Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående viss ändring i bestämmelserna rörande väghållning sbesvärets utgörande på landet.
1911-03-27 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1911:64, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående viss ändring i bestämmelserna rörande väghållning sbesvärets utgörande på landet.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64
1
Nr 64.
Ankom till Riksdagens kansli den 27 mars 1911 kl. 5 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj.t angående viss ändring i bestämmelserna rörande väghållning
sbesvärets utgörande på landet.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
hänvisad motion, nr 179, har herr E. O. Magnusson i Tumhult
hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t begära utarbetandet och framläggandet för Riksdagen snarast
möjligt af förslag till sådan förändrad lagstiftning rörande väghållningsbesvärets
utgörande på landet, att de, som inom väghållningsdistriktet
hafva att utgöra vägunderhållet in natura, må äga befogenhet
att öfverlåta på entreprenad underhållet af alla inom distriktet
befintliga allmänna vägar.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»Att underhållet af allmänna vägarna i vårt vidsträckta och glest
befolkade land skall vara betungande, är helt naturligt. Då härtill
kommer att detta onus tynger ojämnt icke allenast inom de olika väghållningsdistrikten
utan äfven på olika fastigheter inom samma distrikt,
må man ej förundra sig öfver att vid nästan hvarje riksdag förslag
framkomma i syftemål att afhjälpa dessa olägenheter. Yägliållningsskyldighetens
öfverflyttande på staten har sålunda ofta föreslagits, men
ej vunnit Riksdagens bifall, och med erfarenhet om, att det arbete
staten utför alltid blifver dyrt, synes det mig som om goda skäl förelegat
för Riksdagen att i förevarande fall ställa sig afvisande, synnerBihang
till Biksd. prof. 1911. 8 Samt. 24 Höft. (Nr 64.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
Utskottet.
ligast som staten svårligen torde kunna fullgöra en dylik funktion
utan att enkom härför skapa en stor tjänstemannakår.
I)å möjlighet numera är beredd väghållningsdistrikt, som är i
sådant afseende synnerligen betungadt, att kunna få särskildt bidrag
af statsmedel, förefaller det som om utjämningsfrågan vore förverkligad
så långt lämpligen bör ske, ifall så ordnades, att bördorna rättvist fördelades
inom distriktet.
Detta torde lättast vinnas genom att i väglagen medgifves rätt
åt väghållningsdistrikt att upplåta vägunderhållet på entreprenad den
tid marken är bar.
Några olägenheter af att en dylik handlingsfrihet lämnades åt
väghållningsdistrikt torde ej kunna uppvisas, hvaremot många fördelar
därigenom obestridligen skulle vinnas. Så t. ex. skulle de dyrbara vägdelningarne
i flera fall kunna undvikas eller åtminstone uppskjutas,
hvilket vore så mycket lämpligare, som en vägdelning efter taxeringsvärdet
på jordbruksfastighet skulle för det närvarande blifva ännu
mera orättvis, än då den skedde efter hemmantal, emedan på en del
håll skogen tillika med jorden bevillningstaxerats till sitt fulla värde
under det att på andra orter skogens värde föga beaktats.
Vidare må kunna antagas, att vägunderhållet genom entreprenör
skall blifva bättre och jämnare samt att tillfälliga bristfälligheter varda
fortare afhjälpta, då entreprenören mera än enskilde, kanske aflägset
boende väghållare måste hafva sin uppmärksamhet fästad på vägens
beskaffenhet.
Då frågan om huruvida jordbruksfastigheterna skola direkt utgöra
vägunderhållet, eller detsamma bör upplåtas på entreprenad närmast
berör dem, som utgöra vägunderhållet in natura, böra endast de äga
rätt deltaga i beslut därom.
På det att en öfvergång från det nuvarande sättet till entreprenadsystemet
icke måtte ske genom någon tillfällighet utan att vara
framkalladt af ett verkligt behof, torde för dylikt besluts fattande
böra erfordras s. k. kvalificerad majoritet.»
