Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till förra extra bevakaren G. E. Eklöf.

1911-04-06 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1911:27, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till förra extra bevakaren G. E. Eklöf.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 april 1911 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd

till förra extra bevakaren G. E. Eklöf.

I en till Riksdagen den 10 nästlidna mars aflåten, till bankoutskottet

remitterad proposition, nr 136, har Kungl. Maj:t, under åberopande

af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma

dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att till förra extra bevakaren Gustaf

Emanuel Eklöf i Umeå må under hans återstående lifstid utbetalas en

lifränta af 150 kronor om året att från och med den 1 januari 1909

utgå från allmänna indragningsstaten, under villkor att Eklöf å statsverket

öfverlåter den rätt till ersättning, som, på sätt i statsrådsprotokollet

omförmäles, må tillkomma honom af kronohemmansåbon Erik

Olof Sandström i Sandvik.

Till ofvannämnda statsrådsprotokoll har föredragande departementschefen

anfört följande.

»Gustaf Emanuel Eklöf i Umeå, född den 28 maj 1888, antogs den

15 januari 1908 af jägmästaren i Sorsele revir till extra bevakare inom

nämnda revir. Den 25 mars samma år erhöll han i sin nämnda egenskap

af assistenten i reviret order att begifva sig till Juktån och Sandvik

för att deltaga i de undersökningar, som då pågingo därstädes med

anledning däraf, att åtskilliga älgar blifvit där i trakten olofligen skjutna.

Den 26 mars påträffades å kronoparken Ersmarksberget nära Sandviks

gård sju fällda älgar, hvarefter Eklöf jämte en annan person på aftonen

samma dag, på tillsägelse af fjärdingsmannen i orten, begaf sig till den

plats, där älgkropparna funnos, för att bevaka desamma. Under det

Eklöf och hans kamrat befunno sig på väg till nämnda ställe, aflossades

mot dem två skarpa gevärsskott, af hvilka det ena träffade Eklöf i

vänstra underbenet strax ofvan fotleden.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 19 Häft. (Nr 27.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

BanJcoutskottets utlåtande Nr 27.

Kronohemmansåbon Erik Olof Sandström å Sandvik ställdes sedermera

vid Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt under tilltal för det

han skulle föröfvat berörda misshandel å Eklöf. Under rannsakningen

företeddes ett den 31 maj 1908 utfärdadt läkarbetyg utvisande, att för

det dåvarande icke kunde med bestämdhet afgöras, hvilken grad af

invaliditet ifrågavarande misshandel kunde komma att medföra för Eklöf,

men att Eklöf på grund af berörda misshandel torde komma att blifva

åtminstone hälft oförmögen att begagna sitt vänstra ben. Vid häradsrätten

yrkade Eklöf skadestånd för bland annat mistad arbetsförtjänst

under nio månader, hvarjämte han, enär läkaren ej kunde bedöma,

huruvida sjukdomen skulle komma att räcka ändå längre, förbehöll

sig rätt tili framtida anspråk på ytterligare ersättning.

Genom utslag den 13 juli 1908 har häradsrätten, jämte det häradsrätten

dömt Sandström till ansvar för omförmälda brottsliga förfarande,

förpliktat Sandström att till Eklöf utgifva dels 100 kronor till täckande

af Eklöfs kostnader för läkarvård m. m., dels 500 kronor såsom ersättning

för sveda och värk och dels 500 kronor såsom godtgörelse för

hinder och brist, som intill dess den Eklöf tillfogade skada »blifvit läkt»

tillskyndats Eklöf i hans näring, och har häradsrätten tillika lämnat

Eklöf öppet att mot Sandström föra den ytterligare skadeståndstalan,

hvartill fog kunde förefinnas.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft och de Eklöf genom

utslaget tilldömda ersättningsbelopp, tillhopa 1,100 kronor, hafva af

Eklöf uppburits.

Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd skrift den 19 april 1910 har

nu Eklöf gjort framställning om erhållande antingen af ett årligt understöd

att utgå under Eklöfs återstående lifstid, eller, därest denna anhållan

icke skulle kunna bifallas, af ett belopp en gång för alla såsom godtgörelse

för den kroppsskada, som på sätt ofvan omförmälts, tillskyndats

honom under hans utöfning af befattning i statens tjänst. Såsom stöd

för ansökningen har Eklöf anfört, bland annat, att han, som numera sökt

och vunnit inträde i Luleå folkskollärarseminarium för att därstädes

utbilda sig till folkskollärare, vore medellös, samt att någon utsikt för

honom att af Sandström erhålla ytterligare skadestånd icke förefunnes,

enär Sandström vore i saknad af utmätningsbara tillgångar.

