Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående inom handels-, restaurang-, kafé- och hotellrörelsen i landet anställda biträdens och arbetares arbetstid samt därpå inkomma till Riksdagen med förslag till en sådan reglering genom lag af arbetstiden inom denna bransch, som för beredande af skydd mot sanitära och andra vådor, förorsakade af lång arbetstid och andra förhållanden, kan vara af behofvet påkalladt.

1911-04-03 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:32, Skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående inom handels-, restaurang-, kafé- och hotellrörelsen i landet anställda biträdens och arbetares arbetstid samt därpå inkomma till Riksdagen med förslag till en sådan reglering genom lag af arbetstiden inom denna bransch, som för beredande af skydd mot sanitära och andra vådor, förorsakade af lång arbetstid och andra förhållanden, kan vara af behofvet påkalladt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 april 1911 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående dels reglering genom lag af arbetstiden

inom handels- samt restaurang-, kafé- och hotellrörelsen,

dels ock om undersökning rörande restaurangpersonals

m. fl. arbetstid och arbetslokaler m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 232

af herr J. Hasselquist och nr 255 af herr Carl Lindhagen.

Herr Hasselquist har i sin motion hemställt, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående inom handels-,

restaurang-, kafé- och hotellrörelsen i landet anställda biträdens och arbetares

arbetstid samt därpå inkomma till Riksdagen med förslag till en

sådan reglering genom lag af arbetstiden inom denna bransch, som för

beredande af skydd mot sanitära och andra vådor, förorsakade af lång

arbetstid och andra förhållanden, kan vara af behofvet påkalladt.

I herr Lindhagens motion har hemställts, att Riksdagen ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en undersökning

l:o) om restaurang- och kafépersonalens och i synnerhet kökspersonalens

arbetstid och arbetslokaler samt

2:o) i hvilken omfattning arbetstiden på kvällarne må skäligen kunna

begränsas för

Bihang till Biksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 30 Höft. (Nr 32.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

a) personalen å badinrättningar och

b) personalen å rakstugor samt herr- och damfrisérsalonger,

samt därefter framlägga de lagförslag, hvartill dessa utredningar må

föranleda.

Till stöd för sin hemställan har herr Hasselquist anfört följande:

»I vårt land ha visserligen redan vid föregående tillfällen inför Riksdagen

framförts krafven på offentliga åtgärder för en begränsning af arbetstiden

för arbetare och biträden uti vissa yrken.

De senaste yrkandena af denna art framställdes dels af herr Yärner

Rydén m. fl. i motion vid 1908 års riksdag och dels af herrar E. C.

Kropp och C. E. Svensson vid 1910 års riksdag, den förra framställningen

åsyftande en allmän utredning af frågan om maximalarbetsdag för arbetare

och biträden uti industriellt och därmed jämförligt yrke af flere slag, den

senare inskränkande sig till begäran om utredning i samma syfte beträffande

hälsofarliga yrken och industrier.

Men inom intet arbetsområde torde dock arbetstiden vara så långt

utsträckt och oreglerad som inom restaurang-, kafé- och hotellrörelserna.

Detta är så mycket mer värdt beaktande, som i intet annat yrke förekommer

så mycket nattarbete af kvinnor, hvilket annars anses som väl ägnadt för

reglerande omtanke från lagstiftningens sida.

År 1909 antog Riksdagen en lag, som stadgar en ledighet af minst

elfva timmar pr dygn för kvinnor inom bergverks-, bruks- och fabriksrörelsen,

handtverk eller därmed förenad handtering eller annan industriell

verksamhet med mer än tio arbetare, och i hvilken ledighet tiden mellan

10 på aftonen och 5 på morgonen skulle ingå. Det vill säga, att lagen

betyder ett formligt förbud mot nattarbete af kvinnor inom hela industrien.

Här är dock ett stort arbetsområde, där exploatering af i synnerhet kvinnlig

arbetskraft förekommer i oerhördt stor utsträckning och med nästan obegränsadt

nattarbete. Det torde vara ett af alla kändt faktum, att å restauranger,

kaféer och hotell det betydligt öfvervägande antalet biträden

och arbetare utgöres af kvinnor.

