Bevillningsutskottets betänkande Nr 5
1912-02-16 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1912:5, Bevillningsutskottets betänkande Nr 5
Dokumentets text
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
Nr 5,
Ankom till Riksdagens kansli den 16 februari 1912 kl. 3 e. va.
Betänkande i anledning ,af väckt motion om ändring af §§
1 och 2 i förordningen angående försäljning af brännvin.
(2:a Afd.)
I en inom Första kammaren af grefve Mörner väckt till bevillning.^
utskottet hänvisad motion, nr 42, hemställes, »att Riksdagen måtte besluta,
att 1 och 2 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af
brännvin skola hafva följande ändrade lydelse:
§ I
1.
Försäljning — — — — — — — — — —'' (utskänkning).
2. Med brännvin— — — — — — — — — — 25 procent.
Föreskriften i 2 § i 1 mom. afser dock endast egentligt brännvin,
hvartill icke räknas whisky.
3. Utöfver — — — — — — — — — — — stadgadt.
4. Angående — — — — — — — — — — — Kung!. Maj:t.
§ 2.
1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars styrka öfverstiger 41
procent, får vid detaljhandel ej hållas till salu.
2. Ej heller — — — — — — — — — — — ämne.»
Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:
»Nu stadgas i 2 § 1 mom. af gällande brännvinsförsäljningsförordning,
att brännvin, hvars styrka ej uppgår till minst 35 proc. ej får vid detalj
-
Bevillning silf skottets betänkande Nr 5. 5
handel hållas till salu. Någon maximigräns för den tillåtna styrkan tinnes
däremot icke.
Det uppdrag, som gifvits den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911
tillsatta kommittén för utredande af frågan om lokalt veto m. m., synes
icke tydligt utmärka, att kommittén skall taga under behandling äfven
frågan om ändring i ofvanberörda bestämmelser. I allt fall torde det på
grund af kommitténs vidtomfattande uppgifter och den ordning, hvari
dessa skola företagas till utredning, vara mycket ovisst, när eventuellt
förslag i förevarande afseende kan vara att förvänta.
Jag anser emellertid lösningen af den, från revisionen af bränn vinsför.
sälj ningsförordningen i öfrig! alldeles fristående frågan om brännvinets
alkoholhalt vara af synnerligen stor och under det öfriga nykterhetsarbetet
alltför förbisedd vikt. För den, som icke ser nykterhetsrörelsens mål i eu
förbudslagstiftning, hvilken uppges skola undanröja frestelserna, utan,i vårt
folks uppfostran till praktisk nykterhet och förmåga att kunna öfvervinna
frestelserna till rusdryckernas begagnande till öfvermått, synes en successiv
sänkning af brännvinets alkoholstyrka utgöra det yppersta hjälpmedel för
deras måls uppnående. Jag tillåter mig därför härigenom bringa denna
fråga under Eiksdagens pröfning och därvid föreslå, att Riksdagen redan
nu måtte besluta, såväl att berörda minimigräns alldeles borttages som att
en maximigräns införes.
Angående dessa frågors tidigare behandling inom Riksdagen anhåller
jag att få erinra om följande.
Hvad då först minimigränsen beträffar, ser det af utskottsutlåtandet
vid 1858—54 årens riksdag verkligen ut, som om dylik gräns först infördes
i syfte att motarbeta fylleriet. Att bestämmelsen var för sådant ändamål
icke blott värdelös utan till och med skadlig, blef dock snart uppenbart.
År 1885 föreslogo olika motionärer, att gränsen skulle sänkas från
dåvarande 46 proc. till 42 resp. 36 proc. Bevillningsutskottet ansåg emellertid
den då stadgade gränsen böra bibehållas, »enär till förekommande af bedrägerier
vid försäljningen någon viss minimistyrka i lag borde vara föreskrifven»,
men utskottet »saknat hvarje anledning att på utlåtanden af
några sakkunniga personer grunda ett förslag om procenttalets nedsättande
till något visst lägre belopp.» Utskottets afstyrkande hemställan godkändes
af Riksdagen.
Vid 1887 års senare riksdag föreslog bevillningsutskottet af eget
initiativ gränsens sänkning till 40 proc. Förslaget afslogs af Andra kammaren.
