Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 43 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet.
1911-03-03 · 6 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 3 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1911:8, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 43 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till Riksdagens kansli den 28 februari 1911 kl. 11 f. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af 43 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 127, har herr Bosson hemställt, att Riksdagen ville för sin del
besluta, »att § 43 i kungl. förordningen af den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet måtte ur lagen utgå».
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»Oaktadt ett forceradt arbete på sista tiden gjort sig gällande inom
lagstiftningen, finnas nog ännu åtskilliga gamla lagparagrafer kvar, som
man med skäl måste säga äro föråldrade och därför med det allra första
borde försvinna. De ha nog, då de skrefvos, kanske varit både tidsenliga och
berättigade. Men under tidernas lopp ha nya synpunkter kommit fram och
andra faktorer kommit med, som, då dessa lagar skrefvos, icke voro kända.
Lagarna ha också på de flesta områden ändrats och moderniserats, hvilket
äfven i sin mån gör, att äldre, icke reviderade lagparagrafer ofta äro mindre
tillfredsställande.
Såsom sådana anser jag för min del § 43 i kungl. förordningen af
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet och § 10 mom. 3 i
kungl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården. Den först omnämnda
§ 43 lyder: »Kyrkoherde, eller den hans ställe företräder, är berättigad
att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut deltaga», och
den sistnämnda § 10 mom. 3 lyder: »Kyrkoherden, eller den hans ställe
företräder, är berättigad att i de inom pastoratet för fattigvårdens handhafvande
utsedda styrelsers förhandlingar och beslut deltaga».
Bihang till Biksd. prot. 1911. 3 Sami. 1 Afd. 7 Höft. (Nr 8). 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
Som synes, tillerkänna dessa paragrafer »kyrkoherde eller den hans
ställe företräder» rätt att deltaga i de kommunala myndigheternas öfverläggningar
och beslut, en rätt, som under gamla förhållanden kanske var
både befogad och önskvärd. Dessa styrelsers förmåga, insikter och intressen
voro då mindre, nu däremot torde de i allmänhet nog vara fullt tillräckliga.
Dessutom är ju nu allmän och, det synes mig, riktig mening,
att den, som skall ha rätt att deltaga i dessa styrelsers öfverläggningar
och beslut, skall därtill vara vald. Hans plats där uppbäres då icke blott
af det gifna förtroendet utan äfven af den uppdraget åtföljande ansvarskänslan,
och detta må väl under alla omständigheter få anses som det
enda riktiga. Är personen lämplig och har han allmänhetens förtroende,
får han säkert uppdrag, under andra förhållanden bör han nog inga uppdrag
ha och lär icke heller med dessa kunna göra någon nytta. Hans därvaro
måste kännas som ett obehörigt påhäng, som försvårar i stället för
att underlätta arbetet. Erfarenheten har äfven visat, att i regel är det
intriganta, härsklystna personer, som på grund af dessa lagar taga säte
och stämma, och huru mycket trassel och huru många kommunala stridigheter
hafva icke däraf vållats? Visserligen äro lyckligtvis de flesta präster
numera så hänsynsfulla, att de icke tränga sig in i styrelserna, och i den
församling jag tillhör har alltid ett godt förhållande rådt emellan präst
och församlingsbor, men långt ifrån alla äro så lyckliga. Såsom ett exempel
härpå skall jag be att få intaga följande till mig från eu kommunalordförande
ställda skrifvelse:
»Vår kyrkoherde är kyrkoherde i A. och B. församlingar, den förra äfven
omfattande X. köping, som utgöra ett pastorat. Han är bosatt i B. församling
och betalar således skatt endast i den kommunen. Men som X. köping
är i kommunalt och fattigvårdshänseende skild från A. socken, så blir
det tre kommuner, i hvars nämnders och fattigvårdsstyrelsers arbeten och
beslut han gör anspråk på att deltaga. Hvad X. köping och A. sockens
kommunalnämnder beträffar, så tyckes det vara ganska oegentligt, att han
skall vara berättigad deltaga i beslut om utgifter därstädes, då han uti
dessa kommuner ej är skattskyldig. Komministern i pastoratet är boende
och skattskrifven i A. socken. Han är invald i kommunalnämnden därstädes
och är dess v. ordförande; således finnes eu prästman redan förut i
den nämnden, hvadan kyrkoherdens anspråk på ledamotskap där kunna
anses öfverflödiga. Alla kommunalnämndsordförande jag talat med äro
ense med mig därutinnan, att om en kyrkoherde är så lifligt intresserad
i en kommuns angelägenheter, som mången låter påskina sig vara, så in
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
3
väljas de nog som ledamöter och äro då också ansvariga med de öfriga
ledamöterna för kommunens medel. Afsikten med deras själfskrifvenhet
i fattigvårdsstyrclsema torde väl vara att se till, att kommunerna icke
äro för knussliga mot de fattiga, men, tyvärr, har det på många håll
visat sig, att just där en präst är kommunalnämndsordförande, det vill
säga vald till denna befattning, just han varit den inom styrelsen, som
mest ifrat för så knappa understöd lag möjligen tillåter. Från länsstyrelserna
skulle nog också intyg kunna erhållas, att de kommuner, där präster
äro ordförande, visst icke stå något öfver andra kommuner, då det gäller
att ömma för de fattiga. Yår kyrkoherde, förut komminister här, var före
mig ordförande i kommunalnämnden i A., men visade sig visst inte då såsom
den där arbetade för ett lyckligare förhållande åt fattighjonen. Hans
stora håg nu att deltaga uti nämndernas arbeten anse vi hafva berott af
helt andra bevekelsegrunder än de som legat till grund för att dessa paragrafer
i lagen tillkommit. Många präster finnas nog, som verkligen äro
hängifna fattigvårdssaken, men sådana inväljas naturligtvis och omväljas i
fattigvårdsstyrelsema och kommunalnämnderna, och detta enhälligt i vanligaste
fall.
