Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5

1912-02-16 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1912:5, Bevillningsutskottets betänkande Nr 5

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

Nr 5,

Ankom till Riksdagens kansli den 16 februari 1912 kl. 3 e. va.

Betänkande i anledning ,af väckt motion om ändring af §§

1 och 2 i förordningen angående försäljning af brännvin.

(2:a Afd.)

I en inom Första kammaren af grefve Mörner väckt till bevillning.^

utskottet hänvisad motion, nr 42, hemställes, »att Riksdagen måtte besluta,

att 1 och 2 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af

brännvin skola hafva följande ändrade lydelse:

§ I
1.

Försäljning — — — — — — — — — —'' (utskänkning).

2. Med brännvin— — — — — — — — — — 25 procent.

Föreskriften i 2 § i 1 mom. afser dock endast egentligt brännvin,

hvartill icke räknas whisky.

3. Utöfver — — — — — — — — — — — stadgadt.

4. Angående — — — — — — — — — — — Kung!. Maj:t.

§ 2.

1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars styrka öfverstiger 41

procent, får vid detaljhandel ej hållas till salu.

2. Ej heller — — — — — — — — — — — ämne.»

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:

»Nu stadgas i 2 § 1 mom. af gällande brännvinsförsäljningsförordning,

att brännvin, hvars styrka ej uppgår till minst 35 proc. ej får vid detalj
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillning silf skottets betänkande Nr 5. 5

handel hållas till salu. Någon maximigräns för den tillåtna styrkan tinnes

däremot icke.

Det uppdrag, som gifvits den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911

tillsatta kommittén för utredande af frågan om lokalt veto m. m., synes

icke tydligt utmärka, att kommittén skall taga under behandling äfven

frågan om ändring i ofvanberörda bestämmelser. I allt fall torde det på

grund af kommitténs vidtomfattande uppgifter och den ordning, hvari

dessa skola företagas till utredning, vara mycket ovisst, när eventuellt

förslag i förevarande afseende kan vara att förvänta.

Jag anser emellertid lösningen af den, från revisionen af bränn vinsför.

sälj ningsförordningen i öfrig! alldeles fristående frågan om brännvinets

alkoholhalt vara af synnerligen stor och under det öfriga nykterhetsarbetet

alltför förbisedd vikt. För den, som icke ser nykterhetsrörelsens mål i eu

förbudslagstiftning, hvilken uppges skola undanröja frestelserna, utan,i vårt

folks uppfostran till praktisk nykterhet och förmåga att kunna öfvervinna

frestelserna till rusdryckernas begagnande till öfvermått, synes en successiv

sänkning af brännvinets alkoholstyrka utgöra det yppersta hjälpmedel för

deras måls uppnående. Jag tillåter mig därför härigenom bringa denna

fråga under Eiksdagens pröfning och därvid föreslå, att Riksdagen redan

nu måtte besluta, såväl att berörda minimigräns alldeles borttages som att

en maximigräns införes.

Angående dessa frågors tidigare behandling inom Riksdagen anhåller

jag att få erinra om följande.

Hvad då först minimigränsen beträffar, ser det af utskottsutlåtandet

vid 1858—54 årens riksdag verkligen ut, som om dylik gräns först infördes

i syfte att motarbeta fylleriet. Att bestämmelsen var för sådant ändamål

icke blott värdelös utan till och med skadlig, blef dock snart uppenbart.

År 1885 föreslogo olika motionärer, att gränsen skulle sänkas från

dåvarande 46 proc. till 42 resp. 36 proc. Bevillningsutskottet ansåg emellertid

den då stadgade gränsen böra bibehållas, »enär till förekommande af bedrägerier

vid försäljningen någon viss minimistyrka i lag borde vara föreskrifven»,

men utskottet »saknat hvarje anledning att på utlåtanden af

några sakkunniga personer grunda ett förslag om procenttalets nedsättande

till något visst lägre belopp.» Utskottets afstyrkande hemställan godkändes

af Riksdagen.

Vid 1887 års senare riksdag föreslog bevillningsutskottet af eget

initiativ gränsens sänkning till 40 proc. Förslaget afslogs af Andra kammaren.