Då Riksdagen 1909 antog den ifrågavarande lagen, skedde det i Första

kammaren med den förseglade sedelns hjälp, i Andra kammaren med en

väldig majoritet. I öfverensstämmelse med beslutet år 1909 och i konsekvens

med den då intagna ståndpunkten bör Riksdagen ägna sin uppmärksamhet

äfven åt det nu ifrågavarande nattarbetet för kvinnor. Vid

förra årets riksdag antogs likaledes en lag, rörande butikstängningsfrågan,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

och af hvilken man väntade sig en förkortning i vissa handelsbiträdens

arbetstid. Det har dock af erfarenheten visats, att detta mål ej uppnåtts.

Lagens enda verkan med afseende på biträdena torde ha blifvit, att en

del af dem afskedats.

Nattarbetet inom de här berörda områdena torde också vara af ett

mycket hälsoförstörande inflytande. Tyvärr äga vi, såvidt jag vet, i vårt

land ingen statistik öfver sjukdoms- och dödsorsaker bland restaurang-,

kafé- och hotell- samt affarsbetjäning. Men enligt en af tyska statens

statistiska byrå upprättad statistik var dödligheten bland värdshus- och

hotellbetjäning i Tyskland år 1892 större än inom något annat yrke. Förhållandet

torde möjligen vara lika äfven hos oss, men vi sakna emellertid

exakt kännedom därom.

Så mycket torde vi dock af erfarenhet veta, att arbetstiden i detta

fall för biträden och tjänare är oerhördt lång. Då kaféer och restauranger

hållas öppna till klockan 11—12 på natten och däröfver, så måste

betjäningen fortsätta sitt arbete till samma tid och däröfver, hvarpå arbetet

det oaktadt måste börja i god tid på morgonen igen. På hotellen måste

betjäningen ofta vaka till fram på morgonen. Och hvad kaféerna angår,

så öppnas somliga af dem mycket tidigt på morgonen. En arbetstid af

minst 15 timmar pr dygn torde vara det vanliga i dessa rörelser, men

det är lätt att räkna ut, att den också kan öfverskrida denna tid och

gå upp till 17—18 timmar pr dygn, och detta för såväl kvinnor som män.

Papekas bör också, att den totala bristen på skydd för den kvinnliga

arbetskraften samt den sena arbetstiden, som ofta sträcker sig långt

in på eftematten, medför för de unga kvinnorna stora sedliga faror. Huru

många unga flickor ha icke under sin tjänstgöring på hotell, kaféer och

restauranger lockats ut på sådana vägar, som slutligen fört dem till moralisk

undergång och olyckor? För tusental af dem har en anställning

af detta slag varit första steget ut på förfallets väg.

De svårigheter, som kunna yppa sig vid försök att råda bot mot de

svåraste missförhållandena på detta område, böra icke få vara skäl för att

icke göra något alls. Tvärtom bör frågan utredas och diskuteras. Men

då hela detta område emellertid är synnerligen okändt och en lagstiftning

sålunda torde, utan en föregående undersökning och utredning, kunna anses

som svår och vansklig, föreslår jag, — — — —»

Motiveringen i herr Lindhagens motion är af följande lydelse:

»Den stora faran för folkhälsan, som det moderna ekonomiska lifvet

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

medför, har föranledt undersökningar af olika arbetaregruppers lefnadsförhållanden

och försök att äfven på lagstiftningens väg komma dem till

hjälp.

Härunder inträffar det lätt, att en del mindre arbetsområden undgå

uppmärksamhet och få sitta i efterhand.

Eestaurang- och kafépersonalen är en sådan förbisedd yrkesgrupp.

Särskildt i större städer lärer arbetstiden vara oskäligt lång och arbetet

äga rum under mycket osunda lokala förhållanden. Synnerligen illa skall

mångenstädes vara ställdt för kökspersonalen, hvilken ofta får härda ut

under en oskälig arbetstid ibland ända till sexton timmar i sträck i en

outhärdlig värme och i en af ånga och os förpestad luft med ett till på

köpet särdeles enerverande arbete, i all synnerhet för dem, som skola stå

invid den vanligtvis rödglödgade spisen. En sådan personal måste bli utsliten

i förtid. I Frankrike lärer finnas en lag, som ålägger restauratörer

och hotellvärdar att gifva sin personal minst en fridag i veckan och högst

tio timmars arbetsdag.

