Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående garantier för ersättnings utgående i vissa fall till vittnen.

1911-04-03 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 5,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:31, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående garantier för ersättnings utgående i vissa fall till vittnen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till Riksdagens kansli den 3 april 1911 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående garantier för ersättnings utgående i vissa

fall till vittnen.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 159, har herr Sixten Neiglick anfört följande:

> Uti 17 kap. 3—5 §§ rättegångsbalken återfinnas bestämmelserna om

vittnesplikt.

Det framgår af dessa bestämmelser med all önskvärd tydlighet, att

staten med sin auktoritet gent emot den enskilde medborgaren ålägger

denne vittnesplikt icke blott uti frågor, där staten själf i en eller -annan

form är intresserad part utan äfven i tvister emellan enskilda personer.

År den enskilde sålunda — och med rätta — underkastad vittnesplikt

i förhållande till det allmänna och andra enskilda, följer häraf å

andra sidan rätt för den vittnande att åtnjuta ersättning för de kostnader,

som fullgörandet af denna plikt åsamkar honom. I fråga om ersättning

till vittnen, som i brottmål åberopas af allmän åklagare, är den vittnande

genom kungl. förordningen den 4 juni 1886 tillförsäkrad godtgörelse,

äfven om denna stundom icke täcker hans verkliga kostnader. Likaså

ligger det ju utom allt tvifvel att den enskilde, som af staten kallas att

vittna i civila mål, har full trygghet i afseende å ersättningens utbekommande.

Annorlunda ställer det sig för den, som af enskild part inkallas

att vittna vid domstol. Visserligen stadgas uti 17 kap. 8 § rättegångsbalken

sålunda: »Den vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och täring,

efter dess värdighet. Sämjas de ej därom, lägge dem så domaren emellan,

som skäligt pröfvas». Men någon garanti för att den ersättning, domstolen

tillerkänner den vittnande, verkligen kommer att utgå till honom

förefinnes icke. De flesta domare skola säkerligen ock kunna från sin

domareverksamhet anföra en mångfald, ofta upprörande exempel, då till

Bihang till Likså.prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 29 Höft. (Nr 31).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

vittnen instämda personer saknat hvarje möjlighet att af den ersättningsskyldige

parten utfå fastställd godtgörelse.

Jag tillåter mig återgifva ett typiskt fall: I, efter hvad det sedermera

visade sig, uppenbar afsikt att fördröja ett krafmåls afgörande påkallade

svaranden vittnesförhör vid den domstol, där målet var anhängig]ordt,

med en tämligen aflägset boende person. Yittnesstämning kunde icke

förvägras. Den instämde uteblef, bötfälldes och ålades att tillstädeskomma

vid vite. Sedan efter upprepadt uteblifvande vitet afsevärdt förhöjts kom

den instämde tillstädes. Det var en hustru. På grund af särskilda förhållanden

hade hon endast med svårighet kunnat underkasta sig resan.

Makarne lefde i små ekonomiska förhållanden. Hon hade fått lega eu

främmande människa att utöfva tillsyn öfver hemmet och makarnes minderåriga

barn under hennes frånvaro. Hennes vittnesmål var utan betydelse

för målets afgörande. Hon tillerkändes ersättning för inställelsen vid domstolen

med cirka 100 kronor, men svaranden, som påkallat hennes hörande,

saknade utmätningsbar tillgång. Hennes verkliga kostnader för inställelsen

torde ock hafva uppgått till ungefärligen nämnda belopp, hvarjämte hon

ådömts att utgifva böter och försutna viten. Denna person hade således

att välja emellan utgifvandet af ständigt växande viten till betydande belopp

eller att på egen bekostnad utan möjlighet till godtgörelse underkasta

sig en i hennes ekonomiska ställning synnerligen betungande resa för

fullgörandet af den vittnesplikt, staten ålägger henne.

