Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående återgång af gjorda skatteköp af rekognitionsskogar m m.
1911-03-27 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1911:65, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående återgång af gjorda skatteköp af rekognitionsskogar m m.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande AV 65.
1
Nr 65.
Ankom till Riksdagens kansli den 27 mars 1911 kl. 5 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående återgång af gjorda skatteköp af rekognitionsskogar
m m. (2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 233, har herr J. Hasselquist hemställt,
att riksdagen må besluta att hos regeringen begära en utredning
angående återgång af samtliga gjorda skatteköp af rekognitionsskogar
och deras återförvärfvande åt kronan antingen på rättslig väg eller genom
en expropriation, hvarvid de nuvarande innehafvare af kronan erhölle
en återlösningssumma, som kunde anses skälig;
att för dessa områdens rationella utnyttjande genom uppodling
och bebyggande beslutas eu med statens understöd bedrifven kolonisationsverksamhet
i stor skala efter bästa och verksammaste metoder, samt
att för detta ändamål tillsätte3 en särskild jordkommission med
uppdrag att öfvertaga förvaltningen af dessa domäner och utstycka dem
till småbruk och egna hem under tryggad besittningsrätt eller annan
garanti mot kolonisationsändamålets förfelande.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
»Under de senaste tre årens riksdagar, år 1908, 1909 och 1910,
ha åtskilliga motioner, särskilt af hr Lindhagen, väckts om skrivelser
till regeringen angående utredning af till industriens understöd upplåten
kronoskog och huru med dessa donationer i verkligheten förfarits.
Andra kammaren har hvarje gång bifallit framställningarna, hvilka dock
hvarje gång strandat på Första kammarens afslag.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 8 Samt. 25 Höft. (Nr 65.)
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.
Dock kan man äfven i Första kammarens hållning till frågan spåra
en bestämd förändring i riktning mot en allt mer framträngande insikt
om att sakens vikt och nödvändighet slutligen måste erkännas. Sålunda
uttalade äfven Första kammaren år 1908 att en »utredning angående
viss del af den till industriens understöd upplåtna kronojorden samt
beträffande orsakerna till ändamålets förfelande kunde i vissa hänseenden
vara önskvärd», och år 1910 erkände nämnda kammares tillfälliga
utskott, att utredning behöfdes såväl angående åbohemman och
deras åbors rättsliga ställning som också rörande jorddonationerna till
industrien och möjligheten att återvinna dem, en mening, som kammaren
utan votering godkände.
På grund af nådig remiss af den 3 och 4 februari 1910 till kungl.
kammarkollegium af åtskilliga framställningar, såsom 1909 års norrlandspetition
samt skrifvelse!’ af herrar Lindhagen och C. E. Gustafsson
har inom kammarkollegium under år 1910 påbörjats en utredning rörande
åborättigheterna, under bruk skatteköpta hemman samt slutligen
äfven rekognitionsskogarna.
Af denna utredning kan visserligen väntas goda resultat och uppslag
för blifvande åtgärder, men det är af vikt att lagstiftningen samtidigt
söker nya utvägar att på så betydelsefulla områden bättra hvad
som fordom brutits. Är det så, att kronan afhändt sig sina egendomar
på ett sätt, som både är för nutida uppfattning stötande och som dessutom
är af beskaffenhet att för den framtida ekonomiska utvecklingen
medföra uppenbara vådor, så är det Riksdagens skyldighet att se till
huruvida och i hvilken mån åtgärder häremot äro af nöden och möjliga
att genomföra. Den lagstiftning, som hittills betecknats som norrlandslagstiftning,
räcker icke långt. Den har hittills endast varit periferiskt
trefvande omkring det, som utgör frågans centrum. Först småningom
kan det hända, att vi finna vägen till detta centrum, så att vi kunna
styra våra steg ditåt.
Under behandlingen af frågan om rekognitionsskogarna har från
sakkunnigt och auktoritativt håll gjorts ett inlägg, som är värdt att
bevaras som ett vägledande och dyrbart uppslag för verksamma åtgärder
i rätt riktning. Det är den utredning, som af kungl. kammarkollegium
den 10 mars 1910 aflåtits i fråga om Tunabergs kronoallmänning.
