Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna under villkor af oför ytterlighet donerade jord ej må afhundas städerna utan Riksdagens samtycke m. m.

1911-05-08 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1911:13, Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna under villkor af oför ytterlighet donerade jord ej må afhundas städerna utan Riksdagens samtycke m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 maj 1911 kl. 3 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i

anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

med anhållan, att den till städerna under villkor af

oför ytterlighet donerade jord ej må afhundas städerna

utan Riksdagens samtycke m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion nr 334 kar herr Motion

Lindhagen hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj.-t anhålla, att

den till städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord ej

må afhändas städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett öfvervägande

jämväl måtte äga rum, huruvida ej dispositionen öfver denna

jord bör, såvidt på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter,

utfärdade under medverkan äfven af Riksdagen.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»I ett betänkande af den 30 december 1897 har kammarkollegium

lämnat en ingående utredning rörande den till städerna af kronan donerade

jord. Häraf inhämtas bland annat, att för donationerna i regel

uppställts fordran på den förlänta egendomens oförytterlighet men att

inom många städer betydande delar af donationsjorden, donators stränga,

ofta upprepade förbud till trots, under tidernas lopp på mångahanda

sätt obehörigen kommit i enskild värjo.

På senare tider har ofta mellan sådana besittningstagare och

städernas fullmäktige träffats öfverenskommelse, hvarigenom besittningstagandet

på vissa villkor godtagits. Dylika överenskommelser ha sedan

Bihang till Riksd.prot. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Ser. 13 Höft. (Nr 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

underställts Kungl. Maj:t, hvilken ock i allmänhet i administrativ väg

fastställt desamma.

Genom kungl. brefvet den 27 januari 1899 har Kungl. Maj:t

likaledes i administrativ väg vidare förklarat sig vilja till pröfning i

hvarje särskildt fall upptaga ansökningar från vederbörande städer om

rätt att till enskilda afyttra behållen donationsjord inom stadsplan

och i skäliga undantagsfall äfven utom stadsplan. I öfverensstämmelse

härmed bifaller Kungl. Maj:t nu i regel framställningar, som inkomma

från städer om rätt att få i större eller mindre omfattning försälja

stadsjord såväl inom som utom stadsplan.

Det är nu klart, att städerna själfva ej kunna ändra donationernas

karaktär, vare sig man med kammarkollegium enligt dess förutnämnda

utredning anser, att dessa icke äro af förnämligare beskaffenhet än

upplåtelse under ständig nyttjanderätt, eller betraktar jordens o för - ytterlighet som en bestående inskränkning i en öfverlåtelse med äganderätt.

Endast donator själf, det vill säga kronan, kan eftergifva dylikt

villkor, som förbehållits vid donationen. Och enligt nu gällande författning

representeras kronan i hithörande ärenden af Kungl. Maj:t

och Riksdagen. Kronans rätt i afseende å kronodomäner får nämligen

enligt 77 § regeringsformen icke utan Riksdagens samtycke på något

sätt kronan afhändas. Nu går det emellertid som sagdt så till, att

Kungl. Maj:t i administrativ väg utan Riksdagens hörande dels fastställer

överenskommelser om godtagande af donationsjords obehöriga

afhändande från städerna dels bifaller ansökningar från städerna att få

afhända sig donationsjord.

Denna praxis har för mig vid förfrågan inom civildepartementet

uppgifvits grunda sig på kommunallagens föreskrift om, att stadsfullmäktiges

äfvensom allmän rådstugas beslut skola för att vinna

bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse,

då det angår »försäljning, pantförskrifning eller utbyte af sådan

staden tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta afseende

ändamål genom gåfva eller testamente staden tillfallit, äfvensom

öfverenskommelse, som medför förändring i de rättigheter, staden

till sådan fastighet äger». Frånsedt att kommunallag dock ej kan

ändra grundlag, synes det uppenbart, att nämnda bestämmelse icke alls

afsett förevarande fall, där fråga gäller statsjord och donator för öfrigt

fortfarande existerar, utan endast donationer, hvars villkor ej vidare

kunna af den enskilde gifvaren bevakas, eller som staden bekommit

med full äganderätt och därför ägt att utan vidare afhända sig, därest

ej kommunallagen mellankommit och föreskrifvit underställning till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tiUfäUk/a utskotts utlåtande Nr 13. 3

Konungen. Detta bestyrkes oek af motiven till 1859 års kommittébetänkande

till nya kommunalförfattningar, från kvilket nämnda bestämmelse

härleder sig. Där heter det nämligen härom: »Förändrade

förhållanden i en framtid kunde göra det af vikt för en kommun att

uti sin gemensamma ekonomi vidtaga åtgärder, som fordrade genomgripande

förändringar uti inrättningar för samma ändamål från en förgången

tid: och om för deras förverkligande nödigt blefve att föryttra

fastigheter, dem en föregående generation inom kommunen eller enskild

person för sådant ändamål anslagit, borde det väl icke kunna

anses mot stiftelsens villkor stridande, att kommunen med Kungl.

