Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock i sambatid därmed stående motioner.

1911-03-10 · 65 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 64 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:21, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock i sambatid därmed stående motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Jfr 21.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 mars 1911 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med

förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i

värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock i sambatid

därmed stående motioner.

Genom en den 13 januari 1911 dagtecknad proposition, nr 2, har

Ivungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden, föreslagit Riksdagen att antaga

följande &

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 3, 27, 34 och 36 värnpliktslagen

skola erhålla följande ändrade lydelse, äfvensom att en ny § 53 skall tillkomma

af nedanstående lydelse:

»§ 1.

Hvarje svensk man är värnpliktig från och med det kalenderår,

under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han

fyller fyrtiofyra år.

Bihang till Riksd. prat. 1911. 7 Sami. 1 Afl. 20 Höft. (Nr 21). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

§ 3.

1. Värnplikten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen

delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden i beväringen är femton

år, elfva år i första och därefter 4 år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjänstetidens längd för

det inkallade manskapet.

2. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han

landstormen.

§ 27.

1. Vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att

för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som här

nedan angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, positionsarfilleriet, fästning sartilleriet, fästningsinqenjörtrupperna

och trång ^n i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken

tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar

under andra året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart

och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fält ingenjör- och fälttelegraftrupperna

i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring, på

sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,

som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under hvart

och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,

på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktiga äfvensom af andra å

sjömanshus inskrifna värnpliktiga till det antal Konungen bestämmer i en

följd under första och andra året eller, där Konungen till följd af särskilda

omständigheter pröfvar nödigt, under allenast andra året,

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)

tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd

under andra året eller, där Konungen till följd åt särskilda omständigheter

pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar under första

eller andra eller under första och andra året samt med en repetitionsöfning

om etthundra dagar under fjärde året,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 3

af till fästningsvall st inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring

om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första

eller andra året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under

fjärde året, samt

af flottans öfriga värnpliktiga med en första tjänstgöring om tvåhundra

dagar under första eller andra eller under första och andra året

samt med en repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild

vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,

första, tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

^Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig

sjukvårdstjänst eller till stationstjänst vid flottan, så ock värnpliktig, som

för utbildning vid Gottlands infanteriregemente uttagits från annat regementes

inskrifningsområde, må, på sätt Konungen finner godt förordna,

fullgöra honom åliggande tjänstgöring i en följd.

Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen och fullgjort därefter

följande föreskrifna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring

äfvensom värnpliktig, hvilken aflagt tandläkarexamen, må, på sätt

Konungen förordnar, fullgöra två eller flera repetitionsöfningar i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för

särskilda fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med

den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna

afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9

september.

2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig

att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra

under fredstid i det antal dagar, som här nedan angifves, nämligen:

militär arbetare i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring

skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller

andra året eller med eu första och en andra tjänstgöring under de tre

första åren; samt

annan icke vapenför i det antal dagar, som uti mom. 1 ofvan är

bestämdt för vapenför värnpliktig vid vederbörligt truppslag af hären eller

vid flottan, hvilken tjänstgöring skall fullgöras i en följd med början

under första eller andra året.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes

icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ofvan i detta mom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring

tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom vapenför.

3. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma

till station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,

till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne

likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt rum.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den

värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

4. Har värnpliktig under i mom. 1 eller 2 föreskrifven tjänstgöring

blifvit fälld till straif för rymning eller för olofligt undanhållande af minst

ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring af brutits för verkställighet

af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under

hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring

sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där

ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån den

värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt

i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,

bestämmer Konungen.

§ 34.

1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan

eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall

efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnplikt

kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller

ock värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv

under kortare tid än två år, såframt han undergått rekrytutbildning samt

deltagit i två repetitionsöfningar.

2. I mom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva fullgjort den i

§ 27 föreskrifna första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig

åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Har den fasta anställningen vid hären eller flottan eller vid härens

eller flottans reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hafva

fullgjort all den i § 27 föreskrifna tjänstgöring. Detsamma gäller ock

den, som, under fast anställning vid hären eller dess reserv, undergått

rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar, äfvensom den, hvilken

såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och en repetitionsöfning samt

därefter varit fast anställd under minst två år.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller

flottan eller vid härens eller flottans reserv, äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring

tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit fast anställd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

I hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfriga fall må anses

motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

3. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid

universitet eller annan statens högskola eller som aflagt examen vid navigationsskola,

tillhör första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.

§ 36.

1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar

till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del däraf,

må Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens andra

uppbåd i mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till

tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf,

som finnas behöfliga.

Dock må Konungen, till skydd för mobilisering af beväringens första

uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning, som för inkallande

af sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskrifven, till tjänstgöring inkalla

för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen. Landstormsafdelning,

som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre än högst

femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.

Landstormens inkallande till tjänstgöring sker på sätt i § 29 mom.

2 är föreskrifvet.

2. Värnpliktig, som tillhör landstormen, är underkastad de i kriminallag

för krigsmakten gifna bestämmelser såväl under all tjänstgöring

och marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i

fråga om åtlydnad af inkallelse i enlighet med § 29 mom. 2 till tjänstgöring,

som i mom. 1 här ofvan omförinäles.

§ 53.

1. Bestämmelsen i § 1 om värnpliktstidens längd skall icke tilllämpas

under åren 1911, 1912, 1913 och 1914. I stället skall värnpliktstiden

under år 1911 vara utsträckt till och med det år, hvarunder

den värnpliktige fyller fyrtio år, från och med år 1912 utsträckas till

och med det år, hvarunder han fyller fyrtioett år, från och med år 1913

utsträckas till och med det år, hvarunder han fyller fyrtiotvå år, samt

från och med år 1914 utsträckas till och med det år, hvarunder han

fyller fyrtiotre år.

2. Bestämmelsen i § 3 mom. 1 om tjänstetiden i beväringen skall

icke tillämpas under åren 1911, 1912 och 1913. I stället skall sagda tjänste
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

tid under år 1911 vara tolf år, däraf åtta i beväringens första uppbåd,

under år 1912 vara tretton år, däraf nio i beväringens första uppbåd,

samt under år 1913 vara fjorton år, däraf tio i beväringens första uppbåd.

3. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd för

militärarbetare skall tillämpas beträffande värnpliktig, som inskrifves under

år 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan laga förfall

uteblifvit från inskrifningsförrättning under år 1910 eller tidigare.

Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång tid, som hans

tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än år 1911.

4. Militärarbetare, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911 och

som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af laga

förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under så

lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år 1911

eller senare.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet

hänvisa till det vid densamma fogade utdrag af statsrådsprotokollet.

I sammanhang med föreliggande proposition har utskottet till behandling

förehaft nedan omförmälda motioner, såvidt däri icke afses ändring

i gällande bestämmelser om mönstringsskyldighet.

Utskottet vill i det följande behandla de olika ämnen hvart för sig,

som i propositionen och motionerna innehållas.

Ändringsförslag berörande värnpliktstiden äfvensom öfningstiden för vapenföra

värnpliktige.

Kungl. Maj:t föreslår rörande värnpliktstiden viss ändrad lydelse af

§§ 1 och 3 värnpliktslagen äfvensom de öfvergångsstadganden, som innefattas

i en ny § 53, 1 och 2 mom. af samma lag.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag i denna del har utskottet till

behandling förehaft motionerna inom Andra kammaren nr 188 af herr

O. G. Erikson i öfra Odensvi m. fl., nr 140 af herr A. C. J. Christiernson,

för så vidt den berör förevarande proposition, det under b) framställda

yrkande i motionerna inom Första kammaren nr 45 af herrar E.

Blomberg och G. F. Steffen, samt inom Andra kammaren nr 181 af herr

F. W. Thorsson m. fl. äfvensom motionerna inom Andra kammaren nr 50 af

herr O. Bogren och nr 169 af herr O. Olsson i See.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Herr Erikson i öfra Odensvi m. fl. har i sin motion anfört följande: ^err

H)e störa offer af penningar och arbetskraft, som år efter år kräfvas öfraOdemvi

för underhåll och utveckling af landets försvarsväsende, väcka i stora kret- »x. fl. motion.

sar bland vårt folk allvarliga bekymmer, detta så mycket mer som ofta

nog inträffar, att anslagna medel för sagda ändamål användas utan iakttagande

af den försiktighet och omtanke, som måste vara ett villkor för

att försvarsväsendet skall kunna vinna förtroende hos de djupa lagren

bland folket.

Om det är nödvändigt att under fredens dagar rusta sig för kriget,

bör man dock icke i onödan allt för mycket slösa med penningar och

arbetskraft för krigiska ändamål och draga såväl det ena som det andra

från de mera välsignelsebringande fredliga värf, hvaraf folkets lycka och

välstånd äro beroende.

Under beaktande af nödvändigheten att landets utgifter för försvarsändamål

icke mätte öfverskrida de gränser, dit de redan nått, beslöt Kungl.

Maj:t att tillsätta en kommitté, hvilken fick sig förelagdt, dels att undersöka

landets förmåga att bära de utgifter, som årligen kräfvas för försvarsändamål,

och dels att utröna på hvad sätt försvarsväsendet inom ramen

af nuvarande kostnader bör ordnas för att icke blifva onödigt betungande

men dock effektivt. Denna kommitté, hvilken inom sig icke

kunde komma till samförstånd, är numera upplöst, utan att hafva kommit

till enigt resultat eller lämnat tillfredsställande svar på de spörsmål,

den hade sig förelagda att utreda.

Under sådana omständigheter borde försiktigheten bjuda att, till dess

en mera tillfredsställande utredning uti ifrågavarande frågor kan åstadkommas,

icke uti någon form öka de förpliktelser, som redan åligga de

värnpliktige. Kungl. Maj:t har emellertid uti proposition nr 2 till innevarande

Riksdag hemställt, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring af

§ 1 och § 3 uti värnpliktslairen den 14 juni 1901, att värnpliktstfden

skulle utsträckas med sammanlagdt fyra år, hvaraf tre år i beväringen

och ett år i landstormen.

Svenska folket har under gångna tider visat stor offervillighet, då

det gällt att skydda landet och dess själfständighet, därom bära historiens

blad ojäfviga vittnesbörd, och det är att hoppas, att samma fosterländska

anda finnes kvar, om landet och dess själfständighet ännu någon gång

skulle hotas. Men om Sveriges folk, som man hoppas, ännu besjälas af

samma fosterländska anda som fordom, följer icke därmed att de äro villiga

att utan betänkande hängifva sig åt en allt uppslukande militarism,

och ej heller att vår värnpliktiga ungdom är villig att mer än nödigt

under sin bästa ålder år efter år förspilla en dyrbar tid med militäröf
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ningar, ofta nog med förlust af för sin framtida existens tjänlig anställning,

lika litet som landtbrukaren och andra näringsidkare kunna utan stor

olägenhet afvara de arbetare, som sysselsättas med militäröfningar i allt

större och större utsträckning.

Då dessa olägenheter högst väsentligt ökats sedan den af 1901 års

riksdag beslutade härordning från och med 1908 i sin helhet trädt i kraft,

och dessförinnan icke försports någon vidare anmärkning mot de värnpliktiges

fältduglighet med den kortare öfningstid, de förut fått genomgå,

torde det kunna ifrågasättas, huruvida öfningstiden för de värnpliktige

skulle kunna rätt afsevärdt minskas. Om öfningarna bedrifvas på förståndigt

sätt, skall det sannolikt visa sig möjligt att bibringa de värnpliktige

de färdigheter och kunskaper, som äro nödiga, utan att så lång

tid, som nu är föreskrifven, behöfver tagas i anspråk. Det är ej heller

otroligt, att i händelse öfningstiden förkortas, de värnpliktige då mera

villigt och med gladare mod skulle fullgöra sin värnplikt, och det dofva

knot, som nu förnimmes bland en del värnpliktige, måhända upphöra, och

värnpliktshären sålunda blifva mera skickad att värna landet i farans stund.

Med stöd af det anförda tillåta vi oss hemställa, att Riksdagen

måtte afstå Kungl. Maj:ts proposition nr 2 och besluta att i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t. täcktes låta utreda, huruvida och

i hvad mån den i värpliktslagen den 14 juni 1901 föreskrifna öfningstid

för de värnpliktige må kunna förkortas samt möjligen så anordnas, att

värnpliktsöfningen kan få fullgöras under första och andra värnpliktsåret,

samt för Riksdagen framlägga ett förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Herr

Christiernsons

motion.

Herr Christiernsons omförmälda motion är af följande lydelse:

»I propositionen nr 2 till innevarande års Riksdag hemställer Kungl.

Maj:t att värnpliktstiden måtte utsträckas till 24 år, hvarjämte tiden för

värnpliktigs kvarblifvande i första uppbådet föreslås skola utsträckas att

omfatta 11 år. Emot detta förslag att ytterligare betunga vårt lands manliga

befolkning med ännu mera utsträckt militärtjänstgöringsskyldighet

kan mycket anföras, men vill jag redan af det skälet, att vi redan nu

hafva för mycket gevärsväsende, yrka afslag på denna utsträckta värnpliktstid,

som är första steget eller snarare grunden till nya arméformationer.

Och det slags nyheter ha land och folk alla skäl att bedja Gud

bevara sig för.

Skulle så sorgligt hända, att Riksdagen ginge Kungl. Maj:ts militära

begärelse till mötes, följer däraf bl. a. äfven att mönstringsskyldigheten,

sådan den stadgas i § 32 af värnpliktslagen af den 14 juni 1901, utsträcktes

med ytterligare tre år. Detta kan dock icke vara nödvändigt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

9

Riksdagen har hittills ansett sagda mönstring vara en öfverloppsgärning,

som mycket väl kunde borttagas. Denna sin mening gaf Riksdagen

tillkänna, då den år 1905 efter enhälliga beslut därom i häda kamrarna

skref till Kungl. Maj:t med anhållan »det täcktes Eders Kungl. Maj:t

taga under ompröfning, under hvilka villkor den i 32 § värnpliktslagen

stadgade mönstring må kunna upphöra, och för riksdagen framlägga förslag

till de ändringar i värnpliktslagen, som däraf kunna påkallas.»

Denna Riksdagens skrifvelse har sedermera ej föranledt till någon

Kungl. Majrts åtgärd — ett ytterligare bevis till många andra på de militära

. myndigheternas ovillighet, att taga någon hänsyn till Riksdagens

önskningar, såvida de icke afse ytterligare eftergifter åt krigsvurmeriet.

Riksdagens oinförmälda skrifvelse har tydligen hamnat i försvarsdepartementenas

papperskorg, ty den har icke föranledt till någon Kungl. Maj:ts

åtgärd. Icke ens nu, då krigsministern vågar sig fram med förslaget om

den s. k. 4:de bataljonens bildande, hvaraf följer mönstringsskyldighetens

utsträckning, har Riksdagens skrifvelse blifvit beaktad af den höga regeringen.

Utan att ens låtsa om Riksdagens tydligt uttalade vilja i fråga

om mönstringens obehöflighet, går statsrådet Malm med regeringens samtycke

i den rakt motsatta vägen. Riksdagen begär mönstringarnas slopande,

regeringen låtsas som om denna fordran aldrig framställts, utan

den föreslår — mera mönstring. God dag — yxskaft!

Tunga äro de offer landets manliga ungdom, som anses fysiskt lämplig

att göra någon slags tjänst vid hären eller flottan, nödgas underkasta

sig för fullgörande af denna tvångskommendering. Alla för militärtjänst

lämpliga äro underkastade detta tvång med undantag af — militärerna

skälfva. Med skäl må man väl kalla ett dylikt förhållande en orimlighet,

en orättvisa och ett otillbörligt gynnande af yrkesmilitärerna. Värnpliktstjänstgöringen

är ju att betrakta som indirekt skatt, en värnskatt, som

större delen af den manliga ungdomen nödgas fullgöra med sin kropp.

Ja ännu mera, den tvingas att för utgörande af denna skatteplikt öfverlämna

sig med kropp och själ åt samt med undertryckande af sin individualitet

underordna sig militärväsendet — den civila andans diametral

och fientliga motsats. Staten tager ingen hänsyn till de obehag, förluster

och olyckor, som äro de naturliga konsekvenserna af ett dylikt tvångsknekteri.

Det enda undantag, som förekommer, är militärerna af facket. För

dessa personer, hvilka utbildas och aflönas af staten i militäryrket, finnes

ingen dylik personlig värnpliktsutbildning. De åtnjuta befrielse från det

tvång att ryckas från sin ordinarie sysselsättning, att nödgas lämna sin

stadiga utkomst och utbildning för litvet för längre tid med ovisst hopp

om att vinna det förlorade igen, som plågar enhvar till värnpliktsutbild
Bihang

till Likså. prof. 1011. 7 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Herrar

Blombergs

och Stejfeni

samt herr

Thorssons

m. fl. motioner.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ning uttagen civil man. I första rummet borde väl den, som till yrke

och lefvebröd valt militärens meningslösa handtverk, vara skyldig att underkasta

sig de med krigsväsendet förbundna allmänna personliga offren.

Denna fordran är så naturlig och till sitt väsen öfverensstämmande med

värnpliktens och folkhärssystemets begrepp, att jag anser det som en gärd

af rättvisa mot den fosterländska ungdom, som valt krigsmannens yrke,

att i offer blifva likställd med all annan vapenför ungdom, som får fullgöra

sin vapentjänst mot en obetydlig dagpenning.

Under hänvisning till den här ofvan gjorda motiveringen, hemställer jag

att Riksdagen måtte afslå Kungl. Al a j :ts förslag till förändrad lydelse

af §§ 1 och 3 i värnpliktslagen af den 14 juni 1901; samt

att Riksdagen måtte besluta att § 32 i värnpliktslagen af den 14 juni

1901 måtte utgå och mönstringsskyldigheten upphöra; samt att till § 35

i samma lag må fogas ett tillägg af följande lydelse:

Vid hären eller flottan på stat eller i reserv fast anställd person

skall, under den tid hans tjänstgöring sammanfaller med honom annars

åliggande utbildning som värnpliktig, afstå från de med innehafd tjänst

tillerkända löneförmåner, men i ersättning bekomma alla kontanta och natura

förmåner, dem värnpliktig under sin utbildningstid är tillerkänd enligt

denna lag.»

I de af herrar Blomberg och Steffen samt herr Thorsson m. fl. afgifna

,lika lydande motionerna har i förevarande del under mom. b) hemställts, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag

till sådan ändring i värnpliktslagen den 14 juni 1901, att de värnpliktiges

öfningstid vid samtliga vapen minskas med två månader, hvaraf den ena

bortgår från repetitionsöfningarna.

