Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående ändring i lagen om stadsplan och tomtindelning.

1911-02-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:5, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående ändring i lagen om stadsplan och tomtindelning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr

5.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 februari 1911 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.

Maj:t angående ändring i lagen om stadsplan och tomtindelning.

I en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 3, har herr friherre Erik Palmstierna hemställt, att Riksdagen i skrifvelse

till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga

en utredning i syfte att åstadkomma sådana bestämmelser uti lagen om

stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, hvarigenom såväl samhällets

rätt till utfående af ersättning för afstånd gatumark bättre betryggas

än enligt gällande stadgande som äfven den osäkerhet, hvilken

nu förefinnes, angående tiden för fastighetsägares utgörande af denna

ersättning, undanröjes, samt att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill denna utredning må föranleda.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Enligt nu gällande bestämmelser uti lagen om stadsplan och tomtindelning

skall mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna

gator, torg och andra allmänna platser afstås till staden (§ 8). Eör

denna mark njuter den, som af markens afträdaude skada lider, ersättning

(§ 14) i enlighet med de särskilda stadganden för olika fall lagen

föreskrifver. Å andra sidan är ägare af tomt vid gata, som efter lagens

ikraftträdande upplåtes för allmänt begagnande, skyldig ersätta staden

värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt, dock ej till större

bredd än nio meter (§ 31). Jlenna ersättning skall utgifvns, då efter

Bihang Ull Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Af it. tf Haft. (Kr 5.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 5.

stadsplans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan

gatan upplåtits för allmänt begagnande (§ 33).

Såsom garanti för denna ersättnings utfående må staden kräfva, att

viss säkerhet, som af byggnadsnämnden godkännes, ställes, innan nybyggnad

må företagas (§ 33 mom. 3). Angående beskaffenheten af denna

säkerhet har lagen i öfrigt icke yttrat sig, något som hos stadsmyndigheterna

vållat stor tvekan. Uti en stad har vederbörande myndighet

fordrat utgifvande af skuldsedel, löpande med 6 % ränta, uti en annan

kräfves förbindelse med godkänd borgen, att tomtägaren >i laga tid och

ordning utgifter den ersättning, som det enligt lag åligger honom att

gälda för värdet af den mark», som finnes utmed tomten. Andra kommuner

återigen anse sig icke kunna nöja sig med mindre betryggande

säkerhet än inteckning i tomten, alldenstund det lätt kan hända, att,

sedan borgensmännen blifvit insolventa eller borgensförbindelsen öfvei

10 år gammal, tomtägaren är urståndsatt att ställa ny säkerhet och

staden således riskerar att gå miste om all ersättning. Den uppfattningen

synes i allmänhet gorå sig gällande, att om ersättningen inom

viss kort tid skall utgifvas (om gatan redan är utlagd eller vidgad framför

tomten), må enbär borgensförbindelse vara tillräcklig. Aär däremot

en längre tid väntas förflyta, innan ersättning skall utgifvas (då gatan

icke är och icke omedelbart väntas bli utlagd eller vidgad framför tomten),

torde realsäkerhet böra fordras utan någon som helst räntevinst, hvilket

ej torde ha varit lagstiftarnas mening.

Gifvetvis är det emellertid i många fall ytterst svårt att beräkna,

när den tidpunkt kan inträffa, då ersättningen skall erläggas. Det beror,

som af det ofvanstående framgår, dels af när gatan blir upplåten till allmänt

begagnande, dels af när nybyggnad enligt lagens mening äger rum.

Många omständigheter kunna spela in, hvilka fördröja utförandet

af den gatureglering, som stadsplanens genomförande innebär. En

ändring i planen kan behöfva vidtagas, anstånd med dess utförande inom

visst område på grund af särskilda orsaker behöfva sökas, oaktadt gatumark

redan förvärfvats, eller andra orsaker spela in, som uppskjuta gatuarbetets

igångssättande och trafikledens öppnande. Under tiden kunna

fastigheterna utmed gatan flera gånger ha hunnit byta ägare.

Än oberäkneligare är det, när nybyggnad kan komma att ske.

Det finns många exempel på att byggnadslof blifvit sökt men ej fullföljdt,

oaktadt de bestämmelser, som vanligen pläga förekomma i byggnadsordningarna,

att tomt inom vissa år efter dess lämnande skall vala be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 5. 3

byggd. Ritningar kunna behöfva ändras, medel saknas o. a., som

förorsakar, att den tilltänkta byggnadsplanen helt eller delvis uppgifves.

