Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl, Magi om åvägabringande af utredning m. m. angående ändrad anordning af religionsundervisningen i folkskolorna.

1911-02-17 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1911:9, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl, Magi om åvägabringande af utredning m. m. angående ändrad anordning af religionsundervisningen i folkskolorna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1911 kl. 5,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl,

Magi om åvägabringande af utredning m. m. angående

ändrad anordning af religionsundervisningen i folkskolorna.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion

nr 2, har herr K. J. Ekman hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t i sammanhang med det

pågående arbetet rörande folkskoleväsendets ombildning ville låta verkställa

utredning, huruvida icke religionsundervisningen i folkskolorna skulle

kunna uppdragas åt särskilda kristendomslärare, utsedda hufvudsakligen

bland lärarpersonalen eller församlingarnas prästerskap, äfvensom låta utarbeta

och, i den mån det grundlagsenligt bör ske, för Riksdagen framlägga

ej mindre förslag till stadgande i kyrkolagen om förpliktelse för

prästerskapet att åtaga sig den undervisningsskyldighet, som sålunda kan

komma att af prästerskapet fordras, än äfven de öfriga förslag, hvartill

utredningen kan gifva anledning.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Uti en annan vid innevarande riksdag väckt motion har undertecknad

tillåtit sig påpeka, att den allmänna demokratiseringen af vårt samhällsskick,

som tagit sig uttryck i 1909 års rösträttsreform, icke kan undgå

att sträcka sina verkningar äfven till kyrkans och skolans områden, samt

att det program, som därvid från kyrkligt och kristendomsvänligt håll

synes mig böra följas för bevarande af kristendomens välsignelser åt vårt

folk, torde kunna sammanfattas i följande två hufvudpunkter:

Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Hand. 1 Afd. 9 Häft. (Nr .9.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

l:o) Kyrka och stat ställas relativt själfständiga i förhållande till hvarandra,

men med bevarande af intimt samarbete dem emellan.

2:o) Kristendomsundervisningen i skolorna ställes relativt själfständig,

men med bevarande af intimt samband med skolundervisningen i öfrig!

Den sista af dessa punkter skall här upptagas till närmare behandling.

Ett af de mest framträdande dragen i den demokratiska utvecklingen

är sträfvandet att sprida kunskapens och bildningens skatter till befolkningens

alla lager. En naturlig följd häraf är, bland annat, folkskoleväsendets

allt kraftigare utveckling. Skolan, som hittills sett sitt förnämsta

stöd och deir starkaste häfstången för ett framgångsrikt arbete i

kyrkan och dess målsmän, sträfvar allt mera efter att intaga en själfständig,

af kyrkan oberoende ställning. Att utvecklingen af vårt folkskoleväsende

hastigt fortskrider just i denna riktning, är uppenbart för en

hvar, som något följer företeelserna på detta område.

Sålunda yrkades uti en af herr Staaff m. fl. inom Andra kammaren

vid 1909 års riksdag väckt motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse till

Kung! Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t täcktes låta underkasta frågan om

den lämpligaste anordningen af folkundervisningsväsendets ledning en allsidig

utredning samt förelägga Riksdagen de förslag, hvartill denna utredning

befunnes föranleda. Motionen, som åsyftade ett fullständigt skiljande

af folkundervisningsväsendets centrala ledning från kyrkan, förordades

af Andra kammarens första tillfälliga utskott och godkändes utan debatt

af kammaren. 1 Första kammaren blef ärendet ej föremål för slutlig

behandling.

Andra kammarens nyssnämnda tillfälliga utskott ansåg, att det behof

af en förbättrad organisation för ledningen af folkskoleväsendet, som motionärerna

gjort gällande, vore obestridligt och trängande. Detta behof

vore också af folkskolans egna representanter med styrka framhållet, bland

annat, genom den resolution i denna riktning, som enhälligt beslöts på

allmänna folkskollärarmötet i Gäfie i augusti 1908. Utskottet fann det

tydligt, att våra hittills varande svenska förhållanden därvid närmast måste

föra tanken på den af motionärerna antydda anordningen med ett fristående

ämbetsverk, vare sig för folkskolestyrelsen ensam eller för hela undervisningsväsendet

