Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning m. m. angående införande af en enhetlig lagstiftning rörande vård af vilsekomna.

1911-01-30 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:26, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning m. m. angående införande af en enhetlig lagstiftning rörande vård af vilsekomna.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

t

Nr 26.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning

m. m. angående införande af en enhetlig lagstiftning

rörande vård af vilsekomna.

Uti en inom Första kammaren af gifven motion, nr 3, har herr Karl

Johan Ekman anfört följande:

»Svenska kyrkans diakonistyrelse, som konstituerades genom Kungl.

Maj:ts nådiga bref den 4 februari 1910, har till uppgift, bland annat, att

i samarbete med präster och lekmän inom församlingarna och i samförstånd

med stiftsstyrelserna verka för en rikare utveckling af församlingslifvet och

den kristliga kärleksverksamheten inom den svenska kyrkan.

Bland de angelägnaste och mest behjärtansvärda företag, diakonistyrelsen

sålunda blifvit satt att främja, är vården af frigifna fångar, lösdrifvare,

fallna kvinnor och andra vilsekomna. Diakonistyrelsen har därför

också för denna sin verksamhetsgren tillsatt ett särskildt utskott, nämligen

diakonistyrelsens utskott för vård af vilsekomna. Den verksamhet, detta

utskott vill utöfva och främja, går ut på, bland annat, dels att söka förebygga,

att, de, som i sedligt afseende råkat, in på farliga, vägar, än ytterligare

fördärfvas och slutligen falla samhället till last, och dels att söka

återupprätta och åt samhället såsom nyttiga, medborgare återförvärfva dem,

hvilka redan råkat in i nämnda beklagansvärda belägenhet.

Det är gifvet, att denna verksamhet icke får på något, sätt störande

ingripa uti samhällets lagliga befogenhet att handhafva den allmänna

fattigvården, behandlingen af lösdrifvare o. s. v., men att, å andra sidan,

ett intimt samarbete med öfriga för statens eller kommunens räkning på

Bill. till Riksd. jirot. 1.911. 7 Sami. 1 Afd. 24 Raft. (Nr 26.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 '' Lagutskottets utlåtande Nr 26.

detta område verksamma organ måste äga rum. Ett sådant samarbete är

i själfva verket oundgängligen nödvändigt, om ett godt och varaktigt^ resultat

skall vinnas. Den legala fattigvården kan icke omfatta helande!)

vårdande och fostrande verksamhet, som erfordras för de svagas bevarande

mot frestelserna, de vilsekomnas tillrättaförande, de fallnas återupprättande.

Enahanda är förhållandet med den legala lösdrifvarbehandlingen. Utöfver

äfven det bästa, som genom statens eller kommunernas försorg härutinnan

kan åstadkommas, erfordras ett kraftigt och uthålligt arbete af mera frivillig

art, buret af människokärlekens eller, ännu bättre, af den kristliga

kärlekens och barmhärtighetens hänförelse. Mycket i den vägen kan åstadkommas

genom frivilliga sammanslutningar och en kraftig föreningsverksamhet,

men resultatet af ett på detta sätt åstadkommet arbete är ofta

beroende på tillfälliga tidsströmningar eller pa de ledandes personliga förmåga

att väcka intresse för arbetet. Framför allt torde svårigheter uppstå

att alltid Unna lämpliga, för ändamålet utbildade personliga krafter för

arbetets bedrifvande. Af ännu större betydelse torde därför den insats

vara, som den svenska kyrkan och dess diakonistyrelse nu fått sig ålagdt

såsom en plikt att söka åstadkomma på ifrågavarande område. Intresset

för arbetet kan icke här tänkas någonsin svika, personliga krafter stå i

rikare mått till buds bland såväl präster som lekmän, af Indika de förra,

sedan kyrkan upptagit en verksamhet af denna art, måste betrakta det

såsom en ämbetsplikt att i sin mån bidraga till arbetets främjande. Genom

de till kyrkan anslutna diakon- och diakonissanstalterna erbjudas garantier

för, att för de mera kräfvande uppgifterna alltid kunna påräknas för ändamålet

särskilt utbildade personer. Och genom den auktoritet, kyrkan

äger, vinnes ökad trygghet för, att de medel, som ställas till disposition,

blifva rätt använda.

Den verksamhet, kyrkan genom sin diakonistyrelse påbörjat för vården

af vilsekomna, har alltså sin gifna och fullt berättigade plats i arbetet för

de elända ibland oss vid sidan om och i samband med det arbete, som

för samma ändamål nedlägges af stat och kommun och af enskilda personer

eller sammanslutningar.

