Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af gällande bestämmelser om häktning m. in.

1911-02-28 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:14, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af gällande bestämmelser om häktning m. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till Riksdagens kansli den 3 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af

gällande bestämmelser om häktning m. in.

Uti en inom Forsta kammaren väckt, till lagutskottet liänvisad

motion, nr 47, har herr FAtel Löfgren hemställt, att Riksdagen måtte

i skrifvelse tnl Kungl. Maj:t anhålla, dels att Kungl. Makt ville

vidtaga åtgärd till förhindrande för framtiden däraf, att andra än

i lag bestänka myndigheter beklädas med allmän åtals- och häktmngsmyndighet,

och dels att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervagande,

huruvida och i hvad mån större trygghet må kunna jämväl

i ofrigt beredas vid tillämpningen af häktningsinstitutet.

I sammanhang med berörda motion har lagutskottet till besudling

forehaft en inom Andra kammaren af herrar Hjalmar

C^rl Lfndhaffen> Herm. Lindqvist, C. G. Lindley, A C.

Ltndblad Ernst Söderberg, Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, Hj B

Rissen J Ih. Johansson, Sven Persson, friherre Erik Palmstierna

Carl Vinberg K. A. Borg, J Aberg, J A. Wallin, N. Edv. Lind
Z?''

p '' SvZSSZ’ K£*r0pP'' Värner RVdén> Sven Linders,

Nds Persson, 0. Hson Waldén, Aug. Nilsson, A. C. J. Christiernson,

G. A. Strömberg, F. W. Thorsson, Emil Kristensson, G A

Rundgren, N. A:son Berg, J. Forssell, E. A.-son Leksell, Viktor Larsson

Bernh. Eriksson och. L. J. Carlsson väckt, till utskottet hänvisad

motion nr 187, såvidt däri under punkt 2:o i motionen hemställts,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj it mätte utan afvaktan

på eu rattegångsreform, taga i öfvervägande på hvad sätt strafflagens

bestämmelser om häktning må, till värnande af den personliga

Bihang till Rikad. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 14 Höft. (Nr 14) \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

friheten, kunna omarbetas, samt därom äfvensom rörande åklagaremaktens

reformering för Riksdagen framlägga erforderliga lagförslag.

Herr Löf- Motiveringen i herr Löf grens motion är af följande lydelse:

gren* motion. xge(}an Andra kammaren vid 1910 års Riksdag för sin del be
slutat

skrifvelse till Kung!. Maj:t, hvarigenom i viss mån de synpunkter

gillades, hvilka jag framställde i min motion nr 36 rörande

utöfningen af häktnings- och åtalsrätt å landsbygden, vågar jag,

med hänvisning till min i nämnda motion anförda motivering, åtel

upptaga den sålunda väckta frågan med förhoppning om, att densamma

vid denna riksdag skall äga större utsikter att inom båda

kamrarna vinna beaktande. .

Det är visserligen riktigt, att några mera genomgripande reformer

inom rättsordningen icke kunna vidtagas utan i samband med

en fullständig rättegångsreform, men på sätt jag i en annan af mig

vid innevarande riksdag väckt motion ansett mig böra anmärka,

synes nämnda förhållande icke böra hindra vidtagandet af sådana

nödiga åtgärder till båtnad för rättskipningen, hvilka inom den

gällande processens ram kunna utföras. I alldeles särskild grad

torde den speciella, af mig i förstnämnda motion väckta frågan beträffande

polisuppsyningsmäns och dylika extra åklagares åtals-och

häktningsrätt ägna sig för särskild behandling, enär det här enligt

mitt förmenande icke rör sig om införande af någon nyhet i vår

processordning utan tvärtom gäller upprätthållande af promulgation

slagens till strafflagen bestämmelser om hvilka myndigheter som

hafva åtals- och häktningsrätt och huru denna skall utöfvas. Då

rätten att åtala och särskilt att verkställa häktning naturligen icke

bör kunna på annan delegeras, synes mig redan på den grund den

praxis, som utbildar sig i fråga om tillsättande af extra åklagare

och häktningsförrättare inom de ordinarie åklagarnas tjänstgönngsområden,

lika litet vara med lag öfverensstämmande som den är ur

rättssäkerhetens synpunkt lämplig. Oafsedt att den härvidlag gällande

anordningen icke lämnar nödig trygghet i afseende a dylika

extra åklagares kompetens och själfständighet gentemot främmande

intressen, är kontrollen från Konungens befallningshafvande sida

öfver deras åtgärder försvårad för att icke säga omöjliggjord pa

sådan tidpunkt, att eventuell rättskränkning kan förebyggas.