Vid senaste riksdagen ifrågasattes äfven att genom lag bereda ökad

kvällshvila för personalen vid badinrättningar samt vid rakstugor äfvensom

herr- och damfrisérsalonger. Andra kammaren begärde en undersökning

i ämnet, men frågan föll i Första kammaren. Då denna senare omständighet

naturligtvis ej får utgöra anledning till att dessa arbetargruppers

berättigade kraf glömmas bort, måste man ofta påminna om detsamma,

till dess det vunnit gehör.»

Vidkommande till en början det i herr Hasselquists ifrågavarande

motion gjorda yrkande på en reglering af arbetstiden för personalen inom

handelsrörelsen vill utskottet hänvisa till lagen den 5 juni 1909 angående

förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid. Ytterligare åtgärder

för skyddande af den där afsedda personalen lära väl ej så snart

efter tillkomsten af sagda lag böra vidtagas.

Hvad därefter angår frågan om åtgärder för en lagstadgad arbetstid

för de inom restaurang-, kafé- och hotellrörelsen anställda biträden och

arbetare, vill utskottet till en början framhålla, att det af de särskilda förhållanden,

hvarunder denna personal arbetar, följer, att såväl arbetstidens

fördelning å olika tider på året och på dygnet som äfven den arbetspresta
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 5

tion, som under en och samma tidrymd skall utföras, måste blifva synnerligen

olika. Arbetstiden och arbetsförhållandena bär måste nämligen

rättas efter allmänhetens olika kraf på att blifva betjänad i olika

fall, ä olika orter och under olika omständigheter. Hvad särskildt

angår kypare och uppasserskor samt i stor utsträckning äfven den

öfriga personalen å restauranger och kaféer, är för dem arbetstiden

merendels koncentrerad kring vissa tider på dygnet, då allmänheten där

intager måltider eller annan förtäring. Öfriga tider är arbetet afsevärdt

mindre. Beträffande särskildt de större restaurangerna och kaféerna, där

större personal måste användas, möter det inga svårigheter att med anpassande

härefter af dess tjänstgöringstid turvis bereda densamma viss

ledighet dagligen, eller, där detta ej kan ske, vissa dagar. Sålunda är på

Stockholms större restauranger och kaféer i allmänhet genomförd en viss

bestämd indelning till tjänstgöring för hvarje dag, i många fall olika olika

dagar. Yissa hvilodagar äro äfven turvis tillförsäkrade personalen. I fråga

om de större hotellen för resande äro förhållandena ofta likartade. Att för

öfrigt, såvidt de större restaurangerna och hotellen angår, arbetsförhållandena

i vårt land ej äro sämre, än att den rådande aftalsfriheten på detta område

fortfarande utan fara kan uppehållas, vitsordas af den omständigheten, att,

enligt hvad utskottet inhämtat, arbetet inom denna yrkesgren ofta är starkare

eftersökt än inom många andra yrkesgrenar.

Om sålunda beträffande större restauranger, kaféer och hotell de af

motionärerna åsyftade vådor i fråga om den där anställda personalens

hälsa väl visat sig kunna förekommas utan sådana lagstiftningsåtgärder

som de nu påyrkade, skulle å andra sidan i fråga om de mindre restaurangerna,

kaféerna och hotellen, där personalen är fåtaligare och där

anställnings- och arbetsvillkoren närma sig tjänstehjonens i den privata

familjen, dylika lagstiftningsåtgärder ingripa afsevärdt hårdare i den enskilda

rörelsefriheten. Ett sådant ingrepp, hvartill, utskottet veterligen,

förhållandena i vårt land icke gifvit anledning, skulle troligen icke heller

kunna hälsas med större tillfredsställelse af den arbetspersonal, som däraf

skulle träffas, då ju, i mån af arbetets fördelning på flera händer, arbetarnas

inkomst af sitt arbete måste minskas.

