Skrifvelse till Kungi. Maj.t angående åtgärder i syfte att åstadkomma enhetlighet vid löneregleringar inom statsförvaltningen m. m.
1911-03-21 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1911:4, Skrifvelse till Kungi. Maj.t angående åtgärder i syfte att åstadkomma enhetlighet vid löneregleringar inom statsförvaltningen m. m.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till Riksdagens kansli den 21 mars 1911 kl. 3 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj.t
angående åtgärder i syfte att åstadkomma enhetlighet vid
löneregleringar inom statsförvaltningen m. m.
I eu inom Andra kammaren väckt motion nr 273 ha herrar Tynell Motionen.
och Rissén hemställt, att liiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla,
»att åtgärder måtte vidtagas i syfte att, i den mån ske kan, enhetlighet
och likformighet i jämförliga hänseenden må för framtiden komma till stånd
vid regleringar af löneförhållanden för statens verk och myndigheter, vid
omorganisation af desamma äfvensom i fråga om de för dem gällande
instruktioner eller reglemente^; samt
att för ernående häraf förslag från olika verk, myndigheter eller
specialkommittéer rörande löneregleringar, omorganisationer samt nya eller
ändrade instruktioner eller reglementen måtte, innan de till slutlig pröfning
företagas, göras till föremål för granskning och yttrande af en kommission
eller delegation, bestående af dels särskilda, på dessa områden
förfarna och sakkunniga personer och dels ombud eller representanter för
den tjänstemannaklass inom respektive verk, som ärendena kunna beröra.»
Till stöd för sin hemställan ha motionärerna anfört:
»Sistlidet år hemställde undertecknade uti motion nr 72, att Riksdagen JWbfiwnnsen.
ville besluta att i skrifvelse hos Kungl. Maj it anhålla,
Bihang till Riksd. prof. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Ser. 4 Höft. (Nr 4).
1
2 Förda kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
dels om utredning: 1) huruvida det skulle blifva för staten ekonomiskt
fördelaktigt att i stället för hittills tillämpade systemet med särskilda
lönereglerings- och omorganisationskommittéer inrätta en obligatorisk
utrednings- och förslagsafgifvande byrå eller kommission, samt, frånsedt
den ekonomiska sidan häraf, 2) huruvida för framtiden löneregleringar och
omorganisationer lämpligen kunna och höra för vinnandet af likformighet
i löne-, befordrings- och andra hänseenden för så många statens verk som
möjligt underställas en sådan byrås eller kommissions utredning och förslag;
och
dels att Kung], Maj:t måtte för Riksdagen framlägga förslag i
ärendet.
I den motivering, som föregick ofvananförda framställning, erinrade
vi bland annat om, att en mängd kommittéer år efter år varit i verksamhet
för att förbereda och afgifva förslag i lönereglerings- och omorganisationsfrågor,
och att sådana kommittéer med olika sammansättning under de
senaste åren varit tillsatta för telegrafverket, statens järnvägar, postverket,
tullverket m. fl., samt att dessa olika kommittéer icke förmått afgifva förslag
till enhetliga eller likformiga bestämmelser för de personalgrupper
inom de olika verken, hvilka i fråga om ekonomiska behof och social
ställning kunna vara jämförbara.
Motionen, som afsåg, att Riksdagen borde taga i öfvervägande, dels
huruvida kommande löneregleringar och omorganisationer för jämförbara
verk kunna centraliseras och dels huruvida utredningar och förslag för
dessa kunna erhållas för mindre kostnader än hittills varit fallet, erhöll
ett i princip enhälligt tillstyrkande utlåtande från Andra kammarens tillfälliga
utskott nr 4. Då detta utlåtande (nr 3) vid behandlingen i kammaren
den 26 februari 1910 blef föremål för en vidtgående debatt, som
klart och tydligt ådagalade, att ärendet har sin stora betydelse för framtiden,
finna vi oss föranlåtna att, helst som frågan afslogs med endast
tjugu rösters majoritet, återupptaga densamma i år, men med framställning
af yrkandet i annan form.
