Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

1911-05-05 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:49, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till Riksdagens kansli den 9 maj 1911 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse

af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Uti eu inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 187, hafva herrar Hjalmar Branting, Carl Lindhagen,

Herm. Lindqvist, C. G. Bindley, A. C. Lindblad, Ernst Söderberg,

Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, B. Hj. Rissén, J. Th. Johansson,

Sven Persson, Erik Palmstiema, Carl Winberg, K. A. Borg, J. Åberg,

J. A. Wallin, N. Edv. Lindberg, C. E. Svensson, E. C. Kropp, Värner

Rydén, Sven Linders, Nils Persson, O. H.-son Waldén, Aug. Nilsson,

A. C. J. Christiernson, G. A. Strömberg, F. W. Thorsson, Emil Kristensson,

G. A. Rundgren, N. A.-son Berg, J. Forssell, E. A.-son Leksell,

Viktor Larsson, Bernh. Eriksson och L. J. Carlsson under punkt l:o

i motionen hemställt, att Riksdagen ville för sin del besluta att

återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse dessa §§

hade före 1899 års lagändring.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft

en inom Andra kammaren af herr Johan C. W. Thyrén väckt, till

utskottet hänvisad motion, nr 51, däri hemställts, att Riksdagen

måtte för sin del besluta, att §§ 22 och 24 i 15 kap. strafflagen

erhålla följande ändrade lydelse:

g 22. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af

sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, täln eller

Bihang till Kiksd. prat. 1911. 7 Samt. 1 Afd. 46 Häft. (Nr 49).

\

s. 2 Kontrollera mot PDF

Herr Brantings

m. fl.

motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 49.

underlåta, straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där

gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och är det försök

ej med svårare straff särskildt belagdt, straffes med böter eller

fängelse.

§ 24. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än

målsägande.

Till stöd för ofvannämnda af herr Branting m. fl. gjorda hemställan

har anförts följande:

»Uti en af undertecknad Branting in. fl. vid sistlidne års riksdag

väckt motion hemställdes bland annat, att Riksdagen ville dels

för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

till den lydelse, dessa §§ hade före 1899 års lagändring, dels anhålla,

att Kung!. Maj:t måtte, utan afvaktan på en rättegångsreform, taga

i öfvervägande på hvad sätt strafflagens bestämmelser om häktning

må, till värnande af den personliga friheten, kunna omarbetas, samt

därom äfvensom rörande åklagaremaktens reformering för Riksdagen

framlägga erforderliga lagförslag.

Till stöd för denna vår hemställan återgåfvo vi en del rättsfall

från senaste tider och anförde bland annat följande:

»Af här ofvan anförda rättsfall, hvilka som sagdt blott utgöra

exempel, synes oss till full evidens ådagalagdt, att hos ett stort

antal domstolar förefinnes en för den medborgerliga tryggheten farlig

benägenhet att gå vida utöfver, hvad enligt lagens mening rimligtvis

bör betraktas såsom straffbart hot. Till en del kan detta måhända

ursäktas därmed, att domaren saknar tillräcklig ledning i

lagen för bedömandet af, huruvida hotet skall betraktas såsom straffbart

eller icke, och genom försökets likställande med fullbordadt

brott är han många gånger i fråga om bevisningen beröfvad det

mest bindande indiciet, nämligen att den af sedda effekten inträdt.

Det är också uppenbart, att en strafflatitud från 5 kronors böter

till 2 års straffarbete lämnar synnerligt utrymme för en godtycklig

tillämpning, och därigenom kommer ytterligare den medborgerliga

tryggheten i fara, i synnerhet om domaren enligt sina personliga

förutsättningar har svårt att sätta sig in uti den tilltalades förhållanden,

hans känslor och tankegång.

Af ofvannämnda rättsfall framgår järn vid, att åklagaremakten

Tinnu mindre är vuxen sin uppgift att i förevarande fall oväldigt

s. 3 Kontrollera mot PDF

lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

och förnuftigt tillämpa gällande lag, i hvad på den ankommer. Det

är förvisso upprörande, att personer till och med beröfvas friheten

under längre eller kortare tid, tack vare en så sväfvande och tendentiös

lagstiftning. Det förefaller visserligen, som om inom högsta

domstolen, hvilken afstyrkt 1899 års ändringsförslag, skulle kunna

motses en mera skolad uppfattning i fråga om det straffrättsliga

begreppet hot, och att det sålunda kan blifva för den oskyldige

möjligt att i sista instans få sitt förfarande underkastadt eu mera

insiktsfull pröfning. Dock är att märka, att han kanske under

rannsakningstiden hållits häktad och utstått ett lidande, som måste

kännas så mycket svårare, som han i en mängd fall måste anse sig

fullkomligt oskyldig.