I hvad mån dessa synpunkter komma att vinna beaktande vid utarbetandet

af vår nya fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftning är ej klart. Genom

nådigt bref den 21 juni 1907 har Kungl. Maj:t åt en kommitté uppdragit

»att"utarbeta förslag till den förändrade lagstiftning dels angående fattigvården

och dels angående lösdrifvares behandling, som må finnas erforderlig

och lämplig, äfvensom till de ändrade bestämmelser i andra delar af lagstiftningen"

som häraf påkallas». Då detta uppdrag gafs, existerade ej

ännu svenska kyrkans diakonistyrelse och någon särskild, enhetlig och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

planmässig verksamhet från kyrkans sida för vården af vilsekomna var

säkerligen ej påtänkt. Af ordalagen i det kungl. brefvet tyckes framgå,

att uppdraget närmast afsett endast den staten eller kommunerna såsom en

plikt åliggande fattig- och lösdrifvarvården. Och någon särskild instruktion,

som vidgar uppdraget därutöfver, lärer icke förefinnas. Det synes

därför, som om kommitténs uppdrag nu borde kompletteras med ett bemyndigande

att upptaga jämväl frågan om ett planmässigt anordnande

äfven af den mera frivilliga vården — från såväl kyrkans som enskilda

personers eller sammanslutningars sida — af frigifna fångar, lösdrifvare,

fallna kvinnor och andra vilsekomna.

För vinnande af full enhetlighet synes därvid vara ändamålsenligast,

att samtliga bestämmelser härutinnan sammanföras till en särskild lag eller

ett särskildt komplex af lagar rörande vård af vilsekomna, i likhet med

hvad som skett i fråga om vården af vanartade och i sedligt afseende försummade

barn, men med de modifikationar, som betingas däraf, att den

nya lagstiftningen gäller vuxna personer.

Med anledning häraf får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke jämsides med den förändrade

lagstiftning dels angående fattigvården och dels angående lösdrifvares

behandling, som i Kungl. Maj:ts nådiga bref den 21 juni 1907 å syftas,

borde åstadkommas en enhetlig lagstiftning rörande den därutöfver

erforderliga, mera frivilliga vården af frigifna fångar, lösdrifvare, fallna

kvinnor och andra vilsekomna, samt för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill denna utredning kan gifva anledning».

DO D

Sedermera har motionären till utskottet ingifvit en så lydande skrift:

»Utkast

till

lagstiftning angående vård af sedligt vilsekomna.

1. Föremål för ifrågavarande lagstiftning böra vara:

a) frigifna straff- och fängelse fångar,, som äro i behof af att omhändertagas

och stödjas, under erforderlig i den blifvande lagstiftningen angifven

tid efter frigifvandet;

b) lösdrifvare under erforderlig, i lagen utsatt tid efter det de af

polismyndighet varnats eller från tvångsarbetsanstalt frigifvits;

c) fallna kvinnor under erforderlig, i lagen utsatt tid efter det var
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ning eller annan disciplinär åtgärd från myndighets sida mot dem vidtagits.

Angående behandling af alkoholister föreligger särskildt lagförslag,

utarbetadt af fattigvårdslagstiftningskommittén, hvarför denna kategori af

sedligt vilsekomna här förbigås.

2. I hvai’je kommun bör finnas en nämnd för vård af sedligt vilsekomna,

hvilken det skall åligga att, i enlighet med bestämmelserna i den

blifvande lagstiftningen, taga vård om sådana i mom. 1 omförmälda personer,

som vistas inom kommunen. Där behof af särskild nämnd ej föreligger,

skall det åligga kyrkorådet att fungera såsom sådan. Å plats, där

styrelse för fångvårds- eller skyddsförening har sitt säte, torde sådan

styrelse kunna träda i stället för den ifrågasatta nämnden.

3. I fall af behof skall nämnden äga att för utöfvande af sin verksamhet

indela kommunen i kretsar och att för hvarje sådan till sitt biträde

utse kretsombud antingen bland sina egna ledamöter eller ock bland andra

män eller kvinnor, hvilka nitälska för de sedligt vilsekomnas räddning.

4. Sedan nämnden genom vederbörande fängelse- eller polismyndighet

eller på annat i lagen angifvet sätt erhållit kännedom om förhållande,

som påkallar dess inskridande, bör nämnden uppdraga åt någon af

sina ledamöter eller åt kretsombud eller annan lämplig person — och

bland dessa företrädesvis inom församlingen anställd, för ändamålet utbildad

diakon eller diakonissa — att närmare underrätta sig om den till

nämndens omsorg anbefalldes lefnadsförhållanden och uppförande, förskaffa

honom den tillfälliga hjälp, hvaraf han kan vara i behof, samt söka befordra

hans återförande till ett ordentligt och gagneligt lif genom lämpliga

anordningar, som kunna genomföras utan utöfvande af tvång, såsom

genom att

bereda honom tjänst eller anställning hos lämplig person;

underlätta för honom anskaffandet af nödiga arbetsredskap eller annat

sådant, som han för utförande af yrke eller näring behöfver;

förmå honom att, för undvikande af frestelse till brott, lättja, sedeslöshet

eller alkoholmissbruk, ändra verksamhet eller vistelseort;

förmå honom att, då så är nödvändigt, söka vård å anstalt för vård

af sedligt vilsekomna.