Maj:ts nådiga bifall finge söka att under en annan form draga nytta

af stiftarens välvilja.»

Att Riksdagens samtycke bör i dessa frågor inhämtas, har äfven

ifrågasatts i ett af justitiekanslersämbetet den 21 juli 1910 afgifvet

utlåtande öfver ansökningar, att staden Sala måtte tillerkännas rätt

att till vederbörande innehafvare försälja den del af stadens donationsjord,

som utgjordes af de så kallade tilldelningarna och intagorna å

stadeus skogsmark. Härom säges i utlåtandet:

.»Justitiekanslersämbetet anser sig äfven böra fästa uppmärksamheten därpå

att det kan ifrågasättas, huruvida icke Riksdagens samtycke erfordras till den

ifrågavarande jordens försäljning. Enligt 77 § regeringsformen får kronojord icke

kronan afhändas utan Riksdagens samtycke. Den jord, hvarom nu är fråga, har

visserligen af kronan donerats till staden Sala, som enligt samma grundlagsrum

också är berättigad »njuta laglig rätt därå till godo», men jorden är dock icke helt

och hållet afhänd kronan och det allmänna, ty enligt gällande författningar kan

jorden icke gå i handel och vandel emellan enskilde och kronan är alltjämt både

berättigad och i stånd att upprätthålla de om jordens disposition meddelade föreskrifter.

Först genom jordens försäljning till enskilde upphör fullständigt kronans

dominium öfver jorden och kronan har sedan att i fråga om tillsynen öfver donationen

hålla sig allenast till det kapital, som trädt i jordens ställe. För inhämtande

af Riksdagens samtycke talar äfven den omständigheten, att ett bifall till stadsfullmäktiges

ansökning innebär ett brytande med den grundsats, som genom århundraden

varit gällande i fråga om den af kronan till städerna donerade jorden.

Det genom nådiga brefvet den 26 april 1905 lämnade medgifvande till Torshälla stad

att afhända sig donerad kronojord är emellertid tillkommet utan Riksdagens medverkan.

»

Det i utlåtandet omnämnda fallet Torshälla afsåg äfven donationsjord

utom stadsplan. Enligt hvad justitiekanslern vid förfrågan meddelat

mig syftar utlåtandets yttrande om den grundsats, som enligt ämbetets

uppfattning skulle genom ett bifall till ansökningen brytas, på upprätthållandet

från kronans sida af villkoret om donationsjordarnes

oförytterlighet. Emellertid har Kungl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

utöfver dessa två, i administrativ väg medgifvit försäljning af donationsjord

inom stadsplan, men har i dessa fall justitiekanslern icke blifvit

hörd, enär regeln lär vara, att kanslerens utlåtande infordras öfver

disposition af stadsjord, donerad af enskilde, och kammarkollegii utlåtande,

när frågan rör kronodonationer.

Det erinras i justitiekansler^ ofvanintagna utlåtande att oafsedt

ärendets författningsenliga behandling, talar i hvarje fall visst sakskäl

för att Riksdagen höres i dessa ämnen. Ett ännu starkare motiv för

ett sådant tillvägagående ligger i jordfrågornas grundläggande betydelse

och den större omtanke därutinnan, som vår tid framtvingar efter erfarenheterna

af senaste tiders låtgåpolitik. Om i många, kanske i de flesta

fall förhållandena tilläfventyrs utvecklat sig så, att en återvinning af

städerna obehörigen redan afhänd jord ej lämpligen kan ifrågasättas,

så synes däremot, med de nya erfarenheter vi vunnit om förra århundradets

ekonomiska jordpolitik, nu omsider börja randas den dag, då man

förstår, att förfädernas föredöme, att hålla på det allmännas äganderätt

till sin jord, bör ur alla berättigade intressens synpunkt lända till efterföljd.