Till stöd för sin hemställan hafva motionärerna hänvisat till motiveringen

i de af dem väckta, till statsutskottet hänvisade lika lydande motionerna

inom Första kammaren nr 43 och inom Andra kammaren nr 180,

däri bl. a. anförts:

»I årets statsverksproposition har svenska folket åter fått en erinran om

militarismens omåttlighet. Fastän landet suckar under förutvarande pålagor,

fastän bekymmer och olust sprida sig inom allt vidare kretsar, prisen

på lifsförnödeniieter stiga år från år, skattebördan växer, förvärf smöjligheterna

förbli otillräckliga och den sociala lagstiftningen försummas, sa dristar

sig icke desto mindre högerns regering att inför en riksdag, som utdömt

grundvalarna för sin egen tillvaro, föreslå nya militärbördor med de mest

vidtgående konsekvenser. Samtidigt framlägger den ledande högern inom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

den s. k. försvarskommittén med suveränt förakt för sin uppgift att allvarligt

utreda frågan om landets ekonomiska bärkraft en önskelista på militära

rustningar, hvilken skulle skrufva vår försvarsbudget upp med ytterligare

några tiotal millioner årligen. Mot dessa nya utslag af militaristisk yra

tvingas vi af ansvarskänslan för vårt folks framtid att inlägga våra mest

energiska gensagor.

Detta sker först och främst från principiella utgångspunkter.

I alla länder reser sig i våra dagar massornas förbittring mot militarismen,

som med sina alltjämt stegrade kraf suger folkens märg, och blod och

lamslar deras utveckling fram mot en högre kultur. Englands finansminister

Lloyd George uppgaf nyligen, att de civiliserade staterna offra nära

nio tusen millioner kronor årligen på rustningar mot hvarandra. Och kapprustningarna

bara ökas i allt häftigare tempo. Kölarna sträckas till nya pansarvidunder,

större och kostsammare än några förut existerande, millionhärama

ökas med nya formationer, uppfinnaregenier arbeta rastlöst på att utveckla

och fullkomna nya förstörelseredskap, som skola gå fram under vattnet,

uppe i luften.

Men samtidigt bli också de stämmor allt starkare och vinna allt större

genklang, som fordra slopande af hela detta vanvettiga system. Folken vända

sig allt bestämdare bort från de falska profeter, som föregyckla dem, att

fredens välsignelser stå att erhålla blott till priset af ständigt ökade krigsrustningar,

som midt under fredens tid ekonomiskt utarma dem. Folken lära

sig alltmera inse, att utilitarismen är en ständig fara för freden och kulturen.

Och särskildt vända sig hos de arbetande klasserna känslorna mot militarismens

folkförbannelse i en sjudande harm, sedan erfarenheten lärt dem, att

utilitarismen allt ohöljdare framträder som ett öfverklassens maktmedel mot

arbetarna i deras kamp för rättfärdigare sociala förhållanden inom det egna

fäderneslandet.

I hela världen ha därför socialdemokraterna i jämnbredd med sitt öfriga

arbete för eröfring af statsmakten och för kapitalismens undanröjande

direkt upptagit kampen mot militarismen, för fred och af mistning.

Denna internationella kamp mot militarismen föres från socialdemokratiens

sida under uttryckligt häfdande af hvarje nations rätt till själfbestämmelse

och till själfförsvar. Men för ett litet folk som vårt kan enligt

sakens natur militärväsendet icke äga den betydelse för vår själfständighets

upprätthållande, som man i våra maktägande kretsar ännu alltjämt tillmäter

detsamma. Vi måste vänja oss att se den sanningen i ögonen, att om vår

nation lämnas att ensam utkämpa en strid mot en stormakt, skulle vi äfven

med de största offer icke kunna på längden värja vår själfständighet. Sveriges

försvar maste därför vara inriktadt på att upprätthålla landets neutra
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

litet. Äfven så lagdt kommer det att på samma gång verka i sin mån försvagande

på den anfallslust, som möjligen skulle kunna under vissa situationer

på något håll framträda. Med vårt lands afskeda läge och genom traktater

tillförsäkrade status quo vid våra gränser måste man emellertid, i betraktande

af den tilltagande fredsstämningen i världen, anse den största sannolikhet

föreligga, att vår snart hundraåriga fred ostörd skall fortfara, därest vi

genom en klok utrikespolitik orubbligt sträfva efter ökade neutralitetsgarantier

och hålla oss fjärran från alla stormaktskombinationer.

Då härtill kommer, att vi särskilt i Sverige i fråga om försvarsbördor

drifvits långt utöfver, hvad andra mindre stater påtagit sig, anse vi tiden

vara inne, att frågan om en nedsättning i militärbördorna på allvar upptages

i Riksdagen. En sådan nedsättning kan, med hänsyn till hvad ofvan anförts,

icke anses i någon mån äfventyrlig. Men den betyder, att land och folk

skulle få väsentligt bättre utrymme för nödiga och länge försummade reformer,

och att betrycket lättas inom de djupa samhällslagren.

Den socialdemokratiska gruppen i svenska riksdagen anser sig därför,

i fullaste öfverensstämmelse med sitt program om »successiv minskning af

militärbördorna fram mot afväpning», nu böra föreslå en första nedsättning

af dessa. I viktiga punkter riktar sig detta förslag mot uppenbart slöseri

med mänsklig och materiell försvarskraft. I den mån nya fredsgarantier

tillkomma genom socialdemokratiens väsande makt inom folken och parlamenten

samt genom den internationella rättens utveckling som en inflytelserik

faktor vid hvarje krigsfara, skola nya kraf om lättande af folkets tunga

militärbörda fram mot dess slutliga afskrifning, vinna allt vidare kretsar af

nationen.

Enligt gjorda beräkningar skulle de årliga ordinarie utgifterna under

fjärde hufvudtiteln uppgå till 44,066,130 kr. sedan 1901 års härordning blifva

genomförd enligt Riksdagens beslut. Nu visar 191.1 ars stat emellertid, att

dessa utgifter, redan innan härordningen blifvit fullständigt genomförd, måste

beräknas till 49,984,343 kr. Således inemot 6 millioner kronor större belopp

än 1913 års stat bör uppvisa och det oaktadt ett stort antal beställningar

voro vakanta i 1911 års stat. När dessa besättas, tillkommer ytterligare ett

belopp af 608,958 kr. Yi ha tydligen all anledning förutse, att enbart de årliga

ordinarie utgifterna till landtförsvaret komma att tynga minst 6V2 millioner

kronor mer, än Riksdagen haft anledning förmoda, när härordningen

antogs.

Enligt 1901 års riksdagsskrifvelse ställdes det i utsikt, att extra anslag

för kasernbyggnader, nyanskaffning af kanoner, gevär m. m. skulle under

tiden för härordningens genomförande behöfva lämnas intill ett belopp af

något öfver 71 millioner kronor. Emellertid ha de extra anslagen under fjär
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

de hufvudtiteln t. o. in. år 1911 sprungit upp till det enorma beloppet af 118

mill. kr. Således ett öfverskridande af beräknade extra anslag med ej mindre

än 47 mill. kr. Följden har blifvit, att hären under år 1902—1911 slukat den

efter våra förhållanden svindlande summan af 548,268,000 kr. I sanning har

svenska folket anledning ställa de representanter till ansvar, som på detta

sätt hushållat med statens medel.

Ensamt kasernbyggnaderna beräknades 1901 komma att draga eu slutlig

kostnad af 48 mill. kr. Riksdagen har likväl 1901—1910 hunnit bevilja 57

mill. kr. för detta ändamål, och kasernbyggnadsnämnden ställer i utsikt, att

ytterligare 11,421,000 kr. behöfva tillsläppas för dessa byggnadsföretag, hvilka

man frän militärt håll nu börjar anse delvis förfelade. Dessutom tillkommer

5,8 mill. kr. till förplägnadsanstalter, hvilka väl omnämnas uti 1901 års

förslag, men hvilkas kostnad Riksdagen fick erfara först genom en proposition

till 1908 års riksmöte. Den verkliga kostnad, kasernbyggnadsraseriet åsamkat

svenska folket, blir således c:a 75 mill. kr. i stället för de 48 mill. kr. man

förmått Riksdagen uttala sig för. Och ändå ha 2,273,308 kr. för kustartilleriets

kaserner icke medtagits i beräkningen.

Marinen berördes endast i förbigående under 1901 års riksdagsförhandlingar.

Orsaken härtill var, att flottan några år tidigare — 1899 — fått sina

kraf tillgodosedda. Det omnämnes likväl uti särskilda utskottets betänkande,

att femte hufvudtiteln till följd af värnpliktstidens utsträckning m. m. år

3913 skulle kräfva ordinarie utgifter till ett belopp af 13,889,004 kr. Äfven

detta anslag har redan lämnat alla beräkningar bakom sig. Uti 1911 års

stat upptar det 19,575,491 kr. Således redan 51/» mill kr. mer än staten beräknats

skola uppvisa år 1913.

De extra anslagen för marinen fingo ingen plats uti det öfverslag, som

år 1901 gjordes öfver utgifterna till krigsmakten intill år 1913. I medeltal

ha likväl anslagits 8,7 mill. kr. under åren 1902—1911. Marinen har under

denna tid uti ordinarie anslag kräft 151,704,023 kr. och uti extra anslag

87,568,775 kr. eller tillsammans 239,332,800 kr.

Med tillägg af pensionskostnaderna skulle militärväsendet t. o. m. 1911

under de senaste tio åren ha åsamkat oss en utgift, som betänkligt nalkas milliarden

— 812 mill. kr. — innan härordningsreformen i sitt färdiga skick hunnit

pröfvas, och ändå vågar man nu komma med kraf på att vältra ännu

större bördor på de skattdragande. Försvarskommittén, hvilken förutsätter

en stegring af militärutgifterna från nuvarande 79,884,488 kr. till 100 mill.

kr. 1919, har uti sitt betänkande t. o. m. djärfts upptaga det förslag att bilda

en reservbataljon vid hvarje regemente, som förkastades af 1901 års riksdag,

och dessutom i väsentliga delar framkommit med äskanden, som gå vida utöfver,

hvad Kungl. Maj:t år 1901 ansåg sig böra begära.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Inför de fakta, som här angifvits, borde samtliga Riksdagens partier anse

sig förpliktade att först och främst omedelbart vidtaga åtgärder för kostnadernas

nedbringande till de belopp, Riksdagen uti sin skrifvelse 1901 förbundit

sig utgifva. Att därutöfver åtskilliga inskränkningar kunna göras

skola vi nedan påvisa.

I fråga om sättet för reduktionens utförande erbjuda sig i hufvudsak

tvenne vägar. Dels kunna vissa indragningar och ^organisationer ske beträffande

särskilda vapenslag afseende minskning af personal och materiel,

dels kan öfningstiden för de värnpliktige undergå en begränsning. Båda vägarna

synas oss böra begagnas.

När urtima Riksdagen 1892 godkände de 90 dagarna, skedde det under

uttalande af den »förfärliga försäkran» (Adolf Hedins ord) från statsrådsbänken,

att vi fått ett försvar, hvarigenom vi kunde »värna om vårt oberoende

och drifva fienden ur landet». »Om förslaget godkändes», utropade krigsminister

Rappe, »så skolen I vinna det målet, att vårt fosterlands oberoende är

tryggadt. I skolen hälsas med tacksamhet af hela Eder samtid, af alla i landet,

och I skolen välsignas af Edra barn och efterkommande.»

Ja, hurudan den välsignelsen hlef, fingo vi snart erfara.

Knappt var beslutet fattadt, förrän man från fackmannahåll betecknade

detsamma som en »otillfredsställande kompromiss», och åtta år senare förklarade

en ny krigsminister, herr Crusebjörn, att han »inseende nödvändigheten

däraf, att Sveriges försvarskraft till lands måste stärkas i högst väsentlig

grad, för att vårt freds- och på samma gång frihetsälskande folk må med

tillförsikt kunna lita till densamma i farans stund», omedelbart börjat vidtaga

åtgärder i detta syfte.

Ett decennium hade ej förflutit, sedan vi fått »ett betryggande försvar»,

förrän Kungl. Maj :t sökte förmå Riksdagen att fyrdubbla värnpliktstidens

längd. Detta gick väl icke fullständigt år 1901, då åtta månaders värnplikt

för infanteriet genomfördes, men sedan den tiden ha alla ansträngningar

riktats på att framtvinga den ettåriga värnplikten. Försvarskommittén

ger äfven tydligt tillkänna, att »frågan om utsträckning af tjänstgöringstiden

till 365 dagar för värnpliktige, som tilldelats fotfolket i allmän tjänst, bör upptagas

Ull af görande», så snart kasernbyggnaderna af slutats. För en del andra

värnpliktige föreslås tidens omedelbara utsträckning till ett år.

Det vore naivt förmoda, att man, om det målet vunnes, skulle vara tillfredsställd.

Redan nu finnas antydningar om, att så icke blefve förhållandet.

Vid granskning af 1901 års härordningsförslag uttalade sig trenne af arméns

fördelningschefer för en utbildningstid af 400 dagar. Hvad flottan angår,

har chefen för flottans stab 1900 och marinstaben 1908 påyrkat tvåårig värnplikt

för å sjömanshus inskrifna. Försvarskommittén sympatiserar därmed,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ehuru den icke nu vågar framlägga något förslag. Dylika röster komma nog

att höras igen och tala starkare, om den ettåriga värnplikten införes. De

sista 20 åren ha äfven hos oss till fullo bevisat, att militär ismens kraf är o lika

omättliga, som dess försäkringar äro otillförlitliga.

Hårdare än de direkta utgifterna till militärväsendet känna de breda

folklagren emellertid, att värnpliktstungan trycker dem. I synnerhet den

jordbrukande befolkningen lider däraf. Enligt vår uppfattning är tiden

nu kommen att i stället för talet om förlängning af utbildningstiden ifrågasätta

en minskning af densamma. När rekrytskolan för den fast anställda

personalen, som varar sex månader, anses tillräcklig att ge de enligt militär

uppfattning nödvändiga »färdigheter och kunskaper», b vilka erfordras

för menig krigsman inom kompaniet, så vore det egendomligt, om beväringsmännen

icke kunde utbildas på denna tid, i all synnerhet som de värnpliktiga

rekryterna enligt herr Crusebjörn med »hänsyn till kroppskrafter, begåfning

och förut förvärfvade insikter anses vida mer mottagliga för den

militära utbildningen». Det bör äfven anföras, att de indelta rekryterna hade

100 dagars rekrytskola första året och 50 dagars andra året jämte 22 dagars

regementsmöte, tillhopa 172 dagar. Värnpliktstidens minskning för infanteriet

till motsvarande tid borde ej förrycka utbildningen.

Den militära uppfattningen i frågan är icke mycket att lita på. År

1892 ansåg frih. Rappe de 90 dagarna visserligen vara ett minimum, »men

denna tid rätt använd torde dock vara tillräcklig för att bibringa de värnpliktige

någon skjutskicklighet och så pass stor marschfärdighet, att de

(stam och beväring) åtminstone kunna följas åt, när det gäller att gå mot

fienden». Åtta år senare anser herr Crusebjörn däremot, att »man icke kan

ställa sina fordringar så lågt, som här ifrågasatts, nämligen 8 månader».

Minskas värnpliktstiden för infanteriet, bör densamma i motsvarande

mån afkortas för öfriga vapenslag. Det torde nämligen icke vara lämpligt

att minska den proportionsvis mera för dessa, ehuru herr Crusebjörns

uttalanden år 1901 skulle kunna ge anledning till ett dylikt förslag. Han

polemiserade nämligen mot »den förställningen, som tycks ha gjort sig

ganska allmänt gällande, att infanteristen kan nöja sig med en väsentligt

kortare öfningstid än kavalleristen och artilleristen». »Jag vågar

påstå», yttrade han, »att om än detta varit en bestämd mening under föregående

tider, så är förhållandet nu i mångt och mycket annat.»

Eu minskning af värnpliktstiden med tvenne månader för samtliga

vapenslag på sådant sätt, att en månad bortgår från första året och en månad

från repetitionsöfningarna, medför c:a2 mill. kr. besparing.

Indragningen af tiden för repetitionsöfningarna har från militärt

håll, senast vid 1910 års riksdag, ansetts omöjliggöra de värnpliktiges ofvan
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Herr

Bogrens

motion.

16 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

de uti större truppförband, enär regementet först under dem är fulltaligt

samladt. Denna invändning är icke befogad. Därest inom arméfördelningen

en sammandragning af hela värnpliktskontingenten vid infanteriregementena

sker till ett enda truppförband under hela rekrytutbildningstiden, i

stället för att man nu håller de värnpliktige spridda på olika håll, skulle

en öfning i fältstarka förband utan större svårighet kunna åstadkommas.

De olika regementenas värnpliktige skulle såsom skilda plutoner och kompanier

ingå uti detta rekrytregemente. När det tyska landtvärnet kan öfvas

på detta sätt, borde äfven vårt beväringsmanskap härigenom få erforderlig

öfning. En dylik reform kan för framtiden få synnerligen vidtgående

konsekvenser, i det att åtskillig befäls-, läkare- och intendenturpersonal

skulle bli obehöflig samt det för inkasernering beräknade utrymmet

i hög grad minskas, hvarigenom mycket betydande besparingar göras..

I fråga om v ii r np likt s tidens längd ansågs år 1901, att infanteriets

öfningstid borde vara normgifvande. Den minskning, som af oss föreslagits

vid detta vapenslag, bör således följas af en motsvarande inskränkning uti

de värnpliktiges tjänstgöring vid flottan och kustartilleriet. Detta bör röna

så mycket mindre svårigheter, som utbildningen vintertid vid dessa vapen

icke kan ha samma betydelse som för öfriga. Med begagnande af samma

beräkningsgrund, som försvarskommitten använda skulle värnpliktstidens

minskning med två månader för flottan och kustartilleriet ge en behållning

af c:a 550,000 kr.»

Herr Bogren, med hvilken herr Smeds Lars Olsson instämt, har i

sin motion anfört följande:

»Vid 1909 års riksdag föreslog jag i en i Andra kammaren framlämnad

motion, nr 134, att Riksdagen ville för sin del uttala sig för, att »värnpliktig,

som approberats till tredje klass i en af staten erkänd skytteförening

eller äger därmed jämförlig skjutskicklighet, må medgifvas en afkortning af

den för rekrytutbildningen anslagna tiden med en tredjedel». Vid den behandling,

lagutskottet ägnade denna motion, hänvisade utskottet till, hvad

ett i Andra kammaren år 1904 tillsatt tillfälligt utskott anfört mot en liknande

framställning. De skäl detta utskott anförde emot lindring uti öfningstiden

för värnpliktiga skarpskyttar voro, att befrielsen endast skulle

tillkomma vid fotfolket anställda,

att samöfningarna däraf skulle lida,

att det ej var utredt, i hvad mån fältskjutning ingår i skyttegillenas

program eller resultatet af sådana öfningar samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

att från skytteföreningarna skälfva ej gjort sig gällande en sådan önskan,

nämligen om afkortning af tiden för rekrytöfningarna.

Det först anförda skälet är ej ett sådant, ty det bör ligga i öppen dag,

att lindring begäres endast för de infanteriet tilldelade ynglingarna. Men lika

sjäiffallet borde äfven vara, att de värnpliktige, som i skytteförening inhämtat

god färdighet att handhafva infanteriets vapen, äfven böra tilldelas

detta vapenslag.