Näfvekvarns bruks aktiebolag hade nämligen anhållit om utfärdande
af köpebref å de fyra hemman, som vid skatteläggning bildats
af Tunabergs kronoallmänning, 7/s mantal Bjälkhyttan nr 2 i Tuna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.
3
socken, 1 5/ie mantal Kungshamn nr 1, 1 Vas mantal Kungstorp nr 1
och 2 samt 2 7/b4 mantal Långbro nr 1 i Tunabergs socken.
Kammarkollegii utredning med anledning af denna anhållan lyder
med några få förkortningar:
»Tunabergs bergslags allmänning upplåta genom kung!, bergskollegii
utslag den 5 juli 1757 under vissa villkor och förbehåll till ägarna af
Tunabergs kopparverk. På underdånig ansökan af kopparverkets ägare
förklarade Kungl. Maj:t genom nådigt bref af 30 maj 1879 dem berättigade
att i den ordning, kungl. kungörelsen af 4 februari 1811 jämte
öfriga om användande af de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna
utfärdade författningar föreskrefve, efter skedd skatteläggning
till skatte lösa så stor del af allmänningen, som sedan de till
skogsfångst därifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot
svarande skogsmark, kunde vara för verkets behof erforderlig.
Sedan af kronan framställts yrkande att kopparverkets ägare måtte till
kronans fria disposition afträda allmänningen af vederbörande häradsrätt
samt Svea hofrätt ogillats, samt Kungl. Maj: t genom nådig dom af den
19 mars 1908 stadfäst det slut, hvartill underrätterna kommit, fastställde
kammarkollegium genom utslag den 12 oktober 1908 här ofvan
omnämnda skatteläggning, hvarjämte kollegium förklarade att sedan
kopparverkets ägare, som anhållit att få till skatte lösa omförmälda
genom skatteläggningen uppkomna hemman, betalt stadgade köpeskillingar,
kungl. kollegium ville på därom i behörig ordning gjord anmälan
utfärda skattebref å hemmanen.
Sedermera och med anledning af en af kopparverkets ägare hos
kollegium gjord anhållan om besked rörande rätta beloppet af skatteköpeskillingen
för ifrågavarande hemman och om meddelande af hvad
bolaget hade att iakttaga för vinnande af skattem ann arätt till hemmanen,
beslöt kollegium 26 augusti 1909, att sökanden skulle meddelas
det besked, att skatteköpeskillingen utgjorde, beräknad till sex års ränta
efter kronovärde för hemmanet:
Bjälkhyttan nr 2 ...................................... kr. 53: 08
Kungshamn nr 1 ..................................... » 112: 60
Kungstorp nrl ....................................... » 125: 19
Långbro nr 1 .......................................... » 253: 87,
hvartill komma afgiften till Vadstena krigsmanshuskassa med 6 % af
skatteköpeskillingarna. I afseende å hvad som iakttagas borde, för vin
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.
ilande af skattemannarätt till ifrågavarande fastigheter, hade vederbörande
att ställa sig till efterrättelse hvad kungl. kungörelsen 4 februari
1811 samt öfriga om användande af de bruken och bergverken upplåtna
rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskrifva.
Bolaget uppvisade sedermera kvitton å inlevererade kr. 544: 74 i
köpeskillingar samt kr. 32: 68 i erlagda afgifter till Yadstena krigsmanshuskassa,
med anhållan om skattebref.
Denna bolagets anhållan synes ej kunna bifallas. Visserligen hade
kollegium yttrat att, om köpeskillingen skulle beräknas efter 6 års ränta,
den då skulle belöpa sig till det inlevererade beloppet, men hade därmed
i ingen mån lämnats bolaget medgifvande att få förvärfva hemmanen
för nämnda belopp. Inlevererandet af 6 års ränta efter kronovärdet
vore nämligen endast att anse som en formell åtgärd, som eu
sökande till skatteköp af hemman af ifrågavarande slag hade att i
hvarje fall iakttaga. Det tillkommer sedan vederbörande myndighet
att pröfva, om det kan vara förenligt med kronans rätt att skatteköp
komme till stånd för det inlevererade beloppet och, om så icke skulle
befinnas vara fallet, föreskrifva, att köpeskillingen skulle bestämmas efter
laga värdering.
