Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 51

1911-05-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:51, Lagutskottets utlåtande Nr 51

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1911 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående dels afösning af torpares, bolagsarrendatorers

och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner,

dels aflösning af lägenhetsinnehafvares besittningar på

enskilda domäner, dels ock expropriation i vissa fall af

mark för bildande af nya jordbruk m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft nedan intagna, inom

Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

nr 239 af herrar Carl Lindhagen, Hjälmar Branting, Herm. Lindqvist,

C. G. Lindley, A. C. Lindblad, Ernst Söderberg, Knut A. Tengdahl,

J. Hasselquist, Hj. Rissén, J. Th. Johansson, Sven Persson, K. A. Borg,

Carl Winberg, Erik Palmstierna, J. Åberg, J. A. Wallin, N. Edv. Lindberg,

C. E. Svensson, E. C. Kropp, Värner Rydén, Sven Linders, Nils

Persson, O. H. Waldén, Aug. Nilsson, A. Christiernson, G. A. Strömberg,

F. W. Thorsson, Emil Kristensson, G. A. Rundgren, N. A:son Berg,

J. Forssell, E. A. Leksell, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson och L. J.

Carlsson samt nr 240 och 241 af herrar Carl Lindhagen, Sven Linders

och Nils Persson.

Motionen nr 239 är af följande lydelse:

»Genom feodalväsendet kom i de flesta Europas stater småbondeklassen

uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till fullständig

lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse för

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 48 Höft. (Nr 51.) 1

Herr Lindhagens

m. fl

motion nr 239

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

att återgifva jordens brukare friheten. Denna rörelse, som gjorde sig

gällande öfverallt, där feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afsilning

först i midten af 1800-talet. Böndernas emancipation bedrefs på

vissa håll med kraft, på andra mera likgiltigt och med ständiga förhinder.

Medlen växlade från fullständig reduktion till en bönderna

pålagd betungande utlösningsskyldighet. Resultaten blefvo också mycket

olika, allteftersom målmedvetenhet, ingripande i rätt tid och omtanke

äfven i det lilla gjorde sig gällande eller icke.

Början till uppkomsten af ett sådant feodalväsende har icke heller

varit främmande för vårt land. Men detta stäfjades i tid genom de

kända reduktionerna, riktade första gången mot katolska prästerskapets

och den sista gången mot den svenska högadelns jordvälde. Dessa

statshandlingar verkade, att Sverige under förenämnda rörelses höjdpunkt

i det öfriga Europa stod tämligen oberördt af densamma.

Emellertid lämnades orubbade en stor del af de adliga godsen,

hvilka sedan här och hvar alltmer utvidgats. Under tidernas lopp ha

dessutom af företagsamma händer bildats nya storgods genom inköp

och sammanslagning af småbondejord. Stora trakter af vårt lands

bästa jordbruksjord upptagas därför nu så godt som uteslutande af

omfattande så kallade herrgårdar, hvilka jämte sitt eget jordbruk

behärska eu myckenhet småbruk på hemmansdelar och torp.

Vid sidan af dessa godsbildningar har uppstått en vida mäktigare,

af den moderna industrialismen uppburen feodalism, grundad företrädesvis

i landets skogsrikedom och grundlagd först af bruksrörelsen, sedan

äfven af sågverksindustrien och numera jämväl af pappersmasseindustrien

och andra fabrikationer med skog som råvara, hvartill kommer sockerbetindustriens

jordinköp. Just vid den tidpunkt, då sträfvandena utomlands

att störta feodalväldet afdomnade, mångenstädes dock med mycket

ofullkomligt resultat, tog hos oss den nya industriella feodalbildningen

ett synnerligt uppsving, särskildt i följd af trävarukonjunkturernas uppblomstring

på världsmarknaden. Småbondehemman folio och falla fortfarande

i mängd för skogsköpare och staten har, sorgligt att säga, på

allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att samtidigt utkasta sina skogar,

hemman, torp och nybyggen till ett lättfånget byte för lystmätet.

Af dessa orsaker har för närvarande i Sverige uppkommit ett

utbildadt och omfattande feodalsystem: dels en jordbruksfeodalism och

dels framförallt en industriell feodalism, under hvilka makter stora

samhällsklasser af torpare, bolagsarrendatorer och lägenhetsliafvare slafva.

