Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till förra extra bevakaren G. E. Eklöf.
1911-04-06 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1911:27, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till förra extra bevakaren G. E. Eklöf.
Dokumentets text
Bankoutskottets Utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till Riksdagens kansli den 6 april 1911 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till förra extra bevakaren G. E. Eklöf.
I en till Riksdagen den 10 nästlidna mars aflåten, till bankoutskottet
remitterad proposition, nr 136, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att till förra extra bevakaren Gustaf
Emanuel Eklöf i Umeå må under hans återstående lifstid utbetalas en
lifränta af 150 kronor om året att från och med den 1 januari 1909
utgå från allmänna indragningsstaten, under villkor att Eklöf å statsverket
öfverlåter den rätt till ersättning, som, på sätt i statsrådsprotokollet
omförmäles, må tillkomma honom af kronohemmansåbon Erik
Olof Sandström i Sandvik.
Till ofvannämnda statsrådsprotokoll har föredragande departementschefen
anfört följande.
»Gustaf Emanuel Eklöf i Umeå, född den 28 maj 1888, antogs den
15 januari 1908 af jägmästaren i Sorsele revir till extra bevakare inom
nämnda revir. Den 25 mars samma år erhöll han i sin nämnda egenskap
af assistenten i reviret order att begifva sig till Juktån och Sandvik
för att deltaga i de undersökningar, som då pågingo därstädes med
anledning däraf, att åtskilliga älgar blifvit där i trakten olofligen skjutna.
Den 26 mars påträffades å kronoparken Ersmarksberget nära Sandviks
gård sju fällda älgar, hvarefter Eklöf jämte en annan person på aftonen
samma dag, på tillsägelse af fjärdingsmannen i orten, begaf sig till den
plats, där älgkropparna funnos, för att bevaka desamma. Under det
Eklöf och hans kamrat befunno sig på väg till nämnda ställe, aflossades
mot dem två skarpa gevärsskott, af hvilka det ena träffade Eklöf i
vänstra underbenet strax ofvan fotleden.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 19 Häft. (Nr 27.)
1
2
BanJcoutskottets utlåtande Nr 27.
Kronohemmansåbon Erik Olof Sandström å Sandvik ställdes sedermera
vid Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt under tilltal för det
han skulle föröfvat berörda misshandel å Eklöf. Under rannsakningen
företeddes ett den 31 maj 1908 utfärdadt läkarbetyg utvisande, att för
det dåvarande icke kunde med bestämdhet afgöras, hvilken grad af
invaliditet ifrågavarande misshandel kunde komma att medföra för Eklöf,
men att Eklöf på grund af berörda misshandel torde komma att blifva
åtminstone hälft oförmögen att begagna sitt vänstra ben. Vid häradsrätten
yrkade Eklöf skadestånd för bland annat mistad arbetsförtjänst
under nio månader, hvarjämte han, enär läkaren ej kunde bedöma,
huruvida sjukdomen skulle komma att räcka ändå längre, förbehöll
sig rätt tili framtida anspråk på ytterligare ersättning.
Genom utslag den 13 juli 1908 har häradsrätten, jämte det häradsrätten
dömt Sandström till ansvar för omförmälda brottsliga förfarande,
förpliktat Sandström att till Eklöf utgifva dels 100 kronor till täckande
af Eklöfs kostnader för läkarvård m. m., dels 500 kronor såsom ersättning
för sveda och värk och dels 500 kronor såsom godtgörelse för
hinder och brist, som intill dess den Eklöf tillfogade skada »blifvit läkt»
tillskyndats Eklöf i hans näring, och har häradsrätten tillika lämnat
Eklöf öppet att mot Sandström föra den ytterligare skadeståndstalan,
hvartill fog kunde förefinnas.
Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft och de Eklöf genom
utslaget tilldömda ersättningsbelopp, tillhopa 1,100 kronor, hafva af
Eklöf uppburits.
Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd skrift den 19 april 1910 har
nu Eklöf gjort framställning om erhållande antingen af ett årligt understöd
att utgå under Eklöfs återstående lifstid, eller, därest denna anhållan
icke skulle kunna bifallas, af ett belopp en gång för alla såsom godtgörelse
för den kroppsskada, som på sätt ofvan omförmälts, tillskyndats
honom under hans utöfning af befattning i statens tjänst. Såsom stöd
för ansökningen har Eklöf anfört, bland annat, att han, som numera sökt
och vunnit inträde i Luleå folkskollärarseminarium för att därstädes
utbilda sig till folkskollärare, vore medellös, samt att någon utsikt för
honom att af Sandström erhålla ytterligare skadestånd icke förefunnes,
enär Sandström vore i saknad af utmätningsbara tillgångar.
