Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändring af 139 § utsökningslagen.

1911-02-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:3, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändring af 139 § utsökningslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

f^a#*iskotta!* utlåtande AV 3.

1

Nr 3.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 februari 1911, bl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till

Riksdagen om ändring af 139 § utsökningslagen.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Kiksdagen måtte

för sin del antaga här nedan intagna förslag till lag om ändrad lydelse

af 139 § utsökningslagen.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»Enligt utsökningsbalken medförde försummelse i afseende å förrättande

af utmätning och försäljning af utmätt egendom skyldighet för vederbörande

att svara för all skada, som däraf kunde tima.

Genom förordningen den 11 december 1766 föreskrefs, att kronofogde,

som ej allra sist inom tre månader, räknade från den dag utslaget honom

tillställdes, fullgjort sin skyldighet med utmätning eller förmådde visa,

det borgenär lämnat längre anstånd, själf skulle vara ansvarig för den

summa, som utmätas skulle. Ock enligt kungl. bref den 13 juli 1775

skulle enahanda påföljd äga rum för magistraterna, därest de ej fullgjorde

sm skyldighet med utmätning inom fjorton dagar från den, då utslaget

till magistraten aflämnades.

Nyssnämnda båda författningar ändrades genom förordningen den 21

mars 1835, som bland annat stadgade:

dels i 1 mom. att kronofogde skulle inom tre månader från den dag,

då dom eller utslag, hvarå utmätning borde följa, till honom aflämnades,

ej allenast hafva fullgjort sin skyldighet medelst utmätning, utan ock, då

lös egendom, som borde säljas, vore i mät tagen, hafva verkställt försäljningen

däraf samt åt försäljningssumman, så långt den försloge, borgenä
liihang

till Riktd prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 3 Haft. (Nr 3.) \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 3.

rens fordran betala, därest borgenären om utbekommande af betalningen

sig anmälde;

dels i 2 mom. att det skulle åligga magistraterna att inom sex

veckor från det domen eller utslaget af dem emotto^es, i afseende å utmätning

samt lösörens försäljande och redovisning af köpeskilling därför,

fullgöra hvad i förra momentet vore för kronofogde föreskrifvet;

dels i 3 mom. att, när fast egendom utmättes, utmätningsmannen

skulle så skyndsamt vidtaga alla honom åliggande åtgärder, att, där mer

än en auktion blefve af nöden, äfven den andra auktionen kunde försiggå

inom sex månader å landet och fyra månader i stad, räknade från det

domen eller utslaget till utmätningsmannen aflämnades, och skulle utmätningsmannen

besörja, att hvad af köpeskillingen borgenär tillkomme hölles

honom tillhanda inom viss närmare föreskrifven tid;

dels ock i 4 mom. att kronofogde eller magistrat, som försummade

något af hvad sålunda förcskrifvits och ej kunde visa, att borgenär lämnat

anstånd med betalningen eller att, oaktadt vidtagna lagliga åtgärder till

utmätning och försäljning samt köpeskillingens indrifvande, sådana hinder

därvid mött, som af kronofogden eller magistraten ej kunnat förekommas,

skulle svara för det, hvarför utmätning sökts.

Såväl lagkommittén som lagberedningen ansåg, att omförmälta stränga

påföljd för utmätningsmans försummelse uti förevarande hänseende borde

hvad fast egendom angår alldeles bortfalla samt att han genom försummelsen

allenast skulle ådraga sig ansvar för tjänstefel och skyldighet att

enligt allmänna regler ersätta uppkommen skada. I enlighet med denna

mening, som jämväl delades af nya lagberedningen, blefvo sedermera bestämmelserna

i 142 § utsökningslagen affattade.

