Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

1911-05-05 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:52, Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till Riksdagen kansli den 17 maj 1911 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen

den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 245, har herr Carl Lindhagen yrkat, att Riksdagen måtte för sin del

besluta sådant tillägg i lagen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, att

lagen förklarades ej skola gälla gent emot kronan, eller, om detta ej kunde

bifallas, att lagen förklarades ej skola gälla gentemot kronan för den tid,

som kunde antagas åtgå för vederbörlig utredning om kronans jorddonationer.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Den romerska rätten stadgade, att häfd såsom åtkomst till fast egendom

icke gällde emot bland andra staten. Denna rättsprincip har sedan

gått igen i många efterföljande lagstiftningar jämväl i nutiden. Äfven

* uti den författning om häfd, som gällde hos oss före tillkomsten af 1881

års lag, nämligen förklaringen den 14 maj 1805, återfinnes samma

grundsats. %ttt

Nya lagberedningen tog i sitt den 28 december 1879 afgifna lagförslag

i ämnet afstånd från en dylik skillnad med hänsyn till egendom,

som må utgöra föremål för häfd. Den viktiga frågan ägnade beredningen

blott en flyktig uppmärksamhet i förbigående i sitt betänkande, hvilkct

härom innehåller följande: »En dylik inskränkning synes ej hvila på fullgiltig

grund och bidrager endast att i viss mån bibehålla det tillstånd af

osäkerhet, som häfdinstitutet åsyftar att undanröja. Den omständighet att

en egendom någon gång i tiden blifvit afhänd kronan eller allmän inrättning

kan naturligtvis icke vara känd för den, som i god tro efter lång

Bihang till Ril;sd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 49 Höft. (Nr 52.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

tids förlopp förvärfvar egendomen, men möjligheten att vinna häfd skulle

för all framtid vara betagen. Därest gällande lags bestämmelser efterlefvas

vid pröfning af sökt lagfart, synes det emellertid osannolikt, att lagfart

kan komma att beviljas å någon egendom af nyssnämnda slag eller att,

om genom något förbiseende lagfarten beviljas, detta förhållande icke genast

skulle upptäckas af kronans ombudsmän. Då enligt den häfdelag, beredningen

föreslagit, erhållen lagfart utgör ett hufvudvillkor för häfden,

förefinnes således så mycket mindre anledning att för ifrågavarande jordägare

göra något undantag från allmänna regeln, som dessa jämväl i öfrigt

vanligen a ro i tillfälle att öfver sina egendomar hålla en lika, om ej mera

verksam uppsikt än den, som i allmänhet står den enskilde sakägaren till

buds i de händelser, hvilka vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets

tillämpande.»

Uti den till 1881 års Riksdag aflåtna propositionen i ämnet samt

riksdagsförhandlingarna förekomma, så vidt jag kunnat inhämta, icke någon

antydning om, att denna sak ens blifvit uppmärksammad.

Den gamla grundsatsen att statsjord ej kunde afhändas staten genom

häfd, synes dock ej hafva bort kastas öfver bord, utan närmare undersökning

och blott på det lättvindiga antagandet att en dylik inskränkning ej

syntes hvila på fullgiltig grund.

En sådan grund har säkerligen också varit, att det allmänna bör behålla

sin jordegendomen och att staten behöfde ett särskildt skydd i detta

afseende gentemot de enskilda intressena, hvilka alltid sökt och fortfarande

söka till egen fördel plundra staten på dess egendom icke minst

genom den talan och de befogenheter, dessa enskilda intressen kunnat tillvälla

sig såsom målsmän för staten själf.

Ett sådant plundringens århundrade var i vår historia adertonhundratalet.

Och man misstager sig nog icke särdeles mycket, om man betecknar

1881 års lag såsom kronan på verket. Det åberopade stora behofvet

af en ytterligare effektivitet å häfdeinstitutet bottnade nog innerst i de

hotande efterräkningarna, som en gång måste komma på alla dessa utsväfningar.

Särdeles oriktigt är lagberedningens antagande, att förbiseenden till

kronans nackdel genast upptäckas af kronans ombudsmän och att kronan

vanligen är i tillfälle att öfver sina egendomar hålla en lika om ej mera

vaksam uppsikt än den, som i allmänhet står den enskilda sakägaren till

buds. Af många både förlåtliga och oförlåtliga skäl förhåller det sig som

bekant alldeles tvärtom. Detta är ju också ganska förklarligt. Det möter

synnerliga svårigheter för kronan att bevaka sin rätt på grund af dels den

väldiga och invecklade omfattningen af dess rättsanspråk, dels den tunga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

apparat, som måste sättas i gång för att göra dem gällande, och dels

det bristande intresset, ofta nog ytterligare paralyseradt af ett motsatt

enskildt intresse hos kronans officiella'' målsmän, att med kraft föra kronans

talan.