Vid ansökningen finnas fogade:

dels ett af lasarettsläkaren Helge Rödén den 22 januari 1909 utfärdadt

läkarbetyg, utvisande att Eklöf, som till följd af ifrågakomna sårskada

vore oförmögen att gående förflytta sig annat än helt korta sträckor,

icke vore i stånd att utöfva något yrke, i hvilket kräfdes ansträngning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bunkoutskottets Utlåtande Nr 27.

3

af de nedre extremiteterna, samt enligt läkarens åsikt vore att i fråga

om invaliditet ungefär likställa med en person, som förlorat ena foten,

äfvensom att någon förbättring af Eklöfs tillstånd enligt läkarens förmenande

icke vore att vänta, åtminstone icke utan att Eklöf underkastades

operativt ingrepp, hvilkets resultat likväl vore ovisst,

dels särskilda af vederbörande jägmästare och revirassistent utfärdade

intyg, af innehåll att Eklöf under sin tjänstgöring i skogsstaten

ådagalagt duglighet samt fört en hedrande vandel,

dels ett af pastorsämbetet i Umeå stad utfärdadt intyg, att Eklöf

vore medellös,

dels ock ett af vederbörande kronolänsman den 4 december 1909

utfärdadt intyg, att Erik Olof Sandström vore i saknad af utmätningsbara

tillgångar.

På grund af nådiga remisser hafva underdåniga utlåtanden i detta

ärende afgifvits den 26 juli 1910 af domänstyrelsen, som därvid tillika

öfverlämnat underdånigt yttrande af t. f. jägmästaren i Sorsele revir,

och den 6 september samma år af statskontoret, hvilken sistnämnda

myndighet öfverlämnat yttrande af riksförsäkringsanstalten. Vid

domänstyrelsens utlåtande finnas härjämte fogade två af jägmästaren

anskaffade, under sommaren 1910 utfärdade intyg af dels

vederbörande pastor och kronolänsman och dels ordföranden i Sorsele

sockens kommunalstämma, utvisande att enligt nämnda tre personers

åsikt Sandström icke torde komma att framdeles förvärfva utmätningsbara

tillgångar.

Jägmästaren har framhållit, att någon utsikt för Eklöf att genom

ytterligare skadeståndstalan mot Sandström erhålla godtgörelse för den

skada, som tillfogats honom, icke torde förefinnas. På grund häraf,

och då Eklöf i statens tjänst tillfogats kroppslig skada, syntes statsverket

böra tillerkänna honom skälig ersättning härför. Då han emellertid

icke visat, att hans försörjningsförmåga för framtiden blifvit

nedsatt, och då folkskollärarbanan torde ekonomiskt sedt vara minst

lika fördelaktig som krono]ägarbanan, hvilken Eklöf förut ämnat beträda,

ville jägmästaren i underdånighet hemställa, att Eklöf måtte af allmänna

medel tillerkännas ett ersättningsbelopp, motsvarande skillnaden mellan

kostnaden för fullständig utbildning vid folkskollärarseminarium och

kostnaden för utbildning vid lägre skogsskola.

Domänstyrelsen har såsom sin åsikt uttalat, att någon ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete jämlikt lagen den 5 juli 1901

i förevarande fall icke torde kunna af sökanden påfordras, då den lidna

skadan förorsakats i ondt uppsåt af annan person. All skadestånds
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

skyldighet torde i detta fall rätteligen åligga skadegöraren. Men då

enligt hvad ofvan angifvits utsikt icke syntes föreligga för Eklöf att af

Sandström kunna utkräfva det skadeståndsbelopp, som denne eventuellt

skulle kunna åläggas att till Eklöf utgifva, ville domänstyrelsen, som

med hänsyn till att Eklöf i statens tjänst tillfogats kroppsskada, hvilken

för honom medfört framtida men, hölle före, att ersättning i någon form

borde Eklöf beredas, samt med stöd af hvad jägmästaren anfört ansåge,

att denna ersättning borde utgå i form af bidrag till Eklöfs utbildning

till folkskollärare, underdånigst hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

bereda Eklöf en gratifikation af allmänna medel, hvilken gratifikation

synts styrelsen lämpligen kunna bestämmas till i ett för allt femhundra

kronor.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt ofvannämnda yttrande uttalat

sig angående den skadeersättning, som skulle tillkommit Eklöf,

därest lagen den 5 juli 1901 varit tillämplig å förevarande fall. Under

denna förutsättning ansåge riksförsäkringsanstalten, att ifrågavarande

skada, sådan densamma enligt ofvannämnda af Rödén den 22 januari

1909 utfärdade läkarebetyg då befunnits, bort anses hafva för Eklöf

medfört nedsättning af arbetsförmågan, motsvarande femtio procent af

normal arbetsförmåga. Skadan skulle sålunda under ofvannämnda förutsättning

hafva berättigat Eklöf till en årlig lifränta å etthundrafemtio

kronor att beräknas från den tid, till hvilken den sjukhjälpsersättning, som

tillerkänts Eklöf genom häradsrättens utslag, bort utgå. Denna tidpunkt

kunde icke med stöd af de till ärendet hörande handlingarna närmare

angifvas, men torde lämpligen kunna bestämmas till ingången af år 1909.