Ett annat exempel: En af process-mani behärskad person, som förspillt

sina tillgångar på fruktlösa rättegångar, instämde såsom kärande i

en arfstvist icke mindre än 72 vittnen att höras vid domstolen. Eu

afsevärd del af dessa uteblefvo visserligen; af de tillstädeskomna saknade

flertalet all kännedom om tvisten — kärandens grundlösa talan ogillades

— och käranden saknade helt och hållet medel att ersätta de af honom

inkallade vittnena.

Likartade exempel, tagna ur högen, skola som sagdt säkerligen de

flesta domare kunna anföra.

Gifvetvis kan det icke ifrågakomma att rubba på vittnesplikten.

Men då staten med sin berättigade auktoritet sålunda tvingar den enskilde

medborgaren att fullgöra denna vittnesplikt, torde det dock med skäl

kunna ifrågasättas, huruvida staten icke är skyldig att vidtaga särskilda

åtgärder för att i möjligaste mån betrygga den enskildes rätt till ersättning

för hans af vittnespliktens fullgörande orsakade kostnader.

Det tillkommer mig icke att afgifva folkslag till eventuellt ordnande

af denna fråga. Jag tillåter mig dock framhålla några synpunkter:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

Enskild person, som påkallar vittnes hörande, skall vara skyldig nedsätta

medel för täckande af inställelsekostnaden, då sådant påfordras.

Saknar part bevisligen medel att gälda vittnes inställelsekostnad,

vare han skyldig lämna domstolen uppgift om de omständigheter, rörande

hvilka vittnet skall höras. Finner domstolen dessa uppenbart vara betydelselösa

i målet, må vittnesstämning vägras. I annat fall må det

ankomma på domstolen att inkalla vittnen eller att föreskrifva om dess

hörande vid annan domstol, då vittnet är aflägset boende. I båda dessa

fall må ersättning till vittnet utgå af allmänna medel enligt samma grunder,

som gälla för ersättning till vittnen i brottsmål, åberopade af allmän åklagare!

Då af statsverkspropositionen innevarande år inhämtas, att ICungl.

Maj:t ifrågasätter vidtagande af särskilda åtgärder för omarbetning af

rättegångsbalken, bar det synts mig lämpligt att ifrågavarande spörsmål

eventuellt måtte i sammanhang därmed tagas i öfvervägande.

Jag tillåter mig därför hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj.t hemställa, att Kungl. Maj:t vid förestående omarbetning

af rättegångsbalken eller eljest måtte taga i öfvervägande frågan om

garantier för ersättnings utgående till vittne, hvars hörande vid domstol

påkallas af enskild part, samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill omständigheterna föranleda.»

Motionären har i den ifrågavarande motionen riktat uppmärksamheten

på ett missförhållande i vår gällande rättegångslagstiftning, som äfven utskottet

finner vara värdt beaktande.

I sitt förslag till rättegångsväsendets ombildning uttalade nya lagberedningen

bland annat:

»Enligt gällande lag är visserligen den, som inkallas till vittnesmål,

berättigad att erhålla skälig ersättning för resekostnad och uppehälle, men

denna rätt är ganska ofta vansklig att göra gällande, och bestämmelserna

r detta ämne äro äfven i ifrigt ofullständiga och otillfredsställande. Det

förutsättes nämligen, att vittnet skall själf i förskott bestrida sina kostnader,

och det är lätt att inse, att isynnerhet för mindre bemedlade den redan i

S''S tunga vittnesplikten därigenom ytterligare göres tyngre än skäligt.

Det måste ej sällan inträffa, att den från aflägsen ort till vittne inkallade

hvarken äger penningar eller annan nödig utrustning till företagande af

eu längre resa. Praktiskt kan visserligen detta missförhållande vanligen

rättas därigenom att parten godvilligt vidtager åtgärder för att möjliggöra

vittnets i partens intresse nödvändiga inställelse. Men detta partens god
-

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 31.

villiga åtagande bör så mycket hellre upphöjas till en lagstadgad plikt,

som eljest lagens tystnad kan lämna rum för tvekan, huruvida bristande

tillgång hos vittnet bör godkännas såsom laga ursäkt för uteblifvande från

vittnesmål. .

