Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
1911-05-19 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1911:43, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
1
Nr 43.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 maj 1911 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
I en till Riksdagen den 7 april innevarande år aflåten, till bankoutskottet
remitterad proposition nr 173 har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension.
5 §•
Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:
för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;
för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tjänst år;
dock att sådan rätt inträder:
a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid
femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;
Bihang till Riksd. prat. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 34 Höft. (Nr 43.)
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
b) för tjänsteman, som vant anställd vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;
c) för provinsialläkare och förste provinsialläkare, som tillika är
provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugu tjänstår;
d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna
anställda lärare äfvensom beridare vid hingstdepå:
vid sextiotvå lefnadsår och trettio tjänstår;
e) för förste provinsialläkare, som icke tillika är provinsialläkare:
vid sextiofem lefnads- och tjugutre tjänstår;
f) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkarinstitutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor,
veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska akademiens
konservatorium samt landtbruksinstitutet vid Ultima och landtbruks- och
mejeriinstitutet vid Alnarp, för föreståndare och öfverassistenter vid
centralanstalten för försökväsendet på jordbruksområdet äfvensom för
statskonsulenter i olika grenar af landthushållningen samt länsveterinärer:
vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;
g) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och
öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och f) särskildt angifna
äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning, landtbruksingenjörer
och distriktslandtmätare samt tjänstemän och betjänte
vid den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;
h) för chefen för landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och
tio tjänstår såsom chef för samma styrelse;
i) för byråchefen för landtbruksärenden i landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår och tjugufem tjänstår.
Denna lag träder i kraft, hvad angår f) och i) omedelbart efter
utfärdandet och i öfrigt den 1 januari 1912.
Ofvannämnda statsrådsprotokoll innehåller härom följande yttrande
af departementschefen.
Banlcoutskottets utlåtande Nr 43.
3
»Enligt 5 § g) i pensionslagen inträder för chefen för medicinalstyrelsen
rätt att komma i åtnjutande af pension vid sextiosju lefnadsår
och tio tjänstår såsom chef för nämnda styrelse.
I den till innevarande års Riksdag aflåtna statsverkspropositionen,
däri Kungl. Maj:t under sjätte hufvudtiteln framlagt förslag till omorganisation
af och lönereglering för medicinalstyrelsen, har Kungl. Maj:t
emellertid, bland annat, föreslagit, att beträffande generaldirektören och
chefen för medicinalstyrelsen, hvilken borde förordnas hvarje gång allenast
för en tid af sex år, liknande föreskrifter i pensioneringshänseende måtte
införas som de, hvilka träffats i fråga om pensionering af cheferna förpost-,
telegraf- och järnvägsstyrelserna.
Generaldirektör, hvilken minst 12 år innehaft generaldirektörs förordnande,
skulle sålunda vara berättigad att i pension uppbära 6,000
kronor. Om generaldirektör, innan han uppnått 12 tjänstår, antingen
på grund af sjukdom befunnes oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring
eller ock utan egen begäran nödgades afgå från sin befattning
utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, skulle han
vara berättigad att i pension uppbära 5,000 kronor, då afgången skedde
före eller vid 6 tjänstår, samt 5,500 kronor, då afgången skedde efter
6 men före 12 tjänstår. Denna pension skulle utgå å allmänna indragningsstaten.
Då dessa pensionsbestämmelser blifvit intagna i de för befattningshafvare
vid medicinalstyrelsen föreslagna lönevillkoren, påkallas vid bifall
till hvad sålunda föreslagits sådan ändring af nämnda lagrum, att bestämmelsen
om chefen för medicinalstyrelsen därifrån uteslutes.
I det vid nämnda statsverksproposition fogade utdrag af statsrådsprotokollet
rörande sjätte hufvudtiteln har statsrådet och chefen för civildepartementet
erinrat därom, att den s. k. provinsialläkarkommittén
tramlagt vissa förslag angående ordnandet af pensionsförhållandena för
provinsialläkare.
Kommittén har härutinnan till en början föreslagit, att förste provinsialläkare
eller provinsialläkare, som innehaft extra provinsialläkartjänst
eller sådan stads-, köpings- eller municipalläkartjänst, med hvilken varit
förenad rätt att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i
statens tjänst, skall såsom till pension berättigande tjänstår tillgodoräknas
fem af de år, hvarunder han innehaft dylik tjänst.
I detta hänseende har kommittén lämnat följande utredning.
\ id 1904 års Riksdag hemställde Kungl. Maj:t om rätt för extra
provinsialläkare att efter befordran till ordinarie provinsialläkare få för
pension räkna sig till godo fem af sina tjänstår såsom extra provinsial
-
Chefens för
medicinalstyrelsen
pensionsrätt.
Tjänstårsberäkning
för
provinsialläkare.
Provinsial
läkarkom
mittén.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
läkare. Framställningen grundade sig .på en särskild begäran i en år
1900 af 140 extra provinsialläkare genom utsedda ombud till Kungl.
Maj:t ingifven underdånig framställning. Som stöd för denna begäran
anfördes af sökandena, att, med dåvarande bestämmelser om rätt till
provinsialläkarpension, en extra provinsialläkare, som erhållit provinsialläkartjänst,
i regel måste innehafva sistnämnda befattning i 25 år för
att kunna erhålla pension, enär han endast i undantagsfall före befordringen
bestridt statstjänst i egentlig mening — t. ex. militär-,
fängelse- eller järnvägsläkartjänst. I betraktande häraf och enär det
knappast funnes någon möjlighet att före 42—45 års ålder blifva provinsialläkare,
skulle endast ett fåtal af de befordrade lefva till pensionsåldern
och ännu färre hafva förmåga och kraft att så länge nöjaktigt
uppehålla tjänsten.
