Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående frigörande, af till småbruk ansedd del af fastighet från inteckning, som belastar hela fastigheten m. m.

1911-02-09 · 10 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:11, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående frigörande, af till småbruk ansedd del af fastighet från inteckning, som belastar hela fastigheten m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

t

Nr 1 1.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1911 kl. 6 e. in.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående frigörande, af till småbruk ansedd

del af fastighet från inteckning, som belastar hela

fastigheten m. m.

Uti en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 16, har herr E. G. II. Åkerlund anfört följande:

»Det har yrkats, att innehafvare af lägenheter å annans mark skulle

tillerkännas rätt att tvångsinlösa dessa till själfständiga fastigheter, men

därvid har man förbisett, att, om denna rätt skulle erhållas och komma

till användning i större skala, mångenstädes rent af olidliga förhållanden

skulle uppstå.

Dels skulle därigenom förorsakas, att genom dyrbara landtmäteriåtgärder

nu särskilda ägolotter åter blifva sammanblandade till stor skada

och olägenhet för ett väl ordnadt jordbruk, dels — hvad värre vore —

skulle en mycket stor del själfständiga jordbruk — så större som mindre —

därigenom blifva beröfvade den arbetshjälp jordägarna betingat sig såsom

arrendeafgifter för de upplåtna lägenheterna, hvilket skulle nödga dem att

anskaffa nya bostäder och uthusbyggnader för den arbetspersonal, de måste

anställa som ersättning för lägenhetsinnehafvarna, en åtgärd, genom hvilken

helt säkert ett betydligt antal af de nuvarande jordägarna skulle gå under,

da jordbrukets afkastning inom de allra flesta orter i landet sannerligen

ej bereder tillgångar för dylika experiment, hvartill kommer, att allra

största delen af landets jordbruk är hårdt skuldbelastad och därför ej heller

kunde komma i åtnjutande af lösenbeloppen för de dem frånhända lägen

heterna, utan toges dessa i anspråk för skulders gäldande.

De kanske största svårigheterna skulle dock ofta träffa de mindre

jordbrukarna i många orter, emedan dessa, som ofta låtit arbetare bosätta

Bihang till liiksd. prot. lull. 7 Sand. 1 Afd. 11 Höft. (Nr 11). \

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr IL

sig på deras ägor mot utgörandet af ett fatal dagsverken under sådd och

bergning, beröfvade denna för dem alldeles nödvändiga arbetshjälp, skulle

nödgas anställa fasta biträden för att vara säkerställda, ehuru de under

största delen af året alls icke behöfde dom, och därtill tvingas bereda

nya bostäder.

De, Indika pa allvar ifra för bibehållandet och tillväxten af åtminstone

de mindre, själfständiga jordbruken, torde svårligen kunna understödja

dessa förslag. Helt säkert skulle dessutom en stor del af dem, Indika

fatt sina lägenheter tvångslösta, beröfvade de fördelar i fråga om skogsfång,

lån af nödiga dragare, betesrätt in. m., hvilka de nu i allmänhet

pläga beredas af jordägarna, helt visst som själfständiga råka i vida bekymmersammare

ställning än tillförene. Det. torde alltför ofta vara så,

att de, hvilka minst äro ägnade att sköta sig själfva, äro de, Indika kräfva

denna rätt i främsta rummet.

Jag ställer mig emellertid ej alls afvisande mot denna tvifvelsutan

viktiga fråga, ehuru jag håller före, att densamma i stor omfattning skulle

komma att lösas på frivillighetens väg, blott möjlighet funnes för egendomsägare

å landsbygden att få lägenheter, som do önskade frånsälja sina

fastigheter, antingen befriade från intecknade skulder, vidlådande samtliga

till fastigheterna hörande ägor eller ock dessa skulder uppdelade å de

behållna och till afyttring ämnade ägolotterna. Eu uppdelning af i eu

fastighet intecknade skulder på flera ägolotter kunde ju visserligen komma

att förorsaka inteckningshafvare något mera besvär, än då fordringarna

funnes på en hand, men helt säkert skulle den hypotiserade fastigheten

stiga betydligt i värde genom uppdelning i flera själfständiga lägenheter.

