Utlåtande, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Katigt. Magi angående utsträckt möjlighet för egnahemsinneluifvare i stad att erhålla lån f rån Sveriges stadshypotekskassa.
1911-04-25 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1911:34, Utlåtande, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Katigt. Magi angående utsträckt möjlighet för egnahemsinneluifvare i stad att erhålla lån f rån Sveriges stadshypotekskassa.
Dokumentets text
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
Nr 34.
Ankom till Riksdagens kansli den 27 april 1911 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Katigt.
Magi angående utsträckt möjlighet för egnahemsinneluifvare
i stad att erhålla lån f rån Sveriges stadshypotekskassa.
I en inom Andra kammaren väckt, till bankoutskottet remitterad
motion (nr 5) har friherre E. Palmstierna föreslagit, »att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda på hvad sätt möjlighet må beredas stadssamhällenas egnahemsinnehafvare
att i större utsträckning än den nuvarande organisationen
af Sveriges stadshypotekskassa medger och vare sig fastigheterna besittas
med äganderätt eller tomträtt tillgodogöra sig de fördelar densamma
erbjuder vid utlämnande af lån samt vidtaga de åtgärder denna
utredning må föranleda eller, därest Riksdagens medverkan härtill kräfves,
för densamma framlägga erforderliga förslag.»
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
»Småningom har den uppfattningen börjat tränga igenom olika samhällslager,
att det är statens och kommunens omedelbara intresse och
skyldighet att tillförsäkra medborgarna möjlighet till förvärfvandet af
eget hem, det må ske å fri eller ofri grund. Uti stadssamhällena lia
åtgärder i detta syfte sedan flera år varit under öfverläggning och delvis
vunnit praktiska resultat, såsom i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Linköping,
Karlskrona, Karlshamn, Karlstad, Kristianstad och Falun. I
Nankoulskoltets ullålande Nr 34.
7
andra, t. ex. Malm;», Norrköping, Eskilstuna och Gefle, ha förberedande
åtgärder vidtagits.
En svårighet har likväl alltid uppstått, när det gällt att igångsätta
egnaliemsbildningen. Billiga penningmedel ha saknats. För deras anskaffande
ha samhällena endast med tvekan velat ikläda sig några förbindelser.
Emellertid ha städer såsom Karlskrona, Karlshamn, Stockholm,
Linköping och Falun gått i spetsen för beredandet af billig kredit
på gynnsamma villkor antingen genom direkt utlåning eller lämnande
af viss garanti åt det penninginstitut, hvilket förmedlar lånerörelsen.
I större och medelstora samhällen torde detta förfarande, åtminstone
när egnahemsrörelsen inom samhället först igångsättes, komma att tilllämpas,
men a mindre orter, småstäder, köpingar och municipalsamhällen,
livilkas tillgångar äro starkt begränsade, går det icke lika lätt att
engagera samhället uti dylik utlåningsverksamhet. Dessa ofta nog snabbt
växande samhällens utveckling till »trädgårdsstäder» är emellertid af
den allra största betydelse för framtiden. Det bör under sådana förhållanden
anses naturligt, att staten själf inskrider för att genom något
särskildt organ underlätta kreditförmedlingen till de egna hemmen inom
samhällenas planlagda områden, där byggnadsverksamheten bör bedrifvas.
Vid ett par föregående riksdagar ha äfven Riksdagens Andra kammare
bifallit af herr Lindhagen i detta syfte framlagda motioner. Emellertid
har under år 1910 Sveriges stadshypotekskassa börjat sin verksamhet
och 21 under densamma lydande stadshypoteksföreningar bildats. Med
stöd af den lämnade stadsgarantien har kassan redan sålt obligationer
för 60 mill. kr. Det bör anses själfklart att, oafsedt de åtgärder staten
i öfrigt vidtager för att bereda gynnsam kredit för egna hem inom stads
planerade områden, denna kassa, hvars bestånd ytterst är en statsangelägenhet,
ej endast främjar de stora fastighetsägarnas belåning, utan
äfven blir till verkligt gagn för stadssamhällenas egnahemsrörelse. Det
synes äfven, att stadshypotekskassan borde kunna bli ett lämpligt organ,
som på fruktbringande sätt leder stadsutvecklingen in på egnahemsbildningens
områden.
Tyvärr kan densamma emellertid med sin nuvarande organisation
icke så fritt, som önskligt är, ägna sig åt denna betydelsefulla uppgift.
Detta beror dels af hypoteksföreningarnas sammansättning, dels äfven däraf
att utlåning icke sker mot inteckning i tomträtt.
Det inom kungl. finansdepartementet uppgjorda normalreglementet
för stadshypoteksföreningars bildande, hvilket, såvidt jag erfarit, blifvit
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
följdt inom olika landsdelar, ger icke de små fastighetsägarna det inflytande
i föreningen, att de skulle finna med sin fördel förenligt i större
utsträckning begagna sig af föreningarna. Uti § 34 bestämmes t. ex.
»rösträtt å sammankomst tillkommer hvarje medlem af föreningen, som
icke häftar för förfallna oguldna afgifter till föreningen. För oskiftad
egendom må ej flera än en delägare föra talan.
Rösträtt må ock ntöfvas genom annan medlem enligt fullmakt.
Dock må ingen på grund af fullmakt rösta för mer än en medlem.
Medlem äger en röst för hvarje fullt tusental af sitt oguldna lånebelopp
hos föreningen. Ingen må, för egna röster och på grund af fullmakt,
föra talan för mera än en tiondel af hela det vid sammankomsten antecknade
röstetal.»