Däremot beslöt Första kammaren, efter förordande yttranden af
dåvarande kontrollbyråchefen och dåvarande chefen för medicinalstyrelsen,
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
för sin del, att gränsen skulle sänkas ända till 35 proc. På grund åt de
skiljaktiga besluten förföll dock frågan.
Vid 1888 års riksdag föreslogo olika motionärer nedsättning till 40
resp. 35 proc. Bevillningsutskottet fann nu angeläget, att »den bos oss
öfverdrifvet höga alkoholhalten nedsattes åtminstone något», och då en
nedsättning till 35 proc. enligt utskottets åsikt vore »en alltför stor reform
för att på eu gång böra vidtagas», tillstyrkte utskottet, att minimigränsen
måtte o sänkas från 46 till 40 proc. Detta blef också Riksdagens beslut.
År 1904 återkom en af ofvannämnda motionärer, herr Wieselgren,
till ämnet och föreslog sänkning till 35 proc. Han framlade till stöd för
detta förslag en utredning, hvilken ännu erbjuder mycket af intresse, och
till hvilken jag därför tillåter mig hänvisa. Bevillningsutskottet ansåg
tiden för eu ytterligare sänkning af ifrågavarande minimigräns då vara
kommen och tillstyrkte förslaget, som äfven bifölls af Riksdagen.
Denna gräns infördes därpå i lagstiftningen genom förordningen den
9 juni 1905 och är ännu gällande.
Hvad därefter Vidkommer införandet af en maximigräns för den tilllåtna
alkoholstyrkan hos det i detaljhandel saluhållna brännvinet, är att
märka, att herr Wieselgren i sistnämnda motion år 1904 föreslog dylik
gräns af 40 proc. Bevillningsutskottet afstyrkte motionen härutinnan och
Riksdagen afslog densamma.
Under den sedan dess förflutna tiden har emellertid utvecklingen i
nykterhetsriktning gått därhän, att det torde vara lämpligt och påkalladt
att nu gå vidare på vägen mot åstadkommande af svagare brännvin.
Att en sänkning af brännvinets alkoholhalt måste anses såsom eu
åtgärd af stor betydelse för nykterheten, lär väl vara gifvet. Det förefaller
obegripligt, hvarför den person, som af en eller annan anledning
önskar förtära brännvin, skall tvingas att konsumera eu så starkt alkoholhaltig
dryck, att han, äfven efter förtärandet af en helt obetydlig kvantitet,
kan, åtminstone under vissa förhållanden, blifva nästan omedelbart
berusad, och att i allt fall i regel hans arbetsförmåga, speciellt till redigt
tankearbete, blifver åtminstone tillfälligtvis mer eller mindre nedsatt.
Den vederkvickelse, som förtärandet af en något svagare alkoholhaltig
dryck, exempelvis vin, kan bereda dem, hvilkas lefnadsvanor och tillgångar
hänvisa dem till sådana jämförelsevis dyrare drycker, blir nu faktiskt
förmenad den stora, hufvudsakligen af kroppsarbetare bestående allmänheten,
för hvilken brännvinet är den vanliga och lättast tillgängliga
motsvarande drycken. Spritstyrkan betecknar sålunda i viss mån en klassskillnad.
Den, stora allmänheten kan nämligen sägas nästan sakna någon
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande ''Nr 5.
i
dryck med aikoholhalt mellan 7 och 35 ä 40 proc. För den del af arbetsklassen,
som icke redan kommit därhän, att den blifvit van vid eller till och
med känner sig vara i behof af en så stark alkoholhaltig dryck som det
nuvarande brännvinet, gäller det alltså att antingen alldeles afstå från
starkare drycker än maltdrycker eller att finna sig i att förtära en starkare
dryck, än de vilja hafva. Jag föreställer mig, att den ständiga retning
och törst, som särskild! de starkaste brännvinssorterna frambringa,
har mycket stor skuld i alstrandet af vanedrinkare och alkoholister. Till
dylikt ändamål bör icke statens lagstiftning direkt medverka.
Från såväl samhällsrättvisans som nykterhetens synpunkt anser jag
därför frågan om sänkning af brännvinets alkoholhalt vara af mycket stor
vikt. Den är också en af de lättast genomförda reformerna. Utvecklingen
i vårt land har ju redan oförtydbart gått i riktning ditåt, och icke
blott, såsom ofvanintagna redogörelse utvisar, på lagstiftningens område,
utan äfven i fråga om allmänhetens smak. Dock har sänkningen, enligt
min uppfattning, hittills varit både för långsam och för ringa.
