Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts ■proposition angående understöd åt arbetarna vid mynttillverkningen P. A. Andersson, O. H:son Olofsson, R. V. Sahlén och C. A. Staflund.

1911-03-28 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1911:19, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts ■proposition angående understöd åt arbetarna vid mynttillverkningen P. A. Andersson, O. H:son Olofsson, R. V. Sahlén och C. A. Staflund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

1

?ir 19.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts ■proposition angående

understöd åt arbetarna vid mynttillverkningen P. A.

Andersson, O. H:son Olofsson, R. V. Sahlén och C.

A. Staflund.

I en till Riksdagen aflåten, till bankoutskottet för förberedande

behandling remitterad proposition (nr 58) af den 3 februari 1911 har

Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva,

att de vid mynttillverkningen anställda arbetarna Per Adolf

Andersson, Olof H:son Olofsson, Rudolf Valentin Sahlén och Carl August

Staflund må, enhvar från och med månaden näst efter den, i hvilken

han erhåller entledigande från sin ifrågavarande anställning, under sin

återstående lifstid åtnjuta ett årligt understöd af sexhundrafemtio kronor,

att utgå af anslaget till bestridande af de med mynt- och justeringsverkets

drift förenade kostnader.

Till berörda statsrådsprotokoll har departementschefen i ärendet

anfört följande:

»I underdånig skrifvelse den 12 november 1910 har myntdirektören

hemställt, att de vid mynttillverkningen anställda arbetarna Per Adolf

Andersson, Olof H:son Olofsson, Rudolf Valentin Sahlén och Carl August

Staflund måtte, sedan de lämnat sin anställning vid mynt- och justeringsverket,

erhålla ett årligt understöd, de tre förstnämnda med 1,000

kronor och den sistnämnde med 900 kronor.

TiU stöd för sin framställning har myntdirektören anfört, bland

annat, att Andersson, Staflund och Olofsson, livilka samtliga vore födda

Bihang till Biksd. prot. 1911. 6 Samt. 1 Afd. 14 Höft. (Nr 19.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

år 1834, varit i myntverkets tjänst anställda, Andersson sedan år 1857,

Staflund sedan år 1861 och Olofsson sedan år 1874, eller i respektive

53, 49 och 36 år, samt att Sahlén, hvilken vore född år 1840, haft

anställning hos myntverket sedan år 1861 eller i 49 år.

Dessa fyra arbetare, af hvilka Andersson varit arbetsförman för

smältning, Olofsson för valsning och Sahlén för medaljprägling, hade

städse på ett synnerligen hedrande sätt skött sina åligganden och hade

alla hugnats med medalj för nit och redlighet i rikets tjänst.

Det vore ju dock naturligt, att det arbete, som dessa arbetare

nu kunde prestera, icke kunde jämföras med det, som de fordom lämnat,

och härtill komme, att vid deras höga ålder sjukdom lätt tillstötte,

som kunde sätta dem ur stånd att utföra något som helst arbete.

Vidare har myntdirektören eiänrat därom, att den år 1872 tillsatta

kommittén för afgifvande af förslag till lönereglering vid myntoch

kontrollverken i sitt den. SO december 1875 afgifna betänkande

yttrat följande:

»Ehuru frågan om arbetarnes vid myntverket ställning icke ovillkorligen

tillhör de ämnen, med hvilka kommittén har att taga befattning,

har kommittén dock trott sig icke böra underlåta att här vidröra

en enligt dess mening behjärtansvärd omständighet i berörda

afseende. Det är nämligen, såsom lätt inses, af stor vikt, att uti den

fabriksverksamhet, som förekommer vid myntverket, användas icke blott

dugliga utan äfven fullt pålitliga och redbara arbetare. Då sådana

alltid blifva eftersökta jämväl af den enskilda industrien, måste myntverket,

för att i denna konkurrens icke blifva den lidande, kunna

erbjuda dem åtminstone samma fördelar, som anställningen i enskild

tjänst medför; och då det numera är vanligt, att sådana arbetare, som

genom långvarig anställning hos samma arbetsgivare samt duglighet

och pålitligt uppförande gjort sig däraf förtjänta, erhålla understöd,

när de i följd af ålderdom och aftagande arbetskrafter icke längre

äro i stånd att såsom förut själfva bereda sig sitt uppehälle, har kommittén

icke velat lämna tillfället obegagnadt att fästa Kungl. Maj:ts

nådiga uppmärksamhet å önskvärdheten däraf, att någon åtgärd vidtages,

hvarigenom jämväl arbetarne af myntverket erhålla utsikt att

efter långvarig och trogen tjänst komma i åtnjutande af något årligt

understöd.»