Det är sannerligen ingen anledning för städerna att nu vidare

lämna ut sin jord till ett byte för det enskilda mångleriet. Staten,

som nyligen genom sin lagstiftning inrättat ett särskilt så kalladt

tomträttsinstitut för tomtupplåtelse af allmän jord med bibehållande

af äganderätten, bör därföre liksom i gamla dagar hålla på donationsjordens

oförytterlig!^ samt hänvisa städerna till tomträttsinstitutet

och inrättandet af nödiga kreditkassor för ändamålet.

Äfven om undantagsvis ett afhändande af donationsjord må på

grund af särskilda omständigheter medgifvas, bör dock staten åtminstone

kräfva, att köpeskillingen fonderas och att fonden för framtiden upprätthålles,

så att den såsom afsikten var med donationsjorden bereder

staden ett varaktigt gagn. Detta föreskrifves städse när medgifvande

lämnas till försäljning af enskildt fideikommiss i fast egendom. Ibland

lär eu dylik föreskrift lämnats af Kungl. Maj:t äfven vid medgifvande

att jord, donerad af kronan, må försäljas. Väckes fråga att få bortbyta

donationsjord mot annan fastighet bör den senare i stället iklädas

donationsjords egenskap.

Allt talar således jämväl för att frågan om städernas donationsjord

upptages af staten till ett allvarligt och tidsenligt begrundande

samt ordnas genom en af Konung och Riksdag antagen författning.

På hufvudsakligen förenämnda grunder — justitiekanslerns förenämnda

utlåtande var mig dock då obekant — hemställdes af mig vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

t)

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

denna riksdag uti motionen nr 247, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t uttala den uppfattningen, att den till städerna under

villkor af oförytterlig!^ donerade jord ej må mot 77 § regeringsformen

afhändas städerna utan Riksdagens samtycke, eller, om detta ej kan

bifallas, hos Kungl. Maj:t anhålla, att bifall till framställningen af ena

eller andra slaget om sådan donationsjords afyttrande ej må äga rum

utan Riksdagens hörande och samtycke samt, såvidt afser städernas

ännu behållna jord, i hvarje fall medgifvas endast när synnerliga omständigheter

därtill föranleda.

Denna motion kan emellertid som bekant icke erhålla realitetsbehandling

i följd af den olösliga konstitutionella konflikt som

uppstått om densamma (se konstitutionsutskottets memorial nr 1

och 3 och kamrarnas däröfver fattade skiljaktiga beslut). Hufvudpunkten

i motionen hvilar för all framtid opröfvad och de alternativa

yrkandena ha af motionären med Andra kammarens begifvande

återkallats.

I anledning häraf och då det väckta spörsmålet enligt min uppfattning

är på grund af sin vikt särdeles förtjänt af pröfning i sak,

nödgas jag nu återupptaga ämnet i förhoppning, att det skall kunna

finna en fristad inom något Andra kammarens tillfälliga utskott. Den

ordinarie motionstiden är visserligen till ända, men enligt 55 § riksdagsordningen

må motion framställas, så länge Riksdagen är samlad,

i fråga, som af redan inom någondera kammaren fattadt beslut eller

annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledes.

Dessutom är det kammare obetaget att för särskildt fall medgifva,

att motion tillhörande tillfälligt utskotts behandling äfven senare må

väckas. >

Andra kammarens utskott har i ärendet yttrat följande:

»Såsom af motionären framhålles, har frågan om kronans jorddonationer

till städerna varit föremål för en ingående undersökning af

kungl. kammarkollegium. Denna föranleddes närmast däraf att åtskilliga

städer ingått till Kungl. Maj:t med begäran om ordnandet af

rättsförhållandet mellan kommunen och enskilda, hvilka under tidernas

lopp kommit i besittning af donationsjord. Uti brefvet den 17 juni

1893, hvari Kungl. Maj:t anbefaller utredningens verkställande gör sig

den uppfattningen gällande, att bästa lösningen af hithörande spörsmål

vore om städerna finge rätt att med full äganderätt upplåta sin åt

kronan tilldelade donationsjord. I enlighet härmed föreslog också

kammarkollegium i sin skrifvelse den 30 december 1897, att det genom

Andra

kammaren*

utskott»

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

allmän författning måtte stadgas, det gällande bestämmelser i afseende

på dispositionen af städernas donationsjordar icke utgöi-a binder för

städerna att, under de villkor och förbehåll, som Kungl. Maj:t uppå

därom skeende framställning särskild! för hvarje stad bestämmer, vare

sig bekräfta sådant redan förhandenvarande enskildt innehaf utaf

donationsjord, som frånsedt jordens donationsegenskap uppfyller villkoren

för grundläggande af tjuguårig häfd enligt nådiga förordningen den 22

april 1881, i den mån dylik bekräftelse må vara erforderlig; eller med

äganderätt föryttra sådan i städernas egen värjo befintlig jord af omförmälda

beskaffenhet, hvilken uti behörigen fastställda stadsplaner

ingår såsom tomter eller särskilda delar af sådana.