De framställda anmärkningarna i berörda afseende vunno, att

döma af öfverläggningarna vid 1910 års riksdag, ett visst erkan
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14. 3

ilande Under öfverläggningen i Första kammaren yttrade särskild!

derr Atzelms såsom sin mening, att just på ifrågavarande punkt

något skulle kunna åtgöras utan väsentliga förändringar af gällande

processordning. Då äfven berörda, ingalunda vidtgående förslag

emelleitid icke vann Riksdagens bifall, torde detta väsentligen berott

harpa, att frågan redan ansågs vara under utredning af Kung!.

XTo Detta antagande synes dock i verkligheten hafva varit oriktigt.

Någon officiell utredning af hithörande spörsmål lärer, enligt erhalina

upplysningar, hvarken vara af Riksdagen äskad eller eljest

åvagabragt, hvarför näppeligen något förslag i berörda riktningtorde

vara att inom den närmare framtiden förvänta. Hvad som

däremot är under utredning • är frågan om pofeväsendets organisation

på landsbygden. Detta spörsmål är ju dock något helt

annat an det, hvilka personer som böra hafva allmän åtals- och

speciell häktningsrätt. Att öfverlåtande, utom för visst angifvet

v!’ f a^m^nna åklagare tillkommande befogenheten att åtala

och häkta rent af strider mot lag, synes mig framgå af justitieombudsmannens

utredning och Kung! Majrts utslag i ett särskild!

mål, som finnes refereradt bland Riksdagens handlingar. (Justitieombudsmannens

berättelse 1905, sid. 89 och 1907, sid. 9.)»

^ill stöd för ofvannämnda af herr Branting rn. fl. gjorda hem- ■®wr Branställan

har anförts följande: '' tin0* fl
»Uti

en af undertecknad Branting in. fl. vid sistlidne års riksdag

vackt motion hemställdes bland annat, att Riksdagen ville dels

för sm del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

tv*1 1^d®lse.’ ^esRa §§ kade före 1899 års lagändring, dels anhålla,

. un„ Mai:t måtte, utan afvaktan på eu rättegångsreform taga

1 öfvervägande på hvad sätt strafflagens bestämmelser om häktning

må, till värnande af den personliga friheten, kunna omarbetas, samt

darom äfvensom rörande åklagaremaktens reformering för Riksdagen

framlägga erforderliga lagförslag.

Till stöd för denna vår hemställan återgåfvo vi eu del rättsfall

trän senaste tider och anförde bland annat följande:

»Af här ofvan anförda rättsfall, hvilka som sagdt blott utgöra

exempel, synes oss till full evidens ådagalagdt, att hos ett stort

antal domstolar förefinnes en för den medborgerliga tryggheten farlig

benägenhet att gå vida utöfver, hvad enligt lagens mening rimligt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

vis bör betraktas såsom straffbart hot. Till eu del kan detta, måhända

ursäktas därmed, att domaren saknar tillräcklig ledning i

lagen för bedömandet af, huruvida hotet skall betraktas såsom straffbart

eller icke, och genom försökets likställande med fullbordadt

brott är han många gånger i fråga om bevisningen beröfvad det

mest bindande indiciet, nämligen att den afsedda effekten inträdt.

Det är också uppenbart, att eu strafflatitud från 5 kronoi''s böter

till 2 års straffarbete lämnar synnerligt utrymme för en godtycklig

tillämpning, och därigenom kommer ytterligare den medborgerliga

tryggheten i fara, i synnerhet om domaren enligt sina personliga

förutsättningar har svårt att sätta sig in uti den tilltalades förhållanden,

hans känslor och tankegång.

Af ofvannämnda rättsfall framgår jämväl, att åklagaremakten

ännu mindre är vuxen sin uppgift att i förevarande fall oväldigt

och förnuftigt tillämpa gällande lag, i hvad på den ankommer. Det

är förvisso upprörande, att personer till och med beröfvas friheten

under längre eller kortare tid, tack vare en så sväfvande och tendentiös

lagstiftning. Det förefaller visserligen, som om inom högsta

domstolen, hvilken afstyrkt 1899 års ändringsförslag, skulle kunna

motses en mera skolad uppfattning i fråga om det straffrättsliga

begreppet hot, och att det sålunda kan blifva för den oskyldige

möjligt att i sista instans få sitt förfarande underkastadt eu mera

insiktsfull pröfning. Dock är att märka, att han kanske under

rannsakningstiden hållits häktad och utstått eif lidande, som måste

kännas så mycket svårare, som han i en mängd fall måste anse sig

fullkomligt oskyldig. , .. ,

I betraktande af att en mängd åtal och utslag, som under nast
förflutna

år utförts och ådömts jämlikt 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen.