Hänvisande till motionen från fjolåret och utskottets yttrande däröfver
bedja vi få tillägga, att, äfven om största antalet af statens verk
icke för närvarande stå omedelbart inför ny lönereglering eller omorganisation,
det icke torde vara önskvärdt eller nyttigt att för framtiden åsidosätta
krafvet på uppnående af likformighet eller enhetlighet inom statens
skilda verk så långt ske kan beträffande löneregleringar, omorganisationer,
instruktionsbestämmelser och dylikt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4. o
Mycket missnöje har alstrats ibland jämförbara personalgrupper inom
de olika verken därför, att det gifvits med sparsammare hand åt ett verk,
men med gifmildare åt ett annat, skapats mindre befordringsmöjligheter
inom ett verk än inom ett annat, pensionerats med lägre belopp för det
ena verket än för det andra o. s. v. Likformighet är icke tillfinnandes
i den grad, som bort kunna uppnås, icke ens inom kommunikationsverken,
där förutsättningar synbarligen finnas för att lika principer skulle kunna
följas utan svårighet.
Ett enkelt studium af de bestämmelser, som rörande andragna förhållanden
tillämpas vid telegrafverket, statens järnvägar, postverket, tullverket
m. fl., är tillräckligt för hvar och en att blifva öfvertygad om,
hvilka olikheter som äro rådande verken emellan. Exempel därå äro tillfinnandes
i förut omnämnda utskottsutlåtande (sidorna 4 och 5), ehuru
dessa endast till eu del angifva, huru det verkligen står till.
Vill man noggrant söka utforska verkliga anledningen till de rådande
missförhållandena, får man snart nog klart för sig, att det hufvudsakligen
beror därpå, att det icke funnits på förhand uppdragna bestämda grundlinier
i hithörande hänseenden, som de olika kommittéerna, verkens olika
styrelser, de olika regeringame och riksdagame kunnat följa. Och »tillståndet»
kommer säkerligen framdeles att allt mer och mer förvärras,
därest icke lämpliga åtgärder i tid vidtagas. Framhållas bör dock i detta
sammanhang, gentemot den antydda bristande öfverensstämmelsen mellan
af olika kommittéer eller myndigheter utarbetade förslag, att det vill
synas, som om löneregleringskommittén af år 1902 i allmänhet sökt följa
enhetliga grunder.
Att åstadkomma ändring till det bättre för framtiden i afseende å
rådande missförhållanden torde enklast kunna ske därigenom, att särskilda
grundläggande allmänbestämmelser uppgöras, efter hvilka de skilda verkens
personalgrupper omsider kunna få sina tjänstgörings-, aflönings-, befordrings-,
pensions- och andra förhållanden ordnade på ett så enhetligt och likformigt
sätt som möjligt, samt att dessa allmänbestämmelser efter hand tagas i
tillämpning vid förekommande löneregleringar och omorganisationer. Lämpligt
synes därför vara, att förut omnämnda löneregleringskommitté af år
1902, som ännu fungerar, finge i uppdrag att på grund af inhämtade
erfarenheter uppgöra erforderliga allmänbestämmelser, samt att vid förefallande
behof ett antal lämpliga personer med ledning af sådana bestämmelser
finge justera, komplettera eller i öfrigt företaga åtgärder med för
-
Andra kam
marens
utskotts''
yttrande.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr l.
slag i lönereglerings-, omorganisations- m. tf. frågor, som slutligen skola
behandlas af regering och Riksdag.»
Andra kammarens tillfälliga utskott har i ärendet yttrat följande.
* Såsom motionärerna framhålla, har 1902 års löneregleringskommitté
sökt i möjligaste mån tillämpa enhetliga grunder vid utarbetandet af förslag
till reglering af löneförhållanden m. m. för de ämbetsverk och institutioner,
den liaft att behandla. I sitt betänkande nr 1, som afgafs
samtidigt med kommitténs förslag rörande kammarkollegiet, uppställde
kommittén allmänna grunder för reglering af löneförhållandena inom de
centrala ämbetsverken. Dessa grunder afse, bland annat, förbud för statstjänare
att utan särskildt tillstånd med innehafvande tjänst förena annan
aflönad befattning, skyldighet för dem att dagligen under viss angifven
tid vara tillstädes å tjänsterummen, normalaflöning för befattningshafvare
i olika grader, beräkning af löneafdrag för fri bostad, aflöningsförmåner
vid förordnande å ledig tjänst och upphörande af skyldigheten att ställa
uppbördssäkerhet. Kommittén framlade i sammanhang härmed åtskilliga
förslag syftande till förenkling i arbetet hos de centrala ämbetsverken
äfvensom beträffande revision af samma ämbetsverks instruktioner i syfte
att åstadkomma ytterligare förenkling och önskvärd likformighet.
