Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å klorkalk eller restitution af erlagd tull vid utförsel af med klorkalk blekt cellulosa.
1912-03-26 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1912:22, Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å klorkalk eller restitution af erlagd tull vid utförsel af med klorkalk blekt cellulosa.
Dokumentets text
/
Bevillningsutshottets betänkande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till Riksdagens kansli den 26 mars 1912 kl. 8 e. m.
Betänkande,
i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen
å klorkalk eller restitution af erlagd tull vid utförsel af
med klorkalk blekt cellulosa.
(l:a Afd.)
I en inom Första kammaren väckt motion, nr 10, som hänvisats
till bevillningsutskottet, har herr Knut Larsson hemställt, »att Riksdagen
må besluta:
antingen att införseltull å klorkalk måtte upphäfvas eller
att, vid utförsel af med klorkalk blekt cellulosa, restitution af erlagd
tull måtte beviljas».
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för detta förslag,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
Klorkalk erhålles såsom en af produkterna vid framställning af Utskottet.
kaustika alkali er och användes i vårt land hufvudsakligen inom pappersmasseindustrin
för att genom blekning af cellulosa åstadkomma en högre
och mera betald kvalitéprodukt.
I det förslag till förordning med tulltaxa för inkommande varor,
som af Kungl. Maj:t förelädes 1910 års Riksdag, upptogs, i öfverensstämmelse
med tulltaxekommitténs hemställan, för klorkalk, som dittills
varit tullfri, en tull af eu krona för 100 kilogram. Samtidigt förelåg
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 18 höft. (Nr 22.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
å Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
till Riksdagens behandling en motion, däri hemställdes, att den föreslagna
tullen icke måtte införas. Bevillningsutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts
förslag i denna del, och af utskottets yttrande i frågan (betänkande nr 23,
sid. 129 f.) framgår, att ifrågavarande tullsats var en af dem, med hvilka
afsågs att främja utvecklingen inom landet af en elektrokemisk storindustri,
till hvars viktigare produkter klorkalken räknades.
På samma gång tullen å klorkalk bereder skydd åt klorkalksindustrin,
betungar den emellertid gifvetvis de industrier, som hafva
användning för nämnda vara, främst pappersmasse- och pappersindustrierna.
Det gäller sålunda att se till, huruvida och i hvad mån
de senare industriernas berättigade intressen må kunna anses trädda för
nära genom ifrågavarande tull.
Såsom motionären framhållit, är den inhemska klorkalkstillverkningen
af ganska obetydlig omfattning. Densamma bedrifves, såvidt utskottet
har sig bekant, vid endast eu fabrik, där den årliga produktionen, enligt
hvad inom utskottet upplysts, icke torde öfverstiga 600 ton med ett
värde af omkring 80—90 kronor för ton. Att denna produktion är att
anse såsom ganska ringa framgår tydligt, om man jämför den med den
mängd klorkalk, som årligen importeras o och hufvudsakligen af den
svenska pappersmasseindustrin förbrukas. År 1910 uppgick den importerade
kvantiteten klorkalk till icke mindre än 4,373 ton.
Den vara, för hvars framställande klorkalken hufvudsakligen användes,
den blekta cellulosan, är däremot föremål för en betydande inhemsk
tillverkning och finner användning ej mindre inom landet för
vår stora pappersindustri än äfven genom en omfattande export. Den
senare beräknas af motionären till 20,000 ton med ett värde af 4,000,000
— 5,000,000 kronor, hvilka siffror icke torde vara för högt tilltagna.
Blekning af cellulosa kan visserligen verkställas äfven på elektrolytisk
väg, men denna metod klöfver särskilda anläggningar samt en tillgång
till billig vattenkraft, som många fabriker torde sakna.