Däremot beslöt Första kammaren, efter förordande yttranden af

dåvarande kontrollbyråchefen och dåvarande chefen för medicinalstyrelsen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

för sin del, att gränsen skulle sänkas ända till 35 proc. På grund åt de

skiljaktiga besluten förföll dock frågan.

Vid 1888 års riksdag föreslogo olika motionärer nedsättning till 40

resp. 35 proc. Bevillningsutskottet fann nu angeläget, att »den bos oss

öfverdrifvet höga alkoholhalten nedsattes åtminstone något», och då en

nedsättning till 35 proc. enligt utskottets åsikt vore »en alltför stor reform

för att på eu gång böra vidtagas», tillstyrkte utskottet, att minimigränsen

måtte o sänkas från 46 till 40 proc. Detta blef också Riksdagens beslut.

År 1904 återkom en af ofvannämnda motionärer, herr Wieselgren,

till ämnet och föreslog sänkning till 35 proc. Han framlade till stöd för

detta förslag en utredning, hvilken ännu erbjuder mycket af intresse, och

till hvilken jag därför tillåter mig hänvisa. Bevillningsutskottet ansåg

tiden för eu ytterligare sänkning af ifrågavarande minimigräns då vara

kommen och tillstyrkte förslaget, som äfven bifölls af Riksdagen.

Denna gräns infördes därpå i lagstiftningen genom förordningen den

9 juni 1905 och är ännu gällande.

Hvad därefter Vidkommer införandet af en maximigräns för den tilllåtna

alkoholstyrkan hos det i detaljhandel saluhållna brännvinet, är att

märka, att herr Wieselgren i sistnämnda motion år 1904 föreslog dylik

gräns af 40 proc. Bevillningsutskottet afstyrkte motionen härutinnan och

Riksdagen afslog densamma.

Under den sedan dess förflutna tiden har emellertid utvecklingen i

nykterhetsriktning gått därhän, att det torde vara lämpligt och påkalladt

att nu gå vidare på vägen mot åstadkommande af svagare brännvin.

Att en sänkning af brännvinets alkoholhalt måste anses såsom eu

åtgärd af stor betydelse för nykterheten, lär väl vara gifvet. Det förefaller

obegripligt, hvarför den person, som af en eller annan anledning

önskar förtära brännvin, skall tvingas att konsumera eu så starkt alkoholhaltig

dryck, att han, äfven efter förtärandet af en helt obetydlig kvantitet,

kan, åtminstone under vissa förhållanden, blifva nästan omedelbart

berusad, och att i allt fall i regel hans arbetsförmåga, speciellt till redigt

tankearbete, blifver åtminstone tillfälligtvis mer eller mindre nedsatt.

Den vederkvickelse, som förtärandet af en något svagare alkoholhaltig

dryck, exempelvis vin, kan bereda dem, hvilkas lefnadsvanor och tillgångar

hänvisa dem till sådana jämförelsevis dyrare drycker, blir nu faktiskt

förmenad den stora, hufvudsakligen af kroppsarbetare bestående allmänheten,

för hvilken brännvinet är den vanliga och lättast tillgängliga

motsvarande drycken. Spritstyrkan betecknar sålunda i viss mån en klassskillnad.

Den, stora allmänheten kan nämligen sägas nästan sakna någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande ''Nr 5.

i

dryck med aikoholhalt mellan 7 och 35 ä 40 proc. För den del af arbetsklassen,

som icke redan kommit därhän, att den blifvit van vid eller till och

med känner sig vara i behof af en så stark alkoholhaltig dryck som det

nuvarande brännvinet, gäller det alltså att antingen alldeles afstå från

starkare drycker än maltdrycker eller att finna sig i att förtära en starkare

dryck, än de vilja hafva. Jag föreställer mig, att den ständiga retning

och törst, som särskild! de starkaste brännvinssorterna frambringa,

har mycket stor skuld i alstrandet af vanedrinkare och alkoholister. Till

dylikt ändamål bör icke statens lagstiftning direkt medverka.

Från såväl samhällsrättvisans som nykterhetens synpunkt anser jag

därför frågan om sänkning af brännvinets alkoholhalt vara af mycket stor

vikt. Den är också en af de lättast genomförda reformerna. Utvecklingen

i vårt land har ju redan oförtydbart gått i riktning ditåt, och icke

blott, såsom ofvanintagna redogörelse utvisar, på lagstiftningens område,

utan äfven i fråga om allmänhetens smak. Dock har sänkningen, enligt

min uppfattning, hittills varit både för långsam och för ringa.