Därtill komma ett stort antal torpare och lägenhetshafvare, lydande

äfven under smärre gårdar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande 2Vr 51.

Man behöfver bär endast erinra om den stora mängden bolagsarrendatorer

på så kallade bolagsbemman i Norrland och Dalarne samt

i Värmland, Dalsland, Västmanland, Uppland, Södermanland, Närike,

Småland, östra delen af Bohuslän, norra Västergötland o. s. v., om

myckenheten torpare och lägenhetshafvare på dessa domäner, på de

vidsträckta herrgårdstrakterna mångenstädes i riket, på skattelösta

rekognitionsskogar och på enskilda gårdar öfverallt i landet, om de

talrika lägenhetshafvare särskildt, som slagit sig ned antingen själfrådigt

på andras ägor utan någon erinran från jordägarens sida eller

ock på grund af dennes muntliga samtycke. En särskild uppmärksamhet

kräfva därjämte alla dessa af kronan i gångna tider till bruksrörelsen

anslagna hemman och torp, hvilkas åbor förbehållits en viss

själfständig besittningsrätt men dock småningom egenmäktigt fråntagits

den af bruksägarna, utan att kronan vårdat sig om att stå

åborna bi.

Om den stora af statsmakten, stödd på de ofrälse stånden, verkställda

reduktionen af adelns jordagods läses nu i den officiella läroboken

i historia, att denna statshandling var i sin begynnelse en oundviklig

och rättvis sak och i det hela medförde stora fördelar för landet,

då därigenom »egendomen blef jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet

och allmogen återvann sin forna själfständighet».

Vår tids ofrälse klasser ha anledning att falla i egna tankar vid

denna berättelse. Skulle det ej äfven nu behöfvas, att egendomen

blefve jämnare fördelad? Breder sig ej äfven nu öfver landet ett stormansvälde,

den moderna feodalismen och den moderna kapitalismen,

hvarpå det borde göras ett slut? Förefinnes ej äfven nu en allmoge

af kufvade småbrukare och en beroende arbetareklass, som borde återvinna

sin själfständighet? Och i sådan händelse skulle icke äfven för

vår tid allt detta vara en rättvis sak och medföra stora fördelar för

landet?

Det måste komma en tid, då jorden och särskildt kronans gamla

egendomar, praktiskt taget, återbördas alla. På denna händelsernas

gång kunna dock de lefvande generationerna ej rimligtvis vänta. Redan

nu måste befrielseverket på ett genomgripande sätt begynna.

Detta sker endast genom att det icke blott sättes en damm för feodalism

ens vidare framfärd, utan äfven vidtages en aflösning afjorden ytterst

genom expropriation (tvångsaflösning).

Hvad då särskildt angår de beroende små jordbruken, behöfver

ständigt betonas den stora bristen i sträfvandena för småbruk, att man

ej med allvar vill inlåta sig ens på att upprätthålla redan färdiga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 51.

jordbruk, som årligen i mängd och säkerligen i vida större utsträckning,

än de nya som skapas, icke blott stanna i växten utan gå tillbaka

eller alldeles ödeläggas både till jord och byggnader på torp,

bolagshemman och liknande domäner. Denna förödelse ses med jämnmod,

därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga uppfattningen

och de enskilda intressen, som ha gagn af densamma, icke går an att

ingripa mot olyckan själf. Det är en privaträtt att hålla stora klasser

af landets innevånare i ett jordbundet beroende af enskilde.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ej, att staten

skall efter expropriation själf öfvertaga dessa jordbruk och deras skötsel,

och icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk

eller ske i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och

i den mån brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att

öfvertaga jorden. På åtskilliga ställen ha brukarna det jämförelsevis

bra, och så länge det fortfar och brukare ej påfordra en aflösning,

finnes ej anledning till ingripande.

Det ömsesidiga frivilliga aftalet kommer också fortfarande att

blifva utgångspunkt för aflösningen. Det nya är, att statsmakten inträder

såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och

maktlöse jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen

kommer till stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta

allt, som bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste

villkor, så att den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den

familj, som suttit på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma.

