Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående viss ändring i bestämmelserna rörande väghållning sbesvärets utgörande på landet.

1911-03-27 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1911:64, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående viss ändring i bestämmelserna rörande väghållning sbesvärets utgörande på landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64

1

Nr 64.

Ankom till Riksdagens kansli den 27 mars 1911 kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj.t angående viss ändring i bestämmelserna rörande väghållning

sbesvärets utgörande på landet.

(2:a Afd.)

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling

hänvisad motion, nr 179, har herr E. O. Magnusson i Tumhult

hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl.

Maj:t begära utarbetandet och framläggandet för Riksdagen snarast

möjligt af förslag till sådan förändrad lagstiftning rörande väghållningsbesvärets

utgörande på landet, att de, som inom väghållningsdistriktet

hafva att utgöra vägunderhållet in natura, må äga befogenhet

att öfverlåta på entreprenad underhållet af alla inom distriktet

befintliga allmänna vägar.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Att underhållet af allmänna vägarna i vårt vidsträckta och glest

befolkade land skall vara betungande, är helt naturligt. Då härtill

kommer att detta onus tynger ojämnt icke allenast inom de olika väghållningsdistrikten

utan äfven på olika fastigheter inom samma distrikt,

må man ej förundra sig öfver att vid nästan hvarje riksdag förslag

framkomma i syftemål att afhjälpa dessa olägenheter. Yägliållningsskyldighetens

öfverflyttande på staten har sålunda ofta föreslagits, men

ej vunnit Riksdagens bifall, och med erfarenhet om, att det arbete

staten utför alltid blifver dyrt, synes det mig som om goda skäl förelegat

för Riksdagen att i förevarande fall ställa sig afvisande, synnerBihang

till Biksd. prof. 1911. 8 Samt. 24 Höft. (Nr 64.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

Utskottet.

ligast som staten svårligen torde kunna fullgöra en dylik funktion

utan att enkom härför skapa en stor tjänstemannakår.

I)å möjlighet numera är beredd väghållningsdistrikt, som är i

sådant afseende synnerligen betungadt, att kunna få särskildt bidrag

af statsmedel, förefaller det som om utjämningsfrågan vore förverkligad

så långt lämpligen bör ske, ifall så ordnades, att bördorna rättvist fördelades

inom distriktet.

Detta torde lättast vinnas genom att i väglagen medgifves rätt

åt väghållningsdistrikt att upplåta vägunderhållet på entreprenad den

tid marken är bar.

Några olägenheter af att en dylik handlingsfrihet lämnades åt

väghållningsdistrikt torde ej kunna uppvisas, hvaremot många fördelar

därigenom obestridligen skulle vinnas. Så t. ex. skulle de dyrbara vägdelningarne

i flera fall kunna undvikas eller åtminstone uppskjutas,

hvilket vore så mycket lämpligare, som en vägdelning efter taxeringsvärdet

på jordbruksfastighet skulle för det närvarande blifva ännu

mera orättvis, än då den skedde efter hemmantal, emedan på en del

håll skogen tillika med jorden bevillningstaxerats till sitt fulla värde

under det att på andra orter skogens värde föga beaktats.

Vidare må kunna antagas, att vägunderhållet genom entreprenör

skall blifva bättre och jämnare samt att tillfälliga bristfälligheter varda

fortare afhjälpta, då entreprenören mera än enskilde, kanske aflägset

boende väghållare måste hafva sin uppmärksamhet fästad på vägens

beskaffenhet.

Då frågan om huruvida jordbruksfastigheterna skola direkt utgöra

vägunderhållet, eller detsamma bör upplåtas på entreprenad närmast

berör dem, som utgöra vägunderhållet in natura, böra endast de äga

rätt deltaga i beslut därom.

På det att en öfvergång från det nuvarande sättet till entreprenadsystemet

icke måtte ske genom någon tillfällighet utan att vara

framkalladt af ett verkligt behof, torde för dylikt besluts fattande

böra erfordras s. k. kvalificerad majoritet.»