I de länder, där brännvinet är svagare — för att icke tala om de

vinproducerande länderna — lär själfva missbruket af spritdrycker vara

mycket mindre allmänt än i Sverige, som, oaktadt allt energiskt och äfven

framgångsrikt nykterhetsarbete, fortfarande i detta hänseende intager en

sorgligt framskjuten plats.

I Norge och Danmark samt många andra länder finnes icke någon

lagstadgad minimigräns, hvilken alltså där ansetts obehöflig. Följden har

blifvit, att där också i regel brännvinet är svagare än hos oss.

Öfverhufvud taget synes det också både onödigt och olämpligt att stadga

någon minimigräns alls. Anledningen till sådant stadgande hos oss kan

icke, åtminstone numera, vara omsorg om nykterheten. Snarare får den

väl anses vara en önskan att kunna bereda köpare en viss trygghet att

för sina pengar få en vara af åtminstone viss lägsta halt af alkohol eller

den beståndsdel, som särskild! på grund af beskattningsförhållandena, är

hufvudsakligen värdebestämmande. Dock brukar staten icke eljest — om

man undantager handeln med ädla metaller — utöfva någon kontroll eller,

rättare sagdt, ikläda sig någon garanti för beskaffenheten utaf handelsvaror,

utan lärer det öfverlåtas åt den fria konkurrensen att bjuda köpare en

vara till det dess värde bäst motsvarande priset. Att i hälsovårdshänseende

mångfaldiga kontrollföreskrifter rörande handeln med lifsförnödenheter

finnas utfärdade, är en sak, som icke kan åberopas såsom jämförelse i

detta fall, ty ingen lär väl kunna påstå, att alkoholsvagt brännvin är

hälsovådligare än alkoholstarkt dylikt. Att exempelvis i matvarustadgar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

föreskrifves viss lägsta fetthalt för salubjuden oskummad mjölk, är ej

heller något analogt exempel, tv ju fetare mjölken är, desto hälsosammare

och näringsidkare torde den i regel vara, under det att ju alkoholstarkare

brännvinet är, ju kraftigare giftverkan utöfvar detsamma.

Fordom ansågs ju visserligen brännvin på sätt och vis såsom hörande

till lifsförnödenheterna, och det är ej alldeles omöjligt, att denna åskådning

utöfvat viss inverkan vid fastslåendet af eu minimigräns. Den tiden

är dock lyckligtvis numera längesedan förbi, då denna åskådning vann

gehör.

Att staten just för brännvin skall, såsom bevillningsutskottet år 1885

uttalade, föreskrifva en viss minimigräns »till förekommande af bedrägerier»,

synes desto mer opåkallad!, som allmänna strafflagens stadganden

om straff för bedrägeri synas härvidlag erbjuda tillräckligt skydd, och i

hvarje fall alldeles enahanda skydd som i fråga om all annan handel.

Egendomligt ter det sig onekligen, att en sådan speciell statsgaranti skall

upprätthållas just i syfte att göra en sådan vara som brännvinet starkt

och därigenom mera fördärfbringande. Det vore väl mera logiskt, om statens

garanti åsyftade en viss högsta halt d. v. s. att bereda köpare säkerhet

för att ej få starkare giftblandning, än han önskade.

Då herr Wieselgren år 1904 föreslog införandet af eu dylik maximigräns

för alkoholstyrkan, åberopade han till bevis för möjligheten af en sådan

bestämmelse, att vid möte år 1903 mellan ombud för utskänkningsbolagens

styrelser 46 ombud ställt sig välvilligt mot ett förslag, att det utminuterade

och utskänkta brännvinets alkoholhalt skulle sänkas till högst

44 proc., och blott 8 ombud direkt motsatt sig detsamma. Därjämte visade

han, att, då Göteborgssystemet i Stockholm år 1903 upphörde med utskänkning

af 49 procentigt brännvin, det icke var det därnäst starka,

46 procentiga brännvinet, hvars konsumtion i stället ökades, utan att sistnämnda

brännvinssorts konsumtion tvärtom minskades med drygt en tredjedel,

under det att såväl det då nyinförda 43 procentiga brännvinet fick

liflig åtgång som äfven konsumtionen af det ännu svagare 40 procentiga

ökades relativt mycket. Detta syntes utgöra ett godt bevis för, att allmänheten

själf icke föredroge de starkare sorterna, när svagare bjödes.