kunna karakteriseras såsom Övergrepp från åklagaremaktens

och rättskipningens sida samt ledt till svåra lidanden för den, som

drabbats af detta klasslagstiftningens blindt huggande svärd torde

man kunna påstå, att den personliga friheten haft och fortfarande

liar mera att frukta af dessa sträfflagsbestämmelsers tillvaro an åt

de Övergrepp hvartill enstaka strejkande arbetare gjort sig skyldiga

och som skulle drabbats af fullt tillräckliga straff enligt det generella

stadgandet om hot. För rättssäkerheten och för rättskipningens

auktoritet är det af nöden, att denna undantagslagstiftning, hvilken

karaktär af uppenbar klasslag icke längre kan förnuftigtvis bestridas,

blifver ur strafflagen utmönstrad. Den dömande myndighetens äfven
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

■''jOm ordningsmaktens och åklagaremaktens synnerliga oförståelse för

ue sociala problemen, särskilt ådagalagd under föregående års stora

sociala strid, nödvändiggör jämväl en återgång till tidigare generella

straffbestämmelser.»

bida vid sida med ett oförsonligt tillämpande af strafflagen

framti åder jämväl åklagaremaktens och ordningsmaktens uppträdande

vid häktningen och åtalets utförande. Bristande social kunskap,

föi enad med eu lätt förklarlig obekantskap med rättsordningens allmänna

principer, torde för närvarande känneteckna eu stor del af

våra åklagare. Hufvudsynpunkten vid åtalets utförande blir under

sådana förhållanden mindre sanningens utletande än brottslingens

)ef ordi ande till ett så liårdt straff som möjligt. Det förekommer

''id yåra underrätter, att åklagaren yrkar »allt hvad lag förmår»,

och vid de flesta af våra domstolar är detta just den vanliga innelörden

uti hans yrkanden. Härigenom kommer den tilltalade uti

ei\ svårare ställning, än om mera objektiva synpunkter

anlades från åklagarens sida, och man kan äfven säga, att ett sådant

ensidigt framförande af försvårande omständigheter måste i många

fall suggererande inverka på domarens uppfattning.

Under de åtal, som utfördes under den stora arbetskonflikten

eller som därmed ägde sammanhang, hafva dessa missförhållanden

tramtradt med synnerlig skärpa. Rundtorn i landet förde representanter

för ordningsmakten ett regemente, som föga respekterade

uen personliga friheten, och tog parti ensidigt emot arbetarne.

Ringaste misstanke om, att eu strejkande arbetare hade sökt förmå

någon arbetsvillig att nedlägga arbetet, ådrog honom förhör på länsmanskontoren

eller polisstationerna, och han fick skatta sig lycklig,

om förhöret icke utsträcktes under flera dagar. Man fick öfver allt

det bestämda intrycket, att vederbörande själfva ansågo situationen

rättfärdiga ett mycket långt gånget godtycke. Och sålunda kom det

sig, att ordningsmakten härunder dokumenterade sig med häktningar

och åtal sådana som exempelvis ofvan framhållits.

Utaf berörda rättsfall framgår oförtydbart, att åklagare ofta

icke inse, hvilket starkt ingrepp uti individens frihet häktningen

mneb.ii. En häktad är ju på många sätt personligen beröfvad

medlen och möjligheterna att försvara sig mot anklagelser, och

äfven detta kan lätt i viss mån ofördelaktigt påverka domaren.

Dessutom kan den häktade under en längre tid vara urståudsatt

att tillvarataga sina privata intressen och i många fall har hiikt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

ningen just sina svåraste verkningar mot dem, som äro beroende

af hans försörjningsförmåga En person, som blifvit häktad, men

under rättegången frikänts, är därmed visserligen fri från strahansvar,

men det kan uppstå långt svårare följder för honom därigenom,

att den allmänna meningen knappast inser, att den, som

en gång häktats och sedan lössläppts, verkligen kan vara fullkomligt

oskyldig till det brottsliga förfarande, för hvilket lian beröfvats friheten.

Uppenbart är ju äfven, att lagen den 12 mars 1886 angående

ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade och dömda

mera är ett uttryck för eu princip, att någon ersättning till oskyldigt

häktade och dömda bör kunna utgå, än betryggar, att verklig ersättning

kommer de oskyldiga tillgodo.

Det måste sålunda för rättsordningen vara eu fråga af den allra

största betydelse, att en inskränkning sker i fråga om myndigheternas

rätt att häkta för brott misstänkta personer. Rättssäkerheten

kan icke vara tillfredsställd med, att personer beröfvas friheten

utan verkliga och vägande skäl, och att så icke för närvarande

sker, detta synes oss ofvan anförda rättsfall tillräckligt tydligt ådagalägga.