Men för att ej äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det

ett yttersta maktmedel. Detta yttersta medel är expropriation. Eu

dylik expropriationslagstiftning skall säkerligen här liksom eljest i stor

utsträckning göra sig själf öfverflödig, i det den förmår framtvinga

enskilda uppgörelser, som eljest ej skulle kommit till stånd. Enligt

mångas mening skall en rationell jordvärdeafgift medföra enahanda

verkan.

Det måste som sagdt särskild! betonas, att den nu ifrågasatta

aflösningen ej kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum efter nu

stadgade och tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konstra

eradt marknadsvärde får ej tjäna till ledning och någon vinst i

regeln ej heller beräknas, åtminstone ej när det gäller utbrytning ur

stora jordbesittningar och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen

varit donationsjord från kronan.

Vidare måste, enligt hvad erfarenheten lärt oss, aflösningen förbindas

med villkor, som upprätthålla ändamålet samt omöjliggöra, att

jorden återfaller i främmande händer.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51. 5

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnas ställning,

intill dess aflösningen hunnit äga rum. Detta kan nämligen

taga lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning

kanske tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åtgärder

måste också ingå stadgad rätt för den, som sitter eller länge

suttit å jorden att öfvertaga densamma samt en sträng uppsikt öfver,

att jordägaren ej får tillfälle att förekomma aflösningen genom att

dessförinnan bortdrifva brukarna och inlägga jorden med fastighetens

öfriga ägor.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande

saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen

och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens

rätt;

2:o) grunddragen för organisationen af denna statsverksamhet;

8:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta

maktmedel (expropriation), som skall förläna allvar åt förhandlingarne

om frivillig uppgörelse samt taga vid, när aftal ej kan komma till

stånd;

4:o) upprätthållande af ändamålet med jordens aflösning, äfvensom

liufvudvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde (sättet

för amortering af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

Med åberopande tillika af de utförligare framställningarne i enahanda

syfte i motionen inom Andra kammaren åren 1909 (nr 111) och

1910 (nr 148) hemställes alltså,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder

i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande och

brukarnes frigörelse från beroende, i erforderliga fall och under för

framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom

expropriation (tvångsaflösning) af torpares, bolagsarrendatorers och

deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner.»

I motionen nr 240 hafva herr Lindhagen m. fl. anfört följande:

»En föregående motion, nr 239, hvari ifrågasatts tvångsaflösning

af beroende småbruk, innefattar ock grunder för enahanda frigörelse

i skäliga fall af beroende lägenheter.

Riksdagen har redan år 1907 begärt förslag till »åtgärder särskildt

med anlitande af expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen

och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning

bor eller kan uppstå, i enlighet med hvad i skrifvelsen närmare

Herr Lindhagens

m. fl.

motion nr 240.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Xr 51.

angifvits, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena

med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning

erforderlig tomtmark». Särskildt ville man befria husägare, som endast

hade viss tids tomtupplåtelse, från beroendet af jordägaren.

Med lika stort skäl kan emellertid samma hjälp påfordras af

lägenhetsägare i en myckenhet andra fall. Det klagas från alla håll

i landet öfver den bekymmersamma ställning, hvari små bostadsägare

befinna sig, som ej haft annan utväg än att utan betryggande villkor

på jordägarens nåd slå sig ned på ett litet stycke mark samt där

uppfört en bostad åt sin familj och kanske äfven odlat något därikring.

Det kan icke vara riktigt, att dessa människor skola vara beröfvade

allt skydd och merendels på det ena eller andra sättet utan ersättning

fråntagas hvad de med arbete och kostnader nedlagt på jorden.

På grund häraf och då expropriationskommittén i sitt förslag

inskränkt sig till hvad 1907 års riksdag ifrågasatt, hemställes,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder

i ändamål att äfven i andra skäliga fall utöfver dem,

som åsyftats i 1907 års förenämnda riksdagsskrifvelse, må kunna åstadkommas

aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af lägenhetshafvares

besittningar på enskilda domäner.»

Herr Lindhagens

m. fl.

motion nr 241.

Motionen nr 241 är af följande lydelse:

»Uti två föregående motioner (nr 239 och 240) har påyrkats åtgärder

för att i skäliga fall befria beroende småbrukare och lägenhetsinnehafvare

från jordägarens godtycke genom tvångsaflösning af småbruket

eller lägenheten.