Att superiet i allmänhet icke ökats genom styrkans sänkning, framgick

däraf, att totalkonsumtionen af brännvin samtidigt sjunkit icke obetydligt.

Till dessa uppgifter ber jag få lägga några af nyare datum.

Enligt en under inseende af Göteborgssystembolagens förtroendenämnd

af dess sekreterare Nils Frick utarbetad statistik angående åtskilliga, bolagens

rörelse berörande förhållanden, uppgick under år 1910 samtliga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

9

132 bolags hela omsättning af renadt brännvin, reduceradt till 50 procent

alkoholstyrka, till de mängder af hvarje styrkeslag, som nedanstående

tabell angifver.

Medel-

Litermängd,

Procent

Styrka i volymprocent

styrka i

volym- procent

Summa

Antal

Summa

af hela

reducerad till

reducerad

liter-

50 procent

litermängd

bolag

bolag

mäng-

den

39,2

39,2

1,380,867

1,380,867

i

1

6,1

40

40

1,983,820

1,983,820

13

13

8,9

40,5

39—42

j 49,5

150,4321

53,294/

203,726

D

1)

2

0,9

41

40—42

b1

5,137,860/

253,809/

5,391,669

m

2J

13

24,i

40—43

41,5

401,505

401,505

2

2

1,8

42

40—44

}42

6,096,908/

396,531/

6,493,439

51/

4/

55

28,9

42,6

42,5

617,777

617,777

2

2

2,5

43

40—46

[43

1,760,490/

461,961/

2,222,451

10]

6J

16

9,9

43,6

43—44

| 43,5

280,175/

145,559/

425,734

1]

2

1,9

44

42—46

j 44

1,216,465/

142,987/

1,359,452

8]

1J

t

r

9

6

44,3

44,3

69,209

69,209

1

1

0,9

40—49

43—46

} 44,5

287,040/

144,989/

432,029

1/

2/

3

1,9

45

40—50

} 45

633,759/

298,242/

932,001

5

2

f

7

4,2

46

46

582,153

582,153

6

6

2,6

—

—

22,495,832

22,495,832

132

132

100

Af denna tabell framgår, bland annat, att sedan år 1904 brännvinets

styrka ytterligare nedgått, så att nu knappast alls förekommer brännvin,

som är starkare än 46 proc., och att hufvudmassan har endast 41 ä 42

proc. Lägsta styrkan förekommer i Göteborg, som ensamt har 39,2 proc.

Stockholm har 41 proc. I Skåne, där de flesta bolagen hafva sin verksamhet,

är styrkan nästan öfverallt 42 proc. Norrland har i allmänhet

43—46 proc. De allra flesta och bland dem de största bolagen föra i

handeln brännvin endast af en styrka. I de fall, där flera styrkor säljas,

har medeltalet uträknats, ehuruväl det ju visst icke är säkert, att konsumtionen

af de olika sorterna är lika stor, men uppgift härom har saknats.

Det är att märka, att då i denna tabell brännvinets mängd angifvits

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 4 käft. (Nr 4—5.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

reducerad till 50 proc. alkoholhalt, kar reduktionen varit proportionsvis

större för de svagare sorterna. Därest enbart vol)''men lagts till grund,

skulle alltså de svagare sorternas Övervikt i brännvinshandeln framträdt

ännu starkare.

Äfven efter det af herr Wieselgren om förmälda tillfälle har frågan

om nedsättning i högsta alkoholhalten hos det saluhållna brännvinet förekommit

vid möten mellan ombud för utskänkningsbolagens styrelser. Vid

dessa ombuds fjärde möte, år 1908, förelåg ett förslag från förtroendenämnden,

att mötet måtte uttala önskvärdheten af, att en nedsättning af

alkoholhalten å saluhållen spirituösa (alltså icke blott å egentligt brännvin)

småningom måtte ske ned till 40 proc. I diskussionen öfver förslaget

yttrades, å ena sidan, att ett så lågprocentigt brännvin icke ägde någon

smak, men å andra sidan uttalades sympatier för förslaget och framhölls,

att de flesta bolagen redan afsevärdt nedsatt alkoholhalten, särskild! i

västra Sverige, utan att detta vållat olägenhet. Diskussionen fick utgöra

svar på frågan.