5. I fråga om frigifven fånge torde böra föreskrifvas, att såväl den

del af hans arbetsförtjänst, som vid frigifningen må tillhandahållas honom,

som äfven postsparbanksbok, hvarå arbetsförtjänsten i öfrigt är insatt,

skall öfversändas antingen till nämnden i den kommun, dit han efter frigifvandet

försändes, eller till därstädes verkande fångvårds- eller skyddsförening

(i Stockholm fångvårdsstyrelsens byrå för frigifna.) för att genom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

nämndens eller föreningens (byråns) försorg komma honom till godo på

sådant sätt, att garanti vinnes mot medlens omedelbara förslösande af den

frigifne.

6. I mom. 1 afsedd person, som antagit erbjudet arbete eller frivilligt

mottagit tillrådd anstaltsvård, på sätt i mom. 4 sägs, skall i allmänhet

vara förpliktad att viss tid kvarstanna vid arbetet eller anstalten vid

äfventyr, om arbetet öfvergifves eller anstalts vården egenvilligt afbrvtes,

af hämtning eller annan lämplig påföljd.

7. Visa sig förutnämnda åtgärder fruktlösa, bör i vissa fall internering

å vårdanstalt kunna af polismyndighet föreskrifvas, vid äfventyr

att vederbörande eljest behandlas enligt lösdrifvarlag.

8. Vårdanstalterna böra vara dels smärre upptagningsanstalter för

beredande af tillfällig hjälp — särskilt i de större städerna men äfven i

andra kommuner, där behof däraf kan yppas — och dels mera centrala

vårdanstalter för större områden, exempelvis landstingsområdena, där mera

varaktig vård och fostran kan beredas.

9. Någon bestämd förpliktelse för stat eller kommun att uppföra och

bekosta dessa vårdanstalter bör ej föreskrifvas, utan torde de böra åstadkommas

hufvudsakligen på frivillighetens väg, om så behöfves med bidrag

från stat och kommun. Afgifterna för anstaltsvården böra bekostas i första

rummet af den vårdade själf, om han har tillgångar därtill, men eljest af

vederbörande fattigvårdssamhälle eller medelst frivilligt insamlade medel.

10. Den nu föreslagna lagstiftningen bör i möjligaste mån så anordnas,

att förfaringssättet icke får karaktären af polisförfarande, utan af

fritt erbjuden och fritt mottagen hjälp.

Stockholm den 30 januari 1911.

K. J. Ekman.»

Af förestående af motionären uppgjorda utkast till lagstiftning angående

vård af de af motionären afsedda sedligt vilsekomna — frigifna

fångar, lösdrifvare och fallna kvinnor — framgår, att enligt motionärens

mening vården af dem inom hvarje kommun skulle åläggas kyrkorådet

eller, om så erfordrades, öfverlämnas till en särskild inom kommunen

för ändamålet utsedd nämnd. Kyrkorådet eller nämnden skulle först söka

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

att genom lämpliga anordningar på frivillighetens väg befordra den vilsekomna

till ett ordentligt och gagneligt lif. Under vissa angifna förutsättningar

borde den vilsekomna genom föreskrift af polismyndighet kunna

interneras å anstalt vid äfventyr att eljest hemfalla under lösdrifvarlagen.

Enligt motionärens åsikt borde den sålunda äskade lagstiftningen genomföras

jämsides med pågående revision af fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftningen.

I mån af en stigande utveckling hafva de kraf blifvit allt större, som

ställts på staten och samhället för tillgodoseende af sådana viktiga sociala

uppgifter, som här blifvit af motionären berörda. Betydelsen af samhällets

ingripande för åstadkommande af ett allt mer förbättradt sakernas

tillstånd i detta afseende har sålunda länge varit erkänd; och hvad nu

är i fråga är utan tvifvel ett synnerligen viktigt föremål för praktisk samhällspolitik.

Därför måste också från samhällets synpunkt med tillfredsställelse

hälsas hvarje nytt initiativ, som härutinnan kan verka vägledande

och fruktbringande.

Hvad angår det nu af motionären framställda förslaget, lider detsamma

dock enligt utskottets mening af brister, som göra detsamma mindre

väl lämpadt för att omsättas i verklighet.