I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 14 maj 1900, nr 115, uttalade
Riksdagen den åsikten, att det icke vore lämpligt, att majoriteten af de
väghållningsskyldige inom ett distrikt erhölle rätt besluta, att vägunderhållet
i dess helhet inom distriktet skulle på entreprenad upplåtas.
Däremot ansåg Riksdagen fördelaktigt, om i väglagen infördes en bestämmelse
i syfte, att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt
skulle kunna fatta ett dylikt beslut i afseende å väg eller vägstycke, som
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
3
särskildt lämpade sig att upplåtas till underhåll på entreprenad. Med
anledning af omförmälda skrifvelse intogs i den till 1905 års Riksdag
aflåtna propositionen med förslag till lag om ändring af vissa delar af
nämnda lag en bestämmelse om fullgörande i vissa fall af vägunderhåll
medelst entreprenad. Propositionen vann i denna del Riksdagens bifall.
Genom lag den 20 juni 1905 förordnades härefter, att, därest väghållare
förenade sig om upplåtande på entreprenad för gemensam räkning af underhållet
utaf dem tilldelade, i ett sammanhang utlagda väglotter om tillsammans
minst en kilometers längd, finge därom med entreprenör uppgjordt kontrakt,
gällande för minst fem, högst tio år och försedt med antaglig borgen
för fullgörande af entreprenörens förbindelser, upprättas och för pröfning ingifvas
till Kung! Maj:ts befallningshafvande, som, i händelse kontraktet
ansåges kunna godkännas, ägde att meddela fastställelse å detsamma,
hvarefter den träffade föreningen skulle gälla för den öfverenskomna
tiden — dock ej längre än till dess ny vägdelning trädde i tillämpning
— och entreprenören, med hänsyn till fullgörande af det vägunderhåll
entreprenaden afsåge, anses såsom väghållare.
Nu gällande bestämmelser gifva således de väghållningsskyldige
rätt att på entreprenad upplåta underhållet af vissa delar af de allmänna
vägarna inom ett distrikt.
Förevarande framställning afser att utsträcka de väghållningsskyldiges
befogenhet i nyssberörda afseende till alla de allmänna vägarna
inom ett distrikt.
Utskottet, som delar den af 1900 års Riksdag uttalade åsikten
uti förevarande hänseende, kan icke tillstyrka den föreliggande motionen.
Fn vidgad användning af entreprenadsystemet på sätt motionären
ifrågasätter skulle nämligen enligt utskottets åsikt i väsentlig grad
rubba de i gällande väglag fastslagna grunderna för väghållningsbesvärets
utgörande på landet, då nämnda lag förutsätter, att de väghållare, hvilka
kunna utgöra väghållningsbesväret in natura, böra såvidt möjligt lämnas
tillfälle härtill. De väghållningsskyldige, hvilka vid en delning af vägarna
inom distriktet fått sig tilldelade särskilda vägstycken att underhålla
och fortfarande vilja fullgöra sitt vägunderhåll in natura, böra icke, såsom
ett bifall till förslaget skulle föranleda, kunna betagas denna möjlighet.
Dessa väghållares intresse, att äfven efter en ny vägdelning få utgöra
väghållningsbesväret såsom förut, synes utskottet kunna tillmätas så stor
betydelse, att de icke ens genom ett beslut, fattadt med s. k. kvalificerad
majoritet, såsom t. ex. två tredjedelar af de väghållningsskyldige in
natura, böra få tvingas att fullgöra sitt vägunderhåll med penningar.
Den i väglagen redan nu medgifna rätten att på entreprenad upp
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
låta en väg eller ett vägstycke torde ock vara ägnad att i tillräcklig
grad tillgodose det behof, som föranledt entreprenadsystemets införande
i afseende å vägunderhållet på landet. Utskottet anser nämligen i likhet
med hvad Riksdagen i sin förenämnda skrifvelse uttalat, att endast
särskilda omständigheter, såsom en vägs eller ett vägstyckes belägenhet
på långt håll från de odlade och bebyggda delarna af distriktet, hvarigenom
dess intagande i vägdelningen skulle försvåra eu lämplig fördelning
af vägunderhållet, böra föranleda, att samma väg eller vägstycke
undantages från vägdelningen och underhållet däraf upplåtes på
entreprenad.