Häraf torde vara klart, att tullen å klorkalk måste i viss mån
verka hämmande på den inhemska pappersmasseindustrin och nedsätta
dess förmåga att konkurrera på den utländska marknaden, äfvensom att
densamma därigenom indirekt utöfvar en menlig inverkan också på
pappersindustrins konkurrenskraft.
Det nu anförda gifver vid handen, att ifrågavarande tull å ena sidan
är ägnad att skydda en industri af jämförelsevis obetydlig omfattning,
men å andra sidan betungar stora och under utveckling stadda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
8
industrier, hvilka afse ytterligare förädling af halffabrikat. Det förtjänar också
beaktande, att, alldenstund tullen å klorkalk varit gällande endast sedan
den 1 december 1911, den förefintliga inhemska klorkalkstillverkningen
kunnat igångsättas och fortgå utan skydd af någon tull, hvarjämte utskottet
inhämtat, att någon utvidgning af den nuvarande fabriken eller anläggning
af någon ny icke efter tullens åsättande planlagts. Fabrikationen
vid den fabrik, där klorkalk tillverkas, afser för öfrigt framställning
äfven af kaustikt kali och kaustikt natron, hvilka bägge artiklar äro
skyddade af en tullsats å 2 kronor 50 öre för 100 kilogram.
Det föreligger sålunda, synes det utskottet, tillräckliga skäl att befria
pappersmasse- och pappersindustrierna från den börda, som den
gällande tullen å klorkalk lägger på dem. För vinnande af detta syfte
har motionären anvisat två skilda utvägar. Enligt den ena skulle vid
utförsel af med klorkalk blekt cellulosa restitution medgifvas för den tull,
som erlagts för den vid blekningen använda klorkalken. Enligt den
andra skulle tullen å klorkalk upphäfvas. Beträffande det första alternativet
har utskottet funnit erforderligt att — särskildt med hänsyn till
frågan om möjligheten att afgöra, huruvida blekning af cellulosa verkställts
förmedelst klorkalk eller på annan väg — genom yttrande af
generaltullstyrelsen erfara, huruvida från tulltelmisk synpunkt något funnes
att erinra mot medgifvande af den ifrågasatta tullrestitutionen. Efter
därom af utskottet i vederbörlig ordning gjord framställning har generaltullstyrelsen
den 7 mars 1912 afgifvit utlåtande i berörda hänseende och
därvid jämväl öfverlämnat ett uttalande i ämnet af styrelsens tekniska
biträde, öfveringenjören A. G. Ekstrand. Etskottet tillåter sig hänvisa
till innehållet i bägge dessa yttranden, hvilka finnas i transumt bifogade
detta betänkande (Bil. A och B).
Under uttalande af den uppfattningen, att restitution af tull i här
ifrågavarande fall kan jämlikt § 13 mom. 5 i gällande tulltaxeförordning
af Ivungl. Maj:t medgifvas, har generaltullstyrelsen i anlutning till
öfveringenjören Ekstrands yttrande anfört, att restitutionsförfarandet förutsatte
en af tulltjänsteman utöfvad direkt kontroll vid fabrikation och
export. De kontroll anordningar, som i sådant hänseende föreslås, synas
utskottet medföra alltför mycken omgång och vara ur kostnadssynpunkt
för den däraf berörda industrin alltför betungande för att böra ifrågakomma.
Att med enklare anordningar åstadkomma en för statsverket tillfredsställande
kontroll torde, efter hvad utskottet kunnat finna, näppeligen
låta sig göra. Såsom ett skäl mot anlitandet af restitutionsförfarandet
4
Bevillningsutskottets utlåtande Nr 22.
kan äfven åberopas, att, då den vida öfvervägande delen af den klorkalk,
som införes till landet, användes i cellulosaindustrin, det skydd,
som en bibehållen tull skulle bereda klorkalksindustrin, blefve af föga
värde, om restitution medgåfves vid export af med klorkalk blekt
cellulosa. Härtill kommer, att restitutionsförfarandet sannolikt skulle
medföra, att den bär framställda blekta massan kunde säljas billigare
på de utländska marknader, där varan icke är tullskyddad, än inom
landet. Slutligen vidlåder restitutionsförfarandet den olägenheten, att
detsamma icke kan komma till användning för den cellulosa, som åtgår
vid den inhemska papperstillverkningen, hvadan denna alltjämt skulle
komma att betungas genom tullen å klorkalk.