Eu kvinna häktas, därför att hon sagt, att hon kommer att

träta på en arbetsvillig, om hon arbetar, en annan person häktas,

därför att han användt några kraftiga skällsord, som emellertid icke

uppfattas af dem, mot hvilka de påståtts hafva varit riktade, eu

tredje, femtiosexårig aldrig förut straffad arbetare, hålles häktad,

därför att han under omständigheter, som ingen annan än åklagaren

funnit besvärande, tagit eu fabriksarbeterska om lifvet, en fjärde

beröfvas friheten i lång tid, därför att han på skämt framkastat,

att den arbetsvillig^ skulle hamna i diket, därest han återgick til

arbetet o. s. v. ,

Ingen bot mot olaga häktningar och »anhållanden» torde, etter

hvad erfarenheten nu visat, stå att vinna med mindre, än att ett

lagstadgadt och fullt effektivt skydd åstadkommes för en af samhällsmedlemmarnas

mest fundamentala rättigheter, nämligen i ätten

att icke utan synnerligen vägande skäl blifva beröfvade sill frihet.

För detta ändamål bör således tagas under öfvervägande, förutom

en reform af åklagaremakten, särskilt hur ändring i lagbestämmelserna

om häktning lämpligen bör ske.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

De hos oss gällande allmänna bestämmelserna angående häktning

aro meddelade i 19 § af kung! förordningen angående straff1

agens inf or an de, däri regler gifvits såväl angående de allmänna

förutsättningarna for tillämpningen af detta institut som af hvem

detsamma skall handhafvas. I förra hänseendet stadgas i 5, 6, 7 och

b punkterna af nämnda §. I senare afseendet innehåller 9 och 12

punkterna följande stadganden: »Konungens befallningshafvande i

länet, sa och borgmästare och råd i stad, äge förordna om häkte

a. viss person, som för brott misstänkt hålles, efter ty i 5, 6 och 7

punkterna sägs. kåfve ock kronofogde eller länsman å landet och

f ^fiskal i stad makt att, på eget ansvar, sådan person häkta eller

Häkta låta — Hvad om Konungens befallningshafvande eller borgmästare

och råd här sagdt är, gälle äfven om magistratens ordföran

, ’ ff ock om polisämbetsman, där sådan för viss stad eller ort

sarskildt forordnad finnes». Därutöfver hafva i administrativa författningar

meddelats åtskilliga föreskrifter angående bland annat den

tid, mom hvilken rannsakning med häktad skall företagas, till Indika

hänvisning meddelats i 15 punkten af berörda §.

Den> som här i riket häktats för brott, åtnjuter icke den i andra

fanders lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen

inställas för en domare, som äger makt att, i händelse häktningen

befinnes vara olaglig, utan omgång försätta den häktade på

ti fot. Regeln är hos oss, att någon pröfning af häktningsåtgärdens

laglighet ej förekommer förr än vid den rannsakning som

vederbörande domsto1 håller med den häktade. Man skulle vid

sådant förhållande tilläfventyrs vilja antaga, att på annan väg erforderlig

garanti vore anordnad med afseende å häktningsinstitutets

tillämpning Så kan dock knappast anses vara händelsen. Häktningen

verkställes vanligen af åklagaren vid det i sammanhang med

häktningen eller dessförinnan anställda åtalet, d. v. s. af den häktades

motpart i rättegången, och de omständigheter, under hvilka

aklagaren har att ingå i den grannlaga prof ningen, om laga skäl

till häktning kunna anses föreligga eller icke, äro ej sällan synnerhgen

brydsam ma De nödiga sakuppgifterna äro ofta ofullständiga

och sväfvande, likasom ock brottets karaktär understundom är svår

att fastställa. Ofta erfordras mycken takt för att i det föreliggande

fallet ratt kunna afgöra de för prof ningen viktiga spörsmålen om

den misstänkte kan anses hafva stadigt hemvist eller yrke, samt

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

om det skäligen kan befaras, att han, på fri fot lämnad, af viker

eller söker undanröja bevisning. Och under det åklagaren, kanske

utsatt för påverkan af en förorättad målsägare eller af eu folkmening

i orten, söker att för sig klargöra förenämnda och andra vid

pröfningen uppkommande frågor, torde han, som ju på eget ansvai

handhar sitt ifrågavarande tjänsteåliggande, ofta sakna tillfälle att

rådföra sig med andra samt kanske äfven rådrum till ett lugnt öfvervägande.