Orsaken till att de af löneregleringskommittén sålunda uppställda
principerna icke alltid blifvit tillämpade vid genomförande af löneregleringar
för de olika verken, måste i främsta rummet sökas däri, att särskilda
specialkommittéer, i allmänhet utan beröring med hvarandra eller
med 1902 års löneregleringskommitté, utarbetat löneregleringsförslag för
särskilda verk, hvilka förslag sedan i hufvudsak vunnit Riksdagens godkännande.
Genom dylika specialkommittéers tillsättande, exempelvis för
lönereglering vid statens järnvägar, postverket, telegrafverket och tullverket,
hafva de såsom nödvändiga ansedda löneregleringarna för dessa verk
kunnat med skyndsamhet genomföras, men denna fördel har vunnits på bekostnad
af likformigheten, hvars berättigade kraf blifvit i höggrad åsidosatta.
Sålunda kan det förklaras, att det, oafsedt arfvoden af enbart tjänstgöringspenningars
natur, lärer finnas mer än 250 lönetyper allenast inom
de civila ämbetsverk och institutioner, hvilkas aflöningar reglerats under
de tio senaste åren. Äfven om man medgifver, att, med hänsyn till verkens
olika natur och uppgifter, fullständig likformighet är omöjlig att
åstadkomma, lärer det dock vara alldeles uppenbart, att de förefintliga
olikheterna äro långt flera, än som betingas af nyss antydda skäl.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4. 5
Till sakens belysning bär ntskottet gjort följande axplockning i vissa
af de under senare åren fastställda löneregleringarna och instruktionerna.
Nedannämnda tjänstemän, som alla hafva eu begynnelseaflöning enligt
stat af 3,000 kronor, åtnjuta ålderstillägg till olika belopp, så att slut
-
aflöningen utgör :
för assistent vid fångvårdsstaten (Långholmen) ............... kr. 3,800: —
» telegrafkommissarie af l:sta lönegraden ....... » 3,800: —
» stationsinspektor å 3:dje klassens station.................. » 3,900: —
» rektor vid blindskolan (Växjö) ...................... » 4,000: —
» konsistoriinotarie (Kalmar).............................. » 4,000: —
» fiskeriassistent.................................. > 4,000: —
» kamrerare vid musikaliska akademien ..................... » 4,125: —
» tullfiskal..................... » 4,200: —
» telegrafdirektör af 2:dra lönegraden ................ » 4,200: —
» läroverksadjunkt................................................ > 5,000: —
5 kontrollör af 2:dra lönegraden vid telegrafverket......... » 5,000: —
och för linjeingenjör vid telegrafverket ........................ > 5,500: —
Alderstilläggen till dessa tjänstemän utgå på följande sätt:
till assistenten vid fångvårdsstaten med 400 kr. efter 5 år och med
ytterligare 400 kr. efter 10 år, Indika belopp anses tillhöra lönen:
till telegrafkommissarien med 400 kr. efter 3 år och med ytterligare
400 kr. efter 6 år, Indika belopp anses tillhöra lönen;
till stationsinspektoren med 300, 600 och 900 kr. efter respektive
3, 6 och 9 år, af hvilka belopp tre fjärdedelar anses tillhöra lönen;
till rektorn vid blindskolan med 500 och 1,000 kr. efter respektive
5 och 10 år, af Indika belopp respektive 350 och 700 kr. anses tillhöra
lönen;
till konsistoidinotarien och fiskeriassistenten med 500 kr. efter 5 år
och 1,000 kr. efter 10 år, hvilka belopp anses tillhöra lönen;
till kamreraren vid musikaliska akademien med 375, 750 och 1,125
kr. efter respektive 5, 10 och 15 år, hvilka belopp anses tillhöra lönen;
till tullfiskal med 400 kr. efter 3 år, med ytterligare 400 kr. efter
6 år och med än ytterligare 400 kr. efter 9 år, af hvilka belopp respektive
250, 200 och 200 kr. anses tillhöra lönen;
till telegrafdirektören med 400 kr. efter 3 år, med ytterligare 400
kr. efter 6 år och med än ytterligare 400 kr. efter O år, hvilka belopp
anses tillhöra lönen;
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
till läroverksadjunkten med 500, 1,000, 1,500 och 2,000 kr. efter
respektive 5, 10, 15 och 20 år, af hvilka belopp 350. 700. 1,050 och
1,400 kr. anses tillhöra lönen;
till telegrafkontrollören med 400 kr. fem gånger med 3 års mellanrum,
af hvilka ålderstillägg respektive 40, 240, 240, 240 och 240 kr.
anses såsom lön;
samt till linjeingenjören med respektive 400, 400, 400, 400, 400 och
500 kr. efter respektive 3, 6, 9, 12, 15 och 18 år, af hvilka belopp
respektive 40, 240, 240, 240, 240 och 300 kr. anses tillhöra lönen.