I häröfver infordradt yttrande förklarade medicinalstyrelsen sig
anse det vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att såväl
extra provinsialläkare — i första rummet de, till hvilkas aflönande statsbidrag
utginge, men äfven de öfriga — som ock stadsläkare tillerkändes
rätt att vid öfvergång till provinsialläkartjänst beräkna fem af sina
tjänstår i de resp. tjänsterna såsom tjänstår i statens tjänst, berättigande
till pension. Båda dessa kategorier af läkare vore nämligen enligt
gällande läkarinstruktion pliktiga att inom sina tjänstområden fullgöra
en provinsialläkare åliggande tjänstförrättningar. Styrelsen framhöll
äfvenledes den redan af petitionärerna påpekade omständigheten, att den
af dem nu begärda förmånen tillkomme andra läkare med mindre omfattande
verksamhet, såsom fängelse- och järn vägsläkare. Beviljandet
af ifrågavarande förmån skulle dessutom medföra, att ändamålet med
den dåvarande pensionsordningen bättre ernåddes, i det att mången
provinsialläkare då ej behöfde kvarstå i tjänst så länge som nu vore
fallet, till skada för läkarvården på landsbygden, hvilken fordrade rörliga
och kraftiga läkare.
Äfven statskontoret, hvars yttrande jämväl infordrats, fann sig,
hufvudsakligen på samma grunder som medicinalstyrelsen, böra tillstyrka
framställningen, dock under villkor, att med de befattningar, på grund
af hvilka de fem årens tjänstgöring bestridts, varit förenad rätt att vid
befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst.
Med afseende å hvad i ärendet förekommit hemställdes i den till
Riksdagen aflåtna propositionen om den förändring, bland andra, i bestämmelserna
om provinsialläkarpensions utgående, »att provinsialläkare,
som uppnått 60 år och tjänstgjort i 25 år, af hvilka minst 20 år såsom
provinsialläkare och återstående tiden i annan statens tjänst eller i extra
provinsialläkartjänst eller sådan stadsläkarbefattning, med hvilken varit
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
förenad rätt att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i
statens tjänst, skall vara berättigad att vid afgång från tjänsten erhålla
pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 4,000 kronor.»
Statsutskottet, som både att yttra sig öfver Kungl. Maj:ts sålunda
gjorda förslag, förklarade sig ej hafva funnit anledning till erinran mot
detsamma och hemställde därför om Riksdagens bifall. Reservation
häremot var emellertid anförd af 10 utskottsledamöter från Andra kammaren,
hvilka yrkade afslag, enär det vore »olämpligt att nu, beträffande
provinsialläkarnes pensionering, fastslå bestämmelser, som tilläfventyrs
kunde komma att stå i strid med grunderna i det allmänna förslag till
civila tjänstemäns pensionering, hvilket inom den närmaste framtiden
torde vara att förvänta».
Förslaget blef ej af Riksdagen bifallet.
Kommittén har härefter anfört följande:
»Förhållandena äro numera visserligen i många stycken förändrade
genom den nya pensionslagens bestämmelser. Men fordringarna på vissa
tjänstår för att komma i åtnjutande af statspension finnas fortfarande
och skulle, om ej särskilda mått och steg vidtoges, bringa de extra
provinsialläkarne i en till och med ogynnsammare ställning än förut,
enär de efter befordran till provinsialläkartjänst skulle nödgas afgå vid
62 års ålder, huru ringa den ’afkortade’ pensionens belopp än kunde
blifva. I viss mån skulle denna olägenhet afhjälpas genom kommitténs
förslag till pensionskassa för extra provinsialläkare. Kassans ena uppgift
skulle nämligen blifva att bereda tilläggspension åt sådana delägare,
som vid afgången från provinsialläkartjänst ej komme i åtnjutande af
hel statspension å 4,000 kronor. Denna tilläggspension skulle för hvarje
delägare, för hvilken afgifterna till kassan blifvit ordentligen guldna,
blifva så stor, att den tillsammans med den af kortade statspensionen
Tippginge till förut nämnda belopp af 4,000 kronor. Härigenom skulle
också behofvet att såsom till pension berättigande tjänstår få räkna extra
provinsialläkartjänstgöring bortfalla för nytillkommande extra provinsialläkare,
som före fyllda 35 år erhölle tjänst.
Erfarenheten har dock visat, att en stor del extra provinsialläkare
först sedan de fyllt 35 år, många långt senare, erhålla sina tjänster.
Tidvis råder nämligen stort missförhållande mellan tilloppet af nya läkare
och antalet tillgängliga platser. Vid en i samband med uppgörandet
af förslaget till pensionskassa företagen undersökning visade det sig,
att af 163 extra provinsialläkare ej mindre än 76 voro i nämnda afseende
öfveråriga. Alla dessa måste till den ifrågasatta pensionskassan
betala mer eller mindre dryga tilläggsafgifter för att erhålla den beräknade
tilläggspensionen vid afgången från en eventuellt erhållen
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
Medicinal
styrelsen.
ordinarie provinsialläkartjänst; ingen af dem skulle hinna förvärfva de
föreskrifna 27 åren i statstjänsten. Redan för den, som exempelvis nått
40 år, innan han såsom extra provinsialläkare kunnat vinna delägarrätt
i kassan, blefve tilläggsafgiften så stor, att läkaren väl i allmänhet,
helst om han vore belastad med studieskuld, nödgades välja den formen
för tilläggets inbetalning, som består i årliga afgifter under hela tjänstetiden.
Utom den ordinarie årsafgiften (200 kronor), under tjänstgöring
såsom extra, och den årliga pensionsafgiften (160 kronor), under tjänstgöring
såsom ordinarie provinsialläkare, måste han då betala ett tillägg
af 276 kronor för år. Från sistnämnda börda kunde han, efter vunnen
befordran till statstjänst, i afsevärd mån befrias genom den åsyftade
beräkningen af 5 tjänstår för pension.
Då tjänstgöringen såsom extra provinsial- eller stadsläkare i mycket
är likställd med den såsom provinsialläkare — hvilket ock i viss mån
erkänts af Kungl. Maj:t och Riksdagen genom den nyss refererade behandlingen
af ifrågavarande ärende vid 1904 års riksdag — så synas
dessa läkare med någon rätt kunna begära att äfven i pensionshänseende
få tillgodoräkna sig en del af sin tjänstgöring före befordran till en
statens tjänst, så mycket mera som den nya pensionslagen uttryckligen
medgifver, att äfven tiden för extra anställning eller förordnanden i
statens tjänst får medtagas vid beräknande af tjänstår för pension.