Till ombudens femte möte, år 1910, hade verkställande direktören för

aktiebolaget Göteborgssvstemet i Stockholm S. Eubenson utarbetat ett förslag,

åsyftande bland annat, att när ett bolag för sitt vid utminutering

saluhållna brännvin fastställt en viss styrka, ej understigande 40 proc.,

dels en hvar, åt hvilken bolaget öfverlåtit utminuteringsrätt, skulle vara

förbjuden att afyttra starkare brännvin af motsvarande sort och dels Konungens

befallningshafvande under vissa förhållanden skulle äga förordna, att

enahanda begränsning af spritstyrkan skulle iakttagas inom närbelägna

kommuner, för att ej syftet med åtgärden skulle förfelas. I motiveringen

framhölls önskvärdheten af ett lagfästande af viss maximistyrka å brännvinet

och svårigheten att under nuvarande lagstiftning på grund af bristande

tillräcklig sammanhållning mellan bolagen genomföra en allmän nedsättning

fullt frivilligt. Genom förslaget skulle emellertid eu möjlighet

öppnas för att dels skydda det bolag, som vidtoge en dylik reform, och

dels genom myndighets beslut sprida den vidare. Förslaget vann emellertid

icke förtroenderådets förord och afslogs af mötet. Det framhölls dock

äfven från motsidan såsom önskvärd!, att allmänheten vänjes vid svagare

brännvin än det nu brukliga, men de föreslagna bestämmelserna ansågos

svårligen kunna genomföras i praktiken. Det framhölls till och med, att

det vore bättre, att saken direkt ordnades genom lagstiftningen. Något

skäl mot eu absolut maximigräns kan icke hämtas ur diskussionen eller

beslutet, snarare tvärtom.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

11

Då bevillningsutskottet år 1904 afstyrkte lierr Wieselgrens motion

angående eu maximigräns af 40 proc., anförde utskottet tre skäl.

1) Utskänkningsbolagen inom landet syntes sjelfmant sträfva att nedbringa

alkoholhalten och utskottet funne, att det af motionären afsedda

bekjärtansvärda syftet lämpligast skulle vinnas därigenom, att allmänheten

småningom vandes vid svagare brännvin.

Att åtminstone de flesta bolagen hafva dylik sträfvan torde vara fullt

riktigt, enligt hvad den ofvan lämnade statistiken utvisar. Dock har äfven

ofvan framhållits, hvilka svårigheter som mött för frivillig öfverenskommelse

härom, och åtskilliga bolag hålla ännu ett anmärknings värdi starkt

brännvin. Detta af utskottet anförda skäl synes emellertid alls icke vara

något verkligt skäl mot eu maximigräns, ifall denna icke sättes alltför

låg, så att den för mycket anteciperar utvecklingen. Det inträffar ju nämligen

ofta, att lagstiftningen lämnar så att säga direktiv för en önskad

utveckling och icke blott nöjer sig med att i lagform fastslå ett redan

faktiskt förhållande. Det är visserligen glädjande, både att utskänkningsbolagen

söka sänka alkoholhalten och att allmänheten tycks småningom följa

dem, men häraf följer icke, då detta sträfvande ovedersägligen är godt

och samhällsgagneligt att statsmakterna skola lägga armarna i kors och

låta utvecklingen sköta sig själf. De synas tvärtom böra underhjälpa och

påskynda den goda utvecklingen genom fastställandet af eu måttlig maximigräns.

2) Eu fastslagen maximigräns af 40 proc. skulle omöjliggöra försäljningen

af vissa slag af brännvin, såsom pomeransbrännvin och kumminbrännvin,

äfvensom whisky, Indika samtliga innehölle öfver 40 proc. alkohol.