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 14 maj 1900, nr 115, uttalade

Riksdagen den åsikten, att det icke vore lämpligt, att majoriteten af de

väghållningsskyldige inom ett distrikt erhölle rätt besluta, att vägunderhållet

i dess helhet inom distriktet skulle på entreprenad upplåtas.

Däremot ansåg Riksdagen fördelaktigt, om i väglagen infördes en bestämmelse

i syfte, att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt

skulle kunna fatta ett dylikt beslut i afseende å väg eller vägstycke, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

3

särskildt lämpade sig att upplåtas till underhåll på entreprenad. Med

anledning af omförmälda skrifvelse intogs i den till 1905 års Riksdag

aflåtna propositionen med förslag till lag om ändring af vissa delar af

nämnda lag en bestämmelse om fullgörande i vissa fall af vägunderhåll

medelst entreprenad. Propositionen vann i denna del Riksdagens bifall.

Genom lag den 20 juni 1905 förordnades härefter, att, därest väghållare

förenade sig om upplåtande på entreprenad för gemensam räkning af underhållet

utaf dem tilldelade, i ett sammanhang utlagda väglotter om tillsammans

minst en kilometers längd, finge därom med entreprenör uppgjordt kontrakt,

gällande för minst fem, högst tio år och försedt med antaglig borgen

för fullgörande af entreprenörens förbindelser, upprättas och för pröfning ingifvas

till Kung! Maj:ts befallningshafvande, som, i händelse kontraktet

ansåges kunna godkännas, ägde att meddela fastställelse å detsamma,

hvarefter den träffade föreningen skulle gälla för den öfverenskomna

tiden — dock ej längre än till dess ny vägdelning trädde i tillämpning

— och entreprenören, med hänsyn till fullgörande af det vägunderhåll

entreprenaden afsåge, anses såsom väghållare.

Nu gällande bestämmelser gifva således de väghållningsskyldige

rätt att på entreprenad upplåta underhållet af vissa delar af de allmänna

vägarna inom ett distrikt.

Förevarande framställning afser att utsträcka de väghållningsskyldiges

befogenhet i nyssberörda afseende till alla de allmänna vägarna

inom ett distrikt.

Utskottet, som delar den af 1900 års Riksdag uttalade åsikten

uti förevarande hänseende, kan icke tillstyrka den föreliggande motionen.

Fn vidgad användning af entreprenadsystemet på sätt motionären

ifrågasätter skulle nämligen enligt utskottets åsikt i väsentlig grad

rubba de i gällande väglag fastslagna grunderna för väghållningsbesvärets

utgörande på landet, då nämnda lag förutsätter, att de väghållare, hvilka

kunna utgöra väghållningsbesväret in natura, böra såvidt möjligt lämnas

tillfälle härtill. De väghållningsskyldige, hvilka vid en delning af vägarna

inom distriktet fått sig tilldelade särskilda vägstycken att underhålla

och fortfarande vilja fullgöra sitt vägunderhåll in natura, böra icke, såsom

ett bifall till förslaget skulle föranleda, kunna betagas denna möjlighet.

Dessa väghållares intresse, att äfven efter en ny vägdelning få utgöra

väghållningsbesväret såsom förut, synes utskottet kunna tillmätas så stor

betydelse, att de icke ens genom ett beslut, fattadt med s. k. kvalificerad

majoritet, såsom t. ex. två tredjedelar af de väghållningsskyldige in

natura, böra få tvingas att fullgöra sitt vägunderhåll med penningar.

Den i väglagen redan nu medgifna rätten att på entreprenad upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

låta en väg eller ett vägstycke torde ock vara ägnad att i tillräcklig

grad tillgodose det behof, som föranledt entreprenadsystemets införande

i afseende å vägunderhållet på landet. Utskottet anser nämligen i likhet

med hvad Riksdagen i sin förenämnda skrifvelse uttalat, att endast

särskilda omständigheter, såsom en vägs eller ett vägstyckes belägenhet

på långt håll från de odlade och bebyggda delarna af distriktet, hvarigenom

dess intagande i vägdelningen skulle försvåra eu lämplig fördelning

af vägunderhållet, böra föranleda, att samma väg eller vägstycke

undantages från vägdelningen och underhållet däraf upplåtes på

entreprenad.

