Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af statens skogsoch jägeribetjäntes rätt till skattefrihet för tjänstehundär.

1912-03-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1912:14, Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af statens skogsoch jägeribetjäntes rätt till skattefrihet för tjänstehundär.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till Riksdagens kansli den 5 mars 1912 kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af statens

skogs- och jägeribetjäntes rätt till skattefrihet för tjänstehundär.

(2:a Afd.)

I en inom Andra kammaren af herr Hedström väckt motion, nr 96,

hvilken hänvisats till bevillningsutskottet, föreslås, att 1 § i kungl. kungörelsen

den 1 juni 1877, angående skatt för hundar, måtte få följande

ändrade lydelse: »Såväl i stad som på landet må kommun icke allenast

besluta, huruvida för hundar eller särskilda slag af dem skatt skall årligen

utgöras, utan äfven bestämma beloppet af den skatt, dock ej öfverstigande

15 kronor, som eu hvar inom kommunens område boende, hvilken därstädes

har hund, skall för hvarje sådant djur erlägga.»

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:

»Bland de olägenheter, som vidkomma vår kommunallagstiftning,

anser jag lagen om hundskatt, tillkommen genom kungl. kungörelsen den

1 juni 1861, vara af den beskaffenhet att däri bör göras ändring i dess

1 § så till vida, att äfven statens skogs- och jägeribetjänte komma att

som kommunens öfriga hundägare utgöra skatt för de hundar de hålla.

Med de ändrade förhållanden, som inträdt efter denna lags tillkomst,

är det svårt att förstå hvilka de tjänster äro, som nödvändiggöra underhåll

af hund. Man kan snarare förutsätta att deras tjänsteåligganden

bättre och regelbundnare skulle utföras utan hund. Jag vill ej gå så

långt, att jag fordrar att förbud skulle utfärdas för dem att vara åtföljda

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 11 käft. (Nr 14). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

af hund vid sina tjänsteförrättningar, men säkert är att tjänsten ej komme

att lida af ett dylikt förbud.

Jakten är numera ett nöje och utöfvas i en utsträckning, som ej

nödvändiggör dess premiering åt en särskild tjänstemannakår, som nu är

förhållandet. Vid tiden för tillkomsten af lagen var den kanhända berättigad,

därigenom att dessa tjänstemän med sina hundar bidrogo till

utrotandet af rofdjur, som då funnos i våra skogar i afsevärdt antal och

anställde skada på såväl hemdjur som matnyttigt villebråd. Under sådana

förhållanden och med de låga löner, som skogsstatens tjänstemän då uppburo,

kan man förstå att en sådan undantagsställning, som lagen innebär,

kom dessa tjänstemän till del.»

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 9 juni 1860 anmälde Rikets

Ständer sitt beslut om rätt för kommun att »bestämma, huruvida, till

hvad belopp och för hvilka slag af hundar kommunen för längre eller

kortare tid vill ålägga hvar och en inom kommunen boende person, som

innehar hund, ehvad han häraf är ägare eller icke, en årlig till kommunen

ingående skatt, hvilken dock icke må öfverstiga fem r:dr r:mt för

hvarje sådan hund och hvilken skatt kommunen må äga använda för sina

egna behof», samt anhöllo, att Kungl. Maj:t måtte utfärda författning

därom och därvid i ämnet meddela de närmare föreskrifter, som kunde

finnas vara af behofvet påkallade.

Med anledning däraf utfärdades kungl. kungörelsen den 12 juli 1861,

angående skatt för hundar, däruti föreskrefs bland annat:» Statens skogsoch

jägeribetjänte äro dock för de hundar, som de i och för sina tjänster underhålla,

fria från beskattning.» Denna föreskrift är ordagrant bibehållen i nu

gällande författning i ämnet, kungl. kungörelsen den 1 juni 1877, hvilken

utfärdades närmast i följd af riksdagens beslut att höja maximum för hundskatten

till femton kronor.