Hvad samöfningarna beträffa, torde en beviljad befrielse ifrån t. ex.

de 50 första dagarna af tiden för rekrytutbildningen ej vålla några som helst

svårigheter, ty vid hvarje regemente torde skarpskyttarna, som erhållit denna

lindring, blifva så många, att de under första öfningstiden lätt nog kunna

bilda egen pluton eller annan truppenhet. Den disciplin och rörelseförmåga,

de inhämtat i skytteföreningarna, torde fullt ersätta, hvad i de delar inöfvas

i rekrytskolan under de första 50 dagarna. Äfven det tredje af tillfälliga utskottet

anförda skälet bortfaller numera alldeles, sedan ordnade öfningar i

fältskjutning förekomma i rätt stor utsträckning inom skytteföreningarna.

Värdet af dessa fältskjutöfningar kan blifva än större, om skytterörelsen får en

förbättrad organisation, hvarom min motion nr 133 vid 1909 års riksdag handlade.

Återstår således blott det sista af de af tillfälliga utskottet anförda skälen,

nämligen att skytteföreningarna själfva ej begärt här föreslagna lindring.

Först ma här anmärkas, att da staten understöder det frivilliga skytteväsendet

med afsevärdt stort årligt anslag, så är detta förslag ej blott en skyttarnas

angelägenhet utan äfven samhällets. Frånsedt detta vågar jag med den

kännedom jag varit i tillfälle förvärfva om stämningen bland skyttarna för

eller emot detta förslag antaga, att om ärendet sändes ut bland dem till omröstning,

skulle det bli en försvinnande minoritet, om ens någon alls, som uttalade

sig emot detsamma.

Det synes mig ej längre vara lämpligt att mot min i nämnda motion

gjorda och bär förnyade framställning anföra tillfälliga utskottets af 1904 utlåtande.

Vid motionens behandling i kammaren tog denna påtagligen mera

om inte uteslutande hänsyn till, hvad lagutskottet 1909 yttrar i slutet af sitt

anförande, nämligen att det synes utskottet olämpligt att vidtaga någon åtgärd

i motionens syfte, innan den af Kungl. Maj:t den 28 september 1907

tillsatta försvarskommittén slutfört sitt arbete, inom hvars ram äfven den i

motionen upptagna frågan torde falla. Detta var ett verkligt skäl emot motionen,

som också af Andra kammaren afslogs med 102 röster mot 82. Men

sedan denna kommitté nu afslutat sitt arbete och till Kungl. Maj :t inlämnat

sina yttranden och förslag, är äfven detta skäl emot min motion bortfallet.

I sitt digra betänkande öfver ordnandet af landets försvar har kommittén,

savidt jag kunnat finna, icke ägnat den vackra nationella försvarsrörelse,

Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

som namnes skarpskytteväsendet, den minsta uppmärksamhet. Det synes,

som vore den för kommittén obekant eller i hvarje fall värdelös. Är skytterörelsen

endast en art idrott, hvars mål är att föra sina ntöfvare fram på taflingsbanan

för att vinna pris, medaljer eller penningar, då torde Riksdagen

handla klokt, om den genast indroge de af statsmedel årligen utgående anslagen

till denna rörelse.

Men har denna rörelse ett högre mål, att väcka de ungas känsla af samhörighet

med fosterlandet samt göra dem skickliga att med det vapen, som

man sätter i deras händer, försvara detta land, då fara hotar, så måste denna

rörelse erkännas som en viktig faktor i vårt nationella försvar och behandlas

därefter. Att yrkesmilitären med en viss grad af ringaktning och misstro

ser ned på skarpskytterörelsen, får ej hindra regering och Riksdag att taga

vara på denna rörelse, utnyttja den i försvarsändamål i så vidsträckt grad

som möjligt samt gifva rättvisa åt de unga män, som i denna rörelse offra tid,

krafter och pengar. Billigheten fordrar, att man härför gifver dem något vederlag

i form af kortare rekrytutbildningstid.

" Då försvarskommittén i sitt betänkande föreslår värnpliktiges öfningstid

utsträckt till ett år och då såväl Kungl. Maj :t i trontalet vid året riksdag

som regeringen uttalat, att flera af kommitténs förslag komma att af

Kungl. Maj :t upptagas och för Riksdagen framläggas, dock sedan de först

ytterligare underkastats sakkunnigas pröfning, synes det mig vara mycket

lämpligt, att frågan om skytteväsendets betydelse för vårt försvar då medtages

samt att förslag framlägges, att värnpliktig skarpskytt erhåller viss bestämd

afkortning i den för rekrytutbildning anslagna tiden. Fördelen af sådana

bestämmelser ha så många gånger framhållits för kammaren, att det

nu torde vara öfverflödigt att ytterligare uppräkna dem.

Ostridigt är, att såväl försvaret som staten, näringarna och de värnpliktige

skulle vinna därpå. Skarpskytteväsendet skulle, bättre organiseradt,

växa sig starkt både inåt och utåt. Det skulle blifva en viktig faktor i ett

nationellt försvar. Försvaret skulle erhålla en afsevärd styrka utan nämnvärda

uppoffringar från staten, hvilken emot möjligen ökade utgifter för

skytteväsendet gjorde stora besparingar, om öfningstiden förkortades för

värnpliktiga skarpskyttar. Många tusen sparda dagsverken skulle härigenom

komma näringarna till godo. Detta torde vara af stor betydelse ej minst

för modernäringen, som tryckes af allmän brist på arbetskraft. Att de värnpliktiga

med glädje skulle mottaga hvarje lindring i den tunga värnplikten,

torde ej behöfva framhållas, och många ynglingar, som nu utvandra för att

undkomma värnpliktsbördan, skulle med glädje stanna hemma, om de finge

fullgöra en del af denna börda i hembygdens skytteförening. Mig synes,

som alla skäl talade för, inga bärande skäl emot förslaget om lindring i värn
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 19

plikten för skarpskyttar, hvarför jag på grund af det här anförda vågar

föreslå,

^ att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj :t hemställa,

det Kungl. Maj :t behagade låta utreda, om och i hvilken utsträckning värnpliktig,

som approberats till 3:e klass i af staten erkänd skytteförening eller

äger därmed tillit jämngod skjutskicklighet, må erhålla afkortning i den för

värnpliktigas rekrytutbildning nu anslagna tjänstgöringstiden.»

Herr Olssons i See motion är af följande lydelse:

»Åtskilliga gånger förut har i Riksdagen motionerats om afkomling i

öfningstiden för värnpliktige. Dessa motioner ha dock ej vunnit Riksdagens

bifall. Emellertid är detta ett spörsmål, som borde vinna mera beaktande än

hvad hittills varit fallet. För arbetare i allmänhet och landtbrukare isynnerhet

är det särdeles uppoffrande, att de under den tid af året, då arbetskraften

är af allra största betydelse, måste sända i väg sina söner, ehuru de mycket

väl behöfvas hemma. Kunde därför någon afkortning af tiden åstadkommas,

så vore det välbehöfligt.

Det kan emellertid synas underligt att komma med ett sådant förslag,

när det nu sättes i fråga att i en framtid än vidare utsträcka tiden för öfningarna,

men detta förhållande gifver mig så mycket mer anledning till att

väcka det förslag jag här åsyftar, nämligen att när de värnpliktige inhämtat

ett visst kunskapsmått under öfningarne, så skulle de hemförlofvas. Vore

det så ordnadt, kunde det gifva beväringsynglingarne anledning till att med

mera ifver, lust och energi gripa sig an med att inhämta de nödiga kunskaper,

som det är afsedt att meddela dem. Som det nu är ordnadt, torde eu del

åtminstone, och i någon mån rätt många, vara mindre energiska att lära,

utan ta saken tämligen likgiltigt, blott tiden går fram. Detta dagsverkssystem

borde på detta område ersättas med något annat, som vore mera ägnadt

att väcka till ifver att under kortaste tid uträtta det mesta möjliga/ Vid

ungdomens utbildning i allmänhet i skolorna är ju så ordnadt, att ju förr ett

visst kunskapsmått är inhämtadt, desto förr äro vederbörande fria, och vore

det på liknande sätt ordnadt beträffande de värnpliktiges utbildning, så torde

icke så litet kunna vinnas både i fråga om att vinna färdighet och tid.

Hvad som vidare vore ägnadt att sporra denna ungdom att göra sig

bästa möjliga nytta af den undervisning, de erhålla under öfningstiden, vore,

att betyg utfärdades för hvar och en af dem, när de fullgjort sina åligganden

i här berörda afseende.

Därjämte torde det behöfva noga utredas hvad som är nödigt att lära

i försvarshänseende, så att onödig paradexercis undvikes och en dyrbar tid ej

Herr

Olssons

motion.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

20 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

förspilles till hvad som föga eller intet gagnar, men däremot allt blir praktiskt

ordnadt.

Vid behandlingen år 1909 af en liknande motion uttalar lagutskottet

sin förhoppning om att den af Kungl. Maj :t den 28 september 1907 tillsatta

kommittén, som hade sig ålagdt att verkställa utredning beträffande ny samfälld

plan för rikets försvar, antagligen skulle upptaga denna och liknande

frågor. Denna kommitté har nu afgifvit sitt betänkande, men tyckes ej hafva

beaktat den sak, jag här framhållit, utan ifrågasättes i stället nu i Kungl.

Maj ds proposition nr 2 till innevarande års Riksdag om vidare utsträckning

i öfningstiden.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anhålles vördsamt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Majd anhålla, det täckes

Kungl. Maj d låta utreda samt utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan plan för värnpliktiges öfningar, att möjlighet till afkortning i tiden

för dessas fullgörande måtte beredas dem, som uppnått ett visst kunskapsmått

i hvad som öfningarne böra meddela.»

Denna del af propositionen afser värnpliktstidens utsträckning med

4 år från 40 till 44 år sålunda, att tjänstetiden i beväringen skulle ökas

med 3 år från 12 till 15 år, hvaraf i första uppbådet 11 i stället för såsom

för närvarande 8 år. I andra uppbådet skulle tjänstetiden fortfarande vara

4 år. Landstormen skulle erhålla 9 årsklasser i stället för de nuvarande 8.

Såsom af propositionen närmare framgår, afser den sålunda föreslagna

ökningen i värnpliktstiden, för så vidt angår beväringen, möjliggörande

af uppsättande vid hvarje infanteriregemente på fastlandet af en

s. k. fjärde bataljon af beväringens första uppbåd samt nödiga reservtruppförband

af beväringens andra uppbåd, ökningen af tjänstetiden i landstormen

är föranledd af den af den ökade tjänstetiden i beväringen förorsakade

ändring af åldersklasser i landstormen. Med anledning af den

naturliga afgången minskas nämligen med hvarje år antalet värnpliktige i

hvarje åldersklass, på grund hvaraf hvarje äldre årsklass är till antalet ringare

än en yngre klass.

Enligt hvad af propositionen inhämtas, skulle de nya bestämmelserna

i denna del successivt träda i kraft under åren 1912, 1913 och 1914.

Utskottet har inhämtat, att för organiserandet af den afsedda fjärde

bataljonen kräfves en afsevärd kaderökning, hvilken af chefen för generalstaben

år 1906 för hvarje infanteriregemente beräknats till 1 major, 4 kaptener

och 1 löjtnant, hvarjämte 12 meniga volontärbestäIlningar föreslagits

skola uppflyttas till distinktionskorpralbeställningar. Den årliga kost
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

21

naden härför skulle utgöra 801,235 kronor. Härtill har generalskommissionen

föreslagit en ytterligare ökning med 4 sergeanter. Jämlikt försvarskommitténs

förslag, enligt hvilket antalet kaptener i andra klass inskränkts

till 2, men den af generalstabschefen föreslagna kaderökningen i öfrigt bibehållits

oförändrad, skulle motsvarande kostnad uppgå till 576,600 kronor.

Med afseende å de sålunda gjorda beräkningarna föreligger från

chefens för landtförsvarsdepartementet sida följande till det förutberörda

statsrådsprotokollet gjorda uttalande:

»Utan att nu göra något bestämdt uttalande i fråga vare sig om det

minimum af kaderökning, som är för ändamålet erforderlig, eller i hvad

mån det kan vara möjligt att för viss del af den nytillkomna kaderpersonalen

minska krafvet på antalet tjänstgöringsdagar per år under det af

kommittén föreslagna, vill jag nu endast framhålla behöfligheten af en

ytterligare granskning af denna befälsfråga. Huru än frågan om anskaffning

af det erforderliga befälet kan komma att lösas, anser jag, att i

intet fall kostnaderna böra få öfverstiga de af försvarskommittén förutsatta.

Vid utredningen angående befälets anskaffning bör emellertid

hållas i sikte önskvärdheten att om möjligt ytterligare nedbringa kostnaderna

under hvad sålunda blifvit förutsatt, dock utan att personalens

antal och tjånsteduglighet nedsättes under det mått, som pröfvas erforderligt.

för fyllandet af de viktiga uppgifter, som åligga densamma. —

I hvarje fall kan gifvetvis ej hela personalökningen tillkomma på en

gång, utan först efter hand och enligt en för en viss period gällande

öfvergångsplan, hvarigenom den med ökningen förenade något hastigare

omsättningen uti kompaniofficersgraderna vid infanteriet fördelas på ett

flertal år och krafvet på de med officerskårernas ökning något utvidgade

kurserna vid krigsskolan ej kommer att med ett slag göra sig gällande.»

Hvad angår den föreslagna anskaffningen af reservtrupper ur beväringens

andra uppbåd har för densamma icke ansetts böra ifrågasättas en

kaderökning af det på aktiv stat uppförda befälet. I stället skulle härför

i någon form användas s. k. reservstatsbefäl. Med afseende å medlen

härför har generalskommissionen för sin del uttalat, att ett snart ordnande

af den s. k. förtidspensioneringen är af synnerlig vikt för fyllandet af detta

behof, särskilt i fråga om kompanichefs- och högre befattningar. Uti

det år 1908 af särskilda tillkallade sakkunniga afgifna betänkande rörande

införande af fast aflönadt reservbefäl vid armén liksom ock uti 1909 års

betänkande och förslag angående upprättande af reservstater vid armén

och marinen har åter häfdats den äfven af försvarskommittén biträdda

uppfattningen, att reservpersonalen icke borde tillkomma genom förtidspensionering

utan uppföras å beställningar på stat med vissa löner, hvilka

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

af innehafvarna efter afgång från reservstaten vid uppnådd pensionsålder

skulle åtnjutas såsom pension. Huru denna fråga slutgiltigt kan komma

att lösas, är för närvarande sväfvande.

Kostnaden i löner och pensioner, som en sådan reservstat, fullt

genomförd, skulle kräfva, har beräknats uppgå till omkring 500,000

kronor om året. Utöfver denna kostnad tillkommer emellertid ytterligare

för upprättande af ifrågavarande reservtruppförband kostnaden för anskaffning

dels af gevär och mobiliseringsammunition, dels ock åt intendenturoch

annan utrustning. Denna särskilda kostnad har af försvarskommittén

beräknats till omkring 84,000 kronor för hvarje reservkompani.

Beträffande kostnadsfrågan i denna del innehåller propositionen från

vederbörande departementschefs sida icke något uttalande.

Af det ofvan anförda framgår, att den nu föreslagna lagändringen

står i intimt samband med frågan om de kostnader, som för den därmed

åsyftade organisationen äro erforderliga, likasom att frågan om

denna senare ännu icke är utredd. Att den sistnämnda frågan nära

sammanhänger med eventuella öfriga åtgärder för försvarets stärkande

samt med försvarsväsendets hela ekonomi, lär äfven af det anförda vara

uppenbart. Det synes utskottet icke vara lämpligt, att Riksdagen nu skulle

skänka sitt bifall till propositionen i denna del och sålunda godkänna en

lagändring, hvars nytta och verkan är väsentligen beroende på förhållanden,

som icke äro utredda, och hvilken i allt fall skulle medföra en kostnad,

hvars omfattning icke kan för närvarande öfverblickas. I försvarsfrågans

nuvarande läge, som, innan nya linjer uppdragas för nya åtgärder,

i främsta rummet torde kräfva utredning från synpunkten af landets

ekonomiska bärkraft, finner utskottet en särskild anledning att i nu

ifrågavarande hänseende iakttaga stor försiktighet, hvilken enligt utskottets

mening redan under andra förhållanden skulle vara synnerligen väl

motiverad.

Det af chefen för landtförsvarsdepartementet framhållna skälet för

ett omedelbart vidtagande af den förevarande lagändringen, att inom vissa

inskrifningsområden tillgången å värnpliktige är alltför knapp för att fylla

de nuvarande linje- och depåafdelningarnas behof, torde icke vara af beskaffenhet

att nu, utan föregående utredning af kostnadsfrågan, höra föranleda

en så pass vidtutseende åtgärd, som den föreslagna. Och i hvarje

händelse torde detta behof kunna och i så fall böra tillgodoses genom

mindre ingripande åtgärder.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt finner utskottet sig icke

kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 23

Beträffande därefter de i ofvanberörda af herrar Erikson i öfra

Odensvi in. fl. äfvensom af herrar Blomberg och Steffen samt herrar Thorsson^

m. fl. väckta motioner, i sammanhang med yrkande om afslag å Kungl.

Maj:ts proposition eller särskildt, gjorda framställningar om inskränkning af

de värnpliktiges nuvarande öfningstid, har utskottet icke heller ansett sig

kunna tillstyrka desamma. Den rubbning, som af ett bifall till dessa framställningar

skulle föranledas i den genom 1901 års härordning fastslagna

och i väsentligaste delar redan .genomförda organisationen, synes nämligen

utskottet alltför vidtgående. Åtgärder i dylik riktning, torde icke heller

stå väl i öfverensstämmelse med försvarsfrågans nuvarande lä°-e.

Med afseende å de i herrar Bogrens och Olssons ofvan intagna

motioner framställda yrkanden, att de, som före eller under värnpliktsöfningarna

förvärfvat viss skjutskicklighet eller viss annan färdighet i

något af hvad med nämnda öfningar åsyftas, skulle inedgifvas minskning

i den eljest stadgade öfningstiden, torde till en början från principiell

synpunkt kunna ifrågasättas, om det kan anses öfverensstämma med den

allmänna värnpliktens idé, att genom eget arbete eller medfödda anlag

förvärfvadt visst minimum af insikter bör utgöra giltig grund för förkortning

. i den öfningstid, som enligt värnpliktslagen — låt vara i olika

utsträckning i olika fall — åligger hvarje svensk man. I vissa hänseenden

har det fastmer ansetts riktigt, att den, som förvärfvat större kunskapsmått

äfven bör vara underkastad större uppoffring, då det gäller fäderneslandets

försvar. Otvifvelaktigt lär väl ock vara, att i en armé, byggd på

den allmänna värnpliktens grund, olikheterna i anlag och färdigheter måste

vara ganska stora. Likaså torde det vara tydligt, att dugligheten hos en

sådan armé och dess särskilda delar skulle väsentligen förminskas, om de

bättre och mer utvecklade elementen på ett eller annat sätt utmönstrades.

Därigenom skulle äfven de sämre elementen beröfvas det goda inflytandet

af sina bättre utvecklade eller mer utbildade kamrater. Stor försiktighet

synes därför af nöden vid beträdande af de vägar, som af nämnda motionärer

anvisats.