Oafsedt nu befogenheten af 1881 års lags ståndpunkt i frågan är det

emellertid klart, att i följd af nyssnämnda förhållanden en myckenhet

möjligheter att göra sin rätt gällande går på grund af nämnda lag för

kronan förlorad under den långa och vidlyftiga utredning, med hvilken

kammarkollegium nu är sysselsatt. Erfarenhet härom lär ock redan ha

vunnits.

Äfven nya lagberedningens förslag till jordabalk upptar i 2 kap. 16 §

af förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom bestämmelser

om häfd såsom jordafång, hvilka ytterligare kringskära möjligheterna för

det allmänna att återvinna jord, som obehörigen afhändts detsamma.

Huruvida någon afsikt här varit att ytterligare förekomma de på många

håll så illa sedda kronoprocesserna, framgår icke af den skrifna motiveringen.

Egendomligt är emellertid, att kammarkollegium, ehuru representant

för landets största jordägare kronan, från hvilken dessutom enskildes

jordbesittningar på så många underliga vägar härflyta, icke i likhet

med en mängd andra myndigheter blifvit hörd öfver lagberedningens

förslag.

Med anledningen af de till Konungen ingifna petitionerna, rörande

kronans jorddonationer till industrien, hvilka petitioner remitterats till

kammarkollegium, ingafs den 3 november 1910 till Konungen en petition

med framhållande af vikten att till nästa riksdag aflåta förslag om den

tjuguåriga häfdens afbrytande emot kronan. Denna petition har ej föranledt

någon åtgärd ännu, ej ens remitterats till kammarkollegium.

1 detta sammanhang må erinras om den faktiska lagstiftningsmakt,

som domstolarne tillvällat sig, genom att i strid mot rimlighet och rättvisa

i en mängd fall, såsom i processerna om rekognitionsskogarna, helt enkelt

bortse från villkoren för donationerna och anlägga formella åskådningssätt,

fullständigt främmande för det sakliga innehållet.

Äfven äga vi ett betecknande minnesmärke öfver sträfvandena från

deras sida, som haft gagn af en sådan rättsskipning, att genom lagstiftning

utplåna alla spår, som kunna vara vägledande för eftervärldens efterräkningar.

På motion i Första kammaren beslöt nämligen 1898 års Riksdag

för sin del, att hvad i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman

stadgas därom, att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de

bruk, hvarunder de lyda, skall upphöra att gälla, hvarjämte beslöts en

häraf föranledd ändring af 30 § af lagen om hemmansklyfning m. rn.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Kr 52.

Ett liknande försök gjordes redan 1886 genom en inom Första kammaren

väckt motion, men afvisades då af Riksdagen.

Beslutet vid 1898 års riksdag grundades åter därpå, att högsta domstolen

genom flera domar den 8 juni 1897 förklarat bestämmelsen om

hemmanens oskiljaktighet från bruken icke äga någon betydelse, samt därför

ogillat kronans återvinningstalan, ehuru den stöddes på, att bruksrörelsen

nedlagts eller hemman kommit i annans ägo än bruksägarens. Vederbörande

utskott hemställde, att bestämmelsen därför borde upphöra äfven i

öfriga afseenden, helst dess bibehållande kunde genom osäkerhet angående

äganderätten till rekognitionshemman »framkalla anspråk och förvecklingar

af flera slag».

Detta riksdagsbeslut tillkom också genom en öfverrumpling från

vederbörande intressenters sida. Ingen utomstående i Riksdagen förstod

att se upp vid tillfället. Men inför nu stundande tider, då insikten börjar

vakna om nödvändigheten med hänsyn till fattigdomen i landet att återförvärfva

orättfånget kronogods eller kräfva betalning för bortslumpade

domäner, så böra äfven sådana misstag, till den kraft det må hafva, rättas.»

Varande af Med anledning af de i motionen lämnade uppgifter har utskottet i den

kollegium, ordning, som föreskrifves i § 46 riksdagsordningen, begärt yttrande från

kammarkollegium i fråga om

dels hvilka slag af i motionen afsedda, kronan tillhöriga fastigheter,

den hos kollegium pågående utredningen omfattade,

och dels huruvida och i hvad mån ett upphäfvande, såsom i motionen

påyrkats, af förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd kunde

hafva betydelse för resultatet af utredningen med hänsyn till kronans rätt

att återvinna sagda fastigheter, där de blifvit kronan afhända.

I anledning häraf har till utskottet från kollegium inkommit till

Konungen ställdt yttrande, hvilket med uteslutande af ingressen är af

följande lydelse:

»Jämlikt nådig befallning i Eders Kungl. Maj:ts härå aflåtna nådiga

remiss denna dag får kollegium till en början beträffande hithörande ämnen

i underdånighet anföra följande.

Genom särskilda nådiga remisser dels den 10 och dels den 31 december

1909 dels ock den 17 oktober 1910 har kollegium fått sig anbefalldt

att till Eders Kungl. Maj:t afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af

gjorda underdåniga framställningar med begäran om anställande af undersökning

och vidtagande af annan åtgärd för bevakande af kronans rätt

med afseende å vissa slag af egendomar, som af kronan upplåtits till industriens

understöd. Härvid hafva berörda egendomar, som sammanfattats

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

5

under benämningen »kronans jorddonationer till industrien», af sökandena

hänförts till nedannämnda hufvudgrupper; och har i afseende härå, bland

annat, meddelats följande.