Utöfver förenämnda löneförmåner åtnjuta stationsinspektoren samt telegrafkommissarien
och telegraf dir ektören provision efter olika grunder.
Högsta pensionen för ofvanberörda tjänstemän, ordnade efter slutadöningens
storlek, utgör:
för assistenten vid fångvårdsstaten .............................. kr. 2,700: —
» telegrafkommmissarien ....................................... » 3,800: -—
» stationsinspektoren ............................................. » 3,276: —
» rektorn vid blindskolan ....................................... » 2,700: —
» konsistoriinotarien ............................................. » 3,000: -—
» fiskeriassistenten ................................................ » 2,800: —
» kamreraren vid musikaliska akademien..................... » 2,780: —
» tullfiskalen ...................................................... » 2,000: -—
» telegraf direktören ............................................. » 4,200: —
» läroverksadjunkten ............................................. -» 3,400: —
» telegrafkontrollören............................................. » 3,000: —
och för linjeingenjören............................................. » 3,000: —
En revisor i statskontoret erhåller en begynnelseaflöning af 4,000 kr.
samt 3 ålderstillägg, hvart och ett å 500 kr., efter 5, 10 och 15 år.
En revisor hos generalpoststyrelsen börjar med 4,200 kr. samt erhåller
ålderstillägg å resp. 400, 400 och 500 kr. efter 3, 6 och 9 år. Under
det tionde tjänstgöringsåret åtnjuter sålunda den förre, af hvilken kräfves
akademisk examen, 4,500 kr., den senare däremot, af hvilken icke kräfves
sådan examen, 5,500 kr. Att minimiarbetstiden d tjänsterummet är en
timme längre hos generalpoststyrelsen än i statskontoret räcker ej till att
motivera denna oformlighet.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4. 7
En byråchef i telegrafstyrelsen, med 9,000 kronors högsta aflöning,
får vid sjukdomsförfall behålla 5,400 kr. En byråchef i statskontoret,
med 8,700 kronors högsta aflöning, får vid sjukdom behålla 6,200 kr.
I pension erhåller den förre 5,500 kr. och den senare 5,600 kr. Den
högre aflönade tjänstemannen får alltså vid sjukdom nöja sig med betydligt
mindre betalning än den lägre aflönade, hvarjämte hans pension är
mindre. Och dock fastställdes lönereglingarna för dessa båda verk vid
samma riksdag, år 1907.
Perioderna för ålderstillägg utgöra:
vid statens järnvägar 3 år;
» postverket 2, 3 och 5 år;
» telegrafverket 2 och 3 år;
» tullverket 3 och 5 år; och
» centrala ämbetsverk i allmänhet 5 år.
Vid de flesta nyreglerade verk anses ålderstilläggen tillhöra lönen.
Många undantag från denna regel finnes dock. Exempelvis må anföras,
att af adjunkters och lektorers vid de allmänna läroverken ålderstillägg
7 0 procent anses tillhöra lönen, att vid statens hospital och asyler af vissa
befattningshafvares ålderstillägg två tredjedelar räknas till lönen, samt att
vid statens järnvägar arfvode — med undantag af det till generaldirektören,
till öfverdirektören, till järnvägsfullmäktig och till öfverrevisor utgående
— som öfverstiger 3,900 kr., fördelas till två tredjedelar i lön och en
tredjedel i tjänstgöringspenningar, hvaremot af arfvode till belopp af 3,900
kr. och därunder intill 2,100 kr. tre fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel
tjänstgöringspenningar samt af arfvode å 2,100 kr. och därunder fyra
femtedelar lön och en femtedel tjänstgöringspenningar. Vid post-, telegrafoch
tullverken fördelas aflöningen i lön och tjänstgöringspenningar, med
ledning af särskildt för hvart verk utarbetade, sinsemellan olika tabeller.
Postvaktmästares och postiljon ers hela ålderstillägg anses, i strid mot
förhållandet beträffande andra tjänster, tillhöra tjänstgöringspenningarna.
