Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 24

1911-03-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:24, Lagutskottets utlåtande Nr 24

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 10 §

3 mom. i gällande förordning angående fattigvården

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 128, har herr Per N:son Bosson, med instämmande af herrar Nils

Larsson i Klagstorp, Janne Tynell, Johan Jönsson, Aug. Larsson, N. Åkesson

och Aug. Ifvarsson, hemställt, att Riksdagen ville besluta, att § 1Q mom.

3 i kungl. förordningen af 9 juni 1871 angående fattigvården, måtte ur

lagen utgå.

Till stöd för denna hemställan har åberopats motiveringen i motionen

nr 127, angående upphäfvande af § 43 i förordningen om kommunalstyrelse

på landet, däri stadgas, att kyrkoherde, eller den hans ställe företräder,

är berättigad att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut

deltaga.

Nämnda motivering är af följande lydelse:

»Oaktadt ett forceradt arbete på sista tiden gjort sig gällande inom

lagstiftningen, finnas nog ännu åtskilliga gamla lagparagrafer kvar, som

man med skäl måste säga äro föråldrade och därför med det allra första

borde försvinna. De ha nog då de skrefvos kanske varit både tidsenliga och

berättigade. Men under tidernas lopp ha nya synpunkter kommit fram och

andra faktorer kommit med, som, då dessa lagar skrefvos, icke voro kända.

Lagarna ha också på de flesta områden ändrats och moderniserats, hvilket

äfven i sin man gör, att äldre icke reviderade lagparagrafer ofta äro mindre

tillfredsställande.

Såsom sådana anser jag för min del § 43 i kungl. förordningen af

Bihang till Likså. prof. 1911. 7 Sami. 1 AJd. 23 Höft. (Nr 24—25). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet och § 10 mom. 3 i

kungl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården. Den först

omnämnda § 43 lyder: »Kyrkoherde, eller den hans ställe företräder, är

berättigad att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut deltaga» och

den sistnämnda § 10 mom. 3 lyder: »Kyrkoherden, eller den hans ställe

företräder, är berättigad att i de inom pastoratet för fattigvårdens handhafvande

utsedda styrelsers förhandlingar och beslut deltaga.»

Som synes tillerkänna dessa paragrafer »kyrkoherde eller den hans

ställe företräder» rätt att deltaga i de kommunala myndigheternas öfverläsrsmingar

och beslut, en rätt som under gamla förhållanden kanske var

både befogad och önskvärd. Dessa styrelsers förmåga, insikter och intressen

voro då mindre, nu däremot torde de i allmänhet nog vara fullt tillräckliga.

Dessutom är ju nu allmän och, det synes mig, riktig mening,

att den som skall ha rätt att deltaga i dessa styrelsers öfverläggningar

och beslut, skall därtill vara vald. Hans plats där uppbäres då icke blott

af det gifna förtroendet utan äfven af den uppdraget åtföljande ansvarskänslan,

och detta må väl under alla omständigheter få anses som det

enda riktiga. Är personen lämplig och har han allmänhetens förtroende,

får han säkert uppdrag, under andra förhållanden bör han nog inga uppdrag

ha och lär icke heller med dessa kunna göra någon nytta. Hans därvaro

måste kännas som ett obehörigt påhäng, som försvårar i stället för

att underlätta arbetet. Erfarenheten har äfven visat, att i regel är det

intriganta, härsklystna personer som på grund af dessa lagar taga säte

och stämma, och huru mycket trassel och huru många kommunala stridigheter

hafva icke däraf vållats? Visserligen äro lyckligtvis de flesta präster

numera så hänsynsfulla, att de icke tränga sig in i styrelserna, och i den

församling jag tillhör har alltid ett godt förhållande rådt emellan präst

och församlingsbor, men långt ifrån alla äro så lyckliga. Såsom ett exempel

härpå skall jag be att få intaga följande till mig från en kommunalordförande

ställda skrifvelse:

»Vår kyrkoherde är kyrkoherde i A. och B. församlingar, den förra äfven

omfattande X. köping, som utgöra ett pastorat. Han är bosatt i B. församling

och betalar således skatt endast i den kommunen. Men som X. köping

är i kommunalt och fattigvårdshänseende skild från A. socken, så blir

det tre kommuner, i hvars nämnders och fattigvårdsstyrelsers arbeten och

beslut han gör anspråk på att deltaga. Hvad X. köping och A. sockens

kommunalnämnder beträffar, så tyckes det vara ganska oegentligt, att han

skall vara berättigad deltaga i beslut om utgifter därstädes, då han uti

dessa kommuner ej är skattskyldig, Komministern i pastoratet är boende

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

och skattskrifven i A. socken. Han är invald i kommunalnämnden därstädes

och är dess v. ordförande; således finnes en prästman redan förut

i den nämnden, hvadan kyrkoherdens anspråk på ledamotskap där kunna

anses öfverflödiga. Alla kommunalnämndsordförander, jag talat med, äro

ense med mig därutinnan, att om en kyrkoherde är så lifligt intressesad

i en kommuns angelägenheter, som mången låter påskina sig vara, så

inväljas de nog som ledamöter och äro då också ansvariga med de öfriga

ledamöterna för kommunens medel. Afsikten med deras själfskrifvenhet

i fattigvårdsstyrelserna torde väl vara att se till att kommunerna icke

äro för knussliga mot de fattiga, men, tyvärr, har det på många håll

visat sig, att just där en präst är kommunalnämndsordförande, det vill

säga vald till denna befattning, just han varit den inom styrelsen, som

mest ifrat för så knappa understöd lag möjligen tillåter. Från länsstyrelserna

skulle nog också intyg kunna erhållas, att de kommuner, där präster

äro ordförande, visst icke stå något öfver andra kommuner, då det gäller

att ömma för de fattiga. Vår kyrkoherde, förut komminister här, var före

mig ordförande i kommunalnämnden i A. men visade sig visst inte då,

såsom den där arbetade för ett lyckligare förhållande åt fattighjonen.

Hans stora håg nu att deltaga uti nämndernas arbeten anse vi hafva

berott af helt andra bevekelsegrunder än de, som legat till grund för att

dessa paragrafer i lagen tillkommit. Många präster finnas nog, som verkligen

äro hängifna fattigvårdssaken, men sådana inväljas naturligtvis och

omväljas i fattigvårdsstyrelserna och kommunalnämnderna, och detta enhälligt

i vanligaste fall.

Skulle något kunnat göras för att få anmärkta missförhållanden

ändrade genom motion i Riksdagen, så gjordes nog härmed allmänheten

en stor tjänst.»

Så långt skrifvelsen. Detta anförda exempel torde långt ifrån vara

enastående och därför nog så tydligt visa, att en lagändring i detta fall

är af behofvet påkallad.»

Ofvanberörda vid innevarande riksdag inom Andra kammaren af- utskottets

gifna motion nr 127 har på konstitutionsutskottets hemställan afslagits Vttrandeaf

Första kammaren. Andra kammaren har med bifall till en vid konstitutionsutskottets

i ämnet afgifna utlåtande fogad reservation för sin del

beslutat, att § 43 i nämnda förordning angående kommunalstyrelse på landet

skulle erhålla följande lydelse: »Kyrkoherden, eller den hans ställe före
träder,

är berättigad att i sådana ärenden, som angå fattigvård eller åt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

gärder för sedlighet inom kommunen, deltaga i kommunalnämndens öfverläggningar

och beslut.»

Enligt 10 § 1 mom. i kungl. förordningen angående fattigvården

skall i hvarje fattigvårdssamhälle finnas en fattigvårdsstyrelse, hvilken å

landet, där ej samhället annorlunda förordnar, skall utgöras af kommunalnämnden.

Då sålunda Riksdagens kamrar genom sina berörda beslut, sakligt

sedt, måste anses hafva besvarat jämväl det yrkande, som i nu förevarande

motion framställts, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Söderbergh och Lindhagen hafva anhållit få antecknadt, att de

icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

O O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.