 3, 4 och 5 §§ stadgas, är det förbjudet
a) att till riket införa sackarin och sackarinhaltiga närings- och
njutningsmedel;
b) att tillverka sackarin;
c) att vid yrkesmässig tillverkning af närings- och njutningsmedel
tillsätta sackarin; samt
d) att till salu hålla eller utlämna sackarin och sackarinhaltiga
närings- och njutningsmedel.
3 §•
Sackarin må af apoteksföreståndare i riket införas.
4 §•
Inom landet må tillverkning af sackarin äga rum under de
villkor och den kontroll, Kungl. Maj:t för hvarje särskilt fall föreskrifver;
dock må den tillverkade varan, såvidt den ej blifver föremål
för utförsel, endast försäljas eller utlämnas till apoteksföreståndare.
5 §•
Sackarin må hållas till salu å apotek samt därifrån försäljas eller
utlämnas, dock icke annorledes än:
a) till föreståndare för annan apoteksinrättning mot hans egenhändiga
kvitto;
b) för medicinskt ändamål till namngifven person på af behörig
läkare, tandläkare eller veterinär i föreskrifven form utfärdadt och
företedt originalrecept; och skall den erhållna mängden sackarin kvitteras
af mottagaren vid hvarje expedition af receptet;
c) i sackarintabletter af på sin höjd 110-faldig sötma, i originalförpackning
(glasrör) från fabrik eller apotek, till ett antal hvarje
gång af högst 100 stycken, innehållande tillsammans ej öfver 1,6 gram
rent sackarin, mot rekvirentens egenhändigt undertecknade, daterade
kvitto, hvarvid recept ej erfordras;
d) för vetenskapligt ändamål på rekvisition af föreståndare för
vetenskaplig institution, lydande under någon af rikets akademier
eller högskolor, eller ock
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 3
annan vetenskaplig institution eller offentligt undersökningslaboratorium,
som åtnjuter understöd af stat eller kommun;
och skola dylika rekvisitioner vara försedda med rekvirentens
egenhändiga namnteckning samt, med utsättande af år och dag, af
honom personligen kvitterade;
e) till fabrikant, som af kommerskollegium erhållit tillståndsbevis
att för tillverkning af andra varor än närings- och njutningsmedel
från visst apotek inköpa sackarin, mot rekvirentens egenhändigt
undertecknade, daterade kvitto, hvarvid för hvarje gång skall å tillståndsbeviset
antecknas den utlämnade mängden sackarin och dagen för
utlämnandet, bestyrkt genom apoteksföreståndarens egenhändiga namnteckning.
Sådant tillståndsbevis må endast för ett år i sänder utfärdas
och skall innehålla uppgift på den största mängd sackarin, som under
nämnda tid må inköpas.
6 §■
Den, som till riket inför eller försöker att dit införa sackarin
utan att vara därtill berättigad, äfvensom den, som inför eller försöker
införa sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel, böte från och med
20 till och med 500 kronor och hafve förbrutit varan.
7 §•
1. Idkar någon tillverkning af sackarin utan att vara därtill
berättigad eller tillsätter någon sackarin vid yrkesmässig tillverkning
af närings-, och njutningsmedel, böte från och med 50 till och med
500 kronor och hafve förbrutit den olofligen tillverkade varan.
2. Bryter den, som enligt 4 § fått tillstånd att tillverka sackarin,
mot de för sådan tillverkning föreskrifna villkor eller försäljer eller
utlämnar han den tillverkade varan inom landet till annan än apoteksföreståndare,
böte från och med 50 till och med 500 kronor.
8 §.
1. Den, som håller till salu, säljer eller utlämnar sackarin utan
att vara därtill berättigad, äfvensom den, som idkar försäljning af
närings- och njutningsmedel, tillsatta med sackarin, böte från och med
100 till och med 500 kronor och hafve förbrutit det sackarin och de
sackarinhaltiga varor, som af honom innehafvas.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
2. Bryter den, som enligt 5 § är berättigad att sälja eller utlämna
sackarin, mot föreskrifterna i samma §, böte från och med 50
till och med 500 kronor.
3. Finnes medhjälpare å apoteksinrättning saker till förseelse,
som i mom. 2 sägs, böte i enlighet med hvad där stadgas, och vare
apoteksföreståndaren, där han icke pröfvas delaktig i öfverträdelsen,
fri från ansvar.