Då härtill kommer, att han i många fall icke äger mer

ingående juridiska insikter och kanske icke heller större erfarenhet,

lär det ej kunna undvikas, att misstag i ifrågavarande hänseende

understundom begås.

De anmärkningar, som riktats mot de hos oss gällande rattsreglerna

angående häktning, hafva i mindre mån afsett de i ofvanberörda

förordning om strafflagens införande stadgade allmänna förutsättningarna

för rätten eller skyldigheten att verkställa häktning

än bestämmelserna i öfrigt angående handhafvande af detta institut.

En närmare granskning af förhållandena i detta hänseende gei.

såsom redan är antydt, vid handen, att någon bestämmelse icke i

allmänna lagen meddelats därom, att den häktande myndigheteu

skall inom viss tid efter det häktning skett göra anmälan om haktningen

hos domstolen. För Stockholm gäller i detta afseende åt .

därest någon blifvit för brott i häkte inmanad, polismästaren har

att ofördröjligen och, där ej omständligare förberedande underso - ning eller närmare utredning i särskilda fall är af noden, inom 24

timmar efter det rapport i målet polismästaren tillhandakommn,

för rannsakning vid vederbörlig domstol öfverlämna angifvelsesknlten

med tillhörande handlingar, äfvensom att förberedande poiisundersökning

icke må uppehållas längre än som oundgängligen ar

nödigt. Hvad sålunda är stadgadt för Stockholm återfinnes i särskilda

författningar beträffande vissa andra städer. För landet saknas

i omförmälda afseende uttrycklig föreskrift. Af det nuvarande

tillståndet i detta hänseende har det också blifvit eu följd, att dylik

anmälan oskäligt fördröjts — icke sällan med påföljd af justitie
-

ombudsmannens ingripande. .. _ , . ,

Såsom inhämtas af justitieombudsmannens ambetsberattelse

för år 1903, har dåvarande justitieombudsmannen i skrifvelse

till Kungl. Maj:t den 31 december 1902, med stöd af 19 §i

den för honom gällande instruktion, hos Kungl, Maj:t hemställt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

9

att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskrifter därom, att, då åklagare

å landet, kronofogdar eller länsmän, för begånget brott på eget ans\

ar häktat eller låtit häkta en person, åklagaren skulle vara pliktig

att, så snart ske kan, om häktningen och anledningen därtill

till vederbörande domare insända underrättelse med anhållan om

rannsaknings anställande med den häktade. Denna justitieombudsmannens

framställning har emellertid icke föranledt någon åtgärd

Vidkommande den tid, inom hvilken domstolen skall, sedan underrättelse

om häktningen ingått, anställa rannsakning med den häktade,

. äro bestämmelser gifna i kungl. förordningen den 10 april 1810,

hvari stadgas, att rannsakning med häktad person, som inför stadsdomstol

ställes för . rätta, bör företagas sist inom åtta dagar från

den dag, då arrestering och orsaken därtill blifvit hos domaren behöiigen

anmäld, så framt den häktade till staden ankommit, samt

att domaren på landet bör hålla rannsakning med häktade personer

inom tre veckor, efter det domaren fått underrättelse om häktningen.

Under den af se värda tid, som sålunda kan förflyta, innan den

häktade inställes inför domstol, är han betagen möjligheten att,

därest han tilläfventyrs skulle hafva blifvit utan skäl häktad, öfverklaga

häktningsåtgärden hos högre myndighet. Han saknar äfven,

innan han inställes till rannsakning inför domstol, tillgång till

annan form för åtgärdens bringande under annan myndighets pröfning.

Han har i sådant fall endast att afvakta tiden för rannsakningen.

Också visade det sig vid en för åren 1896—1898 af dåvarande

justitieombudsmannen verkställd undersökning, att häradsrätterna

vid första rannsakningen lösgifva 266 häktade personer år

1896, 246 år 1897 och 807 år 1898.

Det otillfredsställande i det rådande systemet i antydda afseende

blir desto mer framträdande, då man tager i betraktande

den nuvarande ordningen med afseende å handhafvandet öfver hufvud

af polisväsendet på landsbygden och hvad därmed sammanhanger.

I mån af den stigande utvecklingen har det nämligen,

såsom framhållits i herr Löfgrens ifrågavarande motion, blifvit

nödvändigt att för tillgodoseende af ett mer eller mindre stadigvarande

behof af förstärkt polisbevakning på landsbygden vid sidan

af den ordinarie polismyndigheten, kronofogdar, länsman och fjärdingsman,

anställa särskilda polismän, som i större eller mindre grad

fylla de funktioner, som eljest skulle utöfvas af nämnda tjänstemän.