Beträffande lös egendom åter framställdes under förarbetena till

utsökningslagen ingen anmärkning mot bestämmelserna i 1835 års förordning.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa bestämmelser är i 139 §

utsökningslagen stadgadt, att om utmätning ej är förrättad och, där lösegendom

af annat slag än i 140 § sägs tagits i mät, försäljning däraf

verkställd inom två månader, sedan kronofogde mottagit föreskrifna handlingar,

och inom en månad sedan stadsfogde emottagit sådana handlingar,

skall fogden själf svara för det belopp, hvarför utmätning bort ske, där

han ej visar, att borgenär lämnat gäldenären anstånd med betalningen

eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen

ej kunnat förekomma.

Enligt 140 § utsökningslagen skall, där fartyg eller gods i fartyg är

utmätt, eller utmätt fordran eller rättighet skall säljas, samt det utmätta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

ej varder såldt å landet inom tre månader och i stad inom två månader

efter det fogden emottagit föreskrifna handlingar, om hans ansvarighet

gälla hvad i 139 § stadgats.

Uppenbarligen kan den påföljd, hvarom här är fråga, komma att verka

såsom ett rent straff, och det lärer, särskildt om man tager hänsyn till det

ansvar försumliga tjänstemän i allmänhet ådraga sig, icke kunna förnekas,

att ett dylikt straff understundom kan te sig såsom oskäligt.

Till belysande häraf tillåter jag mig redogöra för följande rättsfall,

där jag nödgats att under åberopande af bestämmelserna i 139 § utsökningslagen

förordna om åtal emot en stadsfogde.

Genom dom den 4 juni 1908 förpliktade Stockholms rådstufvurätt

husägaren C. J. L. Åkerlund att på grund af växel till fabrikören Johan

Viktor Jansson utgifva 1,525 kronor jämte ränta samt ersättning för

protest- och rättegångskostnader.

Efter det denna dom genom advokaten Hjalmar Karlson den 18 juni

1908 för verkställighet öfverlämnats till stadsfogden i Nyköping, förrättades

den 1 juli 1908 utmätning hos Åkerlund till uttagande af Janssons

fordran enligt domen, utgörande 1,640 kronor 90 öre. Åkerlund styrkte

härvid, att han hos Svea hofrätt fullföljt talan emot domen.

Den 8 oktober 1908 försåldes den utmätta egendomen å auktion för

408 kronor 40 öre.

Sedan Svea hofrätt genom dom den 16 oktober 1908 förklarat sig ej

finna skäl göra ändring i rådstufvurättens dom äfvensom, tillerkänt Jansson

ersättning för hans kostnader i hofrätten med 30 kronor, öfverlämnade

advokaten Karlson den 17 oktober 1908 hofrättens dom för verkställighet

till stadsfogden, hvilken sedermera, den 7 november, jämväl fick emottaga

bevis, att domen vunnit laga kraft.

Den 10 november 1908 gjordes därefter försök till utmätning hos

Åkerlund för verkställighet af hofrättens dom, men befanns Åkerlund

sakna vidare utmätningsbar tillgång.

Stadsfogden redovisade härpå den 17 november 1908 omförmälta

båda utsökningsärenden till Karlson med tillhopa 385 kronor 44 öre, utgörande

de å auktionen influtna medlen med afdrag för 22 kronor 96 öre

i exekutionskostnader.

I en af Jansson till mig ingifven klagoskrift, å hvilken advokaten

Karlson tecknat, att han såsom ombud för Jansson instämde i dennes anmälan,

framhöll Jansson, att stadsfogden i strid emot bestämmelserna i

44 § utsökningslagen och 5 § 6 mom. promulgationslagen till växellagen

under en längre tid låtit den omständigheten, att talan fullföljts emot

rådstufvurättens dorn, utgöra hinder för det utmätta godsets försäljning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

Vidare anmärkte Jansson, att stadsfogden i följd af sin försumlighet med

afseende å försäljningen vore jämlikt 139 § utsökningslagen ansvarig för

det belopp, hvarför utmätning skolat äga rum. Jansson anhöll fördenskull,

att jag måtte ställa stadsfogden under åtal för det tjänstefel, han sålunda

låtit komma sig till last, samt förhjälpa Jansson att af stadsfogden utfå

hvad å växeldomen återstode oguldet jämte ränta och ersättning för kostnaderna

å förevarande ärende.