I betraktande af att eu mängd åtal och utslag, som under nästförflutna

år utförts och ådömts jämlikt 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen,

kunna karakteriseras såsom Övergrepp från åklagaremaktens

och rättskipningens sida samt ledt till svåra lidanden för den, som

drabbats af detta klasslagstiftningens blindt huggande svärd, torde

man kunna påstå, att den personliga friheten haft och fortfarande

har mera att frukta af dessa strafflagsbestämmelsers tillvaro än af

de Övergrepp, hvartill enstaka strejkande arbetare gjort sig skyldiga

och som skulle drabbats af fullt tillräckliga straff enligt det generella

stadgandet om hot. För rättssäkerheten och för rättskipningens

auktoritet är det af nöden, att denna undantagslagstiftning, hvilkens

karaktär af uppenbar klasslag icke längre kan förnuftigtvis bestridas,

blifver ur strafflagen utmönstrad. Den dömande myndighetens äfvensom

ordningsmaktens och åklagaremaktens synnerliga oförståelse för

de sociala problemen, särskildt ådagalagd under föregående års stora

sociala strid, nödvändiggör jämväl en återgång till tidigare generella

straff bestäm m elser.

Vår förmodan att högsta domstolen, som afstyrkte åkarpslagförslaget

år 1899, komme att ådagalägga en mera skolad uppfattning

af det straffrättsliga begreppet hot, och att det sålunda kunde

blifva möjligt för den oskyldige att i sista instans få sitt förfarande

underkastadt en mera insiktsfull pröfning, har under år 1910 besannats.

Normalfallet för åkarpsförbrytelserna från 1909 års stora

arbetskonflikt ter sig nu på följande sätt. Den förmente förbrytaren

häktas af allmänna åklagaren; slappes af underrätten, dömd till en

å två månaders fängelse; hofrätten sänker straffet till böter; högsta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Isig utskottets utlåtande Nr 49.

domstolen frikänner fullständigt, men lämnar hvarken restitution

åt den oskyldige eller näpst åt åklagaren.

Dessa nakna fakta tala ett förunderligt språk. Arbetareorganisationerna

hafva måst göra stora ekonomiska uppoffringar för att

på vederbörligt sätt släpa de oskyldigas mål genom instanserna. I

de fall, där de anklagade lämnats åt sig själfva, hafva de vanligen

ådömts urbota straff i underrätten hvars dom äfven vunnit laga kraft.

Många hafva varit nödsakade att utvandra till främmande länders

drägligare arbetsförhållanden, innan den trögflytande apparaten i

våra häradsrätter hunnit fram till eu fällande dom. Hade icke

arbetareorganisationerna ingripit och bringat rättshjälp åt den enstaka

fattiga arbetaren, skulle denne aldrig hunnit fram till högsta

domstolens frikännande. Emellertid synas underdomstolarna ännu

icke taga vederbörlig hänsyn till högsta domstolens prejudikat utan

fortsätta på den hårda regimens väg.

Vår motion lyckades icke tillvinna sig bifall af 1910 års riksdag.

Det framhölls emellertid af en af de förnämsta talarne under

fjolårets debatt, att Åkarpslagen är felaktig samt »förvisso gjort mera

skada än nytta». Samme talare var sålunda af den mening, att

1899 års lagändring var ett misstag och han skulle tydligen framkommit

till samma resultat som vi själfva eller åkarpslagens afskaffande,

om han icke haft som en hufvudafsikt att bringa vår

strafflag i öfverensstämmelse med andra gällande strafflagar. Denna

öfverensstämmelse skall, enligt hans uppfattning, ske genom införande

af nya kriminaliseringar i vår strafflag. Icke blott försök i föreliggande

fall, utan försök till alla slags brott skola göras straffbara.

Men månne icke vår gällande strafflag har ett af sina få försteg

framför andra strafflagar just i den punkten, att försök i allmänhet

icke äro straffbelagda, därvid vår lag äfven följer en uråldrig

germansk straffrättsregel. 1864 års strafflag har gifvit oss

nog och öfver nog af straffbestämmelser, och någon ökning är allra

minst af behofvet påkallad. En af de bärande principerna i all

humanitär strafflagstiftning är och förblir väl den, att man endast

skall straffa i sådana fall, där det allmänna rättsmedvetandet bestämdt

så krafvel*. Och det lärer på intet sätt kunna påvisas att

något allmänt rättskraf hos vårt folk ropar på straffbeläggningar

af alla försök till brott.