A såväl de större godsen som ock å de större bondgårdarna finnas nämligen

mycket ofta, åtminstone i mellersta delarna af landet — eu god del

i utkanterna af ägorna belägna torp och lägenheter, hvilka hafva mycket

lång väg till den plats, där dagsverken för dem skola utgöras, och därför

mången gång äro synnerligen svåra att få besatta med arrendatorer, emedan

torparnas barn såväl som lejda drängar alltmindre äro benägna att

gå »i dagsverke» någon längre väg och därvid taga sin föda ur medhafd

matsäck».

Sådana lägenheter skulle förvisso i stor mängd blifva tillgängliga till

mycket måttliga pris, blott nyssnämnda svårighet i fråga om inteckningsförhållandena

kunde undanröjas och skulle framför nu i allmännhet tillgängliga

småbruk äga den förmånen, att, åtminstone delvis, redan vara

bebyggda.

Att, såsom den s. k. »torpkommissionen» möjligen har för afsikt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

föreslå, införa skyldighet för egendomsägare att mot kontant arrende upplåta

sina torplägenheter, vore en ren orimlighet, eftersom väl näppeligen

någon håller torp med deras i förhållande till jordens värde synnerligen

dyrbara åbyggnader för att från dem inhösta direkt vinst, utan fastmera

för att vara säkerställd i fråga om hjälp vid arbetet.

De arbetsprestationer, som i min hembygd pläga utgöras från ordentligt

bebyggda torp, förslå sällan — äfven om de skattas ganska högt —

till ränta och afskrifning å byggnadernas värde, ersättning för skogsfång

och betesrätt än mindre till någon afgäld för de till torpen hörande inägorna,

och detta af det enkla skälet, att ju mindre ett jordbruk är, dess

dyrbarare blifva relativt byggnaderna å detsamma.

Då jag — som sagdt — är fullt öfvertygad därom, att ett mycket

stort antal torplägenheter och mindre hemmansdelar skulle ställas till småbrukares

förfogande på synnerligen fördelaktiga villkor, blott ägarna till

desamma utan vidlyftiga omgångar och större kostnader vore i stånd att

få dem befriade från egendomen i sin helhet åliggande intecknad skuld,

eller åtminstone tillerkändes rätt att få sådan skuld uppdelad å den behållna

egendomens och de olika till försäljning afsedda ägolotterna, får jag vördsamt

hemställa,

att Eiksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida jordägare må — utan

kränkning af inteckningshafvares rätt — kunna beredas tillfälle att, utan

större kostnader och omgångar, få torp, jordlägenheter och hemmansdelar,

Indika de önska frånsälja sina fastigheter till småbruk, befriade från fastigheterna

i sin helhet åliggande intecknad skuld eller få sådan skuld uppdelad

å den behållna egendomen och de olika till försäljning afsedda ägolotterna,

samt för Eiksdagen framlägga de förslag, hvartill sådan utredningkan

gifva anledning.

Motionären liar i sin förevarande hemställan berört eu fråga, som i

senare tid varit föremål för lagstiftningens särskilda uppmärksamhet.

Enligt kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom den

16 juni 1875 skulle som bekant, sedan egendom, däri inteckning beviljats,

blifvit styckad, i fråga om de särskilda delarnas ansvar för intecknade beloppet,

oberoende af hur styckningen formellt utförts, gälla detsamma, som

i allmänhet i fråga om gemensamma inteckningar i flera fastigheter - nämligen att enhvar af fastigheterna i första band skulle svara ondast för

Utskottets

tjurande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

den del af intecknade beloppet, som efter dess värde i förhållande till alla

fastigheternas värde folie å densamma, hvarefter, om ur någon af fastigheterna

det sålunda bestämda ansvarsbeloppet icke kunde utgå, bristen

skulle fördelas å de öfriga enligt nämnda grund.