Men äfven ur synpunkten af möjligheterna för ett praktiskt genomförande

af motionärernas förslag resa sig betänkligheter. På sätt tidigare

i fråga om liknande yrkanden framhållits, skulle tydligen ett bifall till

dessa kunna verka synnerligen störande för de militära öfningarnas lämpliga

bedrifvande. För öfrigt — hurudana insikter skulle det i olika fall

behöfvas, för att det fordrade minimum skulle anses uppnådt, och hur

skulle det konstateras, att vederbörande förvärfvat sådan färdighet, att han

kunde befrias från inställelse till tjänstgöring eller hemförlofvas? De nö
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

diga garantierna för ett rättvist bedömande af dessa grannlaga frågor skulle

naturligen ofta endast med svårighet kunna vinnas.

Hvad särskildt angår de skjutskickliga värnpliktige, för hvilka den

här påyrkade lindringen väl i främsta rummet skulle tänkas kunna ifrågakomma,

är det tydligt, att de skjutöfningar, som bedrifvas inom skytteförbunden,

äro af synnerlig nytta och betydelse äfven såsom förberedelse

för den utbildning'' i detta hänseende, som kommer den värnpliktige till

del. Det torde dock vara klart, att skytteförbunden åtminstone för närvarande

icke hafva tillgång till den sakkunniga ledning eller de resurser

för åvägabringande af fältmässiga skjutöfningar, som böra ifrågakomma

under värnpliktsöfningarna.

Utskottet har af anförda skäl icke ansett sig kunna förorda de i de

båda sist afsedda motionerna framställda yrkanden.

Ändringsförslag berörande tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktige.

Kungl. Maj:t föreslår i denna del viss ändring af § 27 värnpliktslagen

samt de öfvergångsstadganden, som innefattas i den nya § 53 mom.

3 och 4 samma lag.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling jämväl förehaft

motionen inom Andra kammaren nr 269 af herr S. H. Kvarnzelius äfvensom

det under a) framställda yrkande i motionerna inom Första kammaren,

nr 45 af herrar E. Blomberg och G. F. Steffen samt inom Andra kammaren

nr 181 af herr F. W. Thorsson m. fl.

Herr Herr Kvarnzelius har i sin motion anfört följande:

Kvarnzelius’ proposition nr 2 till årets Riksdag angående ändrad lydelse af

vissa paragrafer i värnpliktslagen föreslår Kungl. Maj:t bland annat en

kortare tjänstgöringsskyldighet för en del af de icke vapenföra värnpliktige.

I likhet med hvad som i Riksdagens skrifvelse af den 19 maj 1904

rörande förevarande ämne anfördes, anser jag, att de icke vapenföra värnpliktige

endast böra tagas i anspråk för fullgörande af värnplikt i den män

som är för utförande af handräckningsgöromål oundgängligen nödvändigt.

Därest man fasthåller vid denna grundsats synes det mig, dels att

denna kortare tjänstgöringsskyldighet bör tillämpas på alla icke vapenföra,

dels ock att tjänstgöringstiden bör kunna sättas något kortare än

hvad af Kungl. Maj:t föreslagits i fråga om militärarbetare. Rörande icke

vapenföra värnpliktige yrkesmän och skrifbiträden anför föredragande

departementschefen: »I likhet med generalskommissionen och försvars
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

25

kommittén anser jag, att yrkesmannens värnpliktstjänstgöring icke kan

bestämmas efter samma grunder som de vapenföras, utan att härvid den

praktiska nytta, som de genom sin i det borgerliga lifvet förvärfvade

yrkesskicklighet kunna bereda försvaret, bör vara bestämmande---»

Den af Kungl. Maj:t den 3 februari 1905 tillsatta kommittén för

utredning af frågan om icke vapenföra värnpliktiges tjänstgöring har

emellertid icke efter närmare pröfning förordat en sådan olika tjänstgöringsskyldighet

för vissa icke vapenföra. I samma kommittés betänkande

förekommer en uppgift, att värdet af de civila arbeten, som yrkeskunnige

m. fl. icke vapenföra värnpliktige utförde under 1904 års vapenöfningar

inom II. arméfördelningen, kan uppskattas till 1 kr. 35 öre för

hvarje tjänstgöringsdag, under det att kostnaden för en icke vapenför

värnpliktig under en dag uppgår till 1 kr. 30 öre. Denna vinst af 5 öre

för tjänstgöringsdag som sålunda tillföres statsverket, synes mig vara alltför

betydelselös för att kunna motivera en olika lång tjänstgöring för här

ifrågavarande värnpliktige.

Som ofvan angifvits, anser jag äfven, att den af Kungl. Maj:t föreslagna

tjänstgöringstiden 182 dagar för militärarbetare bör kunna något

förkortas utan att de oundgängligen nödvändiga handräckningsgöromålen

därigenom behöfva blifva eftersatta. Genom praktiska anordningar och

ett rationellt utnyttjande af arbetskraften torde på detta område mycket

kunna vinnas.

Lämpligast synes mig vara, om denna tjänstgöring ordnades så, att

den icke vapenföre finge hälften så lång tjänstgöringstid som den, hvilken

är bestämd för det truppslag den icke vapenföre blifvit tilldelad. Om

sedan de icke vapenföra för hvarje truppslag uppdelas i grupper och inkallas

till tjänstgöring å olika tid, så torde handräckningsbehofvet kunna

blifva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring af § 27 mom. 2 värnpliktslagen,

att tjänstgöringstiden för alla icke vapenföra värnpliktige bestämmes

till hälften af den tjänstgöringstid, som är bestämd för vapenför

värnpliktig vid det truppslag, som den icke vapenföre blifvit tilldelad.

Och anhåller jag tillika, att vederbörande utskott måtte föreslå den

formulering af ifrågavarande § i värnpliktslagen, som föranledes af ett

bifall till min här ofvan gjorda hemställan.»

Bihang till Likså. prat. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 20 Ilåft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Herrar

Blombergs

och Steffens

samt herr

Thorssons

m. fl.

motioner.

Utskottets

yttrande.

Herrar Blomberg och Steffen samt herr Thorsson m. fl. hafva i denna

del af sina motioner under mom. a) hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring i

värnpliktslagen den 14 juni 1901, att antalet »icke vapenföra», som årligen

uttagas för krigstjänst, minskas med 75 procent till ungefär 1,000 man.

Till stöd för nämnda hemställan hafva motionärerna hänvisat till

motiveringen i de af dem väckta förutberörda motionerna nr 43 inom

Första kammaren och nr 180 inom Andra kammaren, i hvilka bland annat

anförts:

»Från 1904 års riksdag afläts en skrifvelse, hvari hemställdes, att

Kungl. Maj:t ville efter nödig utredning rörande det antal »icke vapenföra»

värnpliktige, som bör tilldelas hvarje truppförband samt flottan och kustartilleriet,

för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i värnpliktslagen

den 14 juli 1901, hvarigenom förebygges, att ett större antal »icke

vapenföra», än hvad som motsvarar det verkliga behofvet, årligen uttagas

till eller bibehållas i tjänstgöring. Försvarskommittén, hvilken yttrat sig

i frågan, vill föreskrifva en tjänstgöringstid af 365 dagar för icke vapenföra

yrkesmän och skrifbiträden, men 182 dagar för militärarbetarna och

anser sig sålunda ha löst frågan. Tillhopa 431,000 kronor skulle på detta

sätt sparas. Kungl. Maj:t har biträdt detta kommitténs förslag och genom

prop. nr 2 framlagt detsamma inför Riksdagen. Härigenom reduceras

emellertid icke det antal ej vapenföra som uttagas.

Det synes oss emellertid angeläget, att riksdagen i enlighet med i

nyssnämnda skrifvelse uttalad uppfattning snarast möjligt får sig förelagdt

ett förslag till indragning af minst 75 procent af denna värnpliktsstyrka.

Inom armén beräknas densamma år 1909 till 3,459 man, och varierade

tjänstgöringstiden med hänsyn till olika truppslag mellan 240 och 365

(lagar. Landet skulle vara bättre betjänt med, att dessa personer fortsatte

sin borgerliga näring i produktionens tjänst, än att de föra ett hälft

dagdrifvarelif under värnpliktsöfningarna. Den tjänst, de nu utöfva, kan

det kvarvarande antalet med hjälp af praktiska maskinella och andra anordningar

säkerligen bestrida. Inalles torde inemot 1 mill. kr. kunna

sparas härigenom.»

Enligt § 27 i 1901 års värnpliktslag äro de värnpliktige, som uttagas

till »särskild befattning» vid hären eller flottan, d. v. s. de icke

vapenföra, skyldiga att för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i samma

antal dagar som de vapenföra värnpliktige, hvilka tilldelats samma trupp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

slag. En icke vapenför, som tilldelats fotfolket, är alltså skyldig tjänstgöra

under 240 dagar, medan den som tilldelats rytteriet fullgör 365

dagars tjänst o. s. v. Denna tjänstgöring får fullgöras i en följd.

Det i propositionen innefattade förslaget i denna del skiljer mellan

militärarbetare och annan icke vapenför. Med den senare kategorien afses

att beteckna yrkesskicklig icke vapenför. För sådan värnpliktig skulle

tjänstetiden fortfarande vara densamma som för vapenför värnplikt^ vid

vederbörligt vapenslag med skillnad endast i fråga om tidsföljden för dess

fullgörande. För militärarbetare åter skulle tjänstetiden, oberoende af vapenslaget,

utgöra sammanlagdt blott 182 dagar.

Därjämte innefattar förslaget bestämmelse angående beräkning af

tjänstgöringstiden och dess fördelning för värnpliktig, hvilken öfverföres

från vapentjänst till icke vapenför.

Den här föreslagna minskningen i tjänstetid har beräknats medföra

en kostnadsbesparing af omkring 363,000 kronor årligen.

Det kungl. förslaget i förevarande del är föranledt af Riksdagens

skrifvelse den .19 maj 1904, däri Riksdagen anhållit, det täcktes Kungl.

Maj:t efter nödig utredning rörande det antal af icke vapenföra värnpliktige,

som borde tilldelas hvarje truppförband samt flottan och kustartilleriet,

för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, att endast det

antal icke vapenföra, som motsvarade det verkliga behofvet, komme att

uttagas till eller användas i tjänstgöring.

Den kommitté, åt hvilken denna fråga först öfverlämnades, den s. k.

kommittén angående icke vapenföra värnpliktiges tjänstgöring, förordade i

sitt den 3 februari 1905 afgifna betänkande en för alla ifrågavarande

värnpliktige lika tjänstetid af 180 dagar. Till stöd för detta sitt förslag

erinrade kommittén, att, under det att man vanligen bestämde tjänstgöringstidens

längd för de vapenföra värnpliktige med hänsyn till den utbildning,

som i fält erfordrades för dem, torde däremot i fråga om de

icke vapenföra hufvudändamålet med deras fredstjänstgöring icke vara att

utbilda och förbereda sig till sin tjänst vid krigstillfälle, utan att utföra

vissa arbeten och handräckningar. Antalet icke vapenföra borde därför i

främsta rummet rättas efter behofvet af arbetskraft för dessa arbeten. Vidare

anförde kommittén: »Då det gäller att undersöka, i hvilken utsträckning de

icke vapenföra värnpliktiges uttagning och användning kan minskas, synes

man böra utgå ifrån, att de icke vapenföra värnpliktige fortfarande, om möjligt,

böra användas till militära handräckningar i sådan omfattning, att de

vapenföra värnpliktige ej behöfva anlitas för handräckningsgöromål mera

än som erfordras för deras fältmässiga utbildning, under det att de civila

arbeten, hvilka för närvarande utföras af de icke vapenföre, åtminstone

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

till största delen kunna öfverlämnas åt civila arbetskrafter. De jämförelsevis

fåtaliga egentliga yrkesmannen bland de icke vapenföre böra dock

allt framgent användas till civila arbeten, hvar och en i sitt fack, dels

emedan den arbetsprodukt, de härigenom lämna, blir vida värdefullare, än

om de fullgjorde vanliga handräckningsgöromäl, dels emedan det måste

anses ligga en omedelbar krigsförberedelse af ganska stor betydelse däri,

att icke vapenföra skräddare, skomakare och sadelmakare m. fl. yrkesmän

utbildas i samma slags arbeten, som de skola utföra vid mobilisering.

Enligt hvad ofvan framhållits, bör minskningen icke göras större, än

att sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar för de icke vapenföra värnpliktige

kommer att uppgå till omkring 2!z af det nuvarande antalet. Detta

vill säga, att om någon ändring icke vidtages i tjänstgöringstiden, skulle

antalet icke vapenföre kunna minskas till omkring 2/z af det nuvarande

eller till omkring 3,000, och om antalet icke vapenföra värnpliktige bibehålies

oförändradt, skulle i stället tjänstgöringstiden kunna minskas till

af nuvarande 172 dagar eller till omkring 115 dagar.»

Kommittén uttalade vidare, att, om man såge på förhållandena efter

år 1908, samma slutledning torde gälla, med den skillnad naturligen, att

man vid beräkning af tjänstgöringstidens längd borde utgå från den då

för de vapenföra värnpliktige bestämda tjänstgöringstiden i fred. Det

åsyftade ändamålet syntes kommittén lämpligast skola nås genom anlitande

af båda de nämnda utvägarna — minskning af såväl antalet icke vapenföra

som deras tjänstgöringstid. Genom ändring i gällande föreskrifter

angående värnpliktiges duglighet till krigstjänst syntes antalet icke vapenföra

kunna nedbringas med 10 procent af det nuvarande. För de återstående

90 procenten af dem borde tjänstgöringstiden minskas till omkring

*V4 af den i värnpliktslagen bestämda. Då det ojämförligt största antalet

icke vapenföra tjänstgjorde vid truppslag med 240 dagars utbildning, ansåg

kommittén, att man sannolikt komme nämnda mål ganska nära genom att

för alla icke vapenföra minska tjänstgöringstiden till 3U af 240 dagar

d. v. s. till 180 dagar. Att, såsom föresloges i riksdagsskrifvelsen, inkalla

de icke vapenföra värnpliktige i grupper blefve också lättast, om tjänstgöringstiden

för dem sattes till ett hälft år eller för jämnhetens skull till

180 dagar. Efter år 1908, om ej förr, komme nämligen samtliga truppförband

att blifva åtminstone i viss mening garnisonerade och därför att

behöfva icke vapenföra värnpliktige under hela året.

Till ofvanstående resultat kom kommittén, ehuru af densamma uttryckligen

framhölls, att såväl freds- som mobiliseringsbehofvet af yrkesmän

utöfver de fast anställda handtverkarne vid hären och flottan icke på

långt när fylldes med yrkesmännen bland de icke vapenföra. Beträffande

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 29

värdet af de civila arbeten, de icke vapenföra värnpliktige utförde, meddelar

kommittén, att detta under 1904 års vapenöfningar inom andra

arméfördelningen uppskattats till 1 krona 35 öre för hvarje tjänstgöringsdag,

under det att kostnaden för en icke vapenför värnpliktig under en

dag uppginge till 1 krona 30 öre. Förklaringen till att den uppkomna

vinsten icke blifvit större läge åtminstone delvis däri, att de icke vapenföra

värnpliktige under omkring en å två timmar dagligen erhållit rekrytutbildning

och allmänt medborgerlig utbildning samt däri, att de, där tillgången

på icke vapenföra varit riklig, äfven användts till arbeten, hvilka

i det civila lifvet vanligen utfördes af arbeterskor, exempelvis tvätt, och

hvilka därför betingade ett jämförelsevis lågt arbetspris.

Någon närmare utredning angående möjligheten och lämpligheten ur

kostnadssynpunkt af de yrkesskicklige värnpliktiges ersättande med af

staten på vanligt sätt anställda dylika eller annorledes lämnar icke kommittén.

På sätt af propositionen inhämtas, har sedermera såväl generalskommissionen

som försvarskommittén — bägge dock utan att närmare inlåta

sig på kostnadsfrågan — ansett nödigt, att, såsom skett i propositionen,

den yrkesskicklighet, hvarom ofvan talats, i högre grad än enligt

den nämnda kommitténs förslag tillgodogöres hären och flottan.

Mot en anordning sådan som den sålunda föreslagna skulle väl

kunna anföras, att den strider emot grundsatsen att, såvidt möjligt, lika

stora kraf skola ställas på samtliga värnpliktiga. Denna grundsats har

dock redan till följd af de särskilda truppslagens olika behof af utbildningstid

väsentligen modifierats i fråga om de vapenföra värnpliktiga.

Med hänsyn härtill och då ytterligare nedsättning af den ifrågavarande

tjänstetiden för icke vapenföra möjligen skulle, äfven i fråga om de icke

yrkesskickliga bland dem, förorsaka statsverket kostnader, hvilkas storlek

icke synes kunna för närvarande beräknas, bär utskottet ansett sig böra

biträda det kungl. förslaget i denna del. Detta så mycket mer, som, på

sätt redan förut framhållits, däraf möjliggöres en afsevärd besparing.

Det synes emellertid utskottet ingalunda osannolikt, att en närmare

undersökning i den riktning, som i Riksdagens ofvanberörda skrifvelse

framhållits, skulle möjliggöra ytterligare sådan kostnadsminskning, som

däri afses. Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har också

till det till propositionen hörande statsrådsprotokollet framhållit lämpligheten

däraf, att, för ytterligare nedbringande, i enlighet med af Riksdagen

uttalad mening af antalet icke vapenföra, bestämmelserna angående undersökning

åt de värnpliktigas duglighet till krigstjänst underkastades revision.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

En ändring i det förefintliga behofvet af ifrågavarande slag af värnpliktige

— beträffande hvilket all annan utredning synes saknas än den som

i nämnda 1905 års kommittébetänkande med hänsyn till då rådande förhållanden

förebragts — lär kunna förväntas på grund af de förändrade

förhållanden i det ifrågavarande hänseendet, som torde blifva en följd af

regementenas fortgående kasernering. Faktorer, som härvid tilläfventyrs

äfven kunna öfva någon inverkan, äro bland annat, åtminstone beträffande

yrkesskickliga värnpliktige, frågan om aflöningssätt och aflöningsvillkor

för vid armén särskildt anställda handtverkare äfvensom frågan om förändrade

och förenklade anordningar med afseende å de olika verkstäderna

vid truppförbanden med hvad därmed kan sammanhänga. Dessa frågor

hafva i viss omfattning uppmärksammats af civilkommissionen, som i en

den 28 december 1910 till Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse i sådant hänseende

uttalat vissa önskemål.

Huruvida man bör söka ernå den omförmälda kostnadsminskningen

ensamt genom ytterligare inskränkning i ifrågavarande värnpliktiges tjänstgöringstid

eller äfven genom andra åtgärder äfvensom i hvad mån sådan

minskning bör kunna ytterligare vinnas utan åsidosättande af det ofvan

framhållna behofvet för armén och flottan i ifrågavarande afseende, torde

i allt fall endast kunna framgå af en närmare utredning.

Jämte det utskottet funnit sig för närvarande böra förorda det kungl.

förslaget i denna del till antagande, anser därför utskottet ytterligare utredning

i nyss angifvet syfte böra begäras.