I likhet med de myndigheter, hvilkas yttranden här ofvan anförts,
finner kommittén det sålunda vara med billigheten öfverensstämmande,
att fem års tjänstgöring såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare få
i pensionshänseende räknas som tjänstår.»
Kommittén har i detta sammanhang härjämte föreslagit, att vissa
äldre nuvarande extra provinsialläkare skulle i pensionshänseende få tillgodoräkna
sig än flera tjänstår såsom extra provinsialläkare.
I denna fråga har inom kommittén afvikande mening uttalats dels
af två kommittéledamöter, hvilka föreslagit, att provinsialläkare skulle få
för statspension tillgodoräkna sig alla år, de tjänstgjort såsom extra
provinsialläkare, och dels af en annan ledamot af kommittén, som ansett,
att provinsialläkare ej borde i förevarande afseende få tillgodoräkna sig
något af sina tjänstår som extra provinsialläkare.
Till den förra af dessa från kommitténs förslag afvikande meningar
har, bland andra, svenska provinsialläkarföreningen anslutit sig.
Medicinalstyrelsen, som den 25 maj 1910 afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver det af provinsialläkarkommittén framlagda betänkandet,
har i här ifrågavarande del i hufvudsak biträdt kommitténs förslag.
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
7
Jämväl statskontoret har öfver kommitténs förslag blifvit liördt.
I den 8 november 1910 afgifvet underdånigt utlåtande i ämnet bär statskontoret
därvid efter omnämnande af frågans föregående behandling
framhållit, att densamma måste anses hafva kommit i ett helt annat läge
dels genom det af provinsialläkarkommittön afgifna förslaget till pensionskassa
för beredande bland annat af tilläggspension åt provinsialläkare,
som till följd af tjänstårens antal kärn erhåller hel pension, dels ock
genom bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension. Redan nu vore jämlikt nådiga
kungörelsen den 31 mars 1900 nämnda lag tillämplig å ett stort antal
provinsialläkare; och därest ny lönestat såsom kommittén föreslagit
komme till stånd, blefve lagens föreskrifter gällande för alla, som inginge
på den nya staten. För provinsialläkares rätt till pension från
allmänna indragningsstaten enligt bestämmelserna i nådiga brefvet den
10 juli 1884 erfordrades — utom att hafva uppnått en lefnadsålder af
60 år — 25 års tjänstgöring i statens tjänst, af Indika 20 år såsom
provinsialläkare; och hade befintligheten af nämnda jämförelsevis stränga
fordran på 20 års tjänst såsom provinsialläkare i icke ringa grad medverkat
till förmån för det tidigare förslaget att något nedsätta fordringarna,
hvad de öfriga erforderliga 5 tjänståren beträffade. Enligt de i förenämnda
lag fastslagna pensioneringsgrunderna däremot ägde provinsialläkare
att vid uppnådda 62 lefnads- och 27 tjänstår komma i åtnjutande
af hel pension samt att vid mindre antal tjänstår, dock minst 10, erhålla
af kort ad pension; såsom tjänstår finge icke beräknas annan tid än
den, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft statstjänst eller ock i
statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande; hvaremot
visst antal år i provinsialläkartjänst icke enligt pensionslagen erfordrades.
Under sådana förhållanden och med hänsyn särskild! därtill
att enligt nämnda lags bestämmelser sålunda funnes utsikt för en vid
framskriden ålder dock icke efter fyllda 52 år till provinsialläkare utnämnd
extra provinsialläkare att erhålla pension om än af kortad, ansåge
statskontoret ifrågavarande förslag icke böra bifallas. Att medgifva
undantag från pensionslagens bestämmelser om hvad med tjänstår för
pension afsåges, syntes kunna skapa ett betänkligt precedensfall, med
hänsyn hvartill man svårligen skulle kunna motsätta sig beviljandet af
dylik förmån i andra liknande fall, exempelvis på undervisningens område.
I framtiden, då provinsialläkaren hade att från pensionskassan
påräkna tilläggspension för de år, han tillbragt såsom extra provinsialläkare,
blefve i allt fall den föreslagna tjänstårsrätten af mindre be
-
Statskontoret.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
Departements
chefen.
tydelse; och i oförändrad form skulle förslaget dessutom medföra den
oegentlighet, att år, för hvilka staten för eu extra provinsialläkare erlagt
bidrag till pensionskassan, skulle af denne såsom befordrad till provinsialläkare
få räknas såsom tjänstår för pension och staten sålunda få vidkännas
dubbel pensionskostnad, med resultat i vissa fall att pensionskassan
skulle blifva den enda vinnande på förmånen af tjänstårsberäkningen.
Om exempelvis en person, som vid 35 års ålder anställts såsom
extra provinsialläkare och sålunda blifvit delägare i den föreslagna
pensionskassan, fem år därefter befordrats till provinsialläkare, skulle
denne enligt kommitténs förslag vid 62 års ålder räkna, utom 22 år
såsom provinsialläkare, 5 tjänstår för pension tillbragta i extra provinsialläkarbefattning,
sålunda tillhopa 27 år eller det för hel pension erforderliga
antalet tjänstår; då hel pension af statsmedel alltså skulle utgå,
kunde någon tilläggspension från kassan icke ifrågakomma; och genom
den föreslagna bestämmelsen om tjänstårsberäkningen för pension skulle
således i själfva verket staten få i detta fall betala den tilläggspension,
som eljest ålegat kassan på grund af inbetalta afgifter.
Då emellertid föreliggande statistiska uppgifter gåfve vid handen,
att befordran till provinsialläkare tenderade att allmänt mer och mer
försenas, ville det synas statskontoret, som om något borde göras för
att icke statspension för provinsialläkare af sådan anledning och på
grund af pensionslagens stadgande om skyldighet att från provinsialläkartjänst
afgå vid uppnådd ålder af 62 år skulle blifva alltför knapp.