I de länder, där brännvinet är svagare — för att icke tala om de
vinproducerande länderna — lär själfva missbruket af spritdrycker vara
mycket mindre allmänt än i Sverige, som, oaktadt allt energiskt och äfven
framgångsrikt nykterhetsarbete, fortfarande i detta hänseende intager en
sorgligt framskjuten plats.
I Norge och Danmark samt många andra länder finnes icke någon
lagstadgad minimigräns, hvilken alltså där ansetts obehöflig. Följden har
blifvit, att där också i regel brännvinet är svagare än hos oss.
Öfverhufvud taget synes det också både onödigt och olämpligt att stadga
någon minimigräns alls. Anledningen till sådant stadgande hos oss kan
icke, åtminstone numera, vara omsorg om nykterheten. Snarare får den
väl anses vara en önskan att kunna bereda köpare en viss trygghet att
för sina pengar få en vara af åtminstone viss lägsta halt af alkohol eller
den beståndsdel, som särskild! på grund af beskattningsförhållandena, är
hufvudsakligen värdebestämmande. Dock brukar staten icke eljest — om
man undantager handeln med ädla metaller — utöfva någon kontroll eller,
rättare sagdt, ikläda sig någon garanti för beskaffenheten utaf handelsvaror,
utan lärer det öfverlåtas åt den fria konkurrensen att bjuda köpare en
vara till det dess värde bäst motsvarande priset. Att i hälsovårdshänseende
mångfaldiga kontrollföreskrifter rörande handeln med lifsförnödenheter
finnas utfärdade, är en sak, som icke kan åberopas såsom jämförelse i
detta fall, ty ingen lär väl kunna påstå, att alkoholsvagt brännvin är
hälsovådligare än alkoholstarkt dylikt. Att exempelvis i matvarustadgar
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
föreskrifves viss lägsta fetthalt för salubjuden oskummad mjölk, är ej
heller något analogt exempel, tv ju fetare mjölken är, desto hälsosammare
och näringsidkare torde den i regel vara, under det att ju alkoholstarkare
brännvinet är, ju kraftigare giftverkan utöfvar detsamma.
Fordom ansågs ju visserligen brännvin på sätt och vis såsom hörande
till lifsförnödenheterna, och det är ej alldeles omöjligt, att denna åskådning
utöfvat viss inverkan vid fastslåendet af eu minimigräns. Den tiden
är dock lyckligtvis numera längesedan förbi, då denna åskådning vann
gehör.
Att staten just för brännvin skall, såsom bevillningsutskottet år 1885
uttalade, föreskrifva en viss minimigräns »till förekommande af bedrägerier»,
synes desto mer opåkallad!, som allmänna strafflagens stadganden
om straff för bedrägeri synas härvidlag erbjuda tillräckligt skydd, och i
hvarje fall alldeles enahanda skydd som i fråga om all annan handel.
Egendomligt ter det sig onekligen, att en sådan speciell statsgaranti skall
upprätthållas just i syfte att göra en sådan vara som brännvinet starkt
och därigenom mera fördärfbringande. Det vore väl mera logiskt, om statens
garanti åsyftade en viss högsta halt d. v. s. att bereda köpare säkerhet
för att ej få starkare giftblandning, än han önskade.
Då herr Wieselgren år 1904 föreslog införandet af eu dylik maximigräns
för alkoholstyrkan, åberopade han till bevis för möjligheten af en sådan
bestämmelse, att vid möte år 1903 mellan ombud för utskänkningsbolagens
styrelser 46 ombud ställt sig välvilligt mot ett förslag, att det utminuterade
och utskänkta brännvinets alkoholhalt skulle sänkas till högst
44 proc., och blott 8 ombud direkt motsatt sig detsamma. Därjämte visade
han, att, då Göteborgssystemet i Stockholm år 1903 upphörde med utskänkning
af 49 procentigt brännvin, det icke var det därnäst starka,
46 procentiga brännvinet, hvars konsumtion i stället ökades, utan att sistnämnda
brännvinssorts konsumtion tvärtom minskades med drygt en tredjedel,
under det att såväl det då nyinförda 43 procentiga brännvinet fick
liflig åtgång som äfven konsumtionen af det ännu svagare 40 procentiga
ökades relativt mycket. Detta syntes utgöra ett godt bevis för, att allmänheten
själf icke föredroge de starkare sorterna, när svagare bjödes.