gemensamt. Äfven frågan om mellaninstanserna i folkundervisningsväsendets

administration — säger utskottet tränger sig

fram och kräfver en lösning. Det är tydligt, att efter 1904 års läroverksreform

och läroverksöfverstyrelsens upprättande den nuvarande sammansättningen

af domkapitlen, med stiftsstadens lektorer som bisittare, är en

ren anomali, och att läroverkslärarna måste komma att försvinna ur domkapitlen

samt ersättas i hufvudsak af representanter för kyrkan och kyrkan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

tillhörande lekmän. Det är från kyrkan själf och ur dess synpunkt, som

denna förändring tränger sig fram. Utskottet finner sig emellertid icke

kunna bestämdt angifva, på hvilken väg reformen i fråga om mellaninstanserna

i folkundervisningsväsendets administration lämpligast bör ske.

Motionärerna hade antydt, att denna väg kunde blifva den, som i

viss mån redan blifvit beträdd, nämligen folkskolesakernas fortgående

öfverflyttning från domkapitlen på länsstyrelserna.

De önskemål, motionärerna sålunda angifvit, torde vidare hafva förts

framåt genom den s. k. folkundervisningskommittén, som under 1910

lärer hafva utarbetat förslag till själfständigt ordnande af folkskoleväsendets

centrala ledning.

Skulle dessa sträfvanden vinna framgång — på en punkt måste dock

folkskolan fortfarande stå i det innerligaste samband med kyrkan, nämligen

i fråga om kristendomsundervisningen. Ju mera skolan utvecklar

sig i riktning från kyrkan, desto angelägnare är det, att på denna punkt

bandet mellan kyrka och skola fastare tillknytes. Ty af den antydda utvecklingen

blir en naturlig följd, att lärarna icke längre, såsom hittills,

alltid kunna utses med väsentligt afseende fästadt å deras lämplighet såsom

religionslärare (jämför folkskolestadgan § 18 a). Ej heller torde betryggande

garantier kunna vinnas för, att de lärare, som af en från kyrkan

helt och hållet emanciperad folkskoleöfverstyrelse tillsättas, alltid skola

äga vilja eller förutsättningar för att kunna meddela en religionsundervisning,

som står i öfverensstämmelse med vår evangelisk-lutherska kyrkas

bekännelse. Men så länge vårt folk i det stora hela bekänner sig till

denna kyrkas lära och den evangelisk-lutherska kyrkan hos oss äger bestånd

— vare sig såsom statskyrka i nu gängse mening eller i friare

ställning till staten — är det statens oafvisliga plikt att låta den svenska

ungdomen i skolorna uppfostras just i denna kyrkas lära och bekännelse.

Någon annan utväg synes då icke finnas, än att kristendomsundervisningen

tilldelas en relativt själfständig ställning i skolan, dock med bevarande

af intimt samband med skolundervisningen i öfrigt, d. v. s. undervisningen

i kristendom bör uppdragas åt särskilda kristendomslärare, på

hvilkas tillsättning de kyrkliga myndigheterna utöfva ett bestämmande inflytande.

Intet lärer därvid hindra, att folkskolläraren utses jämväl till

kristendomslärare, om han därtill passar, men i annat fall måste kristendoms]

ärarna rekryteras från annat håll. Därvid kan man tänka dels på

lärarinnepcrsonalen vid småskolorna, ur hvilkens led mången god kristendomslärarinna

torde kunna förvärfvas för folkskolan, och dels på den

evangelisk-lutherska kyrkans prästerskap.

länken på ett mera aktivt deltagande från prästerskapets sida i folk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 9.

skolans religionsundervisning har redan förut varit föremål för offentlig

behandling och rönte då bifall och understöd från en så framstående och

på folkundervisningens område hemmastadd kyrkopolitiker som numera

aflidne statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet F. F.