I vanliga fall tillgodoföres en tjänsteman endast ett ålderstillägg i
sänder, men vissa befattningshafvare vid statens järnvägar kunna, då de
i tre år åtnjutit aflöning till visst belopp, på en gång tilläggas två eller
flera ålderstillägg.
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4,
Beloppen af lön och tjänstgöringspenningar äro i allmänhet bestämda
i afrundade tal, åtminstone till hela krontal, men i lönestateraa för rikets
hospital och asyler hafva beloppen, för år räknadt, i vissa fall satts till
bråkdelar af kronor.
Uppbördsprovision utgår efter olika grunder till en del tjänstemän
vid statens järnvägar och telegrafverket, men däremot icke till tjänsteman
vid postverket. Såsom en egendomlighet må påpekas, att provision till
vissa tjänstemän i telegrafverket utgår med garanteradt minimibelopp
(450 kronor).
I olikhet mot förhållandet i andra verk — utom statens järnvägar —
äger tjänsteman vid postverket uppbära tjänstgöringspenningar jämväl
»under den tid, som han på uppdrag af generalpoststyrelsen an vänd! för
att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser i posttjänsten eller idka
språkstudier eller som åtgått för fullgörande af de skyldigheter, hvilka
ålegat honom såsom fullmäktig eller revisor vid civilstatens änke- och
pupillkassa».
Tjänsteman, som på förordnande uppehåller ledig tjänst, får i allmänhet
uppbära endast tjänstgöringspenningama. Vid statens järnvägar och telegrafverket
åtnjuter dock den, som på förordnande förvaltar ledig befattning,
alla med densamma förenade ailöningsförmåner.
Tid postverket gäller, att »tjänsteman, som på förordnande förvaltar
ledig tjänst, äger att, likasom ock vikarie i succession efter honom, under
tiden åtnjuta fast aflöning till samma belopp, som han skulle hafva uppburit
å sin egen tjänst, samt dessutom skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna
i lägsta lönegraden för, å ena sidan, den högre befattning,
som uppehälles, och å andra sidan den vikarierandes egen befattning».
Tid tullverkets lokalförvaltning tillfaller aflöning vid ledig tjänst,
»som i vanlig ordning återbesättes», tullstatens enskilda pensionsinrättning,
i den mån densamma icke erfordras för tjänstens uppehållande under
ledigheten.
Anmärkningsarfvode till tjänsteman vid generalpoststyrelsen, domänstyrelsen,
kammarrätten och fångvårdsstyrelsen m. fl. verk utgår med 15
procent å det anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500 kronor,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4. 9
samt med 10 procent å högre belopp, dock att för belopp mellan 500
och 750 kronor arfvodet utgår med 75 kronor.
Till tjänsteman i generaltullstyrelsen utgår anmärkningsarfvode med
15 procent, utan nyss angifna begränsning.
Kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter lämnas vid järn vägsstaten
åt all vid distrikten anställd personal äfvensom åt där anställda tjänstemäns
af lägre grad hos dem boende hustrur och oförsörjda barn.
Vid telegrafverket lämnas kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter
allenast åt linjemästare, linjeförmän, stationsförmän, vaktmästare m. fl.
dylika underordnade funktionärer, men däremot hvarken åt högre tjänstemän
eller åt tjänstemäns hustrur och barn.
I regel hafva kvinnliga tjänstemän tillagts ålderstillägg till lägre belopp
än med dem jämförliga manliga tjänstemän. Undantag härifrån bilda
kvinnliga seminarieadjunkter och ämneslärarinnor vid högre lärarinneseminariet
och statens samskolor; hvart och ett till dem utgående ålderstillägg
har nämligen bestämts till 500 kronor.
Synnerligen bjärt framträder bristen på enhetlighet i de mångskiftande
allmänna bestämmelser, som vid statens järnvägar samt telegraf-, postoch
tullverken gälla angående ortstillägg och därmed jämförliga aflöningsförhöjningar.
Utskottet lämnar här med ledning af för verken gällande
reglementen en redogörelse för dessa bestämmelser.
7. Statens järnvågar.
Dyr ortstillägg utgår med 60 kronor om året till tjänstemän af lägre
grad, hvilkas arfvode icke öfverstiger 1,500 kronor och som äro placerade
i städer med minst 15,000 invånare samt, hvad stockholmstrakten angår,
ä stationer och bansträckor utom Stockholm till och med Älfsjö, Järf va
och Värtan.