Det är denna undantagsbestämmelse, som motionären nu afser att

få borttagen, enär de förhållanden, som betingat dess tillkomst, ej längre

skulle föreligga.

Instruktionen för skogs- och jägeristaten den 16 mars 1838, hvilken

gällde vid tiden för ifrågavarande beskattnings införande, pålade i art.

V den till staten hörande personalen, såväl den förvaltande som den bevakande,

skyldigheter i afseende å rofdjurs dödande och annan jaktvård.

Därpå följande författning i ämnet, instruktionen för skogsstyrelsen

och skogsstaten den 19 november 1869, stadgade i 55 §: »Jägmästare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr li.

3

och kronojägare åligger att beflita sig om rot- och skadedjurs utödande

äfvensom att i öfrigt befrämja en ändamålsenlig jaktvård», och den förnyade

instiiuktionen för skogsstaten den 29 november 1889 innehöll i

46 §: »Skogsstatens tjänstemän och betjänte åligger att beflita sig om

utödande af för villebrådet skadliga rofdjur, äfvensom att i öfrigt främja

en ändamålsenlig jaktvård.»

Äfven i nu gällande instruktion för skogsstaten den 23 december

1909, hvilken ej bibehållit den gamla åtskillnaden mellan tjänstemän och

betjänte, återfinnes ordagrant samma föreskrift, meddelad för »skogsstatens

förvaltande och bevakande personal», hvilken uppdelning i äldre

författningar sammanföll med den i tjänstemän och betjänte, omfattande

den förra gruppen öfverjägmästare, jägmästare och extra jägmästare samt

den senare kronoj ägare, extra krön oj ägare och kronoskogvaktare.

I detta sammanhang må anmärkas, att uttrycket i 1877 års kungörelse

»statens skogs- och jägeribetjänte», hvilket, jämfördt med berörda

instruktioner, skulle kunna tolkas såsom motsvarande allenast tjänstemännen

inom den forna betjänteklassen, emellertid enligt sakens natur

och erkänd praxis ansetts omfatta alla skogsstatstjänstemän, som hafva

åligganden i afseende å jaktvården.

Motivet till förevarande undantagsbestämmelse i fråga om skyldigheten

att erlägga hundskatt har, såsom ordalagen angifva, tydligen varit,

att ifrågavarande tjänstemän ansetts behöfva vissa hundar för att kunna

behörigen fullgöra sina åligganden med afseende å jaktvården och därför

ej böra betungas med skatt på dessa hundar, som de hade att hålla på

egen bekostnad.

Då dessa åligganden, efter hvad ofvan visats, fortfarande kvarstå,

samt deras utöfning i vissa fall kräfver användning af hundar, särskild!

hvad angår utödande! af skadliga rofdjur, lär motionärens förslag icke

böra utan vidare bifallas. Det synes ej heller vara billigt att beröfva

ifrågavarande tjänstemän en förmån, hvars förutsättning delvis alltjämt

är för handen.

o

A andra sidan har man emellertid att taga hänsyn till vederbörande

kommuners intresse. Medan från början hufvudsakligen torde hafva

afsetts att genom införande af hundskatt sätta en viss gräns för en alltför

talrik förekomst af hundar, synes denna afgift, särskild! sedan dess maximibelopp

blifvit höj dt, hafva blifvit en stundom rätt beaktansvärd inkomstkälla

för kommunen. I den mån utvecklingen gått därhän, förändras

också i viss mån synpunkten på denna angelägenhet, och det kan skäligen

ifrågasättas, om bibehållandet af skogsstatstjänstemännens undantagsställ
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr lå.

ning längre är förenligt med kommunens berättigade intresse. Det är

nämligen ej uteslutet, att rätt afsevärda inkomster undandragas kommunen,

för den händelse vederbörande tjänstemän anse sig bära hålla ett

större antal hundar. Utskottet finner sig väl af redan angifna hänsyn

till vederbörande tjänstemän förhindradt att biträda motionärens förslag

i föreliggande form, men anser giltiga skäl tala för, att det kommunala

intresset i saken blir behörigen beaktadt. Oegentligt synes det också i och

för sig vara, att kommunen på detta sätt skall indirekt bidraga till täckande

af vissa statstjänstemäns kostnader i och för tjänsten.