Att superiet i allmänhet icke ökats genom styrkans sänkning, framgick
däraf, att totalkonsumtionen af brännvin samtidigt sjunkit icke obetydligt.
Till dessa uppgifter ber jag få lägga några af nyare datum.
Enligt en under inseende af Göteborgssystembolagens förtroendenämnd
af dess sekreterare Nils Frick utarbetad statistik angående åtskilliga, bolagens
rörelse berörande förhållanden, uppgick under år 1910 samtliga
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
9
132 bolags hela omsättning af renadt brännvin, reduceradt till 50 procent
alkoholstyrka, till de mängder af hvarje styrkeslag, som nedanstående
tabell angifver.
Medel-
Litermängd,
Procent
Styrka i volymprocent
styrka i
volym- procent
Summa
Antal
Summa
af hela
reducerad till
reducerad
liter-
50 procent
litermängd
bolag
bolag
mäng-
den
39,2
39,2
1,380,867
1,380,867
i
1
6,1
40
40
1,983,820
1,983,820
13
13
8,9
40,5
39—42
j 49,5
150,4321
53,294/
203,726
D
1)
2
0,9
41
40—42
b1
5,137,860/
253,809/
5,391,669
m
2J
13
24,i
40—43
41,5
401,505
401,505
2
2
1,8
42
40—44
}42
6,096,908/
396,531/
6,493,439
51/
4/
55
28,9
42,6
42,5
617,777
617,777
2
2
2,5
43
40—46
[43
1,760,490/
461,961/
2,222,451
10]
6J
16
9,9
43,6
43—44
| 43,5
280,175/
145,559/
425,734
1]
2
1,9
44
42—46
j 44
1,216,465/
142,987/
1,359,452
8]
1J
t
r
9
6
44,3
44,3
69,209
69,209
1
1
0,9
40—49
43—46
} 44,5
287,040/
144,989/
432,029
1/
2/
3
1,9
45
40—50
} 45
633,759/
298,242/
932,001
5
2
f
7
4,2
46
46
582,153
582,153
6
6
2,6
—
—
22,495,832
22,495,832
132
132
100
Af denna tabell framgår, bland annat, att sedan år 1904 brännvinets
styrka ytterligare nedgått, så att nu knappast alls förekommer brännvin,
som är starkare än 46 proc., och att hufvudmassan har endast 41 ä 42
proc. Lägsta styrkan förekommer i Göteborg, som ensamt har 39,2 proc.
Stockholm har 41 proc. I Skåne, där de flesta bolagen hafva sin verksamhet,
är styrkan nästan öfverallt 42 proc. Norrland har i allmänhet
43—46 proc. De allra flesta och bland dem de största bolagen föra i
handeln brännvin endast af en styrka. I de fall, där flera styrkor säljas,
har medeltalet uträknats, ehuruväl det ju visst icke är säkert, att konsumtionen
af de olika sorterna är lika stor, men uppgift härom har saknats.
Det är att märka, att då i denna tabell brännvinets mängd angifvits
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 4 käft. (Nr 4—5.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
reducerad till 50 proc. alkoholhalt, kar reduktionen varit proportionsvis
större för de svagare sorterna. Därest enbart vol)''men lagts till grund,
skulle alltså de svagare sorternas Övervikt i brännvinshandeln framträdt
ännu starkare.
Äfven efter det af herr Wieselgren om förmälda tillfälle har frågan
om nedsättning i högsta alkoholhalten hos det saluhållna brännvinet förekommit
vid möten mellan ombud för utskänkningsbolagens styrelser. Vid
dessa ombuds fjärde möte, år 1908, förelåg ett förslag från förtroendenämnden,
att mötet måtte uttala önskvärdheten af, att en nedsättning af
alkoholhalten å saluhållen spirituösa (alltså icke blott å egentligt brännvin)
småningom måtte ske ned till 40 proc. I diskussionen öfver förslaget
yttrades, å ena sidan, att ett så lågprocentigt brännvin icke ägde någon
smak, men å andra sidan uttalades sympatier för förslaget och framhölls,
att de flesta bolagen redan afsevärdt nedsatt alkoholhalten, särskild! i
västra Sverige, utan att detta vållat olägenhet. Diskussionen fick utgöra
svar på frågan.