Kammarkollegium afsåg härmed, att sedan i allmän författningett

principiellt medgifvande lämnats städerna att bekräfta enskildas

äganderätt till donationsjord, det skulle åligga hvar stad för sig att

inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till alla de villkor och förbehåll

med afseende å befogenhetens utöfning, om hvilka författningen

ej lämnade föreskrift. Enär man till det yttersta borde tillgodose

donationsändamålet, borde sådana bestämmelser för hvarje särskild stad

utfästas i fråga om dispositionen af inflytande försäljningsmedel, att

dessa på varaktigast möjliga sätt komme staden till godo.

Förhållandena ha emellertid utvecklat sig annorlunda, än kammarkollegium

funnit lämpligt och öfverensstämmande med samhällets intressen.

Någon allmän författning af det slag kollegiet tydligen afsåghar

icke kommit till stånd. I stället utfärdades den 27 januari 1S99

ett kungl. bref, hvari omförmäldes, att Kungl. Maj:t på administrativ

väg skulle till pröfning i hvarje särskild! fall upptaga framställningar

om försäljning af till stad donerad kronojord. Brefvet innehåller för

öfrigt ingenting angående bevarandet af ändamålet med donationen

eller de villkor, som af stad i sådant syfte skulle föreslås. Följden

häraf har blifvit, att donationsjorden i ganska stor utsträckning öfvergått

i enskild ägo och utan att kommunen tillförsäkrats varaktig nytta

af de medel jordens försäljning tillfört dem. Särskild! under senare ur,

då stadsplanearbetet tagit ökad fart i städerna genom tillkomsten af

den nya lagen om stadsplan och tomtindelning, och större områden än

tillförne på grund af befolkningstillväxten behöft regleras, bär det

stundom förekommit, att städerna samtidigt med begäran om fastställelse

af stadsplan å visst område anhållit, att inom detsamma befintlig

donationsjord måtte af staden få föryttras. Undan för undan

af händes kommunen härigenom sina donationsjordar, utan att fundering

af de inflytande medlen på ett eller annat sätt ägde rum.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlutande Nr 13.

Motionären har emot detta förfarande framställt tvenne anmärkningar.

Dels uttalas, att samhället i längden icke gagnas därigenom

att donationsjorden utan vidare och allmänt öfvergår i enskild ägo,

dels förmenas, att Kungl. Maj:t icke har laga rätt att på administrativ

väg disponera kronoj orden.

I fråga om den förstnämnda anmärkningen vill utskottet framhålla,

att lagstiftningen numera — sedan en dyrköpt erfarenhet visat

önskvärdheten däraf — på olika sätt söker möjliggöra såväl bibehållandet

af kommunens jord i dess ägo under för byggnadsverksamhet

gynnsamma förhållanden, som underlättar kommunens åtkomst af mark,

som är behöflig för samhällets utveckling. Sålunda skrifver lagberedningen

i sitt förslag till ny jordabalk del II, att beredningen »delar

den uppfattning, att för städers och därmed likställda samhällens jordpolitik

den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till mark,

som ägnar sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt

det allmänna bevaras». Det är äfven den uppfattningen, som varit

bestämmande för tomträttsinstitutets inskrifvande i svensk lag och dess

allt vidsträcktare tillämpning inom stadssamhällena. De nya förslagen

om förköpsrätt och expropriationslösen m. m. äro äfven i sin mån

uttryck för samma tankegång.

Utskottet finner sålunda det numer vara ett erkändt förhållande,

att stadsjorden såvidt möjligt bör bevaras i det allmännas ägo under

förhållanden, som på samma gång lämna företagsamheten erforderlig

frihet och kommunen vinsten af de stigande värden stadsjorden må

representera. Tillämpas detta såsom sig bör uti förevarande fall, synes

det angeläget, att den donationsjord, hvilken ännu befinnes uti kommunens

besittning, icke med full äganderätt afhändes. I alla händelser

bör det icke ske på det sätt, att försäljningsmedlen användas för bestridande

af kommunalförvaltningens löpande utgifter, utan tillvaratagas

på ett för efterkommande generationer nyttigt sätt.