9 §•
Beträdes någon med att innehafva sackarin utan att kunna visa
behörig åtkomst därtill enligt de vid tiden för dess anskaffande gällande
stadganden, böte från och med 5 till och med 50 kronor och hafve
förbrutit varan.
10
Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förbrytelse
mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han
lagligen varder förvunnen härtill, för hvarje gång stämning utfärdats
och delgifvits, fällas till de böter, som äro stadgade för sådan förbrytelse.
11 §•
1. Allmän åklagare skall, då enligt denna förordning vara är
att anse såsom förbruten, verkställa beslag därå.
2. Tulltjänsteman åligger att, då införsel af sackarin eller sackarinhaltiga
varor befinnes ske i strid mot denna förordnings föreskrifter,
belägga varan med beslag.
12 §.
Åtal för öfverträdelse af föreskrifterna i deuna förordning anhängiggöres
vid allmän domstol och utföres af allmän åklagare.
■ 13 §.
1. Böter, som ådömas enligt denna förordning, äfvensom det
för förbrutet gods erhållna belopp, därest detsamma varder, försåldt,
tillfälle med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 5
År åklagaren icke tillika beslagare, tage denne hälften af åklagarens
andel.
2. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de efter
allmän strafflag.
14 §.
De närmare föreskrifter, hvilka, utöfver hvad denna förordning
innehåller, må erfordras för tillsyn å efterlefnaden af densamma, meddelas
af Konungen.
Beträffande hvad chefen för finansdepartementet vid föredragning
inför Kungl. Maj:t af detta ärende anfört till statsrådsprotokollet tilllåter
sig utskottet hänvisa till propositionen.
Vidare har i en inom Andra kammaren af herr Eri/csson i Grängesberg
väckt motion, nr 360, hvilken likaledes hänvisats till bevillningsutskottets
behandling, hemställts,
»att Riksdagen måtte afslå Kungl. Maj:ts proposition, nr 172, med
förslag till förordning angående införsel, tillverkning och försäljning af
sackarin m. in.»
Till stöd för detta sitt yrkande har motionären anfört följande:
»I proposition nr 172 har Kungl. Maj:t framlagt förslag till förordning
angående införsel, tillverkning och försäljning af sackarin. Denna
proposition inkom till Riksdagen den 10 april, två dagar efter sedan
Riksdagens påskferier inträdt. De propositioner som inkomma till Riksdagen
under denna tid kunna icke af Riksdagens ledamöter bli föremål
för granskning: förr än då de återkomma från sina respektive hemorter
efter påsk. Tillfölje af annat kräfvande riksdagsarbete kan det bli alldeles
omöjligt för många att på de få dagar af motionstiden som då
återstå hinna bilda sig en bestämd mening om de framlagda förslagen.
De beröfvas på detta sätt sin motionsrätt. Visserligen har icke grundlagen
någon bestämmelse om påskferier, men dessa äro nu så länge
praktiserade, att äfven Regeringen borde veta om dem. Det vill synas
mig som om Regeringen borde kunna till Riksdagen öfverlämna eventuella
propositioner antingen före eller efter påskferierna. Jag kan
icke finna, att Regeringens eller Riksdagens arbete därigenom skulle på
Motion IT:,160.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
minsta sätt betungas, men de särskilda riksdagsmännens motionsrätt i
sin helhet bevaras.
Nämnda kungl. proposition afser att, i stort sedt, förbjuda användning
af sackarin för annat än medicinska och vetenskapliga behof.
Motiven för sackarinförbudet angifves vara dels behof af skydd mot
illojal konkurrens näringsidkare emellan och skydd för allmänheten mot
förfalskning af närings- och njutningsmedel, dels ock statsfinansiella
hänsyn samt hänsyn till vår sockerindustri och därmed sammanhängande
näringar.
Inom alla näringsgrenar pågår både lojal och illojal konkurrens
skilda yrkesutöfvare emellan. Att den illojala konkurrensen är ett ondt
som bör motarbetas därom synas alla kunna vara eniga. Dock kan
ifrågasättas, huruvida den illojala konkurrensen är större inom de få
näringsgrenar där sackarin kan komma till användning än i öfrigt. Men
om så skulle vara fallet och detta i så hög grad att lagstiftningen särskildt
för deras del bör ingripa, synes detta kunna ske på annat sätt
än genom allmänt sackarinförbud.