Vid ansökningen finnas fogade:
dels ett af lasarettsläkaren Helge Rödén den 22 januari 1909 utfärdadt
läkarbetyg, utvisande att Eklöf, som till följd af ifrågakomna sårskada
vore oförmögen att gående förflytta sig annat än helt korta sträckor,
icke vore i stånd att utöfva något yrke, i hvilket kräfdes ansträngning
Bunkoutskottets Utlåtande Nr 27.
3
af de nedre extremiteterna, samt enligt läkarens åsikt vore att i fråga
om invaliditet ungefär likställa med en person, som förlorat ena foten,
äfvensom att någon förbättring af Eklöfs tillstånd enligt läkarens förmenande
icke vore att vänta, åtminstone icke utan att Eklöf underkastades
operativt ingrepp, hvilkets resultat likväl vore ovisst,
dels särskilda af vederbörande jägmästare och revirassistent utfärdade
intyg, af innehåll att Eklöf under sin tjänstgöring i skogsstaten
ådagalagt duglighet samt fört en hedrande vandel,
dels ett af pastorsämbetet i Umeå stad utfärdadt intyg, att Eklöf
vore medellös,
dels ock ett af vederbörande kronolänsman den 4 december 1909
utfärdadt intyg, att Erik Olof Sandström vore i saknad af utmätningsbara
tillgångar.
På grund af nådiga remisser hafva underdåniga utlåtanden i detta
ärende afgifvits den 26 juli 1910 af domänstyrelsen, som därvid tillika
öfverlämnat underdånigt yttrande af t. f. jägmästaren i Sorsele revir,
och den 6 september samma år af statskontoret, hvilken sistnämnda
myndighet öfverlämnat yttrande af riksförsäkringsanstalten. Vid
domänstyrelsens utlåtande finnas härjämte fogade två af jägmästaren
anskaffade, under sommaren 1910 utfärdade intyg af dels
vederbörande pastor och kronolänsman och dels ordföranden i Sorsele
sockens kommunalstämma, utvisande att enligt nämnda tre personers
åsikt Sandström icke torde komma att framdeles förvärfva utmätningsbara
tillgångar.
Jägmästaren har framhållit, att någon utsikt för Eklöf att genom
ytterligare skadeståndstalan mot Sandström erhålla godtgörelse för den
skada, som tillfogats honom, icke torde förefinnas. På grund häraf,
och då Eklöf i statens tjänst tillfogats kroppslig skada, syntes statsverket
böra tillerkänna honom skälig ersättning härför. Då han emellertid
icke visat, att hans försörjningsförmåga för framtiden blifvit
nedsatt, och då folkskollärarbanan torde ekonomiskt sedt vara minst
lika fördelaktig som krono]ägarbanan, hvilken Eklöf förut ämnat beträda,
ville jägmästaren i underdånighet hemställa, att Eklöf måtte af allmänna
medel tillerkännas ett ersättningsbelopp, motsvarande skillnaden mellan
kostnaden för fullständig utbildning vid folkskollärarseminarium och
kostnaden för utbildning vid lägre skogsskola.
Domänstyrelsen har såsom sin åsikt uttalat, att någon ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete jämlikt lagen den 5 juli 1901
i förevarande fall icke torde kunna af sökanden påfordras, då den lidna
skadan förorsakats i ondt uppsåt af annan person. All skadestånds
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
skyldighet torde i detta fall rätteligen åligga skadegöraren. Men då
enligt hvad ofvan angifvits utsikt icke syntes föreligga för Eklöf att af
Sandström kunna utkräfva det skadeståndsbelopp, som denne eventuellt
skulle kunna åläggas att till Eklöf utgifva, ville domänstyrelsen, som
med hänsyn till att Eklöf i statens tjänst tillfogats kroppsskada, hvilken
för honom medfört framtida men, hölle före, att ersättning i någon form
borde Eklöf beredas, samt med stöd af hvad jägmästaren anfört ansåge,
att denna ersättning borde utgå i form af bidrag till Eklöfs utbildning
till folkskollärare, underdånigst hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
bereda Eklöf en gratifikation af allmänna medel, hvilken gratifikation
synts styrelsen lämpligen kunna bestämmas till i ett för allt femhundra
kronor.
Riksförsäkringsanstalten har i sitt ofvannämnda yttrande uttalat
sig angående den skadeersättning, som skulle tillkommit Eklöf,
därest lagen den 5 juli 1901 varit tillämplig å förevarande fall. Under
denna förutsättning ansåge riksförsäkringsanstalten, att ifrågavarande
skada, sådan densamma enligt ofvannämnda af Rödén den 22 januari
1909 utfärdade läkarebetyg då befunnits, bort anses hafva för Eklöf
medfört nedsättning af arbetsförmågan, motsvarande femtio procent af
normal arbetsförmåga. Skadan skulle sålunda under ofvannämnda förutsättning
hafva berättigat Eklöf till en årlig lifränta å etthundrafemtio
kronor att beräknas från den tid, till hvilken den sjukhjälpsersättning, som
tillerkänts Eklöf genom häradsrättens utslag, bort utgå. Denna tidpunkt
kunde icke med stöd af de till ärendet hörande handlingarna närmare
angifvas, men torde lämpligen kunna bestämmas till ingången af år 1909.
