Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående tillgodogörande af sparbanker nas utlåning för egnahemsbildningen och småbruksr öreisen.
1911-04-25 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1911:33, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående tillgodogörande af sparbanker nas utlåning för egnahemsbildningen och småbruksr öreisen.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutuhottehi utlåtande Nr till.
I
Nr 33.
Ankom till Riksdagens kansli den 27 april 1911 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kung!. Maj:t angående tillgodogörande af sparbanker
nas utlåning för egnahemsbildningen och småbruksr
öreisen.
I en inom Andra kammaren väckt, till bankoutskottet för förberedande
behandling öfverlämnad motion (nr 4) har friherre E. Palmstierna
föreslagit, »att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
det Kungl. Maj:t ville låta den af Kungl. Maj:t den 8 okt. 1910 för
anordnande af en fackmässig sparbanksinspektion m. m. tillsatta kommittén
utreda hvilka ändringar, som böra vidtagas i gällande sparbankslag
för att genom beredandet af ökadt inflytande öfver sparbankernas förvaltning
åt insättarna eller på annat sätt åstadkomma, det sparbankernas
utlåningsverksamhet i större omfattning än för närvarande må komma
egnahemsbildningen och småbruksrörelsen till godo, samt
att Kungl. Maj:t för Riksdagen ville framlägga de förslag, hvartill
denna utredning må föranleda.»
Till stöd för denna sin framställning har motionären anfört följande:
»Under årens lopp ha allt större penningsummor tillförts våra sparbanker.
Hela det af dem förvaltade kapitalet utgjorde år 1905 kr.
655,068,731, år 1906 kr. 701,045,116, år 1907 kr. 740,796,243 och år
1908 kr. 776,323,391. Den hufvudsakliga delen af dessa belopp består
af mindre bemedlades sparpenningar, hvarför sparbankerna, såsom Andra
kammarens femte tillfälliga utskott uttryckte sig år 1909, »för visso äfven
med afseende å sin utlåningsrörelse böra fylla ett annat ändamål eller
tillgodoseende af de mindre bemedlades behof af kredit på skäliga villkor,
Bihang till Rikad. prof. 1911 ti Sand. 1 Afd. 25 Haft. (Nr 33-til.) 1
2
Bankoutskotteis utlåtande Nr 33.
i den mån detta låter sig göra utan åsidosättande af hufvudsyftet för
sparbankernas verksamhet». Särskildt vore det af betydelse, om en väsentlig
del af dessa summor trädde i småbruksrörelsens och egnahemsbildningens
tjänst, stödjande dem med tillgång på billiga inteckningslån.
Det ser emellertid icke ut, som om sparbankerna i den omfattning
önskvärdt är skulle behjärta denna störa sak. Det initiativ, som togs
redan vid sparbanksföreningens årsmöte i Stockholm 1907, har runnit ut
i sanden. Det utlåtande föreningens styrelse med anledning af förhandlingarna
år 1907 föreläde 1908 års möte utmynnade i att »för sparbankerna
synes därför ej vara annat att göra än att med intresserad
välvilja i förekommande fall pröfva möjligheten och den ömsesidiga önskvärdheten
af ett samarbete med anslutningar af ifrågavarande slag», d. v. s.
egnahemsföreningar m. fl. Emellertid funno åtskilliga ombud denna
hållning från föreningens sida väl afvisande och hufvudsakligen på det
»man ute i orterna icke måtte få den föreställningen, att sparbankerna
icke ville något göra» beslöt föreningen tillsätta en kommitté med uppdrag
att taga frågan -i förnyadt öfvervägande och till nästa årsmöte inkomma
med sitt betänkande. Kommittén gjorde ej något annat än att
den lät två af sina medlemmar utarbeta framställningar rörande innebörden
af tomträtt enligt lagen den 14 juni 1907 samt tomträttens betydelse
såsom kreditunderlag för byggnadslån och dessutom en redogörelse
beträffande den af staten utöfvade egnahem slånerörelse, så vidt
den angår s. k. bostadslägenheter. Vid detta lät föreningen bero år
1909 och den afslog t. o. m. ett framställdt yrkande »att föreningen ville
besluta att uppdraga åt de enskilda sparbankerna att verka för en snar
lösning af egnahemsfrågan, så att föreningens intresse för frågan finge
genom de särskilda sparbankerna ett lefvande uttryck». Den »grundade
förhoppning» Andra kammarens förutnämnda tillfälliga utskott hyste, att
sparbankerna skulle alltmer uppmärksamma detta spörsmål, har sålunda
tyvärr icke blifvit uppfylldt. Detta är så mycket mer att beklaga som
just sparbankerna, hvilkas medel äro stadda i jämn tillväxt, genom sin
förbindelse med de mindre bemedlade lättare och bättre än andra penninginstitut
äro ägnade att tillgodose deras intresse utan tanke på profit.
Skulle utvecklingen, som det nu ser ut, gå därhän att äfven sparbankernas
medel tillföras den stora kreditmarknaden, är det anledning befara, att
småfolkets behof icke bli tillgodosedda.