Då vi sålunda ingalunda kunna vara med om att söka upphäfva

den från alla vederhäftiga håll erkända orättfärdigheten i nu

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

5

gällande lag på denna punkt genom att i större eller mindre mån

utvidga principen om försökets straffbarhet, måste vi fasthålla vid

vårt flera gånger framförda yrkande.»

Motiveringen i herr Thyréns motion är af följande lydelse: Uermotiov^M

»Andra stycket af £ 22 i 15 kap. strafflagen infördes som bekant

genom en lagändring af år 1899. Denna bestämmelse intager

i flera afseenden en särställning bland den svenska rättens straffbestämmelser.

Hedan det förhållande, att det i sagda § beskrifna

brott upptagits uti det undantagsområde, där vår strafflag låter försöksstraff

inträda, är i någon mån påfallande. Men vida mera öfverraskar

det, att straff för försök här likställts med straff för det fullbordade

brottet, och allramest, att detta straffbara försök icke motsvarar

hela det stora området af det inom paragrafen fallande fullbordade

brottet, utan endast ett närmare angifvet, starkt begränsadt

område. Om det är svårt att finna ut något skäl, hvarför ifrågavarande

försök skulle, i motsats till mordförsök, våldtägtsförsök,

mordbrandsförsök, rånförsök och öfverhufvud de allra flesta försök

i vår strafflag, straffas lika strängt som fullbordadt brott, så torde

det vara ännu svårare att utfinna något skäl, hvarför ett misslyckadt

hot att framtvinga något annat än just arbetsinställelser (jfr

t. ex. misslyckad »chantage») skall vara straffritt, under det att ett

misslyckadt hot, åsyftande ett tvång till arbetsinställelse skall icke

blott straffas utan straffas lika med fullbordadt brott.

Det kan under sådana förhållanden för ingen de! väcka förvåning,

att bestämmelsen af år 1899 visat sig vara ett synnerligen

kraftigt politiskt agitationsmedel, och att den missämja mellan klasserna,

som den bidragit att framkalla, mer än uppvägt den nytta,

den i öfrigt må hafva medfört. Det är också kanske icke alldeles

oförklarligt, om underrätterna stundom skulle hafva låtit bestämmelsens

exceptionella karaktär påverka sin tolkning af själfva brottsbeskrifningen

i paragrafen och betraktat handlingar såsom straffbart

hot, Indika de svårligen skulle haft någon tanke på att så uppfatta,

därest det icke varit fråga om arbetsinställelse.

En lagändring på denna punkt kommer således helt visst ingen

dag för tidigt. Såsom bekant, hafva upprepade gånger af enskilda

ledamöter utaf Riksdagen motioner väckts om återställande af 15: 22

Str. L. till dess ursprungliga lydelse. Eu sådan åtgärd har emellertid

ur juridisk synpunkt emot sig det afgörande skål, att den är eu

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

förändring i orätt riktning, enär hvarje mera genomgripande reform

af strafflagen icke lärer kunna undgå att bringa vår svenska strafflag

i öfverensstämmelse med andra gällande strafflagar därutinnan,

att brott öfverhufvud (bortsedt från förseelser) straffas redan på

försöksstadiet. Mellan den nu befintliga -— på ett egendomligt undantagsstadgande

beroende — och den framtida på försöksstraffets

generalisation grundade straffbarbeten skulle således inskjutas eu

kortare öfvergångstid af straffrihet. Men ett dylikt vacklande, från

straffrihet till straffbarhet (1899), från straffbarhet till straffrihet och

från straffrihet tillbaka till straffbarhet, skulle för rättsuppfattningen

i landet lätt te sig såsom ett lagstiftande på måfå och alldeles icke

vara ägnadt att vidmakthålla den nödiga känslan af lagstiftningens

säkerhet och målmedvetenhet.

Det viktiga synes därför vara, att det oförnekliga och svåra

misstag, som blifvit begånget genom 1899 års lagändring, rättas därigenom,

att åt andra stycket af 15: 22 Str. L. gifves den lydelse,

som det från början bort hafva, i det att dels det straffbara försöket

utvidgas till motsvarighet emot hela det fullbordade brottet,

dels försöksstraffet ställes till det fullbordade brottets straff i ett

förhållande, som öfverensstämmer med det i den svenska strafflagen

eljest vanliga.