Det vill synas, som om man kunde nå samma mål genom att vid
högt vite förbjuda användning af sackarin vid tillverkning och försäljning
af närings- och njutningsmedel, där icke detta genom meddelande
å själfva varan eller å transportkärlet angifvits. Genom en sådan lagstiftning
synes äfven allmänhetens kraf på skydd mot förfalskning kunna
vinnas. En lagstiftning mot förfalskning af närings- och njutningsmedel
bör dock icke begränsas endast till de fall, där sackarin användes
i stället för socker, genom andra medel sker helt säkert förfalskning
af födoämnen i långt större omfattning och ofta på hälsofarligt sätt.
Sackarin torde i vårt land lmfvudsakligast användas vid läskedrycksfabrikationen.
Då detsamma icke är hälsofarligt kan i detta fall
förfalskningen icke vara af någon större betydelse för konsumenten.
Vidare användes sackarin på något håll inom landet för sotning af svagdricka.
Då maltdrycksförordningen förbjuder bryggare att tillsätta
sackarin går härvid till på så sätt, att bryggaren vid aflämnandet af
el t parti svagdricka till en köpare äfven lämnar ett litet paket sackarin
som då köparen själf tömmer i drickskärlet. I detta fall kan man icke
tala om förfalskning. Den som köper svagdricka och linner detsamma
behöfva vara något sötare och då själf tillsätter sötningsmedel kan icke
tala om att han fått förfalskade varor. I öfrigt torde icke sackarin ha
någon större användning vid tillverkning af närings- och njutningsmedel.
Sackarin har icke något näringsvärde men är genom sin stora
sötningsförmåga — 400 å 500 gånger sockrets — en billig krydda.
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24
För flera ändamål kan sackarin med stor fördel användas som surrogat
för socker t. ex. vid sotning af lingon och andra sura frukter m. m.
Då socker icke enbart är eu krydda utan har ett betydande näringsvärde
vore det önskligt, att alla husmödrar i vårt land kunde ha råd
köpa detta vid syltning. Men statsmakterna har genom sin skattepolitik
dragit försorg om att detta för många fattiga är en omöjlighet.
För en stor del af befolkningen i norra Sverige är lingon ett alldeles
nödvändigt tillskott i den i öfrigt torftiga födan. Om nu dessa fattiga
familjer på ett billigt och oskadligt sätt genom användning af sackarin
kunna göra lingonen smakligare, hvarför skall detta förvägras dem? Det
vill synas mig som om man i vårt fattiga och karga land hellre borde
understödja och uppmuntra ett billigare lefnadssätt än att motarbeta
detsamma.
Det andra skälet för sackarinförbud är att sackarinförbrukningen
minskar statens inkomster af sockerskatten. I den kungl. propositionen
antages statskassornas minskade inkomster därigenom för närvarande uppgå
till 472,500 kronor. Detta belopp torde dock vara alldeles för högt
tilltaget. År 1909 uppgick, enligt det i tullverket antecknade värdet,
importen till 3,727 kilogram. Äfven om man antager att en väsentlig import
ägt rum på sådant sätt att den icke af tullverket kunnat registreras,
synes dock kontrollstyrelsen beräknat den för högt då den antagits uppgå
till cirka 7,000 kilogram. Men äfven om importen verkligen skulle vara
så pass betydande, är därmed ingalunda bevisadt att sockerkonsumtionen
skulle stiga i motsvarande proportion om sackarinförbud genomföres.
Förutom det sackarin som användes för medicinskt och vetenskapligt
ändamål eller för sådana tekniska behof att det icke kan ersättas med
socker, kommer i många fall icke socker att tagas som ersättning, då
det är så afsevärdt mycket dyrare. Den förlust statskassan genom
sackarinförbrukningen lider blir i alla händelser ganska ringa och då
man tager hänsyn till att de som egentligen förbruka sackarin så rikligen
få bidraga till statskassan genom andra konsumtionsskatter synes
detta skäl icke vara tillräckligt för ett bifall till den föreslagna förordningen.