I fråga om den andra anmärkningen har motionären hänvisat

till ett uttalande af justitiekanslersämbetet den 21 juli 1910, hvari

ifrågasättes, att 77 § i regeringsformen är tillämplig uti hithörande

fall, och att Riksdagens samtycke kräfves innan kronojorden försäljes.

Denna paragraf har som bekant följande lydelse:

»Kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter,

kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken

och andra kronans fisken samt kronans öfriga lägenheter må Konungen icke utan

Riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåfva, eller på något

annat sätt, kronan afhända. De skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen därom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Forsa hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

föreskrifter; dock att de personer och menigheter, som, efter hittills gällande författningar

sådana kronans tillhörigheter nu innehafva eller nyttja, må njuta laglig

rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i

vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blifvande författningar, kunna till

skatte försäljas.»

Enligt utskottets mening torde denna paragraf äga tillämplighet

i fråga om det öfvervägande antalet af de fall, som förekomma, då

begäran om försäljning af donationsjord förekommer. Kammarkollegium

uttalar äfven i sin förutnämnda skrifvelse följande: »Den gängse

uppfattningen, att donationsjord är kronans jord, och att kronan således

aldrig afsagd sig äganderätten därtill synes visserligen icke äga

sin riktighet i fråga om alla donationsjordarna, i det nämligen, på

sätt i utredningen här ofvan anmärkts, kronan i åtskilliga fall måste

anses hafva efterlåtit jämväl sin äganderätt till jorden, men sådana

fall höra dock till undantagen, och äganderättsdonationerna, bortsedt

från de få verkligt allodiala upplåtelserna, torde med hänsyn till städernas

rättighet att förfoga öfver jorden icke vara af förnämligare

beskaffenhet än upplåtelserna under ständig nyttjanderätt.»

Det bör följaktligen anses vara i sin ordning och öfverensstämmande

med gällande grundlag, att donationsjorden icke föryttras, utan

att Riksdagen därtill lämnat sitt bifall antingen genom medverkan till

lagstiftning i ärendet eller för hvarje särskild! fall. Det uti kommunalförordningen

befintliga stadgandet, att stadsfullmäktige skola underställa

beslut om försäljning af donationsjord Kungl. Maj:ts pröfning,

ger icke Kungl. Maj:t befogenhet att härtill lämna sitt bifall

utan Riksdagens samtycke, när det är fråga om sådan jord, som

här afses.

Af det anförda framgår, att utskottet finner motionärens framställning

välgrundad, hvarför densamma tillstyrkes. Härtill föreligger

äfven så mycket större skäl, som Riksdagen genom en skrifvelse till

Kungl. Maj:t i ärendet synes kunna återföra detsamma till behandling

på det sätt kungl. kammarkollegium i sin skrifvelse år 1897 torde

ha afsett.

Utskottet får alltså hemställa att Andra kammaren för sin del

ville besluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att den till

städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord ej må afhändas

städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett öfvervägande jämväl

måtte äga rum, huruvida ej dispositionen öfver denna jord bör, såvidt

på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade

under medverkan äfven af Riksdagen.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Häremot har reservation afgifvits af herr Olsson i Kullenbergstorp.

Andra kammaren afslog utskottets hemställan och biföll ett

under öfverläggningen framställdt yrkande, att kammaren för sm del

ville besluta, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att ett

öfvervägande måtte äga rum, huruvida ej dispositionen öfver den till

städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord borde, såvidt

på staten ankomme, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade

under medverkan äfven af Riksdagen.

Andra kammarens beslut har delgifvits Första kammaren, som

hänvisat ärendet till förberedande behandling af sitt första tillfälliga

utskott.

Under tidernas lopp, särskild! under 1500- och 1600-talen, hafva utskottets

de flesta svenska städer af kronan i gåfva eller förläning erhållit jord- y ran *''

egendomar eller städernas donationsjordar, såsom de numera allmänneligen

benämnas. Anledningen härtill har hufvudsakligen varit den, att

utöfningen af borgerlig näring dåförtiden ansågs föga lönande och

borgerskapet fördenskull i sin verksamhet förtjänt af direkt ekonomiskt

understöd från statens sida. Att detta i allmänhet utgick i

form af fast egendom berodde gifvetvis på tidens ekonomiska förhållanden.