Den uti ett flertal bland strafflagens försöksbestämmelser förekommande

klausulen »och blef endast genom omständigheter, som

voro af gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad»

har icke upptagits uti ifrågavarande år 1899 införda bestämmelse.

I betraktande af dels den brottsliga handlingens särskilda

beskaffenhet vid paragrafen i fråga, dels de betänkligheter,

som kunna framställas emot formuleringen af nämnda klausul, torde

densamma kunna utelämnas äfven vid ett utvidgande af försöket

till paragrafens hela omfång.

I första stycket af § 22 har allt sedan strafflagens tillkomst det

förbehåll funnits, att bestämmelsen skall inträda, endast för så vidt

gärningen icke är med högre straff särskildt belagd. Om nödvändigheten

af att just i detta fall uttryckligen framhålla eu subsidiaritet,

hvilken eljest ganska ofta måste, vid lagens tystnad, antagas

såsom en själfklar sak, kunna meningarna kanske vara delade. Då

emellertid detta förbehåll upptagits i fråga om det fullbordade brottet,

torde konsekvensen fordra, att ett motsvarande förbehåll införes

järn viil vid försöksbestämmelsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 7

Eu lagändring af nu föreslagna beskaffenhet uti g 22 kräfver

eu ändring af åtalsbestämmelsen i § 24. Särskild! i betraktande

däraf, att den i § 19 p. 6 Prom. L. Str. L. stadgade häktningsbefogenhet

uteslutes vid försöket, i och med det att straffarbete utgår

ur straffskalan, torde det icke möta någon olägenhet, att brottet

enligt 15: 22 i sill helhet föres under allmänt åtal, hälst bevisninningen

om det fullbordade brottet nästan alltid förutsätter målsägandens

förklaring, om att hans handling eller underlåtenhet verkligen

framkallats genom det af lagen förutsatta tvång.»

I det utlåtande, som af 1908 och 1910 års lagutskott afgafs i

anledning af väckta motioner om sådan ändring af 15 kap. 22 och

24 §§ strafflagen, som i herr Brantings m. fl. förevarande motion

påyrkas, anförde utskottet följande:

»Det har tämligen allmänt erkänts, att den af de ifrågavarande

motionärerna åsyftade ändring i 22 och 24 §§ af 15 kap. strafflagen,

hvilken genom lag den 10 juli 1899 genomfördes, icke uppfyller de

anspråk, som från formellt juridisk synpunkt ansetts kunna ställas

på densamma. I trots af de hysta farhågorna i detta och andra

afseenden, hvilka redan vid lagens stiftande med skärpa framhöllos,

ansågs dock behofvet af ett sådant straffrättsligt skydd, hvarom här

är fråga, vara af den tvingande natur, att de anföi’da betänkligheterna

måste fara. Den erfarenhet, som numera vunnits af lagens praktiska

tillämpning, torde emellertid icke med fog kunna påstås hafva

i allmänhet besannat de hysta farhågorna. Denna erfarenhet synes

nämligen icke visa, att det här mott större svårigheter än i andra

fall vid lagtillämpningen kunna förefinnas att af omständigheterna

vid en handlings begående med erforderlig säkerhet sluta till förefintligheten

af eu sådan rättsstridig afsikt, som i lagrummet förutsättes.

Under lagen har, såvidt utskottet kunnat finna, icke heller

hänförts andra åtgöranden än sådana, som inneburit verklig fara för

det viktiga samhällsintresse, uppehållandet af rätten för den som

vill verkställa arbete att utföra sådant, som man genom den antagna

straffbestämmelsen velat skydda. Men om sålunda erfarenheten

angående lagens tillämpning enligt utskottets mening icke gifvit vid

handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist och fördenskull

bör bringas nr giltighet, torde erfarenheten beträffande behofvet af

sådant straffskydd som det här förevarande ännu mindre gifva

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Taigutsköttel* utlåtande Nr 49.

anledning till lagens upphäfvande. I detta afseende synes utskottet

vittnesbörden allt fortfarande vara af den beskaffenhet, att det

skydd, lagen lämnar, icke utan fara kan eller bör af samhället

undvaras.»

På grund af hvad sålunda anfördes hemställde lagutskottet, att

motionerna icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad 1908 och 1910 års lagutskott sålunda anföll har utskottet

ej funnit anledning frångå.

Vidkommande därefter det i herr Thyréns motion gjorda yrkande

afses därmed att undanröja de mot ifrågavarande lagrum riktade anmärkningar

hufvudsakligen genom eu generalisering såväl af det

straffbara försöket som af den allmänna åtalsrätten i hithörande fall.