I kungl. förordningen huru med hemman och kronolägenheter, som till
skatte försäljas, förhållas skall, af den 19 sept. 1723 föreskrifves ock
att köpesumman skall bestämmas efter värdering. I förordningen hette
det nämligen: »Beträffande metoden huru med ofvanstående skatteköp
förfaras må, så bör den, som skatterättigheter vill köpa, anmäla sig
hos landshöfdingen i orten, på det att denne må bestämma, huruvida
den begärda kronolägenheten är af den beskaffenhet, att den efter förordningen
kan säljas. I sådan händelse beordrar landshöfdingen, som kronans
intressen vid skatteköpen noga har att bevaka, vederbörande värderingsman
själfva värderingen behörigen in loco att förrätta». Vidare och
som det befunnits att en del hemman blifvit för en alltför ringa summa
sålda till skatte, föreskrefs i k. förordningen att intet hemman, med
undantag för vissa angifna fall, skulle värderas lägre än till 6 års kronoränta,
men väl därutöfver och så högt, som det efter belägenheterna
och hemmanets godhet och andra förmåner finnes kunna svara för. Kollegium
åberopar här dessutom en kungörelse af 18 juli 1754, däri det
inskärpes, att »då kronans rätt vid skattevärderingar icke alltid vederbörligen
iakttagits, vederbörande alltid i det nogaste skulle därmed nagelfara,
och enligt 1723 års förordning om skatteköp efter egendomens
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.
5
egentliga och rätta värde så proportionera och utsätta köpeskillingen
därå, att kronan finge fullt genfullo och att värderingsmännen kundo
vara Kungl. Maj:t och riksens ständer ansvariga. — — — — — —
Såväl Tima bergslags allmänning, som ifrågavarande fyra hemman,
som bildats af den behållna delen af allmänningen, hafva innehafts af
kopparverkets ägare med besittningsrätt, som fortvara utan att verkets
ägare behöft bekräftelse på sin besittningsrätt genom att af Kungl. Maj :t
inrymmas som åbor eller åbor å allmänning eller hemman. Nyssnämnda
1848 års förordning vore således ej tillämplig. 1811 års förordning, till
hvilken kollegium 1909 hänvisade, föreskref uttryckligen att vid skatteköp
å de i förordningen omnämnda hemman skulle förfaras enligt den
vanliga ordningen. 1793 års nådiga bref med berörda undantag skulle
således vara tillämpligt i fråga om ordningen för köp af de i 1811 års
förordning omnämnda hemman, och skulle således ock, där köpeskilling,
beräknad efter vissa års kronoräntor, befunnes vara för låg i
förhållande till hemmanets verkliga värde, köpeskillingen bestämmas efter
företagen skattevärdering af hemmanet. Fordom och ännu in på 1800-talet
torde i allmänhet några få års kronovärderänta å ett hemman ha motsvarat
hemmanets verkliga värde. Numera hade väl däremot undantagslöst
förhållandet mellan dessa värden högst väsentligt förändrats. Beträffande
de nu ifrågavarande fyra hemmannen ansåge ämbetet, att desamma
med hänsyn till belägenhet och andra mångahanda förmåner hade
ett i förhållande till det inlevererade beloppet så betydande högt värde,
att ett behörigt iakttagande af kronans rätt enligt ämbetets åsikt med
nödvändighet kräfde, att en värdering af hemmanen lades till grund för
köpeskillingarnas bestämmande, och bär på grund häraf advokatfiskal
på det bestämdaste bestridt, att bolaget mot det inleverade beloppet finge
erhålla skatteköp å hemmanen samt yrkat, »att kammarkollegium måtte
förklara, att skatteköp af hemmanen finge äga rum först efter det desamma
blefve i behörig ordning värderade och skattevärdet blefvo af
kollegium godkändt.»
Med anledning häraf beslöt kollegium att afslå bolagets begäran
samt att anmoda länsstyrelsen i Södermanlands län att anställa värdering
och att genom eget utlåtande insända värderingsinstrumentet till kollegium.