Genom kungl. cirkulärbref vet den 16 januari 1821 hafva Konun
Bihang

till Rikad. prut. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 14 Haft.

‘2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

gens befallningshafvande anbefallts, att själfva utfärda konstitutorial

för de "ordningsman, hvilka till oordningars förekommande

och sedlighetens bevarande bland allmogen vore eller kunde blifva

antagna, på det dessa i och för deras nämnda befattning matte njuta

det hägn och vitsord, som allmänna lagen och särskilda gällande författningar

tillägga dem, som Konungens, dess ämbetsmäns eller rättens

ärender gå. Till bidrag för aflöning och underhåll af särskild

polisstyrka på landsbygden anvisas för närvarande årligen 350,000

kronor, hvaraf till sådan förstärkt ordningspolis i allmänhet, som

afses i nyssberörda cirkulär, beräknats 150,000 kronor. De af Riksdagen

godkända grunderna för åtnjutande af bidrag från detta anslag

finnas angifna i det vid propositionen nr 71 till 1908 års riksdag

fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden samt i

de cirkulär till samtliga Konungens befallningshafvande i länen, som

årligen i ämnet af Kungl. Maj:t utfärdas.

Af en af kommittén för reglering af statens ämbetsverks och

myndigheters löneförhållanden m. m. i dess den 27 februari 1906

afgifna betänkande rörande löneförhållanden in. m. vid landsstaten

gjord redogörelse, inhämtas, att såsom benämningar å ofvan berörda

polismän växlande förekomme polischef, polisinspektör, extra länsman,

vice länsman, polisuppsyningsman, extra polisman, äfvensom

att år 1905 i skilda län med länsmans befogenhet verkade 15 särskildt

förordnade polismän, med åtals- och häktningsrätt 20, med

endast åtalsrätt 10, med häktningsrätt 43 samt med annan ringare

befogenhet 397.

De brister af olika slag, som sålunda vidlåda den gällande

rätten på detta område, hafva vid många tillfällen i senare tid vant

föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda framlade

Kungl. Maj:t i proposition till 1886 års riksdag ett närmast på

nya lagberedningens förslag till ny rättegångsordning byggdt för

slag till viss ändring bland annat i hithörande stadganden. Förslaget

blef icke af Riksdagen antaget. Åren 1900 och 1904 hemställde

hos Riksdagen såväl justitieombudsmannen som enskilda

motionärer om särskilda åtgärder för beredande af större trygghet

vid häktningsinstitutets användning. Med anledning af de sistnämnda

år sålunda gjorda framställningarna anhöll Riksdagen i skrifvelse

till Kungl. Maj:t den 13 april 1904, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda

och för'' Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr lå.

11

agnade att åstadkomma större skyndsamhet beträffande för brott

häktade personers inställande för domstol. Denna skrifvelse bar

emellertid icke föranledt någon Kung! Maj:ts åtgärd. Slutligen bar

Riksdagens Andra kammare under förlidet år i anledning af eu af

motionären herr Löfgren väckt motion beslutat i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under ompröfning,

huruvida och i hvad mån större trygghet skulle kunna beredas vid

tillämpningen af häktningsinstitutet.

Den af nyssbemälde motionär särskildt berörda frågan om

den häktnings- och åtalsrätt, som i stor utsträckning för närvarande

tillkommer de särskildt förordnade pohsmännen på landsbygden,

bar uppmärksammats af löneregleringskommittén, som i

sitt förut omförmälda betänkande därom för sin del framhållit

bland annat, att behofvet af denna bevakning, som i ortsbefolkningens

intresse funnes påkallad och till hvars aflöning därför

bidrag borde lämnas från orten, under olika tider kunde vara

synnerligen växlande, hvarför åt densamma ej kunde gifvas fullt

fasta former. Om det alltså enligt kommitténs mening måste

befinnas ändamålsenligt att fortfarande som hittills anställa särskild

polisbevakning å vissa platser å landsbygden, till hvilken bevakning

statsbidrag skulle kunna utgå, ansåg emellertid kommittén föreskrifter

böra gifvas i ändamål att åvägabringa större likformighet

och bestämdhet i afseende å denna polisbevakning, än nu vore

fallet. Därvid syntes det kommittén i främsta rummet önskvärdt,

att de. särskilda polismännens befogenhet blefve närmare och mera

enhetligt bestämd, icke så att alla tillädes enahanda befogenhet, då

behofvet härutinnan kunde vara väsentligt olika alltefter olika orter

och förhållanden, men så att i dylikt afseende vissa principer

genomgående gjordes gällande. Vidare borde i sammanhang härmed

också benämningarna å dessa polismän närmare anslutas till

•len dem tillagda olika tjänstebefogenheteu, så att polismän med enahanda

befogenhet i allmänhet erhölle samma benämning. På vissa

platser, där det kräfdes en mera omfattande särskild polisuppsikt,

torde alltså fortfarande böra anställas polismän med åtals- och

häktningsrätt.