A) Till bruksrörelsens understöd upplåtna hemman och torp, hvarå åbo

funnits.

Utöfver stora skogsanslag hade bruksrörelsen gynnats med jordtilldelningar

på det sätt att till bruksrörelsens understöd anslagits en mängd

kronohemman och torp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för bruksägare

att framför åbon skattelösa dylika egendomar. Förhållandet mellan bruksägaren

och åbon hade man sökt ordna genom särskilda bestämmelser, och

blef sedermera jämlikt nådiga kungörelserna den 24 maj 1878 och den 23

december 1881 medgifvet, att åbon finge öfverlåta sin åborätt till bruksägaren

och den sistnämnde sin skattemannarätt till åbon.

B) Rekognitionsskogar.

Bland kronans donationer af skogar till industriens understöd borde

främst bemärkas de förnämligast under 16- och 1700-talen till bergshandteringens

främjande anslagna skogar.

i allmänhet hade för dessa skogar erlagts en viss rekognitionsafgift,

i följd hvaraf dessa egendomar med ett gemensamt namn kallats rekognitionsskogar.

Numera kunde man skilja endast mellan rekognitionsskogar

samt de i bergskollegii cirkulärbref den 29 mars 1824 omförmälda grufskogar

och grufallmänningar, hvilka ej finge till skatte lösas och som

jämväl blefve till erläggande af rekognitionsafgift uppförda.

Hvad då anginge de egentliga rekognitionsskogarna, hade desamma,

där de ej blifvit under en mera bestämd besittningsrätt upplåtna, i allmänhet

blifvit på grund af särskilda bestämmelser indelade till hemman

och skattesålda med villkor att hemmanen skulle vara oskiljaktigt förenade

med det bruk, till hvars understöd rekognitionsskogen varit anslagen.

Emellertid hade på väckt motion inom Riksdagens Första kammare

1898 års Riksdag för sin del beslutit att för författningarnas föreskrift

om skatteköpta rekognitionshemmans oskiljaktighet med bruken skulle

upphöra att gälla äfvensom att i följd däraf förbehåll i berörda syfte ej

vidare skulle intagas i blifvande skattebref. Detta förslag godkändes

ock af Kungl. Maj:t, hvarpå förordning i ämnet utkom den 22 december 1898.

C) Sågverkens stockfångstprivilegier.

Företrädesvis inom de norra länen hade sågverken gynnats med privilegier

å årlig stockfångst å kronans skogar mot en viss stubböresafgift.

Dessa privilegier hade tillkommit under 1700-talet samt långt in på

1800-talet.

Vid afvittringen inom Gäfleborgs och Jämtlands län hade åt sågverk,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

som åtnjutit dylika privilegier, i ersättning härför anvisats bestämda områden,

som blifvit till hemman indelade och skattlagda. Några stockfångstprivilegier

funnes ej vidare inom dessa län. En så beskaffad områdestilldelning

hade äfven förekommit vid afvittring inom andra län. Däremot

hade inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län utbrytning

af stockfångst ägt rum äfven på det sätt att till sågverk, utrustade med

dylika privilegier, småningom anvisats visst aftaget skogsområde, från

hvilket de mot erläggande af skogsränta ägde uttaga den årliga stockfångst,

som å privilegierna ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift.

Efter år 1886 hade träffats upprepade aftal mellan kronan

och innehafvare af stockfångstområden, hvarigenom de senare till kronans

fria disposition afstått områdena under förbehåll att få under vissa år

verkställa en vidsträcktare afverkning än som medgåfves i stockfångstprivilegierna.

D) Andra jorddonationer till industrien.

Hit hörde ofvannämnda grufskogar och grufallmänningar, äfven kallade

statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar. Dessa skogar,

hvilka ej finge till skatte lösas, stode under domänstyrelsens inseende.

Nådiga förordningen den 27 maj 1898 innehölle bestämmelser angående

skötseln af dessa skogar.

Såsom alldeles fristående donationer till industrien upptoges:

1) Kengis bruks- och bergsfrälseegendom i Paj ala socken, 2) Meldercreutzka

och Hermelinska bergverks- och odlingsdistriktena mellan Luleå

och Kalix alfvar, 3) Palmstruchska odlings- och skogsdistriktet på norra

sidan af Piteå älf, 4) Korpfors och Resundsfors järnverksanläggningar med

därtill anslagna skogar och 5) Awafors masugns och Hvitåfors bruks koldistriktsskog.