På detta sätt kunna tidsintervallerna från gatumarkens förvärfvande åt

staden till dess upplåtande för allmänt begagnande och från denna tidpunkt

till fullföljandet af lämnadt byggnadslof å nybyggnads uppförande

bli i hög grad förlängda, hvarigenom stadens fordringar på ersättning

blifva alltmer osäkra. Särskildt när det är fråga om nybyggnad å bebyggda

fastigheter (enligt kungl. kung. den 18 jan. 1908) utmed väg,

som genom stadsplans fastställande å område på landet blifvit gatumark,

blir tidpunkten för ersättningens utgifvande så framskjuten, att det kan

ifrågasättas, om samhället får åtnjuta densamma. Det kan dröja långa

tider efter det gatumarken afståtts, kanske en hel generation, innan

någon nybyggnad blir verkställd. Samhället skall då dels ha i minnet

sin fordran på ersättning, så att säkerhet härför kräfves, när byggnadslof

sölces, dels äfven vara beredt att, när nybyggnaden verkställts, uttaga

beloppet, hvars storlek först efter alla dessa år skall fixeras. Under

tiden har samhället möjligen själft hunnit bli inkorporeradt eller andra

förändringar skett med detsamma, kvilka medfört, att de gamla fordringarna

kanske fallit i glömska.

Men äfven om man anser, att kommunen bör kunna så tillvarataga

sina egna intressen, att de äfven uti här åsyftade fall noga bevakas,

kan det näppeligen befinnas riktigt, att ersättningen skall utbetalas åratal

efter gatumarkens afstående af fastighetsägare, hvilka icke ha någon

kännedom om den uppgörelse, som en gång skett med samhället, och för öfrigt

sväfva uti okunnighet om stadsplanelagens speciella stadganden eller den

tolkning till desamma, Kungl. Maj:t utfärdat genom förutnämnda kungörelse.

Jag vill beröra ett mycket vanligt exempel.

Någonstädes utanför eu stad eller i närheten af industriplats börjar

småningom ett egnakemssamkälle uppstå. När det vuxit till viss storlek,

finner sig kungl. befallningshafvande föranlåten (§ 37) att göra framställning

om stadsplans fastställande för området. Så sker, och det nya

municipalsamhället börjar tillämpa stadsplanen samt förvärfvar gatumarken

af egnakemsinnekafvarna. Aren gå och de fullvuxna barnen

efterträda föräldrarna uti hemmet. De behöfva utvidga detsamma och

söka byggnadslof därtill. Då kommer nämnden emellertid och säger:

»Donna utvidgning är enligt kungl. kungörelsen den 18 januari 1908

att till nybyggnad hänföra, emedan det är fråga om till-, på- eller ombyggnad

af huset samt så stora förändringar i afseende på inredningen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

att de äro jämförliga med ombyggnaden. Ni får inte bygga, förrän Ad

fått säkerhet att ni återbetalar den gallmark föräldrarna en gång sålt till

staden.»

Dylika exempel kunna förväntas bli vanliga, och jag vill i detta

sammanhang påpeka, hurusom vid inkorporeringar, då ett flertal små

oreglerade samhällen intagas i stadsplan — t. ex. Brännkyrka sockens

inkorporering med Stockholm — förhållanden af här nämndt slag kunna

inträda oftare än man vid lagens antagande torde ha förutsett.

Såväl från respektive samhälles som fastighetsägarnas sida är det

tydligen angeläget, att någon förändring i berörda afseenden sker. Det

är emellertid särdeles svårt att utan föregående utredning ange i hvad

riktning reformen borde gå. Enligt kommitterades förslag 1904, hvari

bestämmes, att ersättningen skall utgifvas, då gatan upplåtits till allmänt

begagnande samt tomten blifvit bebyggd, undgås här nämnda olägenheter

— ehuru det är svårt afgöra, när tomt skall anses vara bebyggd

— men å andra sidan får staden icke någon ersättning, när nybyggnad

verkställes i annat fall än å obebyggd tomt, utom då (kommittébetänkandet

§ 22) en gatuutvidgning medför rätt att vid gata uppföra högre

byggnad än förut. Stadsplans fastställande innebär likväl så stora fördelar

för fastighetsägarna, att de under alla förhållanden synas böra

lämna bidrag till dess genomförande.