Vid anmälan i statsrådet den 21 februari 1908 af frågan om

ny lönereglering för landsstaten framhöll chefen för civildepartementet

beträffande särskildt den åtals- och häktningsrätt, som utofvades

af dessa extra ordinarie polismän, att i öfverensstämmelse

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

med hvad som plägat ske, då Kungl. Maj:t beviljade köpingsrättigheter

för någon ort, Kungl. Maj:ts föreskrift syntes böra inhämtas

för det fall, att eljest på landet behof uppstode att åt annan än

ordinarie åklagare inrymma häktnings- och åtalsrätt. »Det lärei

nämligen», fortsatte departementschefen, »såsom ofvan antydts, icke

vara med god ordning öfverensstämmande, att i vissa fall Kungl.

Maj:t, i andra åter Kungl. Maj:ts befallningshafvande utfärda erforderligt

bemyndigande i berörda hänseende. Såväl ur allmänhetens som

domstolarnas svnpunkt lärer enhetlighet härutinnan vara af nöden. >

Äfven 1910 års lagutskott uttalade, att utskottet för sin del ej

fann den nuvarande ordningen i omförmälda afseenden tillfredsställande,

utan i behof af en reglering till större enhetlighet och klarare

uttalad kompetens för vederbörande — en mening som äfven utskottet

biträder.

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1909 uppdragit åt en kommitté

att afgifva yttrande och förslag rörande omorganisation af fögderiförvaltningen

och därvid särskildt undersöka, huruvida kronofogdetjänsterna

böra indragas och deras tjänsteåligganden öfverflyttas på

länsmännen. Denna kommitté har äfven att upptaga till behandling

frågan om ordnande af polisväsendet på landsbygden. Frågan om såväl

kronofogdars och länsmäns som de extra polismännens på landsbygden

ställning och befogenhet i nu förevarande hänseenden maste alltså

inom kommittén blifva föremål för ett visst öfvervägande. A andra

sidan lär kommittén sakna anledning att vid uppgörandet af sitt

organisationsförslag i vidare mån, än af dess uppdrag betingas, beakta

nu af sedda spörsmål, hvilka vid de tidigare afgifna förslagen

till sådan omorganisation ej hafva tagits i betraktande.

Beträffande de medel, som kunna böra anlitas för vinnande af

ett mer betryggande handhafvande af häktningsinstitutet, skulle naturligen

något kunna ernås genom en sådan förkortning af den tid,

inom hvilken häktad skall inställas inför domstol, som i Riksdagens

ofvanberörda, år 1904 aflåtna skrifvelse ifrågasattes. I många orter

af vårt land torde emellertid möta svårigheter för åstadkommande

ensamt härigenom af någon väsentligare förbättring i förhållandena.

Det torde för närvarande öfver hufvud vara tvifvelaktigt,

huruvida eller i hvilken omfattning öfverordnad myndighet

kan ingripa till rättelse af en af underordnad myndighet vid
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

13

tagen häktningsåtgärd. Såsom förut framhållits, saknas i allt

fall lagbestämd form för ett sådant ingripande, hvilket äfven i

praktiken ytterst sällan lär ifrågakomma. Det synes dock uppenbart,

att en dylik kontroll i någon bestämd ordning från öfver - ordnad myndighets sida i detta hänseende skulle vara ägnad att

afsevärdt betrygga en riktig tillämpning af käktningsbestämmelserna.

Skulle det, såsom lär kunna antagas, befinnas nödigt

eller lämpligt att i viss omfattning bibehålla äfven vissa lägre

eller extra ordinarie polismän vid rätten att själfständigt verkställa

häktning, lär såsom en utväg för vinnande af sådan trygghet

böra, efter mönster af vissa främmande länders lagstiftning, kunna

komma i betraktande den utvägen, att den lägre myndigheten ålägges_

att inom viss kort tid underställa sin åtgärd högre eller ordinarie

myndighets pröfning. Huruvida och i hvilken omfattning ett

sådant eller något annat förfaringssätt må för vinnande af angifna

syfte böra anlitas, äfvensom huru härvid närmare bör förhållas,

synes emellertid kunna besvaras först genom eu därpå inriktad

undersökning.

Utskottet förbiser ingalunda, att en slutgiltig eller fullt lämplig

anordning i det ifrågavarande afseendet icke kan förväntas annat

än i sammanhang med en genomgående reform af vårt rättegångsväsen.