På grund af det anförda och då enligt utskottets mening genom
upplåtande på entreprenad af underhållet af samtliga vägar inom ett
distrikt kostnaderna för vägunderhållet i många fall skulle komma att
ökas, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 mars 1911.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERG.
Reservation
af herrar E. A. Lindblad, 1). Persson, P. O. Lund ett, E. G. II.
Åkerlund, grefve B. G. Ilamilton, G. A. E. Kronlund och S. Linders,
hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande
lydelse:
I skrifvelse den 14 maj 1900 anförde Riksdagen i fråga om rätt
för de väghållningsskyldige inom ett distrikt att på entreprenad upplåta
visst vägstycke följande:
»Ehuru Riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten af de väghållningsskyldige
inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunder
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
5
hållet i dess helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas, håller
Riksdagen däremot före, att majoriteten, under förutsättning att lämpliga
garantier stadgas, må kunna medgifvas rätt bestämma, att ett visst vägstycke
icke skall indelas till underhåll in natura, utan öfvertagas af vägkassan.
En väg kan nämligen t. ex. därigenom, att den ligger långt
ifrån de mer odlade och bebyggda delarna af distriktet, hafva sådant
läge, att dess intagande i vägdelnin gen skulle förrycka denna samt
omöjliggöra eu lämplig fördelning af vägunderhållet. Det synes Riksdagen
därför vara fördelaktigt, att i väglagen införes en bestämmelse
i syfie att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt må kunna besluta,
att underhållet af väg eller vägstycke, som därtill särskild! lämpar
sig, må på entreprenad upplåtas. På sätt nu äger rum beträffande vinterväghållningen,
lär det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, därest godvillig öfverenskommelse om entreprenaden
icke kan träffas, tillse, att entreprenadsummorna icke stiga oskäligt högt.»
De flesta myndigheter, som yttrade sig öfver berörda Riksdagens
skrifvelse, tillstyrkte eller ville icke motsätta sig den anordning, som
Riksdagen ansett önskvärd. Kammarkollegium fann för sin del nämnda
anordning i hvad den afse g, att för beredande af lämplig vägdelning,
väg eller vägstycke, som därtill särskild! lämpade sig, skulle få underhållas
medelst entreprenad, särdeles ändamålsenlig. Enligt kollega åsikt
syntes den ock ur en annan synpunkt lämplig, nämligen för vinnande
af närmare erfarenhet om fördelarna och olägenheterna för väghållningen
af entreprenadsystemet och såsom ett varsamt försök till systemets införande
att efterföljas af flera, om nämnda erfarenhet talade till förmån
därför.
I en till 1905 års Riksdag afbiten proposition med förslag till lagom
ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 25 oktober 1891 fanns ock intagen en bestämmelse
om fullgörande af vägunderhåll i vissa fall medelst entreprenad.
Propositionen vann i denna del Riksdagens bifall. Genom lag den 20
juni 1905 förordnades härefter, att därest väghållare förenade sig om
upplåtande på entreprenad för gemensam räkning af underhållet utaf dem
tilldelade, i ett sammanhang utlagda väglotter om tillsammans minst eu
kilometers längd, finge därom med entreprenör uppgjordt kontrakt, gällande
för minst fem, högst tio år och försedt med antaglig borgen för fullgörande
af entreprenörens förbindelser, upprättas och för pröfning ingifvas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, i händelse kontraktet
ansåges kunna godkännas, ägde att meddela fastställelse å detsamma,
hvarefter den träffade föreningen skulle gälla för den öfverenskomna
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
tiden — dock ej längre än till dess nv vägdelning trädde i tillämpning
— och entreprenören, med hänsyn till fullgörande af det vägunderhåll
entreprenaden afsåge, anses såsom väghållare.