Till afhjälpande af denna olägenhet och för att jämväl bereda provinsialläkare,
som förut varit extra provinsialläkare, någon lättnad i fråga om
de dryga tilläggsafgifterna till kassan ansåge sig statskontoret böra ifrågasätta,
huruvida icke en nedsättning i det enligt pensionslagen erforderliga
antalet tjänstår för hel pension åt provinsialläkare lämpligen borde
vidtagas, dock icke under 20 år. Med en sådan bestämmelse i förening
med de af kommittén föreslagna ändrade grunderna för befordran till
provinsi alläkartjänst i syfte att till sådan tjänst i viss män gifva extra
provinsialläkare företräde, syntes alla rimliga anspråk blifva tillgodosedda.
Aflöningen till extra provinsialläkare har hittills hufvudsakligen
bestridts af kommuner och landsting. Till vissa extra provinsialläkare
har därjämte utgått statsbidrag från ett af Riksdagen för ändamålet
beviljadt förslagsanslag. Enligt det af Kungl. Maj:t för innevarande
års Riksdag framlagda förslaget till omorganisation af provinsialläkarväsendet
skulle nämnda sätt för ifrågavarande läkares aflönande bibehållas.
Den extra provinsialläkartjänsten torde sålunda icke vara att hän
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
9
fora till sådan extra ordinarie anställning i statens tjänst, som afses i
17 § af gällande pensionslag. Häraf följer åter att ett inslående på
den af kommittén i förevarande afseende föreslagna vägen skalle innebära
eu afvikelse från den i nämnda paragraf fastslagna principen,
något som jag, i likhet med statskontoret, anser kunna medföra betänkliga
konsekvenser och oegentligheter.
Ändamålet med kommitténs förslag angående viss utsträckt rätt
för provinsialläkare att räkna tjänsteår har ju varit att bereda större
möjligheter för provinsialläkare att komma i åtnjutande af hel statspension.
Denna angelägenhet synes mig få en tillfredsställande lösning
på det af statskontoret angifna sättet, till hvilket jag helt ansluter
mig.
För provinsialläkare äfvensom för sådan första provinsialläkare,
som jämväl innehar provinsialläkarebefattning och som i pensionshänseende
är likställd med provinsialläkare, skulle sålunda rätten att komma
i åtnjutande af hel pension inträda vid sextiotvå lefnads- och tjugu
tjänstår.
För vinnande af detta syfte erfordras ändring af 5 § mom. c i
pensionslagen.
Provinsialläkarkommittén har vidare föreslagit, att den ålder då Förete proen
förste provinsialläkare borde tilldelas rätt att komma i åtnjutande re^pensionsaf
hel pension, skulle sättas lika med den, som i pensionslagen be- ålder,
stämts för, bland andra, universitetslärare och länsveterinärer, således ProvintMiäsextiofem
lefnads- och tjugufem tjänstår. karkommiuén.
Beträffande detta förslag hafva olika meningar uttalats af de läkare,
som härom yttrat sig. En och annan har önskat, att förste provinsialläkare
skulle kunna afgå med pension vid en lefnadsålder af 60 år,
andra vilja sätta pensionsåldern till 62 eller 63 år. Flertalet hafva dock
icke erinrat något mot kommitténs förslag.
Medicinalstyrelsen har i sitt förutnämnda underdåniga utlåtande Medmnatsty.
jämväl anslutit sig till kommitténs förslag dock med den inskränk- rel,en''
ningen, att den af kommittén föreslagna pensionsåldern allenast skulle
gälla sådana förste provinsialläkare, som icke samtidigt bestrede provinsialläkartj
änst.
Statskontoret har i ett den 23 nästlidna mars afgifvet underdånigt statskontoret.
utlåtande yttrat sig i förevarande fråga. Utgående från att i öfverBihang
till Biksd. prof. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
ensstämmelse med hvad statskontoret, såsom förut nämnts, ifrågasatt
angående pensionsbestämmelserna för provinsialläkare, minst tjugu
tjänstår borde, med bibehållande af föreskriften om pensionsålder af 62
år, stadgas såsom erforderliga för rätt till hel pension icke blott för
provinsialläkare utan äfven för sådana förste provinsialläkare, som tillika
vore provinsialläkare, har statskontoret, som för sin del icke haft något
att erinra mot medicinalstyrelsens förslag om pensionsålderns för öfriga
förste provinsialläkare bestämmande till 65 år, därvid förklarat sig anse,
att, om detta förslag godkändes, häraf skulle följa att för förste provinsialläkare
af sistnämnda slaget borde föreskrifvas ett antal af 23
tjänstår såsom erforderliga för rätt till hel pension.
DePcfcie''entS Jämväl i denna fråga har jag funnit mig böra biträda statskontorets
mening, enligt hvilken för förste provinsialläkare, som icke tillika är
provinsialläkare, rätten till hel pension skulle inträda vid sextiofem lefnadsår
och tjugutre tjänstår.
Bestämmelserna härom torde böra införas i 5 § af pensionslagen
såsom ett nytt moment, hvilket lämpligen bör i paragrafen intagas såsom
moment e). Till följd häraf lära nuvarande momenten e), f) och g) i
stället böra betecknas såsom respektive f), g) och h) och hänvisningen
i blifvande mom. g) göres till d) och f) i stället för till d) och e).
De af mig hittills förordade ändringarna i pensionslagen höra
gifvetvis träda i kraft samtidigt med de lönestater, till hvilka de ansluta
sig, eller den 1 januari 1912.
Pensionsål- Enligt 5 § nämnda lag inträder rätt att komma i åtnjutande af
dchefen ftir4 hd Pensi°n för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda 67 lefnadsår och
landtbruks- 35 tjänstår. För vissa tjänstinnehafvare har emellertid, såsom redan är
landtbruks framhdlet, en nedsättning af såväl lefnads- som tjänståldern medgifvits.
styrelsen, lä- Sålunda inträder förenämnda rätt enligt 5 § e) för, bland andra, lärare
rare vid landt- vjj universiteten, tekniska högskolan, farmaceutiska institutet, tandläkartuten,
stats- institutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor, vetermärmstitutet,
konsulenter i fr^a konsternas akademi och musikaliska akademiens konservatorium
åf landthus1- samt för länsveterinärer redan vid 65 lefnads- och 25 tjänstår.
hållningen
samt för
föreståndare
och öfverassistenter
vid centralanstalten
för
försöksväsendet
på jordbruksområdet.