En annan utväg är den af kommitterade omnämnda (sid. 94), att

ersättningen i ungefärlig öfverensstämmelse med norsk lag och den

svenska lagens af den 1 maj 1885 stadgande om att utflyttningsbidrag

in. in. vid laga skifte, äfven om tomten kommer i annan ägares hand,

skall utgå med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

tillkommer enskild ränteägare för afgäld af fast egendom. Härigenom

blir stadens säkerhet för ersättningens utfående fullgod, och

eventuella nya fastighetsägare kunna i tid få kännedom om storleken

af det belopp, som på grund af lagens bestämmelser graverar egendomen.

Kommitterade ville emellertid med hänsyn till den hos oss rådande motviljan

för s. k. tyst förmånsrätt icke framlägga förslag i denna riktning.

Måhända det kan befinnas lämpligt att lämna samhället rätt att

omedelbart vid gatumarkens afstående af fastighetsägaren kräfva förbindelse,

att ersättning för densamma skall lämnas enligt lag efter gatans

upplåtande till allmänt begagnande, dock ej senare än exempelvis tio år

efter det att detta ägt rum. Härigenom skulle på samma gång samhället få

större säkerhet att utfå ersättningen, och denna i flertalet fall bli erlagd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

5

af den, som får den omedelbara fördelen af stadsplaneringen. Efterkommandes

ersättningsskyldighet torde härigenom i väsentlig mån ha inskränkts.

Hvilken metod, som bör användas, kan likväl först en utredning

ge vid handen.»

I 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning, hvilken trädt

i kraft den 1 januari 1908, har, såsom motionären erinrat, den förut i

vår lagstiftning icke upptagna grundsats uttalats, att ägare af tomt vid

gata skall vara skyldig att enligt närmare angifna regler till vederbörande

samhälle upplåta eller ersätta gallmark invid hans tomt. Sådan

ersättning skall, beräknad efter gatumarkens värde vid tiden för

ersättningens utgifvande, af tomtägare erläggas, då efter stadsplans fastställande

nybyggnad — i vissa fall nybyggnad invid den nya gatan —

blifvit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande.

För att trygga samhällets rätt till ersättningen har stadgats,

att nybyggnad å tomt ej må företagas, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden

ställt säkerhet för ersättningens utgifvande, som af nämnden

godkännes. För det fall, att gata på angifvet sätt vidgats hafva analoga

föreskrifter meddelats.

Motionären förmenar nu, att sagda bestämmelser äro otillfredsställande

såväl för samhället, hvars trygghet att verkligen utfå den nämnda

ersättningen ej syntes vara tillräcklig, som äfven för tomtägaren, för hvilken

den osäkerhet denne i fråga om ersättningen, särskildt beträffande tidpunkten

för dess utgifvande, syntes vara underkastad gentemot staden,

vore till afsevärd olägenhet.

I det kommittéförslag, som ligger till grund för omförmälda lag,

hade i förevarande hänseende stadgats, att ersättningen, som enligt förslaget

skulle beräknas efter det belopp, samhället själft utgifvit för gatumarken,

skulle utbetalas, då gatan upplåtits till allmänt begagnande samt

tomten blifvit bebyggd. Ersättning, som då ej var till beloppet fastställd,

skulle erläggas senast tre månader efter det sådant skett. Innan

tomten Ilek bebyggas, skulle säkerhet för ersättningen af tomtägaren

ställas, hvarjämte, intill dess betalningsskyldigheten af honom fullgjorts,

han skulle kunna af rätten förbjudas att hafva utgång från tomten

åt gatan. Motsvarande skulle gälla, då gata vidgades.

Kommittén motiverade sitt förslag i förevarande del på följande sätt:

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 5.

»Samhällets rätt att utbekomma den bestämda ersättningen för gatumark

inträder naturligtvis icke förr, än gatan blifvit upplåten till allmänt

begagnande, och tomtägaren bör icke förpliktas att utgifva ersättningen,

innan ban efter tomtens bebyggande drager full nytta af gatuanläggningen.

Skulle i något fall ersättningsbeloppet vid den sålunda

angifna tidpunkten icke vara fastställdt, bör tomtägaren hafva anstånd

med ersättningens utgifvande under någon tid efter det sådant skett;

och är denna tid föreslagen till tre månader.