Stadsfogden, som i anledning af klagoskriften inkom med infordrad

förklaring, anförde däri följande.

Den utmätning, om hvilken här vore fråga, verkställdes inom föreskrifven

tid, och togs därvid i mät all gäldenären tillhörig egendom af

utmätningsbar beskaffenhet. Men stadsfogden erkände, att försäljningen

af det utmätta godset icke försiggått inom en månad efter det handlingarna

af stadsfogden mottagits. Anledningen till denna försummelse

vore den, att gäldenären vid utmätningstillfället styrkte, att han hos hoträtten

fullföljt talan mot den af Jansson åberopade domen, samt protesterade

mot godsets försäljande. I 40 § utsökningslagen stadgades ju såsom

regel, att utmätt gods icke får utan gäldenärens samtycke säljas, förrän

domen vunnit laga kraft. Stadsfogden hade förbisett det i 44 § stadgade

undantaget från denna regel. Någon giltig ursäkt för detta förbiseende

kunde stadsfogden ej åberopa, men ville han såsom en förklaring nämna,

att han under sin femtonåriga verksamhet såsom stadsfogde i Nyköping

många gånger tillämpat den anförda regeln, men att han aldrig förut beböft

sälja gods, som af honom blifvit utmätt för verkställighet af dom i

växelmål.

Då Janssons ombud fäste stadsfogdens uppmärksamhet på bestämmelserna

i 44 § utsökningslagen och 5 § 6 mom. i förordningen om växellagens

införande, gick stadsfogden genast i författning om godsets försäljande.

Om stadsfogden än genom den anmärkta försummelsen gjort sig

skyldig till kriminellt ansvar, ville det dock synas, som om det mot stadsfogden

framställda fordringsanspråket vore i hög grad obilligt. Ty genom

hans förvållande hade klaganden icke tillskyndats någon skada. Den egendom,

som af stadsfogden utmättes, befann sig nämligen den 8 oktober, då

auktionen försiggick, i alldeles samma skick som vid utmätningen, och

det vore fullt visst, att om egendomen försålts inom den första månaden

efter handlingarnas mottagande, d. v. s. mellan den 18 juni och 18 juli,

hade densamma icke betingat högre pris än vid auktionen. Tvärtom skulle

den vid en tidigare försäljning hafva betingat ett lägre pris. Det vore

nämligen ett faktum, att i Nyköping sommarmånaderna icke utgjorde

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

lämplig tidpunkt för lösöreauktioner, och att den gynnsammaste tiden för

sådana försäljningar infölle vid höst- och vårflyttningarna.

Det af klaganden framställda ersättningsanspråket vore så mycket

mera obilligt, som den ifrågasatta skadeersättningens belopp ginge till

nära 1,300 kronor förutom ränta och kostnader — en utgift som för en

fattig tjänsteman i stadsfogdens belägenhet skulle innebära en betänklig

rubbning i hans ekonomiska ställning. Stadsfogden i Nyköping uppbure

nämligen i lön och tjänstgöringspenningar ej mera än 750 kronor

om året.

Då ett sådant straff icke syntes stå i rimligt förhållande till den förseelse,

stadsfogden låtit komma sig till last, hemställde han, att jag icke

måtte understödja klagandens framställning.

Till bevis rörande den i förklaringen lämnade uppgiften angående

den lämpliga tidpunkten för lösöreauktioner åberopade stadsfogden ett så

lydande intyg:

»Under min mer än tioåriga verksamhet såsom föreståndare för Nyköpings

stads auktionskammare hafva auktioner härstädes högst sällan förekommit

under högsommaren eller under månaderna juni, juli och augusti,

och detta åt skäl att det visat sig, att försäljning å auktion af möbler och

andra husgerådsartiklar vid denna tid på året varit mindre förmånlig för

säljarne än vid flyttningstiden höst och vår; hvilket härmed på begäran

intygas. Nyköpings auktionskammare den 16:de december 1908. Johan

Hultén.»