Men äfven om den till vittne åberopade mäktar själf bestrida dylika

kostnader i förskott, bör lagstiftningen bereda honom en för närvarande

saknad trygghet att återbekomma förskottet. För sådant ändamål bör han

vara berättigad att fordra, det parten ställer nöjaktig säkerhet för den

blifvande ersättningen. Denna bör ock, sedan den blifvit fastställd genom

rättens beslut, kunna utan vidare uppehåll genast uttagas genom utmätning

hos den till utgifvande däraf förpliktade parten. Dylika bestämmelser äro

nödiga jämväl ur den synpunkt, att de innebära ett hittills saknadt verksamt

korrektiv emot det ej omöjliga missbruket att till vittnesförhör inkalla

personer, endast i ändamål att ådraga dem kostnader och obehag för

inställelsen.»

I enlighet med hvad beredningen sålunda anförde affattade beredningen

sitt förslag i dessa delar.

I det senare af nya lagberedningen utarbetade särskilda förslag till

lag om bevisning inför rätta, hvilket af Kungl. Maj:t första gången 1893

och därefter delvis omarbetadt 1897 förelädes Riksdagen till antagande,

men som icke vann Riksdagens bifall, funnos äfven bestämmelsei upptagna

i samma riktning, som nyss antydts. .

I skrifvelse den 23 april 1898 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta

ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Därvid fiamhöll

Riksdagen tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande

af allt för stora olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vidtagas

åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående vittnesbevisnings

förebringande. I sådant afseende syntes Riksdagen de i

det förut för Riksdagen framlagda förslaget till lag om bevisning inför

rätta meddelade föreskrifter böra tagas under förnyadt öfvervägande. Särskild!

ansåg Riksdagen lämpligt, att bestämmelser infördes bland annat

därom, att föreläggande, hvarigenom uteblifvet vittne vid vite ålades inställelse,

skulle vittnet delgifvas, samt att vittne under vissa förhållanden

skulle vara berättigad! att bekomma förskott å vittnesersättning.

Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde

vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen

ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden

i nämnda för 1897 års riksdag framlagda förslag, den om ständig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 31

af rättegångsbalken, afseende bland annat

?£*ättASs££:;

snir;^Är8Ä

åTyotördlliionmPv!ifnaedeS ^/V^ ^ ^ ^ 1 “åiet,

vittnet sa ock ftrskott ä resekostnad, där sidiurt bär “tgl skiT«åd“

klagan i «

“tSÄs: rs/jss**--

bestämmelse, rttltidgad Ä IfÄ

Impnt tr T berä“igaä* *“ ■*“■ «„« ä reSl''ad S

erbjXs “'' 6 ™“tS’ ““ 8Mant försko“ fil1 vittnet erlagts eller

de senare “i- T *

TOdsakHgeTfffl denkilr"kmotione!Pröf™ts »f Éiksd^mTanseendeluf4

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 31.

I främmande länders moderna processordningar äro bestämmelse

1 iramui tillgodose till vittnen åberopade personers

M i om»rmälda ^ende.^ Därvid pb“g

åS£ ÄÄi »

kostnaden för "nsjlels! vid domstol förskottsvis utgå till vrttnet enl,#

kostnaden T7nlkt den gällande tyska civilprocessordningen

rit »ÄSÄ^d berida, åt allmänna mede,.

Det är utom allt tvifvel, att vår gällande lagstiftning i förevarande

afseende likasom eljest i allmänhet på processrättens område lider af väat

® avnes emellertid utskottet icke föreligga tillräck
5

^eXrocT“äÄZ.S^^

fe,7“« VT ÄTtan^nfcrteltv^e faU torde® vara tf .Sigt, att

det ^af8^motionären berörda ämnet utan särskild åtgärd från Eikedagens elda

måste vTd den förestående omarbetningen af vårt rättegångsväsen vinna det

beaktande, som därvid kan finnas lämpligast, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 april 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Lindhagen och Pettersson i Södertälje hafva begärt få här

antecknadt, att de ej deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, O. L. Svanbficks Boktryckeri 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.