Kommitterade hafva haft under särskild ompröfning frågan att på

något sätt bereda samhället säkerhet för ersättningens utbekommande.

En utväg vore att i ungefärlig öfverensstämmelse med norsk lag och i

likhet med hvad som genom lagen den 1 maj 1885 är stadgadt om utflyttningsbidrag

m. m. vid laga skifte föreskrifva, att ersättningen, äiven

om tomten kommer i annan ägares hand, skall utgå därur med enahanda

förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer

enskild ränteägare för afgäld af fast egendom. En dylik bestämmelse

kan icke anses träda eventuella inteckningshafvares rätt för nära, då,

såsom ofta framhållits, tomten just" genom gatans anläggning får eu

ökning i värde, som mer än motsvarar det ersättningsbelopp, tomtägaren

har att utgifva; men med hänsyn till den hos oss rådande motviljan mot

de så kallade tysta förmånsrätterna hafva kommitterade icke ansett sig

böra framlägga förslag i dylik riktning, utan i stället föreslagit, att tomtägare,

intill dess honom åliggande betalningsskyldighet blifvit fullgjord,

må, där samhället det yrkar, af rätten förbjudas att hafva utgång från

tomten åt gatan, en bestämmelse, som åtminstone i fråga om effektivitet

icke torde lämna något öfrigt att önska. Det kan ej heller sägas ligga

någon orättvisa i att, då tomtägaren undandrager sig att gälda föreskrifvet

bidrag till gatans åstadkommande, förbjuda honom att begagna gatan

såsom utfarts väg för tomten.

På det att samhället, utan att behöfva tillgripa så stränga åtgärder

som nyss föreslagits, likväl må kunna påräkna att bekomma detsamma

tillkommande ersättningsbelopp, har föreslagits, att tomtägare ej skulle

vara berättigad att bebygga tomt åt gata, som blifvit till allmänt begagnande

upplåten, innan han ställt säkerhet för ersättningens utgifvande.

Att meddela motsvarande föreskrift för tomtägare, som vill bygga vid

en ännu icke för allmänt begagnande upplåten gata, har icke ansetts

tillrådligt med hänsyn till den långa tid, som kan komma att förflyta,

innan ersättningen i och med gatans upplåtande förfaller till betalning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Kr 5.

och svårigheten att därunder vid gällande kraft bevara därför ställda

säkerheter. Det tillkommer naturligtvis byggnadsnämnden att vid behandling

af ansökan om byggnadslof pröfva den bjudna säkerheten, som

väl i de flesta fall kommer att utgöras af borgen. Är tomtägaren missnöjd

med nämndens beslut, får han klaga däröfver i vanlig ordning.»

Mot kommitténs förslag beträffande särskildt den tidpunkt, som

borde vara afgörande för bestämmande af ersättningens belopp, anmärktes

såväl inom högsta domstolen som af föredragande departementschefen,

att detsamma, särskildt för det fall, att marken af vederbörande samhälle

förvärfvats för längre tid tillbaka, kunde vålla, att ersättningsskyldigheten

blefve mycket ojämnt fördelad mellan tomtägarna. Den enda grund, som

medgåfve skipande af full rättvisa mellan dessa, syntes vara gatumarkens

värde såsom sådan vid tiden för ersättningens utgifvande. Beträffande

kommitténs förslag i fråga om bestämmande af sistnämnda

tidpunkt framhöll föredragande departementschefen, att i åtskilliga af de

öfver förslaget afgifna utlåtanden däremot anmärkts, att det vore svårt

att afgöra, när tomt skulle anses bebyggd. Då dessa anmärkningar

synts befogade, hade hänsyn till dem ansetts böra tagas. Vidare erinrade

departementschefen, att emot kommittéförslagets bestämmelse om rätt för

staden att till säkerhot för ersättningens utbekommande utverka förbud för

tomtägaren att hafva utgång åt gatan från flera håll framkommit anmärkningar,

som gingo därpå ut, att verkställigheten af rättens beslut

skulle vara förenad med åtskilliga svårigheter, och att tomtägaren i

många fall kunde genom öfverenskommelse med någon granne bereda

sig utfartsväg öfver dennes tomt. Den med sagda bestämmelse åsyftade verkan

ansåg departementschefen kunna vinnas genom ett stadgande, att nybyggnad

ej finge å tomt uppföras, innan tomtägaren ställt af byggnadsnämnden

godkänd säkerhet för den ifrågavarande ersättningens utgifvande.

