Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å klorkalk eller restitution af erlagd tull vid utförsel af med klorkalk blekt cellulosa.

1912-03-26 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1912:22, Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å klorkalk eller restitution af erlagd tull vid utförsel af med klorkalk blekt cellulosa.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

/

Bevillningsutshottets betänkande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till Riksdagens kansli den 26 mars 1912 kl. 8 e. m.

Betänkande,

i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen

å klorkalk eller restitution af erlagd tull vid utförsel af

med klorkalk blekt cellulosa.

(l:a Afd.)

I en inom Första kammaren väckt motion, nr 10, som hänvisats

till bevillningsutskottet, har herr Knut Larsson hemställt, »att Riksdagen

må besluta:

antingen att införseltull å klorkalk måtte upphäfvas eller

att, vid utförsel af med klorkalk blekt cellulosa, restitution af erlagd

tull måtte beviljas».

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för detta förslag,

tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Klorkalk erhålles såsom en af produkterna vid framställning af Utskottet.

kaustika alkali er och användes i vårt land hufvudsakligen inom pappersmasseindustrin

för att genom blekning af cellulosa åstadkomma en högre

och mera betald kvalitéprodukt.

I det förslag till förordning med tulltaxa för inkommande varor,

som af Kungl. Maj:t förelädes 1910 års Riksdag, upptogs, i öfverensstämmelse

med tulltaxekommitténs hemställan, för klorkalk, som dittills

varit tullfri, en tull af eu krona för 100 kilogram. Samtidigt förelåg

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 18 höft. (Nr 22.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

å Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

till Riksdagens behandling en motion, däri hemställdes, att den föreslagna

tullen icke måtte införas. Bevillningsutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts

förslag i denna del, och af utskottets yttrande i frågan (betänkande nr 23,

sid. 129 f.) framgår, att ifrågavarande tullsats var en af dem, med hvilka

afsågs att främja utvecklingen inom landet af en elektrokemisk storindustri,

till hvars viktigare produkter klorkalken räknades.

På samma gång tullen å klorkalk bereder skydd åt klorkalksindustrin,

betungar den emellertid gifvetvis de industrier, som hafva

användning för nämnda vara, främst pappersmasse- och pappersindustrierna.

Det gäller sålunda att se till, huruvida och i hvad mån

de senare industriernas berättigade intressen må kunna anses trädda för

nära genom ifrågavarande tull.

Såsom motionären framhållit, är den inhemska klorkalkstillverkningen

af ganska obetydlig omfattning. Densamma bedrifves, såvidt utskottet

har sig bekant, vid endast eu fabrik, där den årliga produktionen, enligt

hvad inom utskottet upplysts, icke torde öfverstiga 600 ton med ett

värde af omkring 80—90 kronor för ton. Att denna produktion är att

anse såsom ganska ringa framgår tydligt, om man jämför den med den

mängd klorkalk, som årligen importeras o och hufvudsakligen af den

svenska pappersmasseindustrin förbrukas. År 1910 uppgick den importerade

kvantiteten klorkalk till icke mindre än 4,373 ton.

Den vara, för hvars framställande klorkalken hufvudsakligen användes,

den blekta cellulosan, är däremot föremål för en betydande inhemsk

tillverkning och finner användning ej mindre inom landet för

vår stora pappersindustri än äfven genom en omfattande export. Den

senare beräknas af motionären till 20,000 ton med ett värde af 4,000,000

— 5,000,000 kronor, hvilka siffror icke torde vara för högt tilltagna.

Blekning af cellulosa kan visserligen verkställas äfven på elektrolytisk

väg, men denna metod klöfver särskilda anläggningar samt en tillgång

till billig vattenkraft, som många fabriker torde sakna.

Häraf torde vara klart, att tullen å klorkalk måste i viss mån

verka hämmande på den inhemska pappersmasseindustrin och nedsätta

dess förmåga att konkurrera på den utländska marknaden, äfvensom att

densamma därigenom indirekt utöfvar en menlig inverkan också på

pappersindustrins konkurrenskraft.

Det nu anförda gifver vid handen, att ifrågavarande tull å ena sidan

är ägnad att skydda en industri af jämförelsevis obetydlig omfattning,

men å andra sidan betungar stora och under utveckling stadda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

8

industrier, hvilka afse ytterligare förädling af halffabrikat. Det förtjänar också

beaktande, att, alldenstund tullen å klorkalk varit gällande endast sedan

den 1 december 1911, den förefintliga inhemska klorkalkstillverkningen

kunnat igångsättas och fortgå utan skydd af någon tull, hvarjämte utskottet

inhämtat, att någon utvidgning af den nuvarande fabriken eller anläggning

af någon ny icke efter tullens åsättande planlagts. Fabrikationen

vid den fabrik, där klorkalk tillverkas, afser för öfrigt framställning

äfven af kaustikt kali och kaustikt natron, hvilka bägge artiklar äro

skyddade af en tullsats å 2 kronor 50 öre för 100 kilogram.