Ändringsförslag åsyftande att förebygga olofligt undanhållande från

värnpliktstjänstgöring i fredstid.

Den härutinnan i § 27 värnpliktslagen föreslagna ändringen innebär,

att, därest värnpliktig under minst ett dygn olofligen undanhållit sig från

tjänstgöring, samt det olofliga undanhållandet ej räckt öfver åtta dagar,

och den värnpliktige därför ej, enligt 68 § strafflagen för krigsmakten,

är att anse såsom rymmare, detsamma skall gälla i fråga om rätten för

honom att såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig tiden för det olofliga

undanhållandet, som redan enligt den nuvarande lydelsen af denna § gäller

för det fall att rymning föreligger — nämligen att denna tid ej får räknas

såsom tjänstgöringstid, försåvidt ej Konungen för särskilda fall annorlunda

förordnar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

På de af föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

anförda skål har utskottet funnit sig böra biträda det kungl. förslaget i

denna del. ö

Beträffande det i sista punkten af ifrågavarande moment meddelade

stadgandet, att Konungen skall äga bestämma, i hvad mån värnpliktig, som

här afses, må tillgodoräkna sig fullgjord del af sin tjänstgöring, återfinnas

för närvarande gällande bestämmelser i detta afseende i 115 § inskrifnino-sförordningen,

som innehåller bland annat följande:

»Beväringsman, som under tjänstgöring blifvit fälld till straff för

rymning, eller hvars tjänstgöring afbrutits för verkställighet af straffarbete

eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, får, därest den tid, han från en

och samma tjänstgöring vant rymd eller under hvilken hans tjänstgörinosålunda

varit afbruten, tillsammans öfverstiger en tredjedel af den för tjänstgöringen

föreskrifna tiden, icke tillgodoräkna sig den fullgjorda delen af

tjänstgöringen. —

Om, i fall som ofvan sägs, den tid, beväringsman från en och samma

tjänstgöring varit rymd eller under hvilken hans tjänstgöring varit afbruten,

tillsammans icke öfverstiger en tredjedel af den för tjänstgöringen föreskrifna

tiden, må han tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, och

skall den återstående delen fullgöras enligt de närmare föreskrifter, Kunod.

Maj:t i kommandoväg meddelar.»

Ändringsförslag berörande f. d. fast anställdes värnpliktstjänstgöring.

Enligt § 34 värnpliktslagen i dess nuvarande tydelse kan värnpliktig,

som, på sätt i §:n omförmäles, innehaft fast anställning vid hären eller

flottan eller dess reserv, erhålla befrielse endast från första årets värnpliktsöfaingar,

men är däremot skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga

i repetitionsöfning. Genom de nu föreslagna tilläggsbestämmelserna till

denna § medgifves därutöfver frikallelse från all värnpliktstjänstgöring för

följande värnpliktige nämligen: de som innehaft fast anställning vid ifären

eller flottan eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst

tre år; de som under fast anställning vid hären eller dess reserv undergått

rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar; och de, hvilka°såsorri

värnpliktiga fullgjort rekrytskola och eu repetitionsöfning samt därefter

varit fast anställda under minst två år.

Därjämte föreslås sådant tillägg till hithörande stadganden, att den,

som haft fast anställning vid hären eller flottan, men på grund af sjuk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

dom erhållit afsked och därefter inskrifvits såsom icke vapenför värnpliktig,

skall äga rätt att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig

det antal dagar, han varit fast anställd.

Slutligen har såsom sista stycke i det föreslagna 2 mom. af ifrågavarande

§ införts föreskrift om rätt för Konungen att bestämma, i hvad

mån fast anställning vid krigsmakten i förut i § ej angifna fall må anses

motsvara tjänstgöring i beväringen. Härmed är endast afsedt att lägga

laglig grund för ett förfarande, som visat sig i praxis vara af förhållandena

betingadt.

Mot förslaget i denna del, beträffande hvars närmare innebörd utskottet

får hänvisa till det vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet,

har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Ändringsförslag berörande villkoren för landstormens inkallande till

hemortens försvar.

Med den i § 36 värnpliktslagen föreslagna ändringen afses, att landstormen

skall kunna i den ordning, som är stadgad för beväringens första

uppbåd, inkallas till hemortens försvar i sådana fall, då det gäller att skydda

mobilisering af beväringens första uppbåd eller för andra särskilda orsaker,

såsom bevakning af vissa punkter å kusten eller vid gränsen, som kunde

befaras särskildt utsatta för oförmodat öfverfall af en fiende. De erfarenheter,

som gjorts under de senare åren och särskildt efter år 1905, då

frågan senast var före i Riksdagen, lära få anses hafva gifvit vid handen,

att ett sådant användande af landstormen, som här afses, är, såsom ock

departementschefen framhåller, i hög grad ändamålsenligt; och det måste

ock anses öfverensstämma med det syfte, hvartill landstormen får anses

vara afsedd. Den föreslagna ändringen, som endast afser krigstillfälle, är

icke heller af beskaffenhet att medföra någon som helst kostnadsökning

för försvaret. Då därjämte tiden, hvarunder landstorm saf delning må hållas

samlad, blifvit i det föreliggande förslaget på angifvet sätt begränsad,

anser utskottet full anledning vara för Riksdagen att nu bifalla denna

framställning.

Ifrågasatt afkortning af fast anställdes löneförmåner.

Herr Christiernson har i sin ifrågavarande motion yrkat att vid hären

eller flottan på stat eller i reserv fast anställd person, skulle under den

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

tid hans tjänstgöring sammanfölle med honom annars åliggande utbildning

som värnpliktig, afstå från de med innehafd tjänst tillerkända löneförmåner,

och i ersättning endast bekomma alla kontanta och natura förmåner,

dem värnpliktig under sin utbildningstid vore tillerkänd enligt denna lag.

Ett antagande åt detta förslag skulle enligt utskottets mening innebära

en obillighet mot här ifrågavarande stamanställde, och då det därjämte

skulle vara ägnadt att väsentligen försvåra rekryteringen af arméns

och flottans fast anställda personal, har utskottet ej kunnat förorda detsamma.

På grund af hvad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

A) att Riksdagen måtte besluta,

l:o) att med bifall till de i herrar Eriksons i Öfra

Odensvi m. fl. och Christiernsons motioner därom framställda

yrkanden, afslå Kungl. Majrts ifrågavarande proposition,

i hvad den afser ändring i §§ 1 och 3 värnpliktslagen

samt det tillägg till samma lag, som afses i § 53 mom.

1 och 2;

2:o) att herr Eriksons i Öfra Odensvi m. fl. omförmälda

motion, i hvad den afser öfningstiden för

vapenföra värnpliktige, icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda;

3:o) att det i herrar Blombergs och StefFens samt

herr Thorssons m. fl. förevarande motioner under b)

framställda yrkande icke heller måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda;

4:o) att icke bifalla herr Bogrens förevarande

motion;

5:o) att icke heller bifalla herr Olssons i See omförmälda

motion;

B) att Riksdagen måtte

l:o) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i

öfrigt, antaga följande

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att §§ 27, 34 och 36 värnpliktslagen skola

erhålla följande ändrade lydelse, äfvensom att en ny § 53 skall tillkomma

af nedanstående lydelse:

§ 27.

1. Vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig

att för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som

här nedan angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästningsingenjör

trupper na och trängen i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken

tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar

under andra året samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart

och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna

i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring,

på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,

som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under

hvart och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,

på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktiga äfvensom af andra å

sjömanshus inskrifna värnpliktiga till det antal Konungen bestämmer i en

följd under första och andra året eller, där Konungen till följd af särskilda

omständigheter pröfvar nödigt, under allenast andra året,

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)

tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd

under andra året eller, där Konungen till följd af särskilda omständigheter

pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar

under första eller andra eller under första och andra året samt med en

repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring

om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 35

eller andra året och med en repetition söfning om fyrtiotvå dagar under

fjärde året, samt

af flottans öfriga värnpliktiga med en första tjänstgöring om tvåhundra

dagar under första eller andra eller under första och andra året

samt med en repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild

vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,

första tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig

sjukvårdstjänst eller till stationstjänst vid flottan, så ock värnpliktig, som

för utbildning vid Gottlands infanteriregemente uttagits från annat regementes

inskrifningsområde, må, på sätt Konungen finner godt förordna,

fullgöra honom åliggande tjänstgöring i en följd.

Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen och fullgjort därefter

följande föreskrifna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring

äfvensom värnpliktig, hvilken aflagt tandläkarexamen, må, på sätt

Konungen förordnar, fullgöra två eller flera repetitionsöfningar i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för

särskilda fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med

den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna

afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september.

2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig

att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra

under fredstid i det antal dagar, som här nedan angifves, nämligen:

militärarbetare i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring

skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller

andra året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre

första åren; samt

annan icke vapenför i det antal dagar, som uti mom. 1 ofvan är

bestämdt för vapenför värnpliktig vid vederbörligt truppslag af hären eller

vid flottan, hvilken tjänstgöring skall fullgöras i en följd med början under

första eller andra året.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes

icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som

ofvan i detta mom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring

tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom vapenför.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

3. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma

till station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,

till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne

likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt rum.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den

värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

4. Har värnpliktig under i mom. 1 eller 2 föreskrifven tjänstgöring

blifvit fälld till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af minst

ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring afbrutits för verkställighet

af straffarbete eller omedelbart ådömdt. fängelsestraff, skall den tid,

under hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring

sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,

där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån

den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt

i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,

bestämmer Konungen.

§ 34.

1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan

eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall

efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnplikt

kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller

ock värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv

under kortare tid än två år, så framt han undergått rekrytutbildning samt

deltagit i två repetitionsöfningar.

2. I mom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva fullgjort den i

§ 27 föreskrift)a första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig

åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Har den fasta anställningen vid hären eller flottan eller vid härens

eller flottans reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hafva

fullgjort all den i § 27 föreskrifna tjänstgöring. Detsamma gäller ock

den, som, under fast anställning vid hären eller dess reserv, undergått

rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar, äfvensom flen,

hvilken såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och en repetitionsöfning

samt därefter varit fast anställd under minst två år.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären

eller flottan eller vid härens eller flottans reserv, äger att såsom fullgjord

värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit fast anställd.

I hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfriga fall må anses

motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

37

3. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande

vid universitet eller annan statens högskola eller som aflagt examen vid

navigationsskola, tillhör törsta uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.

§ 36.

1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar

till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del däraf, må

Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens andra uppbåd

i mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till tjänstgöring

inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf, som

finnas behöfliga.

Dock må Konungen, till skydd för mobilisering af beväringens

första uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning, som för

inkallande af sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskrifven, till tjänstgöring

inkalla för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen.

Landstormsafdelning, som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad

längre än högst femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång

utbryter.

Landstormens inkallande till tiänstgöring §ker på sätt i S 29 mom. 2

är föreskrifvet.

2. Värnpliktig, som tillhör landstormen, är underkastad de i kriminallag

för krigsmakten gifna bestämmelser såväl under all tjänstgöring och

marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga

om åtlydnad af inkallelse i enlighet med § 29 mom. 2 till tjänstgöring,

som i mom. 1 här ofvan omförmäles.

§ 53.

1. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd

för militärarbetare skall tillämpas beträffande värnpliktig, som inskrifves

under år 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan

laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning under ar 1910 eller

tidigare. Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång tid,

som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än

år 1911.

2. Militärarbetare, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911 och

som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af laga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under så

lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år

1911 eller senare.

2:o) i anledning af dels herr Kvarnzelius’ förevarande

motion, dels ock det under a) i herrar Blombergs

och Steffens samt herr Thorssons m. fl. omförmälda

motioner framställda yrkande, i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

låta utreda, huruvida och i hvad mån genom ändring

i meddelade föreskrifter i afseende å icke vapenföra

värnpliktige åliggande tjänstgöringsskyldighet ytterligare

besparing af kostnad må kunna åvägabringas samt

för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen

kan föranleda; .

3:o) besluta, att herr Kvarnzelius’ motion äfvensom

herr Eriksons i Öfra Odensvi m. fl. motion, i hvad den icke

besvarats genom utskottets hemställan under Ä), skola

anses besvarade genom utskottets hemställan under B)

l:o) och 2:o);

C) att herr Christiernsons omförmälda motion, i

hvad den i nu af utskottet behandlade delar icke besvarats

genom utskottets hemställan under A, icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

39

Reservationer.

Beträffande utskottets hemställan under A).

Vid punkt 1:

Herrar Hakanson, Gustaf Andersson, Lorentz Petersson, Gezelius,

Trana, von Baumgarten och Skatte hafva anfört:

»Utskottet framhåller såsom det hufvudsakliga motivet för afstyrkande

af propositionen, i hvad den afser utsträckning af tjänstetiden i de olika

värnpliktsuppbåden, det intima samband, hvari den föreslagna lagändringen

skulle stå till frågan om de kostnader, som för den därmed åsyftade ''organisationen

vore erforderliga, liksom att frågan om denna senare icke

vore utredd.

Utan tvifvel förefinnes ett samband mellan den nu förevarande frågan

om ändring uti värnpliktslagen och frågan om den därmed åsyftade

organisationen. Härvid är dock att märka, att, såsom i den Kungl. propositionen

uttryckligen framhålles, den tilltänkta utvecklingen icke afser

någon ökning af den nuvarande i fred bestående linjeorganisationen, utan

det framtida uppsättandet vid mobilisering af reservtruppförband ur beväringens

båda uppbåd. Beträffande omfattningen af denna reservorganisation

äro, enligt den i propositionen förebragta utredningen, de myndigheter

och kommissioner, hvilka i frågan uttalat sig, i allt väsentligt eniga.

Cheferna för generalstaben och flottans stab föreslogo i sitt den 18

oktober. 1906 afgifna förslag till försvarsväsendets stärkande, att hvarje

infanteriregemente på fastlandet skulle vid mobilisering uppsätta en bataljon

ur beväringens första uppbåd utöfver de tre nuvarande linjebataljonerna,

hvarjämte chefen för generalstaben ställde i framtida utsikt uppsättandet

vid mobilisering af reservtruppförband ur beväringens andra

uppbåd. För detta ändamål föreslogo stabscheferna, att första uppbådet

skulle räkna 10 eller eventuellt 11, andra uppbådet 4 eller eventuellt 3

samt landstormen 9 klasser. Generalskommissionen förordade uti sina den

21 december 1907 och den 9 juni 1908 afgifna utlåtanden uppsättandet

vid mobilisering vid hvarje infanteriregemente på fastlandet af en reservbataljon

ur första uppbådet och reservtruppförband ur andra uppbådet samt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

föreslog för detta ändamål, att första uppbådet skulle räkna 11, andra

uppbådet 4 och landstormen 9 klasser. Den parlamentariska försvarskommitténs

förslag sammanföll i hvad det afsåg omfattningen af reservorganisationen

vid infanteriet och den därmed sammanhängande frågan

om uppbådsindelningen, till alla delar med generalskommissionens.

Något annat officiellt förslag till reservorganisation har icke framkommit,

och utskottet har vid sitt afstyrkande ej heller hänvisat till annat

förslag till landtförsvarets ordnande, för hvilket den af Kungl. Maj:t föreslagna

uppbådsindelningen tilläfventyrs skulle kunna befinnas icke lämplig.

I själfva verket torde äfven — oafsedt på hvilket sätt frågan om

'' anskaffning af det för reservtrupperna erforderliga befälet åt olika, grader

kan komma att framdeles lösas — någon annan form för landtstridskrafternas

utveckling än uppsättandet af reservtrupper till af samtliga myndigheter

och kommissioner förordad utsträckning icke gärna, kunna finnas.

En underlåtenhet att uti angifven riktning stärka vårt lands försvarskrafter

synes oss innebära en misshushållning med det vapenöfvade och

krigsdugliga manskap vi äga uti de värnpliktiga årsklasser, Indika för närvarande

icke kunna tagas i anspråk, på den grund att nu gällande värnpliktslag

utgör ett hinder för deras användning för annat ändamål än det

rena lokalförsvaret. Vid sådant förhållande synes oss ett godkännande

af Kungl. Maj ds förslag icke innebära annat beträffande själfva organisationsfrågan

&än ett biträdande af åsikten, att organisationen bör utvecklas på

djupet, d. v. s. genom uppsättande af reservtrupper, samt att sådana trupper

böra uppsättas till ungefärligen den ofvan angifva styrkan.

Däremot innebär att godkännande af förslaget icke något som helst

biträdande af den ena eller andra formen för befälsfrågans lösning. Det

sätt, hvarpå befälskadern kan komma att anskaffas, och den därmed sammanhängande

kostnadsfrågan stå icke i samband med frågan om antalet värnpliktiga,

d. v. s. antalet åldersklasser, som erfordras för att utfylla clessa

kadrar till erforderlig krigsstyrka.

Kostnadsfrågan, som, äfven om kostnaden skulle komma att något

öfverstiga det af försvarskommittén beräknade belopp, icke med hänsyn

till sakens störa vikt och betydelse får verka afskräckande, kommer ju att

i sinom tid underställas Riksdagens pröfning.

Äfven under den förutsättning, att en kommande Riksdag skulle

helt förkasta frågan om en fullständig reservorganisation, skulle emellertid

den kungl. propositionens antagande i ej ringa grad stärka vårt försvar.

Inom vissa inskrifningsområden är nämligen redan nu tillgången å förutvarande

fast anställd manskapspersonal af underbefäls grad så pass stor,

att vid vissa regementen, hvilka förfoga öfver ett större antal officerare

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

41

och underofficerare i reserven, möjlighet skulle förefinnas att uppsätta

reservkompanier till linjetruppernas förstärkning, därest manskap blefve

tillgängligt genom ökning af antalet klasser i första uppbådet. En sådan ökning

är jämväl, såsom af departementschefens yttrande framgår, betingad af den

omständigheten, att ett ej ringa antal af infanteriregementena icke kunna

uppsätta samtliga i vederbörliga mobiliseringsplaner nu föreskrifna linjeoch

depåafdelningar med anlitande enbart af beväringstillgången inom

första uppbådet. Den brist i mobiliseringstillgång inom första uppbådet,

hvilken alltså redan nu faktiskt förefinnes och hvilken icke kan fyllas

annorledes än genom anlitande af tillgången å värnpliktige inom andra

uppbådet, anse vi vara i hög grad betänklig i betraktande af de olika konstitutionella

villkoren ej mindre för inkallelsen än äfven för användningen

af beväringens båda uppbåd, hvilka äro fastställda i § 28 värnpliktslagen.

Redan det nuvarande läget kräfver alltså en ökning af första uppbådet.

Nu säger utskottet, att »det af chefen för landtförsvarsdepartementet

framhållna skälet för ett omedelbart vidtagande af den förevarande lagändringen,

att inom vissa inskrifningsområden tillgången å värnpliktiga

är alltför knapp för att fylla de nuvarande linje- och depåafdelningarnas

behof, icke torde vara af beskaffenhet att nu, utan föregående utredning af

kostnadsfrågan, böra föranleda en så pass vidtutseende åtgärd som den

föreslagna. Och i hvarje händelse torde detta behof kunna och i så fall

böra tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder.»