En annan tvingande nödvändighet är, att staten har ett medel i

sin hand, hvarigenom i erforderliga fall kan anskaffas mark till nya

jordbruk samt till nya lägenheter för bostäder eller andra samhällsnyttiga

ändamål.

Det är nämligen så, att på många håll finnes ingen sådan jord att

få, därför att jorden ligger under storgods (bolagsdomäner eller herrgårdar).

På andra trakter åter, där jord hålles till salu, sker det oftast

på spekulation till ockerpris. Jord måste därför mångenstädes tvångsvis

anskaffas och med hänsyn till folkets stora fattigdom förvärfvas

utan någon oförtjänt vinst för jordägaren. Detta mål kan vinnas genom

en förnuftig expropriation och enligt mångas förvissning äfven genom

en afgift på det samhälleliga jordvärdet.

Norrlandskommittén föreslog expropriationsvägen för bildande af

nya jordbruk på bolagsman inom Norrland och Dalarne. Men det är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51. 7

klart, att medlet äfven i erforderliga fall är behöfligt för öfriga delar

af riket.

Riksdagen förordade år 1907 expropriationsvägen för anskaffande

af bostadsmark men endast för de områden på landet, där en sammanträngd

befolkning bodde eller kunde uppstå. Äfven här måste sägas,

att medlet är behöfligt i många andra händelser såsom ock erfarenheten

ådagalagt.

Då jordvärdeafgift i vårt land ännu är en mera aflägsen och

outredd utväg än expropriation, som vunnit stadgadt insteg i lagstiftningen,

hemställes nu alltså,

att Riksdagen ville hos Kung!. Maj:t anhålla:

l:o) att vid pröfning af Norrlandskommitténs förslag om expropriation

af bolagsmark för bildande af nja jordbruk äfven måtte tagas

i öfvervägande förslagets tillämpning i skäliga fall på storgods inom

det öfriga riket;

2:o) att vid pröfning af 1907 års riksdagsskrivelse om expropriation

af mark för bland annat nya bostäder på områden å landet, där

en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, måtte tagas i öfvervägande

förslagets skäliga tillämpning äfven i andra tillämpliga fall;

3ro) att vid öfvervägande af bestämmelserna om jordlösen för den

i föregående två punkter omförmälda expropriation måtte tagas afgörande

hänsyn till folkets fattigdom och någon oförtjänt vinst under

inga förhållanden beredas den stora jordägaren.»

I en af herr Lindhagen in. fl. under förlidet års Riksdag afgifven

motion framställdes liknande yrkande som nu i motionen nr 239 föreligger.

Den sålunda afgifna motionen blef på hemställan af lagutskottet

afslagen af Riksdagens båda kamrar. I sitt yttrande öfver motionen

erinrade utskottet bland annat, hurusom norrlandskommitténs majoritet i sitt

betänkande föreslagit vissa åtgärder för att från trävaruindustriens egendomar

åt allmogen bereda lägenheter, lämpliga för odling. Kommittén tänkte

sig, att detta skulle kunna ske genom tillsättande i hvarje län af en kommission,

bestående af lämpliga, af Konungen utsedda personer, livilka

skulle hafva till uppgift att på frivillighetens väg söka förmå ägarna till

afstående af den för berörda ändamål behöfliga jorden. För att emellertid

äga tillgång till kraftigare medel för nående af nämnda syfte än underhandlingens

föreslog kommittén tillämpning under vissa förutsättningar

af expropriationsinstitutet. Det af kommittén för sådant ändamål uppgjorda

lagförslaget ingick såsom ett led i de öfriga förslag, kommittén

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

afgaf, och hvilka, som bekant, resulterat i flere särskilda lagar. Tre

reservanter inom kommittén funno kommitténs förslag- i denna del gå

längre än omständigheterna påkallade och ansågo sig därför icke kunna

biträda kommitténs förslag.

Motionärerna syntes, anförde vidare utskottet, efter mönster af

nämnda förslag åsyfta, att en expropriationsrätt af den art, som den

nyss nämnda, måtte för hela landet införas, men gälla icke särskildt

trävaruindustriens jord eller ouppodlad jord eller jord af viss beskaffenhet,

utan generellt all jord, som af ägaren upplåtits till brukare.