Slutligen vill utskottet framhålla, att, då det icke lär låta sig göra

att vinna det af motionärerna sökta målet genom bestämmande, här såsom

i fråga om handelsbutiker, af liknande stängningstider som för dem gälla,

det synes synnerligen svårt att finna lämpliga och effektiva former för

öfvervakningen af efterlefnaden af den begärda lagstiftningen för en per
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

€

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

sonal, som dels ofta, såsom fallet är beträffande hotellpersonalen, har sin

bostad inom hotellet, dels ofta måste vara tillstädes i eller i omedelbar

närhet af arbetslokalen — inom hvilken den merendels intager sina måltider

— utan att där utföra eller kunna utföra något arbete.

Hvad särskildt angår yrkandet på åtgärder för undersökning af

restaurang- och kafépersonalens arbetslokaler, vill utskottet erinra, att i

gällande förordningar angående försäljning af brännvin samt vin och Öl

särskilda föreskrifter meddelats, att de rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse,

skola vara ljusa och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens

omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick. Innan utskänkningsrörelse

får börjas, skall, för hvarje gång tillstånd därtill lämnas,

på tillståndshafvarens bekostnad besiktning i den ordning nämnda

förordningar föreskrifva ske af den lägenhet, där rörelsen skall bedrifvas,

därvid skall tillses, att de meddelade föreskrifterna angående lägenhetens

beskaffenhet äro iakttagna. Det synes alltså, som om den berörda personalen

merendels vore i nämnda afseende bättre ställd än hvad som ofta

är händelsen inom andra yrkesgrenar.

Beträffande det i herr Lindhagens motion gjorda yrkandet om utredning,

i hvilken omfattning arbetstiden på kvällarna må skäligen kunna

begränsas för personalen å badinrättningar, rakstugor samt herr- och damfrisérsalonger,

får utskottet hänvisa till sitt vid nästlidet års riksdag afgifna

yttrande i anledning af en då af samma motionär väckt motion, däri yrkades,

att Riksdagen ville antingen för sin del antaga en lag om att hvad

i lagen den 5 juni 1909 stadgas om förbud mot handels idkande på

söckendag utöfver viss tid skall ock gälla för öppenhållande af badinrättning

och rakstuga samt herr- och damfrisérsalong eller ock i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla om undersökning och lagförslag i ämnet. Därvid

anförde utskottet bland annat följande:

»Hvad angår de af motionärerna afsedda badinrättningarna synes det

vara motionärernas mening, att dessa borde kunna hållas öppna för allmänheten

till klockan 9 eftermiddagen, d. v. s. i hvarje fall en timme

senare än den allmänna stängningstid för handelsbutiker, lagen stadgar.

Med afseende härå torde först böra erinras, att det endast lär vara i de

större städerna i vårt land, som behof visat sig förefinnas af badanstalternas

öppenhållande senare än till klockan 9 eftermiddagen och där alltså

motionärernas förslag skulle komma den personal, de åsyfta, direkt till

godo. Beträffande dessa städer blir emellertid just badtiden mellan kloc
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 7

kan 9 och 10 eftermiddagen ofta i synnerligen stor utsträckning af allmänheten

anlitad. Hvad de större badanstalterna i Stockholm angår är,

enligt hvad som för utskottet ådagalagts, badtiden 9—10 eftermiddagen

näst tiden 7—9 eftermiddagen den mest anlitade under dagen. Hetta

förhållande synes utskottet hänvisa på, att behof verkligen föreligger af

tillgång till bad efter klockan 9 eftermiddagen. En närmare undersökning

i detta hänseende skulle nämligen helt visst visa, att den allmänhet,

som begagnar ifrågavarande badtid, i ej ringa utsträckning är den,

som af sina sysslor hindras att å annan tid betjäna sig af bad. Ett afvägande

alltså i detta fall af allmänhetens berättigade intresse mot den å

badinrättningarna anställda personalens synes utskottet icke kunna annat

än utfalla till allmänhetens förmån. Detta så mycket mer, som, såvidt

utskottet kan förstå, svårighet ej bör möta att genom lämpliga anordningar

bereda badpersonalen ledighet under vissa af de tider på dagen, då badfrekvensen

är synnerligen liten eller ingen, och sålunda förskaffa den fullgod

ersättning för den längre arbetstiden på aftonen — en utväg, som

tydligen i väsentligen mindre mån föreligger med afseende å den personal,

för hvilken lagen angående förbud mot handels idkande å söckendag utöfver

viss tid är afsedd.