Genom lag den 25 juni 1909, som träd! i kraft den 1 januari 1910,

men icke äger tillämpning beträffande afsöndring, som därförinnan skett,

har emellertid stadgats, att, om styckning af fastighet skett genom jordafsöndring,

stamfastigheten skall svara för hela intecknade beloppet och

lägenheten allenast för hvad af detsamma icke kan utgå ur köpeskillingen

för sta in fastigheten. Sist afsedda lagstiftning, som närmast upptagits ur

lagberedningens förslag till ny jordabalk, var resultatet af Riksdagens

skrifvelse den 8 maj 1900, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t

täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån, utan skada för fastighetskrediteu,

ägare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet kunde

beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt

besvärade denna och den fastighet, från hvilken afstyckningen eller afsöndringen

skett. Vid sidan af nämnda lagförslag förelåg vid 1909 års

riksdag äfven till pröfning ett likaledes af lagberedningen utarbetadt förslag

till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet, afseende, att

lägenhetens ansvar skulle kunna ytterligare begränsas genom eu i viss

ordning verkställd värdering af lägenheten. Detta lagförslag blef emellertid

icke i dess då föreliggande skick antaget af Riksdagen, som på hemställan

af lagutskottet i stället i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll, att

Kungl. Maj:t snarast möjligt täcktes låta utreda, huruvida hufvudsakligen

i det syfte, som med lagförslaget afsåges, en värdering kunde anordnas,

som, utan att inteckningshafvares säkerhet därigenom äfventyrades, bättre

än i förslaget skett, tillgodosåge de anspråk, hvilka måste uppställas i afseende

å värderingsförfarandets billighet och enkelhet samt för Riksdagen

framlägga det förslag, som deraf kunde föranledas.

Af ofvanstående torde framgå, att, för så vidt angår lägenheter, hvilka

frånskiljas stamhemmanet genom jordafsöndring, det af motionären afsedda

önskemål redan måste anses genom 1909 års nu berörda lagstiftning väsentligen

tillgodosedt. Att nu ifrågasätta ett rubbande af de principer,

hvarå denna lagstiftning hvital’, torde vara så mycket mindre lämpligt,

som det är att antaga, att det resultat, hvartill Riksdagens sistberörda

skrifvelse bör leda, skall vara ägnadt att ytterligare befrämja de goda verkningarna

af den nämnda lagstiftningen.

Hvad därefter angår frågan om åtgärders vidtagande i det af motionären

ifrågasatta afseende!, för så v idt angår ägolotter, som uppkomma genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr It.

&

afstyckning, skulle Jet väl, på sätt redan uttalats af lagutskottet vid

1909 års riksdag, i många hänseenden vara till gagn, om den svårighet,

gällande inteckningslagstiftning kan anses erbjuda för bildande på dylik

väg åt småbruk och egna hem, kunde undanröjas. Såsom såväl under

förarbetena till 1909 års berörda lagstiftning som äfven af lagutskottet vid

samma års riksdag framhållits, torde det emellertid icke låta sig göra att

äfven i fråga om sålunda utbrutna ägolotter tillämpa den princip, soja vunnit

uttryck i sagda lagstiftning. Den subsidiära ansvarighet för en frånskild

lägenhet, som genom densamma tillskapats, förutsätter nämligen en i

första hand ansvarig fastighet af beskaffenhet att fortfarande i allmänhet

kunna utgöra fullgod säkerhet för inteckningshafvares rätt. Så länge hvarje

fastighet, pa sätt i regel kan ske genom ägostyckning, obegränsadt kan

undergå delning och därmed förvandlas till flera med den ursprungliga

likställda fastigheter, synes äfven för öfrigt hvarje antaglig hållpunkt saknas

för bestämmande åt de styckade delarnas ansvarighet i enlighet med den

i berörda lagstiftning uttryckta princip.