Detta skäl synes icke mycket vägande. Det lärer väl icke med nutidens

tekniska hjälpmedel vara omöjligt att så förändra tillverkningen

åt pomerans- och kumminbrännvin, att dessa brännvinssorters speciella

smak kan bibehållas äfven vid en något svagare alkoholstyrka än den nu

brukliga. Konsumtionen af dessa bränn vinssorter är för öfrigt jämförelsevis

mycket obetydlig. De svårigheter, som skulle vållats af eu maximigräns

af 40 proc., torde för resten ej förefinnas i samma utsträckning,

ifall, såsom jag ämnar föreslå, en något högre gräns bestämmes.

Hvad whisky beträffar, synes det icke nödvändigt att betrakta denna

dryck såsom egentligt brännvin, utan torde den kunna anses stå utanför

de för dylikt brännvin gifna reglerna. Det bör framhållas, att, såsom

nedan visas, bevillningsutskottet år 1904 ansett konjak icke böra inräknas

under egentligt brännvin. Detsamma bör då kunna ske med whisky.

Någon afsevärd olägenhet torde ej häraf kunna uppkomma, då ju denna

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

dryck icke tillverkas inom landet och hålles i jämförelsevis högre pris än

vanligt brännvin. Till förebyggande af missförstånd kan ju whisky uttryckligen

undantagas.

3) Bestämmandet af eu maximigräns af 40 proc. skulle sannolikt

afsevärdt öka förbrukningen af de billigare, alkoholstarkare konjakssorterna,

hvilket utskottet, särskild! ur nykterhetssynpunkt, icke kunde finna önskvärd!.

Icke heller detta skäl synes vara af afgörande betydelse. Ty äfven

om, såsom utskottet antagit, förbrukningen af de billigare konjakssortema

skulle något ökas genom införandet af en måttlig maximigräns för styrkan

hos egentligt brännvin, lärer detta icke kunna antagas komma att ske i

så stor utsträckning, att icke just ur nykterhetssynpunkt det måste anses,

vara ett mindre ondt.

Hvad slutligen beträffar det gränstal, som bör väljas, synes det ännu:

vara för tidigt att sätta maximigränsen fullt så lågt, som herr Wieselgren

år 1904 föreslog, eller 40 proc. Endast 15 proc. af allt år 1910 försåldt

brännvin hade denna eller lägre halt. Häremot synes en gräns af 41 proc.,

hvilken styrka 40 proc. af nämnda brännvin icke öfversteg, kunna anses

lämplig och icke beteckna ett alltför häftigt ingrepp i bestående förhållanden.

Denna gräns ligger visserligen något under medeltalet, men

rikets två största städer komma därunder, och Göteborg har ju visat, att

det går för sig att uteslutande hålla till och med så pass svagt brännvin

som 39,2 proc. För de bolag, med en bränn vinsom sättning af 30,7 proc.

af hela rikets, som nu hålla 41,5—42 procentigt brännvin, bör eu sänkning

af endast 0,5 ä 1 proc. icke utöfva någon afsevärd inverkan.

Det är emellertid att hoppas, att den sålunda föreslagna gränsen

måtte kunna inom kort ytterligare sänkas, åtminstone till 40 proc., hvilket

ju äfven systembolagens förtroendenämnd år 1908 ställt såsom framtidsmål.

Några jämkningar i ansvarsbestämmelserna synas icke påkallade af de

nu föreslagna förändringarna.»

I'' det uppdrag, som gifvits den af motionären omnämnda, den 17

november 1911 tillsatta kommittén för utredning i nykterhetsfrågan, ingår,

förutom vissa uttryckligen angifna uppgifter, »att efter behörig utredning

framlägga förslag till jämväl andra välberäknade och verksamma anordningar

för att begränsa rusdryckshandteringens skadliga verkningar».

Enligt hvad utskottet inhämtat, kommer därvid äfven det af motionären

upptagna spörsmålet att blifva föremål för kommitténs uppmärksamhet,

äfven om motionen icke skulle föranleda till någon Riksdagens åtgärd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.

13

Vid sådant förhållande och då kommitténs arbete lärer komma att

bedrifva s med största skyndsamhet, finner utskottet skäl ej föreligga, att

något uttalande i ärendet göres från Eiksdagens sida.

Utskottet får därför hemställa,

att grefve Mörners förevarande motion, I: 42, om

ändring af §§ 1 och 2 i förordningen angående försäljning

af brännvin, icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1912.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 4 käft. (Nr 4—5.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.