Så långt kammarkollegium. Målet hvilar nu för afgörande i
regeringsrätten. Klart är, att ohållbarheten i det hittills följda skattcköpsförfarandet
har framstått äfven för vederbörande ämbetsverk särdeles
bjärt, då det förmåtts att söka bryta med en vid hela denna förskingring
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.
Utskottet.
sedan så lång tid tillbaka följd praxis. Genom åtskilliga häradsrätters
utslag ha också på senaste tiden de nuvarande innehafvarna fråndömts
skogar af denna natur på den grund att villkoret för skogarnas åtnjutande,
bruksdriftens fortsättande, eftersatts af innehafvarna och detta i
trots af att lagfart vunnits. Så har skett i mål vid såväl Neder-Kalix’
som Neder-Luleå häradsrätter och af hvilka åtminstone det ena, mot Töre
aktiebolag, redan vunnit stadfästelse vid Svea hofrätt. Men samtidigt
besittas allt fortfarande stora områden af på alldeles liknande sätt bortslumpad
kronojord af bruks- och sågverksbolag såväl i Norrland som i
det öfriga Sverige. Så innehar t. ex. ett sågverksbolag i Medelpad
nära 50,000 tunnland jord af de gamla Lödgö-verkens skogar, i trots af
att Lögdö järnbruk redan på 1880-talet nedlagts och villkoret för kronoskogarnas
åtnjutande sålunda fått förfalla. Taxeringsvärdet å denna
donationsjord var år 1908 uppe vid 304,500 kronor, men köpeskillingen
till kronan var endast 268 riksdaler. I Ångermanland finnes ett stort antal
nedlagda järnbruk, kvilkas donationsskogar på sin tid för en summa af
omkring 300 kronor skattelösts af ett bolag, som nedlagt bruken men
fått behålla skogarna, hvilka nu uppbära ett taxeringsvärde af nära en
million kronor.
Så äfven på andra platser. I allmänhet företer kronans jordpolitik
på detta område den största planlöshet, ty medan somliga rekognitionsskogar
fått af bruksägarne behållas, ha andra återtagits.
På grund af alla dessa förhållanden och med stöd af här relaterade
kungl. kammarkollegii utredning och utslag, af hvilken utredning framgår,
att tillämpliga förordningar ge stöd för ett helt annat förfaringssätt, än
det som hittills blifvit följ dt och som ådragit kronan förluster, uppgående
till oberäkneliga värden, hemställer jag, — — — — — —----»
Med anledning af de i motionen omförmälda, till kammarkollegium
remitterade framställningarna pågår, som ock af motionären framhållits,
för närvarande inom nämnda ämbetsverk en utredning rörande bland
annat de under bruken skatteköpta hemmanen samt rekognitionsskogarna.
Oaktadt sålunda denna fråga redan är föremål för pröfning,
påyrkar motionären likväl en framställning från Riksdagens
sida hos Kungl. Maj:t om utredning i ämnet. Utskottet, som visserligen
anser det synnerligen önskvärd!, att en ingående och allsidig utredning
af kronans jorddonationer till industrien snarast möjligt blifver
fullförd, kan för sin del ej biträda motionärens berörda yrkande. Då
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.
7
den redan pågående utredningen rörande statens jorddonationer med
visshet torde komma att omfatta samtliga de fall, där utsikt kan finnas
att återvinna dylika donationer, vill det nämligen synas utskottet, som
om vidare åtgärder i det af motionären angifna syftet icke för närvarande
vore erforderliga. Vid sådant förhållande finner utskottet sig sakna
anledning att uttala sig såväl beträffande de af motionären ifrågasatta
utvägarna för återvärfvande — efter afslutandet af den påbörjade utredningen
— af de utaf bruken skatteköpta hemmanen som ock i fråga om
användningen och förvaltningen af de jordområden, hvilka möjligen kunna
af staten återvärfvas.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 mars 1911.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERG.
.Det skulle här antecknas, att herr Anhij A. W. Ericsson icke deltagit
i förestående ärendes behandling inom utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.