Det särskilda utskott vid 1907 års riksdag, som behandlade förevarande

ämne, anförde beträffande bär berörda ersättningsfrågor bland

annat, att det syntes kunna förväntas, att dessa frågor i de flesta fall

skulle varda lösta genom öfverenskommelse mellan samhället och tomtägaren

utan anlitande af de föreslagna lagbestämmelserna. Båda parterna

hade ju gemensamt intresse af att gata utmed tomten upplätes

för allmänt begagnande, och då härtill komme, att tomtägarens ersättningsskyldighet

i allt fall förr eller senare skulle inträda, borde en uppgörelse

jämförelsevis lätt kunna bringas till stånd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 5.

Motionären synes hafva förutsatt, att de brister, han i angifna hänseenden

funnit vidlåda den gällande lagstiftningen, skulle kunna afhjälpas

genom en återgång till kommitténs omförmälda förslag, att den

åsyftade ersättningen skulle utgifvas, då gata upplåtits till allmänt begagnande

samt tomten blifvit bebyggd, eller ock genom upptagande af den

redan af kommittén underkända utvägen, att staden för utfående af ersättningen

i fråga tillerkändes viss förmånsrätt i vederbörande fastighet. Det

synes emellertid utskottet, som om de invändningar, Indika, på sätt ofvan

angifvits, redan före tillkomsten af den ifrågavarande lagen gjordes

mot sagda båda förslag, fortfarande ägde giltighet. Ej heller kan utskottet

finna tillräckliga skäl vara anförda för upptagande af motionärens

tredje förslag, att den ifrågavarande rätten till ersättning skulle, vid

äfventyr af dess förlust, af staden göras gällande inom tio år från gatans

upplåtande till allmänt begagnande. Ett stadgande i sådan riktning

synes i hvarje fall ej ägnadt att, såsom motionären åsyftar, bättre än

som kan anses ske genom gällande lagstiftning trygga samhällets rätt till

ersättningens utbekommande.

Förutnämnda kommitté har i sitt betänkande framhållit önskvärdheten

för hvarje samhälle, hvarå stadsplanclagen äger tillämpning, att

tillgång finnes till en liggare för tomter och därmed jämförliga lägenheter,

i hvilken tomtägare och andra utan omgång kunna inhämta

upplysningar om bland annat de af kommittén föreslagna, mi omhandlade

ersättningar. I sådant syfte föreslog kommittén ett särskildt tillägg

till byggnadsstadgan för rikets städer af innehåll, att hos byggnadsnämnden

skulla föras tomtbok, hvari för hvarje tomt eller lägenhet anteckning

gjordes om alla tomten eller lägenheten rörande beslut i fråga

om stadsplans eller tomtindelnings genomförande m. m. Sedermera har

frågan härom upptagits af kommittén för afgifvande af förslag till byggnadsstadga

för riket i dess den 20 mars 1909 afgifna betänkande, däri

dock af anförda skäl uttrycklig föreskrift upptagits endast om skyldighet

för byggnadsnämnd att föra på angifvet sätt beskaffadt register angående

samhällets fastigheter — enligt hvad kommittén i sin motivering framhåller,

vederbörande naturligen obetaget att, där så finnes lämpligt, an

ordna registret i form af tomtbok.

Det torde kunna antagas, att genom dylika och andra liknande

praktiska lämpligketsåtgärder mycket skall kunna vinnas för undanröjande

såväl för samhällena som för tomtägarna af do olägenheter, hvilka

i det af motionären åsyftade hänseendet må kunna förefinnas. I hvarje

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

9

fall lär ytterligare erfarenhet böra afbidas beträffande såväl verkningarna

af nu berörda rättsregler som utvägen för botande af dem till äfventyrs

vidlådande brister, innan statsmakterna ingripa med nu ifrågasatta lagändringar.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST IIÅKANSON.