Källortstillägg utgår till samtliga tjänstemän å vissa bansträckor med
5 kronor i månaden, å andra bansträckor med 10 kronor i månaden, å
ännu andra bansträckor med 15 kronor i månaden, till tjänstemännen å
banafdelningen vid linjen Abisko—Riksgränsen med 30 kronor i månaden
och till öfriga tjänstemän vid nyssnämnda linje med 20 kronor i månaden.
Dyrorts- och kallortstillägg anses tillhöra länen.
Bihang till Biksd. prot. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Ser. 4 Höft.
2
10
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4.
IT. Telegraf verket.
Assistent, telegrafisk vaktföreståndare, interurbantelefonist, linjeförman
af l:sta lönegraden och reparatör, stationerade å ort, där de allmänna
lefnadskostnaderna äro särskilt höga, äga, så länge de tjänstgöra å sådan
ort, uppbära tilläggsarfvode, utgående, enligt af telegrafstyrelsen fastställda
grunder, med 10 eller 15 procent af dem tillkommande aflöning.
Linjeförman af l.sta lönegraden och reparatör, som i stället för fri
bostad åtnjuta hyi‘esbidrag, äga, ifall de uppbära tilläggsarfvode, beräkna
enahanda tillägg äfven å sådant bidrag.
III. Postverket.
Postmästare af klasserna 3 och 4, kontrollörer, förste postexpeditörer,
postexpeditörer, förste postvaktmästare, förste postiljoner, postvaktmästare
och postiljoner, stationerade å ort, där de allmänna lefnadskostnaderna äro
särskildt höga, äga, så länge de tjänstgöra å sådan ort, uppbära ortstilllägg,
utgående enligt af generalpoststyrelsen fastställda grunder, med följande
belopp, för år räknadt:
till omförmälda tjänstemän af högre grad med 15 eller 10 procent
af den fasta aflöningen, dock högst 450 respektive 300 kronor till manlig
tjänsteman och högst 225 respektive 150 kronor till kvinnlig tjänsteman;
till omförmälda tjänstemän af lägre grad
antingen med 250 kronor, med förhöjning efter 5 år till 300 kronor
och efter 10 år till 350 kronor,
eller med 200 kronor, med förhöjning efter 5 år till 250 kronor
och efter 10 år till 300 kronor,
eller med 150 kronor.
Ortstillägg, som utgår till tjänsteman af högre grad, anses såsom lön,
men medför icke höjning af pensionsunderlaget; ortstillägg, som åtnjutes
af tjänsteman af lägre grad, anses såsom tjänstgöringspenningar.
Beträffande förhöjning af ortstillägget åt tjänsteman af lägre grad
gälla enahanda bestämmelser som i fråga om förhöjning af den fasta aflöningen.
IV. Tullverket.
Ortstillägg utgår till tjänstemän vid lokalförvaltningarna i Stockholm,
Haparanda och Riksgränsen med 10 procent af »begynnelselönen» vid
vederbörande tjänst, dock högst 300 kronor årligen.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4. 11
Såsom belysande i sistberörda ämne må här anföras följande.
I Haparanda åtnjuta posttjänstemännen af högre grad icke något
ortstillägg. Hvad tjänstemännen vid telegrafverket vidkommer, erhöllo de
dylikt tillägg intill slutet af år 1910, då det indrogs. Samtidigt därmed
tilldelades tulltjänstemännen i Haparanda ortstillägg. I det kommittébetänkande,
som låg till grund för tullverkets aflöningsstat, förklara sig
kommitterade icke kunna för det dåvarande föreslå ortstillägg å andra
platser än Stockholm, Eiksgränsen och Haparanda, hvilka platser företrädesvis
ansågos uppfylla villkoren för beviljande af ortstillägg.
Vid utfärdande af instruktioner har på senare tiden, i motsats till
hvad som ännu förekommer i vissa åren 1907 och 1908 utfärdade instruktioner,
i allmänhet rätteligen skilts på straffet suspension och säkerhetsåtgärden
afstängning från tjänstgöring, så att det stadgats, att den sistnämnda
åtgärden, men ej straffet, kan gå i verkställighet utan hinder af
besvärs anförande.
I en den 18 november 1910 utfärdad kungl. kungörelse angående
tillägg till förut utfärdade bestämmelser rörande organisation af marinstaben
och denna stabs verksamhet i fredstid har emellertid insmugit sig föreskrift,
att suspension eller afsättning går i verkställighet oberoende af
anförda besvär.