Det föreligger sålunda, synes det utskottet, tillräckliga skäl att befria

pappersmasse- och pappersindustrierna från den börda, som den

gällande tullen å klorkalk lägger på dem. För vinnande af detta syfte

har motionären anvisat två skilda utvägar. Enligt den ena skulle vid

utförsel af med klorkalk blekt cellulosa restitution medgifvas för den tull,

som erlagts för den vid blekningen använda klorkalken. Enligt den

andra skulle tullen å klorkalk upphäfvas. Beträffande det första alternativet

har utskottet funnit erforderligt att — särskildt med hänsyn till

frågan om möjligheten att afgöra, huruvida blekning af cellulosa verkställts

förmedelst klorkalk eller på annan väg — genom yttrande af

generaltullstyrelsen erfara, huruvida från tulltelmisk synpunkt något funnes

att erinra mot medgifvande af den ifrågasatta tullrestitutionen. Efter

därom af utskottet i vederbörlig ordning gjord framställning har generaltullstyrelsen

den 7 mars 1912 afgifvit utlåtande i berörda hänseende och

därvid jämväl öfverlämnat ett uttalande i ämnet af styrelsens tekniska

biträde, öfveringenjören A. G. Ekstrand. Etskottet tillåter sig hänvisa

till innehållet i bägge dessa yttranden, hvilka finnas i transumt bifogade

detta betänkande (Bil. A och B).

Under uttalande af den uppfattningen, att restitution af tull i här

ifrågavarande fall kan jämlikt § 13 mom. 5 i gällande tulltaxeförordning

af Ivungl. Maj:t medgifvas, har generaltullstyrelsen i anlutning till

öfveringenjören Ekstrands yttrande anfört, att restitutionsförfarandet förutsatte

en af tulltjänsteman utöfvad direkt kontroll vid fabrikation och

export. De kontroll anordningar, som i sådant hänseende föreslås, synas

utskottet medföra alltför mycken omgång och vara ur kostnadssynpunkt

för den däraf berörda industrin alltför betungande för att böra ifrågakomma.

Att med enklare anordningar åstadkomma en för statsverket tillfredsställande

kontroll torde, efter hvad utskottet kunnat finna, näppeligen

låta sig göra. Såsom ett skäl mot anlitandet af restitutionsförfarandet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets utlåtande Nr 22.

kan äfven åberopas, att, då den vida öfvervägande delen af den klorkalk,

som införes till landet, användes i cellulosaindustrin, det skydd,

som en bibehållen tull skulle bereda klorkalksindustrin, blefve af föga

värde, om restitution medgåfves vid export af med klorkalk blekt

cellulosa. Härtill kommer, att restitutionsförfarandet sannolikt skulle

medföra, att den bär framställda blekta massan kunde säljas billigare

på de utländska marknader, där varan icke är tullskyddad, än inom

landet. Slutligen vidlåder restitutionsförfarandet den olägenheten, att

detsamma icke kan komma till användning för den cellulosa, som åtgår

vid den inhemska papperstillverkningen, hvadan denna alltjämt skulle

komma att betungas genom tullen å klorkalk.

På grund af hvad beträffande restitutionsförfarandet nu anförts bär

utskottet ansett sig icke kunna förorda dess anlitande.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till hvad utskottet ofvan

uttalat rörande pappersmasse- och pappersindustriernas berättigade intressen

i fråga om tullen å klorkalk har utskottet funnit sig böra förorda

upphäfvande af berörda tull.

Utskottet får sålunda hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Knut Larssons

förevarande motion, I: 10, måtte besluta, att klorkalk

skall åtnjuta tullfrihet samt att i följd däraf

rubriken nr 1146 i gällande tulltaxa skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Klorkalk — — — — — — — — — — fri.

Stockholm den 26 mars 1912.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

5

Bil. A.

(Generaltullstyrelsens utlåtande.)

Till Konungen.

Bevillningsutskottet har i sin skrifvelse förutsatt, att rätt till restitution af erlagd

tull för den till blekning af exporterad cellulosa använda klorkalk icke

skulle kunna medgifvas, med mindre särskildt stadgande härom infördes i tulltaxeförordningen.

Enligt generaltullstyrelsens åsikt torde emellertid rätt till dylik restitution

kunna af Eders Kungl. Maj:t medgifvas jämlikt den allmänna bestämmelsen i

§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen om rätt till restitution af tull för utländsk

vara, som användts till framställning af exportvara. För en dylik uppfattning

synes kunna hämtas stöd af följande yttrande af tulltaxekommittén i dess betänkande

af den 3 maj 1909, del I, sid. 325, nämligen: »Med tillämpning af nu

ifrågavarande nya stadganden skulle den, som inför utländska råvaror eller beredningsämnen

för förädling till export, kunna utan att behöfva erlägga tull för

de införda materialierna åtnjuta en frist af två år»---. Häraf synes, sär
skildt

med afseende å kommitténs användning af ordet »beredningsämnen» å

sidorna 283 (råd 10 och 17), 294 (råd 18) och 295 (rad 25), vara tydligt, att

kommittén afsett, att restitution enligt nämnda författningsrum skulle kunna

medgifvas just i fall sådana som nu föreliggande.