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
11
LandtbruksBtyrelsen liar nu i underdånig skrifvelse den 16 november
1910 anfört, hurusom skälet till denna olikhet beträffande antalet
tjänstår, som erfordras för erhållande af hel pension, syntes vara, att
de tjänstemän, för hvilka nedsättning i tjänsteåren medgifvits, erhölle
sina befattningar så sent, att de i allmänhet icke kunde tänkas, då de
uppnått de för hel pensions åtnjutande stadgade lefnadsåren, hafva nått
den stadgade tjänståldern af 35 år.
Samma förhållande ägde emellertid rum äfven med vissa grupper
af tjänstemän, som hörde under landtbruksstyrelsens ämbetsförvaltning,
nämligen lärare vid landtbruksinstituten samt statskonsulenterna i olika
grenar af landthushållningen, för livilka rätt att komma i åtnjutande af
hel pension, hvad tjänståldern beträffar, ej inträffade förr än vid uppnådda
35 tjänstår.
Hvad lärarna vid landtbruksinstituten anginge, så rekryterades åtminstone
vissa af dessa, såsom lärarna i jordbrukslära, husdjursskötsel
och andra tekniska ämnen, oftast bland personer, som först i och med
erhållandet af sin befattning vid instituten inträdde i statens tjänst,
och statskonsulenterna komme nästan alltid att utses bland dylika, företrädesvis
bland hushållningssällskapens konsulenter. Det syntes därför
landtbruksstyrelsen med rättvisa och billighet öfverensstämmande samt
för möjligheten att erhålla dugliga tjänstemän synnerligen önskligt, att
den för erhållande af hel pension äfven för dessa tjänstemän stadgade
tjänståldern bestämdes till 25 år.
I sammanhang härmed har landtbruksstyrelsen äfven framhållit,
att byråchefen för landtbruksärenden inom styrelsen, för hvilken befattnings
erhållande erfordrades, bland annat, att vara i landthushållning
erkändt kunnig och förfaren, väl undantagslöst komme att utses bland
personer, hvilka icke vid den för hel pensions erhållande stadgade lefnadsår
ern kunde tänkas hafva uppnått 35 tjänstår. Äfven för denne
tjänsteman syntes alltså i förevarande afseende den föreskrift^ tjänståldern
rättvisligen och lämpligen böra nedsättas med 10 år eller till
25 tjänstår.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes göra framställning till Riksdagen
om sådan ändring i gällande pensionslag, att rätt att komma i åtnjutande
af hel pension måtte inträda för byråchefen för landtbruksärenden
i landtbruksstyrelsen och statskonsulenter i olika grenar af
landthushållningen vid uppnådda 67 lefnads- och 25 tjänstår samt för
lärare vid statens landtbruksinstitut vid 65 lefnads- och 25 tjänstår.
Landtbruksstyrelsen.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
Styrelsen för
centralanstalten
för
försölcsväscndet
på jordbruksområdet.
Äfven styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
har i underdånig skrifvelse den 9 november 1910 riktat
uppmärksamheten på, att vid centralanstalten anställda föreståndare och
öfverassistenter icke kunde beräknas hafva inträdt i statstjänst så tidigt,
att de vid den för pensionsrätt i allmänhet för civila tjänstinnehafvare
fastställda lefnadsålder af 67 år kunde hafva tjänstgjort i 35 år. I
anslutning härtill har styrelsen vidare framhållit, hurusom på tjänstemännen
vid anstaltens afdelningar för landtbrukskemi, botanik och
entomologi samt föreståndaren för det bakteriologiska laboratoriet ställdes
fullt så stora fordringar på vetenskaplig utbildning och före tjänstens
tillträdande genom vetenskapliga arbeten ådagalagd kompetens, som
på innehafvare af de i förenämnda 5 § e) nämnda lärarbefattningar.
Om åter fordringarna i afseende på vetenskaplig utbildning i regel
kunde ställas något lägre på öfriga tjänstemän vid centralanstalten, så
tillkomme emellertid där i stället den väl behöfliga och i stadgarna för
centralanstalten uppställda fordran på praktisk erfarenhet i landthushållning,
hvilket hade till följd, att endast sådana, som efter teoretiska
studier under flerårig praktisk verksamhet vunnit den erforderliga erfarenheten,
med framgång kunde uppträda såsom sökande till ifrågavarande
tjänster. Vid eu granskning af de nuvarande innehafvarnas
af ifrågavarande tjänster lefnads- och tjänstålder visade det sig ock, att
endast en af dessa enligt nu gällande bestämmelser om pensionsrätt
kunde blifva berättigad att erhålla full pension vid uppnådda 67 lefnadsår,
under det de öfriga uppnådde erforderliga 35 tjänstår först
vid resp. 77, 72, 75, 68, 72 och 71 års ålder. Uppenbarligen kunde
det icke anses rättvist, att anstaltens tjänstemän vid sin afgång från
tjänsten i regel icke erhölle full pension, och för centralanstalten innebure
detta minskade utsikter att i täflan med andra institutioner draga
till sig genom begåfning och föregående verksamhet framstående personer.
I detta afseende vore anstaltens konkurrensförmåga så mycket
mindre, som dess tjänster icke erbjöde utsikt till några andra fördelaktigare
anställningar.
På grund af det sålunda anförda har styrelsen för centralanstalten
hemställt om sådan ändring i nu gällande pensionslag, att föreståndare
och öfverassistenter vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
blefve berättigade att erhålla full pension vid uppnådda 67 lefnads-
och 25 tjänstår.