Myntdirektören har ytterligare erinrat, att Kungl. Maj:t i en den

2 februari 1900 aflåten proposition föreslagit Riksdagen att medgifva,

att myntarbetaren August Andersson, hvilken sedan 1872 varit anställd

i. myntverkets tjänst och därunder ådragit sig obotlig sjukdom, måtte

s. 3 Kontrollera mot PDF

Ban/coutskottets utlåtande Nr It).

3

och med månaden näst efter den, i hvilken lian erliölle entledigande

från sin befattning vid myntverket, få under sin återstående

lifstid af myntverkets medel åtnjuta ett årligt understöd till belopp af

(iOO kronor, samt att Riksdagen bifallit denna framställning med den

ändring, att det årliga undarstödsbeloppet bestämdes till 500 kronor.

Vid myntdirektörens framställning är fogadt ett af legitimerade

läkaren Bror Fristedt den 9 november 1910 angående ifrågavarande

fyra myntarbetare utfärdadt intyg, enligt hvilket dessa, som af Fristedt

vårdats för olika åkommor under sistförflutna sex åren, lede, Andersson

af kronisk magsjukdom, Staflund af åderförkalkning, darrningar

och nedsatt synförmåga, Olofsson af höggradig åderförkalkning och

Sahlén af höggradig neurastlienia, hvilka sjukdomar jämte deras "framskridna

ålder bidragit att nedsätta deras arbetsförmåga till en obetydlighet.

Beträffande de ifrågavarande arbetarnas nuvarande aflöningsförhållanden

har myntdirektören uppgifvit, att de ungefärliga årliga aflöningsbeloppen

kunde uppgå för Andersson, Sahlén och Olofsson till

2,040 kronor och för Staflund till 1,850 kronor, hvarvid i aflöningsbeloppen

inbegripits för Olofsson värdet af den utaf honom åtnjutna

förmånen af fri bostad med bränsle inom mynt- och juste ringsverkets

fastighet och för de tre öfriga till dem utgående hyresbidrag med 15

kronor i månaden, samt att samtliga de ifrågavarande arbetarna vid

inträffad sjukdom uppbure dels det vanliga hyresbidraget och dels

sjukhjälp med en krona 50 öre om dagen.

Efter nådig remiss har statskontoret den 19 december 1910 i

detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande och därvid anfört följande.

På grund af hvad myntdirektören i detta ärende upplyst och

anfört ansåge statskontoret goda skäl föreligga att bereda pensioner

åt ifrågavarande arbetare, då de efter synnerligen långvarigt och väl

vitsordadt arbete vid myntverket nödgades till följd af framskriden

ålder och utslitna krafter lämna sina sysslor därstädes.

Med hänsyn hufvudsakligen till dessa arbetare tillkommande aflöningsförmåner

hade myntdirektören hemställt, att pensionsbeloppen

måtte bestämmas för Andersson, Sahlén och Olofsson till minst 1,000

kronor och för Staflund till minst 900 kronor. I afseende härå erinrade

statskontoret, att förmän och arbetare vid vissa byggnadsföretag

för statens räkning, såsom fästnings- och järnvägsbyggnader, i allmänhet

erhållit pensioner å 300 kronor; att arbetare vid statens tygverkstäder

och vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori bekommit pensioner å

högst 500 kronor, samt att de vid marinen anställda förmän bland

daglönare, sjlikvaktare och öfriga daglönare enligt grunder, antagna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

af 1910 års Riksdag och fastställda genom kungörelse den 25 november

1910 att gälla från och med år 1911, berättigats erhålla efter

tjänstetidens längd afpassade pensioner, dock lägst 300 kronor och högst

625 kronor.