Utskottet fann det ur olika synpunkter önskvärdt, att mindre

jordbruk bildades, och att åtgärder därför vidtoges. I fråga däremot

om de medel, som därvid borde anlitas, ansåg sig utskottet böra taga

afstånd från motionärernas förslag.

Särskildt framhöll utskottet i fråga om den föreslagna expropriationsrätten,

att den enligt utskottets mening uppenbarligen vore en rätt för undantagsfall,

som enligt sin natur måste handhafvas med stor begränsning.

Det vore dessutom ett kändt sakförhållande, huru jämsides med minskningen

mångenstädes af landsbygdens befolkning och det större tilloppet till

städerna, som vore kännetecknande för vår tid, styckningen fortginge af

de större jordpossessionerna till mindre brukningsområden, hvilka ofta

förvärfvades af mindre bemedlade under betingelser, som vore för sådant

ändamål lämpade. De åtgärder af olika slag, som från det allmännas

sida vidtoges för underlättande för mindre bemedlade att bereda sig

egen jord, ansåg utskottet vara alltför väl kända för att behöfva uppräknas.

Med ett fortgående å den härvid inslagna riktningen syntes

utskottet ännu mycket mera kunna göras och äfven stå att vinna.

Utom de betänkligheter, som af 1910 års lagutskott sålunda framställts

mot en så vidsträckt användning af expropriationsinstitutet, som

i samtliga ifrågavarande motioner påyrkats, och hvilka betänkligheter

utskottet delar, synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida därigenom

verkligen skulle beredas en sådan bättre ställning för de kategorier torpare,

arrendatorer m. fl., som af motionärerna åsyftas.

De lägenheter, som af torparna innehafvas, torde således i många

fall vara för små för att ensamt det till dem hörande jordbruk skall

kunna föda sin ägare. Likasom ofta torpen och de skyldigheter, som

åligga deras innehafvare, äro behöfliga för de större jordbruk, dit de

höra, måste det enligt utskottets mening å andra sidan mången gång

vara en angelägenhet af vikt äfven för torparna själfva att från nämnda

jordbruk få det stöd i ekonomiskt afseende, som för närvarande meren
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

dels lämnas dem och som skulle bortfalla med en ställning sådan som

den motionärerna vilja bereda dem.

Hvad för öfrigt beträffar frågan om lämpliga åtgärder till förbättrande

af torparklassens ställning, synas sådana åtgärder, som de af

motionärerna föreslagna, för närvarande så mycket mindre böra af Riksdagen

vidtagas som frågan därom från statsmakternas sida tilldragit sig

uppmärksamhet och jämväl varit föremål för behandling af särskilda

tillkallade sakkunniga, som den 6 innevarande maj afgifvit sitt betänkande,

till hvilket utskottet i detta hänseende får hänvisa.

Beträffande bolagsarrendatorerna har som bekant äfven frågan om

deras ställning tillvunnit sig särskilt beaktande med hänsyn till förhållandena

i Norrland, där ju också gäller den särskilda norrländska

arrendelagen, hvilken från och med den 1 september 1909 trädt i tilllämpning.

Verkningarna af denna lag lära ännu icke kunna med någon

tillförlitlighet bedömas. I öfriga delar af landet torde bolagsarrendatorernas

ställning i allmänhet ej vara sämre än andra arrendatorers. Då

i allt fall äfven för dem gäller en jämförelsevis ny lagstiftning, med

hvilken, utskottet veterligen, missnöje icke försports, synes anledning

icke heller föreligga att nu till behandling upptaga frågan om sådana

särskilda åtgärder till deras förmån, ytterst syftande till expropriation,

som af motionärerna nu föreslås.

I motionerna nr 240 och nr 241, däri påyrkats expropriation af

dels redan bestående jordbesittningar, dels mark för bildande af nya

jordbruk, har af motionärerna åberopats Riksdagens skrifvelse den 30

april 1907, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd

utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål att vid

fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd

befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande

sätt än hittills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller

för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Denna skrifvelse utgår från att, därest å någon ort boningshus

till större antal uppförts på annan mark än husägarnas och dessa tillföljd

häraf blifvit utsatta för de i skrifvelsen närmare omförmälda

olägenheter, det vore ett allmänt behof, att marken exproprierades för

tryggande af dessa ägares ställning. Vidare förutsättes i skrifvelsen,

att det allmännas intresse kunde kräfva, att ett samhälle, till förekommande

af nämnda olägenheter, tillförsäkrades äganderätten till mark,

Bihang till Biksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 48 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

öfver hvilken byggnadsverksamheten inom samhället kunde antagas

snart komma att utbreda sig.

