Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för skogsägare till väg öfver annans mark för skogsprodukters tillvaratagande.

1911-02-17 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:12, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för skogsägare till väg öfver annans mark för skogsprodukters tillvaratagande.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

I

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 21 februari 1911 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt för skogsägare till väg öfver annans

mark för skogsprodukters tillvaratagande.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 178, har herr Sam. Söderberg i Hobborn anfört följande:

»Det har under senare år klagats däröfver, att svårigheter uppstått

för skogsägare att vid afverkningar färdas fram öfver grannens skogsmark.

Såvidt jag vet, har af ålder gjorts gällande den praxis, att hvar

och en fått fritt transportera sitt virke öfver den andres mark. Det har

endast ifrågasatts att ersätta skadegörelse å växande skog m. m. för sådan

vägs framdragande. Till förebyggande af trassel i detta afseende har

man ock vid afsilning af laga skifte i förening eller protokoll intagit

bestämmelser om att den ene skiftesdelägaren skulle ha rätt att färdas

öfver den andres skogsmark. Nu har emellertid klagan försports från

vissa skogsägare, som haft sin skog så belägen, att de varit nödsakade

att färdas fram öfver annans mark, de rent af blifvit förbjudna därtill,

eller ock fått betala ett oskäligt pris, för att erhålla tillstånd att taga sig

sfram med sina skogsprodukter.

Hvad jag åsyftar är rätten att i nödfall få färdas fram öfver annans

afrösningsjord. Det torde bli svårt att tillämpa samma bestämmelser i

fråga om åkerjord och tomter. I allmänhet torde heller inga större svårigheter

förekomma i detta afseende, då det gäller inägojord, emedan där i

regel finnes vägar, undantagna för öfriga gemensamma behof.

I gällande lagstiftning förekomma mig veterligt icke några bestämmelser,

som reglera de nu af mig berörda förhållanden. Men skulle

Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 12 Höft. (Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 12

man genom en lagförklaring eller eljest på ett tillfredsställande sätt, utan

särskild stadga, kunna ordna denna lilla fråga, anser jag syftet vunnet

med min motion. Jag hyser den uppfattningen, att man så litet som

möjligt genom lagstiftning bör gripa in reglerande de enskilda samhällsmedlemmarnas

intressen emellan. Där ömsesidigt tillmötesgående råder,

behöfves heller ingen lagstiftning, där ordnas och regleras nästan allt af

sig själft. Men i dessa, jag vågar hoppas, enstaka fall, då en skogsmarksägare

förbjuder en annan att färdas fram öfver hans mark, så förstår

jag icke att det skall kunna ordnas på annat sätt, än genom en

stadga, som ger den ene tillstånd att färdas fram, men också föreskrifver

huru den andre skall få ersättning för skadegörelse in. in.

För jämförelse må nämnas huru lagstiftning tillkom på sin tid,

som gaf jordägare rätt att leda vatten öfver annans grund, och lag om

elektriska ledningars framdragande, om flottleder in. in. Gränserna på

det privatekonomiska lifvets områden hafva blifvit alltmer bestämda och

klarlagda och haft till följd att en hvar med större intresse än måhända

förut håller sin hand öfver sin torfva. Enligt min mening kan äganderätten

på detta sätt missbrukas, den missbrukas alltid om den brukas

så, att det allmänna lider däraf.

Med anledning af hvad jag anfört ber jag få hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga sådant lagförslag,

som tillförsäkrar skogsägare väg öfver annans mark för skogsprodukternas

tillvaratagande, med bestämmelser, angifvande grunderna för

beräkning af skada och åverkan, som tillfogas markägare i sådana fall.»

Med anledning af hvad motionären sålunda anfört vill utskottet

erinra därom, att enligt 2 § i lagen om enskilda vägar på landet den 5

juli 1907, hvilken afser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är

till stadigvarande nytta, skall, om för fastighets ändamålsenliga brukande

är af synnerlig vikt, att väg för den fastighet bygges öfver annan fastighets

område och sådant ej länder till märkligt men för den senare

fastigheten, därifrån upplåtas den mark, som till vägen åtgår.

Försåvidt de af motionären åsyftade behof äro af stadigvarande beskaffenhet,

synas alltså desamma tillfredställande tillgodosedda genom den

nämnda lagen. Såsom stadigvarande enligt lagens mening lär nämligen

böra anses icke blott ett utan egentliga afbrott under längre tid fort
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

varande, utan äfven ett med större eller mindre uppehåll årligen eller eljest

med viss bestämbar regelbundenhet återkommande behof. Dit torde alltså

äfven oftast kunna räknas exempelvis behofvet för en viss fastighet af

vinterväg öfver annans skogsmark för tillvaratagande af å den förra

fastigheten växande produkter eller för annat brukande af densamma.