Sockerindustrien i vårt land är af lagstiftningen så väl gynnad
och sockerförbrukningen per innevånare så stor i jämförelse med andra
länders, att den väl tål det lilla intrång sackarinförbrukningen kan göra.
Som skydd för sockerindustriens intressen är lagen icke nödvändig.
Förevarande kungl. proposition är föranledd af en Riksdagens skrifvelse
af den 20 maj 1902, då Riksdagen begärde att Kungl. Maj:t måtte
låta utreda, hvilka särskilda åtgärder beträffande importen af och rörel
-
Utskottet.
190% års riksdagsskrtfvehc
-
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24-
sen med artificiella sötämnen borde vidtagas, samt därefter för Riksdagen
framlägga förslag till de närmare bestämmelser, hvartill denna
utredning kunde föranleda. Då denna skrifvelse af Riksdagen beslutades
användes sackarin i stor utsträckning af bryggare för sotning af
maltdrycker. Detta förhållande kunde icke undgå Riksdagens uppmärksamhet
och torde ha varit förnämsta anledningen till Riksdagens beslut.
Redan året därpå antogs den nya maltdrycksförordningen som stadgar
absolut förbud för bryggaren att använda sackarin. ilan kan sålunda
säga att Riksdagen redan 1903 fått svar på sin skrifvelse. Tullverkets
uppgift om sackarinimporten under olika år pekar i samma riktning.
År 1902 importerades sackarin för 115,900 kronor, 1903 för
58,000 kronor men år 1904 endast för 2,706 kronor. År 1907 hade
åter värdet af importen stigit till 35,235 kronor för att 1908 uppgå till
33,597 kronor och 1909 till 33,543 kronor. Före 1903 års maltdrycksförordnings
ikraftträdande utgjorde sålunda importen cirka 31/* gånger
den nuvarande. Under de tre sista åren har importen hållit sig i det
närmaste konstant utan tendens till stegring och dessa siffror ge icke
heller anledning till oro för att förbrukningen hastigt skall ökas.
De skäl, som af föredragande departementschefen anförts som stöd
för förordningen, synas mig sålunda icke öfvertygande.))
Såsom chefen för finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
i förevarande ärende anfört, anhöll 1902 års Riksdag
(skrifvelse nr 143), med föranledande af två inom Andra kammaren
väckta motioner, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, hvilka särskilda
åtgärder beträffande importen af och rörelsen med artificiella sötämnen
borde vidtagas, samt därefter för Riksdagen framlägga förslag till de
närmare bestämmelser, hvartill denna utredning kunde föranleda.
Vid tiden då denna skrifvelse afläts var rörelsen med de artificiella
sötämnena i vårt land reglerad blott genom den ännu i hufvudsak
likalydande tulltaxerubriken Apoteksvaror. Enligt denna fingo dylika
sötämnen införas af apotekare, hvilka åtnjöto tullfrihet för varan, samt,
efter vissa myndigheters hörande, af vetenskapsmän och, efter kommerskollegii
pröfning, af näringsidkare, som styrkte sig hafva behof af dylika
ämnen för åstadkommande af sina tillverkningar. Import af andra personer
eller i annan ordning var icke medgifven, och härutinnan har
icke sedermera någon ändring vidtagits.
I sin ofvanberörda skrifvelse anförde Riksdagen till en början, att berörda
bestämmelser torde hafva åsyftat, att ifrågavarande sötämnen väsentligen
borde komma till användning för farmaceutiska och medicinska
9
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
ändamål; trots att så godt som hela importen af sackarin syntes ske
genom apotekare, hade likväl, enligt hvad företagna undersökningar
utvisat, de artificiella sötämnena funnit en vidsträckt användning inom
landet vid tillverkningen af allehanda närings- och njutningsmedel; och
det saknades ej anledning antaga, att denna användning komme att
tilltaga.
Därefter följer i Riksdagens skrifvelse en utveckling af de skäl,
som föranledt framställningen.