Så höga pensionsbelopp som de, hvilka föreslagits för nu liragavarande

arbetare vid myntverkets verkstäder, kunde — såvidt statskontoret

hade sig bekant — icke uppnås af andra i statens tjänst anställda

arbetare än månadslönare och med dem likställda förmän vid

marinens depåer och varf, hvilka befattningshafvare räknades till delägare

i flottans pensionskassa.

Det kunde visserligen icke förnekas, att på arbetarna vid myntverket

måste ställas stora anspråk i fråga om såväl duglighet som pålitlighet

och redbarhet. Enligt hvad förevarande framställning gåfve

vid handen, syntes också aflöningsförmånerna för myntverkets arbetare,

äfven om de icke längre kunde användas i mera maktpåliggande sysslor

såsom förmän, vara högre än som vanligen tillkomme arbetare i statens

tjänst. Om de föreslagna pensionsbeloppen finge betraktas endast i

förhållande till ifrågavarande arbetare tillkommande afiöningsförmåner,

saknades måhända anledning till erinran mot förslaget, men för att

undvika faran för betänkliga konsekvenser måste enligt statskontorets

mening äfven i förevarande fall hänsyn tagas till hvad som i allmänhet

plägade i pension bestås en arbetare i statens tjänst, och då kunde

statskontoret för sin del icke undgå att finna de föreslagna pensionsbeloppen

väl stora. . .

Vid öfvervägande af alla på frågan inverkande omständigheter

hade statskontoret trott sig finna ett lämpligt pensionsbelopp, då statskontoret

föresloge, att beloppet bestämdes till hvad arbetaren under

sjukdom ägt uppbära. Då sjukaflöningen varit densamma för alla

ifrågavarande arbetare, syntes anledning icke förefinnas att i fråga

om pensionsbeloppet göra någon skillnad dem emellan. Enligt hvad

af förevarande framställning framginge, hade aflöningen vid sjukdomsfall

utgått med dels det vanliga hyresbidraget, 15 kronor i månaden,

och dels 1 krona 50 öre i sjukhjälp per dag, och med lämplig afrundning

skulle pensionsbeloppet alltså uppgå till 650 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde statskontoret i underdånighet,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå

Riksdagen att medgifva, att enhvar af ifrågavarande fyra arbetare

måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han blefve

entledigad från sin anställning vid myntverket, under sm återstående

lifstid af myntverkets medel uppbära en årlig pension af 650 kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banko utskottets utlåtande Nr 1!). 5

Då på grund af förenämnda läkareintyg kan antagas, att ifrågavarande

arbetare icke äro i stånd att under någon längre tid ytterligare

nöjaktigt bestrida sina befattningar vid mynttillverkningen, anser

jag billigt, att vid deras afgång ur mynt- och justeringsverkets tjänst

något årligt understöd af statsmedel beredes dem, så mycket mera som

de nu ifrågavarande arbetarnas väl vitsordade tjänstgöring vid mynttillverkningen

varit osedvanligt lång. Hvad statskontoret anfört och

föreslagit beträffande understödens storlek synes mig vara af den betydelse,

att jag anser mig böra lägga det till grund för min framställning

i ämnet.

Under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad Eders Ivungl.

Maj:t med afseende å de af Eders Kungl. Maj:t godkända förändrade

grunderna för riksstatens uppställning föreslagit om anvisande af anslag

på riksstatens sjunde liufvudtitel till bestridande af de med myntoch

justeringsverkets drift förenade kostnader torde understöden höra

utgå af detta anslag.»

Utskottet har icke haft något att erinra mot förevarande framställning

och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 28 mars 1911.

På bankoutskottets vägnar:

WERNER G. von SCHWERIN.

Departement»-

chefen.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:231 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungi. Maj ds proposition angående understöd åt arbetarna vid mynttillverkningen P. A. Andersson, 0. H:sm Olofsson, B. V s. 1 i texten