Vid sidan af de allmänna fattigvårdsstyrelserna verka som bekant

inom hvarje kommun för närvarande särskilda styrelser för vanartade och

i sedligt afseende försummade barns och för fosterbarns vård, hvar med

sina särskilda uppgifter. De förra utgöras, där ej särskild barnavårdsnämnd

tinnes, i regel af skolråden, och de senare af hälsovårdsnämnderna

eller, där sådana ej tinnas, af kommunalnämnderna.

För anskaffande af arbetsanställningar i fall af behof verka de kommunala

arbetsförmedlingsanstalterna.

Enligt 1906 års lag angående villkorligt frigifna skola dessa stå under

tillsyn af särskilda tillsyningsman. En närmare utveckling af denna

institution, likasom äfven anordnande af tillsyn i någon form af villkorligt

dömda, har af Riksdagen i skrifvelse till lvungl. Maj:t den 25 april 1908

ifrågasatts; därvid har man i fråga om formen för tillsynen tänkt sig ett

ytterligare utbyggande på den redan genom 1906 års lagstiftning lagda

grunden.

För understödjande af frigifna fångar finnas numera skyddsföreningar

i 22 af rikets länsresidensstäder. För att genom samarbete med de lokala

fångvårdssällskapen understödja dessa sammanslutningar i deras verksamhet

har inrättats Centralföreningen till stöd för frigifna. Vidare har nyligen

under namnet Skyddsvärnet konstituerats Svenska fattigvårdsförbun
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

dets afdelning för räddningsarbete. Skyddsvärnet har till ändamål att

verka för främjande af det allmänna och enskilda räddningsarbetet bland

frigifna fångar, villkorligt dömda, lösdrifvare, alkoholister, prostituerade

och i liknande afseenden hjälpbehöfvande. Till Skyddsvärnet hafva bland

andra nästan samtliga landets fångvårdsföreningar anslutit sig. Skyddshem

för vård af fallna kvinnor äro inrättade i flera orter. Samtliga de nämnda

jämte flera likartade sammanslutningar och inrättningar söka på frivillighetens

väg nå af dem eftersträfvade mål.

Någon annan väg än frivillighetens lär ej heller den af Kungl. Maj:t

förlidet år konstituerade Svenska kyrkans diakonistyrelse kunna gå äfven

i den verksamhet, som den, enligt hvad motionären upplyser, genom ett

arbetsutskott begynt för omhändertagande af de afsedda vilsekomna.

Att de olika sträfvanden på ifrågavarande område, som gjort sig

gällande, i någon form blifva i organisatoriskt afseende sammanförda,

hvilket torde vara motionärens hufvudsvfte, är visserligen af stor vikt.

Men utskottet kan icke se, huru detta skulle låta sig göra utan intrång

på den frihet, som bäst främjar ifrågavarande sträfvanden.

Hvad de särskilda kommunerna angår skulle det enligt utskottets uppfattning

icke låta sig göra att enhetligt samla alla de af motionären afsedda

mångskiftande och kräfvande uppgifterna i en styrelses hand. I

hvarje fall torde i allmänhet kyrkoråden icke äga de härför nödiga förutsättningarna.

A andra sidan skulle det väcka viss betänklighet att vid

sidan af de förut omförmälda redan bestående, från kyrkoråden alldeles

fristående kommunala styrelser och nämnder, som redan äro verksamma,

inrätta ytterligare sådana med nu ifrågasatta vidtomfattande uppgifter.

Vidkommande den af motionären förordade metod, som borde gälla

för kyrkorådens eller de inrättade särskilda nämndernas verksamhet i ifrågavarande

afseende, vill utskottet erinra om åtskillnaden mellan det arbete

i förevarande syfte, som riktar sig på barn och minderåriga, och det, som

skall ha vuxna personer till sitt föremål. I förra fallet kunna och måste,

såsom också sker af de af motionären såsom mönster särskilt framhållna

barnavårdsnämnderna, tvångsåtgärder tillgripas för nående af det erforderliga

resultatet. I senare fallet synes, såsom erfarenheten också nogsamt

lär hafva visat, arbetet böra inriktas på att genom inverkan på frivillighetetens

väg nå det i hvarje fall sökta målet. Genom tillgripande af

sådana tvångsåtgärder, som de af motionären ifrågasatta, skulle enligt utskottets

mening vinnandet af detta mål försvåras. Och om den verksamhet

i det ifrågavarande afseendet, som nu i stor omfattning på fri
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

villighetens väg bedrifves, inordnades under tvingande och reglementerande

band, skulle den enskilde lätt blifva misstrogen mot densamma. Ett

arbete, som i främsta rummet måste bygga på fullt förtroende från deras

sida, hvilkas intresse däraf beröres, skulle sålunda kunna blifva utan frukt.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Söderbergh och Lindhagen hafva anhållit få anteeknadt, att de

icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.