Först berördes den statsfinansiella synpunkten, i det att Riksdagen
framhöll, hurusom statsmakterna hade så ordnat, att sockerfabrikationen
lämnade statsverket högst afsevärda inkomster, som icke utan kännbara
olägenheter kunde i väsentlig mån minskas. I samband härmed
framhöll Riksdagen, att en mera betydlig sackarinförbrukning icke blott
gjorde intrång på sockerindustriens berättigade intresse, utan äfven innebure
våda för jordbruket, då ju stora delar af landet ägnade sig åt en
lönande betodling, som gifvetvis måste förminskas, ifall en tilltagande
sackarinförbrukning minskade sockeromsättningen.
Härefter öfvergick Riksdagen till att beröra förhållanden, som
enligt Riksdagens mening vid frågans behandling äfven förtjänade det
allra största afseende. Riksdagen anförde i sådant hänseende, att, då
en del näringsidkare vid tillverkningen af varor, för hvilka erfordrades
sötmedel, härtill använde sackarin, som icke ägde något som helst
näringsvärde, i stället för socker, så uppstode häraf ett tvåfaldigt missförhållande,
nämligen dels illojal konkurrens olika näringsidkare emellan,
dels att allmänheten lockades att köpa en vara, som utgåfves för något
annat än den i verkligheten vore.
I samband härmed ville Riksdagen antyda de olägenheter,
som hotade den för landet så ytterst viktiga nykterhetsrörelsen, om
svagdricka och öfriga icke berusande läskedrycker genom sackarintillsats
försämrades.
Vidare framhölls hvad Riksdagen ville beteckna såsom en försvårande
omständighet, nämligen att det ofta vore den mindre bemedlade,
som utsattes för att bli offer för detta missbruk. Man hade kallat
sackarinet den fattiges socker. Härpå kunde med allt skäl svaras, att
den mindre bemedlade icke borde förledas att använda sina blygsamma
inkomster till förvärf af varor utan näringsvärde.
Beträffande slutligen den stundom hörda invändningen, att det mestadels
vore sjuka personer, som använde sackaiån och liknande ämnen,
samt att dessa därför borde hållas i ett lågt pris, behöfde endast erin
Bihang
till Jiiksd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 24 Höft. 2
Utskottets
yttrande.
10 Bevillning sutskottets betänkande Nr 24.
ras, att eu verksam lagstiftning på ifrågavarande område icke beliöfde
onödigt försvåra erhållande af sackarin på apoteken.
Sedan denna Riksdagens skrifvelse afläts, hafva, såsom chefen för
finansdepartementet enligt ofvan omförmälda statsrådsprotokoll erinrat,
beträffande maltdrycker och svagdricka vissa bestämmelser i gällande
förordningar införts, Indika afse att förebygga, att maltdrycker, särskildt
svagdricka, försättas med sackarin. Dessa föreskrifter kunna
emellertid icke förhindra, att sackarin tillsättes efter det varan lämnat
bryggeriet utan att konsumenten alltid äger vetskap om förhållandet.
Kändt är i alla händelser, att'' sådan tillsättning fortfarande förekommer
i stor utsträckning.
Om sålunda hittills vidtagna lagstiftningsåtgärder icke visat sig fullt
effektiva på det område de afse, tillkommer ytterligare det förhållandet,
att på andra områden för tillverkning och tillhandahållande åt allmänheten
af närings- och njutningsmedel — särskildt vid läskedryckstillverkningen
— användningen af sackarin alltjämt fortgår obehindrad
af hvarje åtgörande från statsmakternas sida; och torde vid sådant
förhållande med fog kunna sägas, att hvad Riksdagen år 1902 anförde
såsom skäl för en lagstiftning i ämnet fortfarande i det hela äger giltighet.
Särskildt vill utskottet framhålla, att de synpunkter, som, enligt
hvad ofvan anförts, 1902 års Riksdag tillmätte stor betydelse, nämligen
att sackarinets användande vid beredning af vissa närings- och njutningsmedel
innebär illojal konkurrens och tillika medför allmänhetens
vilseledande, fortfarande kvarstå orubbade.
Beträffande sackarinets hälsofarlighet synas de medicinska auktoriteterna
icke vara fullt ense. Under det att man i Tyskland, Österrike
och Danmark likasom i Sverige ansett sackarinet, användt såsom sötningsmedel
för hvarjehanda närings- och njutningsmedel, icke vara
hälsovådligt, lärer i Frankrike en af regeringen för undersökning af
denna fråga tillsatt kommission hafva uttalat, bland annat, att sackarinet
fördröjer och försvårar kroppens förmåga att tillgodogöra sig
den tillförda näringen, ökar antalet fall af dyspepsi och därför uteslutande
bör finna användning för terapeutiska och farmaceutiska ändamål.