I sammanhang härmed yrkas, att i det föreslagna andra stycket af

den ifrågavarande 22 §:n straffet måtte sättas till böter eller fängelse

i stället för såsom för närvarande högst straffarbete i två år.

Enligt förslaget skulle ej blott sådant försök till tvingande till

deltagande i arbetsinställelse eller förhindrande att återgå till arbete

eller att öfvertaga erbjudet arbete, som afses i 22 §:ns nyssnämnda

stycke i dess nuvarande lydelse, utan äfven hvarje annat försök till

brott, hvarom förmäles i paragrafens första stycke, göras straffbart,

I fråga om åtalsrätten påyrkas, att denna måtte göras allmän i fråga

om alla de brott, som dels redan inbegripas, dels ock enligt motionärens

förslag skulle komma att ytterligare falla under nämnda

paragraf.

Beträffande motionärens förslag i förra hänseendet vill utskottet

erinra, att det från dennes egen utgångspunkt - det ur modern

straffrättslig synpunkt oegentliga i det här gjorda undantaget från

principen om försökets straffrihet i vår lagstiftning — knappast

synes mer tilltalande att, med oförändradt bibehållande i öfrigt af

sagda princip, gifva detta undantag den större omfattning, som af

honom förordats. Då till stöd härför hänvisas på de nyare grundsatser

i fråga om försöksstraffets större användning, som enligt

motionärens mening måste komma till uttryck i eu eventuell ny

strafflagstiftning, lär man väl, äfven under förutsättning att

motionärens i detta hänseende gjorda antagande blir besannadt,

tillsvidare böra mer än vid denna omständighet fästa sig vid den

bestående rätten och hvad däri i detta afseende gäller. I hvarje

fall skulle tydligen enligt motionärens förslag en af de såsom det

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

lagutskottets utlåtande Nr 49.

synes tyngst vägande af de gjorda anmärkningarna mot ifrågavarande

lagrum, nämligen den förmenta svårigheten med afseende

å det straffrättsliga bedömandet af det här afsedda hot, ej blott

komma att oförminskadt kvarstå, utan därjämte äfven träffa alla de

öfriga fall, som enligt sagda förslag ytterligare skulle komma att

inbegripas under lagrummet.

Om alltså utskottet icke funnit tillräckliga skäl vara anförda

för motionärens förslag i nu omförmälda del, bär utskottet ansett

afgörande betänkligheter möta mot en sådan utvidgning af den

allmänna åtalsrätten i fråga om hithörande brott, som förslaget

innebär.

I den skrifvelse af den 18 maj 1892, däri Riksdagen anhöll,

att Kung!. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke allmän

åklagare måtte berättigas att å tjänstens vägnar tala å sådana under

1 5 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser, som afsåge att genom

våld eller hot hindra annan från fortsättande af lofligt arbete, som

han åtagit sig, hvilken skrifvelse ledde till lag i ämnet af den 9 juni

1893, framhöll Riksdagen, att det syntes uppenbart, att i ifrågavarande

fall fruktan för hämnd eller andra af ett olidligt tvång

framkallade hänsyn i allmänhet förhindrade en angifvelse, som eljest

icke uteblifvit, och att det med hänsyn härtill vore af vikt, att förbrytelser

af ifrågavarande art ställdes under allmänt åtal. De skäl,

som sålunda anfördes, kunna tydligen ej gifvas giltighet i allmänhet

i fråga om brott, som åsyftas i denna §. Fastmer skulle enligt

utskottets uppfattning den föreslagna utvidgningen af åtalsrätten på

detta område på ett i förhållande till hittills gällande principer

understundom ganska stötande sätt kunna komma att ingripa

i privata förhållanden. I sådant hänseende torde endast behöfva

erinras om de jämförelsevis vanliga fall af utpressning eller af

brott mot den kroppsliga integriteten, hvilka kunna vara förenade

med omständigheter af den ömtåliga beskaffenhet, att de ej utan

vidare böra framdragas inför offentligheten — bland annat exempelvis

sådana fall af mot kvinna rikt.adt våld eller hot, som, ehuru jämförliga

med de i 12 och 14 §§ af ifrågavarande kapitel omnämnda,

likväl ej kunna därunder hänföras — och hvilka enligt gällande lag

äro att bedöma enligt 22 §:ns bestämmelser. Enligt motionärens

mer omfattande förslag skulle dessa fall komma att ytterligare ökas.