På grund af det anförda och då enligt utskottets mening genom

upplåtande på entreprenad af underhållet af samtliga vägar inom ett

distrikt kostnaderna för vägunderhållet i många fall skulle komma att

ökas, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1911.

På jordbruksutskottets vägnar:

THEODOR ODELBERG.

Reservation

af herrar E. A. Lindblad, 1). Persson, P. O. Lund ett, E. G. II.

Åkerlund, grefve B. G. Ilamilton, G. A. E. Kronlund och S. Linders,

hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande

lydelse:

I skrifvelse den 14 maj 1900 anförde Riksdagen i fråga om rätt

för de väghållningsskyldige inom ett distrikt att på entreprenad upplåta

visst vägstycke följande:

»Ehuru Riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten af de väghållningsskyldige

inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunder
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

5

hållet i dess helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas, håller

Riksdagen däremot före, att majoriteten, under förutsättning att lämpliga

garantier stadgas, må kunna medgifvas rätt bestämma, att ett visst vägstycke

icke skall indelas till underhåll in natura, utan öfvertagas af vägkassan.

En väg kan nämligen t. ex. därigenom, att den ligger långt

ifrån de mer odlade och bebyggda delarna af distriktet, hafva sådant

läge, att dess intagande i vägdelnin gen skulle förrycka denna samt

omöjliggöra eu lämplig fördelning af vägunderhållet. Det synes Riksdagen

därför vara fördelaktigt, att i väglagen införes en bestämmelse

i syfie att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt må kunna besluta,

att underhållet af väg eller vägstycke, som därtill särskild! lämpar

sig, må på entreprenad upplåtas. På sätt nu äger rum beträffande vinterväghållningen,

lär det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att, därest godvillig öfverenskommelse om entreprenaden

icke kan träffas, tillse, att entreprenadsummorna icke stiga oskäligt högt.»

De flesta myndigheter, som yttrade sig öfver berörda Riksdagens

skrifvelse, tillstyrkte eller ville icke motsätta sig den anordning, som

Riksdagen ansett önskvärd. Kammarkollegium fann för sin del nämnda

anordning i hvad den afse g, att för beredande af lämplig vägdelning,

väg eller vägstycke, som därtill särskild! lämpade sig, skulle få underhållas

medelst entreprenad, särdeles ändamålsenlig. Enligt kollega åsikt

syntes den ock ur en annan synpunkt lämplig, nämligen för vinnande

af närmare erfarenhet om fördelarna och olägenheterna för väghållningen

af entreprenadsystemet och såsom ett varsamt försök till systemets införande

att efterföljas af flera, om nämnda erfarenhet talade till förmån

därför.

I en till 1905 års Riksdag afbiten proposition med förslag till lagom

ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 25 oktober 1891 fanns ock intagen en bestämmelse

om fullgörande af vägunderhåll i vissa fall medelst entreprenad.

Propositionen vann i denna del Riksdagens bifall. Genom lag den 20

juni 1905 förordnades härefter, att därest väghållare förenade sig om

upplåtande på entreprenad för gemensam räkning af underhållet utaf dem

tilldelade, i ett sammanhang utlagda väglotter om tillsammans minst eu

kilometers längd, finge därom med entreprenör uppgjordt kontrakt, gällande

för minst fem, högst tio år och försedt med antaglig borgen för fullgörande

af entreprenörens förbindelser, upprättas och för pröfning ingifvas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, i händelse kontraktet

ansåges kunna godkännas, ägde att meddela fastställelse å detsamma,

hvarefter den träffade föreningen skulle gälla för den öfverenskomna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

tiden — dock ej längre än till dess nv vägdelning trädde i tillämpning

— och entreprenören, med hänsyn till fullgörande af det vägunderhåll

entreprenaden afsåge, anses såsom väghållare.