På samma ståndpunkt lära äfven de medicinska myndigheterna i
Ungern hafva ställt sig. Men äfven om man bortser från frågan om
sackarinets hälsovådlighet, kvarstår dock alltid, att detsamma är i saknad
af hvarje näringsvärde, under det att sockret är ett synnerligen
värdefullt och för kroppen behöfligt näringsmedel. För staten såsom
vårdare af folkhälsan kan det då icke vara likgiltigt, om vid beredningen
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 11
af närings- och njutningsmedel sackarinet undantränger sockret. Och
då allmänheten i de flesta fall torde få betala en med sackarin beredd
vara lika dyrt som om den vore tillsatt med socker, bär allmänheten
äfven ur ekonomisk synpunkt anspråk på att blifva skyddad för sådana
förfalskningar. Också har lagstiftningen i så godt som alla europeiska
länder reglerat import och tillverkning af sackarin.
Motionären i frågan har nu framhållit, att, därest den illojala
konkurrensen skulle göra sig mera gällande inom de näringsgrenar, där
sackarin kan komma till användning, än i öfrig! och lagstiftningen sålunda
särskild! för deras del finnes böra ingripa, detta enligt hans förmenande
borde kunna ske på annat sätt än genom allmänt sackarinförbud.
Han har därvid såsom en utväg anvisat införande af förbud mot
användning af sackarin vid tillverkning och försäljning af närings- och
njutningsmedel, där icke sackarintillsatsen genom meddelande å själfva
varan eller å transportkärlet angifves. Genom en sådan lagstiftning anser
motionären äfven allmänhetens kraf på skydd mot förfalskning kunna
erforderligen tillgodoses. Såsom ofvan är påpekadt, har i flertalet
europeiska länder lagstiftning beträffande sackarin redan blifvit införd.
Man har sålunda hos oss nu fördelen att i detta ämne kunna tillgodogöra
sig den erfarenhet, som utomlands på olika håll vunnits. Särskildt
erbjuder den i bilaga till propositionen i ämnet omförmälda utvecklingen
i Tyskland af lagstiftningen på ifrågavarande område ett lärorikt exempel.
Den visar, att så länge vederbörande yrkesutöfvare hafva obehindrad tillgång
till sackarin, lockar den stora vinst, man genom dess användning
kan bereda sig, till öfverträdelse och kringgående på mångahanda sätt
af bestämmelser, meddelade i den riktning motionären ifrågasatt, och
att frågan näppeligen kan tillfredsställande lösas på annan grundval än
den, hvarpå den kungl. propositionen blifvit i öfverensstämmelse med
samtliga i ärendet hörda myndigheters tillstyrkan byggd.
Framhållas bör i detta sammanhang, att den föreslagna lagstiftningen,
i enlighet med hvad Riksdagen år 1902 uttalade såsom önskvärdt,
icke onödigt försvårar sackarinets erhållande å apoteken för dem,
som på grund af sjukdom däraf äro i behof, likasom ock att den möjliggör
lätt åtkomst äfven utan läkares recept af sackarin i mindre
kvantiteter för äfven andra än sjuka, hvilka önska erhålla detsamma
tillfälligtvis.
Beträffande vissa ändringar i nu gällande författningar angående
maltdrycker m. in., som påkallas af några i det kungl. förslaget upptagna
bestämmelser, lär Riksdagen, efter hvad utskottet inhämtat,
hafva att inom kort motse förslag från Kungl. Maj:t.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Riksdagen, med afslag å herr Erikssons i
Grängesberg förevarande motion, 11:360, måtte bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 172.
Stockholm den 5 maj 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Reservation:
af herrar Ericsson i Ofvanmyra, Olofsson, Eriksson i Grängesberg,
Kobb och Wilson med yrkande,
att Riksdagen måtte afslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 172.
Herrar Jesperson, Bromée i Billsta och Kvarnzelius hafva anhållit
få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende
inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1911-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1911:200 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl, Maj:ts proposition med förslag till förordning angående införsel, tillverkning och försäljning af sackarin m. m. a1 i texten