Statskontoret har anfört:
Då den verksamhet, under hvars utöfvande för statens räkningsökanden
lidit skada, icke torde kunna anses vara af beskaffenhet, att
staten vore för samma skada ersättningsskyldig jämlikt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, samt
i allt fall ifrågavarande skada tillfogats sökanden uppsåtligen af annan
person, utan att denne haft med ledningen af eller uppsikten öfver arbetet
att göra, vore det, såsom ock af domänstyrelsen framhållits, uppenbart,
att sökanden icke hade någon som helst rätt att erhålla skadeersättning
af statsmedel. Men å andra sidan torde icke kunna förnekas, att med
hänsyn till de i ärendet föreliggande omständigheter starka billighetsskäl
bjöde, att staten i detta fall icke lämnade sökanden utan godtgörelse för
den lidna skadan; och ville statskontoret erinra, hurusom i ett föregående
dylikt fall billighetshänsyn fått göra sig gällande. Sedan nämligen
gränsridaren K. J. Rautio aflidit till följd af misshandel, som å
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
honom forof vats ut J. J. Wiinikka till hämnd för af llautio visadt nit
vid belgande af smugglerier, hade Rautios änka och minderåriga barn,
hvdka till följd af Wiinikkas medellöshet icke kunnat utfå dem tilldömda
ersättningsbelopp, på sätt framginge af proposition nr 190
till 1909 års Riksdag och samma Riksdags skrifvelse nr 7 punkt 9
fått årliga ersättningsbelopp af statsmedel sig tillerkända. Under åberopande
af nu omförmälda fall funne sig statskontoret kunna tillstyrka,
att hos Riksdagen måtte göras nådig framställning om beviljande för
sökanden af en årlig lifränta till det belopp, som skulle hafva tillkommit
honom, därest ofvanberörda lag den 5 juli 1901 varit i detta fall
tillämplig, eller, på sätt riksförsäkringsanstalten i förberörda yttrande
löreslagit, 150 kronor, att å allmänna indragningsstaten utgå från den
af nämnda anstalt föreslagna tidpunkt d. v. s. från och med ingången
af år 1909. Liksom vid beviljande af ersättning af statsmedel till änkan
Rautio och hennes barn uppställts det villkor, att den dem tillkommande
rätt till. skadestånd af Wiinikka skulle å statsverket öfverlåtas, torde det
emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke i nu förevarande Vall borde
för erhållande af den föreslagna ersättningen fästas det villkor, att
sökanden mot Sandström vid domstol utförde talan om skadestånd med
yrkande att varda tillerkänd ett årligt ersättningsbelopp af 150 kronor
samt å statsverket öfverläte den rätt till godtgörelse, som därvid kunde
varda honom tillerkänd.
Ehuru någon rättslig förpliktelse icke föreligger för statsverket att
tilldela . Eklöf ersättning för den honom öfvergångna kroppsskadan,
finner jag dock, i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna, att
med hänsyn till de omständigheter, under hvilka ifrågavarande kroppsskada
tillfogats Eklöf, från statens sida någon godtgörelse bör Eklöf
beredas för den invaliditet med däraf uppkommen nedsättning i arbetsförmåga,
som för Eklöf blifvit en följd af omförmälda skada. I fråga
om den form, under hvilken denna ersättning bör komma Eklöf till
godo, . ansluter jag mig till det af statskontoret framställda förslag.
Lämpligt synes nämligen vara att nämnda ersättning bestämmes att
utgå enligt de. grunder, som skulle kommit till användning, därest
lagen den 5 juli 1901 varit i förevarande fall tillämplig.
Såsom villkor för beviljande af det ifrågavarande understödet
synes mig böra föreskrifvas, att Eklöf å statsverket öfverlåter den rätt
till godtgörelse, som, utöfver honom i sådant afseende redan tilldömdt
belopp, må tillkomma honom af Sandström såsom skadestånd för ifråo-avarande
misshandel.»
Bihang till Biksd. prof. 1911. 6 Sand. 1 Afd. 19 Höft.
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt hemställer utskottet,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må af
Eiksdagen bifallas.
Stockholm den 6 april 1911.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1911:10 Riksdagens skrifvelse Nr 10 s. 1 i texten