Utskottet tyckes sålunda vara benäget att för täckande af berörda

brist inom första uppbådet vilja medverka till vidtagande af »mindre ingripande

åtgärder». Härmed torde väl utskottet afse en ökning i mindre

utsträckning än den af Kungl. Maj:t föreslagna af antalet klasser i första

uppbådet. Det torde emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

det icke vore att föredraga att med ett slag utsträcka ökningen till det

mått, som befunnits motsvara behofvet ej allenast för den nuvarande linjeorganisationen

utan jämväl för möjliggörandet af en reservorganisation,

som pröfvats erforderlig och hvilken väl under en nära liggande framtid

torde visa sig nödvändig att införa.

Den enda invändning mot förslaget till uppbådsindelning, som skulle

kunna göras från deras sida hvilka önska tillgodogöra försvarsväsendet den

nu obrukade kraft, hvilken förefinnes uti de äldre beväringsklasserna, skulle

grundas därpå, att man ansåge den af de utredande myndigheterna och

kommittéerna förordade omfattningen af reservorganisationen vara för ringa.

Afser man en reservorganisation af större omfattning — under den allmänna

diskussionen i pressen har varit ifrågasatt till och med en fördubbling

vid mobilisering af våra nuvarande landtstridskrafter — är det

Bihang till Likså. prof. 1911. 1 Sami 1 Afd. 20 Raft. (i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

förvisso ej tillfyllest med den af Kungl. Maj:t föreslagna ökningen af beväringsklassernas

antal; man måste i så fall gå vida utöfver nämnda förslag.

Häraf skulle emellertid föranledas så betydande utgifter för anskaffning

af beväpnings- och utrustningspersedlar samt trång, att det torde

ligga utom sannolikhetens område, att Riksdagen skulle vilja åtminstone

inom en nära liggande framtid bevilja härför erforderliga medel.

Uet har anmärkts — visserligen icke af utskottet, men vid uppbådsfrågans

allmänna diskuterande — att våra nuvarande landtförsvarskrafter

skulle genom ett biträdande af Kungl. Maj:ts förslag i afsevärd

mån försämras så till vida, att landstormen blefve kvalitativt försvagad,

enär den komme att bestå af äldre klasser än för närvarande. Härvid

torde emellertid böra erinras om bestämmelsen i värnpliktslagen § 33

mom. 1 c, hvaruti föreskrifves, att om värnpliktig tillhörande beväringen

icke är till tjänstgöring inkallad, när landstormen inom hans ort uppbådas,

han är pliktig utgå med densamma och då har lika tjänstgöringsskyldighet

och förpliktelser i öfrigt som värnpliktig tillhörande landstormen. Genom

tillämpningen af denna bestämmelse — hvilken uppenbarligen tillkommit

i syfte att för riksförsvaret tillgodogöra sig beväringstillgången

inom andra uppbådet, så länge reservtrupper ännu icke kunna däraf organiseras

— finnes alltså möjlighet att »föryngra» landstormen genom utbyte

af äldre landstormsklasser mot klasser i andra uppbådet.

Det har vidare anmärkts, att någon anledning till brådska med antagandet

af den här berörda lagändringen icke skulle förefinnas. Det torde

härvid böra erinras, att alla ändringar beträffande uppbåds- och klassindelning

kräfva en viss af ändringens storlek betingad tid för att hinna

genomföras. Det torde nämligen vara synnerligen olämpligt att förläna

lagbestämmelser af denna art retroaktiv verkan. Ett eventuellt beslut att

med ett slag öka åldersklassernas antal i första uppbådet från 8 till 11

och i landstormen från 8 till 9 skulle nämligen innebära, att man flyttade

årsklasser, hvilka redan öfverförts till andra uppbådet, tillbaka till det

första, klasser, som öfverförts till landstormen och därmed befriats från

mönstringsskyldighet, tillbaka till beväringen, hvarmed skulle följa återinträdande

mönstringsplikt, samt klasser hvilka utträdt ur värnpliktsåldern,

tillbaka till landstormen, hvarmed skulle följa återinträdande värnplikt.

Dylika anordningar — hvilka visserligen i vårt land tidigare försökts

skulle medföra oreda uti rullföririgsväsendet och förvisso äfven osäkerhet

och missnöje bland de värnpliktiga och befolkningen i allmänhet. I motsats

härtill bör en utsträckning af tjänstetiden i de olika värnpliktsuppbåden

så vidt möjligt ske »framåt», d. v. s. sålunda, att årsklasser, hvilka

eljest skolat öfverföras från yngre till äldre uppbåd, kvarhållas i det yngre,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

43

intill dess detta uppnått det afsedda antalet klasser. Denna öfvergång

tager emellertid, därest den konsekvent genomföres, lika många år, som

antalet klasser utgör, hvilket inalles skall tillkomma, d. v. s. enligt Kungl.

Maj:ts förslag 4 år. Enligt denna grund är äfven öfvergångsbestämmelsen

i den kungl. propositionen utarbetad, hvilket närmare framgår af formuleringen

af § 53.

Vid sådant förhållande kunna vi icke undgå att finna det vara en

fördel, att lagbestämmelsen, så snart ske kan, varder antagen. Ty det varder

i så fall möjligt, att, efter hand som befäl för reservtruppförbanden kan

genom en kommande Riksdags beslut ställas till förfogande, i god tid

förfoga jämväl öfver de värnpliktiga, som skola utfylla dessa förband, och

i hvarje fall undgår man därigenom olägenheterna af retroaktiva bestämmelsers

införande.

På grund af hvad här anförts, få vi hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herrar Eriksons i öfra

Odensvi m. fl. och Christiernsons motioner i förevarande

del, måtte bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition,

i hvad den afser ändring i §§ 1 och 3 värnpliktslagen

samt det tillägg till samma lag, som afses i

§ 53 mom. 1 och 2.»

Vid punkterna 2—5:

Herrar Söderbergli, Ersson och Jansson i Edsbäcken, med hvilka instämt

herrar Petrén och Olsson i See, enhvar såvidt angår de punkter, i

hvilkas behandling han tagit del, hafva anfört:

»Utskottets hemställan i förevarande moment har af oss biträdts på

skäl, som innefattas i följande yttrande.

Att den nu stadgade öfningstiden utgör en personlig och ekonomisk

börda, som i breda lager af vårt folk kännes tung och tryckande, torde

få anses som ett obestridligt faktum. Att denna börda i sin mån äfven

bidrager till ökandet af utvandringen, därom kan man finna mer än ett

vittnesbörd i den samling bref från utvandrande svenskar rörande anledningen

till att de lämnat fosterlandet, hvilken finnes intagen i en af

Emigrationsutredningens utgifna bilagor.

Någon verklig utredning synes ej ligga till grund hvarken för Kungl.

Maj:ts vid 1901 års riksdag framställda kraf på ett års öfningstid för

samtliga värnpliktiga eller för den öfningstid för de särskilda vapenslagen

å respektive 365, 300 och 240 dagar, som vid samma riksdag kompromiss
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

vis blef beslutad. Än mindre föreligga några systematiskt utförda försök

till jämförelse mellan olika utbildningsmetoder för att utröna, hvilken som

lättast och snabbast för till målet.

Ser man på förhållandet i främmande länder, växlar öfningstidens

längd högst betydligt. Medan vårt grannland i väster nöjer sig med 144

dagars utbildningstid för infanteriet, har vårt grannland i öster ej mindre

än fyra år. Den senare siffran innebär dock ingalunda, att de värnpliktige

verkligen utbildas under sagda tid. Enligt hvad kändt är, stannar

nämligen denna långa öfningstid till afsevärd del på papperet. De värnpliktige

äro icke på långt när fyra år under fanorna.

Det synes förklarligt och naturligt, att frågan om öfningstidens rätta

längd göres till föremål för uppmärksamhet från folkrepresentationens sida,

och att önskemål i fråga därom frambäras. Att utan vidare ansluta oss

till det af herrar Blomberg och Steffen samt herrar Thorsson in. fl. framställda

förslaget om två månaders nedsättning för alla vapenslag, däraf den

ena skulle tagas från repetitionsöfningarna, anse vi emellertid ej möjligt

redan af det skäl, att ej någon närmare utredning beträffande detta förslags

verkningar af motionärerna förebragts. Hvad åter angår de öfriga

nedsättningsförslagen, erbjuder den af herr Erikson i öfra Odensvi m. fl.

väckta motionen så till vida ett bestämdt företräde framför de andra, som

den innehåller begäran om en allmän utredning rörande möjligheten af

nedsättning. Denna motion är dock enligt vår mening alltför begränsad

till sitt innehåll. Den berör nämligen allenast öfningstiden, men ställer

icke som önskemål en fullständig och allsidig undersökning af försvarets

rätta ordnande. För oss står emellertid såsom det främsta af allt i afseende

å försvaret, att vi ändtligen måtte komma till en verklig planmässighet

i detsamma såväl med hänsyn till organisation och öfningstid som

med afseende å kostnaderna. Vi skola något närmare utveckla denna vår

uppfattning.

Hittills har vår försvarsfrågas skötsel ovedersägligen lidit af bristande

planmässighet. Vid en utvidgning af försvaret har i allmänhet endast den

ena försvarsgrenen, än hären, än flottan, tagits i betraktande. Och icke

ens i fråga om den försvarsgren, som sålunda vid en viss tidpunkt varit

företrädesvis uppmärksammad, hafva i regel verkligt omsorgsfulla och hållbara

beräkningar uppgjorts. Ett sådant förhållande kan ejt få fortfara.

Men det synes knappast möjligt, att i grund ändra detsamma och att åstadkomma

en fullt tillfredsställande planmässighet utan att slå in på en helt

annan ordning än hittills blifvit följd. Hittills har det ju tillgått så, att

vid fråga om förändringar i vårt försvar de militära myndigheterna framlagt

sina önskemål, hvilka sedan pröfvats och vanligen efter någon prutning

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

45

godkänts. Vi tro, att en annan väg måste beträdas. Det torde bli nödvändigt

att i stället först söka åstadkomma en noggrann pröfning af våra

ekonomiska möjligheter och därefter, sedan man härutinnan kommit till

ett resultat, utvisande hvad vi med tillbörligt tillgodoseende af andra samhällsbehof

förmå bära i och för försvaret, anlita den militära sakkunskapen

för att utreda, huru vi för det belopp, som kan användas för militära

ändamål, må erhålla det mest effektiva och betryggande försvar.

Men, kan man invända, vi hafva ju redan en ekonomisk utredning

om landets bärkraft, verkställd af den så kallade parlamentariska försvarskommittén.

Härtill måste svaras, att denna utredning icke blott, efter hvad

allmänt och äfven åt regeringen erkänts, i sitt nuvarande skick är otillfredsställande

utan efter vår uppfattning, hvilka lappningar än göras å densamma,

jämväl måste förblifva otillfredsställande, enär den är byggd på

allt för lösliga grunder. Det är efter vår mening icke tillfredsställande att

vid bedömande af hvad landet under en viss tidsperiod framåt behöfver

för icke-militära ändamål nöja sig med allmänna öfverslag och godtyckligt

valda siffror. Ett sådant förfarande skulle måhända kunna gå för sig,

i händelse förhållandet mellan de icke-militära krafven och hvad staten

kostar^ på dem vore så att säga normalt. Men så är icke fallet. Genom de

för vårt land egendomliga politiska maktförhållanden, som alltför länge

fått råda, hafva ju gång efter annan synnerligen viktiga folkliga önskemål

af beskaffenhet att kräfva betydande statsutgifter blifvit undanskjutna, så

att vi nu befinna oss mycket långt från det tillstånd, som på grund af

tidsomständigheterna och vårt folks förutsättningar och utveckling i allmänhet

borde vara uppnådt. Framför allt framstår dröjsmålet med ålderdomsförsäkringen

en fråga, hvilken redan år 1884 första gången framfördes

i vår riksdag — såsom ödesdiger. Och säkerligen måste staten

offra betydande årliga belopp för att i någon mån söka taga igen försummelsen

i det afseendet. Men äfven andra önskemål af alltmera trängande

beskaffenhet ställa mycket stora kraf på statsmedlen. Så frigörelsen från

beroendet af rusdryckerna. Så äfven nödiga åtgärder för åstadkommande

af rättvisa i beskattningen. Det synes då vara tydligt, att endast en sådan

beräkning af vår ekonomiska bärkraft, hvilken utgår från dessa reella

faktorer och med möjligaste noggrannhet inför dem i kalkylen, kan vara

tillfredsställande.

En ekonomisk utredning af nu antydd art borde således vara första

steget på den nya tryggare bana, hvarpå vi skulle önska, att Sveriges försvarsfråga

snarast blefve inledd.

När man genom denna utredning nått fram till en tillförlitlig uppfattning

af hvad den årliga försvarskostnaden för den valda tidsperioden

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

skulle få betinga, borde frågan om dess uppdelning på de båda försvarsgrenarna,

landt- och sjöförsvaret, komma i ordningen. En sådan uppdelning

erfordrar emellertid en ingående undersökning om rätta förhållandet

mellan landt- och sjöförsvaret i fråga om de respektive roller de spela för

värnande af vår själfständighet. Att en undersökning af den arten aldrig

gjorts, är en af hufvudbristerna i vår försvarsfrågas hela behandling.

Böra vi framför allt lägga an på att öfva och väpna vår krigsmakt till

lands? Hvilken uppgift bör tilldelas vår flotta? Bör dess hufvuduppgift

begränsas till att genom åstadkommande af hinder eller i alla händelser

uppehåll för fientlig landstigning å vissa områden bistå armén, och bör

således hvad den därutöfver möjligen kan uträtta icke vid uppgörande af

en flottplan tagas i betraktande, utan blott anses såsom en möjlig men

icke beräknelig följd af eventuellt gynnsamma omständigheter? Eller bör

rent af såsom mål uppsättas, att flottan skall vara tillräckligt stor och

kraftig för att söka hindra landstigning livar som hälst på den svenska

kusten. Se där frågor, som genom den utredning, hvarom vi nu tala,

måste besvaras. Svaren skola, som sagdt, gifva den säkra grunden för fördelningen

af tillgängliga medel mellan de båda försvarsgrenarna.

Uttryckligen bör här betonas, att enhetligheten i försvaret alltid

måste fasthållas som ett hufvudsakligt syftemål samt att allt bör göras,

som lämpligen kan främja detta syftemål, särskildt den från frisinnadt

håll länge och ifrigt förordade sammanslagningen af försvarsdepartementen

under en gemensam ledning.

Efter det att sålunda fördelning af tillgängliga medel mellan landtoch

sjöförsvaret kommit till stånd, borde följa en utredning, om hvilken

användning som hvardera försvarsgrenens budgetsbelopp skulle erhålla.

Det bör emellertid påpekas, att härvid en mycket viktig ekonomisk synpunkt

af mera allmän innebörd måste beaktas. Detta är den, huru fördelningen

mellan ordinarie och extra ordinarie anslag inom hvarje försvarsgren

bör ske. Det säger sig nämligen själft, att, därest åt den

ordinarie staten gifves eu förhållandevis för stor bredd, den extra ordinarie

staten kan komma att ganska snart visa sig för knappt tilltagen. Man

måste därför utfinna en rätt proportion dem emellan.

Vid den utredning om försvarets rätta anordning, som sålunda bör

äga rum, är efter vår mening en af de väsentligaste punkterna den, på

. hvad sätt utbildningen bör ordnas. Och måste den frågan, som gifvetvis

kan röna stort inflytande af det resultat, hvartill den föregående utredningen

kommit, i sill ordning lösas med stadigt fasthållande af synpunkten,

att största möjliga effektivitet varder ernådd utan folkets oskäliga betungande.

Därvid må särskildt oeftergifligen fordras, att allt sådant, som icke

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

47

har till syfte att främja stridsduglighet, måste vika platsen och allenast

det för krigets allvar verkligen nyttiga och nödiga vinna afseende. En

noggrann pröfning af de särskilda öfningar, som nu gällande reglementen

och föreskrifter för de olika vapenslagen anbefalla, måste företagas, sakkunniga

. och fullständiga upplysningar gifvas om de särskilda föreskrifternas

tillämplighet vid krigs tillfälle samt alla sådana föreskrifter, som för

danande af stridsduglighet hos de värnpliktiga befinnas onödiga, ovedersägligen

utgallras.

Vi hålla för sannolikt, att en sådan pröfning, där således lekmännen

ej längre finge låta sig nöjas med att taga mot på god tro de allmänna

försäkringarna från militärt sakkunnige, utan skulle pröfva och nagelfara

dem samt söka att skälfva bilda sig ett omdöme, ändtligen skulle kunna

lägga en fast och tillförlitlig grund för uppfattningen om hvad som verkligen

är erforderligt för de värnpliktiges utbildande till dugliga fosterlandsförsvarare.

Bland dem, som stå nära de hemvändande värnpliktiga,

är den meningen för närvarande mycket utbredd, att utbildningstiden

skulle kunna afsevärdt af kortas, därest den alltigenom väl begagnades.

Och det behöfver icke sägas, hvilken stor makt ligger uppå, att allt varder

gjordt för att vinna folkets förtroende för försvarsväsendet. Skulle man

vid en sådan undersökning, hvarom vi talat, komma till det resultatet, att

vi genom kloka och metodiska anordningar kunde minska den nuvarande

tiden, böra hvarken förutfattade meningar eller en gång vidtagna beslut

få ställa sig hindrande i vägen för en minskning.

Vid en sådan undersökning bör icke underlåtas att taga hänsyn till

tankar af den beskaffenhet, som framburits i herr Bogrens och herr Olssons

i See motioner. Då den förstnämnde motionären ifrågasätter, att

öfningstiden kunde minskas för den, hvilken i skjutning redan på annan

väg inhämtat godkännbar färdighet, synes en sådan tankegång ganska

naturlig och väl förtjänt att upptagas till noggrannt skärskådande. Och

då herr Olsson i See å sin sida ifrågasätter, att den yngling icke borde

behöfva kvarhållas under hela utbildningstiden, hvilken visat sig hafva på

en kortare tid inhämtat de kunskaper och färdigheter, som öfningarna afse

att bibringa, synes äfven däri ligga en kärna af riktighet. Huruvida det

skulle vara möjligt att i verkligheten omsätta motionärens tanke, tilltro

vi oss ej att för närvarande bedöma. Men äfven den torde förtjäna att

upptagas till öfvervägande.

Vi hafva härofvan antydt, att vi af den omständigheten, att ingen

motionär föreslagit en omfattande och allsidig utredning rörande försvarsfrågan,

skulle känna oss förhindrade att förorda en skrifvelse till Kungl.