Vid en granskning af ailöningsstater och instruktioner finner man
jämväl i en oändlig mängd andra fall än de här ofvan exempelvis anförda
brist på öfverensstämmelse och enhetlighet, utan att i de flesta fall någon
giltig anledning till sådan olikhet torde kunna påvisas.
Hade särskilda, på löneregleringsområdet sakkunniga män satts i tillfälle
att från enhetlighetens synpunkt granska och justera de löneregleringsförslag,
som utarbetats af de skilda specialkommitteerna, skulle säkerligen
större likformighet, till gagn i mer än ett afseende, hafva kommit till
stånd. Att Kungl. Maj:ts regering med dess tunga arbetsbörda eller
Eiksdagen, som har att behandla så mångskiftande frågor, skulle hafva
tid att tränga in i alla detaljer, har man knappast rätt att begära.
Att för åstadkommande af likformighet — ehuru önsklig i och för
sig — upprifva redan fastställda löneregleringar bör ju icke komma i
fråga, och motionärerna hafva ej heller begärt något sådant, utan påyrka
endast, att vid framtida löneregleringar och omorganisationer af statens
verk likformighet och enhetlighet måtte åvägabringas.
12
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
Enligt hvad utskottet inhämtat, har regeringen på senaste tiden i
åtskilliga fall åt 1902 års löneregleringskommitté uppdragit att, helt eller
delvis, granska de förslag till löneregleringar, som framlagts af andra
kommittéer. Ett bifall till motionärernas framställning skulle alltså endast
innebära en vidare utveckling af redan införd praxis. En kommission
eller delegation eller, såsom det kanske lämpligare bör uttryckas, särskilda
sakkunniga personer med de förutsättningar och det uppdrag, som motionärerna
tänkt sig, borde enligt utskottets åsikt blifva till stort gagn genom
åstadkommandet af största möjliga likformighet vid blifvande löneregleringar.
Det må dock uttryckligen betonas, att denna kommission eller samling
af sakkimniga ej bör äga karaktär af ett ämbetsverk. Ledamöterna,
hvilkas antal synes utskottet knappast behöfva sättas högre än till 3 eller
4, böra ej åtnjuta annan ersättning än arfvode för den tid, under hvilken
de äro inkallade för att utarbeta eller granska lönereglerings-, omorganisations-,
instruktions- eller dylika förslag.
Motionärernas yrkande, att ett eller flera ombud eller representanter
för den tjänstemannakår, som beröres af ett hos en dylik kommission
anhängig! ärende, därvid böra inkallas för att lämna upplysningar och
med rätt att till protokollet anteckna sin mening, finner utskottet böra
beaktas, därest icke särskilda skäl, såsom anhängig! ärendes mindre betydande
beskaffenhet eller annan dylik omständighet, föranleda till undantag.
Vid behandling af vidlyftigare ärenden hos 1902 års löneregleringskommitté
plägar i allmänhet en eller flera s. k. specialledamöter vara förordnade
att deltaga i kommitténs öfverläggningar, med rätt att till kommitténs
protokoll afgifva särskild! yttrande, om så erfordras.
På grund af det anförda får utskottet hemställa, det Andra kammaren
måtte i anledning af herrar Tynells och Bisséns förevarande motion för
sin del besluta, att Biksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, att
åtgärder måtte vidtagas i syfte att, i den mån ske kan, enhetlighet och
likformighet i jämförliga hänseenden må för framtiden komma till stånd
vid reglering af löneförhållanden för statens verk och myndigheter, vid
omorganisation af desamma, äfvensom i fråga om de för dem gällande instruktioner
och reglementen; samt
. att för ernående häraf förslag från olika verk, myndigheter eller
spécialkommittéer rörande löneregleringar, omorganisationer samt nya eller
ändrade instruktioner eller, reglementen måtte, innan de till slutlig pröfning
företagas, göras" till föremål för granskning och yttrande af sär
-
13
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
skilda, på dessa områden förfarna och sakkunniga personer äfvensom, där
sådant anses erforderligt, ombud eller representanter för de institutioner,
som ärendena beröra.»
Denna utskottets hemställan har af Andra kammaren bifallits, hvar. Ändra kärn
'' w av ens beslut
efter beslutet delgifvits Första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott.