1. skrifvelse till Kungl. Maj:t den G maj 1908 har Riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t snarast måtte låta utreda, i hvad mån större lättnader

kunde beredas för utbrytning af jord från vederbörande stamfastighet,

samt lör Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde

gifva anledning. I berörda skrifvelse framhöll Riksdagen, att gällande

stadgande!! i ämnet syntes medföra så stora olägenheter, att frågan om

deras ersättande med lagbud, som vore bättre afpassade efter nu rådande

förhållanden, borde så snart som möjligt upptagas till afgörande. Med

anledning däråt ifrågasatte Riksdagen, i syfte att vid utbrytning af jord

från stamfastighet erhålla tillgång till ett förfarande, som i största möjliga

utsträckning förenade enkelhet, snabbhet och billighet, att det borde tagas

i allvarligt öfvervägande, huruvida icke ägostycknings- och afsöndringsförfarandet

lämpligen borde samarbetas till ett institut. Nämnda skrifvelse

har öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t den 5 oktober 1906 tillsatta

kommitté för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande

författningar. Det lär kunna antagas, att de förslag, som — inom den

närmaste framtiden — kunna förväntas från sagda kommitté, komma att

innefatta nya uppslag för lösning af sagda, med den nu föreliggande nära

sammanhängande fråga. 1 hvarje händelse synas öfvervägande skäl tala

för, att den nämnda kommitténs förslag af bidas, innan alldeles nya linjeruppdragas

för lagstiftning i det af motionären påyrkade afsecndet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation

af herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje, Er sson. Jansson i Edsbäeken

och Patron hvilka hemställt.

att Riksdagen ville i anledning af förevarande

motion i skrifvelse till Kuugl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa förnyad utredning, huruvida

icke på lagstiftningens väg åtgärder kunna vidtagas i

syfte att, i vidare utsträckning än som skett genom

lagen den 25 juni 1909 möjliggöra frigörande af frånstyckad

hemmansdel eller afsöndrad lägenhet från in

teckningar, som gemensamt besvära dylik jord och

fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen

iigt rum, samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill utredningen kan föranleda.

Till stöd härför har anförts:

af herr Pettersson från Södertälje:

»Såsom utskottet erinrat, har Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1900

anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande, i hvad män,

utan skada för fastigketskrediten, ägare af frånstyckad hemmansdel eller

afsöndrad lägenhet kunde beredas lättnad att frigöra sin fastighet från

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

7

inteckningar, som gemensamt besvärade denna och den fastighet, från

hvilken afstyckningen eller utsöndringen skett. I berörda skrifvelse framhöll

Riksdagen, att ägaren af en frånstyckad eller afsöndrad jordlott, till

följd af det sammanhang i fråga om inteckningar, som förefinnes mellan

en lranstyckad eller afsöndrad jordlott och den fastighet, från hvilken

styckningen eller afsöndringen skett, ofta rent af går utan ersättning förlustig

donna, sin välfångna egendom. På grund af svårigheten att få eu

lägenhet frigjord från stamhemmanets inteckningar fann Riksdagen emellertid,

att den som önskade kupa ett jordstycke i afsikt att därå uppföra

ett eget hem mången gång ej hade annat val än att antingen helt och

hållet afstå från sin önskan eller ock mottaga lägenheten med därå Infilande

inteckningar.

»Då så är förhållandet», yttrade Riksdagen vidare, »säger det sig själft,

att ett bibehållande af gällande lagstiftning oförändrad är skadligt ur tvenne

skilda synpunkter. Antingen kommer nämligen detsamma att i och med,

skärpt uppfattning om risken att köpa eu jordlott, utan att stamhemmanets

inteckningar däri lossas, verka afskräckande för aftal om dylika köp —

och häri skulle ligga ett mäktigt hinder emot framgången af det numera

så allmänt omhuldade sträfvande! i egna hems bildande — eller ock skola,

därest längtan efter det egna hemmet visar sig besitta större makt än nu

antydda risk, och inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande som hittills

kommer att i stor omfattning äga rum, de ofvan antydda olägenheterna

för de smärre jordlotternas ägare allt oftare och skarpare framträda.»

Det af Riksdagen sålunda uttalade önskemålet har endast i mycket

ringa utsträckning tillgodosetts genom den af utskottet åberopade lagen i

ämnet åt den 25 juni 1909. Först och främst äger nämligen denna lag

icke tillämpning beträffande afsöndring, som dessförinnan skett. Vidare

gäller lagen endast i fråga om sådana ägolotter, som uppkommit genom

jordafsöndring, men icke beträffande sådana, som uppkommit genom ägostyckning.