I afgifna påminnelser anförde klaganden, att hvad stadsfogden i sin

förklaring omförmält icke kunde anses utgöra skäl för hans friande från

ersättningsskyldighet. Påföljden för utmätningsmans försummelse vore

tydlig; och hänsyn till stadsfogdens obetydliga lön kunde endast tagas i

fråga om ansvaret för tjänstefel. Huruvida det utmätta godset skulle betingat

högre eller lägre pris vid försäljning tidigare eller senare än som

skett, kunde icke med säkerhet afgöras och syntes sakna betydelse. Klaganden

vidhöll därför sina i ärendet framställda yrkanden.

Då lagens bestämmelser i förevarande hänseende äro tydliga, och då

klaganden påkallat mitt ämbetsbiträde i anledning af stadsfogdens försummelse,

begärde jag hos Konungens befallningshafvande i Södermanlands

län, _ att en åklagare måtte förordnas att mot stadsfogden anställa talan

för ifrågavarande tjänstefel. Åt den blifvande åklagaren uppdrog jag att

i målet yrka ansvar å stadsfogden efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom

att, i mån åt befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som

klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

T enlighet härmed blot åtal emot stadsfogden anstålldt vid rådstufva
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Kr 3.

rätten i Nyköping, som i utslag, meddeladt den 15 mars 1909, dels dömde

stadsfogden för ofvan anmärkta försummelse i ämbetet att höta 15 kronor

dels förpliktade honom att, emot utbekommande af växeln, på honom behörigen

öfverlåten, samt af hofrättens dom, till Jansson genast utgifva

oguldna växelbeloppet 1,285 kronor 46 öre jämte ränta därå efter sex

för hundrade om året, räknadt från den 8 oktober 1908 till dess full betalning

blefve erlagd, äfvensom att med 128 kronor godtgöra Jansson för

dennes kostnader å målet.

Svea hofrätt, där stadsfogden besvärade sig, fann i utslag den 11 maj

1909 skäl ej vara anfördt, som kunde föranleda ändring i rådstufvurättens

utslag. Och Kungl. Maj:t, där stadsfogden fullföljt talan mot hofrättens

utslag, har ej funnit skäl att däri göra ändring.

Ehuru utredningen i detta mål gaf vid handen, att någon skada alls

icke uppkommit af stadsfogdens underlåtenhet att inom en månad efter

det utmätningshandlingarna af honom mottogos låta försälja ifrågavarande

egendom, blef alltså stadsfogden dömd att utgifva — förutom böter —

ett belopp af 1,285 kronor 46 öre jämte ränta. Utmätningssökanden, som

allenast på grund af det dröjsmål, hvartill stadsfogden gjort sig skyldig,

lyckats få full betalning för sin fordran, har sålunda med sistnämnda belopp

riktat sig på stadsfogdens bekostnad. Och den förlust, stadsfogden

fått vidkännas^ kan icke anses stå i rimligt förhållande till den begångna

tjänsteförsummelsen.

När omförmälta klagomål hos mig anfördes, hade jag icke något val;

jag måste söka förhjälpa klaganden till hvad tydlig lag tillförsäkrade honom.

Nu åter anser jag min plikt bjuda mig att söka för framtiden

förebygga ett resultat, hvilket i likhet med det ifrågavarande står i uppenbar

strid mot billighet.

Den härvid närmast till hands föreliggande utvägen, eller att helt enkelt

föreslå upphäfvande af den i 139 § utsökningslagen stadgade påföljden,

dristar jag mig emellertid icke anlita. Denna påföljd, som i lagen

infördes till korrektiv mot allt mer framträdande försumlighet och vårdslöshet

i utsökningsärenden, har nämligen utan tvifvel synnerligen väl fyllt

sitt ändamål.