Nu gällande bestämmelser gifva sålunda de väghållningsskyldigc

rätt att på entreprenad upplåta underhållet af vissa delar af de allmänna

vägarna inom ett distrikt, men icke alla dessa vägar. Enligt hvad utskottet

har sig bekant, hafva emellertid inom åtskilliga väghållningsdistrikt

detta oaktadt på entreprenad upplåtits underhållet af samtliga

de till dessa distrikt hörande allmänna vägar. En dylik vidgad användning

af entreprenadsystemet utöfver hvad väglagen för närvarande

åsyftar har således på sina håll befunnits lämplig, och erfarenhet i fråga

om entreprenadsystemets användbarhet i allmänhet och jämväl i den af

motionären åsyftade utsträckningen torde följaktligen redan vara vunnen.

Då denna erfarenhet synes bekräfta fördelarna af nämnda system, finner

utskottet sig kunna förorda ifrågavarande framställning, därvid dock

utskottet vill framhålla, att enligt utskottets åsikt förslag om upplåtande

af samtliga de allmänna vägarna inom ett distrikt på entreprenad endast

må väckas i sammanhang med ny vägdelning inom distriktet.

Det kan visserligen mot förslaget invändas, att de väghållningsskyldige,

hvilka hellre vilja utgöra sitt vägunderhåll in natura, genom

ett bifall till förslaget betagas denna möjlighet. Utskottet, som icke

förbisett detta förhållande, anser emellertid, att, genom införandet af en

bestämmelse om att s. k. kvalificerad majoritet erfordras för beslut om

hela vägunderhållets inom ett distrikt upplåtande på entreprenad, vederbörlig

hänsyn skulle tagas till nämnda väghållares önskningar. Framhållas

må äfven, att dessa torde kunna, om de så finna lämpligt, vid

utbjudande af entreprenaden afgifva anbud på för dem välbelägna vägstycken

och på sådant sätt blifva i tillfälle att fullgöra sitt vägunderhåll

in natura.

Ehuru utskottet icke delar den af motionären uttalade åsikten, att

endast de väghållningsskyldige in natura skola äga befogenhet att deltaga

i beslut om upplåtande af samtliga allmänna vägar inom ett distrikt

på entreprenad, anser dock utskottet, att de böra i detta afseende hafva

större inflytande än öfriga väghållare. För giltigheten af ett beslut i

nu förevarande hänseende torde därför — förutom att det skall fattas

två på hvarandra följande vägstämmor — lämpligen kunna föreskrifvas,

att beslutet å den stämma, som sist hålles, biträdes af exempelvis minst

*/s af de vid stämman representerade, till deltagande i vägunderhållet

in natura förpliktade vägfyrkar.

Såsom ytterligare garantier för att det utsträckta entreprenad
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

7

systemet icke skall användas i de fall, då det icke kan anses fördelaktigt,

liar utskottet ansett böra bestämmas, att Kung!. Maj:ts befallningshafvande

skall äga befogenhet att i samband med behandling af

frågan om ny vägdelning jämväl pröfva uppkommet förslag, att vägunderhållet

i dess helhet må upplåtas på entreprenad. Däremot bör

enligt utskottets förmenande de väghållningsskyldige själfva äga rätt

att pröfva de inkomna anbuden.

På grund af det anförda och då man genom att bereda de väghållningsskyldige

möjlighet att underhålla samtliga allmänna vägar inom

ett distrikt på entreprenad i många fall torde kunna nedbringa kostnaderna

för vägunderhållet, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen

den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, att underhållet af samtliga allmänna

vägar inom ett väghållningsdistrikt må kunna

af de väghållningsskyldige upplåtas på entreprenad.

Det skulle här antecknas, att herr Aaby A. W. Ericsson icke deltagit

i förestående ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.