Af de skäl, som ligga till grund för denna skrifvelse, kan sålunda

enligt utskottets uppfattning icke slutas till behofvet af någon sådan

allmän expropriationsrätt för den enskilde, som af motionärerna ifrågasättes.

Expropriationslagstiftningskommittén har också i sitt den 15 september

1910 afgifna betänkande ansett den här ifrågasatta expropriationsanledningen

till förmån för kronan, kommun eller municipalsamhälle

ingå under den af kommittén uppställda allmänna förutsättningen för

rätt till expropriation och endast meddelat särskilda bestämmelser angående

hur med den sålunda förvärfvade marken skall förfaras.

Såsom ofvan erinrats, föreslog norrlandskommittén, att expropriation

i vissa fall skulle kunna anlitas för att åstadkomma nya jordbruk. Under

2:o) i motionen nr 241 ifrågasattes nu, att detta förslag, som för de

landsdelar detsamma är afsedt, ännu är under pröfning, skulle göras

tillämpligt äfven inom öfriga delar af riket. Af hvad förut anförts

torde framgå, att nämnda förslag föranledts af särskilda missförhållanden

i berörda landsdelar. Om motsvarande förhållanden i öfriga delar af

riket föreligger ingen utredning.

Med hänsyn jämväl till nu antydda betänkligheter mot motionärernas

förslag i sistberörda delar kan utskottet alltså ej biträda desamma.

Af hvad ofvan anförts följer, att utskottet icke heller kan tillstyrka

det under 3:o) i sistnämnda motion gjorda yrkande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

l:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 239,

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 240,

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och

3:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 241,

ej heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

11

Reservation:

af herr Lindhagen, som anfört

beträffande utskottets hemställan under l:o):

»Utskottet har liksom förra året afstyrkt motionen och på samma

skäl som då, endast med den skillnaden att här och hvar i styckena

strukits de krassaste uttrycken för hvad som ligger under afstyrkande!

Tankegången finns lika fullt där ändå. Men utlåtandet har därigenom

blifvit utvärtes än mera frigjordt från principiella synpunkter och gripbara

hållpunkter, och jag kan därför icke såsom i fjol gifva utskottet

det erkännandet, att det ''åtminstone uppriktigt och oförbehållsamt utan

spegelfäkteri fört till strids de stora motsättningarne i samhället’.

Hvad som nu särskildt tilldrager sig uppmärksamheten är emellertid,

att samtliga liberala reservanter från förra året försvunnit och krupit

in under bolagshögerns hatt. Partilinjerna i jordprogrammen klarna,

ehuruväl det vore ännu viktigare att genom samverkan de mest betryckta

i samhället någon gång erhölle ordentliga handtag för att

komma ut ur sin nödställda belägenhet.

Motionen är icke något universalmedel, och den begär själf, att

dess förslag skall få utföras med lämpor. Men den fastslår en viktig

grundsats, nämligen att de ifrågavarande samhällsklassernas frigörelse från

jordbundet beroende icke kommer till stånd, så länge man utgår ifrån

att det är den stora jordägaren, som först och sist äger att efter sin

vilja och sitt intresse bestämma om en aflösning skall ske, när den skall

ske, hvad som skall afstås, hur mycket som skall betalas, i hvilken

ordning betalningen skall ske och hvem som skall öfvertaga jorden.