Under dessa förhållanden är det de stora fastighetsägarna, hvilka
komma att så godt som uteslutande dominera.
Dessutom försvårar hypoteksföreningarnas stora verksamhetsområden
de mindre fastighetsägarnas möjligheter att tillgodogöra sig deras fördelar.
Yisserligen nämnes ingenting uti kungl. förordningen den 5 juni
1909 angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och
verksamhet om att en enda förening skall monopolisera ett helt län,
men uti det förut omnämnda normalreglementet förutsättes detta likväl,
och Kungl. Maj it, som enligt den anförda förordningen skall fastställa
samtliga föreningars reglementen, har i regel tillämpat ett dylikt förfaringssätt.
Vida gynnsammare hade det varit för egnahemsverksamheten,
om sammanslutningar ortsvis direkt kunnat förhandla med hypotekskassan.
Förvaltningens arbete komme att ökas härigenom, men det
samhälleliga gagnet af egnahemsrörelsens främjande ger riklig ersättning
därför.
Oafsedt dessa organisatoriska nackdelar är det sannolikt, att hypoteksföreningarna
icke utan vidare äro ägnade att understödja densamma.
Husbyggandet har alltmer undergått en specialisering. Särskilda fackmän
ägna sig numera uteslutande åt arkitekt- och byggnadsverksamhet
för egna hem och villabostäder, medan andra upptagas af arbete för
uppförande af större fastigheter. Äfven den privata kreditgifningen härpå
motsvarande sätt börjat specialisera sig. Vissa penninginstitut förmedla
företrädesvis lån åt småhus för en ä två familjer, andra lefva af
de stora fastigheternas belåning. Därest icke en uppdelning af hypotekskassans
och hypoteksföreningarnas verksamhet sker på likartadt sätt, är
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
9
dot sannolikt, att egnahemmens kreditfråga förblir främmande för dessa
organisationer.
De organisationsförändringar, kvilka borde komma till stånd för att
stadshypotekskassan må helt fylla sin uppgift, synas på grund af det
ofvan anförda böra innebära en fördelning af dess arbete på tvenne
grenar, den ena afsedd för belåning af fastigheter, kvilka äro att hänföra
till egnaliemskategorien, den andra afsedd att utlämna lån mot inteckning
i större fastigheter. Hypoteksföreningarna borde i sin ordning
vara af tvenne slag: dels de nuvarande, som betjäna den stora fastighetsmarknaden,
dels nya, hvilkas medlemmar utgöras af fastighetsägare, som
besitta hus med exempelvis intill 10,000 kr. värde. De sistnämnda
föreningarna borde organiseras ortsvis och helst direkt sortera under
hypotekskassan eller, om detta ej befinnes tillfredsställande, sinsemellan
solidariskt ansvariga länsvis sammanföras till ett förband, hvilket skall
utgöra förbindelsen med hypotekskassan.
En betydande olägenhet är, att kypotekskassans medel f. n. icke
kunna utlånas mot inteckning i tomträtt. Detta är så mycket beklagligare,
som den ena staden efter den andra numera funnit tomträtten
synnerligen fördelaktig just för befordrande af egnakemsverksamheten
åt mindre bemedlade och i öfrigt visar benägenhet att med begagnande
af detta äfven för samhället fördelaktiga rättsinstitut upplåta sin planlagda
byggnadsmark.
Visserligen kan det vara möjligt, att svårigheter förefinnas att rätta
detta missförhållande, emedan tomträtten ännu ej blifvit tillräckligt känd
och såväl staten som de utländska kreditförmedlarna på den grund kunde
ställa sig afvisande. Det bör likväl erinras, att 1909 års Eiksdag beslutat,
att lån från statens egnahem slånefond må utlämnas äfven mot inteckning
i tomträtt och att inteckningarna få godtagas som säkerhet för
lånen i samma utsträckning som inteckning i fast egendom, dock under
villkor, att vid tiden för hvarje låns beviljande af upplåtelsetiden skulle
återstå så mycket, att denna återstod med minst 20 år komme att öfverskjuta
den tid, som åtginge till betalning af egnahemslånets amorteringsdel,
samt att tomträttsaftalet vore så affattadt, att tomträtten icke under
upplåtelsetiden kunde förverkas eller eljest upphöra.
Annan än här fastställd säkerhet torde ej heller stadshypotekskassan
behöfva begära. Skulle det emellertid visa sig ogörligt att begagna
detta af staten redan nu använda förfaringssätt, kunna andra utvägar
att råda bot på det förutnämnda missförhållandet tänkas. Ett sätt
Bihang till Riksd. prat. 1911 6 Sami. 1 Afd. 25 Höft.
2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
vore att låta kommunerna lämna undergaranti för de lån, hvilka utlämnas
mot inteckning i tomträtt. En sådan fordran borde de ej finna obillig,
då staten genom tillåtelse för kassan att belåna tomträttsinteckningar
främjar bebyggandet af stadsjord, hvilken behålles i kommunens ägo.»
Då den ifrågavarande med statsmedel understödda hypotekskassan
upptagit lån med stöd af gällande, nyligen utfärdade föreskrifter, synes
det utskottet icke lämpligt att vidtaga några åtgärder, som kunna störande
inverka på de bestämmelser om säkerhet, hvarpå kassans verksamhet
hittills grundats.
Under åberopande häraf får utskottets hemställa,
att förevarande motion II: 5 icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 april 1911.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCBWERIN.
Reservation
af herrar Thylander, Christiernson, Neiglick och Ekman.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1911.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.