Enligt min mening krafvel* för öfrigt billighet ej mera än att ansvarighetsbestämmelsen

varder sålunda jämkad, att betalningsskyldighet för

utmätningsmannen icke inträder i den män han förmår visa, att skada af

hans dröjsmål ej uppkommit.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Kr 3.

Justitieombudsmannens ifrågavarande framställning afser, såsom synes,

lindring i visst afseende i det ansvar, som enligt gällande utsökningslag

åligger utmätningsman, hvilken gjort sig skyldig till försummelse, hvarom

förmäles i 139 och 140 §§ nämnda lag. Enligt allmänna rättsgrundsatser

skulle detta ansvar ej sträcka sig längre ån till skyldighet för utmätningsmannen

att svara för skada, som kan uppkomma af fel eller försummelse

i hans tjänst. Denna regel har, såsom justitieombudsmannen framhållit,

uppehållits äfven för det fall, att utmätningsmannen, kronofogde

eller stadsfogde, låtit försummelse, som här afses, komma sig till last

i fråga om försäljning af utmätt fast egendom. Därom heter det nämligen

i 142 § utsökningslagen endast, att i sådant fall åtgärder, som

på utmätningsmannen kunna ankomma, ej genom hans vållande få fördröjas

utöfver där angifven tid. Beträffande åter utmätning äfvensom

försäljning af utmätt lös egendom stadgas i 139 och 140 §§ nämnda

lag, att, om utmätning och försäljning icke i vederbörlig ordning verkställts

inom där föreskrifven tid, fogden skall ansvara icke blott för uppkommen

skada, utan ända därhän, att — därest ej för utmätningen eller försäljningen

mött hinder, som han ej kunnat förekomma — han själf blir ansvarig

för det belopp, hvarför utmätning bort ske. Justitieombudsmannen

hemställer nu af anförda skäl om sådan lagändring, att sistnämnda stränga

påföljd må inträda endast i den mån fogden ej förmår visa, att skada af

hans försummelse icke uppkommit.

Lika med justitieombudsmannen finner äfven utskottet berörda i 139

och 140 §§ utsökningslagen uttalade regel innefatta en hårdhet mot vederbörande

tjänsteman, hvilken icke kan anses tillfredsställande motiverad.

Af hvad justitieombudsmannen i ämnet anfört framgår fastmer, att densamma

kan leda till resultat, hvilka måste betecknas såsom för den allmänna

rättskänslan stötande. En borgenär, hvars rätt blifvit, på sätt här

åsyftas, åsidosatt, kan i allt fall icke hafva grundadt anspråk att af den

inträffade försummelsen njuta en vinst, hvilken utan densamma icke

tillkommit honom.

Den brist, som sålunda måste anses vidlåda ifrågavarande stadgande,

synes utskottet på lämpligt sätt undanröjd genom justitieombudsmannens

ifrågavarande förslag, hvilket, såvidt utskottet kan finna, tillfredsställande

tillgodoser de intressen, hvarom här kan vara fråga. Då utskottet ej heller

för öfrigt funnit anledning till anmärkning mot berörda förslag, hemställer

utskottet,

att Riksdagen, med bifall till justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, måtte för sin del antaga

följande

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 3.

Lag

om ändrad lydelse af 139 § utsökningslagen.

Är ej utmätning förrättad och, där lösegendom åt

annat slag, än i 140 § sägs, tagits i mät, försäljning

däraf verkställd inom två månader, sedan kronofogde

emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas,

och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar

emottagit; svare fogden själf för det belopp, hvarför

utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att

skada af dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd

med betalningen eller att för utmätning eller försäljning

mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat

förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter

sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej må

till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som

skall af utmätningsmannen hållas.

Stockholm den 7 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Erason och Olsson i Broberg hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haggströms Boktryckeri A, B., 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1911:12 Skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändring i 139 § utsökning slagen. a1 i texten