Skulle något kunnat göras för att få anmärkta missförhållanden ändrade
genom motion i Riksdagen, så gjordes nog härmed allmänheten eu
stor tjänst.»
Så långt skrifvelsen. Hetta anförda exempel torde långt ifrån vara
enastående och därför nog så tydligt visa, att en lagändring i detta fall
är af behofvet påkallad.»
Förslag i likartad! syfte har framställts vid 1868 års riksdag, men
af Riksdagen afslagits.
Till stöd för bestämmelsen i § 38 af förordningen om kommunalstyrelse
på landet har den kommitté, som afgifvit betänkande och förslag
till de nu gällande kommunalförordningarna, anfört: »Af detta moment
(38 §:s sista moment) följer ock, att fattigvården, denna i så många afseenden
viktiga angelägenhet, hädanefter liksom tillförene skall, på grund
af 1847 års allmänna förordning om fattigvården i riket, tillhöra kommunalnämnden.
De nya grunder, efter hvilka denna angelägenhets handhafvande
numera genom lag blifvit ordnadt, hafva gifvit densamma karaktären
af en allmän borgerlig plikt, som på landet genom kommunerna
skall upprätthållas, och kommitterade hafva icke ansett sig äga tillräckliga
skäl att däruti föreslå ändring. Likväl är det särskild! med afseende på
Utskottets
yttrande.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
prästens, i följd af hans ämbete och såsom kyrkoböckernas handhafvare,
ägande närmare kännedom om de familjer och personer, där fattigdomen
företrädesvis är hemmastadd, som kommitterade föreslagit (§ 43), att kyrkoherden,
eller den, hans ställe företräder, bör vara berättigad, ehuru ej förpliktad,
att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut taga del».
Den förnämsta grunden för stadgandet i § 43 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet synes med de anförda motiven ur kommunalkommitténs
betänkande vara klar. Visserligen har kyrkoherde genom
ifrågavarande bestämmelse rätt att deltaga i samtliga kommunalnämndens
förhandlingar och beslut, och sålunda lagrummet fått eu vidsträcktare innebörd,
än hvad som erfordrades för det syftemål, som närmast låg till
grund för berörda stadgande. Men efter hvad utskottet erfarit, har ej
någon olägenhet häraf försports, som kan föranleda någon inskränkning i
denna kyrkoherdes rätt.
Enligt utskottets mening föreligga, utöfver det nu anförda, äfven andra
skäl för kyrkoherdes rätt att deltaga i kommunalnämnds förhandlingar
och beslut.
Genom lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902 har kommunalnämnd,
där icke särskild hälsovårdsnämnd eller fosterbarnsnämnd finnes,
fått sig uppdraget att öfvervaka fosterbarnsvården i kommunen. Den
kännedom, som kyrkoherde har om de personella förhållandena inom kommunen,
synes utskottet genom hans rätt att deltaga i kommunalnämnds
förhandlingar och beslut komma fosterbarnsvården till godo och utgör ett
ytterligare skäl för det ifrågavarande stadgandet i § 43 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet.