Antagligen kommer i Andra kammaren att i år liksom i fjol hållas ett

utförligt anförande i syfte att visa hur ''praktiskt’ det är att sålunda

lämna allt hufvudsakligen åt slumpen. Man kommer därvid äfven att

med de gynnsammaste exempel från någon viss trakt söka ådagalägga,

att redan genomförd lagstiftning möjligen kan därstädes för ögonblicket

lägga ett visst band på den store jordägarens godtycke i utöfningen

.allenast af något enstaka bland hans många ofvannämnda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

maktbefogenheter. Men under allt detta ''praktiska’ famlande blundar

man för den skriande, gripande verkligheten. 31 an glömmer, att de

mäktige ^ blott behöfva bida sin tid, man glömmer alla de vanligaste

tallen, då något sådant bidande icke alls behöfver äga rum, man slätar

öfver alla den enskilda jordägarens Övergrepp, då han obunden af lag

skrider till egenmäktig handling, och man har i synnerhet ingen enda

tanke till öfvers för all titeblifven hjälp just där den kanske mest behöfves.

Det är den stora plundringen och utsugningen, som döljer

sig mestadels under denna praktik’. Detta tillåter jag mig erinra om

i detta sammanhang, då jag enligt läkares föreskrift blir förhindrad att

i kammaren bemöta det antydda anförandet.

Ett par saker i utskottets motivering föranleda följande erinringar.

Gifvetvis vidhåller utskottet det vanliga argumentet, att expropriation

vore till endast för undantagsfall och måste handhafvas med stol*

begränsning. En dylik blödighet förspordes emellertid icke, då det

nyligen inom Riksdagen var fråga om Tolkkriget kring sjön Skagern’.

Bolagshögern och de liberala juristerna kräfde hänsynslöst rätt för aktieägare

i vattenfall att genom uppdämning expropriera bort från småbönder

deras jord, äfven om det ledde till att de senare ej vidare kunde lifnära

sig af jordbruket och sålunda faktiskt förlorade hem och härd. Men

så gällde det då också expropriation af småfolkets jordegendom till

förmån för kapitalister. Här är förhållandet det motsatta, och då enar

man sig naturligtvis om att hålla alla expropriationstankar på afstånd

i det längsta.

Utskottet anser sig äfven till utfyllnad af sin motivering böra

yttra, att åtgärder i motionens syfte, i hvad rörer torpareklassen, så

mycket mindre böra af Riksdagen behandlas, som frågan tilldragit sig

statsmakternas uppmärksamhet och behandlats af ''sakkunnige’, som däri

nyss afgifvit ett betänkande. I detta tages emellertid afstånd just från så

vidtgående åtgärder, som föreslagits i motionen, hvadan ur dennas synpunkt

så mycket mera ett uttalande i dess syfte är på sin plats. Detta

betänkande sysslar dessutom ej med bolagsaiTendatorer m. fl. Däremot

framför det omsider äfven officiellt den tanken, som bland annat i denna

motion betonats, eller att egnahemslånerörelsen bör inriktas främst på

friköp af redan färdiga småbruk och lägenheter på annans mark. Denna

lilla reform, som ensamt för sig dock är i stort sedt ett jDalliativ, skall

kanske nu blifva den förevändning, bakom hvilken den stora jordägarens

ensamvilja skall fortfarande i ofvan angifna afseenden få fritt drifva

sitt spel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande jNV 51.

Under åberopande äfven af motiveringen till min reservation i

ämnet år 1910 (lagutskottets utlåtande nr 46) hemställes,

att motionen nr 239 måtte af Riksdagen bifallas.»

beträffande utskottets hemställan under 2:o):

»Vidkommande den fråga, som här föreligger, bär verkligen i det

ofvannämnda nyligen afgifna betänkandet förordats tvångsaflösning under

vissa förutsättningar. Därmed är liksom genom norrlandskommitténs

samt 1907 års riksdags motsvarande förslag gärdet uppgifvet för motstånd

mot expropriation till främjande af alla ifrågavarande viktiga sociala

ändamål. Endast genom advoktyr lärer man kunna här uppdraga

någon hållbar principiell skillnad mellan exempelvis färdiga småbruk och

färdiga lägenheter.

Utskottet iakttager också en försiktig tystnad på denna punkt af

kommitterades förslag. För att emellertid stödja förslagets tankar i

denna del, hemställes,

att motionen nr 240 måtte af Riksdagen bifallas.»

beträffande utskottets hemställan under 3:o);

»Rörande den här föreliggande frågan om anskaffande af mark till

nya jordbruk och nya bostadslägenheter hemställes,

att motionen nr 241 måtte af Riksdagen bifallas.»

Herr Ersson har anhållit få antecknadt, att han ej deltagit i behandlingen

af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.