Hvad angår den å rakstugor och herrfrisérsalonger arbetande personalen

hafva motionärerna själfva framhållit, att för dem den ifrågasatta

lagstiftningen för närvarande ej är behöflig. Att den skulle vara erforderlig

för damfrisérsalonger har ej heller ådagalagts. Då alltså med lagstiftning

i dessa delar synes kunna för närvarande anstå, och då ett inordnande

under lagen af yrkesgrupper, för hvilka den icke afsetts och ej

heller är behöflig, tydligen skulle leda till anspråk i sådant afseende från

jäm\äl andra grupper, har utskottet icke heller i denna del ansett sig

kunna tillstyrka motionärernas förslag.»

Hvad 1910 års lagutskott sålunda anförde synes äga motsvarande tilllämpning

äfven i fråga om de i herr Lindhagens ifrågavarande motion

framställda yrkanden beträffande den nu afsedda personalen.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,.

1 :o) att herr Ilasselquists ifrågavarande motion äfvensom

det i herr Lindhagens förevarande motion under

1) framställda yrkande icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

2:o) att det i herr Lindhagens omförmälda motion

under 2) framställda yrkande icke heller måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservationer.

Beträffande utskottets hemställan under 1).

Herrar Widén, Lindhagen, Ersson och Forsberg hafva anfört följande:

»Inom ingen yrkesgren af större betydenhet torde arbetstiden vara sa

ojämn och så oreglerad som inom hotell-, restaurang- och kaférörelsen.

För en del af den i dylik rörelse anställda personalen torde visserligen

vederbörande arbetsgivare sökt, såsom utskottet framhåller, i någon man

sörja för en nödtorftig hvila från arbetet. Men för de allra flesta af den

personal, hvarom här är fråga, torde arbetstiden uppgå till en för deras

lif och hälsa i hög grad farlig omfattning. Härtill kommer, att arbetet är

i synnerligen stor grad nattarbete, och att kvinnor i stort antal och äfven

ett ej ringa antal minderåriga äro i detta slags rörelse anstallda.

Det synes därför vara en viktig uppgift för den sociala lagstiftningen

att beakta dessa företeelser och, i den mån det kan ske, införa ordnade

och för den till antal betydande arbetspersonal, inbegripet kokspersonalen

som här i fråga, drägliga förhållanden. I afl synnerhet synes det af vi

att med afseende på de minderåriga, d. v. s. personer under 18 ar, undersöka

i hvad mån särskilda bestämmelser äro behöfliga utöfver de mycket

allmänna, som gifvas i gällande näringslagstiftning eller innehallas i den

s. k. vrkesfarekommitténs förslag. , .. _ .

Att svårigheter skola möta för en lagstiftning pa här ifrågavarande

område är påtagligt. Men erfarenheterna från utlandet visa, att dessa aro

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

långt ifrån oöfvervinneliga. I sådant hänseende må erinras, att Tyskland

på detta område äger en lagstiftning, som synes värd all uppmärksamhet.

Här meddelas därför en redogörelse för denna lagstiftning:

Den tyska lagstiftningen rörande arbetarskydd inom hotell- och restaurangrörelsen

innehålles i en af förbundsrådet den 23 jan. 1902 utfärdad förordning

samt i barnskyddslagen den 30 mars 1903.

Den förra af dessa författningar, hvilken utfärdats med stöd af i yrkeslagen

(§ 120 e) gifvet bemyndigande, gäller endast den så kallade »högre» personalen,

det vill säga öfverkypare, kypare, uppasserskor, kockar och deras lärlingar äfvensom

den i kallskänken och den med matvarornas och maträtternas beredande

sysselsatta personalen. Undantagna från lagens giltighetsområde äro sålunda

bland audra kökets hjälppersonal, städerskor, tvätterskor, diskerskor o. s. v.

Enligt förordningen föreskrifves för den »högre» personalen öfver 16 år följande

minsta mått af hvilotid:

1. sju oafbrutna ledighetsperioder af åtta timmar hvardera under hvarje

vecka;

2. i stället för dylik ledighet eu oafbruten hvila af 24 timmar hvar tredje

vecka eller, i orter med mer än 20,000 invånare, hvarannan vecka;

3. under de veckor, då en ledighet af 24 timmar icke behöfver beviljas,

skall, utom den i 1 stycket angifna hvila, minst en gång i veckan beredas en ytterligare

oafbruten ledighet om minst sex timmar, hvilka skola infalla mellan kl. 8

f. in. och kl. 10 e. m.