1 sammanhang med afvittringen hade reglering skett af

dessa privilegier. Stora områden hade härvid frångått privilegiehafvarne

och medtagits i den allmänna afvittringstilldelningen. Härutinnan borde

dock verkställas utredning till utrönande af i hvilken omfattning delar af

dessa jordområden ändock till följd af privilegierna bibehållits vid bruks-,

grufve- och sågverksindustrien. Sålunda skulle många hemman, som nu

disponerades af Gellivarebolaget, härröra från den Meldercreutzka stiftelsen.

Bolag hade jämväl på ansökan erhållit ny byggesrätt till en stor myckenhet

nybyggen särskilda i Norrbottens län. En närmare utredning härom

saknades. Öfverloppsmarker hade ock vid afvittringen disponerats på ett

sätt som påkallade särskild undersökning till bevarande af kronans rätt i

berörda hänseende.

Vidare tilåter sig kollegium beträffande det utredningsarbete, som

sålunda åligger kollegium, anföra följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Omförmälda kronodonationer, med undantag af de under afdelningarna

A och B upptagna, hafva förut på sin tid varit föremål för vidlyftiga

utredningar, som innefattas i särskilda underdåniga utlåtanden, åfgifna

af kollegium dels den 20 december 1864 i anledning af väckt fråga

om undersökning af de angående jord och skogar inom Norrbottens län

utfärdade privilegier och dels den 30 maj 1870 angående privilegii stockfångst

för sågverken i Västerbottens län, af den är 1868 tillsatta skogskommitté

den 21 december 1860 angående de norrländska järn- och sågverksprivilegierna

samt af kommerskollegium och domänstyrelsen gemensamt

den 23 november 1896 rörande statens till bergshandteringens understöd

anslagna skogar. Vid den ytterligare undersökning härutinnan, som ännu

torde återstå, synes den sålunda redan verkställda utredningen blifva till

väsentlig hjälp och ledning.

Väl har i samband med de rättegångar, som å kronans vägnar utförts

beträffande yrkad återgång af skattemannarätten till rekognitionshemman

och lägenheter, å kollegii advokatfiskalskontor verkställts viss undersökning

rörande de under hfdelningen B upptagna egendomar. Den utredning rörande

rekognitionsskogarna, som sålunda åstadkommits, synes ej vara uttömmande

och torde i flera afseenden böra kompletteras. På sätt kollegium

särskildt framhållit i sitt den 7 april detta år afgifna underdåniga

utlåtande i fråga om uppgjordt förslag till öfverenskommelse mellan Stockholms

stad och kronan angående tillgodogörande af Storgysingen med

flera vattenfall i Dalälfven, har vid skattläggning af vissa utmed Dalälfven

befintliga rekognitionsskogar ansenliga sträckor dylik skogsmark alldeles

afglömts, till följd hvaraf dessa från skattläggning uteslutna marker såsom

saknande all jordeboksbeteckning ej vidare anträffas i gällande jordeböcker.

Enligt hvad byråchefen i landtmäteristyrelsen Eriksson meddelat undertecknad

Björkman lärer dylikt »förbiseende» rätt ofta hafva passerat

vid skattläggning af rekognitionsskogar landet rundt. En ingående undersökning

och revision af det särdeles rikhaltiga kartmaterialet å detta område

skulle helt säkert blotta många missförhållanden. Kollegium finner

det ingalunda vara otroligt, att lagfart kan hafva meddelats å dessa helt

bortslarfvade skogsområden, hvarigenom kronojord af högst betydande

värde kan komma att till följd af häfdelagens tillämpning för all framtid

afhändas kronan utan någon som helst ersättning till statsverket. Gifvetvis

höra, där bruken äro nedlagda, dylika ej skattesålda områden återfalla

till kronans fria disposition.

I fråga om de under afdelningen A berörda egendomar har den förberedande

undersökningen i viss mån slutförts. Sålunda har härstädes nu

upprättats specifik förteckning, upptagande de hemman och lägenheter,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

som till brukens drift och understöd blifvit af kronan från och med den

20 mars 1701, då ny skatteköpsordning infördes, under skattetitel upplåtna.

Denna förteckning, som likaledes torde komma att i vissa afseenden än

ytterligare kompletteras, upptager dylika egendomar till ett antal af omkring

800 hemman, mestadels brutna skattetal, samt ett icke ringa antal

lägenheter.

Endast ett fåtal af de å denna förteckning upptagna egendomar hafva

hittills varit föremål för undersökning inför domstol. Enligt uppgift från

kollegii advokatfiskalskontor har Svea hofrätts dom angående återgång af

skattemannarätten till 3/s mantal Rutvik nr 2 i Neder-Luleå socken af

Norrbottens län numera vunnit laga kraft. Något afgörande af högsta

domstolen har emellertid ännu ej af hörts beträffande dit fullföljda mål,

berörande egendom af nu ifrågavarande art.

Af det nu anförda torde framgå, hvilka slag af i motionen afsedda

fastigheter omförmälda hos kollegium pågående utredning omfattar.