Och slutligen medgifver 1909 års lag icke möjlighet för afstyckad

fastighets ägare att få sin fastighet helt och hållet frigjord från

stamhemmanets inteckningar.

Till stöd för den knappt tillmätta räckvidd, lagen sålunda erhållit,

hafva hufvudsakligen åberopats dels formella eller teoretiska betänkligheter

och dels hänsyn till fastighetskrediteu. Hvad de förstnämnda angår, synas

de ej böra tillerkännas eu afgörande betydelse, då det gäller tillgodoseendet

af ett kraf, som är allmänt och trängande, f det afseende! yttrade

eu af lagutskottets jurister inom Första kammaren vid frågans

behandling av 1900: Det bör väl icke vara så, att det lefvande 1 i fvet i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

samhället intvinga» i de juridiska formerna. Nej, det är formerna, som

böra lämpa sig efter det Rf, som växer fram inom samhället. De svårigheter,

som finnas för frågans lösning, och som blifvit framhållna, äro just

de, som vi hoppas, att utvägar finnas för att undanröja.» Hvad åter den

åberopade faran för rubbning af fastighetskrediten beträffar, så bör denna

fara visserligen icke förbises, men den torde dock ej vara så stor, att man

för dess skull bör alldeles afstå från ytterligare försök att på nu ifrågavarande

väg stärka särskildt den mindre bemedlade befolkningens tillit

till fosterlandet och dess rättsordning. Och det är denna tillit, som sättes

i fara, då ägare af små lägenheter nödgas gå från gård och grund till

följd af gäld, för hvilken enligt deras rätt ursäktliga uppfattning icke de,

utan endast deras fångesmän borde svara.

Hvad slutligen beträffar sättet för denna frågas lösning, kunde möjligen

tänkas — såsom redan af 1900 års lagutskott framhållits — att då

fråga väckts om dödning af inteckniugar i afsöndrad lägenhet, Konungens

befallningshafvande skulle äga att på begäran af lägenhetsägaren kalla

vederbörande inteckningskafvare att inom viss tid yttra sig i ämnet samt

att dödning därefter skulle få ske af de inteckningar, hvilkas innehafvare

antingen därtill lämnat samtycke eller på grund af sin underlåtenhet att

inkomma med yttrande kunde antagas icke hafva något att erinra däremot.

I händelse någon inteckningshafvare motsatte sig dödningen, borde

hans rätt anses tillbörligen tillgodosedd därigenom att ersättning bereddes

honom för den minsksning af inteckningssäkerheten, som blefve eu

följd af lägenhetens frånskiljande. Detta skulle åter kunna ske därigenom

att lägenhetsägaren i dylikt fall ålades att erlägga eller för inteekniugshafvarens

räkning deponera den summa, som motsvarade hvad som af

inteckningen belöpte på lägenheten. För fastställande af det belopp, som

sålunda skulle gäldas af lägenhetsägaren, kunna olika former tänkas. Det

skulle exempelvis kunna ske medelst användande af ett sådant förfarande,

som föreskrifves i expropriationsförordningen, eller ock så att gode män

anställde värdering å marken samt ärendet därefter öfverlämnades till

pröfning af vederbörande domstol.»

samt af herr Lindhagen:

»Juridiken är icke någon vetenskap utan allenast ett visst handlag,

med hvilket samhällsmakten söker gifva form åt samhällslifvets pulserande

innehåll samt leda dess strömningar in i regelrätta fåror.

Detta handlag blir alltid hårdhändt, när det lämnats någon tid åt sig

själft, i det att det dels offrar innehållets rätt för häfdvunna former, dels

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11. 9

lånar sig åt härskande enskilda intressen, som önska forma innehållet på

ett för dem gagneligt sätt.

Sålunda har hos oss uppkommit eu byråkratisk juridik, som på samma

gång blifvit eu trofast tjänare i de flesta fall åt de feodala och storindustriella

eller med andra ord privatkapitalistiska intressena. Denna privatkapitahstiska

juridik, såsom den reelt sedt således kan kallas, är en utomordentlig

makt i samhället och behärskar där väsentligen exempelvis domstolar,

advokatbyråer, administration, lärdomssätena vid universiteten samt beredningar

af lagverken.