Principen om ifrågavarande brotts undantagande i allmänhet från

Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 46 Häft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

allmän åklagares åtalsrätt har också vuimit uttryck i våra grannländers,

Norges, Danmarks och Finlands strafflagar.

Beträffande den af motionären för de af honom afsedda försöksbrott

föreslagna straffskala vill utskottet, lika med hvad som

tidigare i detta afseende erinrats, framhålla, att för de hithörande

fall, där redan för närvarande försöket träffas af straff, det objektiva

moment, som betecknar skiljaktigheten mellan den afsedda effektens

inträdande och dess uteblifvande, icke kan tillerkännas samma betydelse,

som merendels eljest inom straffrätten ansetts böra ske.

Nämnda skiljaktighet synes böra gifvas större betydelse i fråga om

de af motionären åsyftade fall, där straff för försök för närvarande

ej inträder. I allt fall är straffminimum i fråga om hithörande

brott satt så lågt, att straffarbete ej torde ådömas, om ej synnerligen

försvårande omständigheter föreligga,

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

l:o) att herr Brantings in. fl. ifrågavarande

motion i förevarande del icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2: o) att herr Thyréns ifrågavarande motion

ej heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

11

Reservationer:

af herrar Widén och Högberg;

af herrar Berggren och Forsberg, som ansett, att utskottet bort

tillstyrka herr Thyréns förevarande motion;

af herrar Söderbergh, Pettersson i Södertälje och Åkerman, hvilka

hemställt,

att Riksdagen ville med anledning af de i

ämnet väckta motionerna, för sin del besluta, att

15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen erhålla följande

ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar —--belagd är.

Gör man genom våld eller sådant hot, som

i 23 § i detta kapitel omförmäles, försök till tvång,

som nu är sagdt, straffes, där gärningen ej med

svårare straff särskildt belagd är, med böter eller

fängelse.

24 §.

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af

allmän åklagare, där ej målsäganden det till sådant

åtal angifver. Ej heller må brott, som i 23

§ sägs, åtalas af annan än målsägande.

Till stöd härför har anförts

af herr Pettersson i Södertälje, med hvilken herr Söderbergh i

hufvudsak instämt:

»Såsom uti ifrågavarande motioner framhålles, innefattade de

år 1899 vidtagna ändringarna i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

anmärkningsvärda afvikelse!* från eljes gällande principer i vår

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

strafflag. (Sålunda infördes straff för försök till tvång till arbetsinställelse,

medan ej blott för försök till alla andra slag af tvång,

utan äfven för försök till andra minst lika svåra brott, såsom inbrott,

dråp etc. fortfarande blefvo straffria. Och straffet för försök

till tvång till arbetsinställelse sattes lika med straffet för det fullbordade

tvånget, medan eljes försöksbrottet straffas efter en mildare

skala än det fullbordade brottet. Dessa i och för sig betänkliga

afvikelse!’ från eljes gällande lagstiftningsprinciper uppfattades, naturligt

nog, af de organiserade arbetarne såsom ett mot dem riktadt

vapen till begagnande af arbetsgifvarne, hvilkas handlings- och rörelsefrihet

lämnats obunden. Det är därför icke alldeles utan skäl

som man betecknat 1899 års lagändring såsom ett verkligt missbruk

af lagstiftningsmakten. Härtill kommer, att samma lagändring synes

hafva fått ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde än som af

lagstiftarne torde varit afsedt, till följd af den allt bestämdare framträdande

tendensen att såsom försök till tvång genom hot’ betrakta

åtskilliga åtgärder, hvilka innebära hot, icke med något rättsstridigt,

utan med något som den tvingande haft rätt att göra. Nu

anförda förhållanden hafva föranledt, att de år 1899 verkställda

skärpningarna i 15 kap. strafflagen i ej ringa mån bidragit att öka

misstroendet och oviljan mellan samhällsklasserna. De hafva mer

än någon annan lag, som stiftats under de sista årtiondena, varit

positiva hinder för samhällsfriden.