Carlson. Vid 1868 års kyrkomöte hade nämligen rådmannen A. W. Björck

väckt motion med förslag, bland annat, »att den egentliga religionsundervisningen

i de allmänna folkskolorna måtte öfverlämnas till församlingarnas

prästerskap». Under debatten härom i kyrkomötet uppträdde statsrådet

Carlson med ett synnerligen intresseväckande anförande af hufvudsakligen

följande innehåll:

Talaren ansåg den i motionen framställda tanke så god, att den väl

förtjänade någon uppmärksamhet. Själfva grundsatsen funnes antydd i

folkskolestadgan. Föreskrifterna i denna författning vore dock allt för

litet bestämda. Detta förhållande måste man tillskrifva, att de ledt till

så litet resultat. Alla närmare bestämmelser om hvad som prästerskapet

ålåge i afseende på religionsundervisningen, huru långt dess verksamhet

i detta fall borde sträcka" sig, saknades. Huru många timmar därtill användes

vore af mindre vikt, men prästerskapets aktiva deltagande däruti

skulle vara af väsentlig betydelse. Om t. ex. en tid af två timmar i

veckan bestämdes för att af prästen användas pa barnens undervisning i

kristendom i folkskolans högre afdelningar, skulle därigenom komma att

vinnas ett välgörande inflytande såväl pa hela karaktären af barnens under

visning som ock på läraren själf, hvilken därigenom finge en anvisning

om Tätta sättet, hvarpå undervisningen borde meddelas. Af egen erfarenhet

visste talaren också, att i länder, där folkskolans förhållanden icke

äro synnerligen olika med dem i Sverige, prästerskapets aktiva deltagande

i kristendomsundervisningen hade utöfvat ett genomgripande inflytande

såväl på undervisningen och på folkskollärarnas ställning och verksamhet

som på barnen. Går man närmare in på frågan ''om verkställbarheten, så

borde församlingarnas större eller mindre storlek icke egentligen anses så

bestämmande som det förhållande: huru många skolor som funnes i hvarje

församling. Finnes blott en skola i pastorat — och i 316 pastorat vore

detta falfet — torde ingen synnerlig svårighet uppstå. Där två skolor

finnas — och detta ägde rum i 432 pastorat — finnas gemenligen äfven

två präster, och torde således äfven där ingen större svårighet vara för

handen. Detta vore redan mera än hälften af Sveriges församlingar. Icke

blott kyrkoherdarna utan äfven de präster, som eljest finnas i pastoratet,

borde för detta ändamål vara verksamma. Där skolorna äro flera än två

i samma pastorat, kan prästerskapet åtminstone ingripa i undervisningen

vid en af dem och därigenom både själf t bättre lära känna bristerna, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

höra afhjälpas, och sprida till öfriga skolor kännedom af rätta sättet att

gå till väga. Det svåraste slaget af skolor vore de ambulatoriska, inen

äfven här kunde åtminstone något göras; genom undervisning gifven i en

rote kunde en stark inflytelse utöfvas på undervisningen i de öfriga. Dessutom

borde man alltid ihågkomma, att den uppoffring af tid, prästerskapet

sålunda fick vidkännas, icke blott lyftade undervisningen i skolan,

utan lände dem själfva till lättnad och helt säkert till direkt tidsbesparing,

när den tid kom, då skolungdomen skulle beredas till sin första nattvardsgång.

Ett i den af statsrådet Carlson sålunda angifna riktningen af grefve

Björnstjerna framställdt yrkande vann, vid anställd votering, 25 röster

mot 31.

Det torde icke lida något tvifvel, att en anordning sådan som den

här ofvan föreslagna skulle vara ägnad att i väsentlig mån förebygga de

befarade olägenheterna af folkskolans sekularisering och skänka en mycket

god garanti för kristendomsundervisningens bibehållande på evangeliskluthersk

grund i öfverensstämmelse med vårt folks allmänna religiösa uppfattning.

Och då ungdomens sedliga och religiösa uppfostran är en angelägenhet,

som måste ligga den svenska kyrkans prästerskap synnerligen

nära om hjärtat, är det min fulla förvissning, att prästerskapet villigt

skall åtaga sig det besvär, som kan komma att blifva en följd af dess

mera aktiva deltagande i skolans kristendomsundervisning, helst som de

under 1910 antagna nya lagarna rörande reglering af prästerskapets löneförmåner

in. in. öppna möjlighet till en jämnare och rättvisare och därmed

för ett stort antal prästerliga tjänstinnehafvare mindre betungande

fördelning än hittills af den prästerliga arbetsbördan i öfrigt.