Statskontoret. I infordradt underdånigt utlåtande den 8 december 1910 öfver
landtbruksstyrelsens förenämnda skrifvelse har statskontoret erinrat, att
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
13
1899 års pensionskommitté i sitt betänkande den 7 november 1902
angående förändradt ordnande af det civila pensionsväsendet anfört, att
en nedsättning i den för hel pension i allmänhet stadgade tjänståldern
vore på sin plats, när mer än vanligt långa förberedelser kräfdes för
att vinna och ådagalägga nödig kompetens för tjänstens behöriga skötande,
men tillika förklarat, att det vore angeläget att begränsa undantagen
till det minsta möjliga antal grupper af tjänstinnehafvare samt
att under en och samma bestämmelse sammanföra alla tjänstinnehafvare
med något så när likformig verksamhet och kompetens.
Dessa principer, som läge till grund för bestämmelserna i 5 § af
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension vore, enligt statskontorets mening, fullt riktiga. Att under sådana
förhållanden bland nu ifrågavarande tjänstinnehafvare liksom bland
öfriga grupper af befattningshafvare kunde förekomma fall, då vid tidpunkten
för tvungen afgång från tjänsten ännu åtskilliga år fattades i
den för rätt till hel pension stadgade tjänståldern, kunde icke undvikas,
och detta syntes, så länge ett sådant förhållande icke vore regel
inom viss tjänstemannagrupp, icke böra föranleda någon undantagsbestämmelse.
Huruvida en dylik undantagsbestämmelse kunde anses på grund
af hvad landtbruksstyrelsen nu anfört vara på sin plats vare sig i fråga
om nyssnämnda föredragande eller beträffande öfriga nu ifrågavarande
tjänstinnehafvare, kunde statskontoret med ledning af tillgängliga handlingar
icke bedöma; men statskontoret, som visserligen ansåge sig böra
vidhålla sina principiella betänkligheter mot rubbningar af pensionslagens
bestämmelser i förevarande hänseende, ville emellertid framhålla,
att, därest det visade sig, att de nuvarande bestämmelserna medförde
svårigheter för behörig rekrytering af dessa tjänster eller åstadkomme,
att innehafvarna af dessa tjänster i regel icke komme i åtnjutande af
skälig pension, samt således måste anses lända till obillighet för dem vid
jämförelse med andra tjänstinnehafvare, omständigheter syntes föreligga
af beskaffenhet att berörda principiella betänkligheter måste vika.
Sedermera har statskontoret i den 22 december 1910 afgifvet underdånigt
utlåtande öfver styrelsens öfver nämnda centralanstalt framställning
åberopat sitt nyssberörda underdåniga utlåtande den 8 i samma
månad.
Såsom redan i det föregående blifvit angifvet, har i 1907 års pensionslag
tillfälle blifvit vissa tjänstemän beredt att erhålla full pension
vid något tidigare lefnadsår och vid afsevärdt lägre tjänstålder än som
Departements
chefen.
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
är stadgadt för civila tjänstinneliafvare i allmänhet. Dessa tjänstemän
intogo redan före den nya pensionslagens utfärdande dylik undantagsställning
på grund däraf, att deras tjänstgöring ansågs vara af mera
ansträngande natur eller därför att det för dem kräfdes mer än vanligt
långa förberedelser för att vinna och ådagalägga nödig kompetens för
respektive tjänsters behöriga skötande.
Bland dessa tjänstinneliafvare äro lärarna vid rikets universitet
och vid vissa andra särskilt angifna högskolor, med hvilka lärare såväl
lärarna vid landtbruksinstituten som centralanstaltens tjänstemän i här
ifrågavarande hänseende med fullt skäl synas kunna likställas. Beträffande
sistberörda lärare och tjänstemän är i sammanhang med fastställandet
af vederbörande lönestater respektive 1905 och 1906 föreskrifvet, att de
skulle vara skyldiga att afgå vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår.
Om de vid nämnda lefnadsålder icke innehade erforderligt antal tjänstår
för erhållande af pension, ägde de sålunda enligt ifrågavarande bestämmelse
kvarstå i tjänsten, till dess de stadgade tjänståren voro uppnådda.
Då emellertid bland villkoren för löneförmånernas åtnjutande därjämte
förekom, att vederbörande tjänstemän voro underkastade de förändrade
bestämmelser, som ifråga om pension kunde varda utfärdade,
äro de numera, i enlighet med den nya pensionslagens föreskrifter,
skyldiga att afgå vid 67 lefnadsår, vare sig den stadgade tjänståldem
af 35 år då blifvit uppnådd eller ej.
Vid besättande af såväl lärarbefattningar vid landtbruksinstituten
som föreståndare- och öfverassistentplatser vid centralanstalten kan det
i många fall vara önskvärdt att kunna påräkna sökande från universiteten,
i vissa fall äfven från veterinärinstitutets och tekniska högskolans
lärarkårer. Utsikterna härför äro emellertid för närvarande synnerligen
små, då pensionsförhållandena vid dessa sistnämnda läroanstalter äro
så ojämförligt mycket fördelaktigare än vid landtbruksinstituten och
centralanstalten. Och att detta kan komma att inverka i hög grad menligt
såväl på landtbruksundervisningens tidsenliga bedrifvande som på
utvecklingen af den viktiga försöksverksamheten på jordbruksområdet
är uppenbart.
Olägenheten häraf blir än mera kännbar, då de stora fordringar
på såväl framstående vetenskapliga insikter som praktisk erfarenhet och
duglighet, hvilka måste ställas på här ifrågavarande lärare och försöksledare,
hafva till gifven följd, att äfven sökande från andra verksamhetsområden
endast i ett eller annat sällsynt undantagsfall kunna påräkna
att vid så unga år erhålla anställning vid vare sig landtbruksinstitut
eller centralanstalten, att de vid uppnådda 67 lefnadsår innehafva
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
15
nu erforderligt antal tjänstår. Af de för närvarande vid landtbruksinstituten
anställda 16 ordinarie lärare kunna enligt nu för dem gällande bestämmelser
endast 8 påräkna att erhålla full pension. De öfriga uppnå
erforderliga 35 tjänstår först vid 68—80 års ålder, 6 af dem först efter
uppnådda 73 år. För centralanstaltens tjänstemän ställa sig, såsom i
det föregående blifvit anfördt, gällande pensionsbestämmelser ännu ogynnsammare.