Hvad angår de fall, där fråga är om ett tillfälligt behof, och där

vederbörligt medgifvande att färdas öfver fastigheten, om sådant erfordras,

ej heller kan genom godvillig öfverenskommelse utverkas, synes deras

närmare reglerande genom lagstiftning stöta på svårigheter, som knappast

skulle stå i rätt förhållande till vikten af de intressen, hvarom här

kan vara fråga.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till nå^on

O

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation

af hr Lindhagen som anfört:

»Motionären anför såsom grund för motionens framkomst, att klagan

yppats från vissa skogsägare, som haft sin skog så belägen, att de varit

nödsakade att färdas fram öfver annans mark, att de rent af blifvit förbjudna

därtill eller ock fått betala ett oskäligt pris för att erhålla tillstånd

att taga sig fram med sina skogsprodukter.

Det är ingen anledning att betvifla riktigheten af denna uppgift.

Tvärtom ligger det i sakens natur att i vårt skogsland med dess skiftesförhållanden

en mängd skogsägare blifva i mångt och mycket beroende

af grannars gunst och nåd. En undersökning skall kanske gifva vid

handen, att motionen berör en för vidsträckta trakter i landet särdeles

aktuell fråga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Man vet ju, hvilken betydelse ett skogsskiftes belägenhet bar för

möjligheten att få afkastning af detsamma. Vid laga skiften ha ej alla

delägare kunnat bli lika tillgodosedda. Det är också väl bekant, hurusom

mäktigare skiftesdelägare ofta förstått att på mångahanda sätt vid skiftena

skaffa0sig de bästa lägena vid vattendrag o. s. v., samt därigenom äfven

skaffat sig makt öfver de svagare, de försagda, de relationslösa skiftesdelägarne.

Rätten till nödig utfart från en fastighet öfver en annans fastighet

ägnas också en växande uppmärksamhet från lagstiftningens sida. För tillgodogörande

af skogsprodukter kan nu litas endast till flottningsförfattningarna

och 1907 års lag om enskilda vägar på landet. Under andra förhållanden

än där stadgas får man emellertid ej taga väg öfver andras ägor, soin

däraf kunna skadas, utan frivillig öfverenskommelse. Och utforsling åt

skogsprodukter kan väl sällan ske utan att, äfven om det gäller afrösningsjord,

någon liten skada pa ett eller annat sått kan sägas uppstå.

Nyssnämnda lag om enskilda vägar hjälper uppenbarligen ej för

de af motionären afsedda fallen. Lagen afser endast »byggande» af särskild

väg till »stadigvarande nytta» och för de fall, att vägen dessutom

pröfvas vara »af synnerlig vikt» för ändamålet. Proceduren är också

lång, besvärlig och säkerligen äfven kostsam. De mera tillfälliga och

anspråkslösa behofven, som dock kunna vara af synnerlig vikt för den

det gäller, äro icke därmed tillgodosedda. Lämpligen synes detta kunna

ske genom att någon ortsmyndighet inom i lag utstakade gränser får vid

besiktning pröfva, huruvida, på hvad sätt och mot hvilken ersättning

ett framforslande af skogsprodukter öfver annans afrösningsjord skäligen

bör tillåtas. Ett sådant stadgande skulle oftast framtvinga frivilliga öfverenskommelser

äfven där det eljest ej kunnat ske.

I samband med en undersökning om behofvet och lämpligheten

af en sådan lagstiftning, bör också öfvervägas den viktiga frågan om

rätt till upplagsplats för virke på annans mark invid flott- och farleder.

Denna sak hänger nära ihop med frågan om utfartsväg, och det är kändt,

såsom ock inom utskottet vitsordades, hvilka orättrådiga missbruk i stor

skala äga rum från sådana skogsägare, som fått sina skiften utmed flottoch

farleder, i syfte att skaffa sig obehöriga fördelar på bekostnad af

ägare af skogsskiften, som äro i afsaknad af sådana upplagsplatser och

därigenom ofta rent af ur stånd att draga nytta af sin skog.

Utredningen bör äfven omfatta möjligheten af utfart eventuelt för

andra produkter från fastighet än skog.

Lagutskottets yttrande i slutet af dess betänkande innefattar väl ett

o J

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

sätt att komma ifrån motionen, men saknar såvidt jag förstår hvarje uttryck

för en allvarlig önskan och ett allvarligt bemödande, att hvar man

må, såsom vederbör, komma till sin rätt i det afseende, hvarpå motionären

grundlagsenligt påkallat Riksdagens uppmärksamhet.

Det hemställes:

att Riksdagen med anledning af ifrågavarande

motion ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta undersöka,

huruvida och i hvad mån afsevärda olägenheter

vållas skogsägare genom nödvändighet för dem

att begagna annans mark för utforsling af sina skogsprodukter,

samt därefter för riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelser i syfte att i skäliga fall tillförsäkra

skogsägare möjlighet därtill, därest utredningen

därtill föranleder.

jBihang till IUJcsd. prof. 1911

7 Sand.

1 Afd. 12 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.