Med afseende å den senare frågan torde böra särskildt meddelas att

kollegium beträffande förenämnda slag af fastigheter ähnu ej låtit anställa

någon allmän undersökning, i hvad mån häfd å dessa egendomar kan

hafva inträdt. Af den utredning i berörda hänseende, som för närvarande

äger rum på föranstaltande af vattenfallsstyrelsen beträffande mera betydande

vattenfall i Dalälfven med flera floder, har inhämtats, att, där lagfart

meddelats men häfd ännu ej inträdt, densamma merendels lärer inträda

inom den närmaste framtiden. Kollegium har anledning antaga att

i hufvudsak enahanda förhållande äger rum i fråga om de egendomar,

som tillhöra kollegii ämbetsförvaltning.

Såsom svar å sistberörda fråga får kollegium alltså för sin del framhålla,

att ett upphäfvande, såsom i motionen påyrkats, af lagen den 22

april 1881 om tjuguårig häfd enligt kollegii förmenande obestridligen

äger afgörande betydelse för kronans af utredningen beroende rätt inom

samtliga de egendomsgrupper här ofvan angifvits.

Stockholm den 5 maj 1911.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE.

A. Björkman.

Casten von Otter.

föredragande.

A. W. Dufva.

Gustaf Hedin.

Carl Lundin.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Kr 52. 9

I 1734 åt s lag bestämdes för ett särskildt fall viss preskriptionstid

för anställande af klander å jordafång, nämligen uti 11 kap. 8 § oiftermålsbalken

angående hustrus och hennes arfvingars rätt till återvinning

af henne tillhörig fastighet, som mannen utan hennes samtycke sålt.

Däremot innehöll samma lag icke något allmänt stadgande rörande

annan häfd å fast egendom än urminnes häfd. Då emellertid i detta ämne

osäkerhet i lagskipningen uppkom, i det man än med stöd af 5 kap. 8 §

jordabalken ansåg, att klander ej finge äga rum sedan, laga stånd åkommit

långet, än åter på grund af 10 kap. 1 § samma balk förmenade, att klandret

ej ^ vore till någon viss tid inskränkt, utfärdades kungl. förklaringen

den 14 maj 1805 angående lagens rätta förstånd och tillämpning i mål,

som röra klander å fast egendom, samt hvad ytterligare vid lagfarts beviljande

bör iakttagas.

Enligt denna, förklaring skulle en hvar, som ville anställa klander mot

. åtkomst till fastighet, vara skyldig att inom natt och år från den

tid, som i hvarje särskild händelse vore bestämd, eller enär sådan icke

tunnes utsatt, från den dag anledningen till slikt klander för rätter ägare

yppades och han kom i tillstånd att sin rätt bevaka och lagligen utföra,

genom uttagen stämning hos domaren ett sådant klander fullfölja. Därjämte

stadgades, att all på god tro vunnen och med verklig besittning

förenad åtkomst till jord å landet samt hus och tomt i staden af sådan

beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat afhandlas, vare sig

genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning, därifrån egendom af fideikommissnatur

ej heller undantoges, hvilken icke blifvit i "behörig ordning

klandrad af den förmente ägaren eller innehafvaren, som egendomen afhänd

vore, i hans lifstid, ej heller af hans arfvingar eller rättsinnehafvare inom

20 år från iians dödsdag, skulle efter samma tids förlopp vara från allt

vidare åtal fri.

Att sisnämnda längre tid för häfd, 20 år från den förmente ägarens

död, ej kunde göras gällande, där rätte ägaren icke var en. enskild person,

är uppenbart. Detsamma torde vid sådant förhållande i allmänhet

hafva antagits vara förhållandet med den kortare tiden af natt och år

från det anledning till klander för rätt ägare yppades, ehuru därvid ej

uttalades, att fråga skulle vara om jord, hvarom'' enskilde emellan kunnat

afhandlas.

IlagLommittens förslag till jordabalk upptogs ej något stadgande om

beskaffenheten af den egendom, som kunde utgöra föremål för häfd.

Äldre lagberedningens förslag till jordabalk innehöll i 11 kap. bland

annat följande, väsentligen på 1805 års förutnämnda förklarins- b v o-fö a

stadganden om häfd: D

Bihang till Rikad. prof. 1.911. 7 Samt. 1 Afd. 49 Haft. *>

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Kr 52.

»1 §. Besitter någon fast egendom, derå han sökt lagfart på grund af

laga fång, och will annan, som menar sig äga bättre rätt till egendomen,

det fång klandra, då ware denne skyldig att sitt klander instämma och,

efter ty i 8 kap. 12 § stadgadt är, i lagfartsprotokollet anteckna låta, inom

år och dag sedan han om den andras fång och sin bättre rätt kunskap

fick. War lagfart ej sökt då han den kunskap erhöll, eller wiser han, att

han warit ur stånd att klandret instämma, half ve lika tid dertill från den

dag lagfart söktes, eller han i det tillstånd kom, att han klandret instämma

kunde.° Ej skall dock häfd, som nu sagd är, gälla mot Kronan, allmänt

werk eller allmän inrättning, ej heller mot enskild person, som under

annans målsmanskap står.