Maj:t i någon af motionernas syfte. Och af den föregående framställnin
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

gen lärer tydligt nog framgå, huru föga det skulle stå i öfverensstämmelse

med vår ovillkorliga fordran på planmässighet vid försvarets ordnande

att utbryta en — låt vara hufvudsaklig — sida däraf och behandla

densamma i och för sig. Men äfven om i motionsväg förelegat förslag

till en sådan omfattande skrifvelse, hafva vi grundad anledning befara, att

dess antagande ändock icke för närvarande skulle hafva ledt till utredningsåtgärder

af den utaf oss angifna beskaffenhet. Vi finna det nämligen

uppenbart, att Kungl. Maj:ts nuvarande regering icke delar vår mening

om nödvändigheten af en sådan planmässighet i försvaret, som vi anse

oundgänglig. Vi anse det framgå framför allt af regeringens åtgärd att

för Riksdagen framlägga förslag om byggande af en pansarbåt af alldeles

ny typ utan att samtidigt förebringa någon verklig plan för försvaret

eller ens utreda, huru många pansarbåtar af sådan typ som borde anskaffas.

Under sådana omständigheter kan det förhållande, att regeringen

funnit sig böra ställa i utsikt en utredning om försvarets hållande inom

nuvarande kostnader, icke ingifva oss någon förhoppning, att vår åskådning

i försvarsfrågan skulle kunna finna den sympati hos regeringen, som är

en nödvändig förutsättning för att denna åskådning skulle kunna vinna ett

ändamålsenligt förverkligande.

Då vi af angifna skäl icke finna oss kunna förorda någon åtgärd

af den art, som i de nu behandlade motionerna ifrågasatts, hafva vi ansett

det angeläget att, på sätt som skett, förklara, i hvad mån vi likväl ansluta

oss till vissa hufvudtankar i desamma. Och till sammanfattning af hvad

vi här såsom våra egna önskemål framhållit vilja vi betona:

att en ny och allsidig utredning af försvarsfrågan bör äga rum;

att därvid först bör företagas en grundlig undersökning om hvad

landet för en viss öfverskådlig period framåt med säkerhet kan äga förmåga

att bära för försvaret;

att denna utredning bör i möjligaste måtto räkna med reella faktorer

i fråga om andra statsutgifter, som äro att vänta;

att, sedan den ekonomiska utredningen gifvit vid handen hvad å

försvarsbudgeten under den valda perioden bör kunna offras, en utredning

om betydelsen för fosterlandets värnande af den ena och den andra försvarsgrenen

bör vidtagas med ändamål att fastställa det förhållande, i

hvilket de båda grenarna böra åtnjuta del i försvarsbudgeten;

att därefter bör utredas, huru den hvardera försvarsgrenen tillkommande

andelen i budgeten bör på det effektivaste sätt tagas i anspråk;

att försvarets enhetlighet på allt sätt bör främjas, särskildt genom

sammanslagning af de båda försvarsdepartementen under en gemensam

ledning;

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

49

att särskildt utbildningstiden för de olika vapenslagen bör komma

under omsorgsfullt öfvervägande och det så, att noggrannt utredes, hvad

som skall inläras och huru mycken tid detta bör taga i anspråk;

. att all sådan utbildning, som icke finnes kunna vara till nytta vid

krig, utan vidare fullständigt afskaffas;

samt att vid hela denna utredning det civila elementet måtte beredas^

det hufvudsakliga utrymmet, så att det militära elementet tao-es i

anspråk endast på de områden, där dess fackkunskap erfordras, och fden

omfattning, som finnes nödig.»

Vid punkt 3:

Herr Lindqvist har anfört:

»Intet torde vara ägnadt framkalla starkare gensaga hos folket än

det energiska sträfvande som utvecklas från de militära myndigheterna

för en oafbruten ökning af de värnpliktigas öfningstid. Visserligen träffa

de såväl direkta som indirekta skatter för vårt militärväsende hårdt, men

ännu kännbarare drabbar den långa öfningstiden under hvilken de värnpliktige

hållas i tjänstgöring. Man har anledning framställa den frågan,

om landets intressen ens närmelsevis tjänas i förhållande till de oerhörda

uppoffringar som den värnpliktige får ikläda sig med den öfningstid som

redan nu är gällande.

Oaktadt den oerhörda stegring som hittills ägt rum i öfningstidens

längd, bebådas ju ännu ytterligare utökningar däri. Man sträfvar efter

den ett-åriga öfningstiden, som redan är föreslagen i försvarskommitténs

betänkande, utan att taga ringaste hänsyn till de uppoffringar, som därmed

. kräfvas af dem, som skola fullgöra denna värnplikt samt för alla,

som i olika afseenden äro beroende af de värnpliktigas arbete eller borgerliga

näring. Man tvingar på detta sätt störa fonder af duglig arbetskraft till improduktiv

verksamhet för allt längre tider, och man rycker massor af arbetskiaft

från jordbruket, dår allmän klagan föres om otillräcklig sådan, för att

under allt flera månader vid öfningsplatserna undergå denna militärutbildning.

De, som ständigt föra talet om fosterlandets väl, borde i första hand,

synes det mig, se till att den lefvande arbetskraften blefve på ett för

nationalekonomien gynnsamt sätt utnyttjad och att sålunda öfningstiden

för de värnpliktiga, detta improduktiva arbete, inte gjordes längre än som

år alldeles oundgängligen nödvändigt.

Vederbörande sträfva emellertid oafbrutet efter ytterligare utsträckt

öfningstid för de värnpliktige här i landet, och vid hvilken punkt man

ämnar stanna rörande värnpliktstidens längd, torde af ingen kunna förut
Bihang

till Iliksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 20 Håft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

sägas. Osannolikt är ju dock ej, att man i Sverige önskar och söker

komma in i samma system, som gäller för de stora staterna, nämligen

flerårig värnplikt, genom hvilken anordning de värnpliktiga till hufvudsaklig

del skulle komma att ersätta den stamanställda personalen.

" Det synes mig lämpligt att peka på en af de sannolika anledningarna

till detta sträfvande. Med den modernisering af skatteväsendet, som sker,

finna de förmögnare klasserna att de direkt få bestrida en väsentlig del

af kostnaderna för försvaret, men genom en anordning där värnpliktiga

ersatte stampersonalen, skulle gifvet en omläggning af bördan ske på

sådant sätt, att den i hufvudsaklig del kom att hvila på småfolkets axlar,

som genom sitt flertal personligt finge bära försvar stungan.

Den, som emellertid finner en dylik fördelning af försvarsbördan

orättvis, måste på det kraftigaste reagera emot icke allenast hvarje försök

till förlängning af den nuvarande öfningstiden, utan måste därvid äfven

resa starka kraf på minskning af densamma.

I enlighet med de synpunkter, som framförts i hrr Thorssons m. fl.

motion, finner jag alla skäl tala för en nedsättning i den nuvarande öfningstiden.

Vid ett rationellt utnyttjande af öfningstiden, med borttagande

af onödiga hälsningsceremonier och paradexerciser, skall tvifvelsutan

den som erforderlig ansedda utbildningen erhållas på kortare tid än

den nuvarande. Då, såsom motionärerna framhålla, rekrytskolan för den

fast anställda personalen, som varar i sex månader, anses tillräcklig för

nödig utbildning, bör, synes det mig, äfven denna tid vara tillräcklig för

de värnpliktigas utbildning.

De skäl, utskottet förebragt som sina motiv för afslag på yrkandet

om en nedsättning i öfningstiden, äro ytterst svaga. Utskottet framhåller

nämligen, att en inskränkning i öfningstiden skulle åstadkomma vidtgående

rubbningar i 1901 års härordning, och att åtgärden knappast står väl i

öfverensstämmelse med försvarsfrågans nuvarande läge, och af dessa anledningar

har utskottet ej kunnat tillstyrka bifall till förslaget.

Faran af rubbningar i härordningen åberopas ju icke eljest, då

ändringar vidtagas i värnpliktslagen, hvilket i regel sker så godt som

hvarje år, och beträffande försvarsfrågan synes dess läge ej rubbas genom

att de värnpliktiga hållas i tjänstgöring endast den tid, som för deras utbildning

kan anses af behofvet påkallad.

Då jag sålunda finner alla skäl tala för en nedsättning i den nuvarande

öfningstiden för de värnpliktiga, tillåter jag mig härmed hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring i

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

51

värnpliktslagen af den 14 juni 1901, att de värnpliktigas

öfningstid vid samtliga vapen minskas med två månader,

hvaraf den ena bortgår från repetitionsöfningarna vid

de vapenslag där sådana repetitionsöfningar bedrifvas.»

Beträffande utskottets hemställan under B).

Vid punkt 1:

1 fråga om § 27:

Herr Gezelius har anfört:

* Frågan om de icke vapenföra värnpliktiges tjänstgöringstid bör icke

bedömas i och för sig och uteslutande såsom en fristående kostnadsfråga

utan måste ses i nära sammanhang med icke blott de vapenföra värnpliktiges

öfningstid, utan äfven den omfattning, i hvilken ett utnyttjande af

de vapenföras utbildning för kriget möjliggöres.

Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till Kungl. Majrts

ifrågavarande proposition, i hvad den afser ändring i §§ 1 och 3 värnpliktslagen

samt det tillägg till samma lag, som afses i § 53 mom. 1 och

2, genom hvilka ändringar och tillägg ett enligt mitt förmenande af förhållandena

nödvändiggjordt ökadt utnyttjande af vårt folks värnkraft skulle

möjliggjorts äfven utan utsträckning af nu stadgad öfningstid för värnpliktige.

Med hänsyn till den anslutning denna uppfattning vunnit inom utskottet,

anser jag mig böra räkna med att berörda förslag icke kommer

att nu vinna Riksdagens bifall.

Vid sådant förhållande och då utskottets tillika gjorda hemställan,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån genom ändring i meddelade

föreskrifter i afseende å icke vapenföra värnpliktige åliggande tjänstgöringsskyldighet

ytterligare besparing af kostnad må kunna åvägabringas, synes

gifva vid handen, att äfven vid bifall till Kungl. Maj:ts förevarande föreslag

en slutgiltig lösning af frågan om de icke vapenföras tjänstgöringstid

icke skulle anses vara vunnen, har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i händelse af bifall till utskottets

hemställan under A) l:o), måtte med afslag å Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition, jämväl i hvad den afser

tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktige,

besluta, att § 27 skall erhålla erhålla följande lydelse:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

»§ 27.

1. Värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin

utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som här nedan

angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästningsingenjörtrupperna

och trängen i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken

tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar

under andra året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart

och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna

i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring, på

sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,

som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under hvart

och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,

på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktiga äfvensom af andra å

sjömanshus inskrifna värnpliktiga till det antal Konungen bestämmer i en

följd under första och andra året eller, där Konungen till följd af särskilda

omständigheter pröfvar nödigt, under allenast andra året,

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)

tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd

under andra året eller, där Konungen till följd af särskilda omständigheter

pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar under första

eller andra eller under första och andra året samt med en repetitionsöfning

om etthundra dagar under fjärde året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring

om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första

eller andra året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under

fjärde året, samt ,

af flottans öfriga värnpliktiga med en första tjänstgöring om tvåhundra

dagar under första eller andra eller under första och andra året

samt med en repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild

vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,

första tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig

sjukvårdstjänst, till stationstjänst vid flottan eller till särskild befattning

vid hären eller flottan, så ock värnpliktig, som för utbildning vid Gottlands

infanteriregemente uttagits från annat regementes inskrifningsområde,

må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra honom åliggande

tjänstgöring i en följd.

Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen och fullgjort därefter

följande föreskrifna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring

äfvensom värnpliktig, hvilken aflagt tandläkarexamen, må, på sätt

Konungen förordnar, fullgöra två eller flera repetitionsöfningar i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för särskilda

fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med

den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna

afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september.

2. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma

till station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,

till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne

likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt rum.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den

värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

3. Har värnpliktig under i mom. 1 föreskrifven tjänstgöring blifvit

fälld till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af minst ett

dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring afbrutits för verkställighet af

straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under

hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring

sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där

ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån den

värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt

i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,

bestämmer Konungen.»

O

Herrar Söderbergh, Ersson, Jansson i Edsbäcken, Petrén och Lind
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

qvist hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka, att § 27 mom. 2 måtte erhålla

följande lydelse:

»2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig

att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra

under fredstid i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring

skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller andra

året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes

icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som

ofvan i detta mom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord

värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom

vapenför.»

Till stöd härför har af herrar Söderbergh, Ersson, Jansson i Edsbäcken

och Petrén anförts följande:

»Syftemålet med Kungl. Maj:ts proposition i förevarande del är att

genom inskränkning i de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring åstadkomma

en afsevärd besparing.

Enligt den officiella värnpliktsstatistiken uppgår antalet icke vapenföra

värnpliktiga till i medeltal omkring 17 tf af de vid inskrifningsförrättningarna

pröfvade.

Af icke vapenföra värnpliktiga finnas tvenne hufvudkategorier, nämligen

dels s. k. militärarbetare, hvilka, utgörande cirka 5/e delar af samtliga

icke vapenföra, användas till förekommande militära handräckningar

och arbeten, och dels yrkesmän, såsom skräddare, skomakare, sadelmakare,

smeder och bagare m. fl., hvilka användas till civila arbeten enhvar i sitt

fack, äfvensom skrifbiträden.

För båda kategorierna gäller för närvarande lika tjänstgöringstid

eller samma antal dagar, som åligger vapenföra värnpliktiga, hvilka tilldelats

samma truppslag.

Medan tillgången å yrkesmän i allmänhet vida understiger behofvet

af sådana, är åter med nuvarande tjänstgöringstider förhållandet gemenligen

ett annat i fråga om militärarbetare. Af skrifbiträden torde för

närvarande erfordras ett antal af omkring 225 om året.

Såsom i utskottets yttrande ornförmälts, har den s. k. kommittén

angående icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring i sitt den 3 februari

1905 afgifna betänkande — efter verkställd utredning angående det antal

tjänstgöringsdagar, som erfordras för militärarbetarne vid de särskilda

truppförbanden inom hären äfvensom vid flottan och kustartilleriet i

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

besparingssyfte förordat, att tjänstgöringstiden för båda ifrågavarande kategorier

af icke vapenföra måtte bestämmas till 180 dagar.

Till stöd för förslaget att bestämma en kortare tjänstgöringstid för

samtliga icke vapenföra värnpliktiga än för de vapenföra anför kommittén

bland annat följande:

»Mot en dylik anordning skulle visserligen kunna anföras, att den

strider mot grundsatsen att såvidt möjligt ställa lika stora kraf på samtliga

värnpliktiga. Denna grundsats har dock redan till följd af de särskilda

truppslagens olika behof af utbildningstid väsentligen modifierats

i fråga om de vapenföra värnpliktiga, i det tjänstgöringstiden för dessa

enligt 1901 års värnpliktslag från och med år 1908 kommer att växla

mellan 240, 300 och 365 dagar. I fråga om de icke vapenföra värnpliktig''3''

synas dessutom humanitära skäl tala för en minskning af deras

tjänstgöringstid. De måste nämligen i allmänhet anses såsom mindre väl

lottade af naturen, och det synes därför ej blott billigt utan äfven berättigad^

att staten på dem ställer något mindre kraf i fråga om rikets

försvar än på de bättre lottade vapenföra värnpliktiga. Dessutom kommer

en dylik åtgärd äfven att synas rättvis, därigenom att alla icke vapenföra

värnphktiga kunna erhålla lika lång tjänstgöring, oafsedt om de inkallas

till det ena eller andra truppslaget vid hären eller till flottan. För de

icke vapenföra värnpliktiga kan nämligen olika lång tjänstgöringstid vid

de särskilda truppslagen icke motiveras ur utbildningssynpunkt, alldenstund

den vana vid militärisk ordning och vid handräckningsgöromål som

erfordras af dem, för att de vid krigstillfälle omedelbart skola kunna

ingå i handtverks-, handräcknings- och arbetsafdelningarna, förvärfvas på

vida kortare tid än den minsta fastslagna utbildningstiden eller 240 da<rar

och tillika är oberoende af vid hvilket truppslag de fullgöra sin fredstjänstgöring.

»

Såväl generalskommissionen som försvarskommittén hafva emellertid

i afgifna utlåtanden häfdat den meningen, att yrkesmännens och skrifbiträdenas

tjänstgöringstid icke bör bestämmas efter samma grunder som

de vapenföras, utan att den praktiska nytta, som de förra genom sin yrkesskicklighet

kunna bereda försvaret, därvid bör vara bestämmande, samt

fördenskull hemställt, att dessa värnpliktiga åläggas eu tjänstgöring, uppgående

till det antal dagar, som åligger vapenföra värnpliktiga*hvilka

tilldelats samma truppslag. I enlighet med dessa hemställanden upptager

den kungl. propositionen ingen ändring i nu gällande tjänstgöringstider för

i ragavarande kategori af icke vapenföra, medan åter tjänstgöringstiden

för militärarbetare däri föreslagits till 182 dagar.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

I likhet med 1905 års kommitté hålla vi före, att för alla icke vapenföra

bör om möjligt gälla en och samma tjänstgöringstid, oberoende af

hvad slags arbete de utföra och hvilket truppslag de tilldelats. Att tjänstgöringen

för vapenföra värnpliktiga är längre vid somliga vapenslag än

andra” betingas ju af att dessa för sin utbildning behöfva en längre tid,

men liknande skäl kunna icke åberopas i fråga om icke vapenföra. Det

synes oss föga tilltalande att ålägga vissa mindre yrkesgrupper bland de

icke vapenföra en längre tjänstgöringstid än de öfriga för fullgörandet af

sådant civilt arbete, hvilket ändock till stor del måste öfverlämnas åt helt

civila arbetskrafter (intendenturverkstäder). Den ekonomiska vinst, som

därigenom skulle beredas statsverket, synes ock vara alltför ringa att kunna

tillfredsställande motivera en dylik anordning.

Af nu anförda skäl hafva vi ansett lika tjänstgöringstid böra bestämmas

för båda ifrågavarande kategorier af icke vapenföra; och äro vi

af den uppfattning, att, innan en närmare utredning af den utaf utskottet

begärda beskaffenhet hunnit komma till stånd, berörda tjänstgöringstid bör

bestämmas till 182 dagar, att fullgöras i den ordning Kungl. Maj:t föreslagit

för militärarbetare.»

O

1 fråga om § 34:

Herr Gezelius har i anslutning till sin vid § 27 uttalade uppfattning

ansett, att tredje stycket i mom. 2 § 34 borde utgå och på grund

däråf hemställt, att § 34 måtte erhålla följande lydelse:

>§ 34.

1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan

eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall

efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnplikt

kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller

ock värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv

under kortare tid än två år, såframt han undergått rekrytutbildning samt

deltagit i två repetitionsöfningar.

2. I mom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva fullgjort den i

§ 27 föreskrifna första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig

åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Har den fasta anställningen vid hären eller flottan eller vid härens

eller flottans reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hafva

fullgjort all den i § 27 föreskrifna tjänstgöring. Detsamma gäller ock

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

den, som, under fast anställning vid hären eller dess reserv} undergått

rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar, äfvensom den, hvilken

såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och en repetitionsöfning samt

därefter vant fast anställd under minst två år
I

hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfriga fall må anses

motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

3. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid

universitet eller annan statens högskola eller som aflagt examen vid navigationsskola,

tillhör första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.»