Statskontoret har anfört:

Då den verksamhet, under hvars utöfvande för statens räkningsökanden

lidit skada, icke torde kunna anses vara af beskaffenhet, att

staten vore för samma skada ersättningsskyldig jämlikt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, samt

i allt fall ifrågavarande skada tillfogats sökanden uppsåtligen af annan

person, utan att denne haft med ledningen af eller uppsikten öfver arbetet

att göra, vore det, såsom ock af domänstyrelsen framhållits, uppenbart,

att sökanden icke hade någon som helst rätt att erhålla skadeersättning

af statsmedel. Men å andra sidan torde icke kunna förnekas, att med

hänsyn till de i ärendet föreliggande omständigheter starka billighetsskäl

bjöde, att staten i detta fall icke lämnade sökanden utan godtgörelse för

den lidna skadan; och ville statskontoret erinra, hurusom i ett föregående

dylikt fall billighetshänsyn fått göra sig gällande. Sedan nämligen

gränsridaren K. J. Rautio aflidit till följd af misshandel, som å

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

honom forof vats ut J. J. Wiinikka till hämnd för af llautio visadt nit

vid belgande af smugglerier, hade Rautios änka och minderåriga barn,

hvdka till följd af Wiinikkas medellöshet icke kunnat utfå dem tilldömda

ersättningsbelopp, på sätt framginge af proposition nr 190

till 1909 års Riksdag och samma Riksdags skrifvelse nr 7 punkt 9

fått årliga ersättningsbelopp af statsmedel sig tillerkända. Under åberopande

af nu omförmälda fall funne sig statskontoret kunna tillstyrka,

att hos Riksdagen måtte göras nådig framställning om beviljande för

sökanden af en årlig lifränta till det belopp, som skulle hafva tillkommit

honom, därest ofvanberörda lag den 5 juli 1901 varit i detta fall

tillämplig, eller, på sätt riksförsäkringsanstalten i förberörda yttrande

löreslagit, 150 kronor, att å allmänna indragningsstaten utgå från den

af nämnda anstalt föreslagna tidpunkt d. v. s. från och med ingången

af år 1909. Liksom vid beviljande af ersättning af statsmedel till änkan

Rautio och hennes barn uppställts det villkor, att den dem tillkommande

rätt till. skadestånd af Wiinikka skulle å statsverket öfverlåtas, torde det

emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke i nu förevarande Vall borde

för erhållande af den föreslagna ersättningen fästas det villkor, att

sökanden mot Sandström vid domstol utförde talan om skadestånd med

yrkande att varda tillerkänd ett årligt ersättningsbelopp af 150 kronor

samt å statsverket öfverläte den rätt till godtgörelse, som därvid kunde

varda honom tillerkänd.

Ehuru någon rättslig förpliktelse icke föreligger för statsverket att

tilldela . Eklöf ersättning för den honom öfvergångna kroppsskadan,

finner jag dock, i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna, att

med hänsyn till de omständigheter, under hvilka ifrågavarande kroppsskada

tillfogats Eklöf, från statens sida någon godtgörelse bör Eklöf

beredas för den invaliditet med däraf uppkommen nedsättning i arbetsförmåga,

som för Eklöf blifvit en följd af omförmälda skada. I fråga

om den form, under hvilken denna ersättning bör komma Eklöf till

godo, . ansluter jag mig till det af statskontoret framställda förslag.

Lämpligt synes nämligen vara att nämnda ersättning bestämmes att

utgå enligt de. grunder, som skulle kommit till användning, därest

lagen den 5 juli 1901 varit i förevarande fall tillämplig.

Såsom villkor för beviljande af det ifrågavarande understödet

synes mig böra föreskrifvas, att Eklöf å statsverket öfverlåter den rätt

till godtgörelse, som, utöfver honom i sådant afseende redan tilldömdt

belopp, må tillkomma honom af Sandström såsom skadestånd för ifråo-avarande

misshandel.»

Bihang till Biksd. prof. 1911. 6 Sand. 1 Afd. 19 Höft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må af

Eiksdagen bifallas.

Stockholm den 6 april 1911.

På bankoutskottets vägnar:

WERNER G. von SCHWERIN.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:10 Riksdagens skrifvelse Nr 10 s. 1 i texten