På grund af hvad beträffande restitutionsförfarandet nu anförts bär
utskottet ansett sig icke kunna förorda dess anlitande.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till hvad utskottet ofvan
uttalat rörande pappersmasse- och pappersindustriernas berättigade intressen
i fråga om tullen å klorkalk har utskottet funnit sig böra förorda
upphäfvande af berörda tull.
Utskottet får sålunda hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Knut Larssons
förevarande motion, I: 10, måtte besluta, att klorkalk
skall åtnjuta tullfrihet samt att i följd däraf
rubriken nr 1146 i gällande tulltaxa skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Klorkalk — — — — — — — — — — fri.
Stockholm den 26 mars 1912.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
5
Bil. A.
(Generaltullstyrelsens utlåtande.)
Till Konungen.
Bevillningsutskottet har i sin skrifvelse förutsatt, att rätt till restitution af erlagd
tull för den till blekning af exporterad cellulosa använda klorkalk icke
skulle kunna medgifvas, med mindre särskildt stadgande härom infördes i tulltaxeförordningen.
Enligt generaltullstyrelsens åsikt torde emellertid rätt till dylik restitution
kunna af Eders Kungl. Maj:t medgifvas jämlikt den allmänna bestämmelsen i
§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen om rätt till restitution af tull för utländsk
vara, som användts till framställning af exportvara. För en dylik uppfattning
synes kunna hämtas stöd af följande yttrande af tulltaxekommittén i dess betänkande
af den 3 maj 1909, del I, sid. 325, nämligen: »Med tillämpning af nu
ifrågavarande nya stadganden skulle den, som inför utländska råvaror eller beredningsämnen
för förädling till export, kunna utan att behöfva erlägga tull för
de införda materialierna åtnjuta en frist af två år»---. Häraf synes, sär
skildt
med afseende å kommitténs användning af ordet »beredningsämnen» å
sidorna 283 (råd 10 och 17), 294 (råd 18) och 295 (rad 25), vara tydligt, att
kommittén afsett, att restitution enligt nämnda författningsrum skulle kunna
medgifvas just i fall sådana som nu föreliggande.
Visserligen har icke ännu af Eders Kungl. Maj:t lämnats något restitutionsmedgifvande
jiimlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen af innebörd, som fullt
motsvarar det nu ifrågavarande fallet, men i viss mån snarlika kunna ju sägas
vara de lämnade medgifvandena till restitution af tull för socker, användt vid
tillverkning af punsch, och för kalciumkarbid, användt till framställning af kalciumcyanamid.
Beträffande dessa två fall är ju dock förhållandet, att såväl sockret
som kalciumkarbiden är »råvara, som ingår i exportvaran», såsom ett uttryck
lyder i andra stycket af nyssnämnda författningsrum, men, huruvida detta kan
direkte sägas vara fallet med klorkalk i förhållande till den med denna vara
blekta cellulosan, därom finner sig generaltullstyrelsen icke vara kompetent göra
något uttalande. Styrelsen anser emellertid för sin del, att praktiskt taget något
hinder icke skulle föreligga att för klorkalken medgifva den fördel af tullrestitution,
som är medgifven för utländsk tullpliktig vara, använd till framställning
af exportvara, äfven om klorkalkens »ingående» i cellulosan icke kan påvisas
genom undersökning, blott på annat tillförlitligt sätt kan styrkas, att
viss mängd klorkalk blifvit begagnad till den exporterade cellulosans blekning.