Nu gällande bestämmelser gifva sålunda de väghållningsskyldigc
rätt att på entreprenad upplåta underhållet af vissa delar af de allmänna
vägarna inom ett distrikt, men icke alla dessa vägar. Enligt hvad utskottet
har sig bekant, hafva emellertid inom åtskilliga väghållningsdistrikt
detta oaktadt på entreprenad upplåtits underhållet af samtliga
de till dessa distrikt hörande allmänna vägar. En dylik vidgad användning
af entreprenadsystemet utöfver hvad väglagen för närvarande
åsyftar har således på sina håll befunnits lämplig, och erfarenhet i fråga
om entreprenadsystemets användbarhet i allmänhet och jämväl i den af
motionären åsyftade utsträckningen torde följaktligen redan vara vunnen.
Då denna erfarenhet synes bekräfta fördelarna af nämnda system, finner
utskottet sig kunna förorda ifrågavarande framställning, därvid dock
utskottet vill framhålla, att enligt utskottets åsikt förslag om upplåtande
af samtliga de allmänna vägarna inom ett distrikt på entreprenad endast
må väckas i sammanhang med ny vägdelning inom distriktet.
Det kan visserligen mot förslaget invändas, att de väghållningsskyldige,
hvilka hellre vilja utgöra sitt vägunderhåll in natura, genom
ett bifall till förslaget betagas denna möjlighet. Utskottet, som icke
förbisett detta förhållande, anser emellertid, att, genom införandet af en
bestämmelse om att s. k. kvalificerad majoritet erfordras för beslut om
hela vägunderhållets inom ett distrikt upplåtande på entreprenad, vederbörlig
hänsyn skulle tagas till nämnda väghållares önskningar. Framhållas
må äfven, att dessa torde kunna, om de så finna lämpligt, vid
utbjudande af entreprenaden afgifva anbud på för dem välbelägna vägstycken
och på sådant sätt blifva i tillfälle att fullgöra sitt vägunderhåll
in natura.
Ehuru utskottet icke delar den af motionären uttalade åsikten, att
endast de väghållningsskyldige in natura skola äga befogenhet att deltaga
i beslut om upplåtande af samtliga allmänna vägar inom ett distrikt
på entreprenad, anser dock utskottet, att de böra i detta afseende hafva
större inflytande än öfriga väghållare. För giltigheten af ett beslut i
nu förevarande hänseende torde därför — förutom att det skall fattas
två på hvarandra följande vägstämmor — lämpligen kunna föreskrifvas,
att beslutet å den stämma, som sist hålles, biträdes af exempelvis minst
*/s af de vid stämman representerade, till deltagande i vägunderhållet
in natura förpliktade vägfyrkar.
Såsom ytterligare garantier för att det utsträckta entreprenad
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
7
systemet icke skall användas i de fall, då det icke kan anses fördelaktigt,
liar utskottet ansett böra bestämmas, att Kung!. Maj:ts befallningshafvande
skall äga befogenhet att i samband med behandling af
frågan om ny vägdelning jämväl pröfva uppkommet förslag, att vägunderhållet
i dess helhet må upplåtas på entreprenad. Däremot bör
enligt utskottets förmenande de väghållningsskyldige själfva äga rätt
att pröfva de inkomna anbuden.
På grund af det anförda och då man genom att bereda de väghållningsskyldige
möjlighet att underhålla samtliga allmänna vägar inom
ett distrikt på entreprenad i många fall torde kunna nedbringa kostnaderna
för vägunderhållet, får utskottet hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, att underhållet af samtliga allmänna
vägar inom ett väghållningsdistrikt må kunna
af de väghållningsskyldige upplåtas på entreprenad.
Det skulle här antecknas, att herr Aaby A. W. Ericsson icke deltagit
i förestående ärendes behandling inom utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.