En lagändring på denna punkt kommer därför, såsom herr

Thyrén riktigt anmärker, ingen dag för tidigt. Men denna ändring

synes icke lämpligen böra ske så som herr Branting m. fl. föreslagit,

nämligen genom att helt enkelt återställa 15: 22 strafflagen

till dess ursprungliga lydelse. En sådan åtgärd skulle nämligen

kunna missuppfattas, så att efter lagändringens verkställande alla

försök att tvinga någon att deltaga i arbetsinställelse inom vissa

kretsar ansåges vara straffria. Och några af de bestämmelser i

strafflagen, enligt hvilka ett sådant tvångsförsök skulle drabbas af

straff, äfven om 15: 22 återställes till sin ursprungliga lydelse, äro

enligt mitt förmenande ej fullt effektiva i berörda hänseende. Särskilt

gäller detta om 14: 13 och 15: 23 strafflagen. Lagändringen

torde därför böra ske så, att försök att tvinga någon att deltaga %

arbetsinställelse, då det sker genom våld eller hot, fortfarande bär straffas,

så vidt det såsom medel <invända våldet eller hotet % och för sig är

straffbart, men drabbas af (it något strängare sträft än det som nu

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

13

stadgas för hot eller det lindrigaste slaget af misshandel. Men i enlighet

med hvad ofvan anförts bör ett försök till tvång, som begagnar

sig af dylika medel, vara straffbart, vare sig det går tit på att

tvinga någon till arbetsinställelse eller till någon annan underlåtenhet

eller verksamhet.

Att, såsom herr Thvrén föreslår, ytterligare utsträcka försöksstraffet

till att gälla äfven försök till tvång med rättsenliga medel

synes mindre tilltalande redan med hänsyn till den ringa omfattning,

i hvilken vår lag i allmänhet bestraffar försök till brott. Föröfrigt

är det svårt att tillförlitligt bedöma, huruvida icke genom en

sådan generalisering af försöksstraffet eu del jämförelsevis oskyldiga

handlingar skulle komma att obehörigen kriminaliseras. I alla

händelser är det uppenbart, såsom också utskottet framhåller, att

den af herr Thyrén förordade utvidgningen af åtalsrätten på detta

område skulle komma att på ett ganska stötande sätt ingripa i

privata förhållanden.

Jag anser alltså, att med straff af böter eller fängelse böra beläggas

alla sådana försök till tvång, som tagit formen af redan i

sig själf straffbart hot eller våld, samt att på samma gång bestämmelserna

om åtalsrätten böra återföras till sin ursprungliga lydelse.»

samt af herr Åkerman:

»Redan de yttre omständigheter, under hvilka den s. k. åkarpslagen

genomdrefs, äro ägnade att rubba tilltron till dess opartiskhet.

Men ännu större betydelse måste tillmätas de anmärkningar af mera

materiellt innehåll, som kunna framställas mot denna lag. Det torde

vara nog att erinra om, att lagen innebär en principiell brytningined

de grunder, på hvilka vår lagstiftning hittills varit byggd i fråga

om försöksinstitutet. Hvarje försök att tvinga annan till deltagande

i strejk har nämligen genom åkarpslagen belagts med samma straff som

det fullbordade brottet. Och det hot, hvari försöket kan taga form,

har lämnats alldeles obestämdt. Det behöfver icke ens innefatta

hot om rättsstridig handling, än mindre vara redan i och för sig

straffbart, för att handlingen skall falla under åkarpslagen. Ett

försök att tvinga annan att begå brott, t. ex. förräderi eller mord,

att deltaga i uppror eller att föröfva någon annan brottslig gärning,

är straffbart endast om försöket skett genom våld eller sådant i och

för sig brottsligt hot (hotelse om misshandel eller annan brottslig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

garning), som omtalas i 15 kap. 23 § strafflagen. Samma gäller om

försök att tvinga annan till deltagande i lockout eller hindra honom

från att utföra eget, själfständigt arbete. Men ett försök att tvinga

annan till deltagande i strejk är däremot alltid belagdt med straff,

således äfven om det hot, hvari försöket tagit form, icke i och för

sig är brottsligt. Och detta straff kan uppgå till två års straffarbete,

medan straffet för försök till annans tvingande att begå groft

brott är högst sex månaders fängelse. För att icke tala om att

häktningsrätten vid åkarpsbrott blir i hög grad utvidgad genom att

straffarbete ingår i straffskalan.

Då, på sätt nämnts, hotets begrepp blivit i åkarpslagen lämnadt

alldeles obestämdt, kan såsom tvingande hot betraktas äfven ett i

ganska ringa mån aggressivt försök att inverka på någons öfvertygelse,

och arbetare kunna således genom en energisk tillämpning

af denna lag obehörigen hindras i sitt organisationsarbete. Därmed

öppnas äfven möjlighet att på en omväg omintetgöra strejkrätten.

Ty rätten att själf nedlägga arbetet medför såsom ovillkorlig konsekvens

rätten att öfvertala annan att icke taga den lediga platsen.