2 §. Är någon i besittning af fast egendom, den han, genom laga

fång, på god tro åtkommit, och har ej den, som menar sig äga bättre rätt

till°egendomen, genom stämning hans fång klandrat, och sitt klander såsom

i 1 § sägs antekna låtit, inom tjugo år, då må ej, emot den häfd, klander

å fånget gälla, ändå att ej wisas kan, att den, som klandra will, rättigheten

dertilf försutit efter 1 §, eller efter annat stadgande, hwarigenom talan

inskränkes till wiss tid efter erhållen kunskap om anledning till klander.»

*5 §. Har någon, såsom ägare, varit i besittning af fast egendom eller

dermed ''förenad rättighet eller förmån, utan att den, som menar sig äga

bättre rätt dertill, genom stämning den besittning klandrat och sitt klander,

såsom i 1 § sägs, anteckna låtit, inom trettio år; då vare mot den häfd

allt klander ogildt.»

1 motiveringen till sitt förslag beträffande 1 § erinrade beredningen,

att något tvifvelsmål ej syntes böra äga rum därom, att den där ifrågavarande

häfden ej gällde mot andra än dem, hos hvilka en personlig kunskap

om det förhållande, som föranledde klander, kunde förutsättas, i förening

med den själfverksamhet, som för rättighetens tillbörliga bevakande

fordrades, och att denna häfd följaktligen ej kunde tillämpas mot kronan, allmänt

verk eller annan inrättning eller emot den, som stode under annans

målsmanskap. Till undanröjande af hvarje missförstånd ansag dock beredningen

ett uttryckligt förklarande härom erforderligt vid meddelande

af sitt stadgande angående den ettåriga häfden. 1 fråga åter om den af

beredningen föreslagna längre tids häfden, hvilken, enligt hvad beredningen

framhöll, var afsedd att få sin hufvudsakliga verkan, då bestämmelsen

om den kortare preskriptionstiden ej kunde tillämpas, ansåg däremot

beredningen icke lämpligt att göra undantag för något slag af egendom.

Denna häfdetid skulle alltså gälla äfven emot kronan, allmänt verk och

allmän inrättning.

I motiveringen till det af nya lagberedningen afgifna förslag, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

ligger till grund för gällande 1881 års förordning angående 20-årig häfd,

anförde beredningen bland annat följande.

»Angående beskaffenheten af den egendom, som må utgöra föremål

för häfd, har beredningen lika litet som lagkommittén ansett någon särskild

föreskrift behöflig eller lämplig. Lagförslaget innehåller således icke

någon bestämmelse, som motsvarar det i 1805 års förklaring förekommande

stadgandet att endast egendom af den beskaffenhet, att därom emellan

enskilda personer kunnat afhandlas, Ange genom häfd försvaras. Den

af äldre lagberedningen, dock endast i fråga om den ettåriga, ej den

tjugu- eller trettio-åriga häfden, uppställda regeln att förstnämnda slags

häfd ej skulle gälla emot kronan, allmänt verk eller annan allmän inrättning,

har icke heller ansetts böra i förslaget upptagas. En dylik inskränkning

synes ej hvila på fullgiltig grund och bidrager endast att i viss

mån bibehålla det tillstånd af osäkerhet, som häfdeinstitutet åsyftar att

undanrödja. Den omständigheten att en egendom någon gång i tiden

blifvit afhänd kronan eller allmän inrättning kan naturligtvis icke vara

känd för den, som i god tro efter lång tids förlopp förvärfvar egendomen,

men möjligheten att vinna häfd skulle för all framtid vara betagen. Därest

gällande lags bestämmelser efterlefvas vid pröfning af sökt lagfart, synes

det emellertid osannolikt, att lagfart kan komma att beviljas å någon egendom

af nyssnämnda slag eller att, om genom något förbiseende lagfarten

skulle beviljas, detta förhållande icke genast skulle upptäckas af kronans

ombudsmän. Då, enligt den häfdelag beredningen föreslagit, erhållen lagfart

utgör ett hufvudvillkor för häfden, förefinnes således så mycket mindre

anledning att för ifrågavarande jordägare göra något undantag från allmänna

regeln som desse jämväl i öfrigt vanligen äro i tillfälle att öfver

sina egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsikt än den, som

i allmänhet står den enskilde sakägaren till buds, i de händelser, hvilka

vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets tillämpande.»