Dessa betraktelser framställa sig osökt vid begrundandet af alla de

vulrigheter, som ett sådant sakernas tillstånd vållar för bland annat iordens

sociala problem. J

^ ld omarbetande af jordabalken förelåg bland annat ett tillfälle till

eu myckenhet uppslag att äfven genom lagstiftningen främja sträfvandena

att gifva och återföra jord till folket, ett tillfälle som af angifna skäl tillspillogafs.

Visserligen bestod lagberedningen sig äfven med ett socialt patos.

Detta var tomträtten, hvilket villigt och tacksamt erkännes. Men därmed

ansåg man sig ha gjort nog. Det öfriga inskränkte sig hufvudsakligen

till en codifiering af lag och rättspraxis samt utfyllande af luckor i detaljernas

rad, äfven detta enligt den härskande juridikens metod alltför

ofta efter formella i stället för reella indelningsgrunder, så att t. ex. i fråga

om hyra och arrende det för vanligt folk numera är alldeles omöjligt och

för en rättsinnig förenadt med stor svårighet att sammanplocka de i

lagen kringströdda bitarne af månget menige mans lifsproblem till eu

totalbild.

De sociala frågorna ha som sagdt i lagberedningens förslag till jorda!)alle

med ofvannämnda undantag väsentligen fallit till föga inför det privatkapitalistiska

åskådningssättet, och särskildt möter man där eu allt behärskande

röd träd: rubba ej, ja andas ej ens på fastighetskrediten. Inför

detta stora ogripbara fantom, som öfverallt sväfvar osynligt öfver vattnet,

fa alla andra hänsyn obesedda vika. Fattigdomen får ligga där jordlös och

ohjälpt på knä i sina trasor under åkallan af detta höga väsen. Människorna

må hellre förblöda och do, än något tvifvel får resas på nödvändigheten

af att denna gestalt åt den gamla molock skall efter sina

föi menta eller verkliga nycker enväldigt behärska människornas öden.

. P®u enskilda fastighetskrediten är visserligen i regel en kristallisering

åt själlös egennytta, som icke alls frågar efter, hur människorna hafva det.

Fr denna synpunkt är den också i grundläggande delar oduglig för de

uppgifter den tillvälla! sig i samhället och bör därför om möjligt aflösas

Bihang till Likså, prat. lull. 7 Samt. 1 Afd. 11 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 11.

af kooperativ kredit och samhällskredit. Men den kan dock foga sig efter

rimliga förhållanden och gör det i eget intresse också ofta, när sådana till

sist tillåtas göra sig gällande. _

Det viktiga ämne motionären nu återupptagit lämnar en bild åt den

officiella juridikens offer af människor på gud mammons altare.

Riksdagen begärde 1900 en lagstiftning för att kunna från inteckning

frigöra jordområden, vare sig de utbrötos genom jordafsöndring eller

ägostyckning, och anvisade uttryckligen expropriation såsom en slutlig

utväg. Lagberedningen, som fick denna riksdagsskrivelse till sig öfverlämnad,

föreslog sedan allenast en subsidiär ansvarighet för jordafsöndrmgar

i vissa fall. Något behjärtadt försök ens till ett effektivt tillgodoseende

af Riksdagens önskemål kan icke spåras i beredningens betänkande.

I detta bedröfliga skick framlades saken för 1909 års riksdag..

På dessa grunder och med åberopande tillika af min motion i ämnet

vid 1909 års riksdag och en då afgifven reservation till lagutskottets betänkande

har jag förenat mig i den hemställan, som innefattas i resen ationen

mot den privatkapitalistiska juridik, som afspegla!- sig i de särdeles

sökta undanflykterna i lagutskottets förevarande betänkande.

Herrar Widén, Berggrm och Olsson i Broberg hafva anhållit få

antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom

utskottet.

Stockholm, O. L. Svimbftcks Boktryckeri 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.