Utöfver de af motionärerna och Andra kammarens tillfälliga utskott borsta kampåvisade
ojämnheterna vid utförda löneregleringar för statens verk och utskotts yttmyndigheter
samt brist på likformighet rörande de för dem gällande in- rande.
struktioner eller reglementen skulle säkerligen än flera exempel i samma
riktning kunna anföras.
Det bör dock måhända medgifvas, att åtskilliga af dessa till synes
omotiverade ojämnheter kunna hafva berättigad grund i säregna förhållanden
rörande det verk löneregleringen afsett och där sådana olikheter vid
jämförelse med andra verk förefinnas. En medverkande orsak härtill kan
hafva varit de olika befordringsutsikter, som på vissa tjänster förefinnas,
jämförda med andra, eller nödvändigheten att vid vissa verks reglering
taga hänsyn till där redan rådande löneförhållanden, hvilkas lämnande ä
sido skulle hafva försvårat och fördröjt regleringens genomförande. Svårighet
torde ock hafva i åtskilliga fall uppstått och fortfarande komma
att uppstå vid bedömandet af, hvilka löntagare som inom olika verk och
inrättningar böra anses vara så med hvarandra jämställda, att aflöningsförmånerna
bort eller böra för dem vara i allt lika. Understundom torde filett
sådant bedömande erfordras en ingående granskning af alla på frågan
inverkande omständigheter, utan att dock resultatet af granskningen kommer
att af alla erkännas vara fullt riktig. Därtill kommer, att det icke
alltid kunnat och väl äfven för framtiden icke kan undvikas, att vissa
ojämnheter vid senare jämförelser befinnas hafva uppkommit genom af
Riksdagen beslutade afvikelser från föreslagna aflöningssatser.
Men äfven om icke alla ojämnheter i berörda afseenden kunnat undvikas
eller önskvärd likformighet i instruktioner och reglementen vinnas,
därest sådana åtgärder, som dem motionärerna afsett och Andra kammaren
med den beslutade skrifvelsen velat framkalla, blifvit tidigare vidtagna,
lär det likväl icke kunna förnekas, att åtskilligt på den vägen skulle
hafva kunnat ernås samt för framtiden borde söka uppnås till undvikande
af de många olägenheter och orsaker till missnöje, som genom dylika
ojämnheter och olikformigheter framkallats.
Andra kammarens utskott bär påpekat, att regeringen på seuaste tiden
14
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr é.
i åtskilliga fall åt 1902 års ännu fungerande löneregleringskommitté uppdragit
att, helt eller delvis, granska de förslag till löneregleringar, som
framlagts af andra kommittéer, och uttalat, att ett bifall till motionärernas
framställning endast skulle innebära en vidare utveckling af redan införd
praxis, Samt, med framhållande af det beaktansvärda däri, att representanter
för den tjänstemannakår, som af ankängigt ärende beröres, inkallas för
att lämna upplysningar, med rätt att få sin mening till protokollet antecknad,
påpekat, att vid behandling af vidlyftigare ärenden hos 1902 års
löneregleringskommitté i allmänhet en eller flera så kallade specialledamöter
plägat vara förordnade att deltaga i kommitténs öfverläggningar, med rätt
att till kommitténs protokoll afgifva särskild! yttrande, om så erfordrats.
Ett fortsatt konsekvent anlitande af denna utväg till vinnande af
enhetlighet och likformighet i jämförliga hänseenden anser utskottet vara att
förorda, men att redan nu göra ett uttalande, huru dylik granskning lämpligen
borde åvägabringas, när den tid kommer, då nämnda löneregleringskommitté
icke vidare finnes att för ändamålet tillgå, synes utskottet vara
mindre lämpligt. Måhända skulle den behöfliga granskningen då befinnas
bäst kunna ordnas af Kungl. Maj:t utan nu ifrågasatta närmare anvisning
från Riksdagens sida.
Med hänsyn härtill får utskottet hemställa,
att Första kammaren behagade så till vida biträda
Andra kammarens i ärendet fattade beslut, att Första
kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhåller, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att, i den mån ske kan, enhetlighet
och likformighet i jämförliga hänseenden må för framtiden
komma till stånd vid reglering af löneförhållanden
för statens verk och myndigheter, vid omorganisation
af desamma, äfvensom i fråga om de för dem
gällande instruktioner och reglementen.
Stockholm den 21 mars 1911.
På utskottets vägnar:
H. BJÖRKLUND.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1911.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.