Hvad nu blifvit sagdt om prästerskapets deltagande i kristendomsundervisningen

gäller närmast förhållandena på landsbygden. I städerna

eller eljest i de större, tätare bebyggda samhällena torde folkskolans kristendomslärare

lättare kunna rekryteras utom prästerskapets led.

En utredning angående den nu ifrågasatta anordningen af kristendomsundervisningen

i folkskolorna torde äfven böra omfatta dels om och

i hvad män särskilt arfvode för kristendomsundervisningen bör utgå och

huru medel därtill må kunna beredas och dels hvilka kompetensfordringar

böra uppställas för de kristendomslärare, som icke tillhöra prästeståndet.

Då de här ofvan berörda frågorna på det närmaste sammanhänga

med frågan om folkskoleväsendets ombildning i öfrigt, hvilken fråga öfverlämnats

till behandling af särskilda kommitterade, får undertecknad vördsamt

hemställa.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande,

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Därefter har motionären till utskottet inlämnat en så lydande skrift:

»P. M.

Till förtydligande af den utaf mig väckta motionen nr 2 angående

kristendomsundervisningen vid folkskolorna anhåller jag vördsamt få anföra,

att, enligt min bestämda öfvertygelse, det öfvervägande flertalet folkskollärare

— äfven efter en eventuell omorganisation af folkskoleväsendet

alltjämt skola befinnas vara sådana, att kristendomsundervisningen med

fullt förtroende kan öfverlämnas åt dem; att där så emellertid icke är förhållandet

— hvilket endast efter fullt objektiva grunder får afgöras —

kristendomsundervisningen i första hand bör uppdragas åt sådana småskollärarinnor,

som förvärfvat nödig kompetens för kristendomsundervisning

i folkskolan; samt att prästerskapet sålunda endast i undantagsfall

kan tänkas komma att anlitas för undervisningens upprätthållande.

För bestämmande, huruvida folkskolläraren bör anförtros kristendomsundervisningen

eller ej, torde höra, såsom ofvan nämnts, fastställas särskilda

objektiva grunder härför, såsom t. ex. dop och nattvardsberättigande

inom svenska kyrkan jämte förklaring att läraren personligen omfattar den

evangelisk-lutherska läran, eller dylikt.

Skulle, vid någon enstaka liggande skola, för kristendomsundervisningen

kvalificerad lärare eller lärarinna icke vara att tillgå, och svårigheter

möta för prästerskapet att mera regelbundet upprätthålla kristendomsundervisningen,

torde i sådant fall denna undantagsvis kunna ordnas så,

att undervisning genom prästerskapets försorg meddelas med något längre

mellanrum, men då hvarje gång under mera samlad tid. Stockholm den

25 januari 1911. K. J. Ekman.»

De praktiska olägenheter, som i olika hänseenden vidlåda motionärens

ifrågavarande förslag och hvilka bland annat från fackmannahåll särskildt

framhållits, synas utskottet så afsevärda, att ensamt med hänsyn till dem

förslaget icke kan af utskottet förordas. Hvad prästerskapet angår^ torde

nämligen såväl de ämbetsgöromål, som åligga detsamma, som äfven, åtminstone

i fråga om landsbygden, prästboställenas belägenhet i förhållande

till församlingarnas folkskolor i de allra flesta fall göra det synnerligen

svårt, om ej omöjligt, för prästmännen att på lämpligt sätt fullgöra den

uppgift, hvarom här är fråga. Småskollärarinnorna torde högst sällan vara

kompetenta och i hvarje händelse icke hafva tillfälle att öfvertaga religions
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

undervisningen i folkskolorna. I skolor med flera lärare, särskild! de efter

Litt. A. i normalplanen ordnade, låter det sig, äfven enligt nu gällande

ordning, göra att åt en eller annan särskild! kvalificerad lärare uppdraga

hela kristendomsundervisningen, medan de därifrån befriade få annan

undervisningsskyldighet. I hvarje fall synes motionärens förslag vara ägnadt

att verka splittrande och lända till nackdel för kristendomsämnets ställning

vid våra folkskolor.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Lindhagen och Jansson i Edsbäcken hafva anhållit få antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.