A bad- och kurorter får den dagliga åttatimmarshvilan efter ortsmyndigheternas

beslut under sammanlagdt högst tre månader förkortas till sju timmar,

hvarvid likväl pauser under den dagliga arbetstiden måste beredas å tillsammans

minst två timmar. Tiden mellan tvenne hviloperioder skall, inberäknadt pauser,

omfatta högst sexton timmar, eller å bad- och kurorter, under ofvan angifna

förutsättningar, högst sjutton timmar. Dessa maximalarbetstider kunna emellertid

sextio gånger om året förlängas, hvarvid endast skall iakttagas bibehållandet

af de under punkt 1 här ofvan omförmälda hvilotider.

Den »högre» personalen under 16 år tillförsäkras genom samma förbundsrådsförordning

en daglig oafbruten hvilotid af nio timmar, hvarjämte hithörande

personer icke få sysselsättas mellan kl. 10 e. m. och 6 f. m.

Enligt barnskyddslagen åtnjuta de i hotell- och restaurangrörelse sysselsatta

barnen särskildt skydd, i det att minimiåldern för barnen* inom ifrågavarande

näringsgren fastställts till tolf år. Användande till dylikt arbete af skolpliktiga

flickor är helt och hållet förbjudet, ett förbud, som dessutom gäller tiden mellan

kl. 10 e. m. och 6 f. m. för flickor under 16 år (se ofvan) samt under samma

tid för flickor mellan 16 och 18 år, hvilka icke äro medlemmar af arbetsgifvarens

familj. För alla barn, hvilka äro medlemmar af arbetsgifvarens familj, gäller

förbud mot arbete mellan kl. 8 e. m. och kl. 8 f. m. samt före förmiddagsundervisningen

i skolan, hvarjämte dessa barn äga rätt till en minst två timmar

* Barn är enligt denna lag den, som icke fyllt tretton är, eller, ehuru fyllda tretton

&r, fortfarande är skolplikt^.

Bill. till liihsd. prof. 1911. 7. Sand. 1 Afd. 30 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

varande middagsrast och arbetet på eftermiddagen icke får börja förrän en timme

efter slutad skolundervisning.

Af bestämmelserna i ofvanberörda förordning af år 1902 torde slutligen

böra ytterligare anföras, att arbetsgifvaren enligt dem är ålagd att föra en förteckning

öfver de hos honom anställda personer, å livilka förordningen äger tilllämpning,

samt att i denna förteckning personalens hvilotider skola antecknas.

Ifrågavarande förteckningar få granskas af vederbörande myndigheter.

Det synes för närvarande vara ett allmänt önskemål hos de af nu berörda

lagar — särskilt 1902 års förordning — omfattade arbetskretsar att få till stånd

en reform af författningen, hvarvid särskild! påpekas behofvet af att gifva den

ett större giltighetsområde, nödvändigheten af att göra den till synes synnerligen

bristfälliga kontrollen effektiv och önskvärdheten af ett utsträckande af hvilotidens

längd och frekvens.

Anm. Den genom förbnndsrådsfBrordningen genomförda lagstiftningen både föregåtts af en

utaf den arbetsstatistiska kommissionen verkställd undersökning rörande arbetstids- och löneförhållanden

bland kypare och uppasserskor. (Se »Erhebung iiber die Arbeits- und Gehaltsverhältnisse der

Kellner und Kellnerinnen. Veranstaltet im Jahre 1893». Två delar, Berlin 1894 96. Druck
sachen

der Kommission för Arbeiterstatistik. Erhebungen N:r 6 och N:r 9).

Utom i Tyskland finnes lagstiftning speciellt för detta område i Österrike

i en lag af den 15 januari 1895, som för öfrigt reglerar söndagsarbetet,

men därjämte meddelar särskilda bestämmelser angående viss

ledighet under veckodagarna för personalen i hotell- och restaurangrörelsen.