Fullgiltiga skäl synas mig sålunda föreligga att bereda såväl landtbruksinstitutens
lärare som centralanstaltens tjänstemän motsvarande förmåner
ifråga om pension, som lärare vid universiteten och vissa andra
i pensionslagen angifna högskolor nu åtnjuta.
Centralanstaltens styrelse har beträffande lefnadsåldern föreslagit
bibehållandet för anstaltens tjänstemän af nu gällande åldersgräns eller
67 år. Då emellertid dessa tjänstemän härigenom skulle komma att
intaga en undantagsställning, som alltid i viss mån skulle kunna medföra
olägenheter sådana som jag ofvan antydt, och då därtill ytterligare
kommer, att tjänstgöringen vid centralanstalten torde kunna anses vara
af mera ansträngande natur på grund af de resor, som tjänstemännen
i stor utsträckning måste företaga för att vid försöksverksamhetens bedrifvande
skapa det samarbete med det praktiska jordbruket, som med
rätta framhållits såsom ett önskemål, synes mig åldersgränsen äfven för
dessa tjänstemän böra bestämmas till 65 år.
Den nu gällande lönestaten för statskonsulenterna fastställdes vid
1905 års riksdag och äfven för dem stadgades då ifråga om pension
detsamma som för lärarne vid landtbruksinstituten. De voro sålunda
före den nya pensionslagens ikraftträdande pensionsberättigade vid 65
lefnadsår och 35 tjänstår och de måste nu afgå vid 67 års ålder, oberoende
af det antal tjänstår de hunnit intjäna. Då deras tjänstgöring på grund
af ansträngande resor, som de under så godt som hela året måste företaga,
är synnerligen betungande och uppslitande, torde de beträffande
den för skyldighet att afgå föreskrifna lefnadsåldern närmast böra likställas
med landtbruksingenjörer och distriktslandtmätare och densamma
sålunda äfven för dem bestämmas till 65 år. Då de emellertid i motsats
till dessa sistnämnda tjänstemän, som ganska tidigt kunna vinna
sådan anställning, som berättigar till tjänstårsberäkning, i allmänhet först
vid utnämning till statskonsulent — och då i regel vid jämförelsevis
högre ålder — inträda i statens tjänst, finner jag landtbruksstyrelsens
framställning, att de redan vid uppnådda 25 tjänstår skola vara pensionsberättigade,
fullt befogad. De skulle under sådana förhållanden komma
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
att inrymmas i samma grupp af tjänstinnehafvare som länsveterinärerna,
hvilka, äfven de, först vid mera framskriden ålder, kunna påräkna att
vinna befordran till denna tjänst och först då få börja att räkna tjänstår
som berättiga till pension.
De af mig nu ifrågasatta ändringarna i förevarande § af pensionslagen
lära böra få sin plats i det nya mom. f), motsvarande nuvarande
mom. e).
Hvad slutligen angår byråchefen för landtbruksärenden i landtbruksstyrelsen,
intar denne i så måtto en särställning, att till befattningsåsom
sådan kan utses endast en i praktiska värf pröfvad, med jordbruket
och dess binäringar fullt förtrogen man. En sådan person torde
vtterst sällan förut innehaft statstjänst och i hvilket fall som helst vid
sin befordran till ifrågavarande byråchefstjänst hafva nått en mognare
ålder. Med nuvarande bestämmelser lärer han däiför i allmänhet icke
kunna beräknas komma i åtnjutande af hel pension. En sänkning i den
till dylik pension berättigande tjänståldern synes mig sålunda äfven bär
vara af behofvet påkallad, om man skall kunna påräkna att till denna
för landets jordbruk så viktiga befattning erhålla lämplig person med
önskvärda förutsättningar att tillföra landtbruksstyrelsen den erfarenhet
och sakkunskap, som kräfvas för att det praktiska jordbrukets intressen
skola blifva på nöjaktigt sätt inom styrelsen tillgodosedda. Anledning
till att för denna tjänstinnehafvare sänka den nu för skyldighet att afgå
stadgade lefnadsåldern — 67 år — anser jag, lika med landtbruksstyrelsen,
icke föreligga.
Hvad jag ifrågasatt beträffande byråchefen för landtbruksärenden
i landtbruksstyrelsen torde lämpligen böra erhålla sin plats i ett nytt
mom. i) i förevarande §.
I full öfverensstämmelse med hvad statskontoret i sina utlåtanden
öfver de här förevarande framställningarna anfört, anser äfven jag, att
afvikelser från de i nu gällande pensionslag gjorda grundstadgandena
endast undantagsvis böra förekomma och alltid begränsas till endast de
fall, där särskildt viktiga skäl påkalla undantagsbestämmelser. Sådana
skäl synas mig i de här angifna fallen vara förhanden. Med de för
här ifrågavarande befattningar nu gällande pensionsförmåner kunna
afsevärda svårigheter uppstå att få befattningarna på fullt tillfredsställande
sätt besatta. Och innehafvarna af dem torde, såsom jag i det
föregående påvisat, i regel icke kunna tillträda dessa vid så tidig ålder,
att de, då de uppnått den lefnadsålder, vid hvilken de enligt nu gällande
bestämmelser måste afgå, hunnit intjäna nu för dem stadgade tjänstår.
Bankouiskottets utlåtande Nr 43.
17
De ändringar i pensionslagen, som ioranledas af hvad jag nu
föreslagit, böra införas i lagens 5 § och omedelbart träda i kraft.»
Hvad först augår förslaget, i hvad det afser ändrade bestämmelser
i fråga om chefens för medicinalstyrelsen pensionsrätt, tillåter sig utskottet
erinra därom, att detta förslag föranledts af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande omorganisation af och
lönereglering för medicinalstyrelsen. Detta förslag åter var uppgjordt
under förutsättning att veterinärärendena skulle öfverflyttas från medicinalstyrelsen
till landtbruksstyrelsen. Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning
har emellertid på grund af kamrarnas skiljaktiga beslut för
denna Riksdag förfallit. Enligt hvad af statsutskottets utlåtande nr 103
inhämtas, har statsutskottet funnit jämväl frågan om organisation af
och lönereglering för medicinalstyrelsen böra för det närvarande förfalla
och därför afstyrkt såväl Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning
som ock i ämnet väckta motioner.