De upplåtna fastigheterna, hvilka omfattat så godt som

alla i jordeboken upptagna slag af fast egendom, hafva i allmänhet

varit af krononatur; men i åtskilliga fall har kronan genom byte mot

annan jord eller eljest mot vederlag, t. o. in. tvångsvis, tillvunnit sig

i enskild ägo varande jord, hvaraf stad varit i behof, för att sedermera

åt denna öfverlämnas.

Att tillförlitligt uppgifva sammanlagda ytinnehållet af städernas

donationsjord låter sig icke göra. Det torde dock uppgå till åtminstone

61,000 har, motsvarande omkring hälften af städernas samtliga

jordområden. Storleken af de särskilda städernas donationsjord varierar

högst betydligt. De största arealerna hafva följande städer med ungefärligen

nedan angifna antal har: Sala 9,510, Piteå 4,935, Gäfle 4,030,

Viinmerby 2,305, Sundsvall 2,070, Kristinehamn 1,965, Eksjö 1,960,

Karlstad 1,760, Åmål 1,535, Mariefred 1,515, Vänersborg 1,420, Göteborg

1,385, Haparanda 1,350, Mariestad 1,265, Luleå 1,255 och Örebro

1,225 har. Fullständigt i afsaknad af donationsjord äro af de äldre

städerna Falkenberg, Falsterbo, Falun, Filipstad, Hedemora, Lund, Motala,

Oskarshamn, Ronneby, Skanör, Skara, Skellefteå, Trelleborg, Uddevalla,

Vaxholm, Visby och Örnsköldsvik.

Bihang till Riksd pro''. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Ser. 13 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Det allmänna syftet med jorddonationerna har varit dels att förse

städernas näringsidkare med nödigt utrymme till boningsplatser, dels

att bereda städerna inkomst genom bruk af den till boningsplatser

ej använda marken. De särskilda ändamål, för hvilka donationerna

ägt ruin, finnas i många fall angifna i donationsurkunderna, såsom för

att utstakas till tomter, att användas till industriella ändamål, till

aflöning åt stadens ämbets- och tjänstemän in. m.

Med afseende å de villkor, under hvilka jorden af kronan upplåtits

åt städerna, kunna särskiljas följande tre hufvudgrupper, nämligen:

1) donationer under fullständig allodialrätt, d. v. s. med befogenhet

för staden att afhända sig jorden; 2) donationer, hvarigenom

jorden förklarats vara upplåten åt staden till evärdelig ägo eller med

andra ordalag i samma syfte, men utan angifven befogenhet för staden

att fritt disponera den donerade egendomen; och 3) donationer med

nyttjanderätt till den förlänta jorden. Till den första gruppen är att

hänföra endast ett fåtal donationer; den andra är något talrikare;

men de flesta donationerna, omkring åttio procent, falla under den

tredje gruppen d. v. s. medföra allenast nyttjanderätt till jorden. Det

vanligaste uttrycket härvid är, att jorden »unnas och efterlåtes att

njuta, bruka och behålla», därvid ordet »behålla» torde få anses utmärka

nyttjanderättens perpetuella beskaffenhet, ehuru uttrycket understundom

förstärkes genom tillägget »evärdeligen». Genom kungl. försäkringen

den 23 februari 1789, hvarest stadgas, att de städerna donerade,

förlänte och under namn af städs]ord begrepne egor skola

orubbade vid städerna bibehållas, kunna emellertid samtliga till denna

grupp hörande donationer — med undantag naturligen för sådana i

senare tid tillkomna upplåtelser, hvilka gälla endast tills vidare och

därför icke heller torde kunna såsom donationer erkännas — anses

vara upphöjda till perpetuel! giltighet, hvithet förhållande i själfva

verket synes ställa nyttjanderättsdonationerna jämsides med de under

nästföregående grupp afsedda, som lämnats under äganderätt. *)

Ehuruväl städerna endast i några få undantagsfall erhållit rätt

att afhända sig donationsjord, hafva, trots de stränga förbud däremot,

som förekomma såväl i donationsurkunder som i kungl. resolutionen

den 13 juli 1719 och kungi. brefvet den 25 september 1745, i många

städer betydande delar af donationsjorden obehörigen kommit i enskild

värjo och besittas af sina innehafvare med anspråk på äganderätt.

Åtskilliga städer hafva vidtagit åtgärder för återvinning af dem från
-

:) Se kammarkollegii här nedan omlörmälda utlåtande (sid 24, sista stycket i det tryckta uti.).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

gångna dylika jordar. Härom hafva förts långvariga rättegångar,

hvilka i allmänhet utfallit till städernas förmån.