Emellertid torde det icke kunna möta större svårighet att,

utan afbidan under en obestämd framtid på en dylik, åstadkomma

eu bättre och tryggare ordning äfven i omförmälda hänseende,

än att, med eller utan särskildt beaktande häraf, dessförinnan

företaga till lösning den omfattande frågan om omorganisation af

fögderiförvaltningen och polisväsendet på landsbygden. Hvad städerna

angår torde, om ock behofvet ifråga om dem af föreskrifter

i det förevarande afseendet måste anses mindre trängande, så mycket

mer anledning föreligga att äfven för deras del upptaga denna fråga

till skärskådande, som de svårigheter, Indika därvid möta, gifvetvis

äro mindre betydande än ifråga om landsbygden.

Det synes utskottet icke skola erbjuda afsevärd svårighet, att,

med den begränsning utskottet ofvan antydt, till behandling upptaga

frågan om vinnande af de enligt utskottets mening erforderliga

garantierna för ett i fastare former anordnadt och i öfrigt mer betryggande

handhafvande af häktningsinstitutet utan omarbetning af förutberörda,

i förordningen angående strafflagens införande meddelade

bestämmelser angående de allmänna förut,sättnigarna för häktning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

såsom påföljd, af vissa ■ brott, h. vilka stadgan den enligt utskottets uppfattning

lära få anses i och för sig vara i långt mindre grad i behof

af en omarbetning. De torde äfven hvila på samma huf\ udprinciper,

som i allmänhet i detta afseende kommit till uttryck i främmande

länders lagstiftning.

Vidkommande yrkandet på en reformering af åklagarväsendet

i vårt land, för så vidt detsamma af ser en mer ingående sådan, än

som kan sammanhänga med fögderiförvaltningens eller polisväsendets

på landsbygden omorganisation och därvid blifva föremål för behandling,

synes med frågan därom böra anstå till dess rättegångsväsendets

reformering upptages till pröfning och afgörande.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, om möjligt i

samband med det pågående arbetet på omorganisationen

af fögderiförvaltningen och polisväsendet

på landsbygden, låta undersöka, hvilka åtgärder

som må kunna vidtagas för vinnande af större

trygghet vid tillämpning utom domstol af häktningsinstitutet,

samt för Riksdagen framlägga det

förslag, hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 28 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation:

Herr Håkanson, med hvilken herrar Gustaf Andersson, af Ekenstam,

Lorentz Petersson, Trana och Bergendald instämt, har anfört

följande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

15

»Jag är ense med utskottet därom, att frågan om en mera ingående

reformering af åklagarväsendet i vårt land än som kan sammanhänga

med fögderiförvaltningens eller polisväsendets på landsbygden

omorganisation och därvid blifva föremål för behandling,

bör anstå till dess rättegångsväsendets reformering upptages till

pröfning och afgörande.

Hvad angår häktningsinstitutet, anser jag lika med nästföregående

års lagutskott de i promulgationslagen till strafflagen meddelade

bestämmelser angående de allmänna förutsättningarna för

häktning såsom följd af vissa brott ej kunna anses annat än i allmänhet

tillfredsställande. Beträffande frågan om åstadkommande

af större trygghet för häktningsinstitutets riktiga handhafvande af

vederbörande myndigheter anser jag — äfvenledes lika med nästföregående

års lagutskott — att det skulle stöta på synnerligen störa

praktiska svårigheter att, med bibehållande af principerna för vårt

åklagarväsendes nuvarande organisation, träffa lämpliga anstalter för

en allmänt genomförd särskild kontroll från öfverordnads sida öfver

underordnads åtgärder i förevarande afseende. Den enda utväg, som

härutinnan synes mig möjlig utan afvaktan på en omfattande reform

af vårt processväsende, är, att åtgärder vidtagas för åstadkommande

af en häkningsåtgärds underställande under domstols pröfning hastigare

än som för närvarande i allmänhet sker. I skrifvelse den 13

april 1904 har också Riksdagen hos Kung! Maj:t anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu

råder beträffande för brott häktade personers inställande för domstol.

Då sålunda frågan härom redan är föremål för Kungl. Majrts pröfning^

synes mig vidare åtgärd från Riksdagens sida i sådant afseende

nu ej böra ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att hvarken herr

Löfgiens ifrågavarande motion eller förevarande i herr Brantings

m. fl. motion gjorda yrkande må föranleda till någon Riksdagens

åtgärd.»

Herrar Widén, Söderbergh, Petersson i Dänningelanda, Lindhagen

och Berggren hafva anhållit få antecknadt, att de icke deltagit i

behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.