Till ombudens femte möte, år 1910, hade verkställande direktören för
aktiebolaget Göteborgssvstemet i Stockholm S. Eubenson utarbetat ett förslag,
åsyftande bland annat, att när ett bolag för sitt vid utminutering
saluhållna brännvin fastställt en viss styrka, ej understigande 40 proc.,
dels en hvar, åt hvilken bolaget öfverlåtit utminuteringsrätt, skulle vara
förbjuden att afyttra starkare brännvin af motsvarande sort och dels Konungens
befallningshafvande under vissa förhållanden skulle äga förordna, att
enahanda begränsning af spritstyrkan skulle iakttagas inom närbelägna
kommuner, för att ej syftet med åtgärden skulle förfelas. I motiveringen
framhölls önskvärdheten af ett lagfästande af viss maximistyrka å brännvinet
och svårigheten att under nuvarande lagstiftning på grund af bristande
tillräcklig sammanhållning mellan bolagen genomföra en allmän nedsättning
fullt frivilligt. Genom förslaget skulle emellertid eu möjlighet
öppnas för att dels skydda det bolag, som vidtoge en dylik reform, och
dels genom myndighets beslut sprida den vidare. Förslaget vann emellertid
icke förtroenderådets förord och afslogs af mötet. Det framhölls dock
äfven från motsidan såsom önskvärd!, att allmänheten vänjes vid svagare
brännvin än det nu brukliga, men de föreslagna bestämmelserna ansågos
svårligen kunna genomföras i praktiken. Det framhölls till och med, att
det vore bättre, att saken direkt ordnades genom lagstiftningen. Något
skäl mot eu absolut maximigräns kan icke hämtas ur diskussionen eller
beslutet, snarare tvärtom.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
11
Då bevillningsutskottet år 1904 afstyrkte lierr Wieselgrens motion
angående eu maximigräns af 40 proc., anförde utskottet tre skäl.
1) Utskänkningsbolagen inom landet syntes sjelfmant sträfva att nedbringa
alkoholhalten och utskottet funne, att det af motionären afsedda
bekjärtansvärda syftet lämpligast skulle vinnas därigenom, att allmänheten
småningom vandes vid svagare brännvin.
Att åtminstone de flesta bolagen hafva dylik sträfvan torde vara fullt
riktigt, enligt hvad den ofvan lämnade statistiken utvisar. Dock har äfven
ofvan framhållits, hvilka svårigheter som mött för frivillig öfverenskommelse
härom, och åtskilliga bolag hålla ännu ett anmärknings värdi starkt
brännvin. Detta af utskottet anförda skäl synes emellertid alls icke vara
något verkligt skäl mot eu maximigräns, ifall denna icke sättes alltför
låg, så att den för mycket anteciperar utvecklingen. Det inträffar ju nämligen
ofta, att lagstiftningen lämnar så att säga direktiv för en önskad
utveckling och icke blott nöjer sig med att i lagform fastslå ett redan
faktiskt förhållande. Det är visserligen glädjande, både att utskänkningsbolagen
söka sänka alkoholhalten och att allmänheten tycks småningom följa
dem, men häraf följer icke, då detta sträfvande ovedersägligen är godt
och samhällsgagneligt att statsmakterna skola lägga armarna i kors och
låta utvecklingen sköta sig själf. De synas tvärtom böra underhjälpa och
påskynda den goda utvecklingen genom fastställandet af eu måttlig maximigräns.
2) Eu fastslagen maximigräns af 40 proc. skulle omöjliggöra försäljningen
af vissa slag af brännvin, såsom pomeransbrännvin och kumminbrännvin,
äfvensom whisky, Indika samtliga innehölle öfver 40 proc. alkohol.