Hur nyttig sparbanksverksamheten kan bli för de mindre bemedlades
egnahemssträfvanden, finnas, lyckligt nog, åtskilliga exempel på.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
■3
.Tåg vill endast nämna Oxio härads sparbank, Växjö, Lunds samt numer
äfven Stockholms sparbanker jämte egnahemssparbanken, hvilken tillkom
hufvudsakligen af den anledning, att öfriga sparbanker i allmänhet icke
ställt sig tillmötesgående mot de nya kreditbehof, som uppkommit inom
arbetareklassen och bland landsbygdens småbrukare.
Det är emellertid icke likgiltigt för nationens ekonomi på hvad sätt
sparbankernas millioner placeras. Det är ej nog med att det sker på
ett för insättarna betryggande sätt, de böra om möjligt så utlånas, att
ökad möjlighet beredes småfolket att vinna förtjänst och tillfälle att afsätta
ytterligare besparingar.
Under sådana förhållanden bör det anses befogadt, att staten på något
sätt ingriper för att vägleda sparbankerna i- detta syfte. Det kan vara
särskildt aktuellt, att detta framhålles nu, då Kungl. Maj:t den 8 okt.
1910 tillsatt en kommitté för »anordnande af en fackmässig och enhetlig
kontroll öfver rikets sparbanker, samt afgifva det förslag i ämnet, hvartill
omständigheterna kunde föranleda, dels ock att afgifva förslag till de
ändringar i gällande sparbankslag, som till följd af sparbankskontrollens
omläggning eller i öfrigt syntes erforderliga».
Utan föregående utredning torde det vara svårt angifva på hvad
sätt staten lämpligast må kunna bidraga till att sparbankerna företrädesvis
ägna sin verksamhet åt kreditgifning för egnahemsbildningen och
småbruksrörelsen. Ett sätt vore att uti sparbankslagen, resp. sparbanksreglementena,
införa någon bestämmelse, hvilken är ägnad att bidraga
härtill. Oxie härads sparbank erbjuder exempel på ett dylikt förfarande.
Uti 28 § af dess reglemente heter det: »Små lån, som kunna
främja mindre bemedlade personers bosättning eller fastighetsförvärf, böra,
då säkerheten för dessa synes nöjaktig, framför större beviljas.».
I hvarje fall torde syftet icke kunna vinnas, därest insättarna ej
beredas ökadt inflytande på sparbankernas förvaltning. Det sammansatta
banko- och lagutskottet ställde sig år 1909 sympatiskt härtill. Sålunda
yttrades med anledning af hr Lundgrens motion nr 63 i Andra kammaren,
att det »synes utskottet beaktansvärdt att bereda insättarna i
sparbank inflytande på valet af hufvudmän. Då det är insättarnas
medel, som hufvudsakligen förvaltas, vore det ju ej mer än billigt, synes
det, att de finge ha sitt ord med i fråga om utseendet af den korporation,
som har att representera insättarna och såsom öfverstyrelse öfvervaka
förvaltningen».
I öfverensstämmelse med denna utskottets uppfattning finner jag det
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Utskottets
yttrande.
äfven oegentlig!, att, när enligt § 7 i sparbankslagen »vården om sparbanks
angelägenheter tillkommer så kallade hufvudmän, som skola representera
insättarna — — -—», dessa icke äga möjlighet att själfva bevaka sin
representationsrätt bland hufvud männen. På grund af utskottets mening
att praktiska svårigheter hindrade denna tankes realiserande bifölls förslaget
likväl icke. Dessa svårigheter äro emellertid icke af den beskaffenheten,
att de ej kunna undgås, om man vill saken.»
Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, lära redan för närvarande
sparbankerna i ganska stor utsträckning, där den erbjudna säkerheten
synes nöjaktig, bevilja lån i syfte att främja mindre bemedlades sträfvanden
att genom fastighetsförvärf skaffa sig en tryggad ställning. Att
under sådana förhållanden inlåta sig på en särskild lagstiftning för bestämmelser
angående en utlåningsrörelse, hvilken enligt sakens natur
icke bör utöfvas annat än efter en allsidig pröfning af förefintliga omständigheter,
synes utskottet icke vara tillrådligt. Och det torde knåp-''
past kunna bestridas, att den säkerhet, om hvilken här är fråga, hittills
icke visat sig vara af sådan art, att den kan anses oomtvistlig.
Vid öfvervägande af dessa omständigheter och då vidkommande förslaget,
i hvad det afser beredande åt insättarna af ökadt inflytande öfver
sparbankernas förvaltning, något verkligt behof i berörda afseende svårligen
lärer kunna visas vara för handen, har utskottet ansett sig böra
afstyrka den af motionären ifrågasatta utredningen.
Åberopande hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 4 icke måtte till någon
Eiksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 april 1911.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
Bankoulskottets utlåtande Nr 33.
5
Reservationer:
af herrar Thylander och Christiernson, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa,
»att Biksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utreda dels
hvilka ändringar, som böra vidtagas i gällande sparbankslag
för att bereda ökadt inflytande öfver spai’- bankernas förvaltning åt insättarna, dels hvilka åtgärder
kunna vidtagas för att sparbankernas utlåningsverksamhet
i större omfattning än för närvarande må
komma egnahemsbildningen och småbruksrörelsen till
godo; samt
att Kungl. Maj:t må för Biksdagen framlägga de
förslag, hvartill denna utredning må föranleda»,
samt af herrar Neiglick och Ekman mot vissa delar af motiveringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.