Härmed är man inne på den af utskottet berörda frågan om möjligheten
af kontroll. Doktor Ekstrand har i sitt utlåtande förklarat det vara
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
omöjligt att vid undersökning af blekt cellulosa afgöra, vare sig om denna
blekts med korkalk eller på annat sätt, eller i förstnämnda fallet, huru
mycket klorkalk, som användts därvid och på denna grand har han förklarat
sig anse restitution kunna ifrågakomma, endast om själfva fabrikationen ställes
under tullkontroll. Då ett dylikt tillvägagångssätt i åtskilliga fall är begagnadt
i af Eders Kungl. Maj:t lämnade medgifvanden om rätt till tullrestitution jämlikt
§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, bland andra vid export af punsch, torde,
därest Eders Kungl. Maj:t skulle gilla styrelsens ofvan uttalade uppfattning i
principfrågan samt icke finna något hinder från nationalekonomisk synpunkt att
bevilja eventuella ansökningar om rätt till tullrestitution för utländsk klorkalk,
använd till blekning af exporterad cellulosa, de erforderliga kontrollerna från
tullverkets sida få grundas på direkt kontroll af tulltjänsteman vid fabrikation
och export. Visserligen kan från fabrikanternas sida häremot invändas, att dylik
kontroll kommer att för dem medföra betydande kostnader, men med afseende
å de af doktor Ekstrand lämnade upplysningar lärer vid en tillämpning af § 13
mom. 5 tulltaxeförordningen kraf vet på dylik direkt kontroll icke kunna eftergifvas.
Med afseende å hvad styrelsen sålunda anfört har styrelsen icke ansett sig
hafva anledning framlägga något förslag till särskild! stadgande om rätt till åtnjutande
af den åsyftade tullrestitutionen, afsedt att införas i tulltaxeförordningen.
Remissakten varder härmed återställd. Stockholm den 7 mars 1912.
Underdånigst
Staffan Cederschiöld.
Gustaf Bergenstjerna. Em. Bilus.
E. Beyer. John Ewerlöf,
föredragande.
J. F. H. Hilding.
Bil. B.
(Öfveringenjören Ekstrands yttrande).
Till Kung!. Generaltullstyrelsen.
Enligt hvad jag från sakkunnigt håll erfarit lär på senare tiden blekt pappersmassa
hafva börjat exporteras i afsevärd mängd. För blekningen behandlas
massan antingen med klorkalklösning eller med på elektrolytisk väg framställd
klorgas. Någon annan blekningsmetod torde ej ifrågakomma inom industrien.
Att afgöra, huruvida ett föreliggande parti blekt massa behandlats med klorkalk
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
eller klorgas torde ej vara möjligt lika litet som att af den blekta massans beskaffenhet
och mängd bestämma huru mycket klorkalk, som, om sådan användts,
åtgått därtill. Klorkalkmängden uppgifves nämligen variera mellan 12 och 20
procent af massans vikt, alltefter dennas beskaffenhet, blekningsgrad och olika
kokprocesser.
På grund af här angifna förhållanden synes mig en tullrestitution för importerad
klorkalk blott kunna grundas på tullkontroll i själfva fabriken under
den tid, denna anmält sig vilja arbeta för export af blekt massa. En sådan
kontroll torde kunna anordnas så, att den till fabriken importerade klorkalken
upplägges under kronans lås och sedan i mån af behof uttages och väges samt
att all blekt massa, hvartill klorkalken användts, likaledes uppväges för hvarje
kok eller dag, så att man slutligen har hela den mängd blekt massa, som svarar
mot en viss mängd importerad klorkalk. Tullrestitution för den förbrukade klorkalken
lämnas först sedan tillverkaren styrkt sig hafva exporterat all den blekta
massa, som svarar mot den förbrukade klorkalken.
Stockholm den 15 februari 1912.
A. G. Ekstrand.
Fil. dr, öfveringenjör.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.