Emellertid anbefallde Kungl. Maj:t år 1893 kammarkollegium

— enär det för befordrande i allmänhet af ett tjänligare tillgodogörande

af städernas donationsjordar likasom för befrämjande af enskildas

trygghet i besittningen af stadsjord, som kommit i deras värjo,

syntes vara af vikt, att åt städerna bereddes möjlighet ej allenast att

kunna med full äganderätt åt enskilda upplåta donerad jord än äfven

att, där sådan jord redan kommit i enskild besittning, kunna bekräfta

den gjorda upplåtelsen, så att den blefve för framtiden fullt betryggande

— att inkomma med betänkande, huruvida befogenhet i nu angifna

hänseenden kunde böra inrymmas åt städerna och i sådant fall,

hvilka förbehåll därvid borde fästas. Kollegiet afgaf i ärendet den

SO december 1897 ett utförligt betänkande, däri kollegiet bland annat

förmälde, att det enligt dess föreställning vore tjänligast, om, i öfverensstämmelse

med dittills iakttagna ordning, giltigheten af stadsfullmäktiges

eller allmän rådstugas beslut om afhändande af donationsjord

utom stadsplan i hvarje fall gjordes beroende af Kungl. Maj:ts

pröfning och fastställelse, i hvilket afseende någon allmän uttrycklig

bestämmelse emellertid icke syntes kollegiet erfordras, hvarjämte kollegiet

hemställde, att genom allmän författning måtte stadgas, det gällande

bestämmelser i afseende på dispositionen af städernas donationsj ordar

icke utgjorde hinder för städerna att, under de villkor och förbehåll,

som Kungl. Maj:t uppå därom skeende framställning särskildt för

hvarje stad täcktes i nåder bestämma, vare sig bekräfta sådant redan

förhandenvarande enskildt inuehaf utaf donationsj ord, som, frånsedt

jordens donationsegenskap, uppfyllde villkoren för grundläggande af

tjuguårig häfd enligt nådiga förordningen den 22 april 1881, i den

män dylik bekräftelse kunde vare erforderlig, eller med äganderätt

föryttra sådan i städernas egen värjo befintlig jord af omförmälta beskaffenhet,

hvilken uti behörigen fastställda stadsplaner inginge såsom

tomter eller delar af sådana.

Genom nådigt bref den 27 januari 1899 förklarade Kungl. Maj:t,

att då af den lämnade utredningen framginge, att den donationsj ord,

som vore belägen inom stadsplanens gränser, vunne användning i enlighet

med donationsändamålet, då densamma med full äganderätt öfverlätes

på enskilde, och följaktligen betänklighet icke mötte mot att,

fortfarande som hittills, meddela bifall till städernas framställningar om

tillstånd att till enskilde af donationsj orden aflåta tomter och tomtdelar

inom stadsplanen, jämväl i sammanhang med utvidgning af denna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

plan, eller mot meddelande af tillstånd för städerna att, då område inom

stadsplanen tidigare upplåtits till enskild person, men ovisst kunde

anses, huruvida upplåtelsen skett med äganderätt eller nyttjanderätt,

medgifva, att innehafvare!! finge till fastigheten åtnjuta full äganderätt,

men det i allmänhet icke kunde anses med donationsändamålet öfverensstämmande,

att städerna till enskilde föryttrade donationsjord, som

vore belägen utom stadsplanen, hvadan tillstånd till sådant afyttrande

eller till bekräftande med full äganderätt af redan verkställd upplåtelse

af sådan jord borde lämnas endast i sådana undantagsfall, då af särskilda

skäl upplåtelsen kunde visas vara af det gagn för staden, att

donationsändamålet kunde anses varda genom upplåtelsen uppfylldt,

samt, om än vid sådant förhållande skulle kunna ifrågasättas,

huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att förmå städerna att i den