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk med hänsyn till den

af beredningen förordade omläggningen af fastighetsböckerna och den därmed

afsedda specialiseringen af fastigheterna beredt vägen för en omläggning

af hittills gällande rättsgrundsatser äfven i fråga om häfd. I stället för

att grunda häfdeinstitutet på viss tids besittning såsom det primära har

sålunda beredningen låtit häfdens uppgift blifva att låta en i den nya

fastighetsboken verkställd inskrifning af lagfart efter tio år under vissa

villkor erhålla sådant vitsord, att den på denna, lagfart grundade äganderätt

ej kan angripas. Härmed har således beredningen tagit ett viktigt

steg mot fastighetsbokens absoluta vitsord för den redlige förvärfvaren. 1

enlighet härmed har beredningen också beträffande urminneshäfden ansett

O o

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

det uteslutet att för framtiden tillerkänna densamma verkan i fråga om

en i boken upptagen sjanständig fastighet; och har häraf samt af beredningens

förslag i öfrigt följt, att beredningen ansett urminneshäfden såsom

rättsinstitut böra försvinna.

Af hvad ofvan anförts framgår, att man under förarbetena till 1881

års förordning om tjuguårig häfd icke ansåg skäl föreligga att i där afsedt

hänseende, ställa kronan förmånligare än den enskilde. Med hänsyn

till grunderna för och ändamålet med ifrågavarande institut fann man sig

ej kunna sluta till att en sådan privilegierad ställning för kronan vore

berättigad, utan likasom kronan och andra offentliga rättssubjekt i förekommande

fall finge njuta häfd till godo, så ansågs å andra sidan häfd

böra gälla äfven emot dem.

.Att ett upphäfvande, pa sätt motionären afser, definitivt eller endast

provisoriskt, af häfdens giltighet gent emot kronan icke skulle sakna betydelse

vare sig för kronan själf eller för de enskilda, som från kronan

härleda sin rätt, därom synes meningsskiljaktighet icke kunna råda. Genom

en dylik suspension i någon form, som finge verkan emot den, för

hvilken, efter det han i god tro förvärfvat och fatt lagfart å fast egendom,

häfdetiden börjat löpa, skulle bland annat möjlighet beredas för kammarkollegium

och de ofri ga myndigheter, som i detta afseende hafva att bevaka.

kronans rätt och föra dess talan, att fullfölja detta värf och de utredningar,

som därmed kunna vara förknippade, utan någon hänsyn till

löpande häfdetider och till de intressen för de enskilda, som däraf bero.

I fråga om den afgörande betydelsen af de af motionären ifrågasatta

åtgärder kan alltså utskottet instämma med kammarkollegium.

Enligt utskottets .uppfattning kan dock den utsikt till förvärf för kronan,

som därmed erbjuder sig, icke få vara afgörande för frågan om ett

sådant ingripande från kronans sida verkligen bör ske. Vill man nämligen

gifva ett tillfredsställande svar på denna fråga, lära äfven andra faktorer

förtjäna beaktande än hänsynen till den direkta ekonomiska vinst, som kronan

.skulle kunna draga af en sådan åtgärd. Sålunda lär böra tagas i beräkning

den osäkerhet, som däraf skulle vållas för alla de enskilda ägare

af fastigheter, hvarå lagfart, som i 1881 års förordning afses, första gången

efter den 1 januari 1882 beviljats — eller beträffande Indika sådan anteckning

skett i lagfartsprotokollet, som i 22 § lagfartsförordningen afses

senare än att häfd ännu kunat vinnas. Oberoende af den tid, då

fastigheten frångått kronan, skulle nämligen i så fall kronan kunna göra

sin rätt gällande. Konsekvenserna häraf, i den mån de kunna öfverblickas,

lära ej kunna undgå att drabba enskilda godtroende förvärfvare synnerli*

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

gen hårdt, ojämnt och orättvist. Det synes utskottet som om faran häraf

och dess följder i olika riktningar från statens egen synpunkt skulle fullt

uppväga den förespeglade ekonomiska vinsten däraf.

Men äfven om man med hänsyn till det ändamål, som sålunda eftersträfvas,

finner åtgärder i dessa riktningar berättigade och lagstiftningsmaktens

handhafvare värdiga, synes det äfven kunna ifrågasättas, om desamma

skulle öfverensstämma med de principer, som i allmänhet böra

följas i fråga om införande af ny lagstiftning på detta område. Hittills i

sådant hänseende antagna grundsatser lära i allmänhet fordra, att dens

ställning, för hvilken viss tids häfd redan börjat löpa, ej försämras genom

ny lagstiftning på detta område. Gäller detta enskilde emellan, synes den

omständigheten, att det är ett kronans intresse, som kan stå på spel, lika

litet här som eljest i motsvarande fall, där civillagstiftningen berör något

kronans intresse, böra föranleda undantag.

Med denna utskottets uppfattning skulle det, om sådant af andra skäl

ansåges böra ske, låta sig förenas, att en lagstiftning i den riktning, här

är i fråga, gåfves afseende å fastigheter, hvarå lagfart ännu icke meddelats.

Med hänsyn till sådana fastigheter synes emellertid fullt tillräcklig

tid finnas för behörigt bevakande af kronans rätt, hvarför alltså en dylik

lagstiftning skäligen synes kunna antagas blifva overksam för vinnande af

motionärens syfte. Skulle särskilda åtgärder för ett mer effektivt fullföljande

af de utredningar, som erfordras för sådant ändamål likasom för

iakttagande i allmänhet af kronans rätt i de fall, där häfd ännu icke

vunnits, visa sig påkallade, lära dylika icke heller underlåtas. En anledning

till särskildt uppmärksammande af kronans intresse i detta afseende

synes bland annat föreligga i den af motionären omnämnda, till KungL

Maj:t den 9 november 1910 ingifna petitionen.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutblcottets utlåtande Nr 52.