Af skäl, som sålunda anförts, anser utskottet den af motionären

väckta frågan kunna tillfredsställande lösas så, att å ena sidan kommunen

berättigas att upptaga skatt äfven å ifrågavarande tjänstehundar, samt å

andra sidan vederbörande tjänstemän af statsmedel beredes godtgörelse för

utgifven hundskatt, i den mån antalet och beskaffenheten af de af dem

innehafda hundarna efter vederbörlig pröfning finnas motsvara behofvet

af hundar för deras tjänsteåligganden.

I öfverensstämmelse härmed har utskottet funnit sig böra tillstyrka

en framställning hos Kungl. Maj:t i motionens syfte, och är utskottet

förvissadt, att hvad som framhållits rörande ersättning åt ifrågavarande

tjänstemän jämväl skall vinna Kungl. Majrts beaktande.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Hedströms

förevarande motion, II: 96, om upphörande af statens

skogs- och jägeribetjäntes rätt till skattefrihet för

tjänstehundar, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för

sådan ändring af kungl. kungörelsen den 1 juni 1877,

angående skatt för hundar, att kommun må äga att

upptaga skatt äfven för hundar, som innehafvas af

skogsstaten tillhörande tjänstemän.

Stockholm den 4 mars 1912.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 5

Reservationer:

af herr K. G. Karlsson, hvilken, med instämmande af herr Lychholm,

anfört:

Ur den föreliggande motionen är svårt att framläsa några andra

skäl för det däri gjorda yrkandet, än att motionären finner det obilligt,

att skogsstatens tjänstemän och betjänte skola slippa erlägga skatt för

af dem ägda hundar, under det andra medborgare få utgöra sådan skatt.

Såsom framgår af utskottets motivering, grundar sig denna skattefrihet

på det förhållandet, att instruktionen för skogsstatens tjänstemän

och betjänte ålägger dem att »beflita sig om utödande af för villebråd

skadliga rofdjur äfvensom att i öfrigt främja en ändamålsenlig jaktvård».

För fullgörande af detta åliggande har det ansetts nödvändigt

för dessa funktionärer att hålla sig med hundar, och vid lagstiftning i

ämnet synes man ha utgått ifrån, att hunden är ett tjänstemannens

verktyg, som icke borde beskattas.

Utskottet, som anser detta betraktelsesätt fortfarande äga giltighet,

ser emellertid frågan ur beskattningssynpunkt och vill, att staten indirekt

skall öfvertaga skogstjänstemannens skattskyldighet till kommunen.

Då likväl, såsom äfvenledes af utskottet framhålles, denna beskattning

knappast tillkommit för att bereda kommunerna en inkomstkälla utan

för att »sätta en viss gräns för en alltför talrik förekomst af hundar»,

torde man med fog kunna ifrågasätta riktigheten af utskottets utgångspunkt

för frågans bedömande. Men frånsedt detta, torde den eventuella

inkomstminskning, en eller annan kommun lider därigenom att

en där boende skogstjänsteman är befriad från erläggandet af hundskatt,

mer än väl motvägas af de öfriga kommunala skatter, tjänstemannen

i fråga erlägger. I alla händelser torde denna inkomstminskning

vara alltför obetydlig för att motivera en skrifvelse till Kungl. Maj:t.

Jag har därför inom utskottet yrkat, att utskottet måtte afstyrka

motionen.

af herrar Rune, Bergman och Hedström mot vissa delar af utskottets

motivering.

Herrar friherre C. J. Beck-Friis och Röing hafva anhållit få

antecknadt, att de icke deltagit i den slutliga behandlingen af detta

ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.