Detta skäl synes icke mycket vägande. Det lärer väl icke med nutidens
tekniska hjälpmedel vara omöjligt att så förändra tillverkningen
åt pomerans- och kumminbrännvin, att dessa brännvinssorters speciella
smak kan bibehållas äfven vid en något svagare alkoholstyrka än den nu
brukliga. Konsumtionen af dessa bränn vinssorter är för öfrigt jämförelsevis
mycket obetydlig. De svårigheter, som skulle vållats af eu maximigräns
af 40 proc., torde för resten ej förefinnas i samma utsträckning,
ifall, såsom jag ämnar föreslå, en något högre gräns bestämmes.
Hvad whisky beträffar, synes det icke nödvändigt att betrakta denna
dryck såsom egentligt brännvin, utan torde den kunna anses stå utanför
de för dylikt brännvin gifna reglerna. Det bör framhållas, att, såsom
nedan visas, bevillningsutskottet år 1904 ansett konjak icke böra inräknas
under egentligt brännvin. Detsamma bör då kunna ske med whisky.
Någon afsevärd olägenhet torde ej häraf kunna uppkomma, då ju denna
Utskottet.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
dryck icke tillverkas inom landet och hålles i jämförelsevis högre pris än
vanligt brännvin. Till förebyggande af missförstånd kan ju whisky uttryckligen
undantagas.
3) Bestämmandet af eu maximigräns af 40 proc. skulle sannolikt
afsevärdt öka förbrukningen af de billigare, alkoholstarkare konjakssorterna,
hvilket utskottet, särskild! ur nykterhetssynpunkt, icke kunde finna önskvärd!.
Icke heller detta skäl synes vara af afgörande betydelse. Ty äfven
om, såsom utskottet antagit, förbrukningen af de billigare konjakssortema
skulle något ökas genom införandet af en måttlig maximigräns för styrkan
hos egentligt brännvin, lärer detta icke kunna antagas komma att ske i
så stor utsträckning, att icke just ur nykterhetssynpunkt det måste anses,
vara ett mindre ondt.
Hvad slutligen beträffar det gränstal, som bör väljas, synes det ännu:
vara för tidigt att sätta maximigränsen fullt så lågt, som herr Wieselgren
år 1904 föreslog, eller 40 proc. Endast 15 proc. af allt år 1910 försåldt
brännvin hade denna eller lägre halt. Häremot synes en gräns af 41 proc.,
hvilken styrka 40 proc. af nämnda brännvin icke öfversteg, kunna anses
lämplig och icke beteckna ett alltför häftigt ingrepp i bestående förhållanden.
Denna gräns ligger visserligen något under medeltalet, men
rikets två största städer komma därunder, och Göteborg har ju visat, att
det går för sig att uteslutande hålla till och med så pass svagt brännvin
som 39,2 proc. För de bolag, med en bränn vinsom sättning af 30,7 proc.
af hela rikets, som nu hålla 41,5—42 procentigt brännvin, bör eu sänkning
af endast 0,5 ä 1 proc. icke utöfva någon afsevärd inverkan.
Det är emellertid att hoppas, att den sålunda föreslagna gränsen
måtte kunna inom kort ytterligare sänkas, åtminstone till 40 proc., hvilket
ju äfven systembolagens förtroendenämnd år 1908 ställt såsom framtidsmål.
Några jämkningar i ansvarsbestämmelserna synas icke påkallade af de
nu föreslagna förändringarna.»
I'' det uppdrag, som gifvits den af motionären omnämnda, den 17
november 1911 tillsatta kommittén för utredning i nykterhetsfrågan, ingår,
förutom vissa uttryckligen angifna uppgifter, »att efter behörig utredning
framlägga förslag till jämväl andra välberäknade och verksamma anordningar
för att begränsa rusdryckshandteringens skadliga verkningar».
Enligt hvad utskottet inhämtat, kommer därvid äfven det af motionären
upptagna spörsmålet att blifva föremål för kommitténs uppmärksamhet,
äfven om motionen icke skulle föranleda till någon Riksdagens åtgärd.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
13
Vid sådant förhållande och då kommitténs arbete lärer komma att
bedrifva s med största skyndsamhet, finner utskottet skäl ej föreligga, att
något uttalande i ärendet göres från Eiksdagens sida.
Utskottet får därför hemställa,
att grefve Mörners förevarande motion, I: 42, om
ändring af §§ 1 och 2 i förordningen angående försäljning
af brännvin, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 februari 1912.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 4 käft. (Nr 4—5.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.