Ees er va tio ner:

Herr Bergendahl, med hvilken herrar af Ekenstam, Petersson i Dänningelanda,

Olsson i Broberg och Berggren instämt, har anfört följande:

»På de skäl, som utskottet anfört, har jag lika med utskottet ansett

det icke tillrådligt att beträda den väg, motionären föreslagit, för häfdande

af kronans möjligen varande rätt till de slag af egendomar, hvilka

sammanfattats under benämningen »kronans jorddonationer till industrien»,

men med hänsyn till hvad kungl. kammarkollegium i afgifvet yttrande

anfört, finner jag det vara nödigt, att särskilda åtgärder vidtagas för bevakande

af kronans rätt i omförmälda afseendet.

Med anledning häraf och då tilläfventyrs Riksdagens medverkan till

sådana åtgärders vidtagande kan kräfvas, har jag ansett, att utskottet bort

.föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,

det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande hvilka

särskilda åtgärder behöfva vidtagas för att kronans rätt

till ifrågavarande slag af egendomar må skyndsammast

utredas och på ett verksamt sätt tillvaratagas samt, därest

Riksdagens medverkan därtill skulle erfordras, för Riksdagen

framlägga det förslag i sådant afseende, som af

förhållandena påkallas.»

Herr Gezelius har ansett, att sista stycket af utskottets motivering bort

■erhålla följande lydelse:

»Med denna utskottets -— — — för vinnande af motionärens syfte.

Hvad kammarkollegium i ämnet upplyst gifver emellertid vid handen,

att det sätt, hvarpå kronans eventuella rätt i afseende å fastigheter af

ifrågavarande art blifvit tillgodosedd, icke lämnar nödig trygghet för, att

denna rätt i hvarje särskildt fall blir med hänsyn till gällande häfdeförordning

å kronans vägnar behörigen bevakad.

På grund häraf lära särskilda åtgärder i syfte att kronans intresse i

berörda afseende bättre tillgodoses skyndsammast böra vidtagas. Sådana

torde emellertid kunna åstadkommas utan ändring af förenämnda förordning.

Och då de af kammarkollegium uppgifna förhållanden med afseende

å kronans rätt äro i omförmälda till Kungl. Maj:t ställda skrifvelse

bragta till Kungl. Maj:ts kännedom, är utskottet förvissadt, att åtgärder

skola vidtagas för ett fullt effektivt bevarande af kronans rätt uti ifrågavarande

hänseende utan vidare uttalande från Riksdagen.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Herrar Wiclén, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, friherre

Beck-Friis, Forsberg och Olsson i See hafva anfört:

»Med afseende å omfattningen och betydelsen af de pågående utredningarna

angående kronans äganderätt till vissa slag af fast egendom, som

af kronan upplåtits till industriens understöd, samt angående möjligheten

att till kronan återvinna dylik egendom, synes det i hög grad angeläget,

om dessa utredningar skola leda till något praktiskt resultat, att åtgärder

i tid vidtagas, på det att under den tid, utredningen pågår, kronan icke

genom inträdande af häfd enligt förordningen den 22 april 1881 må gå förlustig

rätten till återvinning. Af kammarkollegii i lagutskottets betänkande

intagna yttrande framgår nämligen med all tydlighet, att en fara i nämnda

hänseende eljest föreligger.

Af de åtgärder, som härvid kunna komma i fråga, möta i främsta

rummet sådana anordningar, att kronan sättes i tillfälle att i erforderliga

fall i laga ordning bevaka sin talan. Sådana åtgärder torde icke heller

af Kung!. Maj:t underlåtas. Men det synes härvid äfven eventuellt böra

tagas under öfvervägande, huruvida — särskildt för det fall att åtgärder

af ofvanberörda slag skulle befinnas icke vara tillräckliga eller lämpligen

kunna användas — ett upphäfvande för någon tid, hvad angår kronan, af

det år 1881 införda häfdeinstitutet må vara erforderligt samt i sådant

fall under hvilka omständigheter och villkor ett sådant upphäfvande må

kunna äga rum.

På grund häraf hafva vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

hvilka åtgärder, eventuellt inskränkning af häfdinstitutet,

enligt förordningen den 22 april 1881 må böra vidtagas,

för att icke genom inträdande af häfd enligt nyssnämnda

förordning kronans rätt till sådana fasta egendomar, som

i kammarkollegii ofvan åberopade yttrande afses, må gå

förlorad, samt, i den män Riksdagens medverkan erfordras,

för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Herr Lindhagen har anhållit få antecknadt, att han ej deltagit i behandlingen

af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.