Reservationer:

Herrar Widén, Berggren, Ersson och Petrén hafva anfört följande:

»Af hvad motionären anfört synes oss framgå, hvad som ock bestyrkes

genom upplysningar, som inhämtats af Svenska stadsförbundet,

att bestämmelserna i stadsplanelagen rörande tomtägares skyldighet att

ersätta värdet af gatumarlc icke äro tillfredsställande. I städer, där

fråga härom uppkommit, har ock visat sig osäkerhet angående dessa

bestämmelsers rätta tillämpning. Särskild! måste det medföra olägenheter,

att tidpunkten, då denna ersättning skall bestämmas och utgifvas,

kan, äfven sedan gata upplåtits till allmänt begagnande, komma att

undanskjutas till en obestämd framtid. Likaså, och såsom en följd häraf,

att ersättningen icke kan med gällande verkan enhetligt och på en

gång fastslås för samtliga tomter vid en upplåten gata, hvarigenom

möjlighet saknas för såväl samhället som tomtägaren att beräkna, till

hvilket belopp ersättningen skall uppgå. Härigenom möter ock svårighet

att rätt afmäta den säkerhet, som tomtägaren i visst fall är skyldig

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. !> Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

att ställa för ersättningens utgifvande. I all synnerhet måste dessa

olägenheter framträda för det fall, att gata vidgas och på grund däraf

ersättning för gatumark skall utgifvas.

Rörande beskaffenheten och omfattningen af den säkerhet, som bör

affordras tomtägarna, har det ock visat sig önskvärdt, att större enhet

kunde vinnas.

Det synes oss lämpligt, att den omarbetning af ifrågavarande bestämmelser,

hvaraf behof alltså framträdt, kunde komma till stånd,

innan ett ordnande i större omfattning af här omhandlade rättsförhållanden

behöft i städerna företagas.

Då en ändring af stadsplanelagen jämväl i annat afseende blifvit

af Riksdagen begärd och är föremål för Kungl. Maj:ts bepröfvande, hafva

vi ansett, att Riksdagen bör hos Kungl. Maj:t framhålla äfven här berörda

missförhållanden. Och hafva vi på grund häraf ansett, att utskottet

bort hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t efter verkställd utredning må utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring af lagen om stadsplan och tomtindelning den

31 augusti 1907, att rättsförhållandet mellan staden

och tomtägare i afseende å ersättning för värdet af

gatumark varder på ett mera ändamålsenligt sätt

ordnadt, än nu är fallet.»

Herr Lindhagen har anfört:

»Då det ansetts, att en minoritet inom lagutskottet ej äger att begagna

sig af den genom nyss skedd grundlagsändring utskottet tillerkända

rätt att i sin hemställan i anledning af väckt motion utvidga

det i motionen framställda yrkande, finner jag mig nödsakad att instämma

i öfriga reservanters hemställan.

För min del håller jag emellertid före, hvilket jag jämväl ansett

böra inflyta i reservationens motivering, att en reform i förevarande

ämne bör i främsta rummet gå i den riktning, att gatumarken från början

i skälig omfattning tillsläppes gratis till samhället, så att man ej behöfver

gå den omvägen, att samhället först skall betala gatumarken och

sedan någon gång i framtiden ta ut ersättning af tomtägaren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

11

Vanligaste förhållandet är nämligen, att det är en person eller ett

bolag, som exploaterar ett område för försäljning af tomter. I detta

fall bör gatumarken rättvisligen genast utan omgångar afstås kostnadsfritt

till samhället. Tomterna få nämligen genom samhället själft och

gatornas utläggning ett högre värde. Med nu gällande lagstiftning går

det merendels till så, att gatumarkens ägare får betaldt af samhället för

gatumarken och sedan af tomtköparne uttar för andra gången enahanda

betalning i de genom gatuanordningarne höjda tomtvärdena. Och sedan

får samhället, frånsedt egna besvär och förluster, den obehagliga och

orättrådiga uppgiften, att af en tomtinnehafvare uttaga för andra gången

hvad denne i själfva verket redan betalt till gatumarkens ursprungliga

ägare.

Det är också bekant, att gällande lags ståndpunkt innebar ett

skattande åt det formellt juridiska äganderättsbegreppets doktrin,

som åstadkommer så mycket olyckor för de sakliga värdena. Det an

sågs för den juridiska rättskänslan alldeles oförenligt, att ett afstående

af mark skulle i och för sig under några förhållanden kunna ifrågasättas

utan ersättning. Om detta är rättvist eller icke i följd af saklig

hänsyn, betyder inför det juridiska åskådningssättet ej något.

Enligt min mening bör således, som sagdt, en omarbetning af lagen

i förevarande del främst taga hänsyn till det af mig ofvan utvecklade

betraktelsesätt, hvilket ej förhindrar, att undantag kunna och äfven böra

iakttagas för andra skäliga fall.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.