Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande den kommunala beskattningen af boställen.
1911-03-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1911:9, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande den kommunala beskattningen af boställen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till Riksdagens kansli den 6 mars 1911 kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser
rörande den kommunala beskattningen af boställen.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 125, hafva herrar Bernhard Nilsson, Carl F. Sjöberg, Edvard
Johansson, J. A. Jonsson, C. A. Danielsson och E. JRäf hemställt, »att Riksdagen
måtte besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning,
huruvida och på hvad sätt den kommunala beskattningen, beträffande boställen,
kunde så omläggas, att jordbruket och skogen hvar för sig åsättas
taxeringsvärden, samt att arrendator blifver skattskyldig endast för den
del af fastigheten, som han disponerar, och att Kungl. Maj:t därefter för
Riksdagen må framlägga de förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»
Till stöd för sitt förslag hafva motionärerna anfört följande:
»Vid tillämpningen af 57 § i kungl. förordningen den 21 mars 1862,
om kommunalstyrelse på landet, uppstår i vissa fall missförhållanden, som
enligt vår mening af statsmakterna böra rättas.
Den kommunala beskattningen är i hvad den rör såväl jordbruksfastighet
som annan fastighet grundad på det belopp, hvartill fastigheten
blifvit bevillningstaxerad.
Enligt bevillningsförordningen skall »fast egendom uppskattas till det
värde egendomen haft nästföregående år», således egendomens saluvärde,
och beträffande jordbruksfastighet, äfven skogens värde inberäknadt. Härom
är intet att säga i fråga om den statsliga beskattningen, då den till obeBihang
till Iliksd. prof. 1911. 3 Sami. 1 Afd. 8 Höft. (Nr 9). 1
Utskottets
yttrande.
2 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
tydlig del utgår efter denna grund, men vid den kommunala beskattningen
inträffa helt andra förhållanden, särskildt i fråga om arrendatorer och
innehafvare af kronodomäner och andra boställen; enligt förordningen skola
nämligen dessa erlägga skatt för hela egendomens taxeringsvärde.
Denna bestämmelse har icke haft tillämpning förrän efter den sist
verkställda jordbrukstaxeringen och är därför en ganska obehaglig nyhet
för arrendatorerna, då därigenom i vissa fall deras kommunalskatt sprungit
upp till belopp, som nästan motsvara det årliga arrendet.
Arrendatorer och innehafvare af dessa boställen äga i allmänhet endast
att på grund af arrendeaftal eller annan rätt disponera inägoma å bostället
samt att möjligen beta sina djur å utägorna. Beträffande skogen
hafva de ingen annan rätt än att efter utsyning taga ved till beräknadt
eget behof samt stängsel och byggnadsvirke. Yärdet af dessa naturaförmåner
är alltid beräknadt vid arrendeaftalets upprättande såsom tillhörande
jordbruket, hvarför detta icke kan motivera en arrendators eller
innehafvares skyldighet att erlägga skatt för skogsvärdet i sin helhet.
Då man vet, att å de flesta af våra boställen är skogsvärdet högre
än jordbrukets värde — och i många fall är värdet af det förra mångdubbelt
högre än det senare — framstår här enligt vår mening ett missförhållande
vid tillämpningen af den kommunala skatteförordningen som bör rättas, i
syfte att boställsinnehafvare eller arrendator icke må debiteras kommunalskatt
för boställets skog, då detta värde är så högt, att därtill tagits särskild
hänsyn vid taxeringen. För den kommunalskatt, som skall utgå på
grund af taxeringsvärdet å skogen, bör den debiteras, som åtnjuter afkastningen
af densamma.»
Utskottet vill till en början anmärka, att det förhållande, som gifvit
anledning till den förevarande motionen, ej, såsom göres gällande i den till
densamma fogade motiveringen, är följden af nya bestämmelser angående
taxeringsförfarandet, hvilka skulle hafva tillämpats först vid den sista jordbrukstaxeringen.
Däremot torde nog hafva inträffat, att i vissa delar af
landet skog vid den sist verkställda jordbrukstaxeringen uppskattats högre
än hvad förut varit fallet.
En ojämnhet i fördelningen af skattebördan, ehuru dock ej så betydande
som motionärerna förmena, synes emellertid i det af motionärerna
anmärkta afseende föreligga och en omläggning af det kommunala beskattningsväsendet
i denna del är utan tvifvel i viss mån af behofvet påkallad.
Då emellertid det spörsmål, inför hvilket lagstiftaren genom motionen stål
-
Konstitutionsutskottet utlåtande Nr 9.
3
les, är af betydligt mera omfattande innebörd än enbart beskattningen af
boställen och utan tvifvel sträcker sig åtminstone till nyttjanderättshafvares
ställning i allmänhet med hänsyn till den kommunala beskattningen,
synes en lösning af frågan i den begränsade omfattning, motionärerna
föreslagit, icke vara tillrådlig. Det förevarande ämnet torde för
öfrigt bäst behandlas i sitt samband med den kommunala beskattningen i
dess helhet.
Då efter Kungl. Maj:ts bemyndigande särskilt tillkallade sakkunniga
för närvarande äro sysselsatta med denna stora och viktiga lagstiftningsfråga,
hyser utskottet den öfvertygelsen, att det nu väckta spörsmålet
därvid kommer att vinna nödigt beaktande.
I anledning af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att förevarande motion af herr Nilsson med flere
icke måtte till någon Eiksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 mars 1911.
På utskottets vägnar:
ERNST TRYGGER,
Det skulle här antecknas, att friherre Bonde, herrar Nilsson och
Magnusson i Tumhult ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet,
och att herr FaMbeck ej närvarit vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.