— I Schveiz finnes för personalen i hithörande yrkesgrenar särskild

lagstiftning, t. ex. i kantonen Baselstadt (lag den 19 dec. 1887 med ändring

den 14 jan. 1909 och i Thurgau (lag den 12 mars 1906). — Beträffande

Övriga europeiska länder har tillfälle icke varit att göra en närmare

undersökning. Någon speciallagstiftning särskildt på detta område

torde ej finnas, men i den allmänna skyddslagstiftningen, särskildt den

som gäller för kvinnor och minderåriga, förefinnas antagligen äfven för nu

ifrågavarande personal gällande bestämmelser.

Det första, som kräfves, är emellertid eu noggrann undersökning af

förhållandena med afseende på arbetstider och arbetsförhållanden inom

detta område. Endast härigenom erhålles den insikt i förhållandena på

detta viktiga område af samhällslifvet, som är af nöden för att bedöma,

om och hvad ur samhällets synpunkt bör här åtgöras, äfvensom en faktisk

grundval för de lagstiftningsåtgärder, som kunna vara behöfliga till

undanröjande af förefintliga missförhållanden.

På grund häraf har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Maj:t ville verkställa en undersökning rörande personalens

i hotell-, restaurang- och kaférörelse arbetstid

och arbetsförhållanden samt, därest undersökningen därtill

föranleder, framlägga förslag till lagbestämmelser

för undanröjande af de missförhållanden, som förefinnas.»

Beträffande utskottets hemställan under 2).

Herrar Widén, Lindhagen, Ersson, Berggren, Forsberg och Petrén

hafva ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t föranstalta om undersökning,

huruvida och i hvilken omfattning arbetstiden

på kvällarna må kunna genom lagstiftning begränsas

a) för å badinrättningar anställd personal;

b) för personalen å rakstugor samt herr- och damfrisérsalonger,

samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill denna utredning må föranleda.

Till stöd härför har åberopats motiveringen i den reservation, som

fanns fogad vid 1910 års lagutskotts i ämnet afgifna utlåtande. Denna

motivering hade följande lydelse:

» Det synes ovedersägligt, att de kategorier af yrkesidkare, som i förevarande

motion afses, äro ej mindre än de, som afses i lagen den 5 juni

1909» (angående förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss

tid), »i behof af en begränsning af arbetstiden på kvällarna. I fråga

särskildt om badinrättningarnas personal är detta så mycket uppenbarare,

som denna personal till största delen utgöres af kvinnor, af hvilka ett stort

antal lära vara gifta och ha sitt hem att sköta. Att för denna personal

en begränsning af arbetstiden kunde vara behöflig, förnekas ej heller af

utskottet.

En undersökning, huruvida badinrättningarna kunde, till beredande

af större kvällshvila åt personalen, stängas tidigare än nu sker, synes därför

af behofvet påkallad. Vid denna undersökning bör naturligen noggrann

uppmärksamhet fästas vid den af utskottet berörda frågan, huruvida och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

i hvilken omfattning den nuvarande sena badtiden må vara nödvändig för

att icke utestänga vissa klasser af medborgare från möjligbeten att erhålla

bad; att, såsom utskottet gör, utan vidare undersökning, antaga som visst,

att en sådan utestängning skulle blifva en följd af badtidens begränsning,

synes icke vara riktigt; uppgifter föreligga, som tyda på, att så ej skulle

vara fallet. Skulle sistberörda antagande visa sig vara riktigt, torde ej några

mer eller mindre befogade bekvämlighetshänsyn böra ställa sig i vägen för

ett i öfrigt berättigadt kraf.

Samtidigt med en dylik undersökning torde lämpligen jämväl böra

åvägabringas utredning rörande behofvet och möjligheten af en begränsning

af arbetstiden på kvällarna för de öfriga i motionen berörda yrkesgrupperna.

Hvad personalen å rakstugor och herrfrisérsalonger beträffar, är

behofvet i själfva verket erkändt genom den i motionen omförmälda öfverenskommelsen

om en gemensam tidigare stängningstid, hvilken öfverenskommelse

emellertid uppenbarligen icke gifver samma trygghet som en

lagstiftning i ämnet. Och samma behof bör, synes det, förefinnas med

afseende å personalen på andra dylika lokaler.»

Herrar Bergendahl, Söderbergh, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken

och Olsson i Broberg hafva anhållit få antecknadt, att de ej deltagit

i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.