I § 38 af sistnämnda förordning stadgas bland annat, att kommunalnämnden
har att handhafva och tillämpa de af kommunen beslutade, vederbörligen
fastställda stadgar rörande sedlighet, säkerhet, sundhet och ordning
inom kommunen. På grund af att, särskildt i förstnämnda afseende,
de kyrkliga och borgerliga förhållandena så nära beröra hvarandra, att
någon bestämd gräns näppeligen dem emellan kan dragas, och med hänsyn
till kyrkoherdes ställning i allmänhet, synes det utskottet lämpligt, att
kyrkoherdes rätt till deltagande i kommunalnämnds förhandlingar och beslut
bibehålies.
I den motivering, som motionären fogat till sitt förslag, finner utskottet
inga sakliga skäl vara anförda af beskaffenhet att föranleda upphäfvande
af eller inskränkning i de kyrkoherden, eller den hans ställe
företräder, i § 43 medgifna befogenheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att herr Bossons ifrågavarande motion ej måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 mars 1911.
På utskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Reservationer:
af herrar af Callerholm, Jansson, Ericsson, von Schéele och Eden, som
ansett, att utskottets yttrande bort hafva följande lydelse:
»Den bestämmelse om kyrkoherdes rätt att deltaga i kommunalnämndens
förhandlingar och beslut, hvars upphäfvande motionären föreslår, tillkom
närmast för att bereda honom plats vid behandlingen af ett visst
slags ärenden, för hvilka han på grund af sitt ämbete borde vara särskildt
skickad, nämligen fattig vårdsärenden. Detta framgår af den motivering
för sagda bestämmelse, som anföres af den för kommunalförfattningarnas
utarbetande tillsatta kommittén. Kommittén förklarar, att det är »särskildt
med afseende på prästens i följd af hans ämbete och såsom kyrkoböckernas
handhafvare, ägande närmare kännedom om de familjer och
personer, där fattigdomen företrädesvis är hemmastadd, som kommitterade
föreslagit, att kyrkoherden eller den, hans ställe företräder, bör vara berättigad,
ehuru ej förpliktad, att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut
taga del».
Formuleringen af § 43 blef emellertid sådan, att kyrkoherden tick
rätt att deltaga i alla kommunalnämndens förhandlingar och beslut, alltså
ej endast i dem, som rörde fattigvården. Sannolikt berodde detta därpå,
att före kommunalförfattningarnas tillkomst kyrkoherden varit själfskrifven
ordförande i sockenstämman, som behandlade socknens allmänna angelägenheter,
och att man ville gifva honom någon ersättning för denna ställning.
De skäl, som förutnämnda kommitté på sin tid anförde för kyrkoherdens
rätt att deltaga i fattigvårdsärendenas handläggning inom kommunalnämnden,
tinner utskottet i hufvudsak ännu giltiga. Utskottet kan
Bihang till Riksd, prof. 1911. 3 Sami. 1 Afä. 7 Häft. (Nr 8). 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
(j Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
alltså icke ansluta sig till motionärens mening, att § 43 skulle helt och
hållet upphäfvas.
Ett annat område, där kyrkoherdens och hans ställföreträdares själfskrifvenhet
i kommunalnämnden synes vara fullt motiverad, utgöra de
ärenden, som i förordningens § 38 hänföras under tillämpningen af kommunens
stadgar rörande »sedlighet». Hithörande åtgärder stå uppenbarligen
i nära samband med prästens ämbetsuppgift, och enligt § 22 i förordningen
om kyrkostämma tillhör dessutom »sedernas vårdande» äfven
kyrkorådets uppgift.
Däremot anser utskottet ingen anledning förefinnas att numera bibehålla
ifrågavarande rätt för kyrkoherden rörande kommunalnämndens verksamhet
i öfrigt. En sådan rätt, så oinskränkt som den formulerats i § 43,
strider mot principerna för kommunens själfstyrelse. Kyrkoherdes och
hans ställföreträdares själfskrifna plats i kommunalnämnden torde lämpligen
kunna inskränkas till behandlingen af de ofvan anförda angelägenheter,
för hvilka det prästerliga ämbetet kan anses medföra särskild sakkunskap.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Riksdagen för sin del må besluta följande
ändrade lydelse af § 43 i kungl. förordningen angående
kommunalstyrelse på landet:
Kyrkoherden, eller den hans ställe företräder, är berättigad att i sådana
ärenden, som angå fattigvård eller åtgärder för sedlighet inom kommunen,
deltaga i kommunalnämndens öfverläggningar och beslut»;
af herrar Berg och Larsson, som inom utskottet yrkat bifall till motionen
;
af herr Johansson.
Det skulle här antecknas, att friherre Bonde, herrar Nilsson från
Malmö och Magnusson i Tumhult icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet, och att herr Fahlbeck ej närvarit vid utlåtandets justering.
Tryckt kos 1’. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1911.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.