Åkarpslagen har sålunda infört ett undantagsstadgande, som saknar

hvarje analogi inom strafflagens område, samt innebär vidare eu

klasslagstiftning, i det den träffar blott den ena parten vid arbetskonflikter,

nämligen arbetstagarna. Däri ligger det fundamentalt

oriktiga, man må bedöma denna lag ur juridisk eller socialpolitisk

synpunkt.

I den af herr Thyrén afgifna motionen i detta ämne har —

det skall villigt erkännas — bortkvistats bestämmelser, som gjort

åkarpslagen till ett vidunder af lag. Men till den, socialpolitiskt

sedt, sjukaste punkten i lagen har herr Thyrén icke satt yxan, utan

har han lämnat hotet i paragrafens andra moment till sitt begrepp

lika obestämdt som förut. Då därtill kommer, att den af herr Thyrén

föreslagna allmänna kriminaliseringen af försök till tvång innebär

en betydlig utvidgning af strafflagens periferi och, utförd i lefvande

lifvet, kan medföra konsekvenser, som det icke är möjligt att ens

närmelsevis nu beräkna, samt vidare de af herr Thyrén föreslagna

stadganden om åtalsrätten redan på de af utskottet anförda grunder

synas mig icke antagliga, har jag för min del icke kunnat biträda

herr Thyréns motion.

I den af socialdemokratiska partiet framburna motionen har

upptagits det redan vid mer än ett föregående tillfälle gjorda yrkan
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 40.

15

(let om åkarpslagens uppi hafvande, så att 22 och 24 §§ i 15 kap.

strafflagen återföras till sin gamla lydelse. För en åtgärd i denna

riktning hafva vid föregående riksdagar äfven ett stort antal ledamöter

af liberala samlingspartiet uttalat sig. Denna uppfattning har

jag också biträdt, och mina sympatier äro alltjämt på den sidan.

Men genom herr Thyréns motion har frågan onekligen kommit i ett

förändradt läge och utsikterna för en enkel återgång till lagens gamla

lydelse minskats. Tv herr Thyréns förslag öppnar dock en möjlighet

att borttaga en del af åkarpslagens mest pregnanta orimligheter utan

att uppgifva det extra skydd för arbetsvilliga vid konflikter, som på

många håll anses eftersträfvansvärdt. Då emellertid å andra sidan

herr Thyréns förslag icke lärer vara i oförändrad form antagligt,

men det äf honom gifna uppslag synes böra utnyttjas för att nu

omsider få ett slut på åkarpslagens offerväsen, tillåter jag mig förorda

den medelväg mellan herr Thyréns och socialdemokratiska

partiets förslag, att med straff belägges allenast sådant försök till

tvång, som tagit formen af redan i sig själf straffbart hot eller

våld, på samma gång bestämmelserna om åtalsrätten återföras till

sin m''sprungliga lydelse och straffsatsen regleras i enlighet med herr

Thyréns förslag.»

af herr Lindqvist, som anfört följande:

_ »Utskottet framför i år för tredje gången schablonmässigt samma

motiv för sitt yrkande om af slag på socialdemokratiska riksdagsgruppens

förslag om ändring i 15 kap. strafflagen. För alla talande

och betecknande rättsfall, som af motionärerna framförts såsom bevis

för denna Jdasslags verkningar, ställer sig utskottet fortfarande

likgiltigt. Det sakförhållande, att högsta domstolen lämnar allt flera

frikännande prejudikat i dessa åkarpsmål, där underrätterna på

grund af lagens tänjbarhet dömt till hårda straff, har ej ens kunnat

bringa utskottet att åstadkomma ett enda nytt skid för sitt afslag

på den föreslagna lagändringen.

Allt fortfarande kvarstå dock alla vådor i följd af denna åkarpslag,

och det nya uppslag, som i år motionsvis framförts för att bortlyfta

klassmärket från ifrågavarande lagbestämmelse, lämnar ingen

som helst garanti för att dessa vådor skulle bortfalla genom en

dylik förändrings genomförande.

Af dessa skäl och med stöd af de motiv, som vid upprepade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

lagutskottets utlåtande Nr 49.

tillfällen framförts i de från socialdemokratiska riksdagsgruppen i

ämnet väckta motionerna, får jag hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att

22 och 21 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla

samma lydelse, som de hade före deras genom

lagen den 10 juli 1899 antagna nya lydelse.»

Herrar Lindhagen, Jansson i Edsbäcken och Ersson hafva anhållit

få antecknadt, att de ej deltagit i behandlingen af detta ärende

inom utskottet.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.