I fråga om § 36:

Herrar Er sson, Jansson i Edsbäcken och Lindqvist hafva anfört följande:
»Den

i § 36 af värnpliktslagen af Kungl. Maj:t föreslagna och af

utskottet tillstyrkta förändringen innebär en omkastning i den pidncip,

som hittills varit gällande rörande landstormens utnyttjande som försvarskraft.

Landstormen, som består af de äldre årsklasserna af värnpliktiga,

kan för närvarande inkallas till tjänstgöring endast för hemortens

försvar och först sedan beväringens första uppbåd tagits i anspråk. Nu

begäres rätt för Konungen att, till skydd för mobiliseringen af beväringens

första uppbåd eller för andra särskilda orsaker, till tjänstgöring få inkalla

för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen. Sålunda skulle

med här ifrågasatta förändring i värnpliktslagen landstormen kunna inkallas.

och bringas i tjänstgöring redan innan beväringens första uppbåd

trädt i sådan tjänstgöring.

Liknande förslag till ändrade bestämmelser för landstormens inkallande

ha varit framförda vid riksdagarna 1898, 1901, 1904 och 1905

men ej vunnit Riksdagens bifall.

Då utskottet i nu förevarande utlåtande så ytterst knapphändigt

refererat denna frågas föregående, anse vi oss för frågans belysande böra

ur befintliga handlingar lämna en kort redogörelse af frågans föregående

behandling.

Enligt 36 § i värnpliktslagen af den 5 juni 1885 kunde landstormen

endast under krig och till hemortens försvar uppkallas efter därom af

Konungen i statsrådet fattadt beslut.

Härutinnan gjordes ingen ändring genom lagen angående ändrad

lydelse i vissa delar af värnpliktslagen den 22 december 1892. Under år

1896 aflat t. f. chefen för generalstaben en skrifvelse till Kungl. Maj:t,

däri framhölls, att om landstormen skulle kunna fullt tillgodogöras för

Bihang till Riksd. prat. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 20 Hälft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

kust- och gränsförsvaret, föreskriften i § 36 inom. 1 värnpliktslagen borde

ändras därhän, att landstormen skulle kunna till hemortens försyar inkallas,

redan då fara för krig förefunnes, samt att särskildt för Gottland

landstormens uppbådande samtidigt med mobiliseringsorders utgifvande

kunde hafva stor betydelse. Med anledning häraf aflåts till 1898 års Riksdag

proposition, uti hvilken föreslogs, bland annat, att beväringens andra

uppbåd å Gottland skulle kunna, i den mån det funnes erforderligt, inkallas

samtidigt med första uppbådet, samt att landstormen å Gottland

skulle kunna inkallas äfven vid fara för krig. Berörda proposition blef

icke af Riksdagen bifallen.

I proposition till 1901 års Riksdag om ny härordning m. m. föreslogs,

att Kungl. Maj:t skulle äga rätt att vid fara för krig till hemortens

försvar inkallaÅandstormen, oberoende däraf huruvida order om mobilisering

af beväringens första och andra uppbåd utgått eller beslut därom ens

fattats samt utan att riksdagskallelse behöfde utfärdas. Riksdagen ansåg

emellertid — då värnpliktslagens mening dittills uppenbarligen vant, att

landstormen i regel skulle kunna för rikets försvar anlitas endast i sista

hand, sedan rikets försvarskrafter i öfrigt hufvudsakligen tagits i anspråk,

samt denna grundsats icke borde undergå rubbning i annan mån, än som

för vinnande af det med Kungl. Maj:ts förslag afsedda ändamålet vore nödvändigt

•— att landstormens inkallande icke borde ifrågakomma, förrän

beslut om inkallande af beväringens första uppbåd jämlikt § 28 mom. 1

värnpliktslagen i statsrådet fattats. Vid beslut i ärendet erhöll lagrummet

sin nuvarande lydelse, enligt hvilken landstormen icke far uppbådas, förrän

dels beslut om ‘inkallande af beväringens första uppbåd eller viss del däraf

blifvit fattadt, dels ock Konungen, efter det han hört statsrådet, låtit utfärda

riksdagskallelse, såvida Riksdagen ej är samlad eller skall sammanträda

inom trettio dagar.

Därefter föreslogs af enskild motionär vid 1904 års riksdag sådan ändring

i gällande värnpliktslag, att landstormen måtte kunna så tidigt, som

försvaret under alla förhållanden kunde kräfva, inkallas till tjänstgöring.

Berörda motion avstyrktes af lagutskottet och föranledde icke någon Riksdagens

åtgärd. År 1905 föreläde Kungl. Maj:t i proposition förslag till

vissa ändringar i gällande värnpiiktslag, hvarvid rörande hithörande fråga

yrkades sådana förändrade bestämmelser, att, Konungen skulle meddelas

rätt att, efter statsrådets hörande, för hemortens försvar till tjänstgöring

inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf, som kunde

finnas behöflig^ Lagutskottet föreslog i sitt utlåtande sådan förändring,

att om faran är synnerligen trängande, må Konungen, efter det statsrådet

samt, såvida Riksdagen ej är samlad, de af Riksdagen valda fullmäktige i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

59

riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret blifvit hörda, till tjänstgöring

i mån af behof inkalla viss orts landstorm. Såväl Kungl. Maj:ts

som lagutskottets förslag blefvo emellertid af Riksdagen äfven vid detta

tillfälle afslagna.

Under behandlingen af här ifrågavarande lagändring vid 1905 års

riksdag uttalade en representant i Första kammaren, som året förut haft

tillfälle att på närmare håll taga del utaf hur den mobilisering af äldre

årsklasser verkade som skedde på Gottland 1904, sitt bestämda ogillande

af då föreslagen lagändring. De af denna representant framförda samt

alla i öfrigt vid tidigare tillfällen andragna synpunkterna emot denna lagändring

kvarstå ännu. Ett brytande af den regel, att landstormen skall

anlitas för rikets försvar först sedan öfriga försvarskrafter hufvudsakligast

tagits i anspråk, skulle medföra betänkliga konsekvenser för de äldre årsklasser

af de värnpliktiga, som öfvergått i landstormen.

Det kan ej anses välbetänkt att skapa en anordning, genom hvilken

äldre personer och familjeförsörjare redan i första hand skulle ryckas ut

från sina borgerliga näringar och beröfvas sin möjlighet som försörjare,

och härvid kan ingalunda den begränsning af tiden, femton dagar, under

hvilken de skulle kunna hållas i tjänstgöring, utgöra någon verklig vinst.

Vid inkallande till här ifrågasatt tjänstgöring skulle dessa landstormsmän

ryckas in under krigslagens bestämmelser och ifrån det fria borgerliga Rf,

hvari de äro invanda, i en handvändning insnöras i de stränga bestämmelserna

för krigsmakten, bestämmelser på hvars revision landet fortfarande

med otålighet väntar.

Af det ofvan sagda framgår, att stor tveksamhet hittills rådt beträffande

nämnda från vederbörande påyrkade lagändring, en tveksamhet som ute hos

mängden af landets medborgare säkerligen har form af den starkaste ovilja.

På grund af det sålunda här ofvan anförda, få vi hemställa,

att Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af

§ 36 värnpliktslagen icke må af Riksdagen bifallas.»

1 fråga om § 53: ''

Herr Gezelius har i anledning af sin vid § 27 gjorda hemställan

ansett, att mom. 3 och 4 i Kungl. Maj:ts förslag till ny § 53 borde utgå.

Herrar Söderbergh, Ersson, Jansson i Edsbäcken, Petrén och Lindqvist

hafva i anslutning till sin vid § 27 uttalade uppfattning yrkat, att

§ 53 måtte erhålla följande lydelse:

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

>§ 53.

1. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd för

icke vapenför värnpliktig skall tillämpas beträffande värnpliktig som inskrifves

under 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan

laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning under år 1910 eller

tidigare. Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång tid,

som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än

år 1911.

2. Icke vapenför värnpliktig, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911

och som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af

laga förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under

så lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år

1911 eller senare».

Vid punkt 2:

Herrar Håkanson, Gustaf Andersson, Lorentz Petersson, Gezelius,

Trana, von Baumgarten och Skatte hafva hemställt,

att Riksdagen måtte finna herr Kvarnzelius’ ifrågavarande

motion äfvensom det under a) i herrar Blombergs

och Steffens samt herr Thorssons m. fl. föreliggande

motioner framställda yrkande icke föranleda till

någon Riksdagens åtgärd.

Till stöd härför hafva herrar Håkanson, Gustaf Andersson, Lorentz

Petersson, Trana, von Baumgarten och Skytte anfört:

»I skrifvelse den 19 maj 1904 anhöll Riksdagen, det täcktes Ivungl.

Maj:t att efter nödig utredning rörande det antal af icke vapenföra värnpliktiga,

som borde tilldelas hvarje truppförband samt flottan och kustartilleriet,

för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, att

endast det antal icke vapenföra, som motsvarade det verkliga behofvet,

komme att uttagas till eller användas i tjänstgöring. I anledning häråt

har Kungl. Majd nu för Riksdagen framlagt det under B) l:o här

ofvan af utskottet tillstyrkta förslag, hvilket synes i fråga om åt kortningen

af antalet tjänstgöringsdagar för det öfvervägande antalet icke vapenföra

värnpliktiga hafva gått så långt rimligen kan ske. Denna afkortning af

tjänstgöringstiden för militärarbetarne har grundats på de beräkningar an
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

61

gående erforderligt antal tjänstgöringsdagar, som utarbetats af 1905 års

kommitté, och hänför sig till nu gällande bestämmelser angående utbildningstiden

för de vapenföra värnpliktiga vid härens olika truppslag samt

vid flottan och kustartilleriet. En ytterligare utredning i berörda hänseende

synes förty icke kunna leda till annat resultat än det, som nu

framlagts.

Att vid sådant förhållande ifrågasätta en ytterligare sänkning af

militärarbetarnas tjänstgöringstid, medan organisationen i öfrigt förblifver

orubbad, kunna vi icke finna vara ändamålsenligt. Det torde nämligen

böra beaktas, att frågan angående militärarbetarnas tjänstgöringstid icke

får bedömas i och för sig och uteslutande såsom en koslnadsfråga. Ju

mera denna tjänstgöring afkortas, i desto större utsträckning måste de

vapenföra värnpliktiga tagas i anspråk för sådana tjänsteförrättningar, som

nu utföras af icke vapenföra. 1 själfva verket är förhållandet det, att

diskussionen angående militärarbetarna ytterst rör sig om de vapenföra

värnpliktigas utbildning för kriget. Man torde förty böra hafva klart för

sig, att ett af sparsamhetsintresse framkalladt ytterligare kringskärande af

icke-vapenföre-institutionen utöfver det nu såsom antagligt befunna i realiteten

kommer att innebära en sänkning af utbildningstiden för härens

och marinens vapenföra värnpliktiga under den uti värnpliktslagen § 27

stadgade, äfven om där föreskrifna tjänstgöringstider förblifva orubbade.

Brist på erforderligt handräckningsmanskap vid truppförbanden medför

därjämte direkta olägenheter vid utbildningeu i vissa grenar, och vilja

vi härvid framför allt erinra om den särskilt för infanteriet utomordentligt

viktiga utbildningen i skolskjutning. Att härvid nödgas anlita öfningsafdelningarnas

eget manskap för de på skjutbanorna talrikt förekommande

handräcknings-, markerings- m. fl. nödvändiga arbeten omväxlande med

att manskapet deltager i själfva skjutöfningen, verkar enligt erfarenheten

störande och fördröjande på utbildningen samt nedsättande i fråga om

dess resultat. Det är i ej ringa mån, tack vare den hittills goda tillgången

på militärarbetare, som skjututbildningen vid infanteriet kunnat bedrifvas

på sådant sätt, att resultatet af densamma kunnat i betraktande af den

jämförelsevis korta utbildningstiden och däraf beroende antal skott per

man betecknas såsom gynnsamt.

Vi kunna alltså icke biträda tanken på att under nuvarande förhållanden

sänka tjänstgöringstiden för de här berörda icke vapenföra. Men

äfven under förutsättning att de vapenföras tjänstgöringstid skulle väsentligen

utsträckas, är det långt ifrån säkert, att, man kan härur hämta stöd

för ett kraf på en ytterligare minskning af militärarbetarnas tjänstgöring.

Det är visserligen sant, att ju längre tid de vapen föra utbildas, desto

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 lagutskottets utlåtande Nr 21.

mindre göra sig olägenheterna af tillfälliga afbrott i utbildningsarbetet

gällande, men å andra sidan stegras äfven med den förlängda tjänstgöringen

krafven på ett ur fältmässig synpunkt tillfredsställande resultat

af densamma. Fordringarna på skjutskicklighet, marschförmåga och truppförbandens

manöverförmåga kunna och böra förvisso ställas högre, ju längre

utbildningen är. Denna synpunkt har särskildt framhållits af 1905 års

kommitté, hvilken ansett, att för en kontingent vapenföra värnpliktiga med

365 dagars tjänstgöring i allmänhet erfordrades en half gång till så många

handräckningsdagar som för en lika stor kontingent med endast 240 dagars

tjänstgöring. Då det, med hänsyn till kostnaderna, måste vara af vikt att

begränsa en framtida utsträckning af infanteriets tjänstgöringstid så långt

som med erforderlig fältduglighet kan vara förenligt, synes det vara angeläget

att betjäna sig af alla de hjälpmedel, som stå till buds för tillförsäkrandet

af att denna tjänstgöringstid må kunna i största möjliga utsträckning

oafkortad utnyttjas.

Utskottet har förmenat, att en ändring i det förefintliga behofvet af

militärarbetare kan vara att förvänta på grund af de förändrade förhållanden,

som torde blifva en följd af regementenas fortgående kasernering.

Med afseende härå är det visserligen sant, att uti en modern kasern

vissa maskinella anordningar såsom för vattenledning in. in. blifvit vidtagna,

hvilka. något minska behofvet af lefvande arbetskraft för vissa handräckningsgöromål

vid jämförelse med motsvarande förhållanden inom ett

lägeretablissemang, men å andra sidan hafva inom kasernerna med deras

vida fullständigare inredning nya behof i berörda hänseende gjort sig gällande.

Inom de nya kasernerna ha sålunda tillkommit vissa för regementet

i dess helhet afsedda byggnader, hvilka saknas å lägerplatserna, såsom

kanslihus för regements- ^ och bataljonsexpeditionerna, matsalsbyggnad,

gymnastikhus, badinrättning och tvättinrättning. Inom de åt kompanierna

anvisade lokalerna hafva tillkommit rum, hvilka saknades i barackerna,

såsom tvättrum, putsrum och kompaniutrustningskammare. Den omständigheten,

att kasernerna äro belägna uti eller invid städer, har framkallat

större behof af ordningshållning ej allenast inom etablissemanget utan

äfven i dess närmaste omgifning. Medan lägeretablissemangen äro i bruk

endast under sommarhalfåret, tages kasernen i anspråk hela året, hvilket

framkallat behof af eu ganska talrik handräckningspersonal för uppvärmnings-

och belysningsanordningarnas betjänande. I betraktande häraf synes

det mest antagligt, att behofvet af militärarbetare kommer att ökas i och

med kasernförläggningen. Af truppförbandscheferna, som yttrat sig i

frågan, hafva visserligen två gifvit uttryck för en motsatt uppfattning,

men det torde böra erinras, att nämnda uttalanden gjordes vid en tid
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

63

punkt, då de ifrågavarande truppförbanden ännu icke voro kasernerade.

Den erfarenhet, som sedan dess vunnits i den mån infanteriregementena

tagit sina etablissemang i besittning, gifver vid handen ej allenast att full

sysselsättning kunnat beredas de konlingenter militärarbetare, som tilldelats

desamma, utan jämväl att nyttig användning kunnat beredas ett

större antal.»

Herr Lindqvist har anfört följande:

»Den förändring, som genom Kungl. Maj:ts proposition nr 2 blifvit

föreslagen rörande utbildningstiden för icke vapenföra värnpliktige, omfattar

allenast en begränsning i utbildningstiden för visst slag af icke

vapenföra, nämligen för de s. k. militärarbetarna. Andra icke vapenföra

skola tjänstgöra hela den tid, som för vederbörande truppslag är bestämd,

och ingen som helst begränsning är gjord i fråga om det antal icke vapenföra,

som skola inkallas till tjänstgöring.

I Riksdagens år 1904 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse hemställes

emellertid om utredning och förslag till sådana bestämmelser, att endast

det antal icke vapenföra, som motsvara det verkliga behofvet, komme att

uttagas eller användas i tjänstgöring.

Denna Riksdagens framförda begäran synes ej blifvit beaktad eller tillgodosedd

i Kungl. Maj:ts nu förelagda förslag, och fortfarande skulle sålunda

den oegentligheten kvarstå, att onödigt många icke vapenföra skulle komma

att inkallas till tjänstgöring. Utskottet föreslår nu visserligen Riksdagen

att i denna punkt besluta en ny skrifvelse, men då uti utskottets

förslag till skrifvelse ej är klart häfdadt den ståndpunkt Riksdagen intog

1904, om begränsning af det antal icke vapenföra, som finge till tjänstgöring

inkallas, och då jag anser, att den 1904 intagna ståndpunkten bör

vidhållas och om möjligt tydligare markeras, får jag hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring

i värnpliktslagen den 14 juni 1901, att antalet icke

vapenföra, som årligen uttagas för krigstjänst, minskas

med 75 % till ungefär 1,000 man.»

Beträffande utskottets hemställan under C).

Herr Lindqvist har anfört:

»I anslutning till de motiv, som anförts i hr Christiernsons motion

nr 140, får jag hemställa:

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

att Riksdagen ville besluta sådan ändring i värnpliktslagen

af den 14 juni 1901, att till nämnda lags

§ 35 fogas ett tillägg af följande lydelse:

Vid hären eller flottan på stat eller reserv fast

anställd person, skall under den tid hans tjänstgöring

sammanfaller med honom annars åliggande utbildning

som värnpliktig, afstå från de med innehafd tjänst tillerkända

löneförmåner, men i ersättning bekomma alla

kontanta och naturaförmåner, dem värnpliktig under

sin utbildningstid är tillerkänd enligt denna lag.»

Herrar af Ekenstam, Bergendahl, Petersson i Dänningelanda, Pettersson

i Södertelje, Lindhagen och Berggren hafva anhållit få antecknadt, att de

icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet, samt herr

Olsson i Broberg, att han icke deltagit i den slutliga behandlingen däraf;

och skulle tillika antecknas, att af herrar Petrén och Olsson i See den

förre deltagit i de under A) punkterna 1—3 äfvensom under B) och C)

upptagna ämnen samt den senare i de under A) punkterna 4 och 5 omförmälda

ämnen.

110790 Stockholm 1911. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt k Söner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse

i reservationerna till Lagutskottets utlåtande nr 21.

A sid. 47 råd. 7 och 8 står: ovedersägligen

läs: ovägerligen

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 20 Käft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:73 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungi. Maj:ts proposition nr 2 med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14 juni s. 1 i texten