största möjliga omfattning söka återvinna utom stadsplanens område

belägen donationsjord, som kommit under enskild värjo, och att foga

anstalt härom i så god tid, att hinder enligt förordningen om tjuguårig

häfd den 22 april 1881 icke måtte mellankomma, likväl, med

hänsyn därtill att åtgärder i sådan riktning på de flesta ställen komme

att vålla svårigheter af flera slag icke blott för jordinnehafvarne utan

äfven för städerna själfva samt att det på vissa ställen kunde påvisas,

att de bestående förhållandena vore för städerna gynnsammare än hvad

resultatet af en reduktion skulle blifva, ändamålsenligare vore att öfverlåta

åt städerna själfva att, efter å hvarje ort förekommande omständigheter,

afgöra, huruvida mått och steg skulle vidtagas för återvinnande

af städerna frångången donationsjord utom stadsplanen,

fann Kungl. Maj:t hvad i ärendet förekommit icke till någon annan

sin åtgärd föranleda, än att Kungl. Maj:t förklarade Sig vilja till pröfning

i hvarje särskildt fall upptaga de ansökningar, som kunde från städerna

inkomma vare sig angående tillstånd att till enskilde af donationsjorden

upplåta tomter eller tomtdelar inom stadsplanen, jämväl i

sammanhang med utvidgning af sådan plan, eller om medgifvande att

till enskilde föryttra donationsjord utom stadsplanen i sådana undantagsfall,

då af särskilda skäl upplåtelsen kunde visas vara af det gagn

för staden, att donationsändamålet kunde anses varda genom upplåtelsen

uppfylldt.

Enär jämlikt kungl. förordningen om tjuguårig häfd den 22 april

1881 den, som i god tro åtkommit fast egendom och efter vunnen lagfart

såsom ägare besuttit den utan afbrott under tjugu år, icke kan

frånhändas egendomen i följd af klander, som iustämmes på grund af

äldre rätt, lära numera, sedan mer än tjugu år förflutit från det be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

rörda förordning trädt i kraft, några s. k. donationsjordsprocesser i

allmänhet icke kunna af städerna med utsikt till framgång anhängiggöras.

Under tiden närmast efter meddelandet af Kungl. Maj:ts ofvan

anförda beslut hafva åtskilliga städer sökt och erhållit Kungl. Maj:ts

tillstånd att i enlighet med träffade överenskommelser reglera förhållandet

med enskildes från början obehöriga innehaf af donationsjord

därhän, att dessa på vissa villkor tillförsäkrats full äganderätt till

sådan jord.

Såväl före utfärdandet af merberörda bref som därefter har Kungl.

Maj:t bifallit ansökningar från städerna att få afhända sig donationsjord.

Vid beviljande af tillstånd för städerna att försälja donationsjord

har, såvidt utskottet inhämtat, endast undantagsvis föreskrifvits, att

köpeskillingen skulle fonderas.

Utskottet vill äfven här erinra, att af städerna upprättade allmänna

planer för hushållningen med donationsj orden skola underställas

Konungens befallningshafvandes godkännande [(F, K. S. § 75 b)].

Förändrade förhållanden kunna uppenbart betinga, att städernas

donationsj ordar icke vidare med fördel kunna disponeras för direkt

tillgodoseende af det ändamål, som donationen afsett, utan att de med

bättre gagn kunna disponeras för annat ändamål.

Det synes alltså utskottet, att, äfven om förhållandena i viss mån

inträdt i ett annat läge genom tomträttsinstitutets införande i vår

rättsordning, det för städerna fortfarande bör göras möjligt att afhända

sig donationsj ord ar eller att öfver dem förfoga på annat sätt, än donator

föreskrifvit. Men om sålunda donationen stundom ej kan i sin

ursprungliga form upprätthållas, måste donationens natur kräfva, att

i dylika fall tillses, att donationen allt framgent bibehålies vid förmåga

att, ehuru på förän drad t sätt, bereda städerna nytta, hvilket icke sker

därigenom att köpeskillingen ingår i städernas rörliga tillgångar. Det

lärer förty kunna vara angeläget, att städernas åtgöranden beträffande

dispositionen af deras donationsjordar bindas af bestämmelser, ägnade

att fortfarande befrämja donationens ändamål att bereda städerna varaktig

nytta.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet, under åberopande

af konstitutionsutskottets memorial nr 3 vid detta års Riksdag, hvaraf

Bihang till Riksd. prat. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Ser. 13 Höft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Föräta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

framgår, bland annat, att enligt konstitutionsutskottets mening förevarande

frågor rörande städernas donationsjordar falla under Konungens

ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt, hemställa,

att Första kammaren måtte på det sätt biträda

Andra kammarens i ärendet fattade beslut, att Första

kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen ville

i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte taga under öfvervägande huruvida ej beträffande

städernas disposition af den till dem under villkor af

oförytterlighet donerade jord sådana villkor och förbehåll

böra uppställas, att denna jords ändamål att

bereda städerna varaktig nytta upprätthålles.

Stockholm den 8 maj 1911.

På utskottets vägnar:

G. LAGERBJELKE.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 19X1.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.