Visserligen har icke ännu af Eders Kungl. Maj:t lämnats något restitutionsmedgifvande

jiimlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen af innebörd, som fullt

motsvarar det nu ifrågavarande fallet, men i viss mån snarlika kunna ju sägas

vara de lämnade medgifvandena till restitution af tull för socker, användt vid

tillverkning af punsch, och för kalciumkarbid, användt till framställning af kalciumcyanamid.

Beträffande dessa två fall är ju dock förhållandet, att såväl sockret

som kalciumkarbiden är »råvara, som ingår i exportvaran», såsom ett uttryck

lyder i andra stycket af nyssnämnda författningsrum, men, huruvida detta kan

direkte sägas vara fallet med klorkalk i förhållande till den med denna vara

blekta cellulosan, därom finner sig generaltullstyrelsen icke vara kompetent göra

något uttalande. Styrelsen anser emellertid för sin del, att praktiskt taget något

hinder icke skulle föreligga att för klorkalken medgifva den fördel af tullrestitution,

som är medgifven för utländsk tullpliktig vara, använd till framställning

af exportvara, äfven om klorkalkens »ingående» i cellulosan icke kan påvisas

genom undersökning, blott på annat tillförlitligt sätt kan styrkas, att

viss mängd klorkalk blifvit begagnad till den exporterade cellulosans blekning.

Härmed är man inne på den af utskottet berörda frågan om möjligheten

af kontroll. Doktor Ekstrand har i sitt utlåtande förklarat det vara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

omöjligt att vid undersökning af blekt cellulosa afgöra, vare sig om denna

blekts med korkalk eller på annat sätt, eller i förstnämnda fallet, huru

mycket klorkalk, som användts därvid och på denna grand har han förklarat

sig anse restitution kunna ifrågakomma, endast om själfva fabrikationen ställes

under tullkontroll. Då ett dylikt tillvägagångssätt i åtskilliga fall är begagnadt

i af Eders Kungl. Maj:t lämnade medgifvanden om rätt till tullrestitution jämlikt

§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, bland andra vid export af punsch, torde,

därest Eders Kungl. Maj:t skulle gilla styrelsens ofvan uttalade uppfattning i

principfrågan samt icke finna något hinder från nationalekonomisk synpunkt att

bevilja eventuella ansökningar om rätt till tullrestitution för utländsk klorkalk,

använd till blekning af exporterad cellulosa, de erforderliga kontrollerna från

tullverkets sida få grundas på direkt kontroll af tulltjänsteman vid fabrikation

och export. Visserligen kan från fabrikanternas sida häremot invändas, att dylik

kontroll kommer att för dem medföra betydande kostnader, men med afseende

å de af doktor Ekstrand lämnade upplysningar lärer vid en tillämpning af § 13

mom. 5 tulltaxeförordningen kraf vet på dylik direkt kontroll icke kunna eftergifvas.

Med afseende å hvad styrelsen sålunda anfört har styrelsen icke ansett sig

hafva anledning framlägga något förslag till särskild! stadgande om rätt till åtnjutande

af den åsyftade tullrestitutionen, afsedt att införas i tulltaxeförordningen.

Remissakten varder härmed återställd. Stockholm den 7 mars 1912.

Underdånigst

Staffan Cederschiöld.

Gustaf Bergenstjerna. Em. Bilus.

E. Beyer. John Ewerlöf,

föredragande.

J. F. H. Hilding.

Bil. B.

(Öfveringenjören Ekstrands yttrande).

Till Kung!. Generaltullstyrelsen.

Enligt hvad jag från sakkunnigt håll erfarit lär på senare tiden blekt pappersmassa

hafva börjat exporteras i afsevärd mängd. För blekningen behandlas

massan antingen med klorkalklösning eller med på elektrolytisk väg framställd

klorgas. Någon annan blekningsmetod torde ej ifrågakomma inom industrien.

Att afgöra, huruvida ett föreliggande parti blekt massa behandlats med klorkalk

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

eller klorgas torde ej vara möjligt lika litet som att af den blekta massans beskaffenhet

och mängd bestämma huru mycket klorkalk, som, om sådan användts,

åtgått därtill. Klorkalkmängden uppgifves nämligen variera mellan 12 och 20

procent af massans vikt, alltefter dennas beskaffenhet, blekningsgrad och olika

kokprocesser.

På grund af här angifna förhållanden synes mig en tullrestitution för importerad

klorkalk blott kunna grundas på tullkontroll i själfva fabriken under

den tid, denna anmält sig vilja arbeta för export af blekt massa. En sådan

kontroll torde kunna anordnas så, att den till fabriken importerade klorkalken

upplägges under kronans lås och sedan i mån af behof uttages och väges samt

att all blekt massa, hvartill klorkalken användts, likaledes uppväges för hvarje

kok eller dag, så att man slutligen har hela den mängd blekt massa, som svarar

mot en viss mängd importerad klorkalk. Tullrestitution för den förbrukade klorkalken

lämnas först sedan tillverkaren styrkt sig hafva exporterat all den blekta

massa, som svarar mot den förbrukade klorkalken.

Stockholm den 15 februari 1912.

A. G. Ekstrand.

Fil. dr, öfveringenjör.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.