Under sådana förhållanden anser sig ej heller bankoutskottet böra
tillstyrka någon ändring af pensionslagens bestämmelser beträffande
chefen för medicinalstyrelsen utan böra dessa bestämmelser bibehållas
vid sin nuvarande lydelse.
Beträffande förslaget om ändrade pensionsbestämmelser för provinsialläkare
och förste provinsialläkare har utskottet icke haft något
att erinra.
Vidkommande öfriga af Kungl. Maj:t föreslagna ändringar, nämligen
i fråga om pensionsåldern för byråchefen för landtbruksärenden i
landtbruksstyrelsen, lärare vid landtbruksinstituten, statskonsulenter samt
öreståndare och öfverassistenter vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet har utskottet, som anser det vara angeläget att så
mycket som möjligt begränsa undantagen från den generella bestämmelsen
rörande antalet uppnådda tjänstår, ej funnit tillräckligt vägande
skäl anförda för bifall till förslaget. Det lärer nämligen knappast kunna
visas, att det medfört svårigheter att behörigen rekrytera ifrågavarande
tjänster. Då för öfrigt äfven andra tjänster kunde tänkas böra af enahanda
skäl likställas med dem, om hvilka här är fråga, har utskottet
ansett de principiella betänkligheterna böra mana till försiktighet,
hvarför utskottet funnit sig böra afstyrka bifall till förslaget i denna del.
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer
utskottet,
Bihang till Riksd. prat. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 34 Höft.
Vtukottet.
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
att Riksdagen, i anledning af Kung],
förevarande proposition, ville för sin del antaga
fogade förslag till lag om ändrad lydelse al
lagen den 11 oktober 1907 angående civila
innehafvares rätt till pension.
Stockholm den 19 maj 1911,
Maj:ts
härvid
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
19
Bilaga.
Lag
r
om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjånstinnehafvares rätt till pension.
5 §•
(Nuvarande lydelse:)
Rätt att komma i åtnjutande af
hel pension inträder:
för manlig t länsinnehafvare vid
uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;
för kvinnlig tjänstinnehafvare
vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tjänstår;
dock att sådan rätt inträder:
a) för ämneslärarinna vid de allmänna
läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna
samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads- och tjugufem
tjänstår;
b) för tjänsteman, som varit anställd
vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio
lefnads- och trettio tjänstår;
c) för provinsialläkare: vid sextiotvå
lefnads- och tjugusju tjänstår;
d) för läkare vid hospital eller
asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning,
gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna
anställda
lärare äfvensom beridare vid hingst
-
(Af utskottet föreslagen lydelse:)
Rätt att komma i åtnjutande af
hel pension inträder:
för manlig tjänstinnehafvare vid
uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;
för kvinnlig tjänstinnehafvare vid
uppnådda sextio lefnadsår och trettio
tjänstår;
dock att sådan rätt inträder:
a) för ämneslärarinna vid de allmänna
läroverken, högre lärarinneseminariet.
, folkskoleseminarierna
samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads- och tjugufem
tjänstår;
b) för tjänsteman, som varit anställd
vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio
lefnads- och trettio tjänstår;
c) för provinsialläkare och förste
provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare;
vid sextiotvå lefnadsoch
tjugu tjänstår;
d) för läkare vid hospital eller
asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning,
gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna
anställda
lärare äfvensom beridare vid hingst
-
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
(.Nuvarande lydelse:)
depå: vid sextiotvå lefnadsår och
trettio tjänstår;
e) för lärare vid universiteten,
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska
centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkarinstitutet, undervisningsanstalterna
för barnmorskor,
veterinärinstitutet, fria konsternas
akademi och musikaliska akademiens
konservatorium äfvensom för länsveterinärer:
vid sextiofem lefnadsoch
tjugufem tjänstår;
f) för bevakningspersonalen vid
fångvårdsanstal terna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning,
andra ämnes- och öfningslärare
vid statens läroverk än
de under d) och e) särskildt angifna
äfvensom geologer vid Sveriges
geologiska undersökning, landtbruksingenjörer
och distriktslandtmätare
samt tjänstemän och betjänte
vid den lokala skogs förvaltning en:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;
g) för chefen för medicinalstyrelsen
och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår
och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse, enhvar af dem tillhör.
{Af utskottet föreslagen lydelse:)
depå: vid sextiotvå lefnadsår och
trettio tjänstår;
e) för förste provinsialläkare, som
icke tillika är provinsialläkare: vid
sextiofem lefnads- och tjugutre
tjänstår;
f) för lärare vid universiteten,
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska
centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkarinstitutet, undervisningsanstalterna
för barnmorskor,
veterinärinstitutet, fria konsternas
akademi och musikaliska akademiens
konservatorium äfvensom för länsveterinärer:
vid sextio fem lefnadsoch
tjugufem tjänstår;
g) för bevakningspersonalen vid
fängvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning,
andra ämnes- och öfningslärare
vid statens läroverk än
de under d) och f) särskildt angifna
äfvensom geologer vid Sveriges
geologiska undersökning, landtbruksingenjörer
och distriktslandtmätare
samt tjänstemän och betjänte
vid den lokala skogsförvaltningen:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;
h) för chefen för medicinalstyrelsen
och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår
och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse, enhvar af dem tillhör.
Denna lag träder i kraft den
1 januari 1912.
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
21
Reservation
af herrar von Stapelmohr, Hedenstierna, Troedsson, Svensson i Skyllberg
och Mallmin, hvilka yrkat bifall till den af Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen af mom. f) och i) af förevarande lagförslag.
Herrar C äril) er g, Eklund, Hansson i Solberga, Thylander och
Neiglick hafva begärt få antecknadt, att